Årets bästa konst 2023

Åh, de första decennierna av nittonhundratalet är så spännande! Först var det de vackra, böljande linjerna i Art Deco och Art Noveau, och i Wiener Secession ville Gustav Klimt och de övriga engagerade förändra hela samhället och göra det friare. Det är vackert och litet vemodigt att i utställningar få se vilken skönhet de tänkte ut - och att så litet av det syns idag.

Gösta Adrian-Nilsson, Abstrakt 2 (1919)

Något decennium senare, efter ett krig som var större och grymmare än krigen dittills, målade andra konstnärer med en ny klarhet och realism. Lotte Lasersteins porträtt är alltid genuint humanistiska, men i andra änden av det spektrumet fanns de som fördjupade sig i de släta, glänsande ytorna och formerna av maskiner och fabriker, och det var fint att få se en utställning av deras konst på alerta Sven-Harrys.

Albert Edelfeldt

Redan på artonhundratalet målade även Albert Edelfeldt av människor i sin omgivning med genuint intresse för deras utseende, vilket är speciellt imponerande i bilderna av barn som väger på stolen eller sitter litet snett på marken, för man vet ju att de i nästa ögonblick kommer att vrida sig eller hoppa upp och springa iväg.

I Lissabon, i kulturcentret CCB finns den omfattande Berardo-samlingen som visar konst från hela 1900-talet, och den är väl värd ett besök!

Men det görs fascinerande konst även i våra dagar, och utställningen av Laurie Andersons multidimensionella konst i somras var en riktigt god anledning att tillbringa en dag på Moderna Museet.

Årets bästa TV och film 2023

Jag tycker om filmer och TV-serier som har en egen ton, där man ser detaljer som betyder att regissören/manusförfattaren inte bara vill berätta en historia på enklast sätt, utan rum för tolkningar, utan tänker sig in i hela världen där handlingen utspelar sig. Det kan innebära att filmatiseringen inte är realistisk, eller att den är extremt trovärdig, och att den ibland också är svår att ta till sig för att den inte presenterar allt i en enkel följd.

Ett kammarspel i westernmiljö kallade jag The English - samma människor rider efter varandra över de stora vidderna och möts i laddade repliker man måste lyssna noga på. Ännu tyngre och jobbigare att se är The Patient, där en psykolog tas som fånge av en man som vill ha hans hjälp för att sluta mörda dem han blir arg på. Ett tätt och oroväckande drama.

Underlig men mer lättsam och underhållande är istället The Consultant. Andra serier som går utanför det vedertagna formatet för sin genre, superhjälteäventyret, är Doom Patrol och Legion, båda mycket originella och listigt sammanhållna trots att huvudrollsinnehavarna kastas mellan olika dimensioner och ibland tas till fånga inuti sina egna hjärnor.

Två filmer som båda lekte med meta-handling och stiliserad scenografi var Asteroid City och Barbie, med sinsemellan mycket annorlunda innehåll.

Mer konventionell actionserie men jätterolig tack vare sin brutala cynism är Peacemaker. Brutal cynisk humor i helt annan miljö får vi i Vice Principals. När vi nu kommer till regelrätta komediserier finns det mycket att skratta åt: smarta Jury Duty och genialiska Cunk on Earth/Cunk on Britain. 

Och sist en fin blandning av genans, nostalgi, sorgsna känslor och gedigen omtanke i Tillsammans 99.

Årets bästa böcker 2023

Så många böcker, så litet tid. Alla böcker jag har läst i år har inte varit bra, men några har varit riktigt bra. Där var gamla favoritförfattare som fortfarande skriver böcker som inte bara är goda historier utan också väver in filosofiska tankeställningar i fiktionen, och då tänker jag på Michel Houellebecqs Förinta och Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan.

I år har jag också vikit av från min vanliga bana i skönlitteraturen och läst ett par verk av filosofer såsom Simone Weil och Bertrand Russell, specifikt då den senares intressanta tankeövningar i boken Unpopular Essays.

Sedan är det många författare som är nya för mig som har kommit med de mest minnesvärda berättelserna: Jonathan Escoffery med If I Survive You, Mohamed Mbougar Sarr med Fördolt är minnet av människan och Martin MacInnes med In Ascension.

Häromåret var Anna Fock en ny, positiv bekantskap och sedan dess ingår det i min läsning att ta mig igenom alla böcker hon har skrivit. Väderfenomen är min favorit hittills med sin övertygande skildring av några speciella, krävande tidsperioder och goda förståelse för hur människorna där tänkte och agerade.

Nyöversättningen av några intressanta noveller av Guy de Maupassant under titeln Mardrömmar var mycket givande! Och mot slutet av året fick jag och många andra sjuttiotalister en förklarare och försvarare i Nils Håkansson och hans undersökande bok Tung Metall.

Till årets allra bästa bok vill jag utnämna Ixelles av Johannes Anyuru (fast den utkom 2022). Den är en trovärdig och spännande skildring av hur lögner och spel används för att bygga nya sanningar, med huvudpersoner och replikskiften som stannar i minnet.

Årets bästa teater 2023

År 2022 avslutade jag i Göteborg med en rad av fantastiska kulturupplevelser, men då det tar mig någon dag eller vecka att skriva om dem så måste jag prisa dem nu, ett år senare, och då främst den enastående pjäsen The Vivian Girls på Göteborgs Stadsteater. Den var den främsta anledningen till mitt kultur-nyår på västkusten, och jag har ofta tänkt tillbaka på den under året. Så vågat och välgjort att skapa och sätta upp en pjäs av Henry Dargers underliga, spännande historia och bilder!

Temps Mort på Stadsteatern i Stockholm bjöd på en annan form av tablåer med existensiella spörsmål som blir desto allvarligare för att aktörerna är anonymiserade på ett svårhanterligt sätt. Jag gillar det abstrakta i Lars Noréns sista pjäser och önskar att han hade levt och skrivit i minst ett decennium till. Helst fler.

Någon annan som borde skriva och regissera i flera år till är Staffan Valdemar Holm som med Stormen gav sig på att förbättra en pjäs av den store Shakespeare och också säga att det var hans sista uppdrag. Nej, fortsätt i samma anda, fast kanske ännu hellre litet striktare som i Snövit och i Månen och de andra planeterna!

I somras hade jag lyckan att kunna snappa upp litet kultur från kontinenten, från den underbart rörliga europeiska Berlin som i sin tur suger upp kultur från de omgivande länderna som vi här uppe kanske missar. Det var bra att få se åtminstone första delen av kult-berättelsen om Vernon Subutex på rappa Schaubühne Berlin.

Teater Galeasen var tidiga och bra på att sätta upp Ivan Vyrypaev, och jag har gillat dem trots att de halvt om halvt slutat i pekoral. Det gör dock inte den senaste av dem, Dansen, utan gör istället sin egen variant av parallella världar och alternativa händelseförlopp. Bra, mycket bra! 

Årets bästa konserter och opera 2023

Sagor är ju helt perfekt att göra opera av! Till exempel Askungen, vilken spännande historia som Rossini tonsatt så vackert och Folkoperan strösslat färg och humor över! En annan saga som till och med berättade en saga-i-sagan var En midsommarnattsdröm på Kungliga Operan. Härligt, härligt!

Och däremellan har jag varit på en massa bra konserter av skilda slag. Det var spännande att höra den gamle punkaren John Lydon med sitt band Public Image Ltd. Depeche Mode var en tung och snygg upplevelse. 

Say She She spelar det bästa popdiscosoundet från 70- och 80-talet i modern tappning. Och Radiosymfonikerna gav en fantastisk upplevelse av Ravels Dödens Ö.

Flykten från kycklingfabriken

Vi såg dem fly från hönsgården, och om vi inte såg det så får vi en kort sammanfattning av vad som hände, och nu fortsätter vi ganska snart efter den filmens lyckliga slut. Hjältinnan Ginger, den modige Rocky och alla de andra som lyckades fly med smarta och roliga knep har byggt ett naturnära hönssamhälle som är en dröm om harmoni och lycka. Ännu större blir lyckan när lilla Molly kläcks från ägget som Ginger (och Rocky) lagt! 

Molly är allas älskling och en nyfiken busunge. Självklart är hon nyfiken på världen utanför hembyn, och då hon har vuxit upp under så gynnsamma omständigheter kan hon inte föreställa sig vilka hemskheter som väntar i världen utanför. Det kan i och för sig inte heller Frizzle göra, den tuffare kycklingen som Molly stöter på när hon har rymt. De båda intresserar sig för hönsfarmen Fun-Land Farms - kycklingarna som bor där verkar ha jättekul, det syns ju på reklambilderna!

Jo, visst är det trevligt på Fun-Land Farms, men till ett högt pris, och vi vet vilket pris det är även om kycklingarna inte gör det. Dock har Ginger och Rocky och de andra tuffa hönsen tagit reda på vart Molly begivit sig, och kommer med en räddningsstyrka. Den högteknologiska kycklingfabriken bjuder på goda möjligheter till spännande hjältedåd, som är underhållande vare sig de slutar i succé eller krasch.

Och vem är det som står bakom den här nya, annorlunda kycklingfabriken? Jo, den gamla fienden Mrs. Tweedy, lika ondskefull som i hönsgården och nu också hämndlysten! Hur roligt det än är att se hönsens uttrycksfulla ögon och tandagrin, så är det inget mot Mrs. Tweedys fantastiskt varierade minspel. Hur skall det gå, hur skall det gå? Det kan vi nog gissa, men det är kul att se alla smarta detaljer på vägen dit - och hem.

Tung Metall av Nils Håkansson

Det gav en extra krydda när man var ung att höra vuxenvärlden fördöma musiken man lyssnade på. I hårdrocken fanns det många grupper och artister som väckte kritik för den högljudda musiken, och för texter och scenshower med blodiga, deprimerande teman. Siewert Öholms grundliga attack på WASP är så legendarisk att hårdrockskompisarna idag kan säga "Ring Siewert då!" om någon klagar på ljudet på Sweden Rock. Men när Nils Håkansson berättar om moralpaniken berättar han också om hur den sedan lade sig och vederlades av andra trygga vuxna, och till slut blev så skrattretande att knappt något idag, decennier senare, kan väcka liknande uppståndelse. Och kanske inte heller samma helgjutna hängivenhet hos den ironiska generationen.

Boken Tung Metall beskriver utförligt kritiken mot hårdrocken på 70- och 80-talet, och jämför med liknande upprördhet över nya musikstilar från tidigare decennier - de fula, nedsättande orden om jazzen, och till och med om Alice Babs glada Swing It Magistern. Mer än så, Håkansson plockar fram Jean-Jacques Rosseaus varningar från 1700-talet om hur Genève skulle förfalla om man byggde en teater i staden. Det passiva konsumerandet av underhållning skulle skapa ett förflackat samhälle av initiativlösa människor. Men fanns någonsin den där guldåldern när man umgicks var kväll, dryftade höga tankar och sjöng sånger vid lägerelden? 

Det är en styrka att boken inte bara lyfter fram de indignerade protesterna som något att skratta åt, utan öppnar för möjligheten att det kanske fanns ett korn av sanning i dem. Först bara som korta inkastade frågor, efter hand med mer reflektion. Det är en fördel att Håkansson kritiserar inifrån: han har god koll på de olika strömningarna inom hårdrocken, både musiken och texterna, och vaskar igenom såväl de dubbeltydiga orden om party och frihet från KISS som de högstämda temaplattorna om världens förfall och avgudars makt över människor. Tendensen att beskriva samhället som på väg utför, alltmer kallt och våldsamt, fanns i musik och film liksom i alla kriminalromaner sedan Sjöwall-Wahlöö och framåt och blev till ett självuppfyllande narrativ även när det inte kunde visa konkreta exempel, bara ett allmänt orostillstånd.

Inte bara hårdrock utan serietidningar, skräckfilmer och rollspel hör till det som vuxenvärlden först fördömde och sedan fick dra tillbaka sitt fördömande från. Ungdomarna fick ha sina nöjen ifred och nu för Håkansson fram idén att detta tillsammans med ovanstående uttalade nedåtrutsch i längden bidrog till att engagemanget i politik minskade. Varför skulle man försöka förbättra världen som ändå var på väg utför, den tråkiga världen som för övrigt inte kunde mäta sig med kungadömet man just räddat genom att nedkämpa ett kraftfullt monster?

Nils Håkanssons berättelse om uppväxten från år 1982 och framåt är skriven i vi-form, och även om jag själv var synthare under den perioden så går det att känna igen sig i mycket. När ungdomarna sedan började plocka upp vuxenvärldens kappa försökte man söka tyngd och inlevelse i svårare musik och djupare litteratur, men var inte hjälpt av att litteraturvärlden vänt sig inåt och gjort sig svårbegripligare och mer desillusionerad det senaste halvseklet.

Det var som om skönlitteraturen ställde ut ett löfte om att den skulle hjälpa oss att nå klarhet, och vi trodde också att det var just klarhet som gömde sig under alla bokstävlar, men i själva verket gav litteraturen nästan ingen praktiskt hjälp med att besvara de frågor som ansatte oss. (Vad ska man göra med sitt liv? Är allt meningslöst? Varför anstränga sig?) Däremot upphöjde litteraturen våra redan befintliga problem och gjorde dem till något mer än sunkiga, genanta vardagsbesvär. Den gav problemen en legitimitet. Och den saken var inte så lätt att hantera. Litteraturen fick oss för all del att ta just dessa problem på allvar, men också på alldeles för stort allvar, så till den grad att vi inom kort skulle uniformera oss i dem och anse att vi gjorde hela mänskligheten en tjänst genom att gå runt och tänka på hur meningslöst allt var.

Bokens kapitel åtföljs av spellistor på Spotify och många namngivna referenser till samtida tidningsartiklar, böcker och andra diskussioner. Man kan invända att Nils Håkanssons reflektioner bara är en aspekt av åttiotalet och dess samhällsklimat, men den är tillräckligt allmängiltig för att betyda något, och åtminstone beskriva en stor del av den slitna och hårt slitande Generation X som nu bär världen på sina svartklädda axlar. Tung Metall är både en generationsroman och en post-generationsroman. Precis vad man kan förvänta sig av Generation X.

Enigmavariationer på Konserthuset Play

James MacMillans Cellokonsert (1997) kräver en skicklig solocellist och det har Kungliga Filharmonikerna i sin egen Marie Macleod. Verket har ovanligt framträdande slagverk, dels i form av taktfasta, pådrivande rytmer (varierade mellan satserna) och också dramatiska (men inte okontrollerade) kortare utbrott. Det har också andra delar av orkestern, men det uppstår ingen antagonism mellan orkestern och den mer sympatiskt klingande soliststämman, de är som kämpar mot ett gemensamt mål. 

Musiken citerar då och då några takter av psalmer på ett postmodernt sätt. Som att man inte längre kan sjunga dem fullt ut, med den ursprungliga intentionen, nu när vi inte längre är så säkra på buskapet eller oskyldiga inför det. Att de ändå finns där är som ett (gott) försök att visa upp och knyta an till det eviga. Och medan orkestern dundrar vidare i några sista takter tynar cellon bort, allt svagare... Musiken är mycket dynamisk och intressant att höra.

Edward Elgars Enigmavariationer (1898-99) började som ett skämt, med de olika satserna som porträtt av kompositörens närmaste vänner, men blev ett seriöst verk som också gav Elgar uppmärksamhet och uppskattning. Man kan undra hur vännerna uppfattade sina karakteriseringar! Där finns ett sprittande Intermezzo, men också en mer majestätisk och en annan mer lyrisk Variation på ursprungstemat. Kungliga Filharmonikerna spelar som vanligt precist men känslofyllt, här ledda av den vid tillfället nytillträdde chefdirigenten Ryan Bancroft. De två verken i konserten är både mer än underhållningsmusik: de gör något nytt av musiken och sätter tankar i rörelse. Även om en konsert oftast gör sig bäst på plats i salen, fick jag mycket ut av den här filmen på Konserthuset Play och rekommenderar den varmt.

Länk till Enigmavariationer på Konserthuset Play

Wonka

Willy Wonkas chokladfabrik, som vi har läst om i Roald Dahls bok och sett i två olika filmer, den fantastiska chokladfabriken där choklad strömmar i floder och karameller med otroliga egenskaper växer fram - hur byggde han upp den? Nja, det får vi inte riktigt se i filmen Wonka som berättar om chokladgeniets första steg mot framgång. Där sker en massa magiska händelser utanför bild, eller berättas fram i sång, och så får vi se det spännande resultatet, och det i sig är alltid överraskande och lockande.

Vi får se desto fler detaljer av motgångarna som den unge Willy Wonka möter, och de otäcka skurkarna som försöker lägga krokben för honom. Äntligen har han kommit till Galeries Gourmet, finsmakarcentrat i en stad med stilig centraleuropeisk arkitektur, en opera som spelar Soldat de Chocolat och förtroendeingivande tyskklingande butiksnamn. Men först hamnar den unge mannen i livegenskap på ett tvätteri, och samtidigt drar han på sig vreden från stadens Chokladkartell - de tre chokladtillverkarna Prodnose, Fickelgruber och anföraren Slugworth vars beslutsamma hämndlystnad är otäckt utblandad med ett kryddmått galenskap.

Men Willy Wonka har unika ingredienser från hela världen, kunskapen om hur han skall blanda dem till delikata praliner med spännande effekter, och därtill förmågan att lösa problem medelst listighet och finurliga apparater. Olyckssyskonen på tvätteriet blir hans förtrogna, och när Wonkas godisbitar hjälper stadens befolkning att uppfylla sina drömmar kommer han närmare sin egen dröm om en egen butik i Galeries Gourmet. Men det gör också motståndet från Chokladkartellen ännu starkare och farligare.

Filmen Wonka är tryfferad med flera härliga sång- och dansnummer, självklart Oompa-Loompa-trudelutten från 1971 års film, och från den också den kända Pure Imagination med delvis vänligare text. För den Willy Wonka vi möter här är inte den vuxne, cyniske mannen som gärna låter irriterande människor skadas av sin egen dumhet, utan en ung pojke vars vilja att ge världen något gott (ännu) inte minskats av hur många av dess invånare som är giriga och elaka. Genomgående för filmen är att grymmare scener är tillrättalagda så att de skall bli mer lustiga än sorgliga, vilket egentligen inte rimmar med Roald Dahls påminnelser om att världen kan vara riktigt grym ibland. Men de finurliga rimmen i sångerna, de praktfulla chokladskapelserna och den sympatiska historien i Wonka är övertygande på sitt eget sätt och gör filmen till en skön och omtumlande upplevelse.

Det händer här av Henrik Bromander

Vad har man att leva för? Omständigheterna kan få det att kännas som att man är inlåst i något man inte vill vara i, särskilt när man är ung och inte har sett mycket mer än sitt egna liv. Att hamna någon annanstans kan vara en chans att se nya valmöjligheter, eller att fastna i samma deprimerande hjulspår under de nya omständigheterna. I Henrik Bromanders bok Det händer här möter vi fyra ungdomar med helt olika livsbanor. Först Jennie med mycket tonårsilska mot de plastiga klasskamraterna och den usle killen som dumpat henne. En vecka på musiklägret Popkollo skulle kunna vara en chans att utveckla låtskrivandet - eller i värsta fall ett bevis på att inget någonsin kommer att bli bättre.

Thomas är mobbad i skolan och att resa till Lanzarote är inte samma andningspaus för honom som för föräldrarna. Mamma och pappa vill väl men det är ännu jobbigare för Thomas. När han hittar en jämnårig kille är det första gången han har en vän som vill ha honom med sig, och han följer med Petri även när äventyren blir mer och mer farliga och fastän Petri från början varit en opålitlig vän.

Generellt flyter Bromanders prosa bäst när han berättar vad som händer. Mindre lyckat låter det när huvudpersonerna börjar beskriva sig själva och sina drivkrafter; ordvalen och formuleringarna blir onaturliga och ibland högtravande. Det märks tydligast i tredje berättelsen om Amanda som lever ut sina konstnärsdrömmar i New York för att trotsa sin familjs förväntningar. Men just på slutet kommer en fint beskriven scen som bryter av mot Amandas övriga liv och verkar slå an något i henne likaväl som hos en läsare som är lika trött på hennes tvångsmässiga festande som hon själv.

I den sista berättelsen har Robert lämnat sin födelsestad och flyttat till Thailand för att träna thaiboxning med de bästa och hårdaste. Han har en dröm om något annat och det är en stark drivkraft, och han (liksom de övriga tre huvudpersonerna) möter sexuell tillfredsställelse under oväntade förhållanden. Men i den tuffa konkurrensen är det inte säkert att Roberts styrka och vilja står sig. Om drömmen krossas i Thailand är han lika nollställd som han var hemma i Karlskrona. Men inget annan väg i livet verkar heller lockande just där och då.

Det händer här är Henrik Bromanders debutbok i prosaformat, och man kan känna igen teman och språk från senare böcker, där han blivit säkrare och bättre som författare.

Fler böcker av Henrik Bromander:

Hur vi ser på varandra

Riv alla tempel

Kött på Stadsteatern i Vällingby

Klassfest - skolbal - PROM! Nu är det dags för de bästa och finaste att ordna fest - så att de får glänsa inför resten av klassen. Det vackra paret Dylan och Wanda får titeln Prom King and Queen av det andra vackra paret Gordon och Liz, och dominerar scenen med sånger och tal och insider-skämt. Tills Kari kommer in, tjejen som de redan snackat skit om ute i trapprummet. Och sedan börjar konstiga saker hända med Liz mitt under hennes tal. Det är som att hon inte kan kontrollera sina lemmar, och så lossnar en stor tuss av henne långa blonda hår!

Vi som sitter på första bänk blir raskt ledda iväg av Rike, den dittills tystlåtna flickan som fixat i bakgrunden under showen. Vi hade nog tur där, för hon är åtminstone mån om att vi inte skall hamna i fara, när hon börjar berätta om hur hon och Kari hittat en bok om magi som verkar bära på riktigt stark kraft. Efter en sväng till biblioteket och ett besök på den avstängda toalett som Kari och Rike fyllt med magiska symboler rör vi oss genom skolsalarna, och hör och ser Wanda, Dylan, Liz och Gordon tjuta och rycka okontrollerat, följda på avstånd av andra skrämda teaterbesökare.

Karis hämnd på mobbarna är kanske grymmare än hon hade räknat med, men efter vad de gjorde mot henne på festen i fredags är hämndbegäret stort. Fast fina Rike vill hon skydda, den enda vännen i världen. Det utmynnar i en stor läskig uppgörelse i gympasalen!

Föreställningen Kött är spännande skriven och spelas engagerande av de goda unga skådespelarna. Olika grupper får se olika aspekter av historien men alla kan pussla samman vad som har hänt och vad som är på väg att hända - nästan. Det är inte för inte som skolan vi går på heter Cronenberg Academy...

Länk till Kött på Stadsteatern

The Fall of the House of Usher

Bara titeln väcker ett skräckblandat intresse - vad finns det för hemligheter i huset Usher och vad händer när det till slut faller? Men Edgar Allan Poe skrev fler berättelser med skrämmande stämning och handling, och till miniserien The Fall of the House of Usher har man vävt in fler och så fyllt ut handlingen om syskonen Madeline och Roderick Usher vilken annars kan bli litet för tunn.

När serien börjar ställs vi inför fullbordat faktum: en begravning för de tre äldsta och sista av Rodericks barn, efter att de tre yngsta redan har dött och begravts. Historien berättas också för oss i de allra sista ögonblicken, av Roderick Usher själv i förtroligt samtal med åklagaren Auguste Dupin vilken förr i tiden var syskonen Ushers förtrogne. Nu pågår en rättegång mot syskonen och deras läkemedelsföretag Fortunato Pharmaceuticals, och kanske är detta den enda gången som Fortunato inte kan vrida sig ur alla anklagelser. Men även under det intima samtalet mellan de två männen känner vi på oss att historien är på väg att krackelera och ända ytterligare några människors liv.

Handlingen fokuserar på en person i taget av de vuxna barnen, samtidigt som den målar upp den osunda familjesammanhållningen och -konkurrensen, och väver in tillbakablickar till Rodericks och Madelines tidigare liv. Ett efter ett ser vi Rodericks arvtagare ta sig vatten över huvudet och dö på spektakulära sätt, drivna av sin egen hybris och med tveksam hjälp av en mystisk kvinna. Dödsfallen är blodiga och grymma men de scenerna tar inte över hela berättelsen. Den mentala plågan är minst lika stark, när medlemmar ur huset Usher ser skrämmande syner såväl i dagsljus som i nattligt dunkel.

Avsnitten, handlingen och persongalleriet har namn och innehåll av flera av Poes övriga skräckhistorier och dikter: Morden på Rue Morgue, Det skvallrande hjärtat, Annabel Lee, och inte minst Korpen - The Raven. Från en lyckad jordenrunt-expedition har Arthur Gordon Pym återvänt till att bli familjens skicklige och lika korrupte advokat.

Stämningen av skräck och ett oundvikligt grymt öde på världens topp är väl fångat i seriens moderna tappning: syskonen Usher och Rodericks barn är framgångsrika men ensamma även i sina förhållanden, och när ondskan smyger sig in i de lyxiga lägenheterna har de inget att sätta emot. Kvinnan Verna som har sin hand med i spelet varje gång någon går under skiftar skepnad allt efter vad som behövs, och blir desto mer otäck för att hon varken drivs av hat eller njuter av sitt verk, utan bara stiger in och gör sin uppgift efter en uråldrig plan.

Spänningen består genom hela serien, och i sista avsnittet uppdagas de sista hemligheterna och de oundvikliga och grymma händelserna får sin förklaring. Balansen mellan de uppseendeväckande dödsfallen och kammarspelet mellan Roderick Usher och Auguste Dupin, eller Vernas sista ord till någon dödsdömd, är skickligt hållen och gör The Fall of the House of Usher till en grym men minnesvärd berättelse. 

Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård

Ty liksom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.

Det citatet från Matteusevangeliet kommer ganska ofta upp i mina tankar, och även när jag börjar läsa Knausgårds roman Morgonstjärnan, men kanske bedrar jag mig där. Ändå är det händelser och förebud av biblisk dignitet som sker i samhället på Sørlandet när en ny stjärna oväntat stiger upp på himlen. Säkerligen händer saker i övriga Norge och i övriga världen, eller är underligheterna fokuserade till lilla Bergen?

Ju mer en berättelse är grundad i det vardagliga och igenkännliga, desto större blir kontrasten till det övernaturliga. Många har lärt känna Knausgård som en noggrann skildrare av sitt eget liv, men här (om inte förr) kan alla se hur hans insikt om detaljer som korresponderar inuti och utanför människan sträcker sig till personer under helt andra omständigheter. Scener som de flesta aldrig är med om, som en begravning av en människa utan närstående, eller en operation för att säkra organ till donation, skildras omsorgsfullt och innerligt.

Över enkla situationer som gatuarbetare i orange västar kan det komma ett skimmer av återförtrollning. Men underligare saker än så börjar hända. Djur beter sig udda, på olika sätt som antingen kan kännas uppmuntrande, hotande eller bara konstigt. Då berättelsen rör sig mellan ett antal olika människor får var och en olika påhälsningar av naturen; en orädd hjort, en aggressiv duvhök mitt i staden, en ström av krabbor som korsar vägen.

Men livets plikter ligger fortfarande på huvudpersonerna i varje kapitel, och det är klarsynt och samtidigt oroande hur stor plats omsorgen om barnen får ta. Små barn behöver bytas på och lekas med, större barn måste skyddas från skrämmande situationer, vuxna barn glider bort från föräldrarna och kan inte nås. När sorgen över tappade relationer inte ligger i öppen dager finns den som en underton i en stressad vardag och odefinierade skuldkänslor.

Boken låter sina huvudpersoner diskutera kristen tro öppet och ärligt. Egils egna berättelse om hur han fann tro är desto mer övertygande för en modern människa då han han håller fast vid rationella förklaringar och inte låter sig bäras in i tron på en våg av känslor. När förståelsen kommer är det som en lugn skälvning i själen. Och ändå löser tron inte alla problem i hans liv. Det är skrattretande men sympatiskt.

Järtecknen som dyker upp tillsammans med morgonstjärnan skulle vart och ett kunna ha vetenskapliga förklaringar. Men fler och fler oroväckande saker händer, till och med fruktansvärda saker, och till slut får vi följa en av huvudpersonerna in i ett dödsrike med paralleller till händelser i Bergen. Morgonstjärnan är också namnet på Lucifer. Vad är det som kommer i dess spår? Kunnigt men sökande skriver Karl Ove Knausgård om en grupp av människor som har att förhålla sig till nya omständigheter i världen. Fiktion är ett gott sätt att presentera filosofi i praktiken. Knausgårds diskussion om kristen tro är efterforskande och ärlig, och det är uppfriskande att få läsa en sådan diskussion, särskilt så välskriven som i boken Morgonstjärnan.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 
Min kamp 3

MAC/CCB i Lissabon

I stadsdelen Belém i Lissabon finns kulturcentret Centro Cultural de Belém. Jag var där veckan innan Museum of Contemporary Art öppnade, alltså MAC-biten av konstdelen, och det var bara Berardo Collection jag såg, men bara den är rik och varierad nog för att ge en god bild av 1900-talets konst, med andra verk än de vi brukar se av kända konstnärer, och verk av konstnärer vi inte känner till lika väl här uppe i norr, alla upphängda efter tema och med initierade beskrivningar av tidens strömningar.

Clément Serveau: Guitare, Chaise et Formes, 1925

Albert Gleizes: Woman and Child, 1927

René Braem: Composition, 1926

Ella Bergman-Michel: Untitled (OB194), 1925

Notera godispapperet nere i vänstra hörnet av Kurt Schwitters collage - Fox apelsinkola! Femtio år senare stod den maskinen i Maraboufabriken i Sundbyberg, och undertecknad föråt sig på citronkolor under sin första vecka som anställd där.

Kurt Schwitters: Rudol #333, 1939

Man Ray: Café Man Ray, 1948

Vilmos Huszár: Sem titulo/Untitled, 1924

Lajos Kassák: Sem titulo, 1922

Piet Mondrian: Tableau (yellow, black, blue, red and grey), 1923

Fascinerad stannar jag framför Oskar Schlemmers Triadisches Ballett från 1922 med musik av Paul Hindemith, återskapad år 1970 av Margarete Hastings. Så vacker, meditativ och fantasieggande.

César Domela: Relief, 1938

Josef Albers: Study for Homage to the Square: Blond Autumn, 1964

Laszlo Moholy-Nagy: CH XIV, 1939

Det är underbart att se de lysande färgerna på tavlorna från mellankrigstiden.

Otto Freundlich: Sem titulo, 1934

Robert Delauney: Relief, Rhythms, 1932

Étienne Béothy: Épée flamboyante, 1935

Franciska Clausen: Studsande cirklar, 1930

Surrealister är alltid spännande.

Giorgio de Chirico: La Cohorte Invencible, 1928

Pierre Roy: Le Café de la Marine, 1930

René Magritte: Le Gouffre Argenté, 1926

Hans Bellmer: La Toupie, 1956

Jacques Hérold: La Rencontre, 1936

Likaså de skönt taktila skulpturerna från 1960-talet.

Jean Dubuffet: Borne au Logos V, 1967

Maria Helena Vieira da Silva: Composition, 1948

Jésus-Rafael Soto: Cacique, 1983

Yves Klein: IKB 103, 1956

Louise Nevelson: Royal Tide, Dawn, 1980-84

Pop-Art-sektionen hade litet väl mycket fokus på pinuppor, men en del annat intressant. Och så ännu en svårbegriplig tavla av den brasilianske (!) konstnären Öyvind Fahlström. 

Patrick Caulfield: Lit Window, 1969

Allen Jones: La Sheer, 1968

Öyvind Fahlström: Babies for Africa, 1963

Bara den här kollektionen som sprider sig över andra våningen är värd ett besök, och när nu även de övriga delarna har öppnat finns det ännu mer god konst att uppleva på Centro Cultural de Belém.

Länk till MAC/CCB