Fördolt är minnet av människan av Mohamed Mbougar Sarr

Att skriva en bok om en mystisk bok och dess mystiske författare är ett lätt sätt att locka många läsare som är mer förälskade i läsandet än böckerna. Men att skriva den boken riktigt väl, det är desto svårare, liksom att mana fram magin kring den lockande boken-i-boken. De få människor som får tag i de få kvarvarande exemplaren av Omänsklighetens labyrint blir besatta av den, och låt oss först slå fast att det inte beror på magi, utan på bokens litterära kvaliteter. 

Omänsklighetens labyrint skrevs på 1930-talet av en författare som sedan lämnade offentligheten och aldrig mer hördes av. Den enkla förklaringen är att boken avslöjades som ett plagiat och förlaget som gav ut den gick omkull, men så simpelt kan det inte vara. När den nutida författaren Diégane Latyr Faye får och slukar ett exemplar av Omänsklighetens labyrint börjar han efterforskningar kring Elimanes öde, och möter då människor som gjort egna efterforskningar och då mött andra efterforskare; fyrtio, sextio, åttio år tidigare; lager på lager av sökande läsare i olika tidsåldrar och länder.

Till saken hör att författaren T.C. Elimane, är svart, liksom Faye och flera av människorna som han möter under sitt grävande. De är alla medvetna om de fack de oftast placeras i av den samtida, internationella men övervägande vita litteraturscenen: att de skriver för mycket om sina exotiska och spännande bakgrunder, alternativt att de för mycket ignorerar sina unika upplevelser i sina berättelser. Detsamma gällde förstås i än högre grad på Elimanes tid, då kritiker aktivt sökte anledningar att avfärda hans bok redan innan plagiaten uppdagades.

Fördolt är minnet av människan är inte den första boken som med sin egen existens protesterar mot nischandet av litteratur och författare från Afrika; den diskuterar det tillståndet i de första kapitlet och gör sedan det rätta i att den går vidare och med sin egen handling befäster den afrikanska författardiasporans plats i en internationell litteraturscen med kapitel från hela nittonhundratalet; från Amsterdam, Buenos Aires, Paris och andra platser; med afrikanska och haitiska författare i jämbördigt samspråk med andra litterära storheter som Witold Gombrowicz och Ernesto Sabato.

Ärligt talat är det första hundratalet sidor bäst; när vi hör om boken Omänsklighetens labyrint och hur den påverkar sina läsare, och när vi fortfarande vet så litet om den. Spänningen kvarstår när vi får höra handlingen sammanfattad; den låter fascinerande. 

När de hundra första, allra mest lysande sidorna är förbi vidtar sökandet efter Elimane och fortsätter boken ut. Nej, det är ingen evig katt-och-råtta-lek, för i några sekvenser får vi verkligen möta honom eller snarare möta någon som har mött honom, och lära oss mer om hans liv och hans bakgrund. När jag säger att dessa sista trehundra sidor inte är lika briljanta som de hundra första så kom då ihåg att de ändå är på en toppnivå som inte alla böcker når. De är en god balans av konkreta mänskliga erfarenheter och intellektuella utmaningar - och en känsla av något ouppnåeligt.

Fayes återkomst till hembyn/Elimanes by mot slutet följer andan av att varken försöka bevisa sin universella litterära karaktär eller hemfalla åt klichén "hemkomst till det enkla, riktiga livet", utan vara en distanserad, intellektuell blick överlagrad med minnen från andra ställen och tider. Svarta författare och deras verk skall inte (heller) behöva välja sida. En tanke som slår mig är att när Elimanes bok visade sig vara en medveten samling av valda citat ur andra verk, så bevisade det att det går att bygga en berättelse om Afrika med stycken ur västerländsk litteratur. Det är inte två väsensskilda traditioner. Berättelserna hör ihop.