Dispatches From Elsewhere

Behöver du litet hjälp för att se att det finns något mer än den gråa vardagen? Finns det ens något spännande bakom fasaderna i din hemstad? Vill du upptäcka det tillsammans med andra människor, även om de kanske är konstiga och jobbiga och annorlunda än du?

Peter har ett enahanda liv. Han går upp på morgonen och går till sitt jobb, som är jättetråkigt. Men han längtar efter något mer spännande. Uppklistrade lappar på vägen till jobbet lockar med lätt psykedeliska experiment, som att tala telepatiskt med delfiner. En av lapparna som Peter tar leder honom till det eleganta men konstiga Jejune Institue, där han leds genom korridorer i art deco-stil till ett enskilt rum, där en brusig introduktionsfilm spelas upp på en åldrad TV-apparat. Vi känner igen mannen som talar, Octavio Coleman, Esq. för han talade direkt till oss genom TV-skärmen när vi startade serien Dispatches From Elsewhere.

Men nej! De vänliga och välkomnande orden från Octavio Coleman, Esq. döljer visst en kall konspiration! Av den anonyma rösten från en Commander 14 uppmanas Peter att fly från institutet, ta en speciell väg och följa speciella instruktioner. Ledtrådarna är inte entydiga, de kräver tankekraft och inte minst att våga att engagera sig, som när uppmaningen blir att dansa med människorna som kommer fram till dig i gränden. Ja, det är ditt engagemang som krävs för att spelet skall gå vidare.

Jejune Institute lät bekant så jag sökte information för att bekräfta vad jag mindes. År 2008 och under tre år framöver var uppåt tiotusen spelare engagerade i ett spel centrerat kring det fiktiva Jejune-institutet i San Francisco. Nu ser vi en fiktion om liknande händelser i Philadelphia, där TV-serien utspelar sig. Vid nästa event, och ytterligare tillfällen, ser vi hundratals människor samlas och agera, men Dispatches From Elsewhere fokuserar på Peter och de tre övriga i hans grupp: Simone, Janice och Fredwynn.

Jag gillade att se den här leken mellan verkligt och fiktivt och hur olika människor förhåller sig till den. Förutom att jag sysslar med liknande spel i perioder är vi nog många som har varit på företagsevent med uppdrag som skall lösas tillsammans med kollegor vi gillar mer eller mindre. Det var givande för mig att under seriens gång tänka på människorna bakom rollerna, för på film och TV är ju folk oftast snyggare och mer intressanta än i verkligheten. Så hur tråkig och trög skulle inte Peter kunna vara om man träffade honom i verkliga verkligheten och behövde jobba tillsammans? Eller Janice, som mest är där för att hon känner sig ensam, eller Fredwynn som verkar besatt av att hitta mönstret och vinna spelet. Fast Simone, hon är en så fantastiskt tilldragande att man skulle vilja följa henne vart som helst.

Spelarna vi följer tror mer eller mindre på att det som presenteras är verkligt, inklusive deras uppdrag: att finna Clara, en kreativ ung flicka som förändrade sina slitna kvarter men mystiskt försvann för tjugo år sedan. Peter tror att allt är på riktigt, och det kan man ju göra även när man ser att alla samlingar är iscensatta och Octavio Coleman, Esq. får instruktioner i ett hemligt kuvert. Vi gör ju själva det valet att tro på fiktionen när vi ser teater, film och TV. Men det vackra i Dispatches From Elsewhere är att vi faktiskt ser vardagen blomma upp kring våra huvudpersoner: stadsmiljöerna får skimrande färger, en musikslinga gör världen drömlik, och då och då leder spelet dig till helt fantastiska muralmålningar och trädgårdar bakom stängda dörrar du aldrig öppnat tidigare.

För mig är leken med meta-nivåer lika fascinerande som vänskapen mellan Peter, Simone, Fredwynn och Janice och det de upplever under handlingens gång. Det är inte förvånande att det sista avsnittet av tio leder till avslöjanden på ytterligare en meta-nivå. Detta är något som har delat publiken; en del älskar det avsnittet medan andra blir besvikna. För egen del skulle jag både kunna ha och mista det, men jag tycker om det mer än jag ogillar det, därför att det mest av allt visar hur skaparen och producenten av serien, Jason Segel, vill dela med sig av de upplevelser han hade till alla oss som tittar. Är det några av de lysande färgerna som sipprat ut från TV:n i ditt liv? Om inte, kan du hjälpa till och måla vardagen litet vackrare för dig och andra som längtar efter det?

To be taught, if fortunate av Becky Chambers

I sina böcker har Becky Chambers målat upp ett universum fullt av spännande livsformer, men också mer och mer av mänsklighetens ensamhet i detta universum, både på ett kollektivt och individuellt plan. Bådadera får vi känna av i hennes kortroman To be taught, if fortunate, där vi följer fyra astronauter med uppdrag att undersöka fyra exoplaneter som beräknats ha förutsättningar för liv och i vissa fall redan existerande liv.

Den lilla gruppen är heterogen men ytterst välvald och kompatibel både yrkesmässigt, socialt och sexuellt. Alla är kunniga inom något vetenskapligt/tekniskt område och stämningen är god när de landar på den första planeten. De är inte den första expeditionen utomjords men glädjen över att sätta fötterna på en outforskad planet och finna nya livsformer är lätt att leva sig in i.

Alla planeter är dock inte lika välkomnande och olika omständigheter sliter hårt på personerna och deras relationer. Det är fint att läsa hur de fyra lyssnar och hjälper varandra även när de själva mår dåligt.

Redan från början har ändå varje scen en ton av ensamhet, och det inte bara för att bokens inledning har visat oss Ariadne, berättaren, som sänder ett meddelande till en jordisk befolkning som hon inte vet om den hör. Resan till planetsystemet har tagit fjorton år och de fyra vet att den jord de återvänder till inte kommer att vara densamma. Vad är "hem" nu? Förutom att vara en glädjande berättelse om att upptäcka nytt liv i fascinerande miljöer, är Becky Chambers korta, välskrivna bok i sig själv som ett utrop och en uppmaning likt den som Ariadne skickar till Jorden ett hundratal år från idag.

Fler böcker av Becky Chambers:
The long way to a small, angry planet
A closed and common orbit
Record of a spaceborn few

Soppkonsert som för hundra år sedan

Redan för c:a hundra år sedan skulle vi kunnat slå oss ned och höra den välvalda musiken i soppkonserten från den 3 april 2020. Förutom verk av de samtida kompositörerna Tailleferre, Fauré och Debussy skulle man nog också gärna lyssnat till de litet äldre verken av Massenet och Chopin, som god inspiration medan man omskapade musikens klanger till något friare.

Det inledande stycket, Elégie från 1873 av Jules Massenet, är så tungt som titeln antyder men inte klumpigt utan skönt i sin sorg. Så följer två stycken för piano av Germaine Tailleferre, Impromptu för piano och Pastorale ur Album des six för piano. De är båda härbarligen mer rörliga än det första stycket, med en ny sorts energi och lekfullhet. Stefan Lindgren vid flygeln spelar säkert och inkännande. Så ansluter Mikael Sjögren igen för två stycken av Gabriel Fauré: den kända och älskade Sicilienne för cello och piano och så den litet friare Après un rêve, version för cello och piano arr Pablo Casals.

Som sagt, visst lär man ha lyssnat på musik från förra seklet även under det inspirerande 1920-talet, och säkert också  Frédéric Chopins tankfulla och vackra Preludium i ciss-moll för piano op 45. Efter flera korta men rika stycken får vi så ett långt verk, Claude Debussys Sonat i d-moll för cello och piano, som låter som ett manifest för frihet i musiken och känslan med sina infallsrika satser. Mikael Sjögren och Stefan Lindgren ger oss några sköna smakbitar med kunnighet och engagemang. Vi kan vara tacksamma över att denna fina konsert finns tillgänglig, kanske i hundra år till?

Länk till konserten på Konserthuset Play

The Old Guard

Vad betyder det att vara odödlig, osårbar, leva i århundraden och mer? Människor du älskar dör ifrån dig, människor som inte älskar dig ser dig som en häxa och vill döda dig. Har du turen att hitta någon annan som du så kan vänskapen och kärleken förhoppningsvis hålla under seklerna som går.

Självklart är du och din grupp eftertraktade soldater, några som återvänder från de svåraste uppdragen utan en skråma. Men hur eländigt är det inte att århundrade efter århundrade utkämpa strider för grupper som betyder mycket litet för dig, döda och "dödas" och återuppstå. Öppningsscenerna i filmen The Old Guard ger oss några glimtar av hur uttröttade våra eviga kämpar känner sig inför ett nytt uppdrag. Dock går det ju att välja att göra objektivt goda saker, som att rädda sudanesiska skolflickor från sina kidnappare. Vi ser de odödliga kämparna - Andy, Nicky, Joe och Booker - ta sig an uppdraget snabbt och effektivt. Men de blir förrådda, och förräderiet går djupare än det först verkar.

När man är odödlig behöver man inte vara rädd för att dö, men desto räddare för att tillfångatas och plågas för resten av sitt långa, långa liv. En läkemedelsguru med det föregivet ädla målet att ge långt liv till hela människosläktet vill fånga in det Gamla Gardet och använda dem som försökskaniner. Steg för steg närmar de sig den tighta gruppen med en kanske tillräckligt stor styrka för att kunna övermanna dem.

Strax innan har gruppen utökats från fyra till fem; de kände alla i sina drömmar hur marinsoldaten Niles odödlighet väckts till liv. Snabbt hämtar de in henne för att svara på frågor och skydda henne från cyniska exploatörer - av just det slaget som redan är dem i hasorna. Andys enda äkta leende syns under det inledande slagsmålet med den ännu skeptiska Nile, en fight där ingen behöver hålla igen av rädsla för att skada varandra, och där Andy kan känna igen energin hos en ung, nyväckt krigare.

Känslan av livsleda och distans från världen är den stora behållningen med filmens första halva: gruppen av odödliga faller inte i fällan att spela nonchalanta utan behåller allvaret inför varje ny situation, fastän varje skott och slag är så överlägset angriparnas efter århundradens träning. Där finns också den starka kärleken mellan Joe och Nicky att förundras och glädjas över. Efter den oundvikliga shootout:en mot slutet gör dock filmen en ny sväng, som å ena sidan verkar litet långsökt, men å andra sidan öppnar för uppföljare, och det skulle jag inte ha något emot. Det finns mer att utforska i historien som först tecknades av Greg Rucka.

The Colour of Magic av Terry Pratchett

Världen är en skiva som vilar på fyra elefanter vilka står på en sköldpadda. Kommer man för nära kanten kan man halka av och ut i världsrymden där det finns andra världar, bland annat runda klot som cirklar kring en sol. Men nu är vi i Discworld, och där fungerar grundläggande saker annorlunda än på klotvärlden. Där finns magi, och en skola för magiker. Rincewind gick på den skolan men blev utkastad på grund av ett dumt vad som dessutom inpräntade en möjligen katastrofal magisk formel i hans hjärna. Särskilt mycket övrig magi kan han inte, men han kallar sig magiker ändå och det imponerar alltid på någon.

En som blivit tillräckligt övertygad är den entusiastiske turisten Twoflower som kommit till staden Ankh-Morpork för att vara med om de där rustika äventyren han hittills bara hört om i sånger. Då Ankh-Morpork är fullt av lurendrejare, rånare och än värre typer är det tur att han råkat hamna i sällskap med Rincewind, vars girighet är begränsad av en viss omtänksamhet om sin oskuldsfulle medmänniska.

Twoflowers önskan om att möta hjältar och uppleva barslagsmål underlättas av den stora mängd guld han har med sig och bekymmerslöst fördelar bland dem han möter. Väldigt snart skakas Ankh-Morpork av en explosion och eldsvåda som tillsammans med ännu krångligare omständigheter tvingar de två nyblivna kumpanerna att ge sig ut till andra delar av Skivvärlden, vilket beskrivs i de fyra äventyren som utgör boken The Colour of Magic.

Många roliga detaljer i beskrivningarna av personerna inklusive Döden och Skivvärldens gudar, funktioner i Twoflowers kamera och de mer eller mindre farliga folkgrupper och länder gör läsningen riktigt underhållande. Det är spännande att veta att mycket som nämns i förbifarten och ännu mycket mer kommer att dyka upp i de många, många fler böcker om Skivvärlden som skulle komma att publiceras, och även om The Colour of Magic står för sig själv skall det bli kul att läsa vidare.

Fler böcker av Terry Pratchett:
The Light Fantastic

Equal Rites 

Mort

Sourcery

Wyrd Sisters

 

Good Omens

Stilla skönhet på Waldemarsudde

Einar Jolin, Dam i svart (1942)

Inpsirationen gick båda vägarna mellan Norden och Japan för dryga hundra år sedan, och flöt in i dåtidens rörelse för att finna skönhet i vardagen. Det var en vidareutveckling från Japonismen, den beundran för Japan som funnits i Sverige under 1800-talets slut. Noggrant tillverkade keramikfat och vaser influerade svenska konsthantverkare och konstnärer till enklare motiv i dämpade färger. Utställningen Stilla skönhet på Waldemarsudde visar föremål och tavlor från såväl Norden som Japan, och därtill två utsökta skålar skapade på Koreahalvön för femhundra år sedan.

Kalle Eskola, Stilleben (1959)

__________________________________________________________________________

Jag måste tillstå att jag inte alltid ser just stillheten i det som presenteras, varken från Norden eller Asien. Flera av tavlorna har motiv och fägytor som ser agiterade ut, särskilt de från 50- och 60-talen. Dåtidens konstriktning Informalism som bröt med traditionella normer för komposition och utförande må ha känts frigörande för konstnärerna men det gör dem svårare att ta till sig. Undantag från detta är, av någon anledning, de exempel från finska konstnärer som valts ut till utställningen.

Berndt Nyberg m fl

Genomgående är också alla verk i keramik sköna till form och yta och får en än starkare estetisk laddning av att vara utställda i montrar som något att beskåda på avstånd och bara drömma om att få vara värdig att bruka. De fyrkantiga faten av Shoji Hamada är konstverk i sig, liksom Berndt Nybergs stengods  med vackra proportioner. Trots mina invändningar är utställningen välgjord och värd att se.

Länk till Waldemarsuddes sida om Stilla skönhet

Shoji Hamada, Tallrik (1956)

We Got This

Va, är inte Palmemordet löst än? Och den som löser det får femtio miljoner svenska kronor? Det är precis vad George English behöver för att betala sin skatteskuld. Med bara dussintalet år bakom sig i Sverige har han inte tröttnat på alla teorier som lades fram av såväl officiella utredare som privatspanare. Kanske är det han som kan lösa gåtan, med sin nybörjarentusiasm?

Men visst finns det lekmän som fortfarande arbetar med att söka ledtrådar och följa upp dem, och när de får nys om George English försök kommer han in i deras grupp - motvilligt, för flera av dem är enstöringar och har också hunnit tröttna på varandra efter åratals gnabbande och viss rivalitet.

I deras spår följer också dunklare spanare, personer som inte drar sig för att ta till våld för att hindra privatspanarna från att nå framgång. Ju fler nya ledtrådar George och gruppen hittar, desto allvarligare blir hotet mot dem, fastän de inte märker det förrän det börjar bli för sent.

TV-serien We Got This är underhållande, med en ganska rolig och varierad grupp av huvudpersoner vars dialoger och bihistorier dock är av det litet väl konventionella slaget. Serien får ett stort lyft i andra avsnittet när Olle Sarri kommer in som Björn, butter men kunnig privatspanare med bristande social kompetens. Olle Sarri gör rollen utmärkt rolig och är varje avsnitts behållning. I övrigt är handlingen litet för spretig för att bli riktigt bra, särskilt i de sista avsnitten när snaran dras åt kring gruppen och det borde bli otäckt spännande. Men överlag är det roligt att Schiaffino Musarra gjort en TV-serie om mordet på Olof Palme och de många försök till förklaringar, fumliga såväl som klarsynta, som dykt upp under åren.

Menageri av Lars Jakobson

Den tunna boken innehåller korta inblickar i olika människoliv. En del är kända män, eller åtminstone män i periferin av verkliga och omvälvande händelser, och detaljerna i novellerna går att verifiera. Men under Lars Jakobsons penna fylls de sakliga meningarna ändå med liv, ofta ett brutet liv där mellanrummen mellan förklaringarna ger en chans att tänka sig in i männens egen tomhet och undran inför livet. Det gäller Lee Harvey Oswald, och även Claude Eatherley vars fortsatta liv trasades sönder efter att han rapporterat klart väder till piloterna som släppte bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

I de korta novellerna får vi också läsa om helt vanliga namnlösa män. Några scener ur deras liv ger en möjlighet att tänka vidare på hur ensamheten vuxit fram och stelnat kring dem, eller hur svårt de har att öppna sig för sina närmaste. Det är inte en räcka med sorgesånger som Lars Jakobson har skrivit, men några ögonblicksbilder från den svindlande tomhet som kan finnas hos människan man just passerade på gatan eller hos en själv.

Fler böcker av Lars Jakobson:
Berättelser om djur och andra
Vid den stora floden

John & Denise

Bokfört 

Amadeus med National Theatre

Att viga sitt liv åt musiken kan leda till mycket smärta även när de ljuva tonerna strömmar genom en och förgyller andra människors liv. Antonio Salieri lovade inför Gud att skapa musik till hans ära, att vara Guds instrument för att visa människor den gudomliga skönheten. Och han fick framgång och trygghet som hovkompositör i Wien, och uppskattning av publiken och av de övriga ämbetsmännen vid hovet. Det hårda, dygdiga livet gav återbäring. Men så kommer en annan kompositör till staden, en för vilken komponerandet och spelande flödar lika lätt som att andas. Och han är vulgär, en förvuxen barnunge med bajshumor som inte kan föra sig i fint sällskap. Hur kan Gud låta sina ljuvaste toner komma till jorden via den tarvlige Wolfgang Amadeus Mozart? Till och med namnet, Ama-Deus, säger att han är älskad av Gud.

Det är inte bara svartsjuka mot Mozart som växer i Salieri, utan ett uppror mot Gud som tycks håna honom med den här nye spelaren på banan. Men visst, Salieris plats som hovkompositör är ohotad och han kan manipulera med utnämningar och belöningar så att det forna underbarnet blir förfördelat gång på gång och ändå tror att Salieri är hans välgörare. Och visst gör Mozart själv sitt till för att skrämma bort mer propra elever med obsceniteter och närmanden. I National Theatres uppsättning är Mozart en studsande gummiboll som vräker ur sig olämpligheter i de högvördigaste sammanhang, och om det kan verka överdrivet ibland så är det en ännu bättre illustration till hur en personlighet kan väcka så stor avsmak att man, som Salieri, inte vill visa den personen omsorg ens när han plågas och är på väg utför i livet.

Nu går det inte käpprätt nedåt för den energiske Mozart, han skriver ju en stor mängd minnesvärda och till och med odödliga verk under sin karriär. På scenen rör sig operasångare och musiker från Southbank Sinfonia som fyller rummet med den underbara musik som komponeras framför våra ögon. Med de effekter som en teaterscen kan ge kan vi tillsammans med Salieri överväldigas och skrämmas av den mäktiga, oemotståndliga musiken som väller fram mot honom. För genom hela historien, ända fram till dödstimmen som inleder och avslutar pjäsen, är den största plågan i Salieris liv den att Mozarts musik är så vacker, så fullständig, så mycket bättre än allt han själv kunnat skapa. Det är insikten om sin egen litenhet, och att han har begått den största synden mot musiken när han kvävt dess källa i Mozart, som gör ondast.

Skådespelarna på scenen är närvarande och säkra i sina roller, i synnerhet Lucian Msamati som Salieri och Adam Gillen som Mozart, och musikerna och musiken vävs sömlöst in i framställningen. Med minimal rekvisita men underbara kläder i guldbrokad och sköna färger, och framför allt den evigt vackra musiken, gjorde National Theatre år 2017 en bra och sevärd nyuppsättning av Peter Shaffers pjäs Amadeus.

Länk till National Theatres uppsättning av Amadeus

Snyltgästen

Puben ligger bra till i småstaden Stroud. Det är ingen modern gastropub som lockar med exotiska ölsorter, man går dit för gemenskapen och för att det är en vana. Nu har pubägaren Lionel dött och det är dags för sonen Stephen att ta över. Det borde inte vara så svårt, men Stephen är litet fumlig och osäker på sig själv och fyller inte riktigt pappans skor. Till råga på allt dyker det upp en ny arvinge på begravningen, Andrew, som var fosterbarn hos familjen under några månader. Andrew är trevlig och har god övertalningsförmåga. De anställda på puben och till och med Stephens familj blir mycket mer entusiastiska över hans idéer än över Stephens.

Men vi har sett Andrew på väg från London till Stroud och han verkar vara mer snack än verkstad, en som gärna sätter sig i centrum men inte alltid kan genomföra lösningarna han kommer med. Så vi har anledning att oroa oss för hans högtflygande planer tillsammans med Stephen. Och fler anledningar dyker upp efter hand. Och Stephen är så erbarmligt dålig på att märka när något bra är på väg att hända honom, så han är kvar i sina halvknackiga omständigheter och måste envisas inför alla att det är OK. När han känner sig riktigt liten ser vi en barnskådespelare på hans plats, som en påminnelse om hur svårt det är att bli vuxen i ögonen på dem som sett dig tuta runt som osäker sjuåring.

David Mitchell och Robert Webb har skapat humor tillsammans i flera år, och kommer i mitt tycke bäst till sin rätt i de smarta sketcher på några minuter de skapade för dryga tio år sedan. Snyltgästen är en traditionell komediserie med småtrevliga karaktärer och problem som inte tar överhanden utan skapar de nödvändiga motgångarna under en mysig halvtimme. En höjdpunkt är urladdningen mellan Stephen och Andrew i näst sista avsnittet, och jag hade gärna sett mer av samma, för när de båda skickliga komikerna ställs mot varandra i ett rappt halv-gräl är både manuset och skådespelet som bäst. Det ser ut som att en andra säsong av Snyltgästen är på väg och det kan nog bli roligt.

Tainaron av Leena Krohn

Stadsträdgården i Tainaron är inte alls som trädgårdar i den del av världen vi är vana vid. Där på ängen växer vilda blommor som är stora som människor, med 'blomkorgar stora som människoansikten' och ännu större. Inget att undra på att en del flanörer kryper in i blommorna, och själva njuter av att vara lika goda pollinatörer som bin och blomflugor. Det är vad vår berättare upptäcker under promenaden tillsammans med vännen och guiden Bocken. Hon är nyinflyttad till Tainaron, benämns Ambassadören men har inte några plikter förutom att lära känna den underliga staden, vilket förvisso fyller dagarna väl.

Fler och fler underligheter smyger sig in i hennes berättelser om livet i Tainaron, och det är roligt och effektivt att det först får låta som att de bara är detaljer i en någorlunda vanlig stad, tills vi efter att ha läst alla tjugoåtta breven förstår att det inte är mycket i Tainaron som är likt det vi känner till. Men vår mänskliga guide kallar även sina grannar för människor, fastän de har antenner, skimrande kitinskal och vingar och facettögon. På upptäcktsfärderna genom staden får vi med henne se väldigt olika sätt att leva och bo. En underlig parad drar förbi utanför hennes balkong. Inte mycket blir förklarat, men det är lätt att nöja sig med att bara uppleva konstigheterna tillsammans med vår berättare, och mer och mer förstå och lockas av livet där.

Leena Krohns återhållna och litet byråkratiska språk blir en fördel när det är så udda företeelser som beskrivs. Staden och dess sedvänjor existerar självständigt, bjuder inte in men stöter inte heller bort, och låter en besökare välja själv hur djupt hon skall ge sig in i stadslivet. En sådan fascinerande stad Tainaron verkar vara! Tack till Leena Krohn som berättar för oss om den!

Fler böcker av Leena Krohn:
Umbra: En inblick i Paradoxarkivet

Pereat Mundus

Bipaviljongen

The Deep Blue Sea med National Theatre

När du är fast "between the Devil and the deep blue sea" kan det djupa havet kännas lockande. Hester Collyer verkar ha längtat dit, men kanske inte helt och fullt. Det unga grannparet Welch hittar henne, utslagen av några piller, men inte så många, och med gasen påslagen, fast den var inte betald så den stängde av sig efter ett tag. De hinner hämta grannen Miller, som kan medicin, och hitta hennes självmordsbrev och ringa hennes make innan hon hämtar sig.

Hester återfinner sin sans och börjar släta ut skrynklorna i sitt liv inför de tillkallade. Det var inte så illa, det var ett misstag, säg inget till domare Collyer när han kommer - och inget till Freddie, den unge mannen hon bor med. För Hester lämnade sitt äktenskap med den högvördige domaren för den unge charmige Freddie Page. Under andra världskriget var han stridspilot, nu är han testpilot, och i 1950-talets England är det ungefär jämbördigt med att vara rockstjärna idag. Fast framgångarna hamnar längre och längre bak i tiden ju fler dagar som går, och detsamma gör den första passionen mellan Hester och Freddie. Men åh, passionen finns kvar. Men kommer den att hålla dem samman hela livet? När den ene vill ut på puben och fira varje kväll och den andra blir uttråkad av det?

Terrence Rattigans pjäs The Deep Blue Sea, som även blev film för ett antal år sedan, visar hur Hester måste sortera sina känslor inför de två männen i hennes liv. Dialogen mellan Hester och ex-maken är snabb och insatt, och man märker hur hon halvt längtar tillbaka till händelserna han beskriver. Men kärleken fanns aldrig där mellan dem, och även ett inslag av stolthet gör att hon inte kan vända tillbaka till den öppnade dörren. Freddie å sin sida får berätta om sin förvirring kring Hester för bäste vännen Jackie, och glidandet bort från Hester går snabbare ju mer desperat hon försöker hålla honom kvar.

Det finns ett annat motsatspar i Hesters liv och hennes hus, och det är först det unga paret Welch vars naiva välvilja bara understryker hur ensam Hester är i sina val. Men där är också grannen Miller som kanske har varit med om värre prövningar än Hester och kommit ut på andra sidan. Hans ord är inga löften om lycka eller uppmuntrande fraser, bara stilla betraktelser från någon som valt att stanna kvar i livet fastän det blir misslyckat och riktigt smärtsamt ibland. Det är den ljusare nyansen av grått, inte guldkanten, som visar vägen fram ibland.

National Theatres uppsättning av The Deep Blue Sea från 2016 bärs av den starka Helen McCrory som Hester, vilket behövs då många andra av insatserna är svagare, i synnerhet den överdrivet pojkaktige Tom Burke som Freddie Page, men tack och lov möter Hester sin jämlike i Nick Fletcher som Mr Miller. Pjäsen är sevärd särskilt för de sista scenerna.

Länk till National Theatres YouTube-sida för The Deep Blue Sea

The Eddy

Underbara jazz! Det finns melodier och inspelningar som lever för evigt, men mycket av musiken skapas i ögonblicket, av människor som är kunniga och samspelta och ger sitt allt för musiken. The Eddy är en jazzklubb i artisternas och älskarnas stad Paris. Elliot Udo leder klubben och likaså husbandet, den tighta grupp som spelar där varje kväll.

Även i min TV-apparat från förra århundradet låter musiken i serien bra; stark och tydlig och med olika karaktär beroende på var och vad de spelar. Hetsigt och medryckande i repetitionsscenerna, lösare när bandets medlemmar är oroliga, luftigare när de är utomhus på ett bröllop och får önskemål om att spela samtida poplåtar. Bandets sångerska Maja spelas av ljuvliga Joanna Kulig som många av oss redan älskar från filmen Cold War. TV-serien The Eddy är skapad av Damien Chazelle som gett oss musikalisk action som Whiplash och färggranna drömmar som La La Land.

Jag hade önskat att serien fokuserat mer på musiken, bandet och dess medlemmar. Det finns utrymme för dramatik när man får se de olika musikernas bakgrund och pressande problem, och där finns alltid större eller mindre konflikter som måste lösas. Men redan i första avsnittet sker ett grymt mord som drar in Elliot och flera andra i den kriminalitet som pågår i och omkring klubben. Enligt min mening tar det för stort fokus från musiken och ger ett obehag som skaver rejält flera gånger under tittandet - otur för oss som längtar efter att få dränkas i skön musik! Ännu mer irriterande är Elliots dotter Julie, en självupptagen tonårsrebell som strular runt och krånglar till det för sig själv och alla andra.

Men tack och lov är det tillräckligt mycket jazz i varje avsnitt av The Eddy för att det skall förgylla tittandet och lyssnandet för oss, inte minst den underbara, nyskrivna låten The Eddy som tar form under handlingens gång. Engelska, franska, polska, arabiska och andra språk flödar i scenerna, människor flanerar i solen på Paris gator och strömmar in till konserterna på The Eddy. En påminnelse om hur livet kan vara när det är som bäst.

The Light Brigade av Kameron Hurley

The Light Brigade är en känd term från ett viktigt och grymt anfall under Krimkriget 1854, och också inspirationen till Kameron Hurleys bok med samma namn, en inspiration som hon kanske har dragit för stora växlar på. Det handlar om militär SF, en genre jag annars är gillar av flera anledningar: den disciplin jag önskar att jag hade, fysisk styrka och styrkemätningar, och i flera fall ett tilltagande ifrågasättande av krigets anledningar. Men Kameron Hurleys bok är osammanhängande på så många plan att den tyvärr inte håller, trots en del intressanta ingredienser.

Vi börjar i ett scenario som för tankarna till Starship Troopers: en attack som slår ut hemstaden Sao Paolo får vår huvudperson Dietz (och många andra) att ta värvning för att få hämnas - och i slutändan också få medborgarskap. Fienden är (de mänskliga) kolonisatörerna på Mars, som plötsligt slutade samarbeta och utplånade en av jordens megastäder. Dock får vi inte mer information om några andra attacker från marsborna, endast att deras framstående teknologi terraformat planeten väl och att de nu börjat avgifta jordens nedsmutsade mark efter inbjudan från de stora företagskoncerner som nu styr jorden.

Vår huvudperson Dietz har tagit värvning hos Tene-Silvia Corporate Corps. En viktig del av stridstekniken är att militärerna beamas upp - blir till ljus - och strålas ned på platsen där de skall sättas in. De har injicerats med, bland annat, medel som skall förbereda deras kroppar på att hantera det, men Dietz' värden visar att hon inte är lämplig för den här metoden. Dock är omsättningen på soldater så hög att man till slut även skickar ut henne på ett uppdrag med ett team. Men när hon väl strålats på plats är allt fel. Uppdragsbeskrivningen stämmer inte med det hon hamnar i, platsen är någon helt annanstans, och hennes medstridande är inte desamma som hon skickades iväg med.
Detta sker gång på gång och snart förstår Dietz att förflyttningen när hon blir till ljusstråle inte bara är rumslig, utan även skickar henne till andra platser i tiden. Det är sina egna uppdrag hon hamnar i, men inte i kronologisk ordning. Kan hon använda det hon ser från framtiden för att rädda sina vänner, kanske till och med förändra hela kriget? För bit för bit inser hon att kriget aldrig är menat att ta slut, och kanske är fienden uppdiktad, som en anledning för de sex stora företagen att krossa varandra militärt.

Från Starship Troopers till The Forever War med en del Altered Carbon inkastat i mitten. Det kan låta orättvist att jag jämför med andra böcker, men det är svårt att låta bli när The Light Brigade inte står på egna ben. Det är desto mer förvånande då Kameron Hurley tidigare har skrivit så originella och gedigna böcker som God's War och Infidel. Dietz, hennes vänner och deras relationer är tunt gestaltade. Fienden, socialisterna/kommunisterna på Mars är lika övertydligt framställda som halmgubbar av såväl Tene-Silvia som författaren själv att det känns manipulativt. Fastän de många militära uppdragen är actionfyllda hade sekvenserna däremellan behövt struktureras om enligt "show, don't tell", och flera av dialogerna blir politiska infodumpar av pinsamt dåligt slag. När kronologin i handlingen är omkastad är det inte konstigt att såväl huvudpersonen som vi läsare är förvirrade, men under större delen av boken hanterar Dietz sin kunskap och nya händelser slarvigt, och när urladdningen närmar sig på slutet sticker varken scenerna eller Dietz nya insikter ut från allt som försiggått under de första 350 sidorna. The Light Brigade är en stor besvikelse från början till slut.

Fler böcker av Kameron Hurley:
God's War
Infidel

Lena Cronqvist på Waldemarsudde

Det var flickorna och deras lekar med små föräldrar som var mitt första intryck av Lena Cronqvists konst, och det intrycket var så starkt att jag inte letat mig vidare på flera år. Därför är det dubbelt bra att få se den gedigna utställningen av Lena Cronqvists verk på Waldemarsudde, med många flickor men också den långa vägen dit.

Tavlor från tiden omkring 1970 vittnar om svårigheterna Cronqvist levde igenom då - förlossningsdepressionen och än mer den fyrkantiga behandlingen på dåtidens sinnessjukhus. Tavlorna visar konkret hur läkare målar över de färgrika bilder hon skapar, eller hur hon själv i brokiga kläder försöker fly från en färglös, fyrkantig korridor och dess väktare. Några av tavlorna skrämmer bara på genom sin otydlighet och suddiga teknik, medan andra är noggrant utförda men ändå visar så mycket oro.

Några år senare har Cronqvist funnit en god medelväg i sin målning, tydligare utförda motiv men utan skarpa kanter, litet friare men ändå stabilt. Vi får se flera moderna madonnor - kvinnor med sina barn i armarna, där varken barn eller mor blickar så stillsamt mot varandra eller in i evigheten som de idealiserade madonnabilderna från konsthistorien. Byxorna går inte att knäppa, i ett hörn syns en T-baneskylt utanför fönstret; livet är ett ständigt tragglande som inte verkar ta slut.

I varje sal finns dock någon liten underbar bronsflicka, så konkreta och starka i sin lek! Det är trösterikt att låta dem dyka upp redan tidigare än kronlogin egentligen medger. Nu kommer vi till de laddade målningarna med stora flickor som manipulerar små föräldrabarn/dockor. De går att läsa som uppgörelser med föräldrar som inte räckte till, en hämnd på gestalter som förminskade de växande barnen tills flickorna äntligen blev större och starkare. Men med serierna av tavlor från de svåra mödraskapsupplevelserna i bakhuvudet funderar jag på om man skulle kunna se rollerna som omvända; är kanske konstnären själv en av de otillräckliga föräldrarna? Dock identifierar jag mig fortfarande som mest med flickorna; litet surt stirrande in i kameran eller upptagna med lekar som ingen annan förstår.

1970-talets vävda sviter av Adam och Eva-bilder är skönt tredimensionella i hur väven bucklar sig av de olika tjocklekarna och färgerna på trådarna. Men än mer förundras jag av de fantastiska bronsbysterna och statyetterna av lekande flickor och andra ansikten. Bronsbordet fullt av huvuden är en skatt att titta på från alla håll och njuta av.

På senare tid har Lena Cronqvist bland annat målat tavlor i vitt (med litet färg) på svart botten. Ansiktena får en liten annan form än tidigare. Något jag gillar med Cronqvists tavlor är hur de samtidigt är djupt personliga och allmängiltiga. Men jag gillar också de storslagna verken som visas här, med änglar som hämtats från Giottos mästerverk för att hänga över ganska vanliga människor och situationer. (Eller en parad med nakna flickor under paraply, vilket nästan kan räknas som vanligt i Lena Cronqvists motivsamling.) Våra enkla liv ekar också i evigheten.

Länk till Waldemarsuddes sida om utställningen