Mattias Risbergs Mining XL på Fasching

Mattias Risbergs projekt Mining går upp i extra stort format för konserten på Fasching där musik framförs från alla de fem timslånga sviterna som grävts fram under de senaste åren. Det börjar med låten Introdukt som påminner om att gå på en skogsstig in i musiken, i en stillsam folkvisa som sedan övergår i ett ambitiöst berättande. Den liksom de två följande kommer från den femte och senaste sviten: Larmet, som är mer melodisk och taktfast, och Das Kapital som börjar med litet mystiska klanger från vibrafonen, sedan en klar och distinkt trumpetstämma, sedan fler och fler instrument tills det slutar i en stor kakafoni.

Alla fick inte plats på bilden

Från senaste albumet kommer Rubiks Glob där först harpa och piano klingar magiskt, och där musiken efterhand växer till något mäktigt med infogade meningar på finska. Kranzkommun är en låt med tyngd och humor. Who Needs A Story kan man undra när den sköna niotakten växer till ett crescendo från den intressanta början med vibrafon och bas. Generellt låter musiken mindre finstämd och mer mullrande med den här stora sättningen live än på skiva, och det är inget fel med det.

Andra set börjar med Candle Eyes som är mjuk som en vaggvisa. Från albumet Zauberberg kommer Red Ponds där halva orkestern spelar unisont och lekfullt, inte walking bass utan running, och sedan liksom tävlar mot den andra halvan som spelar andra melodistämmor unisont men ändå i samklang med den första halvan. Ett gitarrsolo tar alla till närmast kaos och sedan tillbaka till de första slingorna fast på högre volym. 

Gitarren tar med den äran ledningen i nästa låt, Sweet Science, med skönt repetitiva pilliga toner i harmoni med fiolerna. Låten Extend bjuder å andra sidan på dissonans i både stora och små volymer till den grad att man blir tacksam för en respit med ljuvt harpospel, vilket dock kan stå på sig när andra stämmor utmanar.

Ett tufft, stompigt rocksound kommer i Ping-Pong, följt av eftertryckliga, eftertänksamma Memento Mori som sista ordinarie nummer. Det var skickligt att kunna pussla in alla musiker på scenen - Per "Texas" Johansson fick sitta på golvet intill - och alla krånglar sig ut och sedan tillbaka in för extranumret Southern Bells, härligt funkig. Allra sist från första skivan den coola Open Up som trots sina krävande harmonier är en lugn och skön avslutning på en spännande konsert.

Mattias Risberg-klaviaturer och kompositioner

Eva Lindal-fiol

Sten Sandell-röst o liveelektronik

Fredrik Ljungkvist-träblås

Morgan Ågren-trummor

Mattias Ståhl-mallets

David Stackenäs-gitarr

Stina Hellberg Agback-harpa

Josefin Runsteen-fiol

Per Texas Johansson-träblås

Jennie Abrahamson-sång

Dan Berglund-bas

Susana Santos Silva-trumpet

Mats Äleklint-trombon

Leo Svensson Sander-cello

Furiosa: A Mad Max Saga

I den postapokalyptiska världen blir våra liv till episka berättelser. Det börjar med det lilla barnet Furiosa som plockas från sitt gröna hem av banditer, inte lika lätt som frukten hon själv plockade för flickan är listig och kan slåss. Över sanddyner i ett öde landskap kör de två banditerna på sina motorcyklar, följda av Furiosas mamma Mary. Hon vill inte bara ha tillbaka sin dotter, hon vill också hindra motorcykelgänget från att hitta tillbaka till det frodiga Green Place som vi fick en glimt av. Det är en jakt på liv och död, med episka vyer av ökenlandskapet dag som natt, och med våldsamma men imponerande genomförda attacker på motståndarna vare sig de rusar fram på hjul eller tror sig trygga i sina tält.

Ledaren för motorcykelgänget, Dementus, vet mycket om teatraliska effekter och dess del i att bestraffa och döda fiender eller underlydande som sviker. Desto mindre vet han om taktik och att realistiskt utvärdera sina motståndare, så när han försöker attackera och ta över det mäktiga Citadellet slutar det bland annat med att han får lämna över Furiosa, den lilla maskoten han låtit rulla med i en bur i sitt motorcykeltåg. På det nya stället lyckas flickan rymma och bli osynlig bland de många arbetarna i verkstäderna.

Vatten, mat och bensin är knappa resurser i postapokalypsen, men låt oss inte snubbla på tankar om att det vore smartare att spara på bränsle och andra resurser, och istället engagera oss i de skönt teatraliska strider som sker mellan fiender i skrämmande utstyrslar och vapen. Filmen är indelad i kapitel och det tredje innehåller en lång biljakt utan bakgrundsmusik, bara dunder, vilket ger den en seriös stämning även när krigsmålade soldater strider mot attackerande fiender i fallskärmar och hanggliders. En efter en krossas människor och fordon under den beväpnade tankbilens stora tunga hjul.

Våldet i Furiosa: A Mad Max Saga är blodigt och brutalt, och fastän de flesta liven går åt på ett ögonblick är det några grymma avrättningar av personer som är viktiga för Furiosa som gör mest ont att se. Dementus står för de flesta utstuderat elaka morden, men framstår ändå inte som en skurk att odelbart hata. Kanske är det bra att han inte framställs som en genomond gangster utan istället en av många hänsynslösa aktörer i ödemarken, men hans roll känns ändå inte helgjuten. Inte heller The Immortan och de övriga inne i Citadellet är så elaka och skrämmande att man oroar sig på riktigt för Furiosas öde (förutom att vi vet att hon överlever till filmen Fury Road som vi kunde se häromåret). Furiosa själv säger inte mycket, är som ett mörkt moln av ilska, och under den gråmålade pannan lyser hennes ögon av ett hämndbegär som borde skrämma alla som någonsin skadat henne eller hennes närmaste.

Some Desperate Glory av Emily Tesh

På Gaea Station får man namn efter hjältar ur mänsklighetens historia eller myter: Cleopatra, Zenobia, Avicenna, Magnus, Valkyr. Kyr är smeknamnet på den sistnämnda och det är henne som boken Some Desperate Glory följer. Hon är starkast och skickligast i strid, och den informella ledaren för det halvdussin sjuttonåriga flickorna i gruppen Sparrows, vilka hon drillar hårt till att bli goda krigare. Det är dock svårt för de andra att mäta sig med henne då hon och tvillingbrodern Magnus är warbreeds, större och starkare än vanliga människor. Men inga är vanliga människor längre, inte när man är den sista linjen mot fienden, och fienden är alla övriga livsformer i galaxen ledda av majo, Wisdom. För Gaea Station är kriget inte över trots att man förlorade det största slaget, när majo sprängde jorden och gjorde mänskligheten hemlös.

När boken börjar är det just dags för stationens sjuttonåringar att tilldelas roller på någon av stationens avdelningar. En efter en får de övriga flickorna sin placering och lämnar gruppen med en arg pik mot den oförstående Kyr. Hur kan de säga att de alltid har hatat henne, när hon själv har älskat Sparrows som den enda familj hon har haft? Det är intressant att se historien genom Kyrs ögon, en envis person som tycks ha missat väldigt mycket i sin starka lojalitet mot Gaea Station och dess styre. Extra intressant blir det när nästan allt det hon höll för sant ställs på ända. Emily Tesh beskriver mycket väl Kyrs vacklande mellan att hålla fast vid vad hon har lärt sig och ta in allt nytt. Särskilt stark blir kontrasten mellan det knappa, krävande livet på Gaea Station, och överflödet och lugnet på planeten Chrysothemis, där man lever sida vid sida med majo, de som bär ansvaret för jordens utplåning.

En annan intressant personlighet är Yiso, den första majo som Kyr träffar på. Fastän de allierade livsformerna i majo dominerar galaxen med mäktiga skepp och vapen, är de fysiskt mindre och svagare än människorna. Yisos framtoning balanserar väl mellan att vara utomjordiskt och annorlunda, och att vara så humanoid att Kyrs hat mot majo utsätts för prövning.

Ett av majos verktyg och grunden till Wisdom som kontrollerar galaxens utveckling är tekniken shadowspace, ett användande av kvantfysik och möjliga verkligheter för att välja den mest gynnsamma vägen framåt. Ju mer av dess effekter som får påverka handlingen, desto mer spännande blir det. Trots att boken är tjock lider den varken av tråkiga sträckor i handlingen eller fluffig överlastad prosa, utan håller läsarens intresse från början till slut. Jag vill läsa mer av Emily Tesh i vilket universum hon än väljer att skriva.

Mammal Hands på Fasching

Även efter att ha lyssnat på Mammal Hands i ett par år kan jag inte alltid komma ihåg namnen på låtarna, och blir bara minimalt hjälpt av bandets sparsamma mellansnack, men det förtar inte den fina konsertupplevelsen. På ett fullsatt Fasching börjar Nick Smart med att lägga ut en vacker klanggrund från flygeln, brodern Jordan Smart fyller på med längtande toner från sin altsaxofon och trummisen Rob Turner bidrar från sitt håll. Så samlar de sig till det vackra stycket Nightingale, med pianotoner som vajar i vinden samstämmigt med den drillande saxstämman.

Jordan Smart byter till tenorsax som får växa till kontrollerad styrka i låten som följer. Mammal Hands musik är ofta skönt repetitiv med lyriska klanger som ger en känsla av djup samhörighet med stillsam natur. I deras minimalism samspelar brödernas instrument fint, och Rob Turner som inte spelat så länge med gruppen är väl intrimmad med dem, vare sig trummorna är ett stillsamt understöd eller drivande för musiken. Att höra Mammal Hands live är både likt och olikt det rena ljudet från albumen; de låter för all del inte bullrigt på scen heller, men har mer energi och håller den uppmärksamma publiken fast.

Låten Late Bloomer är lekfull på ett sökande sätt. Gruppen spelar ett enda sammanhållet set och sista ordinarie låten är den som allra mest påminner om Philip Glass (på ett bra sätt), The Spinner. Extranumret är väl valt, Boreal Forest med sitt crescendo av framför allt saxstämman. Men det starka slutet räckte inte för den jublande publiken som klappade in bandet för ytterligare ett extranummer, Quiet Fire som förenar det bästa av bandets minimalism och långsamt ostoppbart crescendo. Mycket bra konsert, vi får hoppas på många återbesök av Mammal Hands!

Fallout

Spännande handling, intressanta bi- och huvudpersoner och sammanhängande världsbygge är ingredienser till en bra historia. I fallet med Fallout är världsbygget genomtänkt och välkänt för de många som har engagerat sig i spelets iterationer. Karaktärer och händelser i flera varianter har mejslats ut efter åratal av spel. Men skulle det gå att bygga en handling som höll ihop över en hel säsong av en TV-serie av det? Ja, det gjorde det verkligen, och också något som är underhållande för såväl dem som redan kände till Fallout-världen och dem som inte gjorde det.

I Vault 33 har livet rullat på i harmoni i 219 år sedan atombomberna föll år 2077. Med viss risk för inavel samarbetar man för att odla grödor och sköta de retrofuturistiska underjordiska skyddsrummen, i väntan på att en dag kunna klättra upp och återbefolka jorden. En av seriens huvudpersoner är Lucy MacLean, en ung och idealistisk kvinna vars livs ställs på ända när hennes välskötta, färgglada samhälle skövlas av banditer från jordytan. När de försvinner med hennes far som fånge fattar hon beslutet att följa efter ut i den farliga, laglösa världen.

Hur ser det ut på jordytan som skyddsrummen stängde de tunga portarna till? Där finns livsfarliga bestar i form av muterade kackerlackor och axolotl i jättestorlek, människor som ser ganska normala ut men vet att slåss (med oschyssta metoder) för sitt liv i varje ögonblick, och ghouler, strålningsskadade människor med extra lång livstid vilka ibland blivit galna mördare. En av dem var skådespelaren Cooper Howard innan atombomberna föll, nu är han en cynisk prisjägare. Det är en lyckträff att han spelas av Walton Goggins, som ger honom personlighet och känslouttryck även under den läskiga ghoul-masken - även om det sällan är sympati eller andra ädla känslor han visar.

I detta western-liknande samhälle av knappa resurser och hänsynslösa överlevare, finns det någon som står för lag och ordning? Det är i alla fall vad Brotherhood of Steel verkar vilja stå för, i sina stora, tunga stridsdräkter. I ett pennalistiskt utbildningsläger kämpar den unge föräldralöse mannen Maximus för att först bli väpnare, sedan själv en riddare i Brotherhood of Steel. Men i hans första uppdrag ser vi visserligen viss beundran och rädsla för de starka riddarna i sina imponerande dräkter, dock mindre av ordningsmakt och trygghet kring dem. Att Maximus själv är oerfaren får honom att göra en del misstag i sin nya roll, men också en del rätt.

De tre huvudpersonernas mål och vägar korsas flera gånger under deras färd över den härjade jordytan. Den rika världen som vuxit fram i Fallout-spelen ger bra bakgrund för sidohändelser som är minst lika intressanta som huvudhandlingen, inte minst tack vare väl rollbesatta bifigurer med starka karaktärer. Underhållningsvåldet ligger alltid nära ytan, med blod som skvätter på ett lättsamt sätt och kroppsdelar som kapas och ersätts litet hipp som happ. Tillbakablickar till livet innan atombombningen, liksom hemliga undersökningar i seriens nutid, ger allt djupare inblick i intrigerna bakom hur skyddsrumsföretaget Vault-Tec format förutsättningarna för överlevnad. Vi hinner få reda på mycket i den första säsongen av Fallout men det finns uppenbart mycket mer att berätta i kommande säsonger, vilket vi gladeligen kan se fram emot.

Linghun av Ai Jiang

Man skall inte döma hur någon annan upplever och bearbetar sorg, och man behöver inte dra paralleller mellan vår verklighet och den som beskrivs i Ai Jiangs kortroman Linghun, men fastän förhållandena där är dragna till sin spets speglar de hur väsensskilt människor kan sakna en älskad person. För tio år sedan dog flickan Wenqis storebror, och för hennes mor är sorgen efter honom viktigare än att bry sig om dottern som fortfarande lever. Nu har familjen fått chansen att flytta till HOME, ett bostadsområde strax utanför Toronto där ens saknade döda kan återvända om man längtar tillräckligt starkt efter dem.

Det är inga kompletta återuppståndelser det handlar om: den döda personen går inte utanför husets väggar, hen är otydlig i konturerna och kan bara ses av de närmaste. Ändå är det detta som Wenqis mor vill, hellre än att fortsätta sitt liv ute i den vanliga världen. Hon är inte ensam om att önska det; bostäderna i HOME är oerhört efterfrågade. På gräsmattorna utanför varje hus sitter familjer och väntar på en chans att delta i auktionen om huset blir ledigt. De väntande är så opersonliga och sysslolösa att de själva verkar som spöken.

Det är en mycket dyster mellan-tillvaro som Ai Jiang skickligt målar upp, och det gör en läsare ännu mer konfunderad över hur en svag kontakt med en bortgången människa kan vara så viktig att man står ut med det underliga livet i HOME. I en del fall är det tvingande konventioner, som Wenqis mor som vill vårda sin förstfödde son, och grannen som bara kallas Mrs. som vill ha tillbaka maken trots att han slutade älska henne. Andra familjemedlemmar måste böja sig efter de sörjandes vilja även om de hellre skulle vilja lämna HOME, som Wenqi och Liam, hennes klasskamrat i skolan vars nyaste böcker är från 1980-talet.

Efter åratals väntan på en plats i HOME går sorgen och den halvfärdiga trösten för många på sparlåga. Men ett helt oväntat dödsfall ställer allt på ända. Kanske kan det ge några chansen att lämna detta gränsland. Finns det ett vanligt liv kvar därutanför? Ai Jiangs klara men mörka prosa låter en tvivla på om det någonsin går att komma tillbaka från HOME.

Förlåt på Ö2 Scenkonst Bergsgatan

Influencers skall se ut som att de har det lättaste och skönaste livet, ett man vill efterlikna genom att köpa samma saker som de. Men bakom kameran är tempot högt - Oresteen hetsar i och ur nya kläder (pyttesmå T-shirts med logos från dyra designers), nya leenden, nya bakgrunder och nya peppiga repliker till sina följare. Som han fick veta när han signades för det här livet: man måste posta nytt content flera gånger om dagen, man måste ge tjugotusen procent! Skönheten i hans redan vackra hjärtformade ansikte är förstärkt med lösögonfransar och långa lösnaglar i läcker färg.

Oresteen vill - som nästan alla andra influencers, åtminstone för syns skull - inte bara visa sina inköp och glittrande fester, utan uppmuntra sina följare till att leva så att de mår bra. Men det är litet ironiskt att han talar om att de inte skall vara en följare utan en ledare som vågar leva sitt eget liv, när det är så att han själv lever av sina femhundratusen följare... Och sedan är det den där hemska händelsen som lägger sin skugga över allt som händer på scenen - den där som han behöver göra en Förlåt-video för. Men det har han inte blivit klart med, för han kunde ju inte komma på vilket tonläge och mängd av fejkade tårar som skulle få honom att låta mest äkta.

Oliver Andersson spelar Oresteen och rycker i trådarna för att få sitt enda rum att bli en hel värld av fina saker att spela in och sända ut i den riktiga världen. Han är fantastiskt skicklig och trovärdig i varje ögonblick: när han spelar sin influencer-lycko-roll, när han i sin roll fejkar att han inte spelar en roll men just då spelar mer än någonsin, och när man ser den riktiga människan kika fram i sprickorna. 

Det är nog en medveten ironi att Oresteens namn för tankarna till de stora, tragiska människoödena i Orestien som vi minns över tvåtusen år senare. Här handlar liv och död om vilken märkesväska man just köpt. Pjäsen Förlåt är en virvelvind som säger jättemycket om sådant som är viktigt och stort i mångas liv just nu, fastän de flesta gissar att det är fejk. Och visst brukar de mest hängivna följarna bli än mer trogna efter att en influencer gjort ett felsteg, gråtit ut och bett om förlåtelse. Oresteen kan nog samla ihop sig och fortsätta le och shoppa inför kamerorna - om han inte fått nog av det hela.

Länk till Ö2 Scenkonsts sida om Förlåt

Foto: Kevin Chang

Chimären

När Arthur (Josh O'Connor) släpps från fängelset vill han inte veta av sina gamla kompisar, men de insisterar och följer efter honom i sin skruttiga Fiat. Till slut ger han efter och ramlar in i deras trettondagsfestande och tillbaka in i gängets hemliga, olagliga letande efter etruskiska lämningar att sälja till den mystiska hälaren Spartaco. Det är ju ändå Arthur som har gåvan att känna var skatterna finns, med en slagruta men också i sin kropp.

Det muntra bandet av gravplundrare lever i en by i utkanten av den tilltagande industrialiseringen; ibland ser vi blanka fabriksbyggnader i bakgrunden. Arthur, Arturo, Artù har sitt hem i ett primitivt skjul uppställt mot en välbyggd mur av äldre årgång. Isabella Rossellini spelar matriarken Flora, omgiven av en massa rödhåriga döttrar och dotterdöttrar som förfasar sig över att hon bor i en förr så magnifik byggnad med flagnande målningar från tidigare sekel. 

Tillsammans med Arturo kan vi se hur de gamla etruskiska porträtten lever vidare i människors profiler idag. Historien är inte något avlägset, och varför får inte Artú och gänget göra sig ett levebröd på det de gräver upp ur marken? Fast Arthur är inte lika vårdslös med fynden som de andra; han behåller några för sig själv och känner deras värde, och filmen ger honom rätt i den mer ömma blicken på ting och riter från tidigare årtusenden.

Men regissören Alice Rohrwacher har ändå sympati för sina småkriminella men ganska hyggliga typer, följer dem när de roar sig och låter en lokal bard framföra komplicerade sånger om deras äventyr. Trots den jordnära handlingen har man ändå känslan av att det övernaturliga eller åtminstone svårförklarliga väntar utanför synfältet. Liksom i hennes tidigare film Lycklig som Lazzaro har människorna hittat mellanrum i det vanliga samhället där det egentligen inte skulle gå att överleva och kanske inte kommer att hålla för alltid, men just där och då vill vi hålla ihop med dem som verkligen lever i marginalerna.

Inverted World av Christopher Priest

Helward Mann har bestämt sig för vilket gille han vill ansluta sig till: Future Surveyor, framtidsspejarna. Han har uppnått åldern av sexhundrafemtio mil och det är dags att ta steget in i vuxenlivet och börja arbeta för stadens överlevnad. När han får veta av sin far att de samtidigt kommer att arrangera hans förlovning med dottern till en annan gillesmedlem blir han nöjd.

Dessa och andra omständigheter kring livet i staden låter medeltida, men andra inslag i boken Inverted World avslöjar detaljer från vår samtida värld eller senare: ett stycke plast, syntetisk mat, senare också videokameror, och så är det det där med tideräkningen som inte använder dagar och år utan mil. Man förstår förstås att det beror på att staden rör sig, men anar att mysteriet är mycket större än så. Skickligt avvägt lägger Christopher Priest ut några förklaringar men också fler frågetecken, mer av båda slagen ju längre berättelsen fortgår.

Helwards lärjungeskap i gillesväsendet är en utmärkt introduktion till hur staden underhålls. Det första uppdraget är att arbeta med rälsen som staden rör sig längs: plocka upp spåren bakom staden och lägga ned dem igen framför staden, längs vägen den skall ta. Ett annat gille har ansvar för arbetet med att dra staden framåt på spåren. Ett tredje sysslar med att förhandla och köpslå med lokalbefolkningen om arbete för staden, och ett fjärde är en Milis som försvarar staden mot angrepp utifrån. Gillenas arbete är omgärdat av hemlighet; ingen utanför gillet skall veta hur verksamheten sköts och hur verkligheten utanför staden ser ut. Helwards fästmö Victoria som i egenskap av kvinna inte kan bli gillesmedlem har därför fler frågor än han om vad som pågår där utanför.

Skall inte Helward få komma till just sitt gille snart, och rida framåt för att speja ut stadens framtida väg? Inte än, först sänds han bakåt i stadens spår för att återbörda några kvinnor till deras hemby. På den resan börjar han upptäcka precis hur utsatt och speciell staden är i sin eviga rörelse mot en optimal punkt som också ständigt flyttar sig. Mer och mer märks det hur en betraktares uppfattning av världen beror av utgångspunkten och perspektiven. Christopher Priest lyckas skickligt balansera såväl handling som språk mellan att vara mänskligt/realistiskt och matematiskt/abstrakt, och det gör läsningen av Inverted World minnesvärd både för de personliga ödena och de stora teorierna den presenterar.

En midsommarnattsdröm på Stadsteatern 2024

Det är mycket som händer i Shakespeares ofta spelade pjäs En midsommarnattsdröm - flera par som skall bildas, under mycket trassel, på olika nivåer av och utanför samhället. I vissa uppsättningar kan något av paren vara mindre engagerande, och det beror förstås också på åskådaren och hens sinnelag. Ibland är det de fyra ungdomarna som är så lika att man lutar sig tillbaka och litar på att det kommer att lösa sig till slut. Men inte här! I Melody Parkers bearbetning på Stadsteatern år 2024 blir det hotande resonemangsäktenskapet en katastrof för de drabbade, och den äkta kärleken något att hålla fast vid eller drömma om när hjärtat är krossat. De fyra ungdomarna rusar över scenen, i varandras armar eller bort från varandra, i fina växlingar mellan stora gester, fnitter och stillsamt allvar.

I föreställningen har människorna kläder som verkar vara ihoptråcklade av vad man hittat på vinden i utklädningslådan, linneskåpet och gardinförrådet, och sminkningen har gått överstyr i lika härliga färger. Det är bra - vi kan komma ihåg att de svalt blickande antika statyerna inte alls var vita utan bemålade vid tiden de skapades och betittades, och på samma sätt är Shakespeares pjäs inte en artefakt att förhålla sig med vördnad till. 

Den här gången är det dock älvornas kungapar som står för värdigheten, Titania i helsvart och Oberon i blandat rött och svart i välskräddade dräkter ur historien, mot en tom och hög scen som för tankarna till evigheten. Deras lek med människorna får en litet obehaglig underström och jag hade gärna sett litet mer av ruelse hos Oberon och Puck som osynliga men nära beskådar vad de ställer till det för människorna och Titania. Känslan av övergrepp ligger nära till hands när hon luras att falla för Botten - dock är den senare litet för närgången mot sina medspelare i amatörteatern så just honom är det lättare att skratta åt.

Ändå är det fint att publiken vid den nästan fullsatta Stora Scenen inte gapskrattar kontinuerligt åt Bottens skådespelarinsats, utan snarast andäktigt lyssnar då han framför Pyramus olycka mellan de förlösande skratten åt hans självupptagenhet och ohejdbara klantighet. Ja, hela världen är en scen och alla är vi skådespelare, men just de här personerna har gett oss något riktigt ovanligt och drömlikt ikväll.

Länk till Stadsteaterns sida om En midsommarnattsdröm 2024

Foto: Sören Vilks

Ripley

Fascinationen för mördare blandas gärna med glamour och vackra miljöer i filmatiseringarna av Patricia Highsmiths böcker om Tom Ripley - dock inte i Steven Zaillians svartvita serie om sex avsnitt, och det är bra. Att filma i svartvitt kan användas för att få en historia att se ädlare och stiligare ut, men här blir effekten oftare att omgivningarna ser slitna och fattiga ut, de italienska stränderna kalla och ogästvänliga. Den rike ynglingen Richard Greenleaf och hans flickvän Marge Sherwood är inga vackra, sprudlande partymänniskor, snarare småsura och irriterande. De är ändå avundsvärda för att de har världsvana och pengar som låter dem leva ett bekvämt liv, och man kan tänka sig att Ripley missunnar dem det då de knappt verkar uppskatta de privilegier de har.

Nej, de svartvita miljöerna i Atrani, San Remo och Rom är inte solbelysta och vackra, men de står för ett annat liv, och steg för steg börjar Tom Ripley göra sig hemmastadd där, bemästra italienska, ta till sig Dickies vanor och planera för att stanna. Handlingen rör sig långsamt, även när vi vet vad som skall hända; de kallblodiga morden som skall låta Ripley träda i Dickies ställe, och det är också bra att de inte visas som oundvikliga och enkla val. Likaså visas efterarbetet i detalj i långa scener av intensivt skrubbande av blod, eller att fylla en båt med sten så att den sjunker, också att tveka inför en ringande telefon och överväga vilket namn man skall svara med. Ripley tyngs säkert inte av samvetskval, men stressen i de här ögonblicken är påtaglig.

Av de här anledningarna kan TV-serien Ripley kännas svår att komma in i, särskilt om man har väntat sig ett jetsetliv med solblänk och vattenstänk, men tillsammans med det välavvägda skådespeleriet är det också vad som gör serien Ripley spännande på ett mer genuint vis, och minnesvärd för scenerna som inte är vackra utan komplicerade.

Starter Villain av John Scalzi

Ett oväntat arv från en rik släkting skulle hjälpa Charlie Fitzer att få ordning på sitt liv. Han skulle vilja köpa stadens pub för att driva den vidare när ägaren går i pension, men de sporadiska vikarietimmarna ger honom knappt nog för att täcka mat och husrum, och vad gäller husrum vill halvsyskonen gärna ställa honom på gatan så att de kan sälja familjehemmet och dela på pengarna. Så händer just det oväntade - morbrodern Jake Baldwin dör, och fastän de inte träffats på åratal så blir Charlie kontaktad inför hans begravning. Jake Baldwin var en magnat inom parkeringsbranschen, och det verkar kunna ordna sig med lånet till att köpa puben i alla fall.

Men parkeringskonsortiet var bara en front för Jake Baldwins verkliga affärer, vilket blir övertydligt vid minnesceremonin inför gravsättningen. Inte nog med att blomsterkransarna levereras med ilskna eller skadeglada budskap, de fåtaliga gästerna är där för att försäkra sig om att Baldwin verkligen är död och handgripligen se till att han blir det, om han inte skulle vara det.

Bit för bit lotsas Charlie in i kunskapen om Jake Baldwins huvudsakliga affärsområde av människor som arbetade för honom. Och inte bara människor - nu får vi veta varför vi så ofta får se ondskefulla konspiratörer med en katt i famnen på film. För övrigt är det Bond-filmerna som har tagit intryck av gruppen vi möter, inte vice versa. Men jodå, det som hamnar i Charlies knä är inte bara ett världsomspännande konglomerat av avancerade tekniker för spionage och utpressning på hög nivå, utan också ett nätverk av ledare för olika internationella brottssyndikat med ett glödhett intresse för morbror Jakes affärer. De bjuder in honom till vidare överläggningar, och tack och lov är Charlie tillräckligt smart för att inse att han inte är tillräckligt erfaren eller kallhamrad för att spela på samma nivå som de långtida gangsterbossarna med blod på sina händer. Han försöker välja vilka han kan lita på och vi kan hoppas med honom att han väljer rätt.

Starter Villain är en i huvudsak lättsam bok, skämtsam och pratig både före och efter det att Charlie får reda på att han sitter mitt i en härva av internationella karteller med Mutually Assured Destruction som enda hämsko för att inte utplåna varandra. Det visar sig att morbror Jake själv inte var en (lika) grym gangsterboss med härskarambitioner som de övriga, utan "bara" tillhandahöll de högteknologiska metoderna för att hota och förstöra de övrigas operationer, vilket också var mycket mer lukrativt. Effekterna på marknivå av brottssyndikatens aktioner ligger utanför bokens handling. Under händelsernas gång sker några mord men utan alltför mycket sorg eller fokus på blodiga detaljer. På det stora hela är boken snabbläst, underhållande men kanske inte så minnesvärd.

Fler böcker av John Scalzi:
Old Man's War
Ghost Brigades
The Last Colony
Zoe's Tale
 
Redshirts

The Collapsing Empire

The Consuming Fire

The Kaiju Preservation Society

Kaotisk skräckvision! Rosenberg, Schönberg, Brahms i Marabouparken

Konstellationen HYMM består av Henrik Peterson (violin 1), Ylva Magnusson (violin 2), Mikael Crafoord (viola), Mattias Rodrick (cello). I Marabouparkens konsthall framförde de ett välplanerat program där Hilding Rosenbergs fjärde stråkkvartett stod i fokus. Konserten inleddes med första satsen, Mässig (moderato) ur Stråkkvartett nr. 2 (1907) av Arnold Schönberg, spännande och välspelad av HYMM.

Schönbergs musik hade Hilding Rosenberg hört när han var på kontinenten, och tillbaka i Sverige komponerade han själv inspirerad av den. Dock sablades hans stråkkvartetter ned av svenska kritiker, inklusive den stränge P-B (Wilhelm Peterson-Berger), då de skar sig mot den nationalromantiska musik som dominerade vid den tiden. Visst använder Rosenberg sig av vågade harmonier, men för dagens öra är hans musik inte svårlyssnad. Hans Stråkkvartett nr. 4 (1939) inleds med en dansant sats, Allegro assai, där det också droppar in något liknande marsch-takter. Nästa, Poco lento, är ytterst gripande i långa, sorgsna toner, men de två sista satserna blänker av självsäkerhet. Genomgående har Rosenbergs fjärde stråkkvartett ett intressant växelspel mellan långa solonoter och kortare tonsekvenser i rask följd, och också ett växelspel mellan stämmorna.

Mer harmoniskt på alla plan klingade Johannes Brahms Stråkkvartett nr. 2 (1873), med instrumenten samspelta i rika ackord och välkomnande melodier. HYMM spelade alla de olika verken med stor skicklighet och inlevelse. Till extranummer fick vi Ack Wärmeland du sköna i ett fint arrangemang av Mattias Rodrick, en god avslutning på en tänkvärd konsert.

The Regime

Alla älskar landets ledare - eller hur? Eller? Ja, hon själv är i alla fall övertygad om det. Vi kliver in i ett klassiskt centraleuropeiskt palats mitt under en stor sanering. Nej, det är inte efter ett kuppförsök, det var flera år sedan den senaste kuppen, utan det är på grund det svarta möglet som ledaren, Elena Vernham, är känslig för. För sin hälsas skull behöver hon någon som går runt och mäter luftfuktigheten, och den personen är den övervåldsanklagade officeren Herbert Zubak. 

Drogad till foglighet släpas han in i palatset och sätts på det småfåniga jobbet att gå omkring med en mätare, men snart visar han sig duglig inför Elena och de börjar utbyta hemligheter - i varandras drömmar! Herbert är snabb på att utnyttja den känslomässiga kanalen till den hypokondriska diktatorn och blir betrodd med att applicera potatisomslag på den förtjusta Elena, som viftar bort det faktum att metoden inte har någon grund i vare sig hennes eller makens läkarutbildningar. Och värre skall det bli, när klimakterievallningar får henne att kyla ut hela slottet och tvinga alla att låtsas som att de inte alls fryser.

I skuggan av en maktfullkomlig ledare är det bäst att lyda hennes minsta vink, hur absurd den än må vara. Förmodligen har Elena Vernham ingen alls förståelse av världsläget eller framsynt politik för det egna landet - sådana stunder får vi aldrig se i TV-serien The Regime. Nej, hon håller sig oftast innanför palatsets murar, övertygad om folkets kärlek till sig själv och irriterad över andra länders krav. Nog kan hon väl ena nationen med ett upprört offentligt tal om USA och dess påverkansförsök i resten av världen? Men vi tittare ser hur anklagelserna om omoral kommer från någon som själv är komplett korrupt och faktiskt ofta passerat gränsen till galenskap. Från Elenas synvinkel blir det ju enklare att sälja driften av landets koboltgruvor till Kina än att driva dem själv och hantera de strejkande arbetarna - snabba pengar till statskassan och den privata kassan, bra bra. 

Herbert Zubak har blivit Elenas förtrogne och kommer henne närmare för varje månad som går. Andra långtida spelare i Elenas kabinett känner oro över sina förut så säkra platser i solen, men gissar också att Herberts uppgång bara är upptakten till ett djupt fall, ända ned i fängelsets källarhålor. Fast så börjar även verkligheten att pocka på i form av missnöjda gruvarbetare, bönder och demonstranter...

The Regime placerar sin handling i ett diffust centraleuropeiskt land, med anglosaxiska/allmäneuropeiska namn på personer och platser och med gedigna brittiska accenter på så gott som alla de ypperliga skådespelarna (i synnerhet Kate Winslet, så härligt självupptagen och självsäker i sin inbillade hjälteroll). Det gör att man inte så lätt kan avfärda historian som "förtryckt slaviskt land på nittonhundratalet" utan behöver ta den på allvar, inklusive alla av Elenas fräckaste lögner och personliga nycker. För hur orealistisk The Regimes handling än framstår som, så kan vi vara säkra på att det har utspelats ännu mer surrealistiska scener i länder genom världshistorien. Bara häromdagen förbjöd Tjetjenien musik som är för snabb eller för långsam. Den svarta humorn och rappa handlingen i The Regime låter en skratta och skaka på huvudet, men den kvardröjande känslan är att detta lika gärna kunde ha hänt eller händer just nu bakom väggarna i något presidentpalats.

System Collapse av Martha Wells

System Collapse tar vid direkt efter handlingen i Network Effect på en planet där terraformning och kolonisation inte gått bra - såväl människor som underhållssystem hade blivit infekterade av virus med ohyggliga resultat. Några människor och AI-system hade dock klarat sig och var på väg att bli omhändertagna av universitetsorganisationen Preservation varav nu vår vän Murderbot är en del. 

Finns det några problem kvar? Ja, förstås finns det det! Det visar sig att en grupp kolonisatörer gav sig av från huvudgruppen för några decennier sedan och möjligen bosatte sig vid planetens pol. Ännu fler människor som försatt sig i krångliga situationer för Murderbot att behöva hantera. Och för att göra saken ännu värre tillkommer nu ett skepp med väktare och SecUnits från det giriga företaget Barish-Estranza. Sedan Fugitive Telemetry vet vi hur hänsynslöst de shanghaiar människor till att bli deras livegna och arbeta under gruvliga förhållanden.

Den tekniska jargongen och de många snabba utvikningarna och sarkastiska kommentarerna kan göra det svårt att komma in i läsningen av böckerna om MurderBot. Beskrivningarna av miljöerna, alltså egentligen skepp, tunnlar och fientliga jordbruksmaskiner, är noggranna men ibland svårkodade. När väl omgivningens utseende klarnat och handlingen kickat igång går det snabbt. I den här boken får vår favoritSecUnit mindre av me-time i form av avslappnat tittande på Sanctuary Moon, mer av gnabbande med en klon av hatkärleken ART (varav en replik fick mig att skratta högt), och faktiskt ett tillfälle att använda kunskaperna från det myckna underhållningsserietittandet till ett livräddande uppdrag. Men även om problemen verkar lösa sig mot slutet känns det ändå som att System Collapse är en mellanbok.

Fler böcker av Martha Wells:

The Cloud Roads

The Murderbot Diaries

Fugitive Telemetry

Network Effect

The Witch King

Spår på Stadsteatern

Vi går in till Marionetteaterns scen genom en snårskog av blanka röda nedhängande snören. Än mer lockande att röra vid är de stora högarna av ljust grus på scenen, men vi sätter oss snällt på bänkarna. Här spelas oftast dockteater, och de två skådespelare som kommer in på scenen i likadana kostymer, frisyrer och neutralt sminkade ansikten ser mer ut som dockor än människor. De rör sig genom de halvöppna kuberna i ställningen mitt på scenen - de rör sig vant, men inte hemtamt, för de verkar inte hemma fastän de tycks ha som jobb att kratta gruset kring högarna.

En kassettbandspelare dyker upp i deras värld! De hör underliga och uppmanande meningar pratas fram och när de gissat sig till hur inspelningen fungerar spelar de in egna meningar och ord - fast i hemlighet, utan att den andra får veta. Ett av de röda snörena från draperiet på scenen går att dra ut långt och dras mellan olika punkter på scenen!

Så börjar den ene ställa upp skulpturer på en av grushögarna. De varierar i storlek från en halv till halvannan decimeter ungefär, har inga tydliga lemmar men ansikten lyfta uppåt, och ser alla ytterst personliga och levande ut. När en stor skara av människoskulpturer står samlade nära varandra på grushögens topp, belysta bakifrån, ser de nästan mer levande ut än de två skådespelarna - oroliga, i väntan på något som väcker deras oro?

Även de två större dockorna, ledade i armar, ben och nackar, framstår som mänskliga i sina bekymrade miner och rörelser. Det är fascinerande hur objekt med en antydan av mänsklighet kan väcka mer sympati än de två människorna som istället beter sig stelt och o-normalt!

Det finns en stämning av vemod och bleknande minnen över de större dockornas scener. Meningar och ord om tekoppar, blommor i en trädgård, regndroppar och annat upprepas, men är litet för spretiga för att förstärka känslan av förlust. Mer komplicerade ord uttalas av en barnröst i början och slutet av pjäsen, återigen för disparata för att egentligen hjälpa sammanhanget. Ändå är pjäsen Spår en trolsk framställning av fysisk, taktil teater på flera olika plan, en timme som inte behöver betyda mer än att ge en öde men fin stämning.

Länk till Stadsteaterns sida om Spår

Foto: Leonard Stenberg