The Book Of Strange New Things av Michel Faber

Livet på planeten Oasis är lugnt och följer rutiner. Landskapet är platt och jämnt, täckt av en växtlighet som suger upp regnet utan att det hinner bildas pölar, bäckar eller sjöar. Luftfuktigheten är hög och det regnar ofta i milda, fascinerande stråk, men vattnet har en god melonsmak och det går att bara stå still och låta munnen fyllas av vattenklunkar.

Organisationen USIC har upprättat en koloni på Oasis, och människorna som arbetar där är också lugna och jobbar efter sina rutiner. Där finns precis de människor som behövs för att sköta ruljansen - läkare, ingenjörer, jordbrukskunniga - och nu också en pastor. Peter har sänts från jorden på speciell begäran av urinvånarna på Oasis, vilka har ett djupt intresse för Bibeln, The Book Of Strange New Things.

Liksom allt och alla andra på Oasis är Oasanerna stillsamma och till synes harmlösa. De har underliga huvuden, med framsidor som en människa inte kan känna igen som ansikten, men är annars antropomorfa. De små varelserna har lärt sig engelska och kan kommunicera med människor utan problem, förutom att de har svårt för att uttala 's' och 't'.

Som van läsare av science fiction-romaner blir man lätt oroad av det allestädes närvarande lugnet. Skall det eruptera i en katastrof? Döljer Oasanerna någon grym hemlighet? De flesta läsares nyfikenhet på dem är säkerligen större än Peters, som är mer inriktad på sitt pastorala arbete och att berätta om tron, än att fråga var deras kläder och mat kommer ifrån. Tids nog får man ändå veta det. Berättelsen vaggar in läsaren i samma lugna lunk som även Peter hamnar i hos de noggranna, svårbegripliga men välkomnande små figurerna i vackert färgade kåpor.

Efter några dagar tillsammans med Oasanerna är det människokolonin som känns främmande för Peter, och i synnerhet de många meddelanden han fått hemifrån jorden, från sin fru Bea som är kvar där under hans missionsresa. Förhållandet mellan Peter och Bea är öppet och kärleksfullt, men upplevelserna hos Oasanerna har ställt om Peters sinne och samtidigt omedvetet tröttat ut honom till kropp och själ. Beas berättelser om tilltagande katastrofer och en civilisation i sönderfall blir överväldigande. Peters tålmodiga resonerande  kring sin kristna tro och andra händelser i livet förslår inte mot den desperation som Bea känner - de två är på olika plan och trots all kärlek och alla svårigheter de mött tillsammans har de svårt att nå varandra.

The Book Of Strange New Things präglas av den mycket annorlunda fysiska miljön, men också av Peters långsamt förändrade personlighet. Det framgår att två män före honom, den tidigare pastorn och lingvisten som lärde Oasanerna engelska, har försvunnit - "gone native" säger kolonisatörerna lugnande, de stannade hos Oasanerna längre och längre och kom till slut inte tillbaka. Michel Faber berättar på ett sugande och samtidigt litet otäckt sätt om en planet och en livsstil som lockar och ändå skrämmer med sin stillsamhet.

Fler böcker av Michel Faber:
Under The Skin

Alice Cooper på Gröna Lund 2017

Det var bara två år sedan han uppträdde mellan fritt fallande människokroppar och skriken från berg- och dalbanorna, men han passar så bra på Gröna Lunds stora scen med sin underhållnings-skräck-show! Alice Cooper dundrar igång med Brutal Planet, tätt följd av storhittarna No More Mr. Nice Guy och Lost In America. Ljudet är litet grumligt men det passar ändå rätt så bra att de snygga melodierna får en litet skramligare ljudbild.

De mest igenkännbara låtarna, som He's Back (The Man Behind The Mask), Billion Dollar Babies och Feed My Frankenstein är väl utportionerade, men även däremellan är trycket högt. En konsert med Alice Cooper är en show, från första stund då han kommer in som en glamourös mörkrets furste till snygga backdrops och rekvisita, över det giftgröna scenljuset i Poison. Alice Cooper steks i en elektrisk stol, luras in i en tvångströja av en ond sjuksyster och blir halshuggen, men slutar aldrig spela för oss - I Love The Dead, verkligen!

Samspelet i bandet är bra och energin är hög. Musiken framförs med humor och inlevelse, och det är det som gör att en snart sjuttioårig man kan stå och sjunga I'm Eighteen utan att det låter fel - snyggt ironiskt klädd i guldkostym och med en krycka under armen. Men låtarna är bra, med ofta smarta texter, och rocklegenden Alice Cooper får oss alla att känna (igen) oss som tonårsrebeller, vare sig vi är sjuttio, fyrtio eller sjutton. Extranumret School's Out med Another Brick In The Wall inmixad får även oss som älskade skolan att minnas den sköna känslan när skolan var slut för året, och det blir det perfekta slutet på en storslagen rockshow.

Ninefox Gambit av Yoon Ha Lee

 Vi placeras mitt i striden mot kättarna Eels, och kapten Kel Cheris försök att leda sin trupp mot deras starkaste vapen. Vapen och stridstekniker har inte stor plats i min allmänbildning, men det som far genom Kel Cheris huvud är ovanligt svårplacerat. Våldet och de skadade människor det lämnar efter sig är konkret nog, men metoderna är nya. Vapnet de skall erövra är en "directional storm generator. The storms scrambled vectors. [...] Too close and the storm might disintegrate your component atoms completely."

De första kapitlen av Yoon Ha Lees militär-SF är svårbegripliga, men att läsa science fiction betyder ofta att hålla många ledtrådar i huvudet medan det stora mönstret långsamt framträder, och handlingen är tillräckligt spännande (och lockande i sin svårbegriplighet) att jag ivrigt läser vidare. Kel Cheris kämpar för hexarkatet, uppbyggt av sex olika fraktioner med egna specialiteter. Kel är soldaterna, och lojaliteten är inte enbart frivillig utan även implanterad i form av formation instinct. Utan någon förklaring till hur det fungerar framgår det att soldaternas formationer kan utgöra skydd men också attacker.

Det är inte bara vapen och stridstekniker som tycks förflyttat sig till en meta-nivå i världen Yoon Ha Lee beskriver, utan också fundamenten för världsordningen. Det är inte längre religion eller politik som kan trumma samman grupper till strid, utan kalendern, och det gäller att undersåtarna tror på kalendern och att dess åminnelsedagar upprätthålls (med parader och rituell tortyr) för att formationer, andra vapen och styresmetoder skall vara effektiva. Hexarkatet var tidigare ett heptarkat, men en kättersk fraktion försökte bryta sammanhållningen och kämpades ned brutalt några hundra år tidigare. Efter det behövdes kalendern ändras för att reflektera den nya världsordningen. Nu hotar återigen calendrical rot i en av de viktigaste noderna, Fortress of Scattered Needles.

Att den oerfarna Kel Cheris anförtros försvaret av Fortress of Scattered Needles beror på att hon föreslog det försvar som hennes överordnade hade störst tilltro till. Som resultat har hon nu en fripassagerare i sin kropp, den framgångsrike generalen Shuos Jedao. När hans personlighet togs i förvar några sekel tidigare hade han aldrig förlorat ett slag, dock till priset av miljontals människoliv, inklusive sin egen vinnande armé.

Att låta honom leda attacken mot Fortress of Scattered Needles är ett vågspel; kommer han plötsligt att byta sida och vända sig emot sina egna? Och kommer Kel Cheris att kunna lita på honom inuti sitt eget huvud, sin spegelbild, sin skugga? Shuos är kända för att spela spel i allt de gör. Är Shuos Jedaos vänliga guidning äkta? Boken ger oss gång på gång anledning att tvivla på hans ärlighet, både i taktiken mot Fortress of Scattered Needles och gentemot Kel Cheris själv - flera av hans tidigare "bärare" har blivit galna. Frågan väcks också om han har baktankar med att låta sig återuppväckas för nya krig.

En intressant detalj i handlingen är att ett heptarkat, till skillnad från ett hexarkat, skulle medföra en sjudagarsvecka, något som känns mer hemtamt för oss nutida läsare. Än mer tankeväckande är att kättarna i Fortress of Scattered Needles experimenterar med det utdöda och utdömda styrelsesättet demokrati.

De få ögonblicksbilderna som ges av det vardagliga livet i det belägrade fortet är fascinerande och tillräckliga för att måla upp en värld av välmående invånare, medan glimtarna från Kel Cheris föräldrahem inte är lika harmoniska. Utan att ge svar på alla gåtor den placerat ut (trots en litet väl praktisk infodump mot slutet), hinner Ninefox Gambit rita upp svindlande perspektiv av högt och lågt i såväl politik som kosmologi. Att läsa boken är en utmaning men väl värd den tid och energi den kräver, särskilt som historien kommer att utvecklas i två böcker till.

Fler böcker av Yoon Ha Lee:
Raven Stratagem
Revenant Gun 

Phoenix Extravagant

En turk i Italien på Läckö Slott

För tvåhundra år sedan var turkar och deras sedvänjor exotiska och spännande för befolkningen i Italien, ett land som ligger tillräckligt nära Turkiet för att vara skrämda men ändå fascinerade av dem. Gioacchino Rossini vävde in några trådar av det i sin opera En turk i Italien - men hur stereotypa och skrattretande är förresten inte italienarna i samma opera? Musiken är i vilket fall som helst helt underbar, och gör att operan är värd att spelas även idag. Uppsättningen på Läckö Slott gör dock rätt i att justera den en aning: genom att sätta birollen, poeten Prosdocimo, i centrum och låta allt som händer vara regisserat av honom.

På så sätt får man litet distans till rollerna, och kan skratta åt den hunsade äkta maken Geronio och hans ivrigt otrogna hustru Fiorilla, liksom åt den stolte Selim och den hjärtekrossade Narciso. Det passar perfekt till den lätta, glada och vackra, vackra musiken. Orkestern under scenen på Läckö Slotts borggård låter extra bra i år - tack till musikerna och dirigenten Simon Phipps!

Huvudpersonernas entréer längs första våningens balkong ger dem gott om tid att presentera sig och kråma sig till sin introduktionsmusik. Som sagt, det känns som fritt fram att skratta åt den ömklige Geronio när spåkvinnan Zaida förklarar att det är hans fru som är herre över honom, men vi förlorar aldrig sympatierna för honom, särskilt som han hela tiden älskar och försöker vinna tillbaka sin kära hustru. Men vem kan inte också förstå den friströvande Fiorilla, i knallröd klänning och full av lust till nya erövringar och ny, spännande kärlek? När den turkiske härskaren Selim sprätter han fram, härligt komisk men samtidigt manligt tilldragande, och de två faller för varandra. Vilken olycka för såväl Geronio som Zaida - Zaida tvingades ju fly från Turkiet och kärleken till Selim på grund av elaka rykten!

Intrigerna rör ihop sig mer och mer, till poetens och publikens stora glädje, och till skön och underhållande musik. Den avpoletterade Narciso är det femte hjulet under den framrusande vagnen, och skulle kunna kännas som ett onödigt sidospår, om han inte sjöng så vackert om sitt krossade hjärta att man lider med honom för en stund. Men bara en kort stund, för sedan rör sig operan mot en halsbrytande rolig final med maximal lycka fördelad på de två paren som (åter)uppstår.

Alla på scenen har mycket goda röster, och perfekt komisk inlevelse utan att bli löjliga. Allra mest imponerade blir jag dock av koloratursopranen Teresia Bokor som Fiorilla. Lekande lätt löper hon igenom alla drillande melodier, med en röst som är ovanligt mjuk trots att den är stark och bärig. De skickliga sångarna och alla som arbetar på och bakom scenen har skapat en högklassig musikupplevelse med årets opera på Läckö Slott.

Länk till Läckö Slotts sida om årets föreställning

Caliban's War av James S. A. Corey

Efter händelserna i Leviathan Wakes har kapten James Holden och hans besättning behållit skeppet Rocinante och arbetar för Tycho Stations ledare Fred Johnson med att jaga rymdpirater. Ett inte helt legalt upplockat skepp, en inte fullt erkänd organisation (OPA), ett någorlunda anständigt och spännande uppdrag - det är OK, men Holden är ändå missnöjd med utvecklingen och det börjar gnissla mellan besättningsmedlemmarna. I bakgrunden, på Venus' yta, sjuder det sedan det den protomolekyl-infekterade stationen Eros landade där och den mänsklig-utomjordiska hybriden började ta över hela planeten.

Caliban's War för in nya berättarröster i handlingen, och en ny skådeplats: kolonin Ganymede, kornbod för de yttre planeterna då förhållandena för odling är något gynnsammare där. Det har lockat dit många forskare inom kemi och biologi, och en av dem är doktor Praxidike Meng. Men vi hinner bara förundras över mångfalden av böngroddar i någon minut, innan kupolen över odlingen krossas av en fallande solfångarspegel. Det är början på en rad av katastrofala händelser på Ganymede, varav den mest förkrossande för Prax är att hans fyraåriga dotter Mei kidnappas från sitt dagis.

På annan plats på Ganymede utsätts Bobbie Draper och hennes team av militärer ur den marsianska marinen för en attack av ett monster. Övermänskligt starkt, motståndskraft mot eldvapen, aggressivt och med förmåga att regenerera sig själv - det pekar på ett nytt experiment med protomolekylen.

Den tredje nya huvudpersonen i handlingen är Chrisjen Avasarala, högt rankad UN-tjänsteman. Hon vet hur maktspelet spelas med intriger och hemliga överenskommelser, hon spelar det själv, men är inte beredd att låta cyniska politiker och affärsmän leka med miljoner människors liv för att få kontroll över solsystemet.

Precis som sin föregångare Leviathan Wakes är Caliban's War skickligt skriven, med handling och bihandlingar som hänger ihop och långsamt tråcklas samman, trovärdiga förvecklingar och lösningar, och ett tempo som håller spänningen hög hela tiden. De olika berättarrösterna är distinkta och ger intressanta, personliga perspektiv: Bobbie Drapers militära disciplin och lojalitet mot Mars ger en inblick i nybyggarandan hos befolkningen där; Prax Mengs vetenskapliga blick ger förståelse för hur överlevnaden hotas när något litet börjar gå sönder; Chrisjen Avasaralas pokerface när hon döljer sin hand eller läcker ut den i det interplanetära spelet är minst lika spännande som de oundvikliga rymdstriderna och mötena med protomolekyl-monstren. Utan att ge avkall på att berätta en god historia och visa mer av solsystemets kolonier är Caliban's War spännande och intressant från början till slut.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Abaddon's Gate
Cibola Burn
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising
Tiamat's Wrath 

Jordgubbslandet

De sena tonåren är en både frustrerande och spännande tid. Drömmarna om hur framtiden skall bli, kanske långt bort från vardagen, blandas med den krassa verkligheten av att de flesta vuxna omkring en inte verkar leva sina drömliv. Så är det för Wojtek, som kommer med sina föräldrar för att bo i en trång husvagn och plocka jordgubbar i Skåne, och så är det för den sura tjejen som räknar jordgubbslådorna, Anneli, dotter till jordgubbsbonden.

När de två börjar prata med varandra växer förälskelsen fram, långsamt och fint inramad av sommarsverige och de övergivna platser som kan kännas som deras alldeles egna. Men kärleken eller för den delen är inte något man skyltar med i det lilla samhället. Annelis pappa liksom de övriga bönderna håller sina inhyrda arbetare kort och vill inte komma dem närmre. Wojteks landsmän har heller inget till övers för svenskarna.

Bilden av sommararbetarna är brokig och mycket intressant. Några är där för första gången, och har måst svälja besvikelser och missade tillfällen i hemlandet och åka till Sverige för att tjäna ihop pengar till familjen för resten av året. Två yngre killar är bara där för att skaffa nog pengar för att åka till Amsterdam och lockar Wojtek att följa med dem. Tyvärr är det inte bara legala nöjen de drar med Wojtek på. När deras påhitt korsar ett lokalt, aggressivt medborgargarde blir det riktigt farligt, och snart uppenbaras det i flera led hur osäker tillvaron är för gästarbetarna.

Det är en skam att se, och det är viktigt att det visas upp och att de som behandlar sina anställda som mindre värda människor inte kommer undan med det. Men det kan inte hindra mig från att tycka att filmens höjdpunkter var den balanserade inblicken i Annelis och Wojteks liv. Jag hoppas på mer av den varan från regissören och manusförfattaren Wiktor Ericsson.

All The Birds In The Sky av Charlie Jane Anders

Patricia har magiska krafter, och Laurence har fingertoppskänsla för prylar som gör fantastiska saker. Det borde borga för en bok full av både fantasy och science fiction. Men det gör det tyvärr inte. De minimala uppdykandena av magi respektive tidsresemaskiner under de första hundra sidorna drunknar i eländesskildringarna av Laurence och Patricias barndom - båda föräldraparen och Patricias syster är oförstående på gränsen till sadistiska mot sina barn. Om det är tänkt att vara så eländigt att det blir roligt, så går mig humorn förbi.

När handlingen hoppat några år fram i tiden har ungdomarna lyckligtvis hamnat i sammanhang där de passar bättre in; Laurence bland framstående och experimentlystna forskare och tekniker, Patricia i en löst formad grupp av andra häxor. Det är nu jag hoppas att boken skall fördjupa sig i magin och vetenskapen, men nej, de förblir skissartat beskrivna, och hamnar i bakgrunden då fokus oftast ligger på att visa hur hippa och medvetna ungdomarna är. Jag önskar att författaren plockat upp en ledtråd från det hon själv skrivit:

They knew almost all of each other's secrets, and that gave them licence to talk in crappy puns and quotes from old hip-hop songs and fake Prohibition bootlegger slang, to the point where nobody else could even stand to be around them.

Det går att gissa att de två barndomsvännerna skall upptäcka att de älskat varandra hela tiden, men oftast när de träffas genom åren skiljs de åt på grund av missförstånd, envishet eller korkade handlingar. Det finns också en tråd i handlingen, oftast i bakgrunden men med tilltagande konsekvenser, att de två kommer att ha del i jordens undergång. Detta förutspås på oklara grunder av en bifigur som skjuts in i handlingen tidigt och senare slarvas bort. Civilisationens förfall hela världen över tycks triggas av en storm som ödelägger New York, och lika kaotisk och självförströande som världen blir är också de försök till räddning som påbörjas av såväl de kloka magikerna i Patricias grupp som de briljanta uppfinnarna som är Laurences vänner.

Nej, boken innehåller alldeles för litet av både magi och teknik, och därtill för litet av teknisk konstruktion som kunde ge sammanhang åt berättelsen, och ordmagi som kunde ge liv åt historien.

Fler böcker av Charlie Jane Anders:
The City in the Middle of the Night

Freddie Wadlings Kabinett på Göteborgs Stadsmuseum

Några salar i Göteborgs Stadsmuseum är ägnade åt verk av en av Sveriges mest kreativa män, Freddie Wadling. I olika konstellationer och flera musikgenrer gav hans särpräglade röst djup originalitet åt varenda låt. De utställda konsertaffischerna imponerar antingen med sin formgivning eller med vilka andra band eller föreläsare (William Burroughs!) som syns på dem, som Cortex, Blue For Two, Fläskkvartetten med flera höll nog jämna steg med. En vägg är vikt åt låttexter, egna och andras, nedskrivna med uttrycksfull handstil och ibland illustrerade eller åtminstone skuggade.

Samtidigt var Freddie Wadling också en god tecknare och målare - en vän berättar att medan man satt en kväll och pratade kunde han göra ett tjugotal teckningar och målningar. En annan vägg är vikt åt ett hundratal av de teckningarna. De sitter tätt och alla är intensiva till motiv, färg och uttryck, men sammantaget blir de inte överväldigande utan lockar en till att stanna och närstudera varenda en. Även om flera av dem synbarligen är gjorda för att bemästra ångest, genom att visa på orättvisor eller lurande demoner, är de inte deprimerande att se på, snarare inspirerande.

Här och där i salarna visas Freddie Wadlings egna inspirationskällor; LP-skivor, videokassettband (många skräckfilmer varvade med Disney och en specialbox med Trollkarlen från Oz), serietidningar med mera. Små kabinett med knivar och verktyg och andra föremål ur Freddie Wadlings liv är placerade inuti staplade kartonger, och genom titthål kan man se in i en efterkonstruktion av hans rum, belamrat med teckningar och intressanta föremål.

Det är en stor sorg att en brand år 2014 förstörde alla de verk som paret Wadling samlat i garaget till sitt hus i Långedrag. En ännu större sorg är självklart att Freddie Wadling lämnade jordelivet år 2016. Det värker i hjärtat att lyssna till hans allra sista framträdande från bara några veckor innan det, Procol Harums A Whiter Shade Of Pale, inspelat med mobiltelefon på Jeannette Bonniers begravning.

Läs den fantastiska önskelistan!

 Detta är slutet på en vägg av memorabilia från Freddie Wadlings livstid, och det är gott att efter sången kunna gå tillbaka några steg och igen titta på allt han åstadkommit och alla kärleksfulla ord från hans nära vänner. Utställningen på Göteborgs Stadsmuseum visar bara en bråkdel av Freddie Wadlings liv, men den delen är rik och mycket sevärd.

Länk till Göteborgs Stadsmuseums sida om Freddie Wadlings Kabinett

Death's End av Cixin Liu

Seklerna går. Trisolarernas ankomst till jorden närmar sig, men fiendeförhållandet har luckrats upp under tiden. Det är litet oklart hur och varför, men Trisolarerna har tagit intryck av det de lärt sig av jordisk kultur och börjat dela med sig av vetenskapliga framsteg. Nya initiativ, överstatliga och komplicerade, tas för att ändå förbereda något motstånd mot den kommande invasionen. Det är litet lustigt hur tidigare projekt döms ut som barnsliga och felriktade i samma ögonblick som man satsar alla sina resurser på nya projekt som i mina ögon ser precis lika enkelspåriga och tvetydiga ut, precis som i de tidigare böckerna.

Något är ändå bättre med sista delen i Cixin Lius trilogi. Genom boken fokuseras berättelsen då och då på scener och händelser med djup och nyans, där spänningen byggs upp bit för bit och ökar intresset. Det gäller prologen under Konstantinopels fall, de tre sagorna mitt i boken, och några scener mot slutet. Däremellan kommer dock stora sjok av tveksamt underbyggda tekniska och vetenskapliga teorier och en mänsklighet som reagerar märkligt unisont inför vad som sker.

Ett par av personerna från de tidigare böckerna återkommer i Death's End och kan, tack vare hibernation, vara med under alla viktiga skeden trots att det ligger decennier och sekler däremellan. Huvudpersonen Cheng Xin är dessutom nedsövd under så lång tid att hon alltid är ung och, tyvärr, oskuldsfull på gränsen till dum. Det står klart efter ett tag att det är författarens mening att låta henne vara raka motsatsen till de starka och kallhamrade män som driver utvecklingen framåt. Jag blir irriterad varje gång Cheng Xin kärleksfullt kallas "barn" eller i en ödesdiger situation säger något "mjukt".

Cixin Liu har en hel del listiga idéer, på såväl kosmisk som mellanmänsklig skala, som han bygger sina historier på. Tyvärr har hans idéer antingen stora logiska luckor, eller är för orimliga för att hålla, eller både och. Femtonhundra sidor av det gör att min tilltro till hans fantasi är i botten, även om han skulle komma upp med ett intressant problem och en stringent lösning. Lägg därtill att han skriver på ett platt, oengagerande sätt som trampar bort all nerv ur möjligtvis spännande situationer. Death's End är den mest intressanta av de tre böckerna i trilogin, men den är ändå inte särskilt bra.


Fler böcker av Cixin Liu:
The Three-Body Problem
The Dark Forest

Spider-Man: Homecoming

Han dök upp som en överraskning i en av de stora slutstriderna i Captain America: Civil War förra året. Vilken känsla för en high school-kille att få vara med och slåss med Avengers! Men nu måste Peter Parker hålla en låg profil igen. Inte bara dölja sin identitet, utan också traggla på vid sidan av de stora hjältarnas strider, hemma på gatorna i Brooklyn. Tony Stark lät honom i alla fall behålla den snillrika spindelmansdräkten, som hjälper honom att klättra på väggar och skjuta ut nät i olika användbara varianter.

I den senaste Spindelmansfilmen är det litet osäkert vilka som är Peter Parkers egna spindelkrafter, förutom proportionellt större styrka, flexibilitet och tålighet, när så många spännande effekter är inbyggda i dräkten. Spider-Man: Homecoming hoppar nästan helt över historien om hur Peter Parker fick sina krafter för att istället jacka in honom i Marvels breda universum av superhjältar och superskurkar. För dem som är Spindelman-fans finns ändå många personer och detaljer i filmen som är plockade ur såväl den tecknade serien som tidigare Spiderman-filmer, och som ger idéer inför kommande filmer.

När nu Spider-Man är en vid-sidan-av-hjälte som jobbar i de här ganska lugna kvarteren i Brooklyn, är det en fin vinkling att låta filmens skurk också komma ur kölvattnet av de stora fiskarna. Adrian Toomes och hans rivningsfirma snuvas på uppröjningen vid Stark Tower efter striden mot chitaurierna i första Avengers-filmen, men de utomjordiska artefakter och vapen de hunnit snappa upp inspirerar dem till inte bara att stjäla mer och sälja vidare, utan också utveckla och använda själva.

Äntligen händer det något på Spider-Mans egen bakgård som han kan lösa, och bevisa sitt värde som superhjälte! Peter Parker kastar sig in i livsfarliga situationer, driven av dels sitt ungdomliga övermod och dels det underliga motsatsförhållandet att han varken får respons av sin kontaktperson Happy Hogan eller vill låta honom och Tony Stark upptäcka vad han gör. Inte så litet förvirrande, egentligen, men det är bara att acceptera i de många actionscenerna som är både spännande och varierade.

Filmens huvudskurk Vulture spelas av Michael Keaton, som har gjort ett imponerande varv som gode Batman, splittrade Birdman och nu krasse Toomes/Vulture. Det är alltid en stor fördel att se en bra skådespelare fylla sin roll, och även om nog ingen hinner få sympati för varför Toomes handlar som han gör, blänker Keaton hårt som stål i man-mot-man-uppgörelserna med Spider-Man, såväl med som utan dräkt. Tom Holland är också helt rätt i sin roll som Peter Parker; entusiasm, självsäkerhet, besvikelkse, osäkerhet och skräck lyser på hans fina tonårsansikte. Filmen är också som sagt strösslad med bifigurer med stor chans att växa, och goda insatser i små roller från indie-favoriter som Hannibal Buress (Broad City) och Martin Starr (Silicon Valley med mera). Den tar sitt avstamp i vardagsproblem i en tonårspojkes liv, med förälskelse och skolarbete, och blir riktigt allvarlig vid några tillfällen, men är till största delen en riktigt rolig och underhållande film med varm humor och en hjälte som växer med uppgiften.

The Obelisk Gate av N. K. Jemisin

The Obelisk Gate fortsätter där The Fifth Season slutade, i den fascinerande och underliga kommuniteten Castrima-under; en underjordisk kristallstruktur formad av tidigare civilisationer där orogenes och stills lever tillsammans. Essun har en chans att leva tillsammans med människor som uppskattar det hon kan göra med sten och energi som skrämmer så många. Nu har också Alabaster dykt upp efter att de varit åtskilda i flera år, med en gruvlig kroppslig åkomma och nya uppdrag åt sin forna elev.

Parallella händelser som ger ett bredare perspektiv berättas i kapitlen om Schaffa, Damayas tidigare Guardian, och Nassun, dottern som Essun söker sedan världen skakades i grunden. Nu är det dags för N. K. Jemisin att komplicera den intressanta världsbild hon skapat; inblickarna i stone eaters och Guardian-kastens historier är spännande, och ger en del förklaringar men desto fler frågor.

Ruiner av försvunna, högtstående civilisationer är ett ämne jag alltid fastnar för. Hela Castrima-under är en sådan, som invånarna bara lyckats förstå bråkdelar av. Alabaster kan berätta mer från de halsbrytande resor hans stone eater Antimony tagit med honom på, men hans förklaringar och planer är inte fullständiga och väcker min längtan efter mer.

Allt eftersom Essun och Nassun börjar förstå sina krafter glider boken mer åt fantasy-hållet, med orogeny och magi som arbetar sida vid sida och tankarna om en besjälad jord, upprörd över vad som gjorts med den och med en egen vilja. I en berättelse som varit så konkret och tillräckligt noggrann i sin beskrivning av vad orogeny är, tar det steget över en gräns från den tydliga SF-värld jag egentligen föredrar till litet mer luddig fantasy. Men N. K. Jemisin är genomgående en så god författare att mitt intresse är stadigt högt. Hennes beskrivningar av Nassuns osäkra förhållande till sin far, som både hatar henne för att hon är en rogga och försöker förneka det så att han kan fortsätta älska henne, och de nya fadersfigurer som Nassun dras till, är skarpa och viktiga kapitel. Boken slutar både med katharsis och mitt i steget på väg mot något större. Jag ser fram emot den avslutande delen, vare sig den besvarar alla mina frågor eller ej.

Fler böcker av N. K. Jemisin:
The Broken Earth Trilogy
The Fifth Season
The Stone Sky

The Inheritance Trilogy  
The Hundred Thousand Kingdoms
The Broken Kingdoms
The Kingdom of Gods 

The City We Became

Magnus Carlson på Stora Torget Borås

Sverige är fullt av bra (pop)musiker; människor som kan sina instrument, har lyssnat och spelat sig igenom nittionhundratalets musikgenrer, och skriver och spelar melodier som är tidlöst bra. De spelar tillsammans med och för människor som älskar det, men den där genuina musiken och musikerna hörs bara då och då i flödet av massproducerad listpop i radion - någon hit om året, några månaders uppmärksamhet för en person med verklig musikalitet.

Efter en säsong i TV-programmet Så mycket bättre är det Magnus Carlsons tur att stå i rampljuset ett tag igen, och tillsammans med sju andra begåvade musiker är han på turné i sommarsverige. Stora torget i Borås är fullt av människor som får koppla upp sig mot stadens Northern Soul-ådra och njuta av deras musik, såväl nyskrivet som tolkningar av kända låtar.

Framför en sångare med perfekt röst väljer jag alltid en sångare med sprucken röst och hundraprocentig inlevelse. Magnus Carlson är den ovanliga sammansmältningen av bådadera; han har en en klar, ren röst kantad med sammet, och hundraprocentig inlevelse. I varje ögonblick hörs det att han menar vad han sjunger, och varje sång är en sann historia han berättar för oss, vare sig det är covers på Jill Johnson och Ted Gärdestad eller nyskriven musik av bandmedlemmen Anders Lewén. Tillsammans med fina melodier, starka arrangemang och skickliga, samspelta musiker blir det en enhörning att vårda och glädjas över. Låt oss taDen långa vägen hem riktigt mycket i sommar och alla år härefter.

Kabu Kabu av Nnedi Okorafor

I Nnedi Okorafors novellsamling händer det att personer dyker upp i flera berättelser, som huvudpersoner eller som ursprung till en legend. Det tycker jag om; det är intressant att få möta en karaktär igen, och det hjälper till att fylla ut detaljer om världen där historierna utspelar sig. Världen i samlingen Kabu Kabu är till största delen den afrikanska kontinenten, med nedslag i Chicago, och sederna och sagorna annorlunda än det jag är van vid, så jag tar med glädje emot all kringinformation jag kan få.

Där finns Windseekers, människor som kan flyga, vilket omväxlande skapar legender och väcker omgivningens hat. Där finns Ginen, ett afrikanskt land av fred och framstående teknologi, som lever i drömmarna hos afrikaner, speciellt de som blivit bortdrivna till svårare liv. Där finns också sorgligt många makar som slår sina hustrur; kärlek som är ihopknuten med våld och inte går att ta sig ifrån, vare sig fysiskt eller mentalt.

Tyvärr upplever jag inte att Nnedi Okorafors beskrivningar skapar förståelse eller ens känsla för det magiska och mytiska hon skriver om. I de korta novellerna sker ofta något underligt, och ibland får det ingen förklaring eller konsekvens, ibland får det en halvbra förklaring i en mytisk varelse eller företeelse som dyker upp från sidan efter att ha varit okänd för både mig och huvudpersonen. Jag förstår det som att Okorafor också vill sätta en egen twist på de traditionella berättelserna och skriva om slutet på legenderna (inte alltid till lyckliga avslutningar) och det tycker jag är en mycket bra ambition. Men jag hinner inte få förståelse för stämningen, och leds ofta in på mindre viktiga sidospår, och blir besviken över hur Okorafor inte tar vara på tillfällen att skapa spänning i de ganska intressanta historier hon tänkt ut. Titelnovellen är i mitt tycke den mest välskrivna, med sin resa genom platser som kanske inte finns, med medpassagerare som inte riktigt är av denna världen.

Något jag ändå uppskattar stort är inblicken i hur närvaron av oljeledningar och oljeindustri i Nigeria kan upplevas. Där kommer osynliga utlänningar och tar en värdefull resurs ur jorden; ledningarna går mitt framför ögonen på befolkningen och när de försöker ta en bråkdel av den till sig själva riskerar de att dö i brandolyckor eller nedgjorda av hänsynslösa vaktbolag. Ett par av novellerna handlar om motståndet detta skapar, och fastän just det som beskrivs är en så liten handling i skuggan av en stor oljeindustri, bär de på en lockande tanke om att vara början på något litet som till slut skall välta det stora som förtrycker människorna.

Jag blev litet besviken på den här boken, då Nnedi Okorafors berättarröst i mitt tycke inte skapar den stringens och spänning som hennes noveller skulle kunna få, men jag kommer att läsa mer av författaren för att bredda min bild av hennes verk.

Bitter Harvest

Var det någon skillnad mellan alla länder i östblocket? Under många år hade jag ingen aning om det. Kanske kan jag ursäktas av att jag var barn, och att Sovjetunionen ville skapa en gemensam identitet för länderna, om än med nationella variationer. Men efter järnridåns fall var de fria länderna ivriga att återfinna sina identiteter, och sedan dess har jag besökt många av dem och börjat se deras särdrag. Ukraina har en speciell plats i mitt hjärta, med sin vänliga befolkning och flagga i guld och blått.

Filmen Bitter Harvest berättar om den fruktansvärda svält som Stalin drev Ukraina till, Holodomor, under åren 1932-33. Men för att nå ut till fler är den inte en dokumentär film utan en spelfilm om ett ungt kärlekspar och deras vedermödor. Stilige Yuri har älskat Natalka sedan de var barn, men när de äntligen är giftasmogna drar diktaturens tjänstemän in i byn för att tvinga bönderna in i kollektiv och samla in de andelar av skörden som skall till Sovjetunionen. Att kvoterna höjs till orimliga mängder beror inte bara på nöden och behovet i planekonomins Sovjet, utan är en medveten plan av Stalin för att knäcka de stolta ukrainarna.

George Mendeluk är möjligtivs inte en dålig regissör, men han spelar klumpigt på känslosträngarna för att få sitt budskap att gå fram. Historien berättas i intensiva scener utan någon nyansering, och varje ögonblick är dramatiserat för att lyfta fram maximal smärta eller lycka. Visst är det mycket troligt att varje scen verkligen har utspelat sig just så - ja, egentligen säkert mycket värre och plågsammare - under förtrycket av Ukraina, med hånfulla tjänstemän som njuter av att plåga byborna de är satta att plundra. Andra som vuxit upp bakom järnridån har vittnat om att de uslaste mobbarna tycks finna en stadig karriär i säkerhetstjänsten och liknande funktioner.

Med så många orättvisor att lyfta fram - enskilda livsöden som krossas, heroiska anfall mot övermäktiga fiender - och ingen tid till långsam uppbyggnad av förväntningar eller skiftningar i historien, blir filmen dock ett pärlband av klichéer. Men ett vackert pärlband! De inledande bilderna från barndomens hemby har ett sagolikt skimmer av guld och lycka, vilket får mig att tänka på de ton och innehåll i ryska och ukrainska folksagor. Vissa händelser, som det katharsiska slutet, har också en överton av saga och gudomlig rättvisa. Jag hoppas att det görs fler filmer och skrivs böcker om Ukrainas historia, och även om George Mendeluk brer på för tjockt med känslorna i sin film, är jag glad att han gjorde den.

Anders Zorn på Sven-Harrys

På en skylt i utställningen citeras Anders Zorn när han skriver att hans favoritmotiv är nakna kvinnor. Men det är inte så många nakna dalkullor vid vatten bland verken som ställs ut på Sven-Harrys. Där finns ett par, och man får tillfälle att beundra hur fint Zorn fångar den framåtböjda hållningen hos den ena, sittande flickan, och hur en annan flickas vita och skära hull bara knappt lyser fram mellan några grenar.

Anders Zorn och hans maka Emma tillbringade flera år utomlands. Från tiden i Amerika visas flera av de porträtt som han fick mycket uppskattning och höga ersättningar för. Det är fint att se att Zorn utan att överdriva gett skönhet åt dem som förmodligen inte var så vackra i verkligheten; ett leende som lyser upp hela ansiktet, eller en drömsk blick som länder mystik åt den avporträtterade.

Från tiden i Turkiet syns en kaikroddare på väg över Bosporen, med ett disigt Istanbul i bakgrunden och ljuset speglande sig i vågorna på ett sätt som är både likt och olika ljusspelet i de svenska insjöar Zorn också målade. I utställningen finns också flera akvareller som avbildar prunkande växtlighet och vackra byggnader i Turkiet, tavlor som visar att Anders Zorn var minst lika skicklig med vattenfärg som med oljefärg.

Det visas också flera etsningar. Motiven är ibland direkt igenkännliga från mer kända oljemålningar, men nu skapade av noggrant lagda ränder som gör mer skugga ju tätare och fler de är. Zorn var själv mycket stolt över sin skicklighet att etsa, men när jag betraktar dem har jag svårt att hitta ett läge där bilden blir harmonisk och tydlig för mig, vare sig jag står nära eller längre bort eller kisar med ögonen. Visst är det intressant att se hur motiven är uppbyggda, men jag ser verken som skisser, inte färdig konst.

Anders Zorns skulpturer - mänskliga figurer i litet format, ofta nakna kvinnor igen - är visserligen välliknande och välgjorda, men det är svårt att finna Zorns tydliga stil i dem. Det är ändå mycket intressant att få se en bredare bild av Anders Zorns konstnärsskap, både i teknik och motiv.

Länk till Sven-Harrys sida om En annan Zorn

The Dark Forest av Cixin Liu

The Dark Forest har mer av samma som sin föregångare, The Three-Body Problem. Tyvärr är "samma" i det här fallet skissartade karaktärer, detaljerade vetenskapliga förklaringar som inte verkar hålla för en genomlysning men inte är värda att bena ut, långa utläggningar om hur situationer skall tolkas av plötsligt uppdykande auktoritetspersoner, oförklarliga pendlingar i världsläget med lös bäring i handlingen, mindre intelligenta beslut på överstatlig nivå, och en handling som inte är tillräckligt intressant eller konsistent för att motivera ett omfång på över femhundra sidor.

Förutsättningarna för att skapa en spännande berättelse är ändå goda. Hela jordens befolkning vet nu säkert att Trisolanerna kommer att anlända för att ockupera Jorden om fyrahundra år. Vi måste försvara oss! Men där finns några hinder som msn måste arbeta runt. Det första är att Trisolanerna skickat en elvadimensionell mackapär (ja, faktiskt flera stycken sophoner, som de heter) som stoppar forskningen från att komma längre än den redan är idag. Det andra är att Trisolanerna via dessa sophoner kan läsa precis allt som sägs och skrivs av jordborna, och alltså veta vad som planeras och själva planera sina motdrag.

Via FN sätter världen då sitt hopp till fyra utvalda män, Wallfacers, som får alla resurser de kan önska sig för att komma på en räddning för människosläktet. Då de bör hålla sina planer hemliga för att Trisolaner inte skall kunna utröna dem, får de heller inte ifrågasättas. Det är ett mysterium varför dessa fyra valdes ut; varför just dessa, och varför bara fyra? Kanske är det Cixin Lius uppväxt i ett totalitärt samhälle som får honom att välja en sådan enögd riktning på sin berättelse, istället för att låta hundratusentals frivilliga frifräsare starta egna hemliga projekt över hela planeten. Eller jo, boken lyfter faktiskt fram just en sådan person som genom att agera målmedvetet i skymundan ändrar historiens gång. Där de olika Wallfacers tankegångar är komplicerade och storstilat förvirrande, får denne man verkligen saker gjorda. Kanske är det faktiskt en försiktig rad av kritik mot stora, auktoritära stater med påtvingade lösningar? Vi kan ju också komma ihåg att Cixin Liu indirekt låter den grymma Kulturrevolutionen vara anledningen till att mänskligheten är på väg att ledas till sin död.

Ett annat mysterium är exakt vilken forskning sophonerna hämmar och hur det går till. Det nämns ibland att fysiken inte kommer längre än en viss gräns, men samtidigt lyckas mänskligheten utveckla kryoteknik så att människor kan frysas ned och väckas tvåhundra år senare, botade från eventuella dödliga sjukdomar därtill. När några av huvudpersonerna väl vaknar upp tvåhundra år senare, finns flygande bilar och andra teknikunder som underlättar livet, vilket tydligen gick bra att utveckla.

Även i denna boken gör handlingen avstickare till olika sidohistorier, något som skulle kunna ge en bredare bild av världen men bara blir återvändsgränder och slöseri med tid. Det mest irriterande är när en av bokens huvudpersoner, Wallfacer Luo Ji, under många sidor av pinsam och plågsam läsning skapar sin drömkvinna och sedan får henne till skänks i verkligheten, en vacker ung kvinna med storögd, oskuldsfull kärlek till världens skönhet. Det är pinsamt och till största delen irrelevant för handlingen.

Men faktiskt rycker boken upp sig på det allra sista tiotalet sidor och börjar bli intressant, trots en del rentutsagt idiotiska beslut fattade på lösa antaganden, och obegripliga vändningar i världsopinionen. Tänk om Cixin Liu kortat ned sin bok med trehundra sidor och fokuserat på det här istället! Låt oss hoppas att den tredje delen, Death's End, är lika spännande, även om det ännu digrare omfånget verkar avskräckande.

Fler böcker av Cixin Liu:
The Three-Body Problem
Death's End