The HU på Debaser Strand

"Shoog! Shoog" ryter vi rytmiskt i introt till låten med samma namn. Jag har försökt ta reda på vad det betyder, men för mongoliska är Google Translate bristfälligt. Så jag vet inte om jag står och ropar om blod och död, men alla ropar med högt och inlevelsefullt. Många i publiken är också säkerligen landsmän till bandet på scenen och förstår både sångtexterna och mellansnacket. Hårdrocksbandet The HU från Ulaanbaatar i Mongoliet spelar på klassiska mongoliska stråkinstrument med vackert snidade halsar, och skönt knarrande strupsång fullbordar det mäktiga soundet.

Bandet varvar låtar i snabbt tempo med bra framåtdriv med långsammare stycken med minst lika stor klang och energi. Man behöver inte förstå orden för att tycka att precis ALLA LÅTAR ÄR SKITBRA under hela den halvannan timme långa konserten: melodisk heavy metal med en originell och fascinerande ljudbild. Energin är hög hela tiden och ändå stiger stämningen ännu ett snäpp när The HU spelar sina två singlar, Yuve Yuve Yu och Wolf Totem. De följs av den långsamma och suggestiva The Great Chinggis Khaan. Låtarna efter det har litet mer klassisk hårdrocksstil; jag tror nästan jag skall få höra en cover på Enter Sandman men det mynnar ut i This Is Mongol och alla ryter än en gång med så gott vi kan. När bandet har spelat alla sina låtar har publiken INTE fått nog! Så The HU avslutar med sköna Yuve Yuve Yu en gång till och alla kan gå hem, nöjda med en fantastisk konsert.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson

Bob Dylan i Globen 2019

Musikerna på scenen är hemtrevligt inramade av draperier och lågt hängande lampor och strålkastare. Det ger en intim känsla i den stora, fullsatta Globen, fast frånvaron av storbildsskärmar och tilltagande synsvaghet gör det nog svårt för många av oss att se precis vad som händer på scenen, eller ens var His Bobness själv befinner sig just för ögonblicket. Undertecknad var tyvärr försenad och kom in under andra låten, It Ain't Me, Babe. När Highway 61 Revisited startade fick den applåder och jubel för upptempo-känslan - men försiktigt jubel och applåder, för publiken var lika belevad som musikerna på scenen.

Ännu ett återhållet jubel bröt ut vid de första tonerna som Bob Dylan fick ut från munspelet i Simple Twist of Fate, och så började alla långsamt släppa loss mer och mer när vår huvudperson svängde på mikrofonstativet och nästan på höfterna litet grand! Sedan kom en förändring i det annars hårt fastlagda spelschemat under turnén: Can't Wait i ett suggestivt arrangemang med snygga gitarr- och basgångar. When I Paint My Masterpiece som följde hade däremot mer stillsamma, vackra bakgrunder till melodin.

Mellansnack av Bob Dylan är lika sällsynt som enhörningar, och inte blev det något den här konserten. Men än viktigare än mellansnack för att visa respekt och samhörighet med publiken är att spela sina låtar väl, och Dylan sjöng verkligen inlevelsefullt och varierat för varje låt. En eloge till honom och bandet som efter månader på turné och decennier av spelande fortfarande framför varje låt med genuin känsla. Det är inte sprudlande energi som gäller här utan erfarenhet och pålitlighet, och sådant bygger bra konserter.

Scarlet Town var insvept i sköna klanger som den skall, och Make You Feel My Love gungade fram kärleksfullt. Efter Pay in Blood kom så en av musikhistoriens hits, tolkad och omtolkad tusentals gånger av alla inklusive Bob Dylan själv. I kvällens konsert startade den medryckande, framåtdrivande för att stanna upp och bli intim - ett arrangemang som skulle framhävt vilken låt som helst, men nu var det alltså giganten Like a Rolling Stone, med originell och ärlig sånginsats från sin lika legendariske skapare.

Konserten fortsätter med några låtar till, ofta med Bob Dylan vid flygeln fastän hans solon ärligt talat inte låter så bra, men det är kanske därför som jublet blir extra stort varje gång han kliver fram därifrån i sin svarta kostym med gnistrande silverutsmyckning och poserar litet tjusigt - kvällens mesta publikfrieri men mycket charmigt! Det gör han till kvällens sista "ordinarie" låt Gotta Serve Somebody, och även efter sista extranumret It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Lot to Cry. Däremellan har han spelat även sin andra monsterhit Blowin' in the Wind, men den låter inte lika inspirerad utan snarare som någon som vill sjunga den rakt tvärtemot hur den lät från början. Men den två timmar tighta spelningen har ändå bjudit på så många pärlor rakt ur musikhistorien att man kan promenera hem lika nöjd och lugn som alla andra i publiken och på scenen.

The City in the Middle of the Night av Charlie Jane Anders

Planeten som människorna landade på fick heta January, kanske för att den likt guden Janus har två ansikten. Det ena är alltid vänt mot solen och för hett att leva på, på det andra, det vänt mot natten, går det att överleva. Staden Xiosphant är placerad strax intill solgränsen och använder sig av speglat ljus för att skapa dag och natt, men också av utegångsförbud, stränga regler och hårda straff.

Det finns en annan stad, Argelo, längre in i mörkret och med ett friare liv, men också maffialiknande styre och nedskjutningar på öppen gata. Mellan städer rör sig ett smugglarband - det är förbjudet att föra in saker till Xiosphant.

Den unga studenten Sophie blir felaktigt anklagad för stöld; hon upptäcks och straffas nästan direkt genom att kastas utanför stadens portar. Men istället för att gå under möter hon en av planetens urinvånare, räddas och börjar förstå de underliga varelserna som människorna har jagat ända sedan de landade.

Kapitlen växlar mellan att fokusera på Sophie och på Mouth, en i det hårda smugglargänget. Mouth är den enda överlevande av ett resandefolk, the Citizens. En av de mest intressanta trådarna i berättelsen är Mouths sökande efter ett sätt att få anknytning till sitt förflutna, en känslomässig resa som rör sig mellan både djup och distans.

The City in the Middle of the Night är nästan femhundra sidor lång, och tyvärr är den i mina ögon klumpigt berättad. Alltför mycket framförs i dialoger där personerna definierar varandra eller överdrivet ingående redogör för vad de sade eller kände tidigare, och miljöbeskrivningarna ger mig inte den känsla för platsen som jag gissar att Anders tänkt sig. Ofta beskrivs grupperna så att vi skall förstå att de är Riktigt Sköna Kompisgäng, men fast vi får veta deras motiveringar och känslor i detalj är karaktärsutvecklingen inte konsekvent. Låt mig illustrera med ett citat, som ändå inte hör till de värsta, från en kaféägare:

We've been lucky enough to get a lot of students coming in here lately. I always treat them right. Students have the most interesting conversations, you know, Professor. Reminds me of when I used to live on the road, and we'd have all sorts of deep introspective when we were miles from anywhere, with nothing but sky in all directions. A man starts to feel his true size against the vastness of the universe. You know?

Jag skulle vilja säga Show, don't tell till författaren på varje sida, men det är för sent. Dock ser jag på recensionerna att andra läsare älskar boken och tycker att den talar till dem, så det kan man ju vara glad för.

Fler böcker av Charlie Jane Anders:
All the Birds in the Sky

Dansk guldålder på Nationalmuseum

Christen Købke,

Utsikt från Dosseringen vid Sortedamssøen mot Nørrebro

I samarbete med Statens Museum for Kunst i Köpenhamn gör Nationalmuseum en stor, välkommenterad utställning med danska verk från 1800-talet. Definitionen av den danska guldåldern har här vidgats till att gälla även några år efter den snävare perioden, vilket nog inte är fel. Tavlorna är många och introduktionerna välplacerade invid utvalda teman, så det är värt att vika en längre stund åt att gå runt och förnöjas av de fina målningarna.

Martinus Rørbye, Loggia

Konstskolorna, och förvisso landskapet och ljuset i Frankrike och Italien lockade danskar likt så många andra under 1800-talet. Även vardagsscener var något som kunde fascinera när man fördjupade sig i detaljer, och den inställningen tog flera av de gästande danska konstnärerna med sig hem.

Martinus Rørbye, Utsikt från konstnärens fönster

 Det är mycket givande att få se deras avmålningar av miljöer som var välkända för dem själva utan att vara landmärken: gränder, en bro, en utsikt över en strand med en buske mitt i blickfånget. Bilderna ger inte bara en god känsla för livet i olika samhällsskikt vid den tiden, utan också en stämning av tillhörighet och lugn. Där kan finnas detaljer som i förstone verkar distraherande från kompositionen men egentligen drar in betraktaren i scenen.

Den kärleksfulla blicken på hemmalivet vändes också mot medmänniskorna, och vi får se många porträtt av såväl den beställande borgarklassen som de avlönade modellerna från enklare bakgrund; med all säkerhet välliknande, och med individualitet och liv i blicken.

Christen Købke,

Landskapsmålaren Frederik Sødring

 En del fnyser idag åt selfies men tänk då på konstnärerna för hundratalet år sedan som lade månaders arbete och mycket inlevelse på porträtt av sina vänner och sig själva, inte minst. Porträtten från ateljéerna ger dessutom många möjligheter till att visa skicklighet i att avbilda svåra objekt som blänkande rustningsdelar och inte minst skisser och tavlor speglade med flit i blanka ytor. Av interiörerna ser vi också att 1800-talets danska konstnärer inte bara målade porträtt och vardagsmiljöer utan även pampigare scener från förment historiska händelser eller i allegoriskt syfte.

Med många fina exempel från alla teman och konstnärer i utställningen är Dansk guldålder på Nationalmuseum mycket sevärd.

Länk till Nationalmuseums sida om Dansk guldålder

Elisabeth Jerichau Baumann, Havefruen

Men In Black International

För tjugotalet år sedan var biomarknaden inte lika mättad med superhjältefilmer och specialeffekter, och den första Men In Black-filmen var originell och rolig. En konspirationsteori från diskussionsfora på det nyvakna internet fick liv, och vilket liv sedan! Så mycket intergalaktiskt liv i alla möjliga former och färger, och dessutom insikten i att några av de mest iögonenfallande människorna är utomjordingar. De fantasifulla idéerna kan vi gärna se mer av i nya filmer då och då. Men In Black International dundrar på i glada färger, nu också i Paris, London och Marrakesh.

Hur blir man en Man In Black? Efter ett spännande möte med en fluffig blå utomjording som barn vill Molly otroligt gärna bli just det, men söker man till den avdelningen på FBI blir man avfärdad med ett skratt. Hon ger dock inte upp, och tack vare hårt arbete och fräck list hamnar hon äntligen i blickfånget för den hemliga organisationen. Mmm, futuristiska interiörer, avancerad teknik, fyrögda utomjordingar med dubbla par glasögon som kollegor och kompisar! Men vår nya Agent M får inte en erfaren äldre kollega med stenansikte att lära sig av, som i de första filmerna, utan istället den glassige Agent H och uppdraget att hålla den jababianska kungligheten Vungus sällskap under en partynatt.

Tidigt i filmen antyds det att någon i organisationen är en mullvad för någon fientlig ras, och misstankarna sprids åt ett par olika håll under historiens gång. Den tråden känns dock inte ens viktig, så man kan ha överseende med att den hanteras slarvigt genom hela filmen. Som tittare kan man känna sig säker på att det kommer att sluta någorlunda väl och bara njuta av actionscenerna och de roliga detaljerna. Och så bli skräckslagen inför det otäcka hotet som landar på jorden i form av ett tvillingpar med iskall blick, fantastiska dance moves och ett inre av ren energi. Som skurkar är dyaderna suveräna; skrämmande men ändå fascinerande.

I James Bond-liknande stil behöver Agent H besöka sin gamla flamma Riza på hennes befästa fort i Medelhavet, så förutom alla showdowns med avancerad intergalaktisk vapenteknik får vi några slagsmål man mot man. Nej, kvinna respektive man mot utomjording, förstås. I en blinkning mot Marvel-universat plockar Agent H, på väg att förlora mot sin motståndare, upp en liten hammare och säger att nu fixar sig allt! (Njae.)

Ja, Agent H och Agent M såg vi nyss tillsammans i helt andra roller, och det är framför allt litet svårt att se Tessa Thompson som en osäker nybörjare när hon alltid annars spelat stark och tuff (Dear White People, Westworld, Sorry To Bother You). Men Men In Black International är en film som skall ses utan alltför mycket eftertanke, för ren underhållning i två timmar, för det gör den bra.

Palimpsest av Catherynne M. Valente

Det finns en stad som du bara kan besöka på natten, där människor strålar samman från hela jordklotet. Det är inte en stad där dina drömmar uppfylls, för vem skulle ha så underliga drömmar som det som händer och finns i Palimpsest? Döda begravs i bambuskott så att de kan växa upp mot månen; i Casimiras fabrik står maskiner som tillverkar insekter; ingen vet när tågen går eller kommer för de rusar fram som de vill, och ibland plockar de upp någon som aldrig syns igen.

Jo, då och då svarar Palimpsest mot någons drömmar, för Sei har alltid älskat tåg och när hon landar i staden rusar hon genast iväg för att hitta tågstationen. Den första gången man träder in i Palimpsest är det alltid i grupper om fyra, och man kommer dit från vår värld genom sex med någon som bär märket; en tatuering av en bit av stadskartan. Sedan har du också märket och nästa du ligger med kommer också att föras till Palimpsest.

Allt det här låter som ingredienserna till en spännande berättelse. Tyvärr är Catherynne M. Valente, enligt min mening, inte personen att skriva den. Fantastiska scener radas upp efter varandra utan att byggas samman, i meningar överlastade med lika fantastiska adjektiv. I en del fall känns allt för klichéartat, i andra fall som ett infall som inte hänger ihop med resten av staden och historian. Den kvartett vi följer är Sei från Kyoto med blått hår, November från Kalifornien som älskar bin, italienske bokbindaren Ludovico och Oleg, låssmed i ett New York som halvt blivit en spökstad.

I Palimpsest möts de båda kvinnorna av varelser som vill att de skall stanna där, medan de två olyckliga männen vardera söker en kvinna som lämnat dem. Där visar sig en av bokens brister: när November och Sei lockas att få en plats i staden är det svårt att avgöra om ögonblicket är underbart, eller skrämmande, eller både och. Det går att ordna så att man kan stanna i Palimpsest för evigt, men det är svårt och det finns de som vill hindra staden från att ta emot fler immigranter, och det gäller att alla fyra i kvartetten skall vilja det.

Jag kan gott tänka mig att boken Palimpsest uppskattas och älskas av andra läsare, men mig når den inte. Visst finns det poetiska och mer genomtänkta scener, som tågvagnarna med himmelshöga tak och människor som arbetar på fälten, men de lösryckta överraskningsmomenten är fler. Om man tvingat Cat Valente till att "kill your darlings" skulle nog boksidorna varit blanka.

Fler böcker av Catherynne M. Valente:
Space Opera

Replicon, söndagen

Nanites - salvation or threat?
Mattias Kuldkepp ledde Ann Olsson Rousset, Sara@BooksOfDoom och Tommy Persson i ett panelsamtal om naniter, både i science fiction och i verkligheten. Panelen fick börja med att rekommendera böcker som beskriver intressant nanoteknologi, och de nämnde i tur och ordning Linda Nagata The Bohr Maker; John Scalzis Old Man's War och John Barnes Daybreak-serie; och Charles Stross Accelerando.

För säkerhets skull kopierar jag in presentationen från programbladet:

Molecule-sized machines, possibly self-replicating, are quite common in sf stories and films, and have several names, one of which is nanites. They might be used for medical purposes to clean arteries or kill cancer cells, they could provide new competences, and it has even been suggested that they could provide a means for telepathy. But if they are selfreplicating they might turn everything into "grey goo".

Deltagarna tog upp bra användning av naniter i verkligheten idag: man kan lagra data i DNA, det finns självlagande material, en kondom för kvinnor som skyddar mot sjukdomar och löses upp inom några dagar, och cancermedicin som kan levereras i kroppen på önskat tidsschema berättade Sara, och Tommy fyllde i med nanodatorer. Något som skulle vara spännande vore att regenerera lemmar och organ åt människor, så som till exempel salamandrar och växter kan göra, eller SmartBlood från Old Man's War som mer effektivt levererar syre, näring och även medicin.

Men om naniterna designas till att vara självreplikerande, och speciellt också självstyrande, för då kommer de att kunna bli väldigt många och skapa proppar, eller även tömma jordens resurser för att de så skickligt kan använda allt de kommer över. Det är också så att hur goda intentioner någon har när hen programmerar naniterna, så kommer de att evolvera och bit för bit avvika från programmeringen, och då kanske med katastrofala resultat för det de är satta att sköta och omgivningen. Och tänk då om någon programmerar dem och släpper lös dem med onda intentioner! Skulle man kunna göra som i mänskliga celler, där telomerar räknar ned livslängden och cellen till sist dör? Nja, det finns nog sätt att komma runt det.

Tommy tänker sig att naniter kan vara till nytta när man skall scanna hjärnor för den kommande uppladdningen till andra medier (och evigt liv). Sara tänker att naniter kan rensa världshaven på plast - fast det kommer nog att gå fruktansvärt fel, förmodligen inom hundra år. Men om det inte gör det, om mänskligheten överlever, så kommer nanotech att vara så vanligt att vi inte tänker på hur det fungerar, som idag med datorer, mobiltelefoner och annan teknik vi använder till vardags. Ann inflikade att en del nog kommer att vara allergiska mot naniter i kroppen - men då får man vaccinera dem med andra naniter.

And I don't even like fantasy!
Rhuddem Gwelin höll ett sympatiskt föredrag om den krokiga vägen fram till att skriva fyra, snart fem böcker om Merlin fastän hon egentligen inte gillar fantasy. Men förstås gillar hon bra böcker, och en del av dem råkar vara fantasy. Barndomsfavoriten Harold and the Purple Crayon verkar vara en rolig och fin historia som inspirerar till ett eget bygge av en värld med kanske helt andra regler än vår. Vidare gick det över hippieliv med Tolkien som måste-läsning och fördjupning i Shakespeare som ju har en del inslag av fantastik. Så i vuxen ålder fick hon låna TV-serien Merlin och blev fast! De fem säsongerna såg hon fyra gånger i rad, och sedan började hon tänka på vad Merlin skulle göra om han levde idag. Jo, skydda miljögrupper som vill göra jorden bättre, och så kom boken Protecting Cheesyfee.

Men rent allmänt gillar hon fortfarande inte fantasy. Det finns så mycket ointressant fantasy - high fantasy, low fantasy, urban fantasy, military fantasy, romance fantasy, och Arturian fantasy är riktigt tråkig! Så när Rhuddem Gwelin har skrivit klart sin femte bok om Merlin så kommer hon inte (längre) att skriva fantasy, för det gillar hon inte!

2019 Hugo Award Finalists
Jag hade äran att sitta med i panelen som talade om årets Hugonomineringar, med egna (jättekorta) rekommendationer av favoriter. Skämmigt nog hade jag bara läst romanerna och nästan alla novella:or, men det var intressant att höra hur smaken skiljer sig mellan oss läsare i panelen. För den som undrar kan jag säga att jag tycker att Becky Chambers Record of a Spaceborn Few är den bästa romanen, med Naomi Noviks Spinning Silver som stark tvåa, och jag kan ännu inte välja en novella som är bäst utan det får bli två: Martha Wells Artificial Condition och Kelly Robsons Gods, Monsters, and the Lucky Peach.

Och sedan missade jag tyvärr hedersgästintervjun med Charlie Jane Anders!

Plants in SF
Jerry Määttä är på gång att tillsammans med några andra ge ut en essäsamling om växter i science fiction-litteratur. Att den inte är utgiven än betyder att han kan berätta en hel del om sin egen insats, men inte så mycket om övriga författares bidrag. Efter sin tidigare fördjupning i John Wyndhams liv och verk kan Määttä tillföra en ny läsning av de ökända triffiderna som koloniserade folkslag som återvänder till det Brittiska imperiet with a vengeance, till de existerande tolkningarna som nazister eller furiösa feminister.

Boken är indelade i delarna Abjection, Affinity och Accord, där ovanstående kommer in under första delen tillsammans med till exempel H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness. Andra sätt att förhålla sig till växter, vilket förs in under de andra kapitlen är John Boyds The Pollinators of Eden där attraktionen mellan människa och växt leder till en massa sex; plantstäderna i Kathleen Ann Goonans Queen City Jazz och de underliga händelserna i Jeff VanderMeers Annihilation. Exemplen på växter i böcker var rika, och som efterbild till det hela fick vi Ursula K. LeGuins poetiska beskrivning av skogen som täcker en hel planet och är levande i Vaster Than Empires and More Slow.

Det var också slutet för mitt deltagande i Replicon, årets Swecon 2019, och jag lämnade Västerås mycket nöjd med allt intressant jag hört och alla trevliga människor jag pratat med.

Sting på Gröna Lund 2019

Förra månaden gav Sting ut albumet My Songs, med moderna klassiker från The Police-tiden och från det första tiotalet år av sin egen karriär, i litet annan tappning. Mycket litet förändring i de flesta fallen; oftast har sångens melodi, de fina gitarr- och klarinettslingorna och mycket annat i produktionen bevarats. Det är som när man sjunger karaoke; man vill bara ge låten en aningen personlig touch men mest behålla allt det man älskat i åratal. Det är litet överraskande att Sting gör just så - han är ju en begåvad musiker och hade kunnat forma om sina låtar mer, så som Nils Landgren gjorde med ABBA, men å andra sidan är det roligt att höra att Sting älskar sina gamla låtar lika mycket som vi lyssnare, och inte har tröttnat på att spela dem.

Litet grand tycker jag ändå att uppdateringen av låtarna är onödig för att den är så begränsad. Demolition Man har blivit skönt rockig, men ofta har soundet moderniserats till den opersonliga stil vi hör för mycket av ändå. 80-talsvibbarna i If You Love Somebody Set Them Free hör jag dock gärna mer av!

Sedan skivsläppet har Sting varit på turné i Europa. Låtlistan har varit densamma som den är på Gröna Lund, en kavalkad av bra och älskade låtar: Message In A Bottle, If I Ever Lose My Faith In You, och redan som nummer tre publikfriaren Englishman In New York. Ljudet är litet burkigt, men på något sätt låter musiken bra ändå - det vi hör bekräftar det vi har hör inom oss och har hört på skiva tusentals gånger. Musikerna är skickliga, väl samspelta och har spelglädje även efter närmare dussinet spelningar i rask takt.

I utomhusmiljön hörs inte mycket av den nya produktionen, förutom i låtar som Desert Rose, förstås den omstöpta Demolition Man, och tacksamt nog i If You Love Somebody Set Them Free (som var fjärde låten på konserten). I raden av fina stycken som Fields of Gold, Seven Days, Shape of My Heart och Fragile spelades också Wrapped Around Your Finger, en av mina absoluta favoriter, och det är jag väldigt glad för.

Englishman In New York ledde till allsång, sista ordinarie låten är Every Breath You Take och leder till taktfast handklappning vilket väl inte gör den vackrare, men publiken vill ju gärna vara med där den känner igen sig. Efter en mycket kort paus kommer extranumren: storslagna King of Pain och rockiga Next To You. Konserten har inte ens varat i två timmar men vi har fått många, många hitlåtar av det musikaliska snillet Sting. Jag tycker om hans utflykter i andra musikslag men är ännu gladare att han fortfarande vill spela sina fantastiska melodier från tidigare decennier.

Replicon, lördagen del 2

Guests of Honor Gunilla Jonsson och Michael Petersén
Till lilla Sverige kom det där med rollspel västerifrån i början av 1980-talet och väckte intresse. Inte mycket intresse, bara några få sysslade med det, så få att ingen ens märkte dem och mobbade dem för att vara nördar. Skulle det inte vara en bra idé att skapa ett svenskt rollspel? Michael Petersén hängde i den klassiska spelbutiken Tradition, femton år äldre än genomsnittsbesökarna och alltså vuxen, blev tillfrågad om att göra en variant på Gamma World. Det han och Gunilla Jonsson skapade, Mutant, blev ganska olikt men mycket framgångsrikt i sin originalitet.

Inspirationen till Mutant kom från Jack Kirbys bok Kamandi, där muterade djur lever tillsammans i i grupper, och fick en touch av gullig brittisk mossighet. Till det kom litet inspiration från Stalker och Apornas Planet. Sedan hade ju Jonsson och Petersén inte varit utanför Mälardalen, så Mutant hamnade i en otvetydigt nordisk geografi. Djurstammarna blandades upp med varandra och in i mixen kom människor och robotar och resultatet blev en sorts 1700-talsvärld.

Mutant täckte upp spellängtan hos de yngre spelarna, men Fredrik Malmberg på Äventyrsspel ville nu ha något för tonåringarna - typ demoner på motorcyklar med maskingevär! Det var inte riktigt så det blev när Gunilla Jonsson och Michael Petersén började spåna, men hellre inte så esoteriskt som de själva velat göra, och avvägningen mellan de två ytterligheterna var nog det som gjorde spelet Kult så attraktivt. Jonsson och Petersén ville ha en värld att hänga upp handlingen på, likt Lovecrafts rika monstergalleri, och valde in element från västerländsk magi, gnosticism, Aleister Crowley, Livets träd från kabbalah, och känslan av att "Världen är inte som du tror att den är".

Det ökända äventyret med den flådde påven hade de provspelat med testgrupper som lyssnat på påvens varningar och räddat världen, som det egentligen var tänkt. Men när äventyret spelades på LinCon blev det så att alla grupper utom en faktiskt flådde den motbjudande men välvillige påven. Ja, skriver man ett rollspel är det som med all annan kultur; man skickar ut den i världen som en flaskpost och så är det upp till mottagarna vad de vill göra.

Vad som hände när Livets Ord etablerade sig var att de letade upp en tydlig fiende: Kult-spelet som innehöll våld, sex och vapen. De startade ett drev som medier till stor del hängde på, även om Kult och dess skapare även blev försvarade då och då i media. Jonsson och Petersén duckade själva helt för alla frågor vilket de ser som smartare än att försöka försvara sig, och det kändes också så tydligt att de var utsatta för ett drev som inte var öppet för diskussion. Men ibland kändes det tråkigt när Aftonbladet refererade till hur de utsetts till Sveriges ondaste människor.

Häromåret skulle Kult rustas upp för nya spelomgångar, och man ville använda de ursprungliga texterna. Först blev Gunilla Jonsson sur för det men skrev sedan efter diskussioner en ny text, och så började Jonsson och Petersén att skriva romanen Döden är bara början. Den är inte knuten till spelet men utspelar sig i samma universum, och huvudsakligen i Berlin. (Kanske kommer det speltillbehör med Berlin som huvudperson, vilket staden ju är i boken; en av huvudpersonerna i alla fall.) Inspiration var China Miéville, både The City & the City och hans bok om Paris, och Clive Barker, och kalla kriget som kändes mer outforskat än andra världskrigstiden. Östberlin och dess historia kändes som en bra aspekt av fängelsevärlden de beskriver. Vardagligheten bland tortyrscenerna utgörs av styrelsesammanträden och torr byråkrati, en motsats till det friare livet som konstnärerna för. Det skall bli två böcker till, och i nästa som heter De levande döda försökte de ta sig utanför Berlin men karaktärerna vill helt enkelt inte. Likt rollspelare som bara inte går dit spelledaren vill!

I byrålådan har de en väldigt snuskig vampyrroman som refuserades från Norstedts med den klara formuleringen "Bokens litterära kvaliteter drunknar i blod och sperma". Den kommer nog aldrig att bli utgiven, men efter de tre Kult-böckerna i Berlin blir det nog dags för det sedan länge pågående projektet med en svensk historisk deckare från 1890-talet.

Automisation and AI - and their influence on us
Annalee Newitz, Charlie Jane Anders, Eva Holmqvist och Edmund Schluessel talade om automatisering och AI under ledning av Linn Liljemo. Annalee Newitz berättade en anekdot om hur ett företag i Berkeley hade små robotar som levererade mat hem till folk som beställt hämtmat, och stolt sade att de styrdes med AI för att inte krocka med människor och föremål. Men det visade sig att de små robotarna faktiskt var styrda av människor i Colombia!

Hon fortsatte med att påpeka att vi idag inte egentligen förstår vad mänsklig intelligens är, och hur känslor, fördomar, dagsformen med mera spelar in. Man försöker programmera sociala robotar med lämpliga sociala responser (le tillbaka när någon ler mot den och så vidare), men detta är något som inte heller alla människor klarar av. Olika AI kommer att vara bra på olika uppgifter, och AI kommer också att tas emot på olika sätt i olika grupperingar; science fiction-fans kommer kanske att vara glada och välkomnande, medan andra grupper kommer att vara fientliga och vara tydliga med att AI är deras slav. Eva Holmqvist nämnde att gränsen för vad som är intelligent kommer att vara suddig, och en AI:s intelligens kommer nog att vara annorlunda än vår, men om vi envisas med att se dem som underlägsna kommer de till slut att vilja göra uppror. Hon flikade också in att en AI kan ha fel, så även om de sätts i expertpositioner skall man inte helt lita på dem.

Diskussionen rörde sig över flera olika ämnen, och en bra uppföljare var Eva Holmqvists föredrag direkt efteråt, Kan en AI ha fördomar? Där tog hon upp, liksom första gången hon höll föredraget, hur AI kan ha fördomar som dels kommit in från början genom vilket träningsmaterial som använts, och dels kan påverkas åt olika håll av den fortsatta interaktionen den är med om. Vi möter ju AI idag säkert oftare än vad vi själva tror. Ett exempel är Google Translate, ett annat är Netflix förslag på vad man skulle vilja se härnäst. Där hade publiken en del önskemål på hur den kunde utvecklas: kunna stänga av den så att en outlier inte påverkar den verkliga intressesfären, och möjlighet att poola samman flera kontons intressen för att hitta en film som hela familjen gillar.

God dividing by zero: the mathematics of black holes
Edmund Schluessel har doktorerat i astrofysik och höll ett föredrag om egenskaper hos svarta hål. Jag skakade så mycket jag kunde i min universitetsmatematik men kunde inte riktigt hänga med i formlerna han visade. Därför blev jag ännu mer imponerad av den tyske astronomen Karl Schwarzschild som löste Einsteins fältekvationer medan han själv låg i fält år 1915 - beräkningarna var för honom en paus från kriget, men tragiskt nog dog han året senare.
Jag kan dock utan tvekan skriva under på Schluessels svar på varför svarta hål fascinerar så: inget ljus lämnar svarta hål, de rymmer oanade krafter, de ligger bortom gränserna för vårt kunnande, vi måste använda oss av matematik för att försöka förstå dem; och de hör till naturens extremer, som hajar och chilipeppar.

Guest of Honor Annalee Newitz
Kisu Leikomaa intervjuade en av Replicons hedersgäster, Annalee Newitz, vars blogg io9 var en livlina för mig under många år.
När Annalee Newitz var barn läste hon jättemycket, och när hon läst alla barnböcker på biblioteket var hon inte riktigt redo att börja på vuxenböckerna. Men mittemellan stod hyllorna med science fiction-böcker, så dit gick hon och började låna och läsa så mycket att hennes litteraturvetarföräldrar blev oroliga. Det blev litteraturvetare av Annalee också, men tack vare en kurs i American Studies kunde hon skriva sin avhandling om monsterfilmer. Hon trodde hon skulle bli kvar i akademin och började leta efter lärarjobb, men det visade sig vara enklare att hitta jobb som teknikjournalist för tidningar, och då kunde hon också stanna i San Francisco. Ibland var hon även kulturredaktör, och hon älskar när vetenskap och kultur överlappar.

År 2008 blev hon kontaktad av Gawker ungefär med orden "My boss wants a science blog". Annalee Newitz trodde att de kanske ville ha något lika sensationalistiskt som resten av Gawker, men nej, de ville ha något futuristiskt och hon fick fria händer att anställa några andra, bland annat Charlie Jane Anders, och så skapades io9 - "We come from the future". Vid lanseringen hade de redan hunnit skriva 900 artiklar så folk trodde att de funnits jättelänge och de hade missat dem. De var inte sensationalistiska utan skrev om vetenskap och populärkultur på ett seriöst men underhållande sätt. Bloggar var fortfarande nya och spännande, och i kommentarsfältet utökades diskussionen av kunniga och engagerade läsare. Men när bloggfenomenet dog (??!!) lämnade hon io9 och Gizmodo, var frilansande teknikjournalist ett tag och började skriva böcker.

För en artikel hade hon besökt ett utvecklingscentrum där man simulerade jordbävningar för att se hur väl strukturer kunde hålla. Där fanns bland annat stora, starka robotarmar utan kroppar som slog och skakade på strukturerna i fråga. De fascinerade Annalee Newitz. Hur skulle det kännas att ha sådana armar? Hur känner de smärta? Det plockade hon upp och använde för Paladin, stridsroboten som är en av huvudpersonerna och det egentliga centrat i Autonomous. Som robot är Paladin okönad, men man tänker lätt att den stora starka typen med automatvapen i bröstet är en man. Fast under handlingens gång byter Paladin genus till kvinna, vilket inte är någon stor sak för hen men desto viktigare för dem runt omkring, både motspelare i boken och läsare. Ett annat tema i Autonomous är prestationshöjande droger, vilket Newitz hade dåliga erfarenheter från när en vän bjudit på något som fått henne att skaka och må illa.

Charlie Jane Anders och Annalee Newitz saknade io9 och har sedan ett år tillbaka podcasten Our opinions are correct där de pratar om liknande saker som på io9. De trodde att det skulle bli lätt - "Vi pratar om det här jämt så vi tar och spelar in det här i vardagsrummet!" - men så enkelt var det självklart inte. De har blivit mer professionella och har ibland gäster, och sedan ett tag tillbaka går de inte ens med förlust utan jämnt upp!

I höst kommer Annalee Newitz nästa bok, The Future of Another Timeline, där tidsmaskiner hittats i geologiska formationer, ingen vet hur eller varifrån, men så har geologi blivit den stora grejen. En del är fria att resa med dem; feministgeologer reser tillbaka i tiden för att förbättra för kvinnor, men den ena av huvudpersonerna är en kvinna som är fast i 1990-talets Irvine och inte har det så bra. Det skall visa sig att hon har kopplingar till den andra av huvudpersonerna.

Därefter kommer Newitz att skriva en bok om varför människor överger städer, centrerat kring några städer i forntiden som till exempel Angkor. Det enkla svaret är att det beror på två faktorer som båda måste finnas: politisk instabilitet och instabilitet i den omgivande miljön. Några börjar flytta, fler och fler flyttar också, och till slut finns det för få kvar för att stadens funktioner skall gå att upprätthålla. En stad som inte övergavs men som hon ändå är fascinerad av just nu är Pompeji, då främst graffitin på bordellen där de prostituerade skrev sina namn och titlar - FUTURIX, FELLATRIX - lika stolt som dåtidens stora politiker. Penetrationsdrottning!

Finkultur & fulkultur
Jerry Määttä, Gunilla Jonsson, Michael Petersén, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg talade under ledning av Elin Säfström om huruvida fantastik börjar bli bättre emottaget av etablissemanget nuförtiden. Jerry Määttä som ju forskat på det berättade att under 1950-talet togs science fiction emot väl i Sverige, även om kritiker kunde vara oense om vilka böcker som var bra eller dåliga. Harry Martinsson sade att Ray Bradburys Martian Chronicles var viktiga böcker. Men så skiftade opinionen och under 1960-talet ansågs SF generellt som skräp. Så sent som 2010 när Stockholms Stadsteater satte upp Aniara ville man absolut inte kalla den för SF.

Men när Cirkeln kom blev den Augustnominerad, vilket var förvånande för alla utom Sara Bergmark Elfgren som mutat juryn med jättemycket pengar och Mats Strandberg som utfört blodsritualer (SKÄMT!!!). Dörren hade öppnats av John Ajvide Lindkvists Låt den rätte komma in, och där fanns ju ett stråk av socialrealism i båda böckerna. Men de fick ändå påminna om då och då att många stora verk i historien varit fantastik och skräck: Frankenstein, Selma Lagerlöf med flera. Generellt togs Cirkeln också emot mer entusiastiskt för att den var en ungdomsbok; på Rabén & Sjögren hyllades författarna men inte lika mycket på Bonniers förlagsfester. Något liknande kan man se på Dramaten där regissörer och skådespelare ger mer uppskattning och pepp till Bortbytingen än till andra uppsättningar.

Gunilla Jonsson och Michael Petersén återgav sin historia med Mutant och Kult, vilken en del av oss hört under deras hedersgästintervju. Michael Petersén påpekade också att en anledning till att  fantastik kan tas på allvar idag är att den har blivit så mycket bättre de senaste tjugo åren.

Måste acceptans och uppskattning alltid gå via ett motstånd, så som det varit med rock och en gång i tiden romaner, frågade Elin Säfström. Det verkar vara så att pendeln svänger, svarade Mats Strandberg, och nu har den nästan svängt för långt: även ganska dåliga skräckromaner får snälla recensioner, kanske för att det blivit en hype som osjälvständiga recensenter inte vågar gå emot. Så kan det nog vara, även om jag inte tycker att SF blivit lika (rättmätigt) uppvärderat som deckargenren blev (till överdrift) för tjugo år sedan. Där kan jag också passa på att säga att jag är glad att jag kan uttrycka mig fritt här och inte behöver hålla mig väl med författare eller kulturjournalister med ett vätt finger i luften!

Replicon, lördagen del 1

Hur science fiction påverkar vår visualisering av framtiden
Lördagen inledde jag med att höra Carina Söderlund berätta om hur vår syn på framtiden och innovationer påverkas, av SF och av våra tidigare uppfattningar, grundat i sin erfarenhet av design och att lära ut till designstudenter. Det är generellt så att vi är hårdare låsta till vad vi redan "vet" än vi kan tro. Med exempel och hänvisningar till forskning från så tidigt som 1945 visade hon hur vi ofta har en blockering mot att använda ett föremål på ett sätt som är utanför dess vanliga användningsområde - functional fixation. I loggboken som hennes studenter för vid sin designprocess ser hon hur en bild som brainstormades fram tidigt ofta finns med i slutresultatet, och har man flera inplanerade möten med sin handledare skyndas det fram några resultat inför varje möte vilka sedan blir fast i designen. "Det man har sett är svårt att få osett."

Nu är det också så att nya idéer sällan kläcks i ett vakuum: även när vi försöker fantisera fritt är vår föreställningsförmåga mer strukturerad än vi tror. Det finns dock olika knep för att försöka bryta sina låsningar.
Man kan tänka i (nya) metaforer och analogier: om man ser hjärnan som ett träd, påverkar det hur vi tänker oss dess funktion, till exempel att den kan växa, reparera sig själv med mera; något annat än om vi tänker oss att den är ett datachip.
Man kan ta olika koncept och sätta ihop dem till något nytt. Man kan ändra syftet med något som redan finns, och sätta det i ett nytt oväntat sammanhang.

Att tänka på är också att det ändå sällan går att sömlöst föra över något till ett nytt sammanhang. Trafikljus har tre färger som vi vet vad de betyder, och det är effektivt att se och reagera på färgerna. Att använda rött, grönt och gult på andra ställen behöver kanske tolkas helt annorlunda; vad betyder gult där? Rent allmänt är det lättare att lära sig något nytt om man känner igen det (delvis) från vad man har sett tidigare.

Do Androids dream of taking your job?
Återkommande höjdpunkter på SF- och fantasykonventen är Jesper Stages föredrag, där han med kärlek till genren tillämpar kända ekonomiska teorier på företeelser och föreställningar inom fantastiklitteratur och -film. Den här gången handlade det om rädslan för att robotar tar människornas jobb, och som vanligt spaltade Jesper Stage upp frågan så att man kan se nyanserna, och visar vad som skulle kunna hända med utgångspunkt i liknande skeenden i historien.

Genom århundraden har människans arbete effektiviserats. Man har räknat ut hur mycket varor och tjänster som behövde produceras för att hålla Sveriges halvannan miljon invånare 1850 vid liv (vilket dessa då producerade själva då). Idag behövs endast 7000 personer för det, men det har inte betytt arbetslöshet för den övriga befolkningen, utan nya jobb har skapats när andra har fallit bort. Samhället kommer på nya saker som behöver göras och teknikutvecklingen är egentligen inte en faktor i arbetslöshetsfrågan.
Men så fick vi se en annan arbetslöshetskurva; den för hästar. År 1850 användes hästar som arbetskraft, men nu knappt längre alls. Istället är de hästar som finns kvar människans husdjur. Är det vad som kommer att hända med människorna när vi inte längre behövs? Husdjur åt dem som utför det verkliga jobbet?

De flesta jobb är en blandning av olika uppgifter med olika svårighetsnivåer. En del går att automatisera, och när det sker fylls arbetstiden antingen med andra uppgifter, eller så försvinner jobbet helt. Ny teknik kan öka produktiviteten, eller ersätta arbetskraft, eller göra det möjligt att utföra nya uppgifter, eller en kombination av alla tre.

Människans nytta kommer i tre olika former: ren muskelstyrka, fingerfärdighet och hjärnverksamhet. I rika länder är muskel-jobben i stort sett ersatta av andra, medan det i fattigare länder fortfarande lönar sig att låta människor utföra dem. Man kan se åtta svårighetsgrader av uppgifter:
1. muskelstyrka
2. fingerfärdighet
3. rutinuppgifter
4. hantera djur och maskiner som utför jobb
5. hantera information (programmera, bokföring)
6. mänsklig kontakt
7. hantera människor (chefsjobb och liknande)
8. uppfinna nya saker, uppgifter, idéer

1-2 finns det allt färre jobb kvar av, 3-5 mekaniseras också mer och mer. 6-8 är svårt att automatisera, och för sektor 6 är behovet också stort. Men det är inte enkelt att flytta över arbetskraft från kategori 1-3 till 6; kompetensen måste utvecklas, arbetsmarknaden måste växa fram, arbetena inom sektorn måste utvecklas så att de ger en dräglig lön. Man kan komma till ett balansläge där, men vägen dit kommer att kunna vara svår för dem det berör.

På längre sikt kommer det att finnas maskiner som kommer att kunna sköta även kategori 6 och 7 bättre än människor. Då kommer de att vara så människolika att vi måste avgöra om de skall vara våra slavar eller kollegor. Vid det laget kommer de också att vara konsumenter själva, och då har vi svaret på ett uttalande av fackföreningsmannen Walter Reuthers uttalande i Fordfabriken 1950 som Jesper Stage citerade i inledningen: han oroade sig inte för att maskinerna där inte betalade fackföreningsavgiften, utan snarare för att de inte köper bilar.

På ännu längre sikt, om vi får maskiner som även hanterar punkt åtta bättre än människor - ja, då är det nog vi som blir deras husdjur. Och vad skall vi göra då, om vi inte får jobba och känna oss nyttiga hela dagarna? Ett exempel är Iain M. Banks Culture-serie, där man kan se att folk även i ett överflödssamhälle kommer på sysselsättningar. Ett annat exempel är Jane Austens romaner, där inte alla men väl överklassen inte hade arbeten men ändå fyllde sina dagar utan problem.

Jesper Stage visade fler exempel på androider i litteratur och film där några inte är hot mot arbetsmarknaden för att deras nytta är skarp men smal och människor är bättre på andra områden. Det känns bra att science fiction och fantasy skriver om olika vägar utvecklingen skulle kunna gå, och ännu bättre att genom den här genomgången ha fått kunskapen att utvärdera vilka skräck- eller drömscenarier som är realistiska och vilka som nog inte kommer att gå så illa som författaren skriver.

Like any other machine?
Efter lunch satt jag i en panel med Charlie Jane Anders, Mattias Kuldkepp och Alex Haridi, modererad av Marcus Olausson, och talade om replikanter i bok, film och kanske i vår framtid. Som vanligt är det svårt att komma ihåg vad man själv har sagt, men jag är glad att jag, när vi kom in på programmerade eller äkta känslor, kunde nämna den fantastiska reklamfilmen som kom inför filmen Prometheus, där David-modellen berättar vad den kan utföra, och den skicklige Michael Fassbender låter sitt androidansikte långsamt fyllas av känslor tills en tår rinner utför hans kind. Så trovärdigt och så fejkat på samma gång att det blir otäckt!

Cosplay och fantastik
Jag beundrar dem som lägger tid och kunnande på att skapa dräkter för cosplay, och det var imponerande att få se det som Henrik Pilerud och Anna Vikmanis har byggt under åren. Det finns flera grupper för dem som vill klä sig som karaktärer ur Star Wars; bland annat en som är enbart för Imperie-sidan och en som är bara för rebeller, men förstås kan man vara med i båda! Att träffas i en grupp med likasinnade är inte bara roligt utan det ger en trygghet i att gå ut tillsammans i sin utrustning, och vid eventen som arrangeras ser man till att det finns rum för ombyten, vilket förstås är viktigt.

Vi fick se bilder och filmer från Henrik Pileruds läskigt snygga Xenomorph-dräkt, och ännu fler från hans fantastiska Space Marine-dräkt. Platåskorna höjer honom 30 centimeter och synen inifrån hjälmen är begränsad. Så när en liten treårig tjej sprang fram och kramade honom var det inte bara sött utan litet farligt. Man får alltid gå långsamt med skridande steg för att inte råka sparka till någon liten som hamnat i vägen! Att bygga den dräkten tog initialt 300 timmar, men kanske lika mycket till i förbättringar under åren som gått sedan dess. 25000 kronor kan det sammanlagt ha kostat att bygga den. I cosplay-communityn är det viktigt att dela med sig av sitt kunnande, så de ritningar och filmer på konstruktionen Henrik Pilerud lagt ut har gjort att hans dräkt blivit en standard för cosplayare. Det känns roligt att ha kunnat hjälpa så många att bygga liknande dräkter!

Men hur orkar man gå i dräkterna, blir det inte varmt? I Space Marine finns det fläktar, men jo, det blir svettigt. Men man går i en timme i taget, 2-3 gånger på en dag. Och som Anna och Henrik säger: "Om det är enkelt att göra dräkten, och om man kan se bra, och om det är enkelt att gå i dräkten, då har man gjort något fel!"

Vid tävling har man en visning för domarna där de undersöker hantverket. Förutom sådant som peruk och skor är det meningen att man skall ha gjort allt själv. Sedan sker en uppvisning på scen, för domare och publik, där man skall fånga karaktärens personlighet. Allt är viktigt att få rätt för bedömningen av dräkten i tävling.

Henrik och Anna gör också dräkter som inte är kopiering utan original, såsom egendesignade utstyrslar till steampunkeventet bland ångloken i Gävle som sammanföll med Swecon häromåret. En annan utveckling är att fotografera sin karaktär på platser som passar deras historia, och nu har de också börjat på en film, Call of the Unseen, där en fantastisk stenbumlingskaraktär uppträder. Det kan bli spännande att se!

Replicon, fredagen

Hurra, dags igen för SF- och fantasykonvent, det här året i Västerås eller Westeros som det faller sig naturligt att tänka. Jag hade sett till att komma fram i tid till en panel som verkade mycket intressant, Vad gör främmande intelligenser trovärdiga, och blev hastigt och lustigt rekryterad till den då en medlem fallit bort! Vänligt modererade av Hans Persson fick jag tillsammans med författarna Eva Holmquist och Marija Fischer Odén bena ut några saker som vad gör främmande intelligenser inte bara relaterbara utan intressanta. Det är svårt att komma ihåg vad som sägs i en panel man själv sitter i, men jag är glad att jag kom ihåg att nämna Ann Leckies underhållande representanter från Presger och Geck. Vi talade en del om hur allt bör hänga samman; samhällsliv, personliga drivkrafter, omgivningar, fysisk form, och dessutom att man inte längre nöjer sig med att alla på en planet har samma personlighet, utan att det alltid finns skillnader mellan individerna i en utomjordisk ras eller bland troll eller vilka man väljer att skriva om.

Between Stasi and the promised Socialist Paradise: SF and fandom in the GDR
Thomas Rechtenwald höll ett intressant föredrag om science fiction i DDR, där han inte själv levde men hade kontakter med från Västtyskland. Fantasy var för övrigt inte önskvärt, för att sagor kunde användas för att kritisera samhället, men science fiction fanns i olika former.
Mellan 1949 och 1958 skrevs en hel del äventyrsberättelser för barn, för att forma dem till att hjälpa till med att bygga socialismen. Större maskiner, rymdskepp och bränsle, och ibland en tävlan mot "fienderna" USA och Västtyskland. Influenser från västvärlden var oönskade, och istället byggde man vidare på idéer från Weimarrepubliken, och kallade också historierna för Zukunftsromane, framtidsromaner, istället för science fiction.
1959-1971 pågick "space race" vilket gav avtryck i böcker och filmer, som till exempel Im Staub der Sterne (1976). Kosmonauter från DDR landar på en planet med ett förslavat folk och befriar dem till en socialistisk framtid!
1972-1980 kom ett stråk av experiment, satir och kriminalromaner, där man kunde beskriva DDR:s egna problem (långa köer, korruption, naturförstöring) fast placerat på en annan planet, vilket censuren som var ointresserad av SF inte förstod. Detta fortsatte under 1980-talet där en del grupper under kyrkans paraply intresserade sig för ekologi trots övervakning och infiltrering från myndigheterna. Man kunde också i bokform börja berätta om bättre fungerande samhällen och på så sätt försöka visa på möjliga sociala förändringar.
Det fanns fandom och fanzines som utgavs i DDR, och även den vackert formgivna tidskriften Lichtjahr med sina sju nummer. Men SF-fans kunde misstänkliggöras som fiender till staten, och den Stanislaw Lem-Klub i Dresden grundades 1969, upplöstes och återbildades 1973 och upplöstes igen 1977, och grundarna blev avstängda från universitetet.
1989 skulle så ett DDR-konvent för SF hållas! Men murens fall kom emellan, så det blev aldrig av. Det var ju åtminstone en ljuv anledning till ett inställt konvent.

Döden som drivkraft i fantastik
Jag missade några inledande minuter men fick sedan höra fina diskussioner mellan författarna Michael Petersén, Gunilla Jonsson, Mats Strandberg och Helena Öberg ledda av Johan Jönsson. För Mats Strandberg hade det varit som KBT-terapi att skriva boken Slutet, där en komet utplånar hela jordens befolkning, för något som ofta skrämmer med döden är att bli lämnad ensam kvar, eller att tänka på sorgen som kommer efter. Men här dör alla på en gång - demokratiskt! Han blev nästan avundsjuk på sina romanfigurer.
De flesta religioner handlar om att förklara vad som händer efter döden, så i och med att befolkningen sekulariseras finns ett behov av böcker och filmer som tar upp döden och även vad som kan komma efteråt. Science fiction kan ta upp tankarna om döden både i ett kosmiskt perspektiv och på ett helt personligt plan. Det är för att SF har utvecklats och blivit mer seriöst och nyanserat sedan de första pulp-åren, så att man kan ta frågeställningarna och beskrivningarna på allvar.
SF där man laddar upp sitt medvetande eller transplanterar sin hjärna eller klonar sig är ett sätt att lura döden. Men då finns även, flikade Michael Persson in, idén om True Death som man behöver förhålla sig till både i de här historierna och i vampyrberättelser.
I ett inpass från publiken fick vi höra en önskan om att se mer av den död hon ser i sjukvården; den som faktiskt är lugn, fin och helt naturlig, i motsats till alla hemska och spektakulära dödsfall eller hot som man måste fly från i litteraturen.
Vi fick några exempel på bra böcker om döden från paneldeltagarna: Kitty Crowther, som låter barn få se även det som är trasigt och fult och svårt som döden; Bröderna Lejonhjärta; Neville Shutes On the Beach om de sista överlevande efter ett kärnvapenkrig; Don DeLillos White Noise och Zero K, och Kurt Vonneguts berättelser som kan låta oss skratta åt en död som slår slumpmässigt, men också låta oss fundera på det absurda i att skicka ut människor till krig och död.

Så var det invigning av Replicon och Swecon! De fyra hedersgästerna gav alla några perspektiv på fantastik idag. Annalee Newitz talade om hur dagens missnöje med de styrande kan leda till en anti-vetenskaplig inställning och att vi kanske kan visa något hoppfullt ändå. Charlie Jane Anders fyllde på med uttrycket Hope Punk och att vi också ser hur dagens fantastik är mer inkluderande har deltagare från olika etnicitet, sexuell läggning och andra bakgrunder. Gunilla Jonsson talade om hur rollspel som Mutant kan låta en tänka igenom katastrofer på en lägre, vardaglig nivå och dessutom är rollspel och läsning långsamma lågenergiaktiviteter vilka inte tär så mycket på planeten. Michael Persson avslutade med att uppmana alla att inte slösa med flygresor, köttätande och liknande, och trots att han inledde med att säga att vi är körda så hoppas han på att de unga skall kunna göra en skillnad för vår planet.

Time travel
Sist på fredagen satt jag med Annalee Newitz och Eva Holmqvist i panelen om tidsresor, modererad av Jerry Määttä. Än en gång har jag bara få detaljer från diskussionen, förutom att Annalees och Ewas inlägg kändes mycket mer genomtänkta och nyanserade än mina. Men det var roligt att få prata om olika former av tidsresor i fiktion och eventuella implikationer om det funnes på riktigt. Kan man eller kan man inte ändra på nuet/framtiden genom händelser i det förflutna? Vilka skulle resa, och i vilket ändamål? Historiker, turister, de som har en plan för att förändra världen? Som goda exempel på tidsresor nämnde jag filmen Twelve Monkeys, för att varje tidsresa är litet farlig och oförutsägbar, och Octavia Butlers Kindred, som blixtbelyser skillnader mellan nu och då.

Robert Plant på Gröna Lund 2019

Långsamt men tungt inleder han konserten, legenden Robert Plant, mer än femtio år efter första spelningen på Gröna Lund. Fantastiska låten Rainbow följs av Turn It Up och Black Dog. Publiken är  litet för stillsam för Robert Plant som nog hade velat ha mer respons. Men jag lovar, vi är tacksamma över att få höra de gamla klassikerna! Men bara litet trötta i det grå vädret, vilket ändå inte hindrat hängivna fans från att fylla upp framför scenen.

Plants nyare album är också bra, och från häromåret spelas May Queen, följt av ännu ett guldkorn, Going To California, som dock låter litet seg liksom Leadbelly-covern som kommer efter. Då har ändå ljudet av sången förstärkts mot hur svagt det lät från början, och det är ju viktigt! Med ännu en nyare låt, Carry Fire och dess vackra orientaliska slingor, kommer energin åter. Babe I'm Gonna Leave You låter bra, och ännu mer så Arbaden (Maggie's Baby) med fint samspel från gitarr och fiol. Låtarna drar mer och mer åt folktonshållet i de covers som bandet ändå gör mycket personliga. Efter Fixin To Die kommer nästa Leadbelly-cover Gallows Pole, som blir sista ordinarie låt efter en dryg timmes spelning.

Men nej, det var inte slut. När bandet intog scenen för extra nummer och Robert Plant än en gång presenterade musikerna var de utökade med the King of Sweden! Schysst! Första extranumret var In The Mood i en fin version, och så Ramble On med väldigt tung och skön bas. Halvannan timme tickade konserten men det vi fick var många stora låtar ur musikhistorien med ett riktigt bra band.

Dark Phoenix

X-Men filmerna har alltid varierat i kvalitet, såväl filmserien från 00-talet som nystarten med yngre förmågor från senaste decenniet. När jag själv letar mig bakåt i tiden märker jag att den senaste filmen imponerade med sina explosioner och att jag såg fram emot vad som skulle komma härnäst. Och visst finns det en spännande historia att berätta om Jean Greys förvandling till Dark Phoenix, med hotfulla utomjordingar, slitningar inom X-Men och prövningar inom den transformerade Jean Grey själv, men tyvärr engagerar inte filmen Dark Phoenix. Litet grand har den förstås otur för att den kommer just efter att några episka sagor (Avengers och Game of Thrones) just har avslutats, och litet grand är det modigt att låta en actionfilm börja i moll och fortsätta så hela vägen.

Professor Xavier vet hur nära det är att mänskligheten skall börja frukta och hata mutanter igen, så han låter sina X-Men uppträda som superhjältar att älska. En del av dem börjar känna sig utnyttjade av det, speciellt när en grupp av de mer erfarna skickas för att rädda besättningen på en rymdfärja som hamnat i nöd, och Jean Grey nästan dör under farliga omständigheter. Utan att hon vet det har hon också blivit smittad av en energi från universums begynnelse som fyller henne med krafter hon inte alltid kan kontrollera. Och inte nog med det, den energin attraherar en utomjordisk ras som vill använda henne för att forma om jorden till en plats för dem själva. När Jean Greys raseriutbrott blir allt skadligare och dödligare för alla omkring henne lämnar hon dem hon har älskat som sin familj, och möter nya men farligare vänner.

Psykiska krafter som kontrollerar fysiska föremål är svårt att gestalta på film utan att det ser krystat ut. Det är ändå viktigt att det syns att kraften kräver något av utövaren. I fallet med Jean Grey är det kanske meningen att vi skall se hur enkelt det är för henne att lyfta, kasta, slå; men så som Sophie Turner framställer henne ser vi inte någon som är oberörd utan nästan ointresserad. Tur då att Michael Fassbender har så mycket större bredd i känslorna: från det mänskliga i en tår som faller till de mest otroliga och coola kraftprov som att knyckla ihop en tågvagn är hans Magneto helt trovärdig.

Intensiva fightscener och snygga specialeffekter är ett måste i superhjältefilmer, men av ovanstående skäl engagerar de inte - inte förrän vi får se hur svårt det är för två stridande mutantgrupper att ta sig den korta vägen över en gata. Lika spännande är det senare i filmen när slaget utspelar sig i och utanpå ett framdundrande tågsätt.

Dark Phoenix har alltigenom mörk, i handlingen, karaktärsskildringarna, och till och med i de kathariska slutstriderna. Men X-Men-filmerna verkar gång på gång vara på väg mot sina och världens slut och lyckas ändå komma igen med nya tag. Jag utesluter inte att en ny och starkare X-Men-film kan göra bra ifrån sig om några år.

River of Gods av Ian McDonald

Ett trettiotal år in i framtiden sköts mycket av det simplare arbetet av AI:s, eller aeais, som de kallas i Ian McDonalds bok River of Gods. Men det finns en oro för att de skall nå alltför hög intelligensnivå, så högsta tillåtna nivå är reglerat i avtal. Ändå kan det hända att den enklaste maskinskötar-aeai uppnår självmedvetande och i värsta fall löper amok. Den som kallas in är Mr. Nandh, Krishna Cop som ringar in och utplånar förövaren med digitala verktyg som har namn och egenskaper efter hinduiska gudar. Vi är i Varanasi år 2047, men hundra år efter självständigheten är Indien uppbrutet i mindre stater - Awadh, Bharat och andra - vilka nu står på randen till krig om vattentillgången.

River of Gods följer flera personer under samma period vilket ger en god bild av de många lagren av liv och historia i Varanasi. För en västerländsk läsare är kanske de lokala omständigheterna nästan lika främmande och överraskande som de högteknologiska inslagen, men de vävs samman med alla djupt mänskliga känslor och tankar som uppstår och ifrågasätts under historiens gång. Aeai används inte bara till enklare sysslor utan är även stjärnor i den hypade såpan Town and Country. Det finns ett tredje kön; hårlöst, könlöst, grundligt omopererad till att bära sina lustcentra i en rad knappar på armen. Det senare är en för mig litet svårsmält variant av gender fluidity, särskilt som McDonald valt att låta "nutes" tilltalas med pronomenet "yt".

Vi följer som sagt många personer på olika platser i samhället, vilket ger en tillfredsställande bred bild av politik, kriminalitet, teknologi, underhållning och vardagsliv. Huvudpersonerna varvas mellan kapitlen, ibland träffar de varandra, och bit för bit börjar flera av trådarna vi följer att flätas samman eller snarare rivas upp till något större. Det är bra och välskrivet, men problemet är att de mer mundäna huvudpersonernas historier, vilka jag skulle uppskattat i en annan bok, här blir distraktioner när jag snabbt vill läsa vidare om de hyperteknologiska/magiska/obegripliga händelserna som andra protagonister står inför. Men trots dessa få transportsträckor är den nära sexhundra sidor långa boken till största delen spännande, och på det sista hundratalet sidor ökar tempot och insatserna ytterligare. Historien bygger på en del matematiska och fysiska antaganden som jag inte riktigt ser som hållbara, men det är tillräckligt drivet genomfört för att jag skall gilla River of Gods ända in i slutet.

Fler böcker av Ian McDonald:
Brasyl
Cyberbad Days 
The Dervish House
Luna: New Moon
Luna: Wolf Moon 
Luna: Moon Rising
Time Was

Thomas Broomé The Eaters på Galleri Magnus Karlsson 2019

Personligt och fascinerande berättar Thomas Broomé i informationsbladet om sitt tidigare arbete som kock, och om hur man kokade ned litet av varje av det som blev över till något tjockare än buljong, "köttglass" som kunde användas till att ge smak i andra rätter. Från det går han över begreppet "äta med ögonen" till den aktuella utställningen, The Eaters. Han serverar konstverken som att vi skall äta dem på riktigt, inte bara med ögonen.

Några men inte alla av verken i utställningen The Eaters är skapade i tekniken Broomé använt tidigare, där motiven är uppbyggda av tunna streck eller sina egna namn i tunna streck, och i dämpad färgskala. I första salen finns ett riktigt svart bord vars yta helt är täckt med uppmaningen "EAT" (och under bordet står ett brinnande stearinljus). I hörnet står en ordlek som tagit konkret form: en svart tillbringare (black pitcher) heter Pitch Black och har verkligen en djup svart yta. Och som lök på laxen tittar det ut ett ansikte mot oss. Är det Avgrunden som stirrar tillbaka?

Så bjuds på vi en unik måltid i exklusiv miljö: äkta, dyra verk framdukade med kniv och gaffel för oss att hugga in på. En liten rad visar tavlor med bitmärken och inhuggande bestick. De är tavlor citerade ur konsthistorien och litet tillredda av konstnären själv: en av dem visar en rad av Marie-Louise Ekman-skulpturer framför några Baertling-diagonaler.

Det är underhållande, och med litet eftertanke kommer jag på att det här sättet att konsumera konst är ännu mer exklusivt än det vi ser på auktioner där buden når upp i miljonklassen. Här är det inte bara så att verkets tillgänglighet avgränsas till ägaren och hens närmaste, nej, nu blir det till en engångs upplevelse och sedan kan det aldrig avnjutas igen.

De här verken tycks ha höjt sig litet, litet över gränsen till det tvådimensionella. Därför är det extra givande att se de badrumsskåp som faktiskt tagit tredimensionell form. Flera av föremålen där är fortfarande uppbyggda av bokstäver, som i Pieces of Andy. Se parfymflaskorna med dofterna Opium och Joy! Men där finns också plastskulpturer med en litet sorgsen aura, och så några kärlekspar renderade i pixelerad plast. De sistnämnda är så övertydligt tillverkade att tanken infinner sig att de måste ha verkliga förlagor någonstans, och därför ger de ändå ett intryck av liv och energi.

Jag tycker om Thomas Broomés blick på världens fundamenta och hoppas att han fortsätter att utveckla den tillsammans med sin lockande text-teknik.


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om The Eaters

Bortbytingen på Dramaten

Det gör ont att tänka på de barn som genom tiderna kallats för bortbyting och i värsta fall behandlats illa för att deras trollmödrar skall hämta tillbaka dem. I Selma Lagerlöfs berättelse Bortbytingen är det ingen missuppfattning utan det är verkligen ett trollbarn som har lämnats hos en bondfamilj istället för deras barn Johan. På Dramatens scen har trollpojken en lång, tjock svans, ett smygande sätt att röra sig och inte minst aptit på sådant vi tycker är äckligt. Bonden (Andreas Rothlin Svensson) vill helst bli kvitt honom, men bondmor (Maria Salomaa) vet att något är fel men älskar ändå barnet hon fått i sin vård.

Sara Bergmark Elfgren har i sin dramatisering av berättelsen skrivit in ett annat olycksbarn, Mylingen, som är ytterligare ett exempel på hur illa barn kunde behandlas och hur rädslan för dem påverkade människorna i bondesamhällena. Mylingen blir en chans att förklara och berätta om sig själv för bortbytingen (Rasmus Luthander), men är fascinerande i sin egen rätt, så livfullt som Maia Hansson Bergqvist spelar henne.

Trollpojken växer och likaså oron för att han skall skada sin fosterfamilj, och försöken att skrämma och skada honom blir intensivare. Den bortdrivne bortbytingen tar sig till trollberget för att hitta sin riktiga familj, men Sara Bergmark Elfgren lägger också in några egna vändningar som gör handlingen än mer tänkvärd.

Scengolvet är en fyrkant av träplank där allt jordnära utspelar sig. Över det hela hänger en stor rund öppning i bakgrunden; en rundel som kan vara månen från ny till nedan, eller den vackra inramningen till John Bauers klassiska trollscener, eller bara en perfekt cirkel av månbelyst natur som drar ögonen till sig. Uppsättningen av Bortbytingen är vackert stram i designen, men genomsyrad av känslor hos människorna och trollen som befolkar sagan.

Länk till Dramatens sida om Bortbytingen

Foto: Jenny Baumgartner

Spinning Silver av Naomi Novik

Jag är mycket förtjust i berättelser om hur någon med klokt och träget arbete vänder sin egen olycka till ett bättre liv. Det är inte bara för glädjen i att se hur det går bra för någon, utan mest för inspirationen och njutningen i varje steg mot lyckan. Nöjet av att ha sytt ihop en stadig madrass för en god natts sömn, den goda smaken av en rejäl måltid för någon som är hungrig. I Naomi Noviks bok Spinning Silver kommer det också i form av oväntad vänlighet från andra till en familj som vuxit upp med knapphet och hårda slag, och det gör gott att se dem växa och långsamt kunna ta emot välviljan.

Precis som i Noviks bok Uprooted är det inte bara på en utvald flicka som handlingen, magin och ödet vilar. Först följer vi Myriem när hon finner styrkan att kräva in de pengar hennes far lånat ut till grannarna i byn. Så går ordet till Wanda, flickan som Myriem anställer och som ser sin chans att arbeta sig till ett fritt liv för sig och sina bröder. Den tredje huvudpersonen är Irina, den förbisedda hertigdottern som oväntat finner sig indragen i stora förvecklingar. Gemensamt för dem tre är att de är tänkta att användas som spelpjäser i andras planer, men finner sitt eget värde och vågar spinna sina egna planer. Berättarrösten i kapitlena växlar främst mellan dessa tre, men även andra människor i deras närhet får föra ordet för att bredda historien.

Det tilltalar mig att Myriem, när hennes mor och andra oroar sig för hennes tilltagande hårdhet, väljer att fortsätta sina planer och inte åter bli så mild och ursäktande att andra kan utnyttja henne. Hon är inte ens orättvist hård utan endast medveten om att hon måste se till sina egna intressen när de bryts mot andras. Myriem är också skicklig i att värdera det hon får i betalning och sälja det vidare, och fastän familjen inte skryter om sina växande tillgångar sprider det sig ändå att Myriem kan spinna silver till guld.

Sådana höga tankar om sig själv kan skapa avundsjuka och en habegär hos andra runt omkring. Sedan länge vet Myriems familj att de är sedda över axeln av sina grannar för att de är judar. Men utanför byn finns ännu värre fiender; Staryk, isvarelserna som har äganderätt över den stora skogen och alla vita växter och djur som finns där, och vilka ibland plundrar bönder som kanske eller kanske inte överträtt Staryks lagar. Nu ser Myriem och Wanda allt oftare underliga fotspår i snön och gissar att Staryk anat sig till deras växande rikedom.

Ja, det stämmer: Starykernas kung har fattat intresse för den unga kvinnan som kan spinna silver till guld, guld som han och Staryk vill ha mer och mer av. På Myriem lägger han allt tyngre uppdrag att skapa guld åt honom. Ingen vågar säga nej till en skrämmande Staryk, men bit för bit vågar sig Myriem på att förhandla med honom. Det hon åstadkommer får stora efterverkningar. För allt som Novik har berättat hittills hade kunnat vara en komplett berättelse, men här fyller det de första hundra sidorna och grenar sedan ut sig i nya berättelser som tar olika vägar men ofta korsar varandra igen.

Naomi Novik beskriver människor, känslor, tankar och miljöer ingående och invävt i vartannat. Där finns påvra, kalla trähus; vackra men dystra slottsmiljöer; snö och is som är farligt kall men ändå tilldragande. Magin har sin egen logik, och även när den verkar enkel kräver den något av de inblandade. Demoner kräver att få ingå avtal med en men en klok människa står emot, för i slutändan sker ingenting utan kostnad. Men kanske, om man börjar förstå detaljerna i vad den omänsklige motparten vill, så kan man kanske få till en uppgörelse där man inte skadar varandra. I bästa fall kan det som var skadat växa sig starkt igen.

Fler böcker av Naomi Novik:
Uprooted