Contagion på bio

"Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel." Bertrand Russells ord går inte att tillämpa direkt på filmen Contagion, men de är bra att ha i bakhuvudet. För i filmen är hjältarna vetenskapsmännen, de som jobbar långsamt och långsiktigt. Men det de försöker säga och göra riskerar att omintetgöras av skamlösa lögnare och upprörda folkmassor som vill ha snabba lösningar.

En smittsam och dödlig virussjukdom har uppstått i Asien och sprider sig över världen. Det räcker med att bara en av de smittade reser vidare med flyg; genast sprider sig viruset till människor på flygplatsen som i sin tur för det vidare till sina destinationer. En nysning på en fullsatt buss kan sprida smittan till många andra, som bär den vidare och smittar ned andra. Kameran glider över kontaktytor som många kommer att beröra inom de få sekunder som viruset överlever i luften: en ledstång, ett dörrhandtag, ett glas någon har druckit ur, ett kreditkort.

När folk runt om i världen börjar skaka, tugga fradga och sedan dö, börjar Centre for Disease Control i USA och WHO att leta efter sambandet, ursprunget, botemedlet och hur man kan begränsa verkningarna i samhället. De arbetar metodiskt och tålmodigt. En reser till Macau för att ta reda på var smittan kom från och hur den uppstod. En börjar undersöka viruset för att hitta vad som kan neutralisera det. En reser till en drabbad stad och sätter upp karantänzoner, under lokalpolitikernas sura protester. (De spelas av Marion Cotillard, Elliott Gould och Kate Winslet, och många andra kända ansikten befolkar filmen.) Mjuka övergångar mellan scener utan dialog låter betraktaren själv sluta sig till vad som händer och vad som måste göras härnäst. Det känns skönt att regissören Steven Soderbergh litar på att vi förstår vad som händer utan övertydliga förklaringar.

Men enkla svar är vad bloggaren Alan Krumwiede (Jude Law) kommer med. Medan vetenskapsmännen fortfarande arbetar med att förstå viruset och utveckla ett fungerande vaccin, trumpetar han ut att lösningen är en homeopatisk smörja han själv kan rekommendera. Hundratusentals människor tror på hans ord, och de försäljningsställen som har det i lager blir nedtrampade av oroliga människohoper. Så synd att alla de som inte litar på offentliga institut inte tänker så långt som att även vara skeptiska mot dem som säger sig veta vad myndigheterna döljer.

Förutom de hårt arbetande vetenskapsmännen och den cyniske hemmabloggaren får vi se händelserna ur synvinkeln av en everyman, Matt Damon, som råkade hamna i centrum av smittoutbrottet. Vardagslivet påverkas av den hotande smittan, och länge är det osäkert hur mänskligheten skall klara sig. Scenerna från huset där han stängt in sig med sin dotter ger en god uppfattning om hur svårhanterlig situationen måste vara när man inte riktigt vet vad som pågår.

Contagion är en lågintensiv thriller där spänningen inte ligger i energiska actionscener utan i den långsamma kampen mot en osynlig fiende, ett virus som muterar och sprider sig trots försök att bromsa det. Utan att förlita sig på tillspetsade situationer, och med en historia distribuerad på offer och aktörer på olika platser på jordklotet, berättar filmen skickligt och sugande en spännande och omtumlande historia.

På io9 finns en längre diskussion (med spoilers) av filmen Contagion.

Rita Lundqvist på Galleri Lars Bohman 2011

De nya lokalerna för Galleri Lars Bohman, tidigare Jarla Partilager, består av flera rum, några små, ett annat vidsträckt med högt i tak. Mot de vitmålade väggarna ser Rita Lundqvists konst ännu mer precis och sparsmakad ut.

Nu är det mindre än ett år sedan jag senast såg Lundqvists verk, i en stor utställning på Liljevalchs, så effekten av dem är mindre än de tidigare gångerna. Jag letar efter detaljer som skiljer de här tavlorna från de jag har sett tidigare. Förra året fick vi se en bild av en pojke inramad av en solnedgång. I år får vi se hur en måne som speglar sig i vattnet blir till en lätt förskjuten gloria kring en flickas huvud.

Rita Lundqvist, Måne (2011)

Men den största avvikelsen är djuren dykt upp i några motiv. En ekorre på ett träd! En katt som lapar mjölk ur en skål i en port som öppnas mot en horisont. En fågel i ett fågelbad. Och till och med, en vit katt i famnen på en flicka! Som en kremlolog i konstvärlden är det roligt att leta efter de små tecknen. Men jag saknar de högtidliga och nästan eskatologiska stämningarna från målningar som Svepning och Änglar från för några år sedan.

Länk till Galleri Lars Bohmans sida om Rita Lundqvist

Rita Lundqvist, Vit katt (2011)

The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket av Edgar Allan Poe

1838 publicerades berättelsen om den unge Arthur Pym, som längtar ut på havet. Och vilka äventyr han får uppleva! På en ingivelse ger han sig ut på sin första resa, tillsammans med en vän. När den lilla båten tappar styrseln ute på havet plockas de upp av en större båt på väg mot avlägsna platser. På samma sätt fortsätter det: Varje litet äventyr växer till ett större äventyr. Historien publicerades först som en (ofullbordad) följetong i tidskriften Southern Literary Messenger, och det märks på alla spännande cliffhangers.

I många av episoderna under bokens första halva måste Arthur lösa något praktiskt och livsviktigt problem. Steg för steg beskrivs hur han med logiska resonemang och en dos fantasi tar sig genom en hinderbana av kullfallna lådor, eller kommer åt mat som är inlåst i ett kapsejsat skepp.

Andra kapitel har en övernaturlig stämning. Det händer mystiska saker, eller så visar sig omständigheter vara mer makabra än de verkade från början. Under en lång period lever Arthur och hans vän Augustus under ständigt hot från myteristerna som övertagit skeppet de reste med. Senare river stormar sönder skeppet, och de få överlevande måste kämpa för sin överlevnad på de grymmaste sätt.

I bokens sista kapitel färdas Arthur och hans vän Peters söderut ombord på skeppet Jane Guy. De är ute på upptäcktsresa i Söderhavet, och även ute efter att samla pälsar och hela exemplar av intressanta djur. I några passager blir beskrivningarna av naturen och skeppslivet litet väl detaljrika. Men så blir det riktigt spännande, när de kommer till en ö där några mörkhyade människor bor. Ja, allt på ön är mörkt, det finns knappt något ljust vare sig i floran eller faunan, och invånarna verkar till och med skrämmas av vita föremål.

Till saken hör att öborna visar sig vara listiga och elaka, och snart är Arthur och Peters ensamma kvar på ön tillsammans med hundratals fiender. Hur skall det sluta? Nu börjar det verkligt fantasifulla i historien - och vips, så är den slut! Där blir man snopen. Men Poe var inte så förtjust i boken att han ville gå tillbaka och lägga ned mer tid på den, så mer blev det inte.

Boken har kritiserats som rasistisk för hur den så tydligt pekar ut det mörka som sämre och mörkhyade människor som onda och opålitliga. Även myteriet i början av historien leds av en grym och hänsynslös svart kock. Med dagens ögon är de stereotypa skildringarna av mörkhyade närmast fåniga och omöjliga att ta på allvar, men jag förstår att de har sårat många under de över 170 år som gått sedan den skrevs. Fastän boken är tunn och inte särskilt välskriven, har den influerat många andra författare och kritiker, och det var därför jag läste den. Främst läste jag den för att jag var nyfiken på den nyskrivna boken Pym av Mat Johnson, som visade sig vara en smart och underhållande fortsättning i nutid. I sin enkelhet liknade den en äventyrsbok för ungdomar, och det var litet roligt att få känna sig som tolv år igen.

Concert Fantastique och den nya världen i Konserthuset

Antonín Dvořáks Symfoni Nr 9 "Från den nya världen" (1893) är full av goda melodier och listiga lekar där melodierna introduceras och ekar i varandra. Kan man tröttna på att spela den? Kungliga Filharmonikerna såg glada och engagerande ut, och dirigent Marin Alsop lät dem spricka ut i stor energi. Hon lekte också med verket, lät andra stämmor i orkestern tona fram starkare än vanligt och växlade tempo. Det verkar spännande när man säger det, men blev så yvigt att det ofta lät som misstag i mina öron. Speciellt i tredje satsen spretade det så mycket att jag blev riktigt orolig. Kanske är det jag som är lättstött? Efteråt hördes ändå intensiva och långvariga applåder, så framförandet måste ha uppskattats.

Efter paus kom den livlige Martin Fröst upp på scenen för att spela Rolf Martinssons första klarinettkonsert, Concert Fantastique (2010). Utan att ha läst Martinssons förklaring av musiken började jag tänka på Gershwins Rhapsody in Blue och hur den målar upp en bild av en modern stad med trafik och framskyndande människor. Men den här konserten var mycket fräckare, och det lät snarare som om någon riktigt snabb och busig pilade fram i staden - kanske en mus? Martin Fröst spelade de hisnande skalsekvenserna med känsla och precision, och det dröjer länge innan de börjar låta repetitiva. Det var en rolig och fantastisk konsert!

Under starka applåder kom Fröst tillbaka. Redan på väg in mot scenen började han spela Bachs Preludium i C-dur. Snart föll förstecellisten in, sedan försteviolinisten, därefter ytterligare två fioler och en kontrabas, och till slut hade de byggt ihop Gounods Ave Maria. Det är en underbar klassisk mashup som det värmde hjärtat att få höra!

Kvar på programmet stod ännu en pärla, Maurice Ravels Daphnis et Chloé (1913). Nu lät orkestern så som jag hade önskat mig: som en stor, sammanhållen klangkropp men med explosioner och viskningar. Det var ett mycket bra slut på en spännande kväll.

Midnatt i Paris

Vem har inte drömt om en speciell plats under en mytisk tidsperiod: London under Swinging Sixties, Berlin under Weimarrepubliken, Paris på 1920-talet. Men så trist när man äntligen reser dit och det inte är som man tänkt - speciellt om man är där i sällskap med tråkiga personer som vill göra något annat än man hoppades.

Filmmanusförfattaren Gil (Owen Wilson) är i Paris med personer som alla uppvisar helt olika former av tråkighet och oförstående. Svärfar är irriterad på hela landet och allt som är annorlunda än hemma i USA. Fästmö och svärmor vill mest köpa dyra, antika saker och äta gott. Fästmöns gamla pojkvän Paul (Michael Sheen) vill dra med paret på utställningar och vinprovningar där han kan briljera med sina kunskaper. Michael Sheen spelar självsäker besserwisser så bra att jag skrattar gott både när han smyger in litet mer skryt i förbifarten, och när det blir expert-battle mellan honom och Gil.

Men se där, klockan slår midnatt och där kommer en bil från 1920-talet! Gil kliver in och hamnar mitt i den fest för livet som utspelade sig i Paris för snart hundra år sedan (tiden går!). Han träffar sina idoler och andra från samma tid, ja, faktiskt bara ikoner som Picasso, Dalí, Gertrude Stein, Cole Porter T.S. Eliot, Ernest Hemingway och Zelda och F. Scott Fitzgerald. Och alla bjuder in honom till festerna och diskussionerna!

Det är ett fantastiskt liv Gil lever om nätterna! Speciellt i jämförelse med den tråkiga tillvaron han har om dagarna. Jag tycker också att förvecklingarna mellan dröm och verklighet är ganska tråkiga och förutsägbara. Det bästa är den underbara stämningen efter midnatt med de intelligenta, levnadsglada människorna! Jag behöver inga vetenskapliga eller magiska förklaringar till hur det kan hända, utan vill bara följa med Gil på de fantastiska festerna.

Den triviala ramhandlingen är bara den näst svagaste länken. Allra mest stör jag mig på Owen Wilson, som inte är någon särskilt bra skådespelare. Som regissörens alias i filmen har han bara övertagit några av Woody Allens manér utan att bli en trovärdig person. Han pratar släpigt med en litet dum uppsyn och det blir obegripligt att de smarta människorna vill ha med honom överallt. Haha, jag kanske låter avundsjuk?! Då får jag väl öva mig i ödmjukhet genom att vara glad över att åtminstone Gil fick se sina drömmar gå i uppfyllelse.

Anna Karenina av Lev Tolstoj

Åttahundrasjuttionio tätskrivna sidor i storpocket - Anna Karenina i den ganska nya översättningen av Ulla Roseen ser kompakt ut, trots den vackra bilden på framsidan. Men det är ju en så bra och läsvärd bok, med ett lättflytande språk och spännande historier vävda om varandra! Det kan ta en vecka eller två av "heltidsläsning" för att komma igenom den fina romanen, men vare sig man hinner läsa hela dagarna i ett sträck eller bara några sidor då och då, är handlingen och personerna så engagerande att man aldrig funderar på att ge upp. (Eller hur? Ingen kan väl tycka att Anna Karenina är en tråkig och jobbig bok?)

I början av boken finns en lista över huvudpersonerna, deras inbördes förhållanden och alla deras namn - förnamn, fadersnamn, familjenamn och smeknamn. Men jag behöver sällan bläddra dit för att se efter, för av situationerna och replikerna förstår man snabbt vem som talar eller blir omtalad, även om smeknamnet skiljer sig från sidan innan.

Anna Karenina, gift med paragrafryttaren Aleksej Karenin, är kvinnan som passionerat förälskar sig i  greve Aleksej Vronskij, och inte bara tar honom till älskare utan lämnar sin man för att leva med honom. För det blir hon utstött av societeten, och plågas själv av svåra tvivel. Så ironiskt, när boken börjar med att Anna reser till sin svägerska Dolly för att övertala henne att förlåta sin makes otrohet! Romanen är rik på situationer och personer som speglas i varandra, antingen som motsatser eller som variationer på liknande förutsättningar.

Den andra stora huvudrollen i boken är Konstantin Levin, ett alter ego för Tolstoj själv. Han längtar efter att gifta sig och uppvaktar Dollys lillasyster Kitty. Men eftersom hon svärmar för Vronskij, tackar Kitty först nej till frieriet. Det är med stor inlevelse i både Levs och Kittys sinnen som Tolstoj skildrar deras känslor, under de dagarna när stora beslut måste fattas men ingenting är säkert.

Men till slut finner de ändå varandra, Levin och Kitty, och utan att egentligen känna varandra gifter de sig. Nu är det intressant att se, att bland alla tvivel som Levin ändå har på sitt äktenskap, så är han dessutom lika svartsjuk och misstänksam som Anna Karenina visar sig vara. Ibland tycker jag att Levin är obehagligt svartsjuk. Men Levin har lilla kloka Kitty, som lyssnar på honom och lindrar hans oro genom att försäkra honom om sin kärlek.

Vilken kontrast mot Anna och Vronskij! Trots några olycksbådande omen i början av de bådas förälskelse, är det inte så att deras historia obönhörligt pekar mot ett olyckligt slut. De hinner gå igenom svåra kriser, och även perioder då de verkar hitta ett eget sätt att vara lyckliga strax utanför societetens kretsar. Men fastän Vronskij ger upp sin militära karriär och reser i Europa med Anna, eller kanske just därför, oroar hon sig mer och mer för att han slutat att tycka att hon är attraktiv och slutat att älska henne. Vronskij vet inte hur han skall lindra hennes svartsjuka, så hon dämpar sina känslor med opium. När Annas smärtsamma slut närmar sig snubblar berättelsen fram hastigare, som i ett rus, där känslorna tar överhanden. Kanske minns Anna hur Vronskijs goda sida väcktes första gången de möttes, då han skänkte en stor summa pengar till familjen till mannen som blev dödad av ett framrullande tåg. Men den här gången kommer hon inte att få vara där när Vronskijs hjärta rörs av olyckan.

I efterhand känns det nästan omöjligt att boken var 879 sidor lång. Den gick ju så snabbt och lätt att läsa, och var inte tråkig ett ögonblick! Jo, sidorna med dilettanten Karenins juridiska diskussioner var urtråkiga, och det var säkert meningen. Men alla sidoutvikningar även om bifigurer i persongalleriet gjorde historian till en så god rundmålning av det ryska samhället för över hundra år sedan. Anna Karenina är verkligen en av världens bästa böcker.

Glamourbibliotekaren har också läst och älskat Anna Karenina.
Stadsteaterns uppsättning var däremot inte så lyckad, tyvärr.

Jan de Vliegher på Angelika Knäpper Gallery

Se på Jan de Vlieghers målningar i litet format här (längst ned). De ser realistiska och exakta ut, som foton av färgrika motiv. Men på nära håll är penseldragen klumpiga och färgen spiller utanför sina tänkta gränser. Tavlorna är stora, så man måste stå på långt håll för att detaljerna skall gå upp i den imponerande helheten. Kanske måste man ha ett stort hem och stora ytor och avstånd för att tavlorna skall komma till sin rätt.

Utställningen på Angelika Knäpper Gallery har samlingsnamnet Treasury, och de enskilda tavlorna har namn som Schatkamer, V&A, Sèvres. De avbildar samlingar av färggrant målat porslin; rad efter rad av tallrikar och koppar uppställda i montrar. Jag börjar tänka på hur många timmar av sammanlagt hantverk som lagts ned för att tillverka alla objekten. Därefter på hur mycket pengar som lagts ned för att samla alla objekten. Därifrån går tankarna till hur mycket pengar och arbete som lagts ned för att skapa ett hem där de här tavlorna skulle ha sin plats.

Jan de Vliegher, V&A 6 (2011)

Min tankekedja kanske låter banal, men jag menar inte alls att vara nedvärderande, tvärtom. Speciellt för att motiven är hämtade från museimontrar, så visar de ju skattkamrar som vi alla kan gå in i. Och jag är verkligen fascinerad av hur de till synes slarviga färgkluddarna förvandlas till så noggranna detaljer på exakt rätt avstånd.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

Jan de Vliegher, Schatkamer 7 (2009)

Karmelitsystrarna på Operan

I flera hundra år har karmelitordens systrar levt avskilt från omvärlden. Om man inte vet något om dem är det lätt att tro att de är rädda för världen och så naiva att de utan att fundera skulle traska till sin egen död som martyrer för Kristus. Francis Poulencs opera Karmelitsystrarna visar en grupp kvinnor med större djup än så, som plågas av tvivel i sin tro och tvekar på olika sätt inför sin påtvingade död.

Handlingen utspelar sig under franska revolutionen, där folkväldet som tog över styret av staten snabbt gick vidare till att tvinga sina nya ideal på alla, med våld, tortyr och dödsdomar om så behövdes. Redan under inledningsscenen ser vi hur betjänterna dricker upp markisens champagne och sällar sig till folkmassan utanför fönstret. Dottern Blanche de la Force (Elin Rombo) är bräcklig och familjen har alltid sett henne som en liten rädd hare. För sin trygghets skull väljer hon nu att lämna sitt föräldrahem och träda in i karmelitorden.

Hon möts dock inte med öppna armar, utan med en sträng förklaring från priorinnan Mme de Croissy (Marianne Eklöf) att orden inte skyddar systrarna, utan det är systrarna som skyddar orden. Blanche visar ingen djupare religiös övertygelse, men priorinnan låter henne ändå stanna. Väl upptagen i gemenskapen får hon tillbringa mycket tid med den näst yngsta nunnan Constance (Marianne Hellgren Staykov), som är så sprudlande lycklig över sitt liv som karmelit att Blanche retar sig vansinnig på det (vi är nog flera i publiken som förstår henne).

Priorinnan är döende i en plågsam sjukdom, men det som tär henne mest är inte smärtorna utan de tvivel de sår i hennes tro. Efter ett helt liv i Guds tjänst, är hon inte starkare än så? I och med att scenbilden och dräkterna är så klara och rena blir det tydligare att det är de inre kvalen som är den största sorgen för priorinnan.

Vid priorinnans sida under dödskampen fanns Moder Marie (Susann Végh), som oroar sig för hoten hon hör från den brutala omvärlden. Moder Marie håller ett tal till systrarna där hon förklarar att de måste vara beredda på att bli martyrer för sin tro. Här tar operan upp ett viktigt tema som är värt att tänka på än idag: är martyrdöden ett mål att söka sig mot? Mme Lidoine (Lena Nordin) som nyss valts till systrarnas nya priorinna svarar ett tydligt nej! Det är förmätet att tro att man själv kan söka en död som martyr. Det valet skall man inte göra själv!

Det är alltså viktigt att komma ihåg att varken kyrkan eller den här operan framhåller martyrskapet som ett ideal. I samma anda visas även hur vägen till martyrdöden är fylld av tvivel i olika former för kvinnorna i gruppen. Jag är glad att jag såg en annan uppsättning av operan redan i somras på Komische Oper i Berlin. Den var mer köttslig och ofta så grotesk att det drog fokus från detaljer i handlingen (dock underbart vackert sjungen), men gav mig tillfälle att tänka igenom vem som säger vad vilket var en hjälp i den här uppsättningen.

När Mme Lidoine är borta tar Moder Marie åter upp ämnet, och frågar om systrarna vill avge ett löfte om att bli martyrer om de skulle drivas till det. Alla utom den levnadsglada syster Constance svarar att de är det, men hon är kvick att ändra sitt nej till ett ja. Kanske för kvick - man kan föreställa sig att tvivlen återkommer under de närmaste dagarna. Blanche rymmer så fort hon har avgett sitt löfte, men tillbaka i sitt plundrade barndomshem blir hon tjänare åt dem som avrättat hennes familj.

Folkhopen tränger in i klostret, systrarna kastas ut, men efter att de fortsatt att leva som nunnor häktas de för att dömas och dödas. Mme Lidoine är nu tillsammans med dem, och Lena Nordin låter som allra vackrast när hon nu stämmer in i det löfte om martyrskap som kvinnorna avgivit.

Inför avrättningen kläs nunnorna åter i sina vita dräkter, musiken stegras och belysningen i salongen tänds för att alla vi åskådare skall känna oss medskyldiga. Men när pöbeln har slitit av kvinnornas dok stillnar de inför vad de har gjort, och när nunnorna börjar sjunga en oändligt vacker Salve Regina faller många av dem på knä i bakgrunden. Men obönhörligt hörs fallet och dunsen av giljotinen, och en efter en faller kvinnorna ned döda. Där släcktes ett liv. Där släcktes ett annat liv. Vem skall falla nu? Varför dödas de? Vad är det för makt som tar sig rätten att sluta ett liv?

Syster Constance dämpade sin tvekan för att gå tillsammans med systrarna. Moder Marie, som ledde systrarna till beslutet, plågas över att inte vara vid deras sida. Mme Lidoine, som var förnuftets röst, stannar hos sina systrar in i döden för att ge dem styrka. Och Blanche, som hade kunnat hålla sig undan och slippa döden, och som hela tiden varit rädd och tvivlat på sin plats hos systrarna, väljer att kliva fram till giljotinen i sista stund. Operan visar att martyrdöden inte är något lätt val för någon av dem.

In i det sista, medan sångstämmorna försvinner en efter en, är Salve Regina den allra skönaste musiken i operan. Sådan kontrast mot den inledande scenen och de kantiga melodierna som Blanches far och bror har att sjunga! Däremellan är musiken underbart skön. Allra bäst tyckte jag om Susann Véghs klara och säkra röst. I övrigt saknade jag faktiskt stämmorna från Berlin, som alla hade en pålitlig styrka och djup inlevelse. Men Karmelitsystrarna är en så vacker och tänkvärd opera, att jag rekommenderar uppsättningen i Stockholm å det starkaste.

Länk till Kungliga Operans sida om Karmelitsystrarna

Foto: Alexander Kenney

Rolig fotnot: Marianne Eklöf som sjunger priorinnan gör även den svenska rösten till Castafiore i Tintin-filmen.

Niceville

Eugenia, med smeknamnet Skeeter, återvänder till sin lilla hemstad efter att ha studerat i New York. Med nya erfarenheter i bagaget ser hon med en helt annan blick på hur familjen och de gamla vännerna lever. De är alla välbeställda och har råd att ha hemhjälp. Ja, de är så välbeställda att de har råd att bygga egna toaletter åt de svarta kvinnor som sköter matlagning och städning i deras hem. De maskerar det som vänlighet, men det kommer av beröringsskräck och djupt liggande rasism. Slaveriet är avskaffat, men svarta och vita skiljs åt i Mississippis lagar och i vardagen.

Varje morgon kommer bussen, och de svarta kvinnorna i sina välskötta hemhjälpsuniformer kliver av och går till familjerna där de arbetar. Varje kväll åker de hem och får krama sina egna barn, som någon annan har tagit hand om.

Kvinnorna som anställer hemhjälper är uppklädda, sminkade och friserade enligt sextiotalsmode, men några detalj i färgval, skärning och hårvolym är förvridna, så att de liknar rovlystna insekter. De är Skeetersgamla vänner, men deras attityder mot sina hemhjälper skrämmer henne, och själva blir de upprörda när hon går ut i köket för att prata med Aibileen, Minny och de andra som har lagat maten och tar hand om barnen.

När Skeeter pratar med kvinnorna, då får hon höra historier om hur de svarta kvinnorna behandlas som familjernas egendom, hur de hunsas med och ses ned på. Jag förstår verkligen inte hur de här vita husfruarna kan se ned på kvinnorna som tar hand om det allra dyrbaraste: deras egna små barn. Och jag förstår det ännu mindre med tanke på att husfruarna själva varit små - och tagits om hand av samma svarta kvinnor, i många fall!

Aibileen och Minny och de andra som berättar sina historier gör dem så mycket mer rättvisa för att de är så sakliga och håller tillbaka sina känslor. Viola Davis (Aibileen) visade redan i Doubt/Tvivel vilken god skådespelerska hon är, och blev Oscarsnominerad för det, med all rätt. Octavia Spencer (Minny) har ofta fått spela halvgalen och irriterande, men här är hon så värdig och lugn som rollen kräver. Bra, för det är med dem hela filmen står och faller, eftersom de övriga bara behöver spela unga yrhättor och/eller känslokalla husfruar.

Vare sig de blir uppskattade av sina arbetsgivare eller ej, kan kvinnorna i köket för alltid känna sig stolt över det goda arbete de har utfört. Speciellt kan de känna sig stolta över all kärlek de har gett till undanskuffade barn. Många av dem kommer säkert att minnas orden som Aibileen lärde dem som små: "You is kind. You is smart. You is important." 

Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij

Berättaren i boken Anteckningar från källarhålet säger att det finns två typer av människor i världen: de oreflekterade handlingsmänniskorna, och deras motsats, de starkt medvetna människorna som funderar och ifrågasätter så mycket att de sällan ens kommer till handling. Jag kan bara instämma delvis i vad han säger, för såväl i mig själv som i andra människor kan jag ju se prov på båda typerna, blandat om vartannat.

Men källarhålsmänniskan sitter och ältar och tänker så intensivt på sin indelning att han till slut inte kan se något annat mönster. När han berättar episoder ur sitt eget liv blir de också tydliga exempel på hur hans ständiga ältande leder till handlingsförlamning och även hur små problem växer sig till något oöverstigligt. Besvikelse leder till en känsla av underlägsenhet, som smyger vidare till en sorts förakt för handlingens människor. Åh, vilka komplicerade resonemang han ställer upp för att bevisa sin tes! Som ingenjör och älskare av matematiken irriterar jag mig på att han använder "två gånger två är fyra" som exempel på en formel som handlingsmänniskor tror på utan att följa. Det är ju faktiskt så att de exakta vetenskaperna ger en god grund till kunskap om hur världen ser ut, och därutöver kan en människa använda sin fria vilja, den som källarmänniskan säger sig stå i så nära kontakt med. Men, men, motviljan mot det förutsägbara har ju sin plats i mannens ensidiga syn på världen.

Idag, nästan 150 år efter att boken skrevs, har ju världen fått erfara många män och kvinnor som suttit på sin ensliga kammare, tyckt sig vara de enda som förstår hur illa samhället är inrättat, skrivit ett manifest om det och i värsta fall gått ut och agerat till skada för andra. Därför är det litet obehagligt att läsa Dostojevskijs bok, med en berättare som alltid kan skylla sin olycka på omgivningen, och som urskuldar sina sämsta handlingar med att det var bäst så; de sårande orden kommer att väcka de andras insikt om hur smutsig världen är.

Men jag kan samtidigt erkänna att även jag har de här tendenserna; inte varje dag, och inte lika intensivt som källarhålsmänniskan. Ibland kanske de bittra tankarna till och med stämmer med verkligheten, om än inte helt. Men när man läser Anteckningar från källarhålet ser man hur sorgligt och ofruktsamt livet blir om man hänger sig åt att tänka på hur missförstådd man är och planera hämnd bakom sammanbitna käkar. Låt boken bli en varning mot att måla världen i svart-vitt och fastna i självömkan.

Filharmoniker och Grünewaldsalen i närbild

Det är alltid en fröjd att komma till den vackra Grünewaldsalen för konsert. Den suggestiva dekorationen i Konserthusets kammarmusiksal är tänkt att inte dra uppmärksamheten från musiken som spelas där. Isaac Grünewalds målningar av nakna människor och grekiska gudar är inspirerade av musicerande, och visst är det skönt att vila ögonen på dem till musiken.

Kompositörerna Andrea Tarrodi och Molly Kien har haft god tid på sig att i sin tur låta sig inspireras av verken, då de har jobbat som publikvärdar i Konserthuset. Vilken fin idé att dikta ihop ett helt konsertprogram för några filharmoniker i såväl klassiska som udda konstellationer!

En stråkkvartett framför Tarrodis Miroir, där viola och cello speglar varandra liksom mannen och kvinnan gör på tavlan som inspirerat verket. Från den stillsamma, melankoliska stämningen växlar tempot upp men samlar sig igen. Lika vackert melodiskt låter nästa stycke, Chántes. En harpa och en slagverkare på bland annat xylofon och vibrafon skapar spännande klanger som verkligen frammanar tankar på tre kvinnor som dansar i sömnen, just som på tavlan som projiceras i fonden.

Därefter följer Dances for Ariadne av Molly Kien, där slagverk och kontrabas illustrerar hur den stillsamma trion på en annan av tavlorna dansar sig fram till en passionerad dans för gudinnan Ariadne. Det är ett mer aggressivt och taggigt stycke. Mer harmoniskt och medryckande är hennes nästa verk, The binding of Odysseus, där man verkligen kan höra sirenerna sjunga förföriskt för Odysseus, som sliter i sina rep för att bli fri och kunna störta sig efter locktonerna.

Molly Kien, Andrea Tarrodi

Den stora målningen i Grünewaldsalens tak är utgångspunkten för de två sista verken, ett av Tarrodi och ett av Kien. Den övriga inredningen i salen går i bruna och ljusgula färger, men takmålningen är himmelsblå och där dansar yppiga luftandar kring Apollon. Han använder solens strålar som strängar på lyran och strävar uppåt och inåt. Ja, det virvlar om musiken när den målar upp den vilda dansen, men så kallt och stormigt det låter, om båda styckena!

Det är en utmärkt idé att låta Grünewaldsalen, där så mycket skön musik klingat, hyllas av två personer som har ett personligt förhållande till huset. De kortare styckena före paus faller mig bäst i smaken, och jag hoppas att de kommer att spelas fler gånger på fler ställen i världen.

Länk till Konserthusets sida om konserten

Leka med elden på Stadsteatern

Åh, vilket vackert sommarhus, som klippt ur en inredningstidning. Av bara de öppna, ljusa ytorna, rottingbänken och det starka solljuset som faller in från sidan ser man att man här kan leva livet lätt och bekymmerslöst. Kanske för lätt. Som kusin Adèle berättar i förtroende: de här människorna strövar omkring och äter och sover, men har inga mål i livet, inga passioner. En del njuter av att leva så, en del orkar inte med det.

Vilka är de här bekymmerslösa människorna? Det är den vuxne sonen Knut, konstnären som inte får någon tavla såld, och hans föräldrar, som har byggt huset åt honom. Gerhard Hoberstorfer spelar Knut avslappnat och äkta, och lika genuina är Niklas Falk och Yvonne Lombard som hans föräldrar. De småbråkar med varandra som om de verkligen gjort det i ett helt liv, och alla repliker faller naturligt. August Strindbergs handling har hamnat i vår tid, och pjäsens innehåll visar sig vara helt tidlöst.

Foto: Carl Thorborg

Inte lika bekymmersfri är Knuts hustru Kerstin (Petronella Barker), som ofta verkar osäker på om man driver med henne. Men jag önskar ändå att hon inte hade spelats i ett så uppskruvat tonläge, för det klingar illa mot makens tillbakalutade lugn. Ännu värre blir det när Adèle (Josefin Ljungman, också på hög volym) traskar in och oombedd börjar ordna med småsaker i Kerstins hem. Deras högljudda gräl blir teatraliskt och bryter av mot lättsinnigheten som gör pjäsen så stark.

Vad sysselsätter sig de bekymmerslösa människorna med, när de nu inte har några plikter annat än att bada för sin hälsas skull? Som i så många små, instängda kretsar har de inget annat att prata om än andra människor och deras moral. "Han ser ut som om han vore en dålig människa" säger fadern förstrött om Knuts porträtt av vännen Axel. Man talar halvt på skämt, halvt på allvar om kärleksförbindelser - mellan fadern och Adèle - mellan Kerstin och Axel?! Kerstin tar illa vid sig av att Knut skämtar så lättsinnigt om det. Men det var ju faktiskt så att Axel förra sommaren reste ifrån dem i hast, som om han drabbats av en passion som han antingen måste fly till eller fly från.

Nej, Axel (Johannes Bah Kuhnke) är inte heller en av de bekymmersfria människorna. Han är vänlig och glad, och omtyckt av såväl Knut och Kerstin som av Adèle. Men där en viss sorts bekymmerslös människa kan leva i ett kärlekslöst äktenskap bara för bekvämlighets skull, har istället Axel skilt sig från sin fru och sina barn, trots att det gjorde honom ont. I närvaro av en människa som inte kan lägga lock på sin passion och ljuga om den, drivs dolda känslor fram i ljuset. Några av personerna har ett val, att fortsätta som innan eller att fatta ett beslut och stå för konsekvenserna. Vem kommer att våga? Vad kommer att hända?

På bara en timme hinner flera relationer och några få skymtar av kärlek visas upp och dissekeras. Strindbergs välformulerade replikskiften ifrågasätter och förklarar det som händer. Känslolägen växlar på en sekund när fel person kommer in i rummet. Jag önskar att Josefin Ljungman låtit mindre barnslig och trotsig, och att Petronella Barker visat mer lyhördhet och fler nyanser. Men alla andra skådespelare är så trovärdiga och tonsäkra, att den här väl balanserade pjäsen är en njutning att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Leka med elden

Kappan av Nikolaj Gogol

Ack, lille Akakij Akakijevitj! Han är skrivare på ett departement, alltså, han skriver rent dokument för hand. Det är ett enkelt jobb. Han behöver bara skriva av vad någon annan har tänkt ut, inget mer än det. Och det är han glad och nöjd med! Han lever ett mycket stillsamt liv, och av kollegornas skratt och retsamheter märker han ingenting. Men det han märker är när vintern drar in över S:t Petersburg. I den svåra kylan måste han dra sin kappa tätare omkring sig. Nästan varje vinter slits det nya hål i den,och han måste låta laga kappan. Lapparna tas från kragen, så varje vinter får kappan ett än mer underligt och skrattretande utseende.

Men i år är kappan sliten bortom all räddning. Tyget är så tunt att det inte finns något fäste för nya lappar, meddelar skräddaren som stått för alla lagningar. Åh nej! På sin knappa lön har Akakij Akakijevitj inte råd att köpa en ny kappa, och han våndas gruvligt över den stora utgiften. Men efter ett ihärdigt sparande och lirkande med skräddaren tar den nya kappan ändå form, och att vänta på att den blir blir en källa till glädje i Akakij Akakijevitjs blygsamma liv.

Nej, den grymma världen låter inte Akakij Akakijevitj leva lyckligt, värmd av sin sköna vinterkappa. Efter en fest hos sin överordnade chef, faktiskt en fest för att fira den nya överrocken, blir han överfallen av två skurkar som stjäl hans dyrbara ägodel. Åh, den stackars lille mannen! Och man får verkligen se hur liten och obetydlig Akakij Akakijevitj är inför de överhetspersoner som kanske skulle kunnat hjälpa honom. Kappan, som upptagit hela hans liv medan han har arbetat för den, och som upptar hela hans liv nu när han får frysa utan den, är bara en bagatell för dem som har pengar, inflytande, vänner, familj och mycket mer som Akakij Akakijevitj aldrig kommer att få.

Ändå lämnar hans sorgliga, korta liv ett avtryck bland människorna i S:t Petersburg. När Akakij Akakijevitj har tynat bort av sorg, börjar stadsborna se spöket av en man som dyker upp och rycker av dem deras vinterkappor. Är det sant? Eller en början till en modern spökhistoria, eller kanske en helgonlegend? För efter döden blir den timide mannen mer uppmärksammad än innan, och han vågar sig på fräckare handlingar än någonsin i livet. Efter att ha varit mycket realistisk med god känsla för alla detaljer, svänger historien ut i det övernaturligas domän. Eller inte? Kanske är det det kollektiva medvetandet som bevarar och förstorar upp minnet av en oskyldig man som alla skrattade åt.

Glamourbibliotekaren har också läst noveller av Gogol nyligen!

Terminator: The Sarah Connor Chronicles

Jag förstod aldrig varför robotarna i framtiden bara skickade tillbaka en terminator i taget, eller varför de alltid riktade in sig på bara en enda person, John Connor. Svaret är förstås att det blir mer spännande att bygga en film (eller fyra) på tydligt definierade fiender. Men i en TV-serie har man mer tid att syssla med sidohistorier, bifigurer och långsiktiga planer. Därför kan serien Terminator: The Sarah Connor Chronicles komplettera till och med de bästa Terminator-filmerna. Inte bara en utan flera robotar sänds tillbaka till 1900-talet. Och det är inte bara John Connor, utan även andra personer och händelser de är sända att påverka.

Att ge TV-serien namn efter Sarah Connor är både rättvist och orättvist. Hon är en sammanbiten krigare som alltid måste vara på sin vakt mot övermänskliga lönnmördare, och dessutom träna sin son till att bli smart, hård och fullständigt oberoende av henne själv. Lena Heady spelar henne bra, som en skärpt och kylig kvinna som aldrig låter sig själv vara svag. Bara en aning trötthet ibland låter oss förstå att hon inte är så oberörd som hon verkar, och det gör henne mänsklig. Kring Sarah och John finns de som stöttar dem, och som har stor roll i deras överlevnad. Flera av dem är motiverade av omtanke eller uppriktig kärlek, fastän Sarah Connors personliga risktagningar och räddningsaktioner alltid är rationellt grundade.

En annan i kretsen är ännu mer kylig och rationell i sitt försvar av John. Det är Cameron, en omprogrammerad cyborg sänd från framtiden av de mänskliga rebellerna. Jag har aldrig förstått fandom-kärleken till Summer Glau, och första gången jag såg serien irriterade jag mig på flera saker: att jag inte kunde se Glau som en terminator, att jag inte blev klok på hennes roll i "familjen", och på det faktum att en rationell intelligens valt att bygga en terminator i form av en spinkig flicka.

Men andra gången jag såg serien föll en del bitar på plats för mig. Jag märkte flera tillfällen, speciellt i första säsongen, där Sarah Connor irriterar sig på att Cameron ställer dumma frågor eller bara finns i deras närhet. Från den utgångspunkten kunde jag föreställa mig hur det är att ha en icke-mänsklig varelse i sitt hem; någon som är tillräckligt stark för att döda dig på ett ögonblick, någon vars programmering du inte helt kan lita på, men som du ändå tvingas att lita på för att alternativet är värre.

Jag önskar ändå att Cameron varit ännu mer stel och okänslig i sina rörelser och frågor. Jag är heller inte helt nöjd med de scener där Cameron börjar visa något som skall likna moralisk eller känslomässig insikt. Det verkar osannolikt att Camerons programmering så lätt kan påverkas av beteenden hos människorna omkring henne. Jag tycker det, trots att TV-serien introducerar en ny detalj: att en terminators mänskliga form bygger på en verklig människas fysik. Under några spännande avsnitt upplever Cameron sin mänskliga "värds" minnen, och försöker förstå vad det är att leva som en människa.

En av fördelarna med att vara robot är förstås att man inte känner smärta. En terminator med gigantisk styrka och som inte har ont av sina skador kan bli kastad genom en vägg och resa sig upp och slå tillbaka. Det är läckert! I nästan varje avsnitt kan man se fram emot en scen där två terminatrar slåss så att murbruket yr. En annan magnifik fight utspelades när gummimänniskan Bonnie Morgan spelade terminator i avsnittet The Tower Is Tall But The Fall Is Short. Under striden vrider Cameron runt hennes armar och ben och lämnar henne ihopknycklad som en knut. Otäckt men imponerande!

Min favorit-terminator är Cromartie, starkast och kallast av alla i serien. Hans uppdrag att slå ut mänskligheten är så pass långsiktigt att han tar sig tid att infiltrera myndigheter, och det gör honom ännu kusligare. Det krävs en karaktärsskådespelare som Garret Dillahunt för att kunna spela hans känslokyla så perfekt.

Men Cromartie ger också upphov till ett av de smartaste och roligast insider-skämt jag någonsin sett! Efter att ha totalförstörts behöver han en ny mänsklig kropp att ta form efter, och det råkar bli C-skådespelaren George Laszlo. Efter en offentlig massaker tror allmänheten att det är Laszlo, inte en robot från framtiden, som är massmördaren, och skapar förstås ett makabert intresse för Beast Wizard, en lågbudgetfilm som Laszlo spelat i. Den här otroligt roliga artikeln på io9.com berättar hur man spelade in filmen-i-filmen Beast Wizard och klippte in scener från den här och där i den annars så seriösa TV-serien.

*** Mild spoiler ***
Precis som i Deadwood så älskade manusförfattarna Dillahunt så mycket att han inte försvinner ur serien när Cromartie dör. Istället får han nytt liv som verkligen börjar från grunden: en artificiell intelligens som hinner gå från barndom till tonårstid medan den försöker lära sig att vara mänsklig. Hans oskuldsfullhet, oberäknelighet och osäkra lojaliteter är en fantastisk blandning.

Den som initierar experimentet, Catherine Weaver, är inte mindre gåtfull. Hon spelas av Shirley Manson, sångerskan i Garbage, och dyker först upp i Samson & Delilah, första avsnittet av andra säsongen där Manson sjunger låten med samma namn. Catherine Weavers pyttelilla dotter Savannah anar att något är underligt med mamman. Mackenzie Brooke Smith som spelar Savannah är både näpen och riktigt, riktigt bra i sin roll, som bara blir viktigare under seriens gång.

Nu skall jag anmärka på det jag tycker är sämst med serien, och det är två av birollerna. Först och främst är det Riley, tjejen som får John att ducka från alla säkerhetsåtgärder, smita iväg och förstås hamna i fara. Ja, det är typiskt tonårspojkar, det är förståeligt efter ett helt liv av påtvingat hemlighetsmakeri, det är klart att John också vill bli kär, och Riley visar sig vara viktigare än hon verkade från början. Men jag tycker ändå att alla scener med Riley står ivägen för den verkliga handlingen.

En annan irriterande kvinna som dyker upp är Jesse, en rebell sänd från framtiden. Hon spelas av Stephanie Jacobsen, som är obeskrivligt vacker men så kantig och stel. Jacobsens konstant rynkade panna och undvikande blick signalerar antingen att rollfiguren ljuger eller att hon är en jättedålig skådespelerska. Jag håller på det senare. Dumt, för Jesses roll är riktigt intressant och relevant för handlingen.

Under en period får vi se väl många scener ur Sarah Connors mardrömmar, och jag blir som sagt inte helt övertygad av terminatrarnas balans på gränsen mellan robot och människa. Men TV-serien skapar spännande sidohistorier och ger flera ledtrådar som både förklarar och skapar nya frågor. Det var synd att den lades ned efter bara två säsonger, men kanske är det det som gör att de sista avsnitten känns extra allvarliga och ödesmättade. Utan att medvetet förvirra tittarna, har manusförfattarna vävt in detaljer som gör att det är svårt att avgöra exakt var kampen står. Jag behöver se om serien en tredje gång, minst, för att händelserna skall bli klarare för mig, och det ser jag fram emot. Tills vidare är jag tacksam mot Sarah och John Connor för att Judgment Day inte har inträffat än.

Ingenting å angre på av Trude Marstein

Familjen håller på och packar. Det är första dagen på sommarlovet, och de skall resa ut till sin stuga där de brukar vara på sommaren. Texten löper utan stopp, barn springer in och ut, namn flyger fram genom texten. Tre flickor, en hund, en man och en kvinna består familjen av. Efter två sidor börjar ett nytt stycke med nästan samma perspektiv. Berättarrösten har flyttat från mannen, Vegard, till hustrun, Heidi. I Trude Marsteins fascinerande bok Gjøre godt hände samma sak: efter en halv sida eller några blad flyttade sig berättelsen till en ny person, någon som kom förbi på gatan eller syntes i ett fönster. Det var skickligt och inlevelsefullt gjort.

Här rör sig berättelsen bara fram och tillbaka mellan de två makarna. I Heidis inre monolog dyker det plötsligt upp ett nytt namn, Mikkel, och de detaljrika tankarna på vad hon skall göra med honom när familjen har åkt sin väg. För Vegard och barnen skall åka till sommarstugan, och Heidi skall stanna kvar, skriva klart en redovisning och sedan, i hemlighet, ligga med Mikkel.

Berättartricket som fungerade så fint i Gjøre godt blir bara till ett störande moment i Ingenting å angre på. Scenerna växlar hela tiden, och ingen av historierna får något riktigt flyt. Dessutom irriterar jag mig otroligt mycket på Heidi och hennes otrohetsaffär. När varannan sida handlar om hur Vegard kämpar för att hålla barnen på gott humör, och tänker på hur mycket han älskar sin familj, verkar Heidis svek extra lumpet. Om berättelsen bara fokuserat på henne skulle jag kanske kunnat engagera mig i känslorna av upphetsning, nyförälskelse och kluvenhet inför att vara otrogen... ett tag. Men väldigt snart tröttnar jag också på Heidis och Mikkels prat, alla glas vin de dricker och det oupphörliga knullandet (som visserligen är trovärdigt beskrivet, utan att gå till överdrift).

Jag blir litet förvånad över att inte Mikkel också tröttnar, för hela tiden pratar Heidi mycket om sin familj. Inte bara om barnen, utan om Vegard, om hur litet attraherad hon är av honom men även om tillfällen när de två hade det bra. Mikkel är snygg, alltid redo för sex och alltid redo att lyssna på Heidis klagan och trösta henne, till och med när de är på väg att slita av varandra kläderna. Mikkel blir anonym som en drömprins, en osjälvisk sexterapeut som dyker upp för att stötta en kvinna i begynnande fyrtioårskris.

Nästan lika idealiserad är Vegard, den gode familjefadern som tar hand om sina halvvilda småflickor och hinner känna sig förundrad över sina barn bland vältande syltburkar och tjurande tolvåringar. Men han blir ändå en mer helgjuten människa, där han oroar sig för praktiska saker, minns gamla episoder med grannarna, funderar på vad det skall bli av döttrarna och reflekterar över sitt äktenskap. Han är inte perfekt, men övervägande god, och jag är glad över att få läsa om en hygglig människa. När berättelsen handlar om Vegard och barnen, lekande, bråkande, tjurande och så vidare, då är den som bäst. Jag hade gärna läst en bok med bara korta scener ur Heidis historia, som till nio tiondelar handlade om familjen på väg till sommarstugan. Det är en konst att skriva om vardagslivet så att det känns äkta och ändå läsvärt, och som så många andra norska författare är det just det som Trude Marstein är bra på.

Fler böcker av Trude Marstein:
Gjøre godt

Martin Bogren Lowlands på Fotografiska

Vi är många som har vuxit upp i svenska småstäder och flyttat därifrån. När Martin Bogren beskriver sin skånska födelseby som något begränsande som han ville lämna, och som han återvänder till för att söka något, är vi många som känner igen oss. Jag är beredd att sjunka in i Bogrens sökande, fastän hans hemtrakter inte liknar mina... men jag får inget fotfäste för nostalgin och de kluvna känslorna.

Bilderna visar barn och ungdomar som rimligtvis inte kan ha levat när Bogren var barn. Kanske är den söta unga flickan en symbol för "första förälskelsen". Det finns också foton på några äldre, som kanske var "den farlige gubben" eller "arga tanten", de där som man viskade om och sprang förbi grinandes, halvt i hopp om att komma undan, halvt i hopp om att bli fasttagen och utskälld. Men alla är så ordentligt uppställda, utan koppling till omgivningen, att de bara blir porträtt utan sammanhang.

Ett litet hus mot en spännande himmel finns med, och några hjulspår i snön. Men inga bilder på mellanstadieskolor eller grabbar i EPA-traktorer, alla så mycket mindre än man mindes dem. Inget som skapar den där kluvna känslan av att vara fri för alltid och fast för alltid. Jag skall inte skriva Martin Bogren på näsan hur hans barndomsminnen skall se ut, men så som han visar upp dem känns de varken allmängiltiga eller personliga.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Lowlands

ÄNTLIGEN!

Tomas Tranströmer är en mycket välförtjänt mottagare av Nobelpriset i litteratur 2011. HURRA!

Många av hans dikter använder sig av konkreta detaljer ur vardagen som med några enkla ord får en djupare innebörd och en känsla av oändlighet. Han har  förmågan att både se evigheten, och att formulera den.

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

'Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig och det är som det skall!'

Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signorina Sabatani
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Helen Levitt på Fotografiska

På 1930-talet tog Helen Levitt sin Leica-kamera och började fotografera människor på gatorna i Brooklyn och East Harlem. Den lilla diskreta kameran med vinkelsökare gjorde att hon kunde arbeta utan att dra uppmärksamheten till sig. Men hon måste också ha smält in väl, och tillbringat mycket tid på gatorna i New York för att upptäcka den naturliga livsrytmen och hitta det som var värt att föreviga. Människor rör sig obekymrade om fotografen i sina vardagsmiljöer, arbetar och  umgås.

Allra mest spännande är det att se barnen, som leker i stora grupper på gatorna. De dansar, stojar, bråkar och tröstar varandra. De har sällan leksaker på bilderna, utan roar sig med andra lekar och med slagsmål! Trots att husen och gatorna är väldigt slitna, är barnen ordentligt klädda, ibland till och med uppklädda för fester och karnevaler. Jag sitter fascinerad framför filmen In the streets, inspelad 1944. Ännu fler lekande barn! Och vuxna, uppklädda i sin finaste klänning eller på väg någonstans med hast.

Helen Levitt reste till Mexico och till Paris och fotograferade gatulivet där, även i färg, och fortsatte att följa människorna på New Yorks gator upp i hög ålder. Utställningen på Fotografiska visar bilder från hela hennes karriär. Men det är de sjuttio år gamla bilderna från New York som är mest magiska. Många av barnens lekar kan man känna igen från sin egen barndom, men det är ändå som en helt annan värld.

Länk till Fotografiska Muséets sida om utställningen

Bossypants av Tina Fey

Tina Fey och jag är lika varandra på många sätt. Vi är smarta och har ett skarpt sinne för humor, vi har tyskt påbrå och breda höfter (vilket hänger ihop, tyvärr), och båda saknar vi körkort och sinne för vad det är som är så charmigt med djur. Men därutöver är Tina Fey mycket mer framgångsrik än jag, som första kvinnliga head writer för Saturday Night Live under några framgångsrika år, och sedan fem år tillbaka som producent och huvudrollsinnehavare i den fantastiskt roliga TV-serien 30 Rock.

Även om de halsbrytande situationerna på 30 Rock inte liknar något de flesta andra kommer i närheten av, finns det ögonblick som jag och många andra med mig känner igen oss i. Liz Lemon, Tina Feys hårt slitande alter ego, har inget romantiskt förhållande men däremot en riktig loser till pojkvän som pinsamt nog dyker upp i hennes liv och på hennes jobb ibland. När Lemon någon gång klär upp sig är det ingen som märker någon skillnad, förutom om hennes infantila show writers ser det och ropar "ewwww, blä!"

Bossypants är inte en allvarlig självbiografi, men en seriös berättelse om viktiga episoder i Tina Feys liv. Tillsammans ger de en god bild av vad som har format hennes personlighet och hur hon tagit sig fram. Allt är beskrivet mycket sakligt men med en stor dos självironi, och dessutom en återkommande underton av allvar. Fastän jag känner till och älskar Tina Feys rappa humor, blev jag först överraskad över hur hon verkligen rycker undan mattan under sina egna fötter i varje mening. Men efter bara två sidor hade jag fastnat för hennes smarta tonläge - och de fantastiska historierna, förstås. Jag får inte nog av att läsa manus till den berömda Clinton/Palin-sketchen, och längtar efter att se om gamla favoritavsnitt av 30 Rock när hon berättar om inspelningen. Självklart är det spännande att få höra om allt som hände bakom scenen, före och efter och även mitt under uppträdanden. Och då och då slänger Tina Fey in något för att påminna om att hon vet att den stress hon berättar om inte kan mäta sig med verklig stress.

På många sätt känns Tina Fey/Liz Lemon som en skyddsängel för mig. Mer framgångsrik än jag, men klumpig och osäker ibland. Så olik men ändå litet lik. Och med en självdistans som tar udden av de värsta motgångarna med några bitande skämt. Bossypants får mig ofta att gapskratta, men visar också hur humor (och hårt arbete) hjälper en att se motgångar ur en synvinkel som gör dem mindre än vad de kan kännas som. Tina Fey är både en idol och en ouppnåelig förebild, och någon som får mig att känna mig nöjd med mig själv.

Dan Wolgers på Galleri Riis

Dan Wolgers, Mirror with mirror (2011)

Något jag älskar i konsten är när verken antyder att det finns något annat bakom det vi ser. Något djupare, något större, något sublimt bortom tingen. På Galleri Riis visas Dan Wolgers serie Hidden from view, med flera verk som förmedlar just den känslan. Jag börjar med att se på fotogravyrerna där motivet utgörs av speglar med ornamenterade ramar som visar skymtar av ett rum. Staplade stolar och möbler övertäckta med tygskynken ger en (lätt spöklik) känsla av att titta in i konsthistoriens motivförråd, speciellt som ett av de avbildade rummen har Vermeers storrutiga golv.

Dan Wolgers, Dark Binoculars (2011)

En annan gravyr visar två självlysande jordglober. Med den bilden i minnet får även de mörka jordgloberna på de följande bilderna något magiskt över sig. Vilken planet visar de? Vår egen jord, sedd med någon annans ögon? Den ojämnt skuggade bakgrunden ger hela tavlan en kosmisk atmosfär. Därefter, kikare, som ligger orörda i ett plan, där det från objektiven lyser ett intensivt ljus (som dock varken verkar kasta ljus eller skugga utanför kikarobjekten). Jag blir både lockad och skrämd av att tänka på vad som kan orsaka det ljuset.

De verk som är skulpturer ihopsatta av funna objekt känns inte lika intressanta efter det. Det enda som väcker fantasin är huvudet, klassiskt vitt med en krans av lockar, där det sitter en hasp i vardera ögonvrån. Öglorna ser ut som tårar. Men dessutom är det tankeväckande: Kan man försluta sin blick? Stannar alla intryck kvar i minnet då?

Länk till Galleri Riis sida om Hidden from view

Dan Wolgers, Face (2011)

Vänner på Stadsteatern

Vilken fullträff! Klockren från början till slut, och en god blandning av allvar och humor är pjäsen Vänner på Stadsteaterns lilla scen. Alan Ayckborns intelligenta manus blir levande underhållning när den spelas av en kongenial ensemble i Sissela Kyles perfekta regi.

Vännerna och makarna som kommer och går på scenen har inte de ömmaste känslorna för varandra, utan snarare har sandkorn vuxit till irriterande smågrus som skaver och ger upphov till gliringar och sidoblickar. Nu har personerna samlats till en tebjudning hemma hos Diana (Bergljót Arnadóttir) och Paul (Allan Svensson) för att trösta och stötta den gamle vännen Colin (Jacob Nordenson) vars fästmö drunknade två månader tidigare. Innan Colin dyker upp hinner alla dock reta och retas på varandra på sina egna personliga vis.

Colin själv, vars sorg alla först tassar runt, visar sig vara en feel good-apostel. Så lycklig av det vackra i det lilla, så välmenande, så full av floskler... När han berättar om sin och fästmöns första kyss sitter Marge (Elisabet Carlsson) och Diana hänförda, medan de övriga stirrar som om de knappt tror sina öron. Mitt eget ansiktsuttryck är en blandning av båda två, där han vandrar runt för att muntra upp alla i tur och ordning. Kanske är hans gamla minnesbilder falskt förskönade, kanske är de andras minnesbilder mer cyniska än det verkligen var. Ställd inför ett verkligt känsloutbrott blir Colin i alla fall oförmögen att hantera det.

En pjäs av det här slaget riskerar att falla i endera av två diken: meningslöst pladder som inte de ens bästa skådespelare kan göra trovärdigt, eller farsens metod att skruva upp varje rolig replik på maxvolym med stora gester. Eller i sämsta fall båda två på samma gång. Tidvis under första akten är jag rädd för att det skall hända, och det beror mest på Jessica Heribertssons otacksamma roll som Evelyn, "ingift" med John (Jan Mybrand) i den mångåriga vänkretsen, som sitter i ett hörn, tjurig och jobbig som en trotsig treåring. Men hennes enstaviga svar och himlande blickar är förstås en viktig ingrediens i blandningen av skvaller och allvar.

Nej, föreställningen halkar inte ned i något dike utan tar sig själv på allvar, och publiken på samma gång. För ända från Dianas sorgsna monolog om makens otrohet till Marges suckar över sin hjälplöse make, är sorgen på allvar. Humorn ligger i de små detaljerna, när någon börjar säga något som bara är en aning "fel", och antingen kommer på det själv eller drar på sig förbryllade blickar från kretsen av vänner. De där gesterna och minerna har tydliga drag av Sissela Kyle, och det gillar jag! Speciellt Marge har många små knyckar som visar att hon inte bara är en flamsig virrpanna, utan jobbar hårt för att alla skall vara glada. Om Marge har mest av Kyle, så är Allan Svenssons jordnära Paul en behövlig motvikt i pjäsen. Sissela Kyle får gärna kopiera fram sina bästa/värsta sidor så här skickligt många gånger igen! Uppsättningen av Vännerna är det bästa jag har sett på länge, och jag ser fram emot att få se mycket mer i Kyles regi!

Länk till Stadsteaterns sida om Vänner

Foto: Carl Thorborg