Civilisation och sammanhang

Jag har länge älskat Europa: alla länder, så olika, men historiskt sammanflätade genom handel, krig och migration. utan att vara särskilt intresserad av historia känns det spännande att hitta spår av andra kulturer i gamla ortsnamn, familjenamn och maträtter. Instinktivt kändes det för en ung Jenny som höjden av kunnande att kunna många språk, och med hjälp av universitetsstudier har jag försökt tillägna mig italienska, tjeckiska och ryska. Hör Ryssland till Europa? Det har ryssarna själva diskuterat i hundratals år, men betänk att det kan ha varit en svensk viking som lade grunden till det ryska riket (och det i de vackra trakterna som nu utgör Ukraina).

Så hur långt sträcker sig Europa? Jag blir glad när EU söker samarbete och handelsavtal med länder i Nordafrika och strax bortom Östeuropa. Min önskedröm är att EU utvidgar sig mer och mer, ett par länder i taget, och för med sig demokrati, respekt för mänskiga rättigheter, ett pålitligt rättsväsende och avsaknad av korruption till alla länder som ingår i gemenskapen. (Ja, det är storslagna tankar, och dem ger jag inte upp i första taget!) Traditionella gränser för Europa skall inte behöva stoppa rörelsen. Ännu mer generöst omfång och folkligt engagemang har ju Eurovision Song Contest, som mirakulöst nog inbegriper länder som Israel och Azerbajdzjan, ända borta vid det fascinerande Kaspiska Havet!

Ibland har jag dock funderat över om mitt eget intresse gör halt vid Europas gränser. Jag tycker inte att det är konstigt om man är mer intresserad av sina grannländer, och det finns ju andra människor som brinner för avlägsna länder som Colombia eller Filippinerna. Men rent intellektuellt ville jag helst älska hela världen lika mycket, och undrade över varför jag inte gjorde det. Jag tror att det är för att det är av européer och nordamerikaner som jag har fått den största dosen av kultur: film, konst och framför allt litteratur. När man blir bekant med händelser och personer som Sacco di Roma, Goethe, Newton, Askungen och koncentrationsläger, och ser dem ekas och refereras i andra böcker och filmer, blir det till en historia man känner sig hemma i. Jag har helt enkelt inte läst och sett lika mycket från Asien, Sydamerika eller andra kontinenter.

Lyckligen hemma och mött av en själsfrände kände jag mig när jag läste Stefan Zweigs lysande noveller. Huvudpersonerna rör sig genom Europa, och i kurortsmiljö kan man bo tillsammans med en dansk yngling, en engelsk dam eller en familj från Italien. Alla har egenheter som dels beror på deras hemorter, dels på deras personligheter, de är spännande eller tråkiga, och alla är människor. Man ser deras olikheter men också deras likheter. Något liknande kan man uppleva i Thomas Manns Bergtagen, men Zweig visar det ännu bättre.

Tack och lov har jag några bevis på att det här nätet av civilisation och ömsesidig förståelse som jag upplever sträcker sig längre än det europeiska fastlandet. Robert Bolaño skriver om chilenare, mexikaner och andra latinamerikaner så som Zweig skriver om fransmän och schweizare, och Bolaños persongalleri har dessutom förgreningar till Spanien och Israel. Allra starkast blev känslan av en världsomspännande civilisation, där våra liv blir rikare för att vi känner till varandras kulturer, när jag läste Teju Coles Open City. Hans huvudperson kan spegla sina tankar i såväl Beowulf och Tahar Ben Jelloum som nigerianska skapelseberättelser om gudar och deras ansvarsområden. När jag kände igen några igbo-namn från böcker jag läst av Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie fick jag en tillfredsställande känsla av att jag, när jag har läst tillräckligt mycket och tillräckligt varierat, kommer att känna en gemenskap med alla civilisationer i världen. Här finns också en fyllig och intressant understreckare som handlar om hur afrikansk litteratur kan välja att spegla sig i antikens berättelser.

Inför 2012 och inför alla kvarvarande år till världens undergång önskar jag att alla får känna samhörigheten med det goda i världens alla kulturer, och får tid att fördjupa sin förståelse och empati för alla människor oberoende av färg och språk.

Speaker for the Dead av Orson Scott Card

Speaker for the Dead är en fristående fortsättning på boken Ender's Game. Handlingen är väldigt annorlunda, men människor och händelser från Ender's Game spelar stor roll. Inte bara människor, för övrigt. Till historien hör att man har definierat olika grader av främlingskap mellan människor och andra varelser, och faktiskt är orden valda ur svenskan, eftersom definitionerna utkristalliserats på planeten Trondheim som talar ett språk med svenska ord. Utlanning, framling, varelse och det nya ordet ramen dyker upp i texten, nästan omärkligt för mig som redan vet vad de betyder.

Tretusen år efter händelserna i Ender's Game har mänskligheten rest ut i rymden och hittat nya planeter att kolonisera. Bara på en enda av dem, Lusitania, har man stött på en annan livsform. Man kallar dem pequeninos (portugisiska för gris) eller piggies, för att de är korta och har ett utseende som liknar gris. Med det grymma kriget mot buggers i minne, har man bestämt sig för att minimera kontakten mellan människor och pequeninos. Hmmm, jag förstår inte hur de har tänkt sig att det skall fungera. Människorna slår sig ned på ett helt avgränsat område, och skickar ut en eller maximalt två xenobiologer för att prata med piggiesarna. Men människorna får inte förändra piggeisarnas livsstil på något sätt, så de får inte ens ställa frågor som skulle kunna antyda hur människor lever, för det skulle kunna påverka deras utveckling.

Människorna har fortfarande bara vaga uppfattningar om hur pequeninos fortplantar sig. Ja, allt växt- och djurliv på Lusitania är underligt och svårförståeligt. Så när en av xenobiologerna hittas på pequeninos område, död efter något som verkar som ett grymt ritualmord, väljer människorna att INTE uppfatta det som en krigshandling. Ja, man är så försiktig i sina relationer till piggies att man inte ens berättar för dem att det är en felaktig handling i människors ögon. Att en av de klokaste pequerinos dödats och styckats på samma sätt skulle kunna ha någon samband med det här.

När jag läser science fiction-böcker får jag ofta ha överseende med ett klumpigt språk och stereotypa personteckningar. Orson Scott Card skriver klart nog för att det inte skall bli pinsamt, men jag irriterar mig ändå på några detaljer. En av huvudpersonerna, Novinha, upptäcker en hemlighet som hon tror skulle kunna förgöra mannen hon älskar, och vidtar några åtgärder för att förhindra det. Därför blir alla i hennes familj insnärjda i misstro och hat under de åratal som följer. Men visst, det händer alltför ofta att en envis tanke kan skapa kyla i en familj för decennier framåt.

En annan sak är de kontraproduktiva reglerna som Starways Congress (mänsklighetens högsta beslutande organ) satt upp för kontakt med pequeninos. En tredje sak är att kolonin på Lusitania är dedikerat katolsk, med en biskop och en religiös orden som upprätthållare av ordnings- och skolväsende med mera. Jag är själv katolik, men skulle aldrig vilja leva i ett samhälle där det inte finns något annat val än att höra till kyrkan. Det borde även en vis Starways Congress och en ansvarstagande kyrka inse.

Med det sagt är jag glad över att den katolska kolonin och dess ledare beskrivs med respekt av Orson Scott Card, som själv är mormon. Det är skönt att slippa den i Sverige så vanliga stereotypen av hycklande präster och ett påtvingat, förstelnat trosliv. Men Lusitanias ledare är ändå misstänksamma när en Speaker for the Dead, en man med icke-religiös men viktig ceremoniell funktion, sänds till deras planet.

Idén med en Speaker for the Dead är fin och värd att begrunda. Vem som helst kan kalla en Speaker för att tala efter att någon har dött, och den döde kan också vara vem som helst. Den tillkallade Speakern kommer att ta reda på vad som var viktigt i den dödes liv och berätta det vid en officiell tillställning. En allmänt hatad människa kan få förståelse (så långt det går) när man får höra vad som drev honom/henne, en hyllad människa kan få djup när svärtan i hans/hennes liv tas fram. Nu vill jag lägga in en brasklapp: vid den ceremoni vi får höra verkar det som att den aktuelle speakern inte har talat med så många, utan snarare känt in och gissat sig till hans relationer till skolkamrater och kollegor. Hmmm. Hade han haft ekonomisk vinning av det hela hade Speaker for the Dead varit misstänkt lik ett bedragande medium, som säger några vaga truismer för att krama den minsta igenkänning ur de närvarande. Men så är det inte här: vår Speaker är en ärlig människa med stor empati och förmåga att hitta och lösa upp knutpunkter hos människor han möter. På så sätt är systemet med Speaker for the Dead en vacker, sekulär tröst för sörjande och sårade människor.

Som sagt, Speaker for the Dead utvecklar handlingen från Ender's Game. Jag hade bara tänkt läsa den och en till (Ender's Shadow) för att få reda på mer om hur det gick, men när jag läser titlarna i listan över Orson Scott Cards böcker, vill jag veta mer. Card är inte den bäste prosaisten, men hans idéer om Ender och hans universum är intressanta nog att följa ett tag till.

Fler böcker av Orson Scott Card:
Ender's Game
Xenocide
Ender's Shadow

Helvete på Liljevalchs

Medeltidens helvetesvisioner med flammande eldhav och djävlar som plågar och stympar syndare ser nästan skrattretande ut idag, hur mycket de än liknar de sämsta skräckfilmerna som direkt hamnar i bensinmackarnas DVD-ställ. Hur ser det helvete ut som skulle skrämma en modern människa?

Liljevalchs utställning Helvete innehåller några verk som manar fram en känsla av helvete och evig plåga, men också många som bara löst är kopplade till titeln. Jag har länge tyckt om Jenny Holzers konst som använder sig av texter, men när hon använder sig av rullande LED-text i blinkande rött och blått blir det svårt att läsa orden, och deras tyngd förminskas. Det är extra synd när det gäller verken på Liljevalchs, med citat från soldater som begått brott under uppdrag i Mellanöstern. Jag ställer mig intill de böjda displayerna och försöker läsa, men när olika meningar snabbt rinner förbi på insidan och utsidan samtidigt försvinner orden ur mitt minne så snart jag har läst dem. Var det meningen?

Hans Jörgen Johansen, LV (2011)

I serien Vanitas låter Hans Jörgen Johansen livsmedel och föremål åldras och förruttna. I närgången förstoring liknar de nya, okända landskap. Vill man kan man se dem som sterila och öde, men jag letar hellre efter tecken på liv. Visst tycker jag att Louis Vuitton-väskor är fåniga och otillräckliga statussymboler, men vad skulle inte kunna finnas bortom horisonten av LV-taggar?

Maria Miesenbergers utsvärtade familjefoton och Sten Eklunds Kullahusets hemlighet (1971-72) har jag sett förut, och de vinner inte på att ses igen. De var goda idéer till konst en gång, men har de någon djupare kvalitet som håller för tolkning och återseende? (Och vad har de för koppling till helvetet?) Jag hoppas att jag har fel, och att det finns andra som hittar betydelsen i dem.

Dick Bengtsson, Edward Hopper: Early Sunday Morning (1970)

 Däremot har jag inget emot att än en gång se Dick Bengtssons tavlor med sina svårbegripliga hakkors. Jag ser dem som bilder från en parallell värld där nazisterna vann. Är alla bilder vi ser - en Hopper, en interiör från ett fängelse - godkända som uppbygglig konst av ett kulturministerium lett av brunskjortor?

Ulrik Samuelsons Sanctuarium, ett kalt rum med ett par guldtäckta föremål och mörka granskogar tätt inpå, skulle kunna vara ett helvete för mig. Andra må tycka om ensamhet och skogssus, men om jag aldrig fick lämna det skulle det vara olidligt. Glenn Brown målar av science fiction-landskap som skall vara dystopier, men än en gång, det som andra kan se som hopplöst ser jag som en spännande utmaning.

Ulf Samuelson, Sanctuarium (2011)

Några av verken förmedlar ändå helvetets allvar. Serien Krigets fasor (1810-15), etsade av Francisco de Goya, visar just stympade, plågade människor, och de är ögonvittnesskildringar av vad människor gjort mot varandra.

Fotot Untitled #173 (1986) av min idol Cindy Sherman visar en död människa på en hög av förmultnande skräp. Hon kommer aldrig att leva igen, och hon är lämnad på en sophög. Den slutgiltigheten är skrämmande. Inför Marcus Larsons patosfyllda målning Hav i månsken med fyr och brinnande ångfartyg (1859) kan man stanna upp och föreställa sig hur männen instängda på ångfartyget går under utan hopp om hjälp.

En bra känsla av apokalyps är Tracy Moffatts video Doomed (2007). I en slinga på tio minuter har hon (tillsammans med Gary Hillberg) klippt ihop undergångsscener från olika filmer. Jordbävningar, tornados, blixtar, översvämningar - alla element och några fientliga aliens samarbetar för att slå sönder alla spår av civilisation. I filmerna brukar några människor överleva och hjältarna hittar sina familjemedlemmar. Men här är det tio minuters oavbruten ödeläggelse: enorma vågor slår in över New York, frihetsgudinnan välter gång på gång, bilar kastas runt som leksaker, människor flyr i skräck men fångas av eldsflammor eller dras ned i djupet. Nej, det här kan ingen rädda sig ifrån. Det här är slutet.

Roj Friberg, Utan titel (2011)

Det är mörkt i salarna på Liljevalchs, och när jag går där är jag nästan ensam. Det förstärker den kusliga stämningen. Allra mest skrämmande är det att vara i Roj Fribergs rum. Mot en svartbränd vägg sitter och står några människor - nej, det är spöken av människor, bara halva armar och ansikten som dödsmasker. Några tavlor på sidoväggen visar ruiner och skräpiga gator. Det är värld där katastrofen har inträffat. Kan mänskligheten hämta sig? Kan vi återfå en högtstående civilisation av medicinska framsteg, teknik och kultur? När svaret är nej, då finns helvetet på jorden.

Länk till Helvete på Liljevalchs

Tjuvar på Dramaten

På scenen är det uppbyggt två våningar med tre rum vardera, som ett flervåningshus där människor lever parallella liv som inte rör varandra. Det skall visa sig att människorna i Dea Lohers pjäs Tjuvar hänger ihop, litet i alla fall, men när de rör sig mellan rummen är det en som alltid blir förbisedd: Finn Tomason (Johan Holmberg), mannen som inte finner det värt att längre kliva ur sin säng.

En depression som får en att tappa kraften till att gå ut i världen kan komma av att man inte ser något hopp, inget att längta efter. De andra personerna i pjäsen har saker att se fram emot och mål med sina liv, om än vaga, om än helt frammanade av fantasin. Linda (Annika Hallin) har sett varg så många gånger att hon tänker att hennes arbetsplats snart måste bli ett naturreservat. Och då måste Rainer komma - mannen som hon redan har en familj med i sin fantasi!

Människorna på scenen bär kläder med var sitt olikfärgat parti på bredden, som om de lösgjort sig från en tvärrandig bakgrund. Paret Thomas och Monika (Hannes Meidal och Jessica Liedberg) har varsin bred vit rand mot tröjor i blå respektive orange, som om de vore levande Penguin-böcker! Jag tycker att scenen där de berättar ett ord i taget blir ryckig och svår att följa, men däremot blir jag fascinerad av scenen när de talar nästan samtidigt, lägger eftertryck på olika ord och till slut divergerar helt från varandra.

Att berätta ett skeende genom olika människors möten är spännande, och Tjuvar är ett bra exempel på det. Några av de parallella historierna är större och mer sammanflätade i varandra. Några andra scener, t.ex Malin Eks övergivna hustru, är hjärtskärande och underhållande, men bidrar mest till att pjäsen blir lång, inte till förståelsen.

På det stora hela är det kvinnorna som gör de bästa rollerna i pjäsen. Lil Terselius är fantastiskt rolig som småilsk hemmafru, sprättande av undertryckt energi! Och Lotta Tejles djupa uppriktighet gör hennes brutala berättelse ännu roligare. Det är många gånger man skrattar till, utan att glömma allvaret och den vemodiga undertonen. Dea Loher, regissör Jenny Andreasson och skådespelarna har hittat rätt ton, en blandning av lätthet och skärpa.

Länk till Dramatens sida om Tjuvar

Foto: Sören Vilks

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

De slitna, färglösa 70-talsinteriörerna markerar allvar och ett stort mått av tristess. Men det är inte hela sanningen. I travarna av tidningar och dokument finns detaljer som betyder fara eller en livlina för människor i utsatta positioner. Det går många dagar av faktasökande och sållande av data mellan de utväxlingar som faktiskt kan ge viktig information.

I de inledande scenerna av filmen Tinker, Tailor, Soldier, Spy skall det förmedlas kontakt mellan en man från den brittiska underrättelsetjänsten och någon med viktig information. Runt de två männen på gatukaféet i Budapest rör sig kameran. Vilka är personerna vid de andra borden? Är någon mannen de väntar på? Är några andra ryska agenter, beredda att fånga eller döda sina motståndare? På ytan är stämningen lugn, men spänningen växer.

På samma sätt rör sig handlingen genom hela filmen. Vad är viktigt i strömmen av nyheter? Ett vaksamt öga kan snappa upp en liten detalj som inte stämmer, som kan betyda något mycket större. En klok hjärna kan planera påstötningar i flera steg som kommer att driva fram en avgörande händelse. Men på samma sätt är alla tränade såväl på MI6 som hos deras viktigaste motståndare, agenterna från den ryska säkerhetstjänsten.

Det finns en mullvad, en förrädare, i den innersta kretsen av MI6 - kanske. Hur skall man finna spåren som leder fram till honom, om han är lika väl tränad att dölja dem och lägga ut villospår som du själv? Den som leder den hemliga utredningen, George Smiley, har dessutom nackdelen av att vara avskedad från MI6 och behöva leta bevis per ombud från en annan plats. Men han har lång erfarenhet av arbetet, och av männen som är misstänkta: i många år var de närmaste kollegor. Kan Smiley sålla fram landsförrädaren bland dem?

Utan att frossa i våld och blod gör filmen klart att ett felsteg och en upptäckt kan leda till en brutal död. Man kan aldrig vara säker på när den korrekta ytan av tweed, portföljer och tekoppar skall brytas och förbytas i naket våld. Man kan heller inte vara säker på om mannen i stolen intill planerar att lämna ut en till fienden för sin egen framtids skull. Oförklarade och ordlösa scener pusslas samman. Under de sista scenerna stiger pulsen och gåtans lösning uppdagas. Vi kan släppa taget om biofåtöljen och andas ut efter en mycket, mycket bra film. Men för MI6 går arbetet vidare; det eviga, otacksamma sökandet efter möjliga förrädare på sin och den andra sidan.

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Chimamanda Ngozi Adichies klara, lättflytande språk berättar mycket på några få meningar. Därför kan en novell på tio-tjugo sidor ge en djup blick in i en annan människas personlighet och villkoren under vilka hon lever. Omständigheter och andra människors repliker väcker minnen och tankar som ekar i huvudpersonerna.

Flera av berättelserna beskriver nigerianer som har flyttat till USA. Att vara långt borta från sitt hemland är tungt, vare sig man flyttade av egen vilja till ett välavlönat jobb, eller om man lever på ett underbetalt servitrisjobb och inte kan skicka pengar till sin väntande familj. Huvudpersonerna är starka och reflekterar över sina känslor; sin svårfångade saknad, hur andra människors sympati kan vara lika sårande som likgiltighet, hur de måste packa undan sin längtan till någon gång när de kanske äntligen kan få leva som de vill.

Titelnovellen är skriven i du-form, vilket alltid irriterar mig, men den berättar inkännande om hur en ung kvinna retar sig på en uppvaktande ung mans kunniga Afrika-intresse, samtidigt som hon förstår att hon är orättvis mot honom. Vad är det som är så störande? Att han är så priviligerad att han kunnat resa till Ghana, Uganda och Tanzania som förströelse, inte för att leta efter arbete? Att Afrika bara är en i raden av kontinenterna han har besökt? Att han lägger sig i och försöker förstå en kultur som "du" själv har i ryggmärgen sedan födseln? Att han aldrig kommer att förstå hur det är att inte kunna skicka pengar hem till en väntande familj? Vilket plågar mest, avståndet emellan dem eller hans naiva välvilja?

Flera historier visar skärvor av viktiga händelser ur Nigerias nutida historia. Men bland jams, palmolja och texturizer och curl activator för håret är det allmänmänskliga känslor av skräck, svartsjuka och otillräcklighet som huvudpersonerna upplever. Och varje människa är mer än vad hon "symboliserar", vilket märks tydligast (litet övertydligt) i novellen Jumping Monkey Hill.

Den sista novellen, Den hårdnackade historikern, innehåller namn och händelser som ekar från Chinua Achebes välförtjänt hyllade afrikanska trilogi. Med den i bakhuvudet är det lätt för mig som läsare att ge liv åt människorna som snabbt lever fram sina liv och planer för varandra på boksidorna, men annars är den här sortens skissartade prosa som lämnar jobbet åt sin läsare inte något jag gillar.

Den svenska översättningen är så smidig att det går snabbt och lätt att läsa hela boken. Ändå känns den inte enkel, och varje människa får en personlighet, en bakgrund och ett öde. Chimamanda Ngozi Adichie är en bra författare.

Fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie:
En halv gul sol

Carl Fredrik Hill på Waldemarsudde

Fotona av den unge Carl Fredrik Hill visar en yngling med bestämd min och lätt misstrogen blick. Hans far trodde inte på hans konstnärsplaner. I ett brev till fadern under studietiden skrev Hill "Jag vill endast nämna att Sverige i mig ska få en målare, vartill de ej sett maken", så visst låter han säker på sin begåvning. Men det är sorgligt att veta att Carl Fredrik Hill gled in i en schizofreni som isolerade honom från världen, och att hans verk inte uppskattades förrän efter hans död, när man ser hans fantastiska målningar på den stora utställningen på Waldemarsudde.

Ungdomsverken visar en habil landskapsmålare, och en tavla med höga, smala trädstammar känns som en föraning av vad som skall komma. Under en period försökte han sig på impressionisternas ljusa färgnyanser och synliga penseldrag, men resultatet var inte så intressant. Det som visar Hills storhet är de verk man förknippar med honom: naturmotiven med låg horisont, mörka objekt mot en glödande bakgrund, kompositionen som inte är helt harmonisk utan verkar pressas samman och ut ur bilden.

Det blommande äppelträdet som återkommer i många tavlor är vackert med de ljusa, skira blomstren mot den mörka stammen. Men det finns ingen inramande luft mellan trädet och tavlans kant, det är så stort att det dominerar bilden. Om det finns andra träd på bilden väger de inte upp för körsbärsträdets tyngd, utan böjer sig snarare bort. Många gånger målar han höga, smala trädstammar, ibland i klunga, ibland ett ensamt träd som sträcker sig ovanför all annan växtlighet med sin friska krona.

Det verkar inte som att Hill har struntat i komposition och bara målat precis vad han såg. Tvärtom verkar han haft en egen uppfattning om proportioner och sökt de motiv som motsvarade den. I ett brev om tavlan han målat av sin syster Anna talar han om hur hon går längs en bäck mot en glödande solnedgång. Men bäckens vatten ser ut som ett skärsår, och från tavlans kant lutar en mörk trädmassa hotande in mot den lilla figuren. Det är litet kusligt men vackert och fascinerande.

När Hill insjuknade i sin schizofreni spärrades han in på sinnessjukhus och hospital. Men han fick komma ut och vårdas i sitt barndomshem, och fick två rum att leva och verka i under 28 år fram till sin död. Jag hoppas att han inte saknade naturen och friheten i Frankrike alltför mycket. I kritteckningar ser vi hur hans skaparträngtan använder sig av det näraliggande som motiv: stilleben av lök, korv, kyckling. Sedan teckningar av fantasibilder och äventyr han har läst om: exotiska landskap, och lejon och älgar som vränger huvudet mot himlen i ett vrål. Men ingen av dem rör sig ur fläcken. De kraftfulla djuren står tungt kvar på sin plats och ropar ut sin längtan.

Människor dyker upp i teckningarna, vridna inåt/nedåt av att de tvingas hålla sig inom papperets kanter, eller omfamnande varandra i stora grupper. Ur vissa synvinklar ser omfamningarna kaotiska och hotande ut, men mest liknar de ett tafatt försök till omtanke. En stillsam harmoni finns det till slut i tavlorna av människor sittande i grupper, vända mot betraktaren. De är bemålade med mycket guld och silver, som för mana fram så mycket skönhet som möjligt och bädda in dem i det. Jag önskar att Carl Fredrik Hill hade fått en adekvat medicinsk behandling, mest för hans sinnesfrids skull, men också för att man kan se hur mycket skön konst han hade kunnat skapa under ett fullödigt liv.

Länk till Waldemarsuddes sida om C F Hill-utställningen

Freddie Wadling och James Bond i Filadelfiakyrkan

Till John Barrys ominösa Space March (Capsule in Space) visas en animation ovanför scenen. Under tiden tar bandet plats på scenen - Freddie Wadling och de begåvade musikerna Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per "Ruskträsk" Johansson. I sin sparsmakade sättning spelar de James Bond-låtar intimt, centrerat kring Freddie Wadlings personliga röst. Arrangemangen från originalinspelningarna ekar i mjuka slingor istället för i magnifika orkesterackord. Första gången jag hörde Freddie Wadlings versioner var det svårt att inte jämföra med de pampiga originalen, men efter några omlyssningar står de på egna ben.

Diamonds Are Forever är en perfekt låt i melodi och text, med en desillusionerad men inte resignerad berättare. I det här lilla formatet kommer allvaret fram även i de nyare Bondlåtarna Tomorrow Never Dies och Another Way to Die. Så vänder bandet tillbaka till andra klassiska covers, och jag blir så lycklig över att få höra Rupert Hines I Hang On To My Vertigo och Stina Nordenstams Här slutar kartan. Och kontrasterna i Radioheads Creep blir starka spännande för att Freddie Wadling sjunger så mjukt i verserna och så skrovligt i refrängerna.

Så får vi en danslåt - David Bowies Let's Dance! Men så härligt dekadent arrangerat. Det fattas bara ett musettedragspel. Sedan kommer agentlåtarna tillbaka: Secret Agent Man, From Russia With Love, The World is Not Enough som får extra tyngd och A View to a Kill. Men You Only Live Twice, som skulle kunna låta så mjuk och fin, låter konstig av ett förvirrat komp. Inte bara synttrumman utan även saxen låter malplacerade. Genom hela konserten är det också så att akustiken får starka bastoner att eka för mycket och dränka finare nyanser. Men i stillsammare låtar kommer alla toner och ord fram, och det låter nära och klart.

"Får man spela den här låten i kyrkan?" undrar vår sjungande guru. Det är Robert Johnsons Me and the Devil Blues. Från underjorden kom inget straff, så man kunde fortsätta med en annan Stina Nordenstam-låt, Allt har varit möjligt länge nog nu. "Nu blir det andra bullar. Rymdbullar!" Det är Space Lord av Monster Magnet, som växer ut till ett psykedeliskt kaos och publikens jubel, följt av A Salty Dog och deklarationen att det var sista låten. Nej! Stående ovationer lockar fram två extranummer. Det är den gamla Cortex-låten The Freak, som bandet spelar piggt och Freddie Wadling sjunger från minnet. Och till sist en vacker, vacker version av My Funny Valentine, med ljuvt nynnande i falsett. Och det måste bli den sista, för stämbanden håller på att ta slut och det finns inga fler låtar i pärmen! Men det var en fin resa med vår finaste sagofarbror i rymden.

Hemvändarkväll med Klungan och Säkert!

Det är ett riktigt generöst program som spelas upp på Cirkus: först Klungans föreställning från i somras, Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter, sedan en konsert med Säkert! och sist en sammansmältning av båda grupperna med jultema. Fyra timmar av scener och sånger man kan skratta och klappa högt åt, och alla med en ton av vemod som blir starkare när man tänker efter.

Jämfört med sketcherna i det genialiska radioprogrammet Mammas Nya Kille har Klungan på scenen tid att måla ut stämningen i scenerna, och också rum att brodera ut med rekvisita och kroppsspråk. Ridån går upp för en halvt psykedelisk, halvt mysig scen som skulle kunna varit hämtad från ett barnprogram på 70-talet. Där finns flygande fåglar på pinnar, en rund mjuk trappa, en svajande fågelmänniska med filosofiska funderingar, och ett par gubbar med rutiga skjortor, bockhuvuden och ett svårdefinierat uppdrag. Det hela är en drömvärld - inköpt av en annan gubbe för ett trettiotal år sedan. Han har börjat tröttna på den och skulle vilja sälja av den, men den svajande fågelmänniskan drar ju ned värdet.

En del scener är utdragna litet väl långt, men andra är fantastiska. En förvirrad man börjar med släkt'n-forskning, för att få någon förståelse för hur hans liv blivit som det är. Lika obegripligt som hans liv är, är hur han skall gå till väga med släkt'n-forskningen. Han drar desperat i de tåtar han finner tills det blir stopp. Hoppas att han får ett svar någon gång, innan han blir för besviken. Sedan får vi komma hem till Katlas familj, och det är mer surrealistiskt än man kunnat ana!

Jag tycker om att se hur olika delar av en köksinredning rullas fram och tillbaka över scenen och pusslas ihop med varandra. Det är inget nytt, fräscht kök utan ett litet slitet, med kakel och skåp i aprikosa och gula färger från 80-talet. Ett sådant kök som många vuxit upp med och fortfarande har kvar, om de inte upptäckt renoveringstrenden.

Annika Norlin och Säkert! inleder mjukt och frågande, men går vidare med sina starka kort som Honung, Dansa, fastän, Vi kommer att dö samtidigt och Isarna. Bandet är omgivet av en dunge av strålkastare som tyvärr bränner nya hål i näthinnan i varje refräng. Ljudet är däremot bra, förutom att det under låten Fredrik blir så skrälligt att det är svårt att höra orden. Men under takterna fram till höjdpunkten i Allt som är ditt är det bara rätt att ljudet blir tyngre och skrälligare. Fastän publiken sitter ned är rummet fyllt av energi.
Musiken mjuknar och Är du fortfarande arg? skulle vara en perfekt avrundning på en vanlig konsert. Men då irrar Klungan upp på scenen igen!

Vackra jullåtar varvas med gubbar från Klungans persongalleri. Det är obetalbart när Thunder smyger fram till trummisen Daniel Berglund och börjar snacka med honom. Man inser att Thunder haft trummis-drömmar sedan mellanstadiet, och inför en begåvad musiker som Berglund, "Master Drummer on Earth" som kan "mata ut jordbävningsljud", då är det Thunder som blir en sådär liten liten trasig stackare som skulle behöva räddas av en stor stark en. Men så berättar Thunder att han faktiskt kan trumma tvåtusen slag på 20 sekunder! Det är så snabbt att bara hundar kan höra det. Hårdrockshundar. Det känns tryggt att höra att Thunder har kontrollen igen. Nu kan jag sova lugnt fram till jul. Tack, Klungan och Säkert!

In Time

Tid är pengar, pengarna eller livet, pengarna OCH livet. Ursäkta att jag drar en massa klyschor, men det gör de i filmen In Time också - hela tiden. I framtiden är alla människor genetiskt programmerade att sluta åldras vid 25 års ålder. Men då börjar jakten på tiden, för man får bara ett år "gratis", resten måste man jobba sig till. Tid är alltså valuta, och det finns inte längre någon annan valuta än tid. Allt räknas i minuter och timmar. Eller år, för de mycket rika.

Man kan skänka varandra tid och man kan stjäla varandras tid. Det är många gånger man får höra "Vad gör du om du bara har en dag kvar att leva?" eller "Använd tiden väl", när det är skarpt läge för någon på bioduken. Överhuvudtaget är det gott om snärtiga oneliners och övermodiga uttalanden, sagda med spelad nonchalans eller västa med hämnd i blicken.

Kan man bygga en film på bara oneliners och svällande stråkar som understryker att det just händer något allvarligt eller romantiskt? Nej, speciellt inte när alla skådespelare är regisserade till att spela karikatyrer av filmhjältar/skurkar. Inte ens en begåvning som Cillian Murphy kan skaka liv i sin roll, och Vincent Kartheiser är en manierad handdocka med döda ögon. Jag har alltid älskat Justin Timberlakes självdistans och humor i hans avsnitt av Saturday Night Live, men det räcker inte för att fylla en huvudperson i en långfilm.

Tyvärr tror jag att filmen är menad att vrida upp dramat till max, så att det blir enklare för kidsen att fatta vad som händer. Tack och lov verkade det som att de andra ungdomarna i salongen inte gick på tricket utan blev lika generade som jag vid några av de klumpigaste replikerna. Synd bara att något som kunnat bli en intressant historia fuskades bort. De mest minnesvärda ögonblicken i filmen var när huvudpersonen, Will, fått en stor summa tid och reser till de rika kvarteren. Att se lyxigt blanka fasader och rena gator för första gången, fundera över varför inte alla får leva så, och sedan sova gott, äta gott och inte ha bråttom någonstans.

Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij

När ett kärnvapenkrig förgiftade jordytan lyckades en del människor fly under jorden, till Moskvas tunnelbana. Man kan odla svamp i mörker, föda upp grisar som äter svampen, och i värsta fall även fånga råttor, så de som slår sig ned på metrostationerna har en chans att överleva.

Efter ett tiotal år har det fötts och vuxit upp barn som inte har något minne av livet över jorden. Tonåringen Artiom var tre år gammal när katastrofen hände, men har bara vaga minnen av det tidigare livet och av sin nu döda mor. Han lever med sin styvfar Sasja på stationen VDNCh, en station som ligger strax utanför ringlinjen som omcirklar och förbinder så många andra stationer i tunnelbanenätet.

Ringlinjen kallas Hansan, eftersom den utgör en så viktig väg för handel. Men kommunikationer mellan stationer försvåras av att några ligger i krig med varandra, och av att det ibland händer oförklarliga saker. Alla som går in i en tunnel kan inte vara säkra på att komma ut levande på andra sidan. För att inte tala om att det från ytan kommer ned muterade varelser, "de svarta", som på sista tiden blivit mer aggressiva.

En gammal vän till Artioms styvfar, Hunter, dyker upp. Artiom lyssnar intresserat på vad han berättar om forna tider, och om vad för oroande saker som verkar vara på gång under jorden nu. När han ber Artiom ta sig genom tunnlarna till Polis, det stationskomplex i centrum där flera linjer löper samman, blir pojken både orolig och nyfiken. Vägen genom tunnelbanenätet blir förstås inte enkel, och Artiom får se hur olika "styrelseskick" och standard de olika stationerna har. De människor han möter har egna historier att berätta, och egna förklaringar till de återkommande mystiska händelserna. Men de förklaringar som en person ger blir motsagda av nästa person som Artiom möter. Det som den ene förklarar som de dödas röster avfärdar den andre som hallucinationer av gaser.

Några spännande partier, som när Artiom vandrar ensam i kolmörker och hör ekon av steg, hamnar i det mellanläge där både naturliga och övernaturliga förklaringar skulle kunna duga. Ju längre han kommer i sin vandring, desto tydligare står det klart att människorna under jorden alla behöver en sammanhållande historia för att se mening i sina liv, och det kvittar om den är sann eller ej.

Till skillnad från en del andra dystopier, som till exempel Cormac McCarthys The Road där lösa sidor ruttnar bort i ett översvämmat bibliotek, är böcker högt värderade i de flesta Metro-stationerna. Stationskomplexet Polis ligger under det Stora Biblioteket (Ryska statsbiblioteket/Leninbiblioteket), och böckerna och vetandet är länken till civilisationen som man inte vill förlora. Gluchovskijs historia är till största delen befolkad av män, och den förlorar på den ensidigheten, men jag tycker om att människan i Gluchovskijs hårda framtid inte helt förlorat sin förmåga till omtanke. Bland annat möter Artiom en man som tar hand om sin utvecklingsstörde son. Och ändå så är de svaga alltid utlämnade åt att lita på de starkas sinne för rättvisa. Så få människor har överlevt, och ändå slutar de inte utnyttja och döda varandra, inte ens när ett större hot kryper fram ur väggarna.

Extremer på Teater Replica

Marjorie (Birgitta Rudklint) är ensam hemma. In kliver en man (Jesper Berglund) som ropar på Joe och ber att få låna telefonen. Marjorie svarar nekande och ber honom att gå, men mannen är påstridig. Replikerna växlar mellan artighet, flirt och en envishet som innehåller ett hot. Till slut slår situationen över, mannen vräker omkull Marjorie på golvet och börjar förgripa sig på henne. I en grym och utdragen scen misshandlar han henne och pressar en kudde mot hennes ansikte för att få henne stilla. Ännu mer motbjudande är hur han smeker henne och tvinga henne till ord av kärlek och kåthet, i hans perverterade form av kärlek.

Jag spänner knytnävarna av ilska över vad jag ser, men som introduktionen utlovar: Marjorie övermannar mannen, binder honom noggrant och placerar honom i den tomma eldstasen. Så skönt att se det kräket oskadliggjort! Men vad skall hon göra med honom nu? Som han själv säger, Marjorie bär inga spår av våldtäkt eller misshandel, polisen kommer kanske att ta in honom till stationen men släppa honom direkt... och då kommer han att söka upp henne och göra slut på henne.

En efter en kommer Marjories rumskamrater tillbaka från jobbet. Terry (Anilla Larsson) har inte sett överfallet, allt hon ser är en bunden och misshandlad man i öppna spisen och en märkvärdigt hård Marjorie. Nu börjar jag oroa mig igen. Skall han lyckas övertala Terry att släppa honom? Med lismande och lirkande börjar mannen be Terry om tjänster, litet att dricka, lossa repen litet? Terry är inte särskilt smart, och skulle kunna vara lätt att påverka. Strax efter kommer Patricia (Camilla Rensgård) hem från sitt jobb som socialarbetare. Hon försöker få överblick över situationen och se vad de skall göra.

Vi som har sett från början vad som hände tänker nog att kvinnorna måste märka hur mannen hela tiden rör sig mellan att lismande be om nåd, självsäkert berättande hur kvinnorna kommer att knäckas när de hamnar i fängelse, och fult svärande när han tycker att han förnedras. Men Marjorie är också underlig: spänd av situationen, kanske kantig av naturen, och kyligt målmedveten och hämndlysten. Medan diskussionerna går i den absurda situationen är det svårt att veta hur det hela skall sluta. Hur skulle det ändå kunna sluta någorlunda väl?

William Mastrosimones pjäs Extremities har spelats på flera håll sedan premiären 1980. Fast man skrattar till då och då är den riktigt obehaglig från början till slut. Det är lätt att sitta och tänka ut vad rollfigurerna borde ha gjort istället, och svårt att hålla sig stilla under orättvisorna. Men utan att pjäsen ursäktar våldsmannen, kan den ändå skapa en tanke om vad det betyder att ha en människa utlämnad till ens nåd, hur äcklig och ond han än är. Om man har starka nerver är pjäsen riktigt sevärd.

Länk till Nybergteaters hemsida

Turner, Monet, Twombly på Moderna Muséet

När man kliver in i utställningsrummet på Moderna Muséet hamnar man i en avdelning som kallas "Atmosfär". Det finns många tavlor likheter mellan de tre konstnärernas tavlor i den avdelningen, och "atmosfär" är en viktig ingrediens i de flesta andra målningarna på utställningen. De tre konstnärernas livstider följer på varandra nästan helt kronologiskt, och de hade alla olika strömningar av samtida konst att förhålla sig till.

Turner, Sun setting over a lake

Turner är den äldste av konstnärerna (1775 - 1851). Hans målningar har visserligen motiv, men de är insvepta i dimma och har otydliga konturer. Det är också sällan som han avbildar människor. Allt detta samverkar till att göra hans tavlor till brännpunkter för stämningar och naturkrafter, på ett sätt som skiljer sig från traditionella, avbildande tavlor.

Monet, London, Houses of Parliament

Liksom många andra impressionister uppskattade Claude Monet (1840 - 1926) Turners konst. Trots att hans målningar och hans teknik är så förtrogna och älskade idag, utgjorde de ännu ett steg bort från traditionellt måleri. Tar man ett steg bakåt från tavlan ser man motivet, men tar man ett steg framåt ser man penseldragen; tekniken för hur den skapades. Så istället för att vara ett gudomligt inspirerat konstverk utan historia och med evigt värde, innehåller impressionistens tavla historien om sin egen tillkomst.

De flesta av Cy Twomblys (1928 - 2011) verk innehåller inte ens något försök till avbildning. Flera av färgvalen och kompositionerna har visserligen en harmoni i sig själva. Men här kan man inte finna något motiv hur mycket man än kisar eller hur många steg man än går baklänges. Penseldragen som skapade verket syns från alla avstånd, för att inte tala om i alla de målningar där man för evigt kommer att se banan av färgdropparna som rann under målningens tillkomst. Alltså ytterligare ett steg bort från traditionella tekniker.

Cy Twombly, Untitled

Därtill ytterligare ett steg bort från traditionella motiv: flera av Twomblys tavlor innehåller ord och meningar som beskriver sitt innehåll (istället för att måla det). Alltså ett steg i riktningen att låta betraktaren bli delaktig i processen att skapa verket. Allt det här tycker jag är intressant, och jag håller med om att det är rätt för både skapare och åskådare att konsten rör sig vidare och provar nya metoder. Men jag tycker inte att Cy Twombly är den bäste representanten för den sortens modern konst, och jag tycker att den inriktningen börjar bli överspelad. Jag vill också säga att jag i många fall tycker att den undersökande och "medskapande" konsten snarast verkar för feg och/eller bekväm för att själv presentera något konkret.

Med alla de tre konstnärernas verk intill varandra ser man inte bara likheterna, utan också skillnaderna. Så oskarpa och stämningsskapande som Turners tavlor är, så sprakar de av energi. De har ett tydligt perspektiv, ofta med centrum mitt i tavlan. Det känns omväxlande som att energi slungas ut mot åskådaren, eller som att man själv är på väg att sugas in i bilden. Bredvid dem är Monets tavlor helt stillastående och livlösa. Min uppfattning är att Turner är den främste konstnären av de tre.

Länk till Moderna Muséets sida om Turner, Monet, Twombly

Turner, Strange sun after rain

Ingen mans land på Stadsteatern

I Harold Pinters pjäser är det ofta ett maktspel som pågår mellan personerna, ett maktspel i ett slutet rum. Utan att gå till handgripligheter, bara med hjälp av ord, kan den ene tränga in den andre i ett hörn. I Ingen mans land blir stämningen sällan så hotfull, men med orden målar istället de olika männen upp sig inför varandra, och ögonblicken av samtycke är få och opålitliga.

Spooner (Peter Haber), i litet skrynklig linnekavaj, är hembjuden till Hirst (Lars Lind), i välsittande grå kostym. De har träffats av en slump under promenad på Hampstead Heath, och när Spooner kommer till Hirsts pampiga hem, tar han gärna emot ett glas whisky och berättar ingående om sig själv. Inte borde man misstro honom bara för att han ser ut att ha sina bästa dagar bakom sig, men det är litet underligt hur gärna han vill instämma i de få sakerna som Hirst uttalar. Litet mer än underligt, nästan övernaturligt, faktiskt, hur de två faller varandra i talet, och hur Spooners erbjudande om att vara hans enda vän verkar driva Hirst djupare in i plågorna under dennes tilltagande berusning.

När Hirst lämnat rummet kliver istället Foster (Joakim Gräns) hemtamt in i salongen. Han förvånas inte över att stöta på en främling, utan börjar fråga Spooner vad han dricker på ett aggressivt vis. Därefter berättar han oombedd om sig själv och sin bakgrund i Asien. Det är inte så att hans berättelse kommer att motbevisas senare, men det Foster säger och det Fosters kompanjon Briggs (Jonas Hellman-Driessen) säger är som pusselbitar som inte hör ihop.

Hela första akten skulle kunna förklaras realistiskt om man valde att se den så. Hirst är en äldre man med pengar och inflytande, kanske i den undre världen, som börjar bli senil, och det är därför han växlar mellan att inte känna igen Spooner och att kalla honom sin vän. Foster och Briggs är hantlangare som är vana vid att Hirst tar hem okända för att få sällskap, och håller ögonen på Spooner för att se att han inte utnyttjar situationen. Tänker man så kan man bara njuta av dialogens blandning av intelligens och förvirring.

Foto: Sarah Bolmsten

Men i andra akten går det inte att bortse från mystiken. Briggs avslöjar för Spooner att Hirst är uppburen författare. Men Spooner är ju också poet! I nästa gång de två ses, i nästa scen, sätter de igång kvällens mest livfulla diskussion om sin gemensamma studietid, som snart mynnar ut i ett gräl om ansvarslösa förförelseakter. Så igår kände de inte varandra, nu är de ungdomskamrater med gemensamma vänner och kärlekar? Det är ingen slump att den här vändningen kommer strax efter att båda har trätt fram som författare. En författare kan forma om verkligheten efter sitt eget huvud - och tydligen kan två författare forma om den så att deras livshistorier griper in i varandra.

Alla personer på scenen har långa monologer där de berättar om sig själva. De är detaljrika, målande och fullt möjligt sanna. Men Spooners och Hirsts berättelser skulle kunna vara fantasier, och Briggs och Fosters berättelser väcker inte sina åhörares intresse eller sympati. Alla talar om sig själva, men det leder ingenstans, och ingen vill lyssna. De enda två tillfällena av dialog och ömsesidighet är Spooners och Hirsts två diskussioner, en i första akten och en i andra, och båda två verkar vara fabulerade! Så man talar egentligen utan att någon lyssnar, och när man någon gång möter någon annan i dialog, så är det en illusion. Är det sant? Det är en ödslig tanke, och ännu kusligare blir det i de sista minuterna då ensamheten skruvas åt under ett allt starkare och kallare ljus. Ingen mans land är en intelligent och sevärd pjäs.

Länk till Stadsteaterns sida om Ingen mans land

Grundgropen av Andrej Platonov

Sovjetstaten är ung och full av hopp, och man planerar och bygger för en strålande framtid. Det goda samhället är ännu inte här, och fortfarande krävs en hel del hårt arbete, självförsakelse och samarbete med människor man inte tycker om. Peredvizjnikis målningar visar hur ryska fattigbönder i alla tider kunnat kommenderas till byggningsarbete. Att slita för att bygga ett nytt, bättre samhälle innehåller åtminstone ett uns av hopp för arbetarna i Platonovs bok Grundgropen.

Den filosoferande Vostjev blev uppsagd från sitt jobb i verkstaden på sin trettioårsdag, "på grund av tilltagande kraftlöshet och tankfullhet i förhållande till den allmänna arbetstakten." Han ger sig ut på vägarna och börjar fundera på om han är till nytta i världen eller om världen skulle klara sig lika bra utan honom. Men han blir snart upptäckt och engagerad i arbetet med att gräva grundgropen till ett stort hus för gemensamt boende.

Männen i arbetslaget bor och äter tillsammans, och retar sig förstås på varandras egenheter under det hårda jobbet. Maskerat till politiska korrigeringar passar de på tillrättavisa varandra, och påminna om den sovjetiska planen för folket. De officiella slagorden de slänger efter varandra är ofta innehållslösa men omöjliga att säga emot. Platonov var som ung övertygad kommunist men ändå kritisk till fenomen i den tidiga Sovjetstaten. Det ger perspektiv åt scenerna när männen kastar slagord efter varandra: visst är de (förhoppningsvis) uttalade med allvar och god vilja, men i fel sammanhang kan de användas för att lägga grunden för utrensningar. Och hur mycket uppfyller parollerna egentligen sitt syfte? Vad blir det för värld som männen bygger?

Boken bollar fram absurdistiska bilder och berättelsen rör sig snabbt framåt. En cirkusbjörn som inte längre måste underhålla åskådare har klivit in i proletärernas led och har nu ett hederligt jobb - som smed! Arbetslaget med grävande män adopterar en föräldralös flicka, och får ny kraft av att tänka att det är för henne de bygger det nya samhället. Flickan anpassar sig snabbt till den politiska jargongen och börjar ställa krav och dra fördel av sin roll som maskot.

Jag försöker att läsa boken med öppet sinne och tänka mig hur Platonov skrev den. Jag vill känna samma tillförsikt till Sovjetstaten och socialismen som de arbetande männen, och jag upplever inte att Platonov driver med deras längtan. Däremot ser han hur mycket uppoffran som fortfarande krävs - hur länge skall man behöva vänta på det goda samhället? - och hur de politiska slagorden kan användas av oförstående eller hänsynslösa människor för att driva folk till riktigt dåliga saker. En intelligent människa som Platonov kunde se det redan 1930.

Louise Dorph på Angelika Knäpper Gallery 2011

För tre år sedan såg jag tavlor av Louise Dorph som väckte min fantasi. Motiven var segelbåtar och natur - harmoniska semesterbilder - men i icke-naturliga nyanser av grönt, brunt och lila. I sitt djupa lugn var de riktigt spännande.

På sin nya utställning på Angelika Knäpper Gallery har Dorph målat nya tavlor med samma metod, där hon tar bort alla konturer men ändå låter färgfälten vara tydligt åtskilda. Färgskalan är närmare den naturliga, men nu avbildas huvudsakligen människor, och de saknar alla ansiktsdrag. Huvuden utan ansikten kan vara mycket kusliga, men här är de inte det. Färgfälts-tekniken, färgvalen och motiven gör att varje tavla utstrålar lugn.

Louise Dorph, Jusufu (2011)

Det är sympatiskt att skillnader i hudfärg och klädsel suddas ut och att alla avbildade blir till människor, människor man inte kan ha förutfattade meningar om. Men det gör också att alla personer blir anonyma. Jag tycker att tavlorna är dekorativa på sitt eget sätt, men jag förstår inte idén bakom dem och kan inte komma på någon egen förklaring.

Länk till Angelika Knäppers sida om Louise Dorph

Dödsdansen på Stockholms Stadsteater

Dödsdansen är en av Strindbergs mest fascinerande pjäser. Den kan spelas på så olika sätt - rasande, iskallt - och bli spännande varje gång. Stadsteatern har spelat många Strindbergpjäser på senare år, och lyckats göra Leka med elden och Fröken Julie tidlösa och intressanta.

Att placera Edgar och Alice i samtiden, bundna till varandra av tvånget att hålla samman en krackelerande yta, är en god idé. Trots att de gjort sig ovänner med alla andra på ön, sliter de på för att upprätthålla skenet av en ganska god karriär i det arkitektritade huset med strandutsikt. Men redan där börjar nedtonandet av den livliga pjäsen, som gör att uppsättningen tappar energi.

Edgar och Alice sitter och småpratar med varandra i sina designerfåtöljer. Visst är tonläget i Pia Johanssons röst högt, som om hennes roll Alice vore spänd. Men det är inte mycket i Allan Svenssons beteende som visar att han är en hustyrann. När senare Alice börjar berätta om hur ond han är, blir hennes ilska ensidig och det får föreställningen att halta i första akten. Under en scen, när Edgars hjärta först börjar tredskas, blir stämningen kuslig som om pjäsen för ett ögonblick ville vara en spökhistoria. Men det ögonblicket kom och gick, och bidrog mest med förvirring.

Första akten är mycket långsam, med rollfigurer som funderar fram sina repliker även när de kunde hugga. Istället för att skapa en känsla av eftertänksamhet får det pjäsen att tappa i tempo. Allt det svåra är också nedtonat: fiendskapen i äktenskapet är inte lika uttalad, pengabristen är inte så konkret.

 Foto: Carl Thorborg

Andra akten börjar med fart och i ett humoristiskt tonläge. Förutom då gästen Kurt (spelad av Niklas Hjulström), som är kvar i första aktens fundersamma ultrarapid. Nu är det dags för uppgörelse; illasinnade planer skall deklareras och omsättas. Förolämpningarna haglar och möblemanget flyger, men ändå bränner det inte till. Andra gånger har jag kunnat känna förståelse för både Edgar och Alice, hur elaka de än varit mot varandra. I den här uppsättningen har allt i pjäsen blivit ett snäpp mindre farligt, och historien har förlorat sin nerv.

Länk till Stadsteaterns sida om Dödsdansen

Amy Bennett på Galleri Magnus Karlsson

Amy Bennetts tavlor är målade med omsorg: proportioner, djup och detaljer från kant till kant. Ljuset och färgerna är litet ovanliga, som om allt utspelar sig i en dimension litet annorlunda än vår. Människorna och situationerna på bilderna är också litet ovanliga. Vi ser offentliga platser - väntrum, en kyrka - där människor beter sig stelt och ovant, som om de inte visste vad man brukar göra där.

Amy Bennett, Waiting Room (2010)

Proportionerna och färgerna kommer av att Amy Bennett bygger upp varje motiv som en scen i litet format innan hon målar av den. De ovanliga poserna kommer av att hon flyttar runt de medverkande i sina modeller. Ibland blir resultatet annorlunda än den ursprungliga idén, när hon upptäcker något nytt i scenen.

När jag vet att tavlorna är målade efter förebilder i liten skala kan jag se det, men samtidigt kan jag välja att tro att de avbildar en annan sorts liv. När jag ser fotona av modellerna tänker jag att de skulle kunna få liv när som helst, och röra sig efter helt egna lagar och idéer.

Amy Bennett, Church Giggles (2011)

I Bennetts utställning Sore Spots på Galleri Magnus Karlsson finns inga drivande människor i någon scen. Alla ser ut som spelpjäser, styrda av någon mycket större. Det gör att tavlorna inte ser ut att avbilda någon enstaka händelse, utan en roman som förgrenar sig i tiden och rummet. I så fall en stillsam men litet kuslig roman.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sore Spots

The Future av Miranda July på bio

Även om man älskar katter retar man sig nog till vansinne på den fejkade berättarrösten som inleder filmen. En lillgammal "katt-röst" berättar förnumstigt om hur mörkt och ensamt det är att vara utomhus, med ord och intonation som om en småtjej sade det mest hjärteknipande hon kunde komma på.

När jag inte trodde jag kunde bli mer irriterad, så dyker de två huvudpersonerna upp i bild. De är ett hipsterpar i en liten lägenhet som är charmigt-slarvigt inredd. De talar med varandra i fantasibilder, och när de har något allvarligt att tala om mumlar de om det i överdrivna metaforer. Vad har de för allvarligt att tala om? Att om en månad så kommer de att hämta hem den övergivna katten från sjukhuset där de lämnade in den när de hittade den. Och då kommer de att få ett större ansvar än de hittills haft; att ta hand om ett annat liv i fem år till. Fem år! Då är de 40, nästan döda! Så under den här sista månaden i frihet måste de passa på att förverkliga sina drömmar.

Vad har de för drömmar då? Bara de som de ser och lånar av andra, verkar det som. Sophie skall lägga ut youtube-filmer av sig själv när hon dansar. Visserligen verkar hon ha en personlig dansstil, men idén fick hon från receptionisten i dansstudion där hon arbetade. Och när hon står där i sina noggrant utvalda danskläder blir hon till sist helt handlingsförlamad.

Jason ser en man från miljögruppen Tree by Tree, och bestämmer sig för att aktivera sig för dem. Det är ju en fin ambition, om än den dök upp av ett infall. Men åh, så tafatt han är när han går runt och skall försöka prata med människor! Och utsläppen från hans bilresor, tär de inte minst lika mycket som de få träd han lyckas sälja kan kompensera?

Att se de två lealösa människorna leva sitt liv liksom bortkopplat från verkligheten är otroligt irriterande! Jag börjar önska att något skall hända som skakar om dem och får dem att känna saker på riktigt. För även när handlingen, halvt metafysiskt, vrider dem ur deras bana, är det som att de upplever allt, till och med sina egna känslor, i ultrarapid och från ett avstånd.

Och då och då kommer den knarriga kattrösten in igen, och påminner mig om att det finns något i filmen som är ännu jobbigare än de två.

Faktum är att jag inte hatade filmen så mycket som det kan låta. Ofta var det på gränsen till humoristiskt hur bortkomna de två var i sina liv. Ibland när det gick extra dåligt för dem skrattade jag till. Framför allt kände jag hur rikt på handling, medvetenhet och eftertanke mitt eget liv är, i jämförelse med de två kära dumskallarna på bioduken. De skadar ingen människa med sina försynta liv, men jag kan inte låta bli att undra hur de skulle klara sig om de mötte verkliga motgångar. Tja, om de inte gör det kan de alltid fortsätta att röra sig genom livet i ultrarapid, och titta med stora ögon på allt som händer kring dem för att någon annan haft drömmar och ambitioner.

Ready Player One av Ernest Cline

Året är 2044, och den verkliga världen har blivit ett fult ställe. Så står det på baksidestexten till boken Ready
Player One, och på den prosan är boken skriven. En berättarröst vänder sig direkt till läsaren och vill berätta sin historia, med råa avfärdanden av den skitiga verkligheten - och ack så fyllt av torftiga klichéer. Så här kan det låta:

I was halfway through the fourth episode of my Family Ties mini-marathon when the laundry room creaked open and my aunt Alice walked in, a malnourished harpy in a housecoat, clutching a basket of dirty clothes. ...

Her eyes went wide when she spotted my laptop. I quickly closed it and tried to shove it into my backpack, but it was too late.

"Hand it over, Wade," she ordered, reaching for the laptop. "I can pawn it to help pay our rent."

"No!" I shouted, twisting away from her. "Come on, Aunt Alice. I need it for school."
"What you need is to show some gratitude!" she barked.
...
Aunt Alice returned a few seconds later with her boyfriend, Rick, who was still half-asleep. Rick was perpetually shirtless, because he liked to show off his impressive collection of prison tattoos. Without saying a word, he walked over and raised a fist at me threateningly. I flinched and handed over the laptop. Then he and Aunt Alice walked out, already discussing how much the computer might fetch at a pawnshop.

Varför är datorn så värdefull för Wade (och miljontals andra)? Jo, för genom sin dator kan man nå OASIS, en simulerad värld mycket mer verklighetstrogen och tillfredsställande än vad vi ser idag i WoW och Second Life. OASIS är till och med mycket mer givande än den verkliga världen runt Wade. Den är ett jätteuniversum som innehåller replikor av uppdiktade världar i böcker och film; Sagan om Ringens Midgård, Vulcan, Arrakis, Magrathea, Discworld, Ringworld och många fler. Beroende på vilken värld man besöker kan man använda sig av magi eller avancerad teknologi, allt anpassat till den världens förutsättningar.

Grunden till allt detta är kodat av James Halliday; visionär, datasnille, och arbetsmyra, eftersom han alltså har hunnit med att utveckla multipla universa alldeles själv. Inte bara har han programmerat allt buggfritt, vackert och realistiskt in i minsta detalj, han har även skapat gömda nycklar och en skattjakt inuti OASIS. Den här hemliga skattjakten kommer inte till världens kännedom förrän samma dag som James Halliday dör. Och varför? Jo, för att Halliday har planerat det så att den som listar ut ledtrådarna och vinner skattjakten får hela arvet efter honom själv! Och han var inte bara jätterik, han lämnar också efter sig kontrollen över OASIS. Det har gått flera år sedan Halliday dog, och ingen har ens lyckats hitta den första nyckeln i skattjakten. Men så kommer Wade på något...

Om den inledande platta prosan gjorde att jag ville slänga boken ifrån mig, fastnade jag som en 12-åring vid en joystick när Wade kastas in i sin första utmaning. Fastän jag aldrig varit någon fanatisk storspelare var det fascinerande att följa varje ögonblick av Wades kamp. Varje gång han började lista ut en ledtråd eller frammana sina dataspelskunskaper för att komma vidare, var det som att Ernest Clines prosa flödade som allra bäst. Det vägde upp för de taffliga replikerna, och för andra detaljer som jag funderade över. Till exempel, om OASIS är gratis, var står servrarna det körs på, och vem driver och underhåller dem? Och hur smart är det att designa sitt testamente så att den som tar över ditt imperium med stor sannolikhet är en dataspelsälskande tonåring med begränsad erfarenhet av den verkliga världen?

Till saken hör att James Halliday var stor 80-talsfantast, och det avspeglar sig i hans tävling. Alltså 1980-talet, som inte ligger så långt bakom oss nu. Så listigt, Ernest Cline! Vi är ju många och köpstarka i den åldersgrupp som minns vår barndom och tonårstid med John Hughes-filmer, MTV och Duran Duran. Ja, jag erkänner, 1980-talet är en fin tid att vara nostalgisk över. Nu får Hallidays intresse en ny generation människor att memorera alla repliker i Breakfast Club, för att inte tala om att vi läsare kan nicka lyckligt när Goonies och War Games nämns. Men mitt i all retro-fanatism är det ltet sorgligt att märka att 2040-talet inte verkar ha frambringat någon egen populärkultur som gjort avtryck: det som finns i OASIS är samma fiktiva världar som vi drömmer om idag.

Förutom filmer, böcker och musik från 80-talet är det som gäller för att klara sig i Hallidays tävling att man kan spela de gamla goda spelen från den tiden. Då vet jag några som skulle ace:a tävlingen - Pata och Linus! Eller kanske skulle emulatorn hänga sig i sista striden med slutbossen, med Patas eviga otur. Jag som inte är lika finmotoriskt begåvad som de som fick highscore på Pac-Man tar och bortser från den krattiga prosan och njuter av att flyga igenom spelsimulatorerna tillsammans med den flinke Wade.