Vi lever omgärdade av tankesätt och traditioner som styr oss, ibland omedvetet, i hur vi lever våra liv. En del av traditionerna är lagstadgade, andra beror av omgivningens åsikter. I mitten av allt detta finns det utrymme där vi själva har möjligheten att välja hur vi vill leva. I boken
To Paradise är det som att Hanya Yanagihara (noggrant och försiktigt) har rensat undan några av förväntningarna och fördomarna som styr oss idag, för att kunna lägga fokus på andra utvalda delar av mänskliga relationer.
Den digra boken är indelad i tre delar, varav den första utspelar sig 1893. Den andra delen är uppdelad i ytterligare två delar, vilka utspelar sig 1993 respektive ett tjugotal år tidigare. Den sista delen är indelad i tio kapitel om c:a fyrtio sidor var, där hälften utspelar sig under fem årstider 2093-2094 följda av tillbakablickar till händelser femtio, fyrtio, trettio, tjugo och några år tidigare.
I Yanagiharas historia har Amerikas Förenta Stater tagit en annan form, och kring New York finns de fria staterna där homosexualitet är normaliserat och formaliserat till den grad att äktenskap mellan två män eller mellan två kvinnor är vanligt. Vi kan inte låtsas som att det är en utopi med våra ögon mätt, för man talar om Chinamen, Orientals och the Negro Issue, men åtminstone en stor och viktig fördom är i alla fall bortröjd. Men precis som för heterosexuella människor så betyder det inte att kärleken är lätt att få och förstå. Vår huvudperson David Bingham är en känslig person som ofta misströstar om sina möjligheter att finna kärlek, och samtidigt inte kan öppna sitt hjärta för de annars goda män som hans farfar presenterar för honom.
Såväl handlingen som språket i 1800-talsdelen av To Paradise är ornerade och en läsare kan ibland fundera på om alla detaljer egentligen är av vikt för boken som helhet, eller krusiduller som tilltalar halva läsarskaran. Men jo, alla scener och djupdykande tankebanor ger oss den goda förståelsen för David som lägger grunden för valen som skall bli livsavgörande på de allra sista sidorna av berättelsen.
Nästa del utspelar sig också mestadels bland homosexuella män i ett New York som inte fördömer deras kärlek. Vi befinner oss i samma hus vid Washington Square Park som i första delen, och nästan alla namn dyker upp men på helt nya personer. Är de släktingar till dem vi mötte nyss? Det skulle kunna vara så men det känns också som en form av reinkarnation och ett sätt att inte låta någon vara fast i en roll för evigt.
Ett annat samhällskontrakt som Yanagihara också till stor del har undanröjt är det mellan föräldrar och barn. I de flesta berättelserna är det far- eller morföräldrar som tar hand om barnen, så är även delvis fallet för den David Bingham vi möter nu, men dessutom är hans far hemma på Hawai'i en källa till oro och skam, och ett mysterium för oss läsare tills vi får höra hans historia från honom själv. Han lever istället överlastad av förväntningar på vad han borde ha gjort, blandat med besvikelser över vad han har misslyckats med, och det är tur att Yanagihara inte spelar på känslosträngarna för det är lätt att leva sig in i trycket han lever under.
Sjuttio år från nu har staten gjort sitt till för att eliminera ytterligare några konventioner och göra det både lättare och svårare att leva. Människorna är hårt reglerade, maten är ransonerad och lägenheter tilldelas gifta par i olika zoner beroende på var man förtjänar att leva. Det kanske är lättare att lita på en stat med diktaturfasoner när åtgärderna motiveras av de återkommande pandemierna, behovet av att isolera nya smittade och av att de som inte blivit sterila hjälper till med återväxten av befolkningen. Därtill gör den globala uppvärmningen att man måste spara på vatten och ofta gå i klumpiga, kylande dräkter för att inte ta skada av värmen.
Det är också lättare att lyda drakoniska regler när det är allt man känner till. Charlie, vår sista huvudperson, har vuxit upp med dem och förväntar sig inget annat. I tillbakablickarna ser vi hur hennes farfar Charles är med och skapar de nya reglerna men steg för steg inser att de tar dem mot ett totalitärt samhälle utan återvändo.
Efter den första, sirligt skrivna delen från 1800-talet flyter språket i boken lätt. Något man får acceptera i To Paradise är att mycket av handlingen berättas i långa brev vilka kanske är litet för långa och välskrivna för att vara trovärdiga, men å andra sidan är mycket goda delar i berättelsen. Det gladde mig att efter att boken var utläst upptäcka att Hanya Yanagihara varit inspirerad av Michael Cunninghams fascinerande bok Specimen Days, eftersom det var just den som jag kommit att tänka på då och då under läsningen. Men trots likheter i struktur och några få detaljer är To Paradise en helt självständig bok och mycket tänkvärd. Några av huvudpersonerna gör i viktiga situationer val som i de allra flestas ögon är riktigt dåliga, men det är en god författares styrka att vi just då kan känna med dem och veta att de väljer efter sitt hjärta och att valet kanske är det rätta fastän det leder fel.
