Die kleine Berlinerin av Robert Walser

Nittonhundratalets första årtionden innebar stora förändringar för människor i gemen. Allt fler flyttade in till städerna och arbetade på kontor eller i fabriker, fabriker som tillverkade nya ting som människor sedan kunde köpa. I städerna fanns kaféer och restauranger för människor som inte hade tamdjur, grönsaksland eller ens ett eget kök, och bussar och spårvagnar bar människor till sina arbeten eller nöjespalats.

Boken Die kleine Berlinerin samlar ett antal korta prosastycken av Robert Walser, i ordning efter när de är skrivna från 1907 till 1928. De är till största delen utmärkta flanörberättelser: uppmärksamma beskrivningar av en park, ett kafé eller annan plats; vilka som befinner sig där och hur de interagerar, med utrymme för personliga reflektioner. Historierna kan tidvis framstå som banala, men betänk att det är den här sortens beskrivningar av vardagen som fyller ut våra teoretiska kunskaper om dåtiden och ger en känsla av hur det verkligen var att leva då. Det är gott att leva sig in i den lätta förundran och entusiasm över tidens nymodigheter när man läser ett stycke som Über der Elektrischen.

Es ist ein billiges Vergnügen, Elektrische zu fahren. Kommt der Wagen heran, so steigt man, in dem man vielleicht einer edlen Frauengestalt höflich den Vortritt lässt, ein, und der Wagen fährt weiter. Sofort bemerkt man, dass man ziemlich musikalisch veranlagt ist. Die zartesten Melodien tönen einem im Kopf. Im Nu hat man sich zu einem ersten Dirigenten oder gar Komponisten aufgeschwungen.

Nog önskar jag mig ändå ofta litet mer av berättande, inte bara betraktande hur underhållande det än är, som i den roliga novellen Im Provinz om en skådespelare som spatserar runt i en småstad och ställer till. Teater ligger för övrigt storstadsflanören Walser varmt om hjärtat, det märker vi i flera av styckena. Men titelnovellen, Die kleine Berlinerin, gör mig mäkta irriterad då han låter flickan på omslaget, Suzanne Aimée Cassirer, nu i elvaårsåldern, beskriva sitt liv så banalt och ointelligent, som om han ställt de dummaste frågorna och tolkat dem så enögt som möjligt.

När (första) världskriget startar blir tonen dovare, utan att stridandet ens uttryckligen nämns. I de längre berättelserna Frau Wilke och Frau Scheer möter vi två äldre kvinnor vilka, kanske berättigat, inte tycks om av sin omgivning, sina hyresgäster, och ändå eller kanske just därför väcker sympati och gemenskap hos berättaren.

Robert Walsers nervsammanbrott år 1929 hade föregåtts av ångest och hallucinationer under en längre tid. De kronologiskt sista berättelserna i samlingen är mer komplexa i struktur och innehåll, och säkert är det inte bara ett estetiskt val utan påverkat av Walsers sinnestillstånd. Man anar en distans och oförståelse från andra människor till den berättande, och en osäkerhet hos honom, och det smärtar förstås att läsa. 

De tidiga, enklare berättelserna är givande för inblicken i tidsandan. Jag ser fram emot att läsa mer av Walser, då främst romaner där han kan fördjupa sig i handlingen och karaktärerna.

Mimi Tavares på MNAC Lissabon

Museu Nacional de Arte Contemporânea do Chiado i Lissabon visar sedan dryga hundra år samtida konst. En av dessa samtida konstnärer och tillika Lissabonbo är Mimi Tavares. Ett urval av hennes verk ställs ut under titeln Sons Invisiveis/Invisible Sounds. Jag känner inte till henne sedan tidigare men ser att hon även målat färgrika tavlor. Här är hon dock sparsam med färger och täckning. En del bilder är nästan som försök av en aspirerande konstnär som inte räknar med att bli färdig med bilden. Dock är Tavares teknik och känsla för komposition driven, och de stora tomma ytorna mer ett tecken på mod och självkänsla.

Ibland är två verk placerade så att de korresponderar med varandra, som den gedigne herren som syns som porträtt och placerad i ett landskap. Där ser han inte lika auktoritär ut som på den stora sammanställning av herrporträtt som han har rymt från.

Jag tycker mycket om tekniken att teckna en bild huvudsakligen i svartvitt med komplettering av bara en färg (eller två). 

Några bilder av äldre personer i speciella situationer ser ut att bära på en innebörd som jag som utomstående inte kan förstå. Kanske inte mystik men en historia förankrad i naturen omkring dem.

Men barn som leker är det alltid lätt att ta till sig, liksom ungdomar som längtar bort.

Länk till MNACs hemsida

FUBAR

Arnold Schwarzenegger vill inte pensionera sig från skådespelandet. Men pensionera sig, det vill hans rollfigur Luke Brunner i TV-serien FUBAR. Fast först skall han genomföra ett sista uppdrag i Guyana, där en inblandad är vapenhandlaren Boro som Brunner har följt sedan han var en liten pojke. Brunner har faderskänslor för skurken Boro, men de toppas förstås när han upptäcker att den andra CIA-agenten på plats är hans verkliga dotter Emma. Surprise! Ingen av dem har känt till att den andra jobbar för CIA och nu måste de hålla god min inför vapenhandlarna - i korta avbrott, medan familjegrälet egentligen tar överhanden.

Vi får se några inledande actionscener med Luke Brunner för att övertygas om att mannen är gammal men fortfarande kan slåss och springa. Men alltmer av avsnitten fylls med mer familjegnabb som går på tomgång. Luke oroar sig för Emma och vill att hon skall lämna CIA, Emma blir sur och vill att Luke skall se att hon är kompetent. Vidare hemma i USA gnisslar det mellan Emma och hennes alltför snälle pojkvän Carter. Och allra mest genant är Lukes fumliga men envetna försök att vinna tillbaka exfrun Tally.

Där finns några sidekicks som är ganska coola fastän de mest är stereotyper: tuffa kvinnan Roo, Aldon vars vältränade kropp fäller män med vapen och kvinnor med honung, über-nörden Barry som bara kan tänka i termer av Star Wars eller annan fiktion. En ljuspunkt är CIA:s psykolog Dr. Louis Pfeffer som spelas av sötnosen Scott Thompson. Men tyvärr blir det i slutändan för få actionscener och för mycket gnabb för min smak.

Lords of Uncreation av Adrian Tchaikovsky

I två tidigare böcker har vi sett outgrundliga Architects, stora som månar, dyka upp ur Unspace för att förgöra ännu en planet. Utom i de fallen då de kunnat övertalas att vända av någon Intermediary, en människa med speciella och i de flesta fall plågsamt inopererade egenskaper att kontakta Architects och även navigera i Unspace.

Adrian Tchaikovsky har målat upp ett universum av civilisationer och varelser som är väldigt olika mänskligheten. Det finns samarbeten och misstro på makronivå, men öga mot öga (eller vad det nu blir) är det personliga drivkrafter och vänskaper som styr vad som händer. Våra huvudpersoner som vi först såg i och kring bärgarskeppet Vulture God är utspridda på olika platser, varav den viktigaste förklaras i en ganska stor infodump på de första sidorna. Men visst är det spännande att läsa om artefakterna av en svunnen civilisation som kan hålla samman en atmosfär och gravitation trots att dess delar tycks hänga löst med stora glimtar av tom rymd emellan, och också om den uråldriga forskningsstation man lirkat in där, den där Inten Idris och Naeromathin Ahab påbörjade sin utforskning av Unspace i förra boken, Eyes of the Void.

Expeditionerna ned i Unspace och vad de finner där fascinerar mig mest, då vi förstår att där finns inte bara lösningen på problemet med att Architects utplånar allt intelligent liv, utan också grunderna till en skönt krånglig kosmologi vilket jag alltid uppskattar. Tchaikovsky är inte den skickligaste på att berätta om Idris oro och lockelse under de våghalsiga Unspace-färderna utan kommer farligt nära att upprepa sig tills det blir tråkigt, men det är ändå spännande att komma närmare och närmare historiens och universums mittpunkt.

Utanför Unspace finns som sagt också mycket att intresseras och förbryllas av: Aklu the Unspeakable, the Razor and the Hook med sin symboliska och konkreta roll som kraftfull gangster i Essiels komplicerade civilisation, är i sin tur förtjust i eller kanske till och med imponerad av hur människan Olli inte låter sig hindras av att vara född utan fungerande lemmar utan snabbt blir ett med de hjälpmedel hon kommer över. Genom Olli får vi inblick i Essiels ceremonier, underliga och svårbegripliga och kanske bra eller dåliga för dem som deltar. Alla tidigare huvudpersoner växer in i sina roller i Lords of Uncreation och får nästan i tur och ordning tillfälle att rädda universum tack vare just sitt eget bästa karaktärsdrag. Det känns alltid litet tomt när en lång och rik berättelse avslutas, och vissa frågetecken kvarstår efter sista sidan i trilogin The Final Architecture, men det var en skönt omtumlande resa med människor och andra varelser.

Fler böcker av Adrian Tchaikovsky:
Cage of Souls
The Tiger and the Wolf
Children of Time
Children of Ruin

Doors of Eden

Shards of Earth

Eyes of the Void

Berardo Museu Arte Deco i Lissabon

 Ett av Lissabons många vackra hus är inrett med de art noveau- och art deco-möbler som affärsmannen Joe Berardo samlat. Sedan 2021 är samlingen tillgänglig för allmänheten, och vilken underbar upplevelse det är att stiga in i byggnaden och se de vackra föremålen!

Ljuvliga böljande linjer i art noveau inte bara i dekorationen utan i möblernas och inredningens formgivning. Noggranna och skickliga hantverkare skapade i början av 1900-talet möbler som helt enkelt inte kunde masstillverkas.

Möbler skapade med omsorg som i sin tur skapade harmoni i hemmet var också en del i filosofin för Arts & Crafts-rörelsen i England, som en motrörelse till den tilltagande industrialiseringen. Men blanka, snabba maskiner hade också sin lockelse, och i art deco som i sig var stramare och mer funktionell driven såg man inte snett på fabrikstillverkning.

Möblerna som skapades speglade den nya livsstilen, ett liv av lättja och njutning, och vi ser många barskåp från den här perioden.

Benens form på skåpen nedan liknar ballerinors tåspetsdans.

Man önskar sig att dagens designers, inredare och renoveringsberoende tog större intryck från de här tiderna och stilarna, inte bara estetiken utan också omsorgen om detaljerna och hantverket, och den sköna föreningen av form och funktion.

Länk till en sida om B-MAD

Jury Duty

Ronald Gladden är kallad till jury duty i ett mål mellan en uppsagd anställd och hans före detta arbetsgivare som hävdar att han orsakat hennes företag stor skada. Ron är medveten om att rättegången spelas in som en dokumentär om rättssystemet i USA, men han är inte medveten om alla extra kameror som hålls gömda för honom, eller om att alla inblandade, förutom han själv, är skådespelare. Jag känner igen ett par av dem från andra serier jag har sett, men Ron känner bara igen den vi är tänkta att känna igen: filmstjärnan James Marsden, som spelar en överdriven version av sig själv.

Åh nej, en massa paparazzi försöker tränga sig in och fota James Marsden! För säkerhets skull måste hela juryn flytta in på hotell så att de inte påverkas av omgivningen. Utmärkt tillfälle för jurymedlemmarna att komma nära varandra och hamna i galna situationer även under tiden mellan överläggningarna i rättssalen! För de övriga personerna i juryn har fått små underligheter inskrivna i sina personligheter, som Todd som använder sig av underliga extra-hjälpmedel inklusive utfällbara stolsben fastspända under rumpan. Noah å sin sida börjar misstänka att flickvännen som måste åka på semester utan honom är på väg att hitta någon annan. Men det gör kanske inte så mycket, för den extroverta Jeannie är förtjusta i blyga killar som Noah, och kanske kan Ron hjälpa till att tussa samman dem?

I sista avsnittet kommer man att få se hur mycket planering och även repetitioner som låg bakom scenerna som skrevs för att ställa Ron inför underliga situationer och pröva hans uppfinningsrikedom och lojalitet mot de övriga jurymedlemmarna. Gott nog visar det sig att Ron är en riktigt sympatisk kille som gärna hjälper till och gör sitt bästa. Det fungerar bra, för även om hans mot-spelare är udda är de också i grunden hyggliga (förutom James Marsden som är extra dryg), och det ger en god stämning i serien men också många fantastiska gapskratt. Utmaningarna som Ron ställs för kan vara krångliga men inte elaka. Därtill är det upplyftande att se hur han också anstränger sig för att förstå alla sidor i det fejkade rättsfallet för att kunna argumentera för ett rättvist utfall.

För någon som inte gillar dokusåpor håller sig Jury Duty på rätt sida om det snöret, men fortfarande med underhållningen i att man ser någon försöka hantera knepiga situationer utan manus. Att det är en sådan hedersknyffel som Ron, som uppenbart vill det bästa för sina medmänniskor, gör Jury Duty till en både rolig och positiv historia.

Märket av Fríða Ísberg

Ibland sker det grymma våldsdåd; någon misshandlar eller mördar någon som förnärmat dem eller till och med en närstående. Utstötta tonåringar beväpnar sig för att skada skolpersonalen eller den enda klasskamrat som någonsin visat dem vänlighet. Ofta är förövarna själva trasiga efter att ha blivit illa behandlade för att de beter sig konstigt och inte kan kontrollera sitt beteende. Hur kan samhället förhindra det? Hur kan man hitta och stoppa, allra helst hjälpa de här personerna innan något hemskt händer?

I samhället som boken Märket beskriver, ett Island tjugo minuter in i framtiden, finns ett test för att avgöra det. Empatitest skall det numera kallas, då det registrerar en persons reaktioner på svåra situationer och på så vis mäter hur stor empati hen har. Ligger ens utslag för lågt på skalan rekommenderas man terapi och medicinering för att höja sig mot acceptabla nivåer.

Genom ett spektrum av personer med olika placering på skalan och på samhällsstegen visar Fríða Ísberg skickligt olika konsekvenser av att testresultaten får större betydelse i samhället. Har du misslyckats på testet? Suspekt, då är det färre som vill anställa dig och du har svårare att få huslån. Resultaten får mer och mer betydelse, ett register upprättas och i berättelsen rör vi oss mot en folkomröstning om testet skall bli obligatoriskt. För en del personer är märkningen en trygghet: genom att bosätta sig i ett Märkt område kan man skydda sig mot omärkta personer som vill en illa. Men vi följer också desperationen hos personer som vet att de inte skulle klara ett test. Med god psykologisk insikt hos författarrösten får vi en viss förståelse, med förbehåll, för några av de val som de gör i rädsla och ilska över att bli utpekade. Även bland personer som blivit "godkända" förändras samtalsklimatet och relationerna till andra.

Det är fler än hon som har börjat att tiga. Tiga och lyssna, begrunda, förstå båda sidor och inte våga ta ställning eftersom ett ställningstagande är en generalisering och en generalisering är en våldshandling och det är därför bättre att lyssna och förstå i stället för att bråka och försöka visa att man har rätt.

Fríða Ísbergs bok påminner mig om Houllebecqs böcker, fastän hon rör sig i rakt motsatt riktning till honom. Båda tar en tendens i tiden och drar ut den in extremis. Ísberg gör det mindre underhållande men med större intelligens då hon redan i denna korta bok hinner låta olika aspekter brytas mot varandra. Vi lever i en tid då särskilt millennials lyfter fram sina komplicerade känslor och rätten att slippa såras av andra, så hur skulle det se ut om världen anpassades helt efter de kraven? Ett annat medium att jämföra med är TV-serien Black Mirror som ofta visar scenarier där invasiv ny teknik förändrar hur människor beter sig mot varandra, men boken Märket hinner gå djupare med varje huvudperson i boken och än ett timslångt avsnitt kan göra. Fríða Ísberg är en smart tänkare med kapaciteten att ge sina idéer liv, så att vi läsare kan fundera på om vi ser liknande tendenser redan nu och om det är bra eller dåligt.

National Tile Museum i Lissabon

Lissabon och även övriga Portugal är delvis täckt av vackert kakel. Många husfasader är smyckade med kakel, en del helt och fullt och väl underhållet, andra trasiga och bortfallna efter att ha suttit där i åratal men inte desto mindre vackra. Museu Nacional do Azulejo är museet som presenterar hur kakelplattor tillverkats genom århundradena, och visar en stor mängd intressanta kakel-alster från 1500-talet och fram till nu. Museet är inhyst i en tidigare klosterbyggnad, så där finns även ett vackert barockkapell med ytterligare utsmyckningar.

När man tittar på några av de utställda plattorna med repeterat mönster, är det intressant hur de enskilda plattornas mönster kan vara tråkigt eller obegripligt, men bli något vackert lagda intill varandra. Annat som är intressant att se är olika formationer för hur man lägger ut olika plattor med "ramar" kring. För egen del hade museet gärna fått ha flera rum om bara just mönsterskapandet med teoretiska bakgrunder till det, men fokus ligger istället på vackra exempel på illustrerade skapelser i kakel genom tiderna. En annan njutning är de återkommande displayerna med blindskrift där man får chansen att känna på kakel med relief.

Repetitiva mönster efterfrågades vid kyrkobyggen på 1600-talet då stora ytor skulle täckas och förskönas. Sedan skapades också vackra altaren med bilder av Jesus Kristus, jungfru Maria, helgonen och bilder ur Bibeln.

Utsmyckat kakel är uppskattat och skapas på nytt än i våra dagar, såsom i det utsmyckade köket skapat av Mäster Querubim Lapa så sent som 1988.

År 1905 skapades det intressanta mönstret med gräshoppor i relief - intressant då insekter och i högre grad trollsländor skulle komma att bli återkommande motiv under Art Deco.

Renodlade konstverk utan uttalad nyttofunktion kan också bygga på äldre tiders kakelteknik och utveckla den - inramningen av de annars mer moderna motiven som i Maria Keils Pastores/Shephers (1955) och Labirinto (1959). 

Querubim Lapas Composition (1991) låter större kuber ta form i det regelbundna mönstret och skapar en tredimensionell bild i en mjuk färgskala.

Ivan Chermayeffs Tiles from Oceanario de Lisboa (1998) är helt enkelt trollbindande med sina variationer mellan vitt och blått.

Länk till museets sida på Visit Lisboa

Ahsoka

För fans som har följt Ahsoka Tano sedan Star Wars: The Clone Wars är det nog glädjande att se att den storyline som även fortsatte i Star Wars Rebels följs i TV-serien som bär Ahsokas namn. För oss som ännu inte har sett de animerade avsnitten är det ändå inte svårt att komma ikapp bakgrundsstoryn och sätta sig in i vad som står på spel nu. Ahsoka och personligheterna omkring henne introduceras med lagom mycket detaljer i ett jämnt tempo, samtidigt som den spännande handlingen börjar ticka framåt.

Magin som redan genomsyrar Star Wars-världen får en egen riktning i Ahsoka. I galaxen långt långt borta öppnas nu vägen till ännu en galax, ännu längre bort kan man förmoda. Kartorna och medlen för att färdas dit är en njutbar blandning av vetenskap och mystik: handflatestora klot med inristningar på främmande språk projicerar stjärnkartor, alltihop estetiskt tilltalande och lockande. Men de som vill använda galaxvägarna har sitt eget bästa för ögonen, och i den andra galaxen väntar ett stort hot på att återvända: Storamiralen Thrawn, med en lång bakgrund i Rymdimperiet (och i böcker och serier om Star Wars).

Handlingen i Ahsoka rör sig framåt med utsökt balans mellan dialog, närstrider och fantasifulla landskap och varelser. Även för någon som älskar lasersvärdfighter kan de bli överväldigande många och tråkiga, men de vi ser i Ahsoka är fokuserade och driver historien vidare. Mysterierna - en planet i en annan galax! en mäktig kult! stjärnvalar! - smygs in och växer i betydelse så att även oväntade händelser framstår som logiska inom berättelsens ramar. Och trådarna tillbaka till de ursprungliga filmerna är få men välspunna.

Persongalleriet är fascinerande både till utseende och personligheter: General Hera Syndulla med grön hy och goggles; Sabine Wren som förlorade sin familj då Mandalore attackerades, och förstås Ahsoka Tano själv. Minst lika viktigt är att även huvudskurkarna har begriplig motivation och helgjutna personligheter - i detta fallet den drivande Morgan Elsbeth och de båda mörka jedierna Baylan Skoll och Shin Hati - och general Thrawn själv. Berättelsen om Ahsoka och personerna kring henne är en bra och intressant byggsten i Star Wars-sagan som vi förhoppningsvis får se mycket mer av.