fredag 30 november 2012

Chéri på Dramaten


Chéri är inte den glittrande Léa (Lena Endre). Chéri är hennes fosterson (Hamadi Khemiri). I kokotternas värld av behag, skönhet och en rikedom som kommer av ett intimt samspel med mecenater har hon uppfostrat honom till en av dem och samtidigt till sin egen.

Stephen Frears filmatisering av Colettes roman visades på TV för några veckor sedan. Trots en ypperlig rollbesättning kändes hela historien fel från början, och jag stängde av efter tjugo minuter. Därför var jag skeptisk till uppsättningen på Dramatens stora scen. Men jag tänkte att historien nog passade bättre som teater, och framför allt litade jag på regissören Jenny Andreasson efter den lyckade Slott i Sverige. Det gjorde jag rätt i.

Dramatens Chéri slog an rätt ton från första sekund. Till det dramatiska introt till Pet Shop Boys' Left To My Own Devices ser vi Léa och Chéri lekfullt dansa ned från marmorfoajén. När den framåtdrivande takten tar vid gör de entré framför våra ögon. Elegant marscherande över den roterande scenen lägger de grunden för pjäsen: dramatisk, snabbrörlig, modern.

Det är ett lättjefullt liv i de lever, i en färgskala från skimrande guld till mättat pärlvit. Men även den mest vidsynte kan finna bekymmer med deras tvåsamhet. När Chéri inte får som han vill blir han arg och börjar damma på möblemanget, och Léa svarar honom genom att säga att om det inte passar kan han flytta. Men lika snabba som till gräl är de till kyssar och smek, och till avledande löften om kärleksmöten och smycken. Men Léa har ju faktiskt varit modersgestalten i Chéris liv sedan han var knappt tio år gammal, och att låta den relationen övergå till erotik är att likställa med incest, hur väl de två ändå tycks passa för varandra nu.

En kokott, vilket både Léa och Chéri är efter hans uppfostran, bör ju heller inte fästa sig vid någon specifik utan måste vara vänskaplig, flirtig och uppvaktande mot de rika vänner som kan göra livet lättare. Ur den synvinkeln är det ju också problematiskt hur fästa de två är vid varandra. Detta ställs förstås på sin spets när det bestäms att Chéri skall giftas bort med den välbeställda Edmée (Nina Zanjani).

I en värld där alla är kokotter skulle förstås kärleksbråk och krossade hjärtan också uppkomma. Men det är i mötet med oskuldsfulla människor som 19-åriga Edmée som verkligt hjärtslitande situationer uppstår. När hon tror (eller försöker tro) att hon har hittat äkta kärlek och en själsfrände, har Chéri redan tröttnat på sin nya leksak. Mot Edmées hoppfulla undfallenhet blir hans vredesutbrott ännu mer frätande och hans manipulationer grymmare.

Det är kring Léa och Chéri som hela historien kretsar. Deras scener är intensiva och de två är just så samspelta som om de vuxit som slingrande stjälkar kring varandra i åratal. Men hela ensemblen är ypplerlig. Gruppen av mer bedagade kokotter i åldrande svart, silver och utsmetat smink påminner Léa om att hon blir äldre och mindre åtråvärd, men de är samtidigt fantastiskt roliga. Ja, man får anledning att skratta flera gånger åt alla dråpliga situationer och rappa repliker.

I Léas gyllenskimrande värld är det nog svårt för de flesta att hitta någon att identifiera sig med, och nya smycken kan inte alltid trösta. Kanske förtjänar alla det de får. I vilket fall som helst är Dramatens Chéri värd sin vikt i guld.

Länk till Dramatens sida om Chéri

Foto: Sören Vilks

torsdag 29 november 2012

Holy Motors


När den distingerade affärsmannen lämnar det vackra hemmet på morgonen, ropar barnen efter honom "Jobba duktigt idag, pappa!" Monsieur Oscar möts av en lång vit limousin och dess kvinnliga chaufför. Så fort han kliver in i bilen börjar hans jobb - eller har det någonsin varit avslutat?


Intill honom ligger en mapp med dagens första uppdrag. Man ser honom börja borsta en peruk med långt, grått hår, och strax efteråt ser man honom kliva ur limousinen som en dubbelvikt gammal kvinna. Efter att ha tiggt på gatan ett tag, återvänder Monsieur Oscar till bilen. Kameran vidgar fokus och visar att den överdimensionerade bilen innehåller lådor med kläder, smink och peruker och övrig rekvisita. Nästa uppdrag kräver en avancerad motion capture-dräkt. Skickligt byter vår huvudrollsinnehavare om, och utan att tala med någon annan människa eller motta ytterligare regi kliver han in i en animeringsstudio och börjar sitt avancerade uppträdande.


Uppdragen blir mer och mer bisarra och morbida. Ett tag tänker jag att Oscar i själva verket är taxichaufför, och scenerna vi ser är de fantasier han spinner om de personer han möter. Men fler och fler antydningar och rena utfrågningar visar att han arbetar på uppdrag; att hans insatser är efterfrågade. Den informationen är dock mer förvirrande än förklarande.


Scenerna blir mer och mer surrealistiska och får en alltmer existensiell twist. Ofta är de brutala, ofta också så utdragna att de blir litet långrandiga. Men lika utdragna blir scenerna av Oscars noggranna förberedelser. Det understryker att inga av händelserna är småsaker utan tvärtom stora och viktiga. Och visst är det omvälvande situationer som Oscar deltar i; sådant som en vanlig människa kanske upplever en gång i sitt liv eller aldrig. För Oscar sker det gång på gång från morgon till sen kväll. Men är han den enda "skådespelaren"? Eller är alla människor på gatorna och under gatorna "skådespelare" som han?


Trots att många scener är groteska och att andra scener är sorgliga, skrattar jag mycket åt filmen. Helt klart är den gjord med stor humor, det märks inte minst mot slutet. Varje möjlig slutscen undergrävs av en komisk vändning som för handlingen en bit till... och en bit till... Får man en förklaring till sist? Till hälften ja, till hälften får man fundera själv. Om man inte blivit förbannad och gett upp, och jag kan mycket väl förstå dem som gör det. Själv fick jag många goda skratt och en kosmisk tripp.


Här är en recension med några mindre spoilers från den läsvärda siten io9.

Min avslutande tanke är att Holy Motors är en hyllning till drama och skådespeleri i motsats till (regisserade) dokusåpor med folk som spelar sig själva. I varje iscensatt situation i filmen är Monsieur Oscar genuin i handling och uttryck, och jag lever mig djupt in i de mycket olika scenerna. Men vi har sett hur han repeterat och förberett sig, så inga känslor torde vara hans egna. Ändå är han så äkta och engagerande, mer så än någon överreagerande dokusåpakändis. Jag har sagt det förr, och Holy Motors styrker mig i min uppfattning: dikten kan vara sannare än verkligheten.

onsdag 28 november 2012

Lisa Jonasson på Galleri Magnus Karlsson

Samtidigt på baksidan av kroppen, 2012
 På ett litet utrymme längst in i Galleri Magnus Karlsson hänger flera tavlor av Lisa Jonasson. På varje tavla finns ett myller av bilder, uppbyggda av ännu mindre klara färgfält. Jonassons stil påminner om serieteckningar men med mer tyngd tack vare de många färgerna och de tydliga konturerna. Men hennes konst stöter bort mig.

Visst syns det att hon har mycket att säga, och det kan vara roligt att förlora sig i verkens detaljer. Men inte bara de övertydliga titlarna utan även de bilderna gör tavlorna för förklarande, som plakatkonst med ett budskap som tittaren bör acceptera, inte leta sig fram till själv. En del titlar är också alltför pustlustiga, som Samvetsgrannen. Jag känner mig inte lockad att utforska världen som Lisa Jonasson beskriver.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Samvetsgrannen, 2012

tisdag 27 november 2012

The Uplift War av David Brin

Den tredje boken i David Brins Uplift-serie tar vid precis där den andra slutade. Ett rymdskepp med besättning från Jorden hittade en uråldrig, övergiven rymdflotta av okänt ursprung. Några av de raser som länge varit fientliga mot Jorden och dess invånare tog det som anledning att anse sig förolämpade och enligt galaxens bysantinska regelverk utmana Jorden till krig. Detta gör de genom att attackera och ockupera en av Jordens kolonier, planeten Garth som ligger långt från Jorden och dess allierade.

Garth är huvudsakligen koloniserat av människornas första "upplyfta" ras, schimpanser. Efter att ha beskrivit upplyfta delfiner och deras sökande efter en roll i universum i Startide Rising, är det alltså schimpanser som står i centrum för berättelsen i The Uplift War. Det ger Brin tillfälle att berätta mer om de avancerade genmodifieringsprogrammen, och även hur schimpanserna funderar över restriktionerna i sina fortplantningslinjer.

Förutom schimpanserna får vi även djupare kunskap om Gubru, den ockuperande fientliga rasen av fågelliknande varelser. Det är litet roligt och kanske osannolikt hur genomgående fågellika de och deras underlydande ras Kwackoo är, men jag kan acceptera det för historien. En annan intelligent och mycket intressant livsform som beskrivs är Tymbrimi. De är människoliknande, kan visserligen inte använda metaforer men kan skapa halvt om halvt fysiska komplexa uttryck för sina känslor och tankar, förutom se, höra och tala.

Handlingen i The Uplift War är lättare att följa än i Startide Rising: kriget och dess enskilda handlingar är klarare beskrivna än i Startide Rising, liksom de icke-mänskliga varelsernas egenheter. Trots att mycket händer känns boken tidvis ändå trög, och den har litet väl många pojkrumsfantasier om flickor och pojkar och deras känslor för varandra. Båda de manliga hjältarna har i praktiken två flickvänner, en "intellektuell" och en "glädjeflicka" (om än kompetenta och viktiga, även de). Urrrk!

Det jag mest vill veta mer om är de miljontals år gamla civilisationerna i galaxens, och förstås de mystiska Progenitors, de som startade processen av att sprida intelligens och kunskap om hur man reser i rymden. Jag hoppas att få veta mer om dem i de tre följande böckerna i serien, som har de fantasieggande titlarna Brigthness Reef, Infinity's Shore och Heaven's Reach.

Fler böcker av David Brin:
Sundiver
Startide Rising
Brightness Reef
Infinity's Shore 
Heaven's Reach

måndag 26 november 2012

Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson 2012

För två år sedan såg jag Sara-Vide Ericson ställa ut tavlor med människor som blir strypta, av sina egna händer eller andras. I den nya utställningen på Galleri Magnus Karlsson, While Unconcious, är det andra tvångstankar som illustreras. En kvinna på ett fält är omgiven av ormar som slingrar sig mot henne och över hennes fot, och i den stora salens mitt ligger en replika av en orm på en liten bädd av sand.

Manhole, 2012
Där finns också en tavla betitlad Manhole där hotande förvridna grenar ramar in ett jordhål och andra motiv som vittnar om diffust obehagliga tankar. Men det finns även en harmonisk tavla av en upplyst glänta med träd, högt gräs och inbjudande stenar, och så Looking for eels. I den sistnämnda tavlan står en androgyn person i knädjupt vatten, med en fångad ål i varje hand. Att ansiktet är dolt av luggen gör stämningen osäker, men min spontana tanke är ändå att det är positivt att någon av de avbildade har lyckats få grepp om de slingrande varelser som rör sig under ytan.

Looking for eels, 2012
Sara-Vide Ericson tycks arbeta sig igenom ett antal fobier och bearbeta dem till något som går att visa upp. Även om tonen är mer hoppfull den här gången är jag glad över att hon fortfarande kan förmedla det tunga allvaret trots de ljusa kläderna och naturscenerna. Jag är inte så tilltalad av de här verken, men jag tror att hon kommer att kunna visa mer och intressant konst i framtiden.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Nykränkt av det undermedvetna, 2012

söndag 25 november 2012

Musik för två pianon i Konserthuset

En konsertpianist vid en flygel räcker för en helaftonskonsert. Till vår lycka finns det begåvade pianister som inte nöjer sig med det, utan samsas för att göra musik tillsammans: Bengt Hallberg och Jan Lundgren förra året och flera andra tillsammans med Bengt Forsberg i somras.

Idag var det Love Derwinger och Roland Pöntinen som satt samman ett utmärkt program med musik från 1900-talets första hälft, vartannat verk skrivet direkt för två pianon (minst) och vartannat omarrangerat. På scenen stod två flyglar vända mot varandra nästan som i en omfamning.

Det första verket, En blanc et noir för två pianon (1915) är ett sent verk av Claude Debussy. Det är med uppskattning som jag säger att det inte lät som två pianon, utan snarare som ett och ett halvt, så tätt var verket komponerat och så väl samspelta var musikerna. Debussys typiskt porlande toner lät extra rika, utan att tappa i lätthet.

Som dubbelt så många pianon lät däremot nästa stycke, som blev kvällens favorit för mig. Rachmaninovs sista verk, Symfoniska Danser (1940), har i sig själv en intressant dualitet där melodi och ackord båda tycks ha egna syften, trots att de är så ypperligt samstämda. Var och en av pianisterna spelade den dubbelheten på var sitt håll; enkla, upprepade trioler inbäddade i ett starkt framåtdrivande komp, så egensinnigt som om det återkastas från en parallell värld. Dubbelheten dubblerades av de två musikerna, men fastän stycket är intensivt blir det aldrig överväldigande.

Under pausen ställdes en varierad samling av slagverksinstrument upp på scenen, och så gjorde Niklas Brommare och Mika Takehara pianisterna sällskap för Bela Bartóks Sonat för två pianon och slagverk (1943). De fyra instrumenten var väl utnyttjade för att skapa variation och komplettera varandra. Fastän Bartók inte är min favoritkompositör, blev jag ofta positivt överraskad av energin och log då och då åt några kraftfulla sekvenser.

Sist på programmet stod Maurice Ravel, en kompositör som verkligen hör till mina favoriter. Men hans kända La valse (1919-20) i arrangemang av Zoltán Kocsis gjorde mig nästan orolig. Det var inte det att tangenterna dundrade högre än någonsin under eftermiddagen, utan att de oroande underströmmarna blev så starka. Valsen tycktes gå genom ett ödsligt nöjesfält; övergivna karuseller och dockor på väg att falla sönder; en blinkande fest som försöker bjuda på sitt bästa och inte förstår hur den skräms. Nej, jag blev förstås inte rädd på riktigt och jag kunde ha tyckt om dessa stämningar. Jag tyckte främst att arrangemanget lät harmonierna dränka melodierna, och även om det var en intressant variant, var det litet synd.

Efter uppskattande applåder bjöd de båda gentlemännen på ett långt och vackert extranummer, ett stillsamt stycke av Francis Poulenc. Det var synd att Konserthuset inte var fullsatt, för vilken fin konsert det var!

lördag 24 november 2012

Blacknuss på Fasching

 Äntligen! Äntligen får jag höra Blacknuss live efter att ha hört och älskat dem på 1990-talet! Vad jag vet har de varken ny skiva eller turné på gång, och det gör det ännu mer välkommet att de drar ihop bandet för en spelning. På Faschings scen är de hela tiden minst tio personer, men samspelta och vältrimmade som en funkigt besjälad kropp.

Jag tycker bäst om när bandet spelar funk och soul. Det är det de gör allra bäst, och det är den musiken jag gillar mest. De reggaelåtar de spelar tråkar ut mig efter bara några takter, fastän man hela tiden hör vilka begåvade musiker de är. Lika ointressant är deras variant på den fantastiskt enfaldiga hejaramsan Put A Ring On It, som dessutom följer på en ofokuserad version av superlåten Rising To The Top. Men så fort de startar introt till någon funkig låt lyfter det igen; det drivande kompet, de sköna melodierna och arrangemangen gör gott i min själ. Och gästen Stephen Simmonds guldstrupe gör vilken låt som helst till en skatt.

Det var en intressant upplevelse att höra en grupp musiker jag beundrar spela ett gäng olika musikstilar under samma konsert. Under nästan vetenskapliga former kunde jag jämföra och fundera på vad jag gillar och inte. Rapp är också något jag tycker är otroligt tråkigt, och när det blev för mycket av det gick jag, faktiskt inna konserten var slut. Det jag älskar mest är jazzig funk; intrikata och krävande harmonier spelade av riktigt bra musiker. Några av låtarna under kvällen var överjordiskt bra, så där bra att jag precis som på 90-talet knappt kunde tro att man kunde göra så bra musik i Sverige. Men det kunde man! Och ikväll fick jag höra det med egna öron. Snälla Blacknuss, spela oftare!


fredag 23 november 2012

Top Girls på Stadsteatern

Ur historien och ur historier och sagor är de kallade, de sex som står längs scenkanten när pjäsen börjar. De är ihågkomna av olika anledningar, en som upptäcktsresande till exotiska länder, en som konkubin för tusen år sedan i ett av de exotiska länderna, en som påven som blev avsatt och lynchad när hon helt överraskande födde ett barn och visade sig vara kvinna. Jag irriteras ibland när de pratar i munnen på varandra så att båda berättelserna går förlorade, men till största delen är det effektivt använt: när en kvinna pratar om något som varit viktigt i hennes liv, påpekar en annan att hennes liv var fyllt av det rakt motsatta. Det finns alltså inte en enda gemensamma nämnare mellan de minnesvärda kvinnorna, det finns inte en mall att följa, de är alla individer som hittat sin egen väg.


Därefter lämnas scenen över till Angie och Kitty, två kompisar i yngre tonåren. De är litet bråkiga och jobbiga, särskilt Angie som är full av ilska och energi och inte vet vad hon skall göra av den. Det är så skönt att få se ett vänskapsförhållande som inte är gulligt eller hoppfullt, utan så rörigt och förvirrande som livet ofta var som barn. Och ändå vill man dem båda så väl, särskilt Angie och hennes mamma som är fast i ett evigt gräl som bara tycks bli värre.

Angie är systerdotter till Marlene, kvinnan som kallade till middagsbjudningen i första scenen. Självklart blir en framgångsrik moster i London en lockande väg ut ur den tröstlösa barndomen för Angie. Men vad skall Marlene göra med den skrynkliga, hoppfulla flickan som dyker upp på hennes eleganta kontor mellan två brådskande möten?

Det finns situationer som ofta blir för klichétyngda i teaterpjäser. Kontorsarbete är kanske den främsta och mest irriterande av dem. Marlenes snärtiga arbetsförmedlare hör inte till de värsta, och tjänar mest som stålborstat blank bakgrund till den efterföljande handlingen.

En annan situation som också ofta går ned sig i stereotypiska mönster är uppgörelsen mellan klassresenären och den som blev kvar, kanske för att människor i verkligheten inte heller har så genomtänkta svar eller ens frågor. Den som kämpade sig vidare från ett outhärdligt läge, har den aldrig mer rätt att klaga på något? Den som blev kvar, får den skylla sig själv för att hen inte ansträngde sig? Eller har hon, i det här fallet, rätt att vara bitter och pika systern som seglar in vart sjätte år med fina kläder och dyra presenter? Då är det lätt att försvara sig med att säga att alla kan lyckas, om de bara anstränger sig.

Caryl Churchills pjäs hanterar dialogen ovanligt bra. När systern Joyce påpekar för Marlene att det finns de som inte klarar det, för att de faktiskt är dumma och lata, så har vi redan sett och fått sympati för den hon menar: Angie, som är obegåvad, outbildad och bråkig, men som har sådant hopp om ett fint liv men ingen praktisk aning om hur hon skall uppnå det.

Foto: Petra Hellberg
Med den kloka och välskrivna pjäsen i tankarna, vill jag komma med två reflektioner. Det är inte så att det här är ett typiskt kvinnligt problem - eller hur?! Det är väl inte bara kvinnornas uppgift att komma ihåg dem som är svaga och tröga, och dämpa sin egen äventyrslust för att komma fram? Den andra tanken jag har är att även om studier och målmedvetet arbete ger en lysande karriär, skall det inte behöva betyda att livet blir dåligt för alla andra. Jag tror att det är väldigt få av oss som arbetar i ljusa, luftiga kontor som tänker "Hahaa, så bra att de vid löpande bandet får arbetsskador och lön som inte räcker någonstans!" Varje arbete skall kunna ge ett drägligt liv.

Men man får inte heller se ned på arbete. I pjäsen kommer en flicka till Marlenes förmedling och berättar att hon skulle vilja jobba med reklam. När hon får höra att det är svårt att få jobb med reklam, men att det finns ett arbete som sekreterare på en lampskärmsfabrik, blir hon besviken. Som om det skulle vara något fel med det jobbet?! Som om hon inte skulle kunna få värdefulla erfarenheter för att kunna söka sig vidare sedan?! Som om det är arbetsförmedlingens uppgift att uppfylla folks drömmar?! Tsk tsk.

Med det sagt om innehållet, vill jag säga att alla skådespelare på scen är mycket bra, vare sig de talar i munnen på varandra eller berättar sina tankar med innerlig känsla, och regin ger dem så mycket spelrum som de behöver för att bli individer. Katarina Ewerlöf (Marlene) är utmärkt, fast har tyvärr för många scener av "disträ karriärkvinna blickar bort från den som talar för att hon tänker på viktiga saker". De som allra mest övertygar och berör blir två andra. Lena B Eriksson, som ju kan vara ett under av strålande glamour, är först näpen som oskuldsfulla Griselda, sedan grå och utsliten som Marlenes syster Joyce. Lika nyansrik är Rakel Wärmländer i en och samma roll, Angie som kan gå från tjurig skitunge till tonårsflicka i början av sitt liv, full av hopp och ovetande om hur många motgångar som väntar henne.

Det var den sista föreställningen av Top Girls som jag lyckades se. Jag blev mycket imponerad och vill gärna se fler pjäser skrivna av Caryl Churchill.

Länk till Stadsteaterns sida om Top Girls

måndag 19 november 2012

After the Apocalypse av Maureen F. McHugh

När apokalypsen har inträffat och ebbat ut, måste de som blev kvar klara sig vidare på något sätt. En apokalyps kan numera vara något annat än ett brinnande eldhav och Domedagen. I Maureen McHughs novellsamling After the Apocalypse varierar apokalypserna från samhällsomvälvande till personliga katastrofer. En del av berättelserna skulle till och med kunna utspela sig idag eller förra året. Det de har gemensamt är hur omvärlden blivit svårbegriplig, och Maureen F. McHughs fantastiska prosa.

Den första historien behandlar det snart uttjatade zombie-temat intelligent och med gott öga för detaljer. Jargongen i gänget av fångar som slagit sig samman i det zombie-drabbade området är lika övertygande som förödelsen och zombierna som grabbarna stöter på när de ger sig ut för att leta mat. Även om språket antar en neutral, officiell ton när det krävs, är det alltid direkt och lättläst.

McHugh fokuserar på några detaljer som ger handlingen skärpa och trovärdighet: miljöbeskrivningar men framför allt relationer mellan människor och inre dialoger av tveksamhet. Vad betyder det vilken T-shirt du hade på dig häromåret på jobbet som sista linjen av IT-support för ett irrationellt uppträdande administrationsprogram för sjukhusunderhåll? Och vad betyder det att subrutinerna i sagda program har namn av voodoo-andar? McHugh låter tillräckligt mycket vara osagt för att trigga läsarens fantasi.

De flesta av novellerna har ingen klart definierad slutpunkt. Oftare visar de upp en bråkdel av en värld som man förstår har förändrats mycket, eller så antyder de något som kommer att hända i framtiden. Alla uppskattar inte den sortens historier, men jag tycker väldigt mycket om dem. Maureen F. McHugh har också hittat precis rätt balans mellan att måla upp en levande värld och att lämna slutet öppet för läsaren.

Se på det suggestiva omslaget! Mitt exemplar av boken är nytt, blankt och oskadat. Vecken och skavningarna på kanterna ligger i bilden, den stiliserade bilden av en klocka med visarna på fem över tolv, som en vältummad relik från ett bombskyddsrum från 1960-talet. Ett utmärkt val av omslagskonst.

Två av novellerna finns att läsa gratis här: The Naturalist (28 sidor) och här: The Kingdom of the Blind (20 sidor). Själv läste jag boken långsamt, en novell i taget, för att den var så bra att jag ville dra ut på läsandet. En del av berättelserna gjorde mig tårögd när jag läste sista meningen. Boken är inte ens tvåhundra sidor lång och innehåller som sagt bara nio historier, men var och en av dem är så originell att det kändes som att ha läst mycket mer under en mycket längre tid. Jag kommer definitivt att leta upp fler böcker av Maureen F. McHugh.

Fler böcker av Maureen F. McHugh:
China Mountain Zhang

fredag 16 november 2012

Brahms Ein deutsches Requiem

Igår uppfördes Brahms Ein deutsches Requiem i Stockholms Konserthus av Kungliga Filharmonikerna och Eric Ericsons kammarkör. Jag har lyssnat mycket på detta verk och sett fram emot konserten ända sedan jag såg den i säsongsprogrammet. Men tyvärr blev jag sjuk och kunde inte utnyttja min dyra, dåliga biljett, och lördagens konsert är utsåld. Medan jag grämer mig över att ha missat konserten försöker jag glädja mig åt den stora publik som ändå får höra requiemet.

När Johannes Brahms mellan åren 1865 och 1868 skrev sitt requiem, undvek han strukturen från katolska dödsmässor, med Kyrie, Agnus Dei och andra liturgiska stöttepelare. Istället valde han själv texter från Bibeln och sammanställde dem till en egen meditation över livets förgänglighet, sorg, och hoppet om frälsning.

Av de ingående delarna i verket är det den andra satsen som griper mig mest: Denn alles Fleisch, es ist wie Gras, på svenska Allt kött är hö. Satsen slutar i hoppfulla klanger till orden ewige Freude, men det är den solemna titeln och dess musik som fascinerar. Satsen inleds med dova, tunga ackord, som följs av några försiktigt positiva klanger. Men strax följer körens sång, försiktigt avvaktande men djupt seriös. Så bygger ett crescendo upp till den magnifika strofen Denn alles Fleisch, es ist wie Gras. Den ståtliga inramningen gör att uttalandet känns definitivt, dock inte menat för att skapa hopplöshet. Ändå, jämfört med de hoppingivande mellansticken i satsen är det den oundvikliga domen, Allt kött är hö, som är budskapet att kontemplera.

tisdag 13 november 2012

Wolf Hall av Hilary Mantel

I över ett år stod boken oläst i min bokhylla. Det var inte bara omfånget som avskräckte, det var innehållet. Ännu en berättelse om livet kring Henrik den åttonde? TV-serien The Tudors hade förpackat historien som intriger, våld, sex och dyrbara kläder bland bortskämda ungdomar med makt att döda, och det hade ju sin charm. Till slut lät jag mig övertalas av alla goda omdömen jag läst, och började själv läsa Wolf Hall.

Och genast var jag fast! Liksom så många andra sögs jag in i berättelsen från första meningen. Thomas Cromwell, huvudpersonen, misshandlas av sin suput till far: en ögonblicksbild som känns direkt och seriös.

Jag brukar skruva på mig när en nyskriven bok använder ålderdomligt språk - det kännas oftast tillkrånglat och stör flytet i läsningen. I Wolf Hall är språket en aning invecklat, vilket ger boken en tillräcklig känsla av att tala från gångna tider. Mantel har också för vana att börja ett kapitel eller ett stycke mitt i en scen med såpass knapphändig information att man måste pussla samman vad som har hänt och händer av replikerna och gesterna. Det här gör att jag ganska ofta måste bläddra tillbaka eller läsa om en sida för att förstå allt. Ändå känns det inte som slöseri med tid för att boken är illa skriven, utan som väl använt tankearbete, som om läsaren är delaktig i att frilägga vad som hände för nästan femhundra år sedan.

Epoken då handlingen utspelas var en blodig tid. Människor var brickor i ett spel om makt och inflytande, och kunde offras som varnande exempel och för att kungen behövde visa sin makt. De blodigaste scenerna sker dock utanför boksidorna, och berörs som antydningar och fakta i diskussioner. Gör det skildringen mindre giltig? Jag tycker inte det, för under läsningen förstår man att det är ord och planer som driver allt framåt: diskussioner i lönndom, officiella dekret, upplösningen av ett äktenskap, ingångna avtal och möjliga konspirationer. Och som om hon kunde läsa mina tankar låter Mantel Cromwell säga detsamma på sidan 610:

The fate of peoples is made like this, two men in small rooms. Forget the coronations, the conclaves of cardinals, the pomp and processions. This is how the world changes,: a counter pushed across the table, a pen stroke that alters the force of a phrase, a woman's sigh as she passes and leaves on the air a trail of orange flower or rosewater: her hand pulling close the bed curtain, the discreet sigh of flesh against flesh.

Thomas Cromwell har varit utmålad som cynisk intrigmakare i historien som skrivits av hans eftervärld. Hilary Mantel antog utmaningen att se honom på ett annat sätt och ge hans porträtt nyanser. Och visst måste han ha varit uppskattad och omtyckt av några människor i sin tid. Skulle Cromwell ha klarat att orkestrera de stora omvälvningar han stod bakom, att byta från en förlorande till en vinnande sida, och hålla alla andra intrigerande lorder på lagom avstånd med bara lögner, mutor och smicker?

Thomas Cromwell, målning av Hans Holbein (1533)
Wolf Hall berättar historien om en omtänksam och trevlig man med humor och samvete. Kanske är det litet fusk att boken hoppar över Cromwells tid som legosoldat på kontinenten och slutar innan hans manipulationer leder till avrättningar av kungens motståndare, men det är lättare att engagera sig i en sympatisk huvudperson. Genom Thomas Cromwell får vi byta några kvicka ord med flickorna i Anne Boleyns hov, planera äktenskap som kan vara en katastrof eller vägen till köttgrytorna, höra lorder intrigera för att säkra sitt inflytande och se de gobelänger, möblemang och garderober som hastigt packas ned eller ställs upp på nya gods när en man övertar positionen efter en annan man som fallit ur nåden.

Liksom andra hänförda läsare hade jag inte fått nog efter 650 sidor, utan längtade efter att få läsa mer. Jag tröstade mig med den läsvärda intervjun med Mantel och hennes egna ord, som följde i min upplaga. Nu ser jag fram emot att fortsätta i Bring Up The Bodies som följer Cromwell högre upp i maktens sfärer. Kommer Cromwell att framstå som lika sympatisk när människoliv ändas på grund av streck från hans penna? Med tanke på att även Bring Up The Bodies fått ett Bookerpris och många hyllningar tror jag att Hilary Mantel lyckats hitta rätt balans mellan vänskapsband och cyniskt maktspel, precis som i Wolf Hall.

Fler böcker av Hilary Mantel:
Beyond Black
Bring Up The Bodies

måndag 12 november 2012

This or that

Jag har fått en enkät från Hermia, med frågor om läsning och annat trevligt som hör till, så här kommer mina svar!

1. Ljudbok eller bok i handen?
Bok i handen. Med en ljudbok får jag ofta känslan av att jag har missat något, och det är jättejobbigt att leta sig tillbaka i berättelsen.
 

2. Pocket eller inbundet?
Pocket, det är mycket lättare att bära med sig. Och jag har alltid en bok med mig i handväskan! Vid kö på banken eller en lång rulltrappa - varje minut av lästid är värdefull.

3. Påhittat eller verklighetsbaserat?
Påhittat. Jag tycker ofta att det blir 'sannare' än berättelser ur verkligheten.

4. Harry Potter eller Twilight?
Harry Potter.

5. Fantasyvärld eller vår värld?
Både och i lagom doser.

6. Kindle, iPad eller annat?
Nej, men jag är inte emot läsplattor av princip, om de uppfyller mina krav på att kunna vika (virtuella) hundöron och ge mig känsla för hur mycket av boken som är kvar.

7. Låna eller köpa böcker?
Jag hade inte varit på biblioteket på flera år, utan bara köpt och samlat. Men upptäckte jag att en del böcker jag inte hittade att köpa fanns på bibblan. Detta sammanföll med att mina senaste bokhyllor blev överfulla. Nu letar jag i Stockholms stadsbibliotek först innan jag klickar på "Beställ"!

8. Bokhandlare eller online?
Jag älskar ju att strosa i butiker fulla av blanka, olästa böcker, och betalar gärna några kronor extra för att de skall finnas kvar. Men många av böckerna jag vill läsa är udda och svårtillgängliga, så på sista tiden har jag suttit bekvämt i min soffa och klickat hem fina bokpaket.

9. Fristående bok eller trilogi?
Litet av varje, tack!

10. Tjock bok eller kort bok?
Omväxling förnöjer!

11. Romance eller action?
Action, men inte utan hjärna.

12. Mysa under en filt eller steka i solen?
Mysa under en filt.

13. Varm choklad eller latte?
En stor kopp te!

14. Läsa recensioner eller bilda en egen uppfattning?

Det händer ganska ofta att jag börjar läsa en bok vars handling jag inte har en aning om! Jag kan ha tyckt den verkat spännande, skrivit ned den på min lista och skaffat den först några år senare. I de fallen brukar jag inte ens läsa baksidesexten utan kasta mig rätt in i handlingen på första sidan!

Men en initierad recension, som förmedlar bokens uppbyggnad och stämning (hellre än handlingen) kan vara lika läsvärd som en bok. Jag hittar färre av den sortens recensioner än jag brukade i dagstidningarna, tyvärr. Jag försöker skriva på det sättet själv och hoppas att jag lyckas ibland, i alla fall.

söndag 11 november 2012

Kammarmusik av Per Nørgård

Per Nørgård
Höstens tonsättarfestival i Konserthuset har tillägnats danske Per Nørgård. På söndagens kammarmusikkonsert i Grünewaldsalen, som avslutade evenemanget, spelade två danska ensembler musik av Nørgård.

Konserten inleddes med ett nyskrivet verk för pianotrio, direkt följt av det äldre verket Spell. Trio Con Brio spelade precist men inlevelsefullt, vilket var just vad som krävdes. De tre instrumenten fick till en början plocka toner på ett sätt som lät som om de spelade helt oberoende av varandra, men då och då sammanföll sekvenserna till brottstycken av en gemensam melodi. Detta bygger på den matematiska Oändliga Serie av toner som Nørgård upptäckt och ofta låtit sig inspireras av. Mitt i verket Spell finns också ett parti av samarbete mellan instrumenten i klassiska harmonier och klanger.
Trio Con Brio
Efter paus inträdde Krogerkvartetten på scenen för att spela två stråkkvartetter, Stråkkvartett nr 1 "Quartetto breve" från 1950-talet och Stråkkvartett nr 8 "Night descending like smoke" från slutet av 1990-talet. Dessa båda verk hade en helt annorlunda uppbyggnad än de innan paus. Här byggde två eller tre av stämmorna täta klanger som ett annat av instrumenten fick röra sig över och genom. Av dagens musik tyckte jag bäst om den första stråkkvartetten med sin blandning av tyngd och lätthet. När konserten var över fick kompositören intensiva applåder av den uppskattande publiken.

Krogerkvartetten

lördag 10 november 2012

Mor och barn på Fria Teatern

De har inte setts på länge, de har ju varit på olika håll, det var länge sedan de var tillsammans, men nu är de det. Det är vad modern säger flera gånger i olika versioner, när sonen står i hennes lägenhet i Oslo. Hon låter inte anklagande, som en bortglömd längtande mamma, utan glättigmed en räcka av förklaringar, undanflykter, överslätningar, som om ingen av dem har skuld i att de inte träffats utan att det bara är en tillfällighet.

Sonen har bott på Vestlandet, modern studerade och gjorde karriär i Oslo och lämnade pojken efter sig. Hon ville ju ha en utbildning, och hon tycks leva det livet hon önskade sig och njuta av det. Förbindelsen med sonen och den förmenta moderskärleken är mest ord. När hon talar om dem båda som "mor och son", rättar pojken henne till "mor och barn" - barn är ett mer uppfordrande ord, som implicerar att den andra har ett ansvar för sin avkomma.
Foto: Olle Sundberg

Om man ser krasst på saken, om man ser varje människa som en ö och varje familjeförhållande som beroende av de berörda personligheterna, kan man då begära att varje förälder skall kunna ge sitt barn kärlek, omtanke och trygghet? Pojken har ändå haft sina morföräldrar, sin far och sina halvsyskon i sitt liv.

Det finns inga lagar som säger att en mor eller far skall visa intresse för sitt barn. Men ett visst mått borde man kunna kräva, bara av anständighet, en vänskaplighet snäppet över ytlig bekantskap. I alla fall mer än att föräldern gång på gång hasplar ur sig det till intet förpliktigande "Men hur har du det? Berätta!", sedan pratar vidare om sig själv innan barnet hunnit säga något. Den sortens frånvarande förälder måste inte ens vara en karriärkvinna som flyttat från sitt barn, sådana mödrar och fäder kan lika gärna bo i samma hus och aldrig tyckas märka att de inte vet något alls om sina egna barn.

Jon Fosses pjäser har i flera fall tystnader och långsamhet som en viktig ingrediens. Det är lätt att tappa bort det när en av rollerna har väldigt många repliker mot en annans väldigt få. Den som talar mest här är modern (Birgitta Sundberg), och fastän hon inte pratar hastigt önskar jag att hon hade fått tala litet mer dröjande, och med fler pauser där sonen (Henrik Ståhl) försökt säga något men inte orkat.

Konflikterna i pjäsen är specifika: karriärkvinnan som glömt sitt barn, den farliga sexualiteten och hur den bedöms olika hos män och kvinnor, tron på Gud och hur den kan slå en mur av krav mellan troende och icke-troende. Men resultatet av konflikterna, det värkande barnet och den överslätande föräldern, är allmängiltig och smärtsamt tung. Pjäsen är svår men sevärd.

Länk till Fria Teaterns hemsida

fredag 9 november 2012

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen

Personerna på scen är prydligt klädda för kontorsarbete: kostymer och dräkter med någon personlig detalj. De kretsar kring sammanträdesbordet, förbereder sig för att jobba, men replikerna kommer från barn som föreställer sig hur det är att vara på jobbet. Manusförfattare John Ajvide Lindqvist och regissör Tomas Alfredsson har spelat in sina samtal med barn och pusslat ihop dem till en lek om samarbete.

Det jag först blev litet besviken på, att det inte var så väldigt komiskt, visar sig vara föreställningens styrka. Man faller varken i fällan "vuxna människor gör tokiga saker" eller i fällan "barn säger skojiga saker om vuxenvärlden". (Men det finns ändå gott om anledningar att skratta.)


En av dem (Jan Waldekranz) glider halvt om halvt uttalat in i rollen som chef, och petar undan en annan (Ivan Mathias Petersson) från den centrala plats han slagit sig ned på. Den undanpetade killen är ändå seriös i sitt arbetande, nämner att han skulle vilja bli chef någon gång, och jobbar på ordentligt på en laptop. Men han skriver så högljutt, klagar de andra! Det är bara en av flera tillrättavisningar han får.

Den ena tjejen (Irene Lindh) kan bli riktigt ilsk och låta hotfull när hon pratar. Men för det mesta sitter alla på sina platser, stilla med några utbrott av verksamhet. Böcker, papper, skriva böcker är nog det man gör på jobbet. Fast chefen själv går ofta iväg med samtal i mobiltelefonen och kommer tillbaka med upprörande besked.


Då passar den tredje killen (Per Mattsson) på att ta plats som chef. Så glad han blir! Och hela stämningen på scenen blir lättare. Man börjar ge varandra komplimanger för att man varit duktig. Barnperspektivet, omkastad grammatik och små missförstånd om vuxenvärlden bubblar upp litet tydligare. Det är riktigt bra att det inte sker förrän efter att aktörerna har betett sig seriöst och skapat förtroende under första halvan av pjäsen. När den andra tjejen (Jennie Silfverhjelm) far ut i en intensiv litania om en som RÖKER är det ju jätteroligt, men ändå inte på ett sätt som om vi vuxna skulle stå beredda att klappa den lilla fröken på huvudet när vi skrattar.

Eftersom pjäsen kryssar mellan de båda nämnda fällorna (skojiga vuxna/näpna barn) vet jag till en början inte ur vilket av perspektiven jag skall tolka den. Men ganska snart slutar jag försöka förstå och njuter bara av replikerna och de oväntade händelserna. Det är varken vuxna eller barn vi ser på scenen, det är personer från en annan värld med helt egna villkor, och det är skönt surrealistiskt att höra och se dem.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

Foto: Roger Stenberg

måndag 5 november 2012

The Pattern Scars av Caitlin Sweet

Kungar och deras rådgivare styr länderna Sarsenay och Belakoa, olika varandra och olika vår värld. Där finns kraften av Otherseeing: några människor kan läsa framtiden för andra människor. Det är inte en framtid huggen i sten, utan bilderna en Otherseer ser är en del av ett mönster, och det kan bli verklighet eller också inte.

Nola visar sig som barn ha denna gåva, så hennes mor säljer henne till ett av de ställen dit människor går för att höra sin framtid, en bordell. Det är signifikant att Nola alltid befinner sig bakom höga murar och stängda portar; först på bordellen, sedan i ett hus dit hon tas för att skyddas och tränas, sedan i kungens palats tillsammans med andra Otherseers. Hon ser inte mycket av världen hon lever i, och därför blir den vag även för mig som läsare. Hennes närmiljö beskrivs med stor omsorg, speciellt vackra kläder och smycken, men beskrivningarna av färger och tyger blir aldrig konkreta, utan känns mer som en diffus utsmyckning.

Nola är inte bara inlåst bakom fysiska väggar, hon är också belagd med en förbannelse som hindrar henne från att göra det hon vill. Det är inte förbannelsen utan ett kroppsligt hot som tvingar henne att göra hemska saker som hon inte vill, men det kan hon inte berätta för någon. Detta är det som jag tycker minst om med boken: att Nola genom så gott som hela historien är oförmögen att kontrollera sitt liv. Hon resignerar inför det oundvikliga, och säkert har hon inget annat val, men att huvudpersonen är så passiv gör hela berättelsen trögare och mindre intressant för mig.

Ändå händer det en hel del saker, nästan som i förbigående. Människor dödas och förs tillbaka till livet, gamla legender väcks upp igen och två riken är på väg att gå i krig med varandra. Egentligen är det ett intressant grepp att skifta perspektiv på det här sättet. Likaså tycker jag om att gåvan av Otherseeing är så flytande beskriven, och att den visar sig mer och mer kraftfull ju mer Nola lär sig om den. Men sammantaget är det så många av bokens strukturer som är vaga eller bara skymtar i periferin, liksom språket och den långsamma utvecklingen av händelser. När jag läste The Pattern Scars kände jag inte ens någon större anledning att engagera mig i livsödena, vare sig huvudpersonens, den exotiska drottningens, det oskyldiga barnets eller de två ländernas alla undersåtar. Jag föredrar böcker med mer energi och fokus.

lördag 3 november 2012

Faurés Requiem i Kungsholms Kyrka


I Kungsholms Kyrka hölls en ljusgudstjänst, full av trösterika ord och psalmer. Redan under gudstjänsten spelade en ensemble ur Stockholm Concert Orchestra Johann Sebastian Bachs kända Air, som klingade vackert och tydligt i kyrkorummet. Efteråt framförde ensemblen Gabriel Faurés Requiem op 48 (1887-1890) tillsammans med Stockholms motettkör under ledning av Georg Lidström.

Detta requiem har jag älskat och ofta lyssnat på under många år. De skira melodierna och harmonierna låter verkligen som ett budskap från himmelen. Av de ingående delarna är min favorit Agnus Dei, från den inledande figuren i stråkarna till körens eteriska bön. Men ekon av kommande ackord hörs redan i de första satserna. På en konsert är det lätt att ge alla detaljer sin fulla uppmärksamhet.

Kyrkans akustik lät musiken ljuda väl utan att suddas ut av återklanger, och man hörde tydligt både kör, orgel ensemble, de starka solisterna och deras utmärkta samspel. Redan Sanctus började minna om änglakörer, både i de svaga och de starka nyanserna, och den liksom den viktiga Pie Jesu lät lika underbart som min favorit Agnus Dei. I efterföljande Libera me spelade musikerna så taktfast, men smakfullt, att man påmindes om Guds majestät och triumf på ett bra sätt. Den stillsamma In Paradisum som avslutar det vackra verket gav gudstjänsten en hoppfull final.

fredag 2 november 2012

Tower of Power på Nalen

De har varit i Sverige några gånger under de 44 år de har funnits, men varje gång Tower of Power kommer hit är det fest! Nalen var utsålt och fullt med förväntansfulla människor i alla åldrar. Vi fick vänta en halvtimme extra, men jag såg ju 'Doc' Kupkas hatt i dörren till sceningången och visste att de var nära. Och så klev de upp på scenen och radade upp sig till publikens jubel!

De första låtarna lät litet stela, och varför det var så fick vi snart veta. Både sångaren Fred Ross och trummisen  hade hoppat in med kort varsel - den ene för att Larry Braggs måste vara med sin familj, och den andre för att David Garibaldi nu svärs in i trummisarnas Hall of Fame! Inhopparna kan vara stolta över sin insats, och efter bara några låtar var alla samspelta och spelglädjen tog över. Och Emilio Castillo kunde förstås stötta på sång när det behövdes.

Bandet började förstås med tung och säker funk avlöst av enstaka ballader. Tom E. Politzer på tenorsax och Roger Smith på hammondorgel spelade många hyggliga solon. I starka Me And Mrs. Jones fick Fred Ross visa sin bredd som sångare. Men det är ändå funken man vill åt! Diggin' On James Brown inledde ett parti med låtar där Ross sjöng och dansade som James Brown. Och kompet, saxarna och trumpeterna var ju så tighta! Stämningen steg med varje låt. What Is Hip? smattrade fram som en ram till en annan räcka av låtar. Det var fest! Men det kunde bli ännu bättre! Efter att ha gått av scenen och blivit inropade igen, spelade TOP balladen You're Still A Young Man och förstås den jag väntat på hela kvällen - Soul With a Capital "S". Yes! Så skall det låta.