Ragtime-musik hade sin storhetstid i USA under 1900-talets första årtionden, ungefär samtidigt som E. L. Doctorows bok med samma namn utspelar sig. Den energiska, medryckande musikens breda popularitet gav svarta musiker en chans att bli accepterade och uppskattade i samhället, men som i så många liknande fall var det en villkorad acceptans med många fickor av motstånd och ren aggression.
En av romanens huvudtrådar handlar om Coalhouse Walker, en etablerad och framgångsrik ragtimepianist, som stöter på just en sådan ficka av hat hos den lokala brandkåren. Förnedringen och nonchalansen i hur de blockerar Walkers väg och låter hans bil saboteras möter motstånd i Walkers rättmätiga stolthet och självmedvetenhet, vilken sedan urartar i en proportionslös våldsvåg driven av hämndlystnad.
Central i boken är familjen, vars medlemmar inte nämns vid namn utan som Father, Mother och så vidare. Trots att vi i flera kapitel får insikt i hur de handlar och även i hur de rationaliserar sitt handlande förblir de relativt anonyma, inte bara för att de är namnlösa. Det är snarare för att Doctorow använder dem som aktörer för att skildra större skeenden och tankeströmningar i tiden; som marionetter placerar han dem i intressanta situationer där även verkliga personer ur historien är med.
Den mest utmejslade karaktären är Harry Houdini, vars tvivel och drivkrafter Doctorow fördjupar sig i. Han låter också Amerikas rikaste man, J.P. Morgan, genomgå motsvarande självrannsakan, som en motpol till Houdini som har massans beundran men ses som en simpel underhållare av societeten.
New York är världens centrum, med New Rochelle som den lugnare periferi där familjen lever sitt stillsamma liv. Flera av personerna i boken ger sig ut på långa och strapatsrika upptäktsresor - just därför att de äventyren är så distinkt annourlnda understryker de hur New York fortfarande är mittpunkten från vilken allt utgår. En mycket fascinerande reseberättelse i boken är också den dygnslånga spårvagnsfärden från Lower East Side till New Rochelle, en flytt från ett liv till ett annat, med många byten mellan de olika privata spårvagnsföretagen och ett knapphändigt mål mat och några timmars sömn här och där.
Ragtime skrevs 1975, vilket betyder att E. L. Doctorow fortfarande hade tillgång till människor som var med och kunde vittna om ragtime-epoken, trots att han själv inte var född då. Doctorows berättelse ger trovärdiga glimtar av tidsandan, om än ofta romantiserade. Huvudpersonerna är aningen stereotypa, men det stör mig inte lika mycket som hur en huvudpersons mor förskjuts och förpassas ut ur berättelsen utan att nämnas igen förrän i en bisats i sista kapitlet. Det är kanske mycket begärt att författaren skulle belyst även hennes öde när han redan har så många roller att spela med, men i den rundmålning som Ragtime utgör är hennes öde en blind fläck. Den invändningen hindrar dock inte att boken är en intressant och mycket läsvärd skildring av en spännande tid.
En av romanens huvudtrådar handlar om Coalhouse Walker, en etablerad och framgångsrik ragtimepianist, som stöter på just en sådan ficka av hat hos den lokala brandkåren. Förnedringen och nonchalansen i hur de blockerar Walkers väg och låter hans bil saboteras möter motstånd i Walkers rättmätiga stolthet och självmedvetenhet, vilken sedan urartar i en proportionslös våldsvåg driven av hämndlystnad.
Central i boken är familjen, vars medlemmar inte nämns vid namn utan som Father, Mother och så vidare. Trots att vi i flera kapitel får insikt i hur de handlar och även i hur de rationaliserar sitt handlande förblir de relativt anonyma, inte bara för att de är namnlösa. Det är snarare för att Doctorow använder dem som aktörer för att skildra större skeenden och tankeströmningar i tiden; som marionetter placerar han dem i intressanta situationer där även verkliga personer ur historien är med.
Den mest utmejslade karaktären är Harry Houdini, vars tvivel och drivkrafter Doctorow fördjupar sig i. Han låter också Amerikas rikaste man, J.P. Morgan, genomgå motsvarande självrannsakan, som en motpol till Houdini som har massans beundran men ses som en simpel underhållare av societeten.
New York är världens centrum, med New Rochelle som den lugnare periferi där familjen lever sitt stillsamma liv. Flera av personerna i boken ger sig ut på långa och strapatsrika upptäktsresor - just därför att de äventyren är så distinkt annourlnda understryker de hur New York fortfarande är mittpunkten från vilken allt utgår. En mycket fascinerande reseberättelse i boken är också den dygnslånga spårvagnsfärden från Lower East Side till New Rochelle, en flytt från ett liv till ett annat, med många byten mellan de olika privata spårvagnsföretagen och ett knapphändigt mål mat och några timmars sömn här och där.
Ragtime skrevs 1975, vilket betyder att E. L. Doctorow fortfarande hade tillgång till människor som var med och kunde vittna om ragtime-epoken, trots att han själv inte var född då. Doctorows berättelse ger trovärdiga glimtar av tidsandan, om än ofta romantiserade. Huvudpersonerna är aningen stereotypa, men det stör mig inte lika mycket som hur en huvudpersons mor förskjuts och förpassas ut ur berättelsen utan att nämnas igen förrän i en bisats i sista kapitlet. Det är kanske mycket begärt att författaren skulle belyst även hennes öde när han redan har så många roller att spela med, men i den rundmålning som Ragtime utgör är hennes öde en blind fläck. Den invändningen hindrar dock inte att boken är en intressant och mycket läsvärd skildring av en spännande tid.