Riv alla tempel av Henrik Bromander

Under större delen av barndomen är det inget problem att Johan är tjock. Men när han och klasskamraterna kommer i tonåren börjar tävlingen om vem som är tuffast och populärast, och då blir Johan en hackkyckling på vars bekostnad man kan ta poäng. Mobbingen pågår dagligen och är fruktansvärd; påtvingade figher mellan Johan och större killar som utmynnar i stryk och skador som Johan döljer för föräldrarna.

Kroppen är fel, ändra på den. Johan börjar träna och det känns skönt att se kroppen bli större och snyggare. Gymmandet blir mer och mer seriöst, och för att nå sina mål behöver Johan gå till ställen med tunga vikter och rätt inställning hos dem som tränar. Och med tillgång till preparaten som kan hjälpa en att bli så pumpad som männen i bodybuilding-tidningarna.

Efter en stund kom en man emot mig. Han var det största levande väsen jag sett, en tvåmeters jävla hulk med en nacke som var flera decimeter bred och ett klotrunt huvud nedkört i den som en pärla i ett uråldrigt skal. Han presenterade sig som Adde och sa att han var föreståndare för gymmet.

På gymmet finner Johan gemenskap med människor vars mål stämmer med hans, och även några djupare vänskaper. Identiteten formas kring att vara Stor, och likt flera av de andra blir det hans heltidsjobb att bygga sin kropp, med inryckningar på svartjobb där hans kroppshydda kommer till användning: dörrvakt, att röja upp i rivningsområden, och efterhand bara att se hotfull ut i indrivningsärenden.

De tilltagande dopingdoserna listas noggrant och övertygar någon som mig, en tunnis som Johan skulle säga. Att doping är förbjudet svetsar samman de Stora ännu mer mot tunnisarna som skriver lagarna, som gymmar litet halvdant i blänkande lokaler, som inte satsar helhjärtat på att bygga sina kroppar. Det är en styrka i Henrik Bromanders rättframma språk att man tillsammans med Johan upplever världen han skildrar som helt logisk, samtidigt som man ser hur enkelspårig och destruktiv den är.

Åratal av höga doser av förbjudna preparat sliter på Johans kropp och psyke. Efter hand kryper en paranoia in, och våldet som hittills bara varit ett hot tar överhanden vid sämre tillfällen. Henrik Bromanders direkta språk förmedlar både tankar och miljöer tydligt och klart. Det är ingen bra livsväg som Johan har slagit in på men det går att förstå hur svårt det är för honom att vika av från den, även de gånger han har en liten chans att klara det. 

Fler böcker av Henrik Bromander:

Hur vi ser på varandra

Det händer här