Planet 63 av Lars Östling

I den framtid som Lars Östling målar upp har mänskligheten expanderat till andra planeter, men till största delen för gruvdrift. Scenariot låter rimligt; den planet 63 som boken utspelar sig på har en gravitation som är 1,7 av jordens, syrefattig luft och en monoton rödaktig himmel. Att leva där är inget man gör för nöjes skull eller ens för spänning, utan man hoppas på ett bättre jobb efter några års arbete i en koloni.

Men boken börjar dramatiskt: ett antal människor sitter instängda i ett halvt tillförlitligt skyddsrum som rasat ned under markytan av våldsamma händelser. Från denna cliffhanger saxar sig berättelsen några dagar tillbaka i tiden, till händelserna som lett fram till situationen och till människorna det berör.

Det finns hemliga sammanslutningar och agenter på flera nivåer, både på kolonin och i organisationerna som övervakar den. De som hittills arbetat i kolonin med dolda mål försöker upptäcka de som är utsända för att infiltrera dem, och när någon stöter på en hemlighet kan det vara något annat än de letat efter, kanske till och med tusen gånger värre. Bit för bit skärps situationen för dem alla, men det är ännu oklart för läsaren precis vad som kommer att orsaka katastrofen så man vill snabbt läsa vidare.

Det behövs en del stora infodumpar i början av historien för att etablera världen för oss läsare, och Östling är också noggrann när han beskriver de olika aktörernas bakgrund och motivation. Just det kunde författaren varit litet mer sparsam med, men det stör inte läsningen eftersom handlingen hela tiden flyter på i jämnt men raskt tempo. Stämningen på Planet 63, med den tunga gravitationen och den färglösa livslunken, känns tydligt från boksidorna och hjälper till att göra boken till en gedigen läsupplevelse.

The King of Elfland's Daughter av Lord Dunsany

Edward John Moreton Drax Plunkett var den 18:e baronen av Dunsany, den näst äldsta titeln i Irlands adelskalender (1439). Han levde mellan 1878 och 1957, och publicerade ett stort antal berättelser under nittonhundratalets första decennier, många av dem originella verk i fantasy-genren. En av de mest kända är The King of Elfland's Daughter. Den utkom 1924, men är skrivet med ett ålderdomligt språk som känns noggrant utvalt för att passa berättelsens form, men ändå inte tillkämpat.

Den fascinerande sagan utspelar sig i en obestämd äldre tid och ett landskap som liknar europeisk landsbygd, men där Elfland, Älvlandet, finns strax i närheten, i allas sinnen och ibland även fysiskt möjligt att nå och besöka. Människorna i dalen säger till sin kung att de vill ha något nytt, de vill bli styrda av en magisk kung. Så kungen sänder sin son för att söka upp Älvlandet och gifta sig med Älvkungens dotter, vilket prinsen gärna vill göra då det ryktas att hon är mycket vacker.

I Älvlandet kan avstånden vara mycket längre än i människornas värld, och tiden flyter mycket långsammare. Litet har den långsamma tiden satt avtryck såväl i bokens värld som i berättelsens rytm: dels är ju folket berett att vänta i åratal på att få en magisk kung, och dels rör sig historien ibland mycket snabbt och ibland mycket långsamt. Viktiga händelser kan avtalas och utspelas på några sidor. Sedan kan berättelsen överraskande slingra sig in på en bihistoria, som ofta visar sig vara viktig senare, och så kan allt stanna upp i ingående poetiska skildringar av naturen och av den ljuva stämningen som kan anas från Älvlandet.

Prinsen, Alveric, tar sig med en kraftansträngning till Älvlandet och fångar intresset hos Älvkungens dotter, Lirazel, som följer honom tillbaka. Men att anpassa sig till människornas seder är svårt för henne, fastän hon försöker. Till slut kan inte ens omsorgen om sonen Orion hålla henne kvar i människornas by.

Men människornas värld har för alltid påverkats av Älvlandets magi, och en del dras ännu starkare till det magiska landet, främst Orion och Alveric. När Orion börjar jaga de enhörningar som strövar ut från Älvlandet, finner han att han behöver hjälp från Lurulu, ett troll som Älvkungen sände ut tidigt i berättelsen. Genom Lurulus ögon har vi fått se hur magisk och vacker människornas värld och tidens gång verkar för en som levt i det sköna men stillastående Älvlandet. Genom Lurulu får vi också höra vad som är skrattretande för troll: hattar, och skorstenar, som människor har ovanför sitt huvud!

Det lyriska språket går inte att läsa snabbt, men gör både människornas värld, Älvlandet och alla personer sagolika. The King of Elfland's Daughter lånar några ingredienser från sagan och traditionen, men skriver om dem till en helt egen myt, ett intrikat guldsmycke man inte vill glömma.

I höst har boken översatts till svenska av Peter Nilsson, som även höll ett intressant föredrag om Lord Dunsany på kongressen Fantastika. Här står det mer att läsa om boken och översättningen. Jag hoppas att många fler väljer att läsa Lord Dunsanys verk på både engelska och svenska!

Främmande språk på Dramaten

Programbladet är formgivet som ett gammaldags propert skrivhäfte, och proper och traditionsrik är lärarrummet där lärarna i engelska för utländska elever går runt i stiliga kostymer med väst. Simon Grays pjäs utspelar sig på 1960-talet, och har i original titeln Quartermaine's Terms. John Quartermaine är en äldre lärare, inte så litet disträ, i utkanten av gruppen av lärare.

De övriga på scenen genomgår livskriser och lyckligare händelser: otrohetsaffärer, familjeproblem, kärlek och förlovning. Quartermaine (Per Svensson) dras litet granna med i stämningen, som en boj som guppar upp och ned när svallvågorna drar förbi. Medan kollegorna hinner uppleva djup sorg och fantastisk lycka fortsätter han sitt lugna, ensamma liv. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att hans liv är ett sorgespel i slow motion: även om han bjuds med ibland förstår man att han längtar tillbaka till lärarrummet, till sin favoritfåtölj längst till vänster på scenen.

John Gray har även skrivit den utmärkta pjäsen Butley som utspelar sig på ett kontor för två professorer på ett universitet. Den huvudpersonen, Butley, är raka motsatsen till Quartermaine i det att han är katalysator och trubbelmakare för alla i sin närhet. När Quartermaine's Terms sattes upp i Storbritannien i början på året spelades Quartermaine av Rowan Atkinson, som alltså fick vara straight man mot ett antal livligare personer. På Dramaten får vi också se en känd komiker på scenen, men i rollen som den härligt klantige Derek, där han kommer till sin rätt.

Foto: Sören Vilks

 Alla på scenen spelar väl, som etablerade lärare och med ett privatliv som spiller in i lärarrummet. De har också ett utmärkt manus att arbeta med: John Grays pjäs har en fin balans mellan sorg och inslag som gränsar till fars, vilket gör att både sorgen och humorn uppfattas och uppskattas. Det är en glädje att få se en sådan här pjäs som visar upp- och nedgångar i livet för sju i grunden hyggliga personer.

Länk till Dramatens sida om Främmande språk

Wizard of the Crow av Ngugi wa Thiong'o

Den 766 sidor långa berättelsen börjar med att berätta om the second Ruler of the Free Republic of Aburĩria. Genom att berätta om honom berättar författaren också om landet, Aburĩria, en symbol för många andra afrikanska länder, på samma sätt som the Ruler är en symbol för många andra diktatorer som blivit mer och mer insnurrade i sitt eget storhetsvansinne, påeggade av sina närmaste medarbetare och ja-sägare.

Till hans födelsedag samlas folk för en ceremoni i huvudstaden Eldares. Scenen beskrivs detaljrikt, med humor där en undertryckt vrede kan anas, realistiskt men med inslag av sagolika element.
Hans två närmaste ministrar, Machokali och Sikiokuu, har rest utomlands för att kirurgiskt förstora sina ögon (Machokali) respektive öron (Sikiokuu) för att vara extra uppmärksamma i the Rulers tjänst.

Allt eftersom berättelsen utvecklar sig kommer dråpliga eller till synes oviktiga händelser under inledningsscenen att visa sig ha djupare innebörd och långtgående efterverkningar. Men från den dråpliga beskrivningen av krypandet i landets stoppskikt rör sig wa Thiong'o till de vanliga människorna i Eldares, huvudstaden, fortfarande med glimten i ögat men med sympati och respekt. Något kapitel till, och så kommer han till allvaret; en utsvulten man som ligger på en soptipp och dör. Några kapitel till, och så får vi ana en hemlig folklig konspirationför att protestera mot the Rulers omåttliga ambitioner.

Jag fångades av boken Wizard of the Crow från första sidan. Språket är enkelt och direkt och låter historien flyga fram över sidorna. Vi får följa ett dussintal personer på olika avstånd från the Ruler, med skilda motiv och ambitioner, vars intressanta berättelser ofta korsar varandra. Många tar fräcka chanser att berika sig själva, och the Rulers tjänstemän försöker undergräva varandras ställning för att själva sitta säkrare.

Av en fullständig slump råkar trollkarlen Wizard of the Crow uppstå, då mannen Kamĩtĩ och kvinnan Nyawĩra flyr från polisen. Livlig fantasi och självsuggestion får alla som möter the Wixard of the Crow att minnas honom som övernaturligt kunnig i att anta skilda skepnader och läka människor, något som kommer av de bådas sunda förnuft och ärliga önskan att vilja göra gott men kanske också en tilltagande del av verklig magi.

Kärlekshistorien mellan Kamĩtĩ och Nyawĩra är det mest tilldragande och kanske det enda sanna i berättelsen, men deras intellektuella diskussioner är tyvärr ofta hackigt formulerade. Det är den enda invändningen jag har mot boken, men den är mycket liten och jag bortser från den till förmån för vad författaren låter Nyawĩra berätta om kvinnliga afrikanska författare. Över huvud taget återkommer boken förtjänstfullt med uppvärderingar av kvinnans roll i ett traditionsstyrt samhälle. Därtill kommer en bitande genomlysning av ett system av mutor och ett ständigt strävande efter pengar och status, där skrattet fastnar i halsen för att det låter som saker som säkerligen händer i korrumperade samhällen över hela världen.

Efter bara några sidor kände jag att Ngũgĩ wa Thiong'o är en mycket begåvad författare med viktiga och intressanta historier att berätta, och nu vill jag gärna läsa många fler böcker av honom.

Fler böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o:
A Grain of Wheat
Petals of Blood 

The Hobbit: The Desolation of Smaug

Med några snabba återblickar vandrar vi tillbaka in i det äventyrliga uppdraget med Bilbo och dvärgarna, ledda av sin kung Thorin. Gandalf är först med på resan för att ge dem sitt stöd, men lämnar dem för att undersöka händelser med en mörkare innebörd, händelser som kommer att ligga till grund för vad som händer i den kronologiskt senare Sagan om Ringen.

Detta är något av alla de scener som är tillagda eller utbroderade för att den ganska tunna boken skall kunna bli tre filmer. Är det fel gjort av Peter Jackson? Inte nödvändigtvis. Även engagerade Tolkien-lärjungar hänger sig åt att skriva fan fiction med sina favoritkaraktärer i miljön de älskar. En mig närstående Tolkien-fantast med Bilbo-handlingen i kärt minne tyckte till och med att filmen blev spännande för att han inte visste vad som skulle hända härnäst.

Orcherna som jagar gruppen är kraftfulla och skräckinjagande, och den otäcke Azog som leder dem har tillräckligt mycket tid i bild för att få personlighet (så mycket det nu går). Det gör att man ser orchernas motiv för att jaga vår lilla grupp av småfolk, och att de inte bara framstår störningsmoment.

På samma sätt får alverna och deras samhälle mer egenartat och intressant när de nu inte bara är vänliga, sofistikerade hjälpare. Kung Thranduil roas inte alls av dvärgarna som korsar hans marker och sätter nästan stopp för deras uppdrag. De isblå linserna låter såväl honom som vår tidigare (senare) vän Legolas framstå som kalla och avvisande, med en egen agenda för sitt egna rike.

Men dvärgarna och Bilbo lyckas förstås fly från alverna, och den roliga scenen med tunnor som dunsar fram längs en vild fors har utökats till en jaktscen med anfallande orcher. Några alver börjar dock försvara sällskapet, och de får chans att visa sin övermänskliga snabbhet och stridskunskap. Legolas far fram som en optimerad first-person-shooter i en grundligt inlärd spelsekvens, och det är kanske litet väl enkelt men går att njuta av ändå. Det är bara litet retligt att de grovhuggna orcherna tycks dö av ett skrubbsår eller en knuff. Var de inte tuffare än så?!

High Framerate-tekniken gör fortfarande att scenerna ser litet underliga ut. Speciellt är det ljuset som visserligen oftast blir vackert, men svårövertygande. Men precis som med första Hobbit-filmen har man som tittare anpassat sig efter någon halvtimme. När det är dags för två riktigt spännande parallella scener är man van vid både filmduken och Midgårds värld, och kan engagera sig i Bilbos respektive Gandalfs dilemman.

Bilbo och dvärgarna har äntligen lyckats nå salarna där dvärgarna tidigare härskade. Men nu gäller det att hitta den speciella Arkenstenen som skall leda dem vidare i kampen. Bilbo sänds in för att leta efter den bland de samlade skatterna - och vilken sagoskatt! Guldmynt i drivor täcker golvet i en enorm sal där Bilbo börjar klättra omkring. Så händer det som inte fick hända - han väcker draken som sover nöjt under allt guld. Och vilken enorm drake! Han är stor, tung, intelligent och skrämmande. Hur skall de små dvärgarna och Bilbo kunna överlista honom? Det blir spännande jakter genom de övergivna salarna och gruvgångarna, i former som inte Tolken skrivit själv, men som utnyttjar filmmediet maximalt - precis som hela filmen om hobbiten Bilbo och Smaugs ödemark. Jag tycker om att Peter Jackson valt att stanna extra länge i Midgård, och ser fram emot nästa film. Kanske kommer det till och med någon mer film efter den sista delen om Bilbo?

The Bookman av Lavie Tidhar

Zeppelinaren på omslaget och typsnittet på bokens titel lovar steampunk, och det är vad vi får - steampunk i en parallell värld där mytiska figurer ur litteraturen och diverse konspirationsteorier lever och har makten i England. Moriarty är premiärminister, men Irene Adler leder Scotland Yard. Och det som många virrpannor i vår värld tror vara en väl dold hemlighet sker här i öppen dager: hela det engelska kungahuset består av ödlor, aristokratiska ödlor som kommit från den mystiska ön Caliban's Island.

Litteraturen är viktig och poeter och författare hålls högt. Men i samhället finns också en (någorlunda harmlös) terroristgrupp: Persons of Porlock, som knackar på hos författare och stör deras koncentration. Coleridge har de visserligen inte besökt, däremot en uppbragt Oscar Wilde som skulle skrivit The Importance of Being... men nu glömt bort vad som var så viktigt.

Det myllrar av mindre händelser och personer från flera andra böcker i närliggande genrer. (Den jag oftast tänker på är Tim Powers' lysande The Anubis Gates.) Det är fantasifullt, men litet för mycket av smarta referenser under hela första halvan av boken. Det får läsningen att haltanär man börjar fundera på vilken annan bok den senaste meningen inspirerats av, och det stannar även delvis upp handI kingen.

I kapitlen som utspelas i London stoppar Tidhar då och då också in paragrafer av miljöskildringar som skall vara romantiska men som klingar fel. Det är konstigt att Lavie Tidhar som har ett så väl avvägt språk i böcker som An Occupation of Angels och Osama låter så klumpig i The Bookman liksom i HebrewPunk.

Men det är ändå en spännande intrig och fascinerande aktörer som ritas upp för oss. Precis som med An Occupation of Angels visade sig The Bookman handla om något helt annat än jag föreställde mig. Det finns två böcker till i samma serie, och jag kommer nog att läsa dem också inom kort.

Fler böcker av Lavie Tidhar: 
An Occupation of Angels
HebrewPunk
Osama

Carl Hammoud på Galleri Magnus Karlsson

Analysis, Method, Unfold är namnet på Carl Hammouds utställning. (Är 'Unfold' ett substantiv likt de två första orden eller ett verb?) I de yttre salarna hänger tavlor och skulpturer, i det inre rummet finns några skisser och utkast från arbetet med de färdiga verken - en kort insikt i konstnärens metod.

Carl Hammoud målar tavlor i ljusa färger med vackra skuggningar, men likt Lotta Hannerz är de inte simpla bara för att de är direkt tilltalande för ögat. Särskilt inte när han som nu har ambitionen att säga något om kunskap och vetande.

Ett av verken heter Camouflage, men den genomskinliga plastfickan kan inte dölja de tunga böcker den omsluter. Men... om någon läser böckerna och minns deras innehåll kan de finnas utan att synas, den farliga kunskapen kan döljas i en människa. Men kroppen och hjärnan är förstås nästan lika bräckliga som den tunna plastpåsen, och kan man dölja för alltid om man har läst till sig något viktigt?

På en vägg sitter tolv hyllor som bär var sin obrukbar klockradio av äldre modell. De är synbarligen av papp och saknar urverk, och de nedfallande visarbladen har inga siffror för timmar, minuter eller sekunder. På skissen i det inre rummet har klockorna olika storlek, och jag undrar om det var meningen och om det inte skulle blivit spännande. En klocka för varje hel timme, men vissa timmar är viktigare och större än andra.

Jag tycker om Carl Hammouds verk och skulle vilja tycka om dem ännu mer, men hur mycket jag än funderar över dem säger de mig inget. Är de protester mot något - i så fall vad? Är de en uppmaning till att fånga ögonblicket? Jag vet inte, men jag vill se mer av Carl Hammoud för att knäcka hans kod och börja förstå.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Verkligheten i kulturen

Häromdagen skrev Ylva Lagercrantz Spindler en kolumn med titeln Den abdikerade fiktionen. Hon berättade om hur 'dramatikern agerar journalist genom att gå ut på stan och intervjua ”verklighetens folk” för att sedan vampyriskt omvandla våra liv till konst', med utgångspunkt i några pjäser från senaste året av Bengt Ohlsson, Mattias Andersson och Markus Lindéen. Jag vill fylla på med några verk från teater-, film-, litteratur- och konstvärlden och lägga till mina egna tankar.

 I böckernas värld har vi länge kunnat frossa i en uppsjö av mer eller mindre välskrivna historier ur det egna livet. En del har varit nyckelromaner, som till exempel Carina Rydbergs Den högsta kasten eller, som viskningarna går, Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, där man gärna gissar sig till förlagorna. På sista tiden har dock utlämnandet av självet och alla i ens närhet exploderat med Lars Noréns dagböcker och Knausgårds mastodontverk Min kamp. Till det kommer självbiografier av Zlatan och Svennis som har lockat människor som annars inte läser.

Markus Lindéen har även gått ett helt varv från verklighet till (i stort sett) fiktion och tillbaka till verklighet med Ångrarna, berättelsen om två män som gått igenom något så genomgripande som att byta kön till kvinna - och sedan ångrat sig. Jag hörde det dokumentära radioprogrammet för ett antal år sedan och tyckte mycket om pjäsen han gjorde av historien. Sedan har Lindéen vänt tillbaka till dokumentärformen och gjort en prisad film (som jag inte sett) där de båda får komma till tals framför kameran. En annan ännu mer prisad film med en handling som balanserar mellan verklighet och fiktion är Anna Odells fantastiska Återträffen.

För tre år sedan såg jag på Moderna Muséet en utställning med flera unga konstnärer, där påfallande många av verken var halv-journalistiska undersökningar i ganska stort format. Där blev jag besviken på att konstnärerna lämnade så mycket åt åskådaren. Jag ser det som konstnärens/författarens/regissörens roll att sålla, forma och presentera det material hen har grävt fram, inte för att jag är för lat för att göra det själv, utan för att det är där som konsten, originaliteten, idén tar gestalt.

Lagercrantz Spindler frågar sig om det är dagens fixering vid Jaget eller en sökan efter det autentiska som driver den här trenden. Jag tror på det senare, blandat med den enkla återkommande drivkraften att prova något nytt och göra på ett annat sätt än sina föregångare. Tack och lov har vi ett så blandat kulturutbud att det alltid finns andra strömningar att söka sig till, till exempel häromåret när ovanligt många verk gav mig känslan av att fantasin är verkligare än verkligheten.

Möjligen finns det också en annan förklaring till den dokumentära trenden i kulturen. Som sagt är det ofta biografier som lockar ovana läsare; litteraturen blir för dem mer intressant när den är autentisk. Kanske fungerar det på ett liknande sätt med de pjäser som låter insamlade röster komma till tals: rapporter från verkligheten. För egen del kan jag säga att jag aldrig läser deckare och sällan följer kriminalserier på TV, för att de inte intresserar mig. Men ett par gånger har jag blivit fascinerad av noggranna, välskrivna True Crime-historier i Vanity Fair, berättelser om hur obegripliga mordfall lösts med gediget detektivarbete.

Säkert är det så att den 'sanna' vinklingen på en pjäs, en bok, en tidningsartikel lockar oss som vanligtvis håller oss från genren. Om då verket är välskrivet och väl genomfört har man doppat tån i något större, och förhoppningsvis kommer man att vilja läsa/se/höra mer i samma område.

Återträffen

Jag längtar egentligen inte efter skildringar direkt ur verkligheten, vare sig i bokform eller på film. En berättelse omformad till litteratur eller spelfilm kan säga mer om sanningen än korrekt återgivna fakta. Men Anna Odells film, med en hinna av skådespeleri över verkliga händelser och personer, är en fullträff både på det dokumentära och det gestaltade planet. Dialogen och kroppsspråket i alla filmens scener är mer naturliga än i de flesta andra svenska filmer, detta trots eller kanske tack vare att historien bakom ligger så nära verkligheten.

Jag kan ibland förvånas över vilken överslätande enögdhet och ibland ren tillgjordhet människor kan ha när de ser på vad som har hänt dem själva. Det kan gälla hur man minns ett förhållande som gick snett, där man inte kommer ihåg att man själv skulle ha gjort något fel. Det kan gälla nio år i grundskolan, täckt av ett gyllene skimmer som bländar bort synen av den där jobbiga tjejen som alla struntade i eller rent ut mobbade och skrek fula ord åt. Sådan är stämningen i filmen Återträffen; alla gamla klasskamrater ropar Heeeej! och kramas när de samlas till tjugoårsjubiléet av grundskoletiden. Men mobbingoffret, Anna, kommer också till festen och får några tafatta kramar och kommentarer.

När Anna reser sig upp och håller tal börjar hon i detalj lista saker och personer som plågade henne under skoltiden, och hur det fick henne att känna sig. Det är delvis en hämndfantasi, för i verkligheten är det många saker som kan gå snett men inte gör det här: att börja staka sig, att börja gråta, att bli överröstad av de andra, att bli utkörd ur lokalen. Anna får berätta ganska länge innan obehaget blir så stort hos de andra att de faktiskt knuffar och bär ut henne från festen.

Den långa inledningen är inte hämtad från verkligheten, eftersom Annas klass i verkligheten hade en återträff utan att bjuda henne. Vad som spelas upp är vad Anna tänkte sig hade kunnat hänt om hon faktiskt hade blivit bjuden. Det är som att hon med flit pressat scenen till sitt yttersta, men ändå mycket trovärdigt.

Sedan vidtar en annan iscensatt berättelse: hur Anna bjuder in sina gamla klasskamrater för att visa dem filmen. Klasskamraterna spelas av skådespelare, men scenerna bygger på de verkliga reaktionerna och känns åter igen fullständigt trovärdiga. Nu vidtar bollandet av skuld mellan personerna: vem hade ansvar för att bjuda in Anna till festen, vem svek det ansvaret? Vem var skyldig till mobbingen under skoltiden, eller var det inte så allvarligt? Anna ger sig inte när någon är undvikande, utan frågar och refererar till vad andra har sagt. På det sättet liknar hon den späda lärarinnan i filmen De ofrivilliga som är ute efter rättvisa, inte stor och kraftfull men envis och på det sättet en hjälte i sitt eget liv.

Något som är fint att se är hur Anna Odell ler när hon tar emot sina gamla klasskamrater och visar filmen hon gjort om dem. Det är inte ett överlägset, hånfullt leende från någon som vill ta hämnd och såra, utan ett säkert leende från en människa som gör något hon är nöjd över. En som nu vet att skoltiden inte var allt, att de som skrek fula förolämpningar hade fel, att det finns andra människor och sammahang där man faktiskt är välkommen och omtyckt.

At Swim-Two-Birds av Flann O'Brien

Jag hade hört mycket gott om boken At Swim-Two-Birds: att den är ett utsökt exempel på metafiktion som blandar verkliga och litterära figurer, att självaste Jorge Luis Borges bland många andra beundrade den för detta, och att den skulle vara fantastiskt rolig. Efter närmare ett decennium på min läslista råkade jag på boken i Kulturhusets bibliotek och lånade hem den med darrande händer.

Tyvärr motsvarade inte boken mina höga förväntningar. Hade jag hoppats för mycket? Allt det ovanstående låter som ideala ingredienser för min läsning. Men bokens ton och utförande är av ett slag som inte får mina sensorer i darrning. Kanske hade jag uppskattat det mer om jag varit samtida med författaren och förläst mig på de verk och stilar han säkerligen parodierar.

Att jag inte är bekant med de litterära figurer som dyker upp bidrar nog till att jag inte uppskattar boken tillräckligt, men inte heller blir jag engagerad av deras smådryga samtal och påhitt. Stämningen är studentikos och grabbig i så måtto att allt låter som insidesskämt mellan ett gäng killar vars humor jag inte delar. Den är också mer nedsättande gentemot kvinnor än vad jag kan låta gå obemärkt förbi.

Jag läste vidare i hopp om att någon gång komma in i boken och förstå dess storhet. Efter åttio sidor slog det mig att den nog inte skulle förändras nämnvärt, och några snabba genombläddringar bekräftade mina farhågor. När jag väl hade bestämt mig för att inte läsa ut boken, kändes det så skönt att jag inte ens kunde läsa vidare under de sista minuterna på min hemväg. Jag satt hellre och tittade rakt fram än att läsa - de som känner mig vet att det låter som en omöjlighet! Men jag kunde verkligen inte förmå mig att traggla vidare när jag väl blivit fri från den tråkiga historien. Om någon säger sig tycka att At Swim-Two-Birds är rolig och smart kan jag respektera det, men mig tilltalar den inte alls.

Filharmoniker i närbild med olika 90-talsverk

Första adventssöndagen bjöd på en konsert i serien Filharmoniker i närbild med de tre begåvade musikerna Hermann Stefánsson (klarinett), Johannes Rostamo (cello) och Love Derwinger (piano). Men innan vi ens fick se dem på scenen hördes musik ur högtalarna; sången Steamboat Bill Jr., som gav namn åt en film med Buster Keaton, vilken i sin tur inspirerat konsertens första stycke.



Endast klarinett och cello begärde den finländske kompositören Magnus Lindberg för att återskapa historien från Steamboat Bill i sitt verk från 1990. Några klanger från den uppspelade sången kan höras i musiken, liksom ett parti där det låter som att ångbåten glider fram genom en vänlig natur. Den avslutande stormen låter inte så vild som jag hade föreställt mig, men visst fick jag en känsla av föremål som flyger i luften kastade av vinden.

Därpå och för resten av konserten anslöt Love Derwinger och Grünewaldssalens Steinwayflygel. Det bjöds först på Ludwig van Beethovens Trio för klarinett, cello och piano B-dur (1797-98). Under de inledande virtuosa partierna tyckte jag att cellon hade en olycklig roll, då den fick spela i ett tonläge där den fick en surrande klang - detta intill pärlbandet av ljuv musik från de båda andra instrumenten. Men jag och många med mig vet ju att Johannes Rostamo spelar väl och att cellon kan ha en skön klang, den också. Tack och lov jämnades den orättvisa skillnaden mellan instrumenten ut i de påföljande satserna, när cellon också fick låta klar, och trion avslutades njutbart och bestämt av alla musikerna.

Än mer samstämd och skönklingande var dagens sista verk, Trio a-moll för klarinett, cello och piano (1891) av Johannes Brahms. Verket skrev sent i Brahms liv, ett år efter att han själv trott sig inte kunna fortsätta komponera för att det inte längre gick bra. Till lycka för eftervärlden var det inte sant, och han skapade mer musik under de följande sex åren fram till sin död. Stycket vi fick höra börjar tillbakahållet och eftertänksamt, men låter också tonsekvenser mynna ut i vad som låter som frågor och svar. De tre instrumenten fick ljuda med styrka, individualism och ibland till och med strävhet, men lät ändå hela tiden eniga om musikens kärna och alla lika essentiella som de tre sidorna i en triangel. Detta var både kompositörens och musikernas förtjänst, och det gav konserten en mycket fin avslutning.

The Hunger Games: Catching Fire

Det finns fördelar och nackdelar med såväl bok- som filmmediet. Vad gäller andra delen i serien om Hungerspelen har nog filmen det lättare att visa hur tungt allt känns: grå mark täckt av ett tunt snötäcke, tunga steg, en tår i Katniss ögonvrå. Det är dags för vinnarna i årets Hungerspel - allas drömpar Peeta och Katniss - att ge sig ut på segerturné i distrikten. Men i kontrasten mot fattigdomen hemma i Distrikt 12, och med de hemska händelserna från tävlingen i minnet, känns den iscensatta resan i ett högteknologiskt överflöd som ännu mer av lögn och hyckleri.

I första boken, första Hungerspelet, första filmen, övervägde en känsla av skräck, allvar och en vilja att överleva. Men nu känner vi med Katniss att det jobbiga aldrig tar slut, fastän hon vunnit spelen och borde vara fri. Världens ögon är fortfarande på de två unika vinnarna, och president Snow (den lysande Donald Sutherland) vakar extra noga över att hon och Peeta inte orsakar revolution i Panem.

I filmens långa upptakt är det detta som känns starkast: en stor trötthet, pressen på att bete sig på rätt sätt, hotet mot ens käraste om man inte gör det, och den tröstlösa utsikten av ett liv i presidentens grepp. Terrorn mot befolkningen skruvas upp, och under största delen av filmen sitter jag och lider med Katniss och de andra förtryckta, med tårar i ögonvrån och en kall hand om min mage. Det är så att jag börjar längtar tillbaka till den pladdriga huvudstaden och till nästa spel, där adrenalinet får skölja bort tårarna.

 Och så startar nästa Hungerspel, det 75:e jubileumsspelet, och det är så spännande som jag önskar, men inte så långt som jag hade hoppats. Vem kan man lita på? Hur skall det sluta? Hur skall Peeta och Katniss orka döda och kämpa ännu en gång?

Jämfört med boken känner jag som sagt större trötthet och sorg hos Katniss i filmen Catching Fire. Men det tror jag också är bra, speciellt för att sätta tonen inför de kommande två filmerna. Jag tror också att det kan vara en bra idé att göra två filmer av den avslutande boken Mockingjay. Där finns mycket material som kan göra sig väl på film, men också en komplicerad historia som nog tjänar på att vecklas ut grundligt. Jag tycker om filmserier med stort anslag. Visst kommer Mockingjayfilmerna snart?!

Northanger Abbey av Jane Austen

För c:a tvåhundra år sedan skrev Jane Austen de böcker som nu har blivit klassiker: Stolthet och fördom, Mansfield Park och många andra. Då som nu finns det människor som viftar bort deras innehåll som inskränkt och ointressant, men de många uppskattande läsarna än i våra dagar är ett tecken på att böckerna talar om något viktigt. I detalj och med psykologisk skärpa berättar Austen om de prövningar som unga kvinnor kan tvingas genomgå för att hitta en god man att gifta sig med - något som avgjorde hur hela deras liv skulle avlöpa.

Ett av Jane Austens verk är Northanger Abbey. Förutom att med både ironi och ändå djup sympati för sina karaktärer berätta om deras försök till romantik, driver den boken på samma sätt med dem som ivrigt läste tidens gotiska skräckromaner och försökte se sina liv som ett äventyr i samma anda. Den närvarande berättarrösten låter oss från början förstå att huvudpersonen Catherine Morland inte är någon typisk hjältinna ur någon av de populära skräckromanerna, och när hon låter sig drivas av sin önskan att upptäcka mystiska hemligheter blir resultatet katastrofalt.

Ändå är romanen vi läser på de hängivna romanläsarnas sida. Vänskapsband formas när man viskar om handlingen i Ann Radcliffes spännande bok The Mysteries of Udolpho. Den unge mannen som avfärdar romanläsning som något som män inte sysslar med är plump och mycket besvärlig. Men den som vinner Catherines hjärta är Henry Tilney, som inte bara har läst och uppskattat de viktigaste romanerna, utan snabbt kan improvisera ihop en spännande och litet skrämmande intrig kring Catherines förestående besök på familjegodset.

Boken Northanger Abbey excellerar i underdrifter; repliker och reflektioner som passar sig för en inte så världsvan ung flicka som Catherine, men som vi andra kan genomskåda för vad de egentligen betyder. En så till synes banal sak som att verka otillgänglig när en viss herre befinner sig i närheten, för att inte bli upptagen av honom och så inte få tillfälle att dansa med den man helst vill träffa - sådana scener kan man känna igen sig i än i dag, även om konventionerna för uppbjudning till dans inte är lika strikta nu, tack och lov.

Catherines vistelse på det anrika godset Northanger Abbey blev inte lik de gotiska skräckromaner hon fascinerats av. Istället blev hennes liv odödliggjort av Jane Austen, mästaren på att finna det unika och spännande i vad som var vardag och samtidigt livsavgörande för många kvinnor (och män) för tvåhundra år sedan. Northanger Abbey är intelligent och inkännande skriven, och dessutom väldigt rolig!

Värt att notera: Min utgåva från Wordsworth Classics innehåller dryga hundra fotnötter, som är en stor hjälp i att förklara termer och namn som var allmängods på den tiden men mer svårfattliga idag.

Thor: The Dark World

Jag var inte helt säker på att jag skulle se den andra filmen om Thor, med minnet av hur illa den första filmen hade varit. Men många små anledningar och en plötslig ledig kväll drog mig och mina 3D-glasögon till bion, och det ångrar jag inte.

Den främsta anledningen var förstås Thors halvbror Loki. Redan i första filmen var han den mest intressanta karaktären, och det var intressant att få se vad som skulle hända med honom efter att han lierat sig med onda makter för att ta över hela jorden i Avengers-filmen. Den begåvade skådespelaren Tom Hiddleston gör honom även den här gången listig, balanserande på gränsen mellan att bryta samman och brista ut i full galenskap, och helt opålitlig.

Ögonblicket när jag låter mig övertygas av filmen är när Thor och hans besvikna käresta Jane Foster rusar genom rymderna längs den återuppbyggda världsbron Bifrost, direkt följt av scenerna som visar Asgård från ovan och så palatset och dess invånare. När första filmen kom var det lätta att skratta åt de otympliga huvudbonaderna, men efter att ha sett Loki äga sin hornprydda hjälm ser de ornamenterade dräkterna nu invanda och naturliga ut. Det hjälper förstås att klädseln och scenografin är så genomarbetad; överallt magnifika palats och salar med diskret utsmyckade kolonner och vackra fönster.

Lika genomarbetade är de pansar och de skrämmande kala maskerna som syns på arméerna de onda makterna ställer upp. Den forne härskaren över universum vill återta sin makt under det ögonblick då de nio världarna står på rad, med hjälp av urkraften ether som hittills funnits inlåst och utom räckhåll. Det resulterar i många närkamper för Thor och hans närmaste, med så stor kraft att byggnader raseras och marken skakar - några av mina viktigaste kriterier för en bra actionfilm!

 

En annan stor behållning med den andra filmen om Thor är att den ger några glimtar av hans uppväxt tillsammans med Loki. De grälar och pratar och minns, och i ett viktigt skede kan Loki hjälpa till med något viktigt, som man förstår att han hade upptäckt som ung och haft som sin hemlighet.

Kampen mot de mörka krafterna kräver svåra offer, och även om man kan gissa att Thor vinner på slutet, och fastän handlingen är uppblandad med en hel del humor, känns striderna allvarliga nog att engagera in i det sista.

Ytterligare en anledning att se filmen är förstås att den är ett steg på vägen mot nästa Avengers-film. Som med de andra Marvel-filmerna får man en ledtråd i en underlig och intressant scen efter eftertexterna. Spännande!

Heil Clown på Boulevardteatern

De två clownerna Witzi och Charlie Rivel (Roger Westberg och Sten Hellström) tumlar ut från scenen efter sin föreställning. Men spelet slutar inte; vant och glädjefyllt leker de vidare i sina roller, efter år av erfarenhet av att roa och år av vänskap. De hejdas, med svårighet, av Krauss (Ulf Montan). Han är bekant med dem sedan tidigare, men är också lierad med makten. Det är nazisternas uniform med hakkors på armen som han bär, och han ger clownerna uppdraget att uppträda på galaföreställningen till Hitlers födelsedag.

Under repetitionerna är Charlie närmast i stort sett oberörd inför implikationerna att spela för landets diktator; det han säger är att han vill roa människorna i de svåra tiderna. Partnern Witzi har däremot redan känt av nazisternas förtryck in på bara skinnet och vill väcka Charlie till protest med sina fysiskt illustrerade berättelser.

Det största hindret på vägen mot en lyckad föreställning är att Krauss insisterar på att vara med och spela. Han har förslag på sketcher, den ena tråkigare än den andra, och brister själv i komisk timing. Men minsta uppslag från honom vecklar Charlie och Witzi ögonblickligen ut till verkligt roliga nummer med sin vältränade improvisationsförmåga - vilket förstås rubbar Krauss planer och gör honom irriterad.

Personligen är jag egentligen inte så road av fysisk humor, särskilt inte prutthumor, men männen på scenen är mycket skickliga i just de avseendena, så jag kan njuta av de scenerna. Men än mer uppskattar jag allvaret som växer sig större och större under pjäsens gång. Statens terror blir till fasansfull verklighet, men lika skrämmande är möjligheten till motstånd mot makten som uppenbarar sig i form av den inhyrde musikern Golo (Daniel Goldmann).

Pjäsen Heil Clown berättar en tänkvärd historia om vad som skulle kunna ha hänt, och gör det med rätt blandning av sorg och skratt och med stor skicklighet av alla inblandade.

Länk till Boulevardteaterns sida om Heil Clown

Ender's Game på bio

Under året som gått har jag ivrigt följt produktionen av filmen Ender's Game: rollbesättningen, bilder från inspelningen och de snygga symbolerna för de olika arméerna. Hur skulle filmmakarna lyckas att skapa bilder som motsvarar det jag och tusentals andra tänkt oss medan vi läste boken?

Till att börja med tycker jag att det är bra att barnen i filmen gjorts äldre än de är i boken. Disciplinerade sjuåringar med hög analysförmåga lät aldrig trovärdigt för mig. Nyckelscener ur bokens handling finns med, men våldsscenerna är nedtonade och ändå obehagliga. Helt underbart är att se stridsrummet, som blivit snyggare än jag kunnat föreställa mig. Jag tycker att det är litet synd att man kortat ned på hur Ender utvecklade sina egna strategier och hade gärna velat se många fler scener från stridsövningarna på skolan.

Rollbesättningen av barnen är mycket god, och jag tycker om att filmen inte visar dem som "sårbara innerst inne" utan stridsberedda och vältränade. Ja, jag ryser litet själv över hur mycket jag tycker om att se dem disciplinerat jogga upp i sina dräkter redo för stridsträning. Asa Butterfield som Ender Wiggin är ett fynd. Han lyckas balansera Enders känslouttryck på den hårfina gränsen mellan sårbarhet och beslutsamhet, gång på gång.

Jag vet att bokens författare Orson Scott Card är otrevligt homofobisk, vilket är ett extra stort hyckleri med tanke på hur många av hans dusch-scener som har en homoerotisk överton. Jag förstår om man inte vill bidra med en cent till hans inkomst, men filmen Ender's Game är värd att se på stor duk. Speciellt som OSC inte är en speciellt nyansrik författare men har tänkt ut en riktigt spännande historia, passar det bra att se berättelsen omformad till film.

Filmen innehåller dessutom detaljer från efterföljande böcker som lägger upp för en fortsättning. Vi som har läst nästa bok i serien, Speaker for the Dead, vet att en uppföljare skulle kunna bli intressant, väldigt annorlunda och inte nödvändigtvis behöver komma snart. Men eftersom Ender's Game är den bästa av alla böckerna om Ender kan det räcka för mig att åtminstone den blivit film.

Niki de Saint Phalle på Moderna Muséet

På Moderna Muséet är några salar målade i glatt rosa och gult och vikta åt Niki de Saint Phalles konst. Jag har inte studerat hennes konst närmare tidigare, och jag blir först avskräckt av de väldigt personliga berättelserna i de första verken jag ser.

Den rosa födelsen, 1964

Men allt eftersom jag ser vidare på tavlorna blir jag indragen i hennes berättelser. Med motiv som är en blandning av enkla figurer och intrikata mönster berättar Niki de Saint Phalle om händelser som varit viktiga i hennes liv. Brev till vänner illustreras med text och bilder och berättar om städer hon besökt, män hon träffat och älskat och lämnat. Andra bildcollage listar, poetiskt och färgrikt, vad hon känner och saknar när ett intimt förhållande tagit slut.

Could We Have Loved, 1968

Ja, verken är personliga, men det går att känna igen känslorna eller leva sig in i dem som åskådare. Detta är inte gamla tiders porträtt av kungligheter och påvar, eller avbildningar av viktiga slag. Men för Niki de Saint Phalle som målat tavlorna och levt händelserna är människorna och händelserna säkerligen viktigare än alla historiska ögonblick som förevigats officiellt - på samma sätt som det säkerligen är för oss alla.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Filharmoniker i närbild med Hindemith

Den utmärkta konsertserien Filharmoniker i närbild hade för söndagens konsert tagit sig an fyra sonater för piano och brassinstrument av Paul Hindemith. Det var en riktigt bra idé att låta de fyra instrumenten och deras kunniga hanterare stiga fram ur orkestern så att vi fick höra både hur lika och hur olika de kan vara, och framför allt hur intressanta och originella när de väl får chansen.

Varje sonat framförs på ett brassinstrument och piano. Pianot hade olika uppgifter genom de olika sonaterna; ibland klingade det nästan identiskt med det andra instrumentet, ibland skapade det en kaskad av noter bakom en långsammare framflytande melodi från brasset. Pianist under hela konserten var Stefan Lindgren, och för det fick han en alldeles egen och välförtjänt applåd.

Den första sonaten var skriven för piano och althorn 1943. Markus Maskuniitty spelade instrumentet med den mjuka, omfamnande klangen mycket väl. Som de båda musikerna uttryckte det i var sin vacker text påminde tonerna om stillhet och skönhet. Hornet fick sedan gå från sin lugnande klang till något den annars också brukas till; att uppmana till jakt och själv kasta sig efter de jagande.

Lika vacker klang och virtuositet hade Karl-Johan Elf när han på tuba spelade sonaten från 1955, konsertens senast skrivna verk. Instrumentet fick börja humoristiskt, med roliga tonsprång som utnyttjade tubans djupa toner men samtidigt visade upp en oanad lätthet. Lättheten ökades på med ekvilibristiska prövningar men gick sedan över i ett vackert vemod.

Efter paus fick vi höra de två instrumenten med skarpare klanger, trombon och trumpet, men även de fick visa fram sin mjukare sida. Karl Frisendahl spelade i trombonsonaten från 1941, ett stycke som började ytterst dansant och som fortsatte vara mycket melodiskt även när karaktären övergick till ett slags självsäkert berättande som jag tyckte mycket om.

Även trumpeten, trakterad av Joakim Agnas i sonaten från 1939, började självsäkert berättande och väldigt melodiskt. Men efter några utrop drog sig instrumentet tillbaka till ett stillsamt reflekterande som bringade den välkomponerade och kompetent framförda konserten till en mjuk och eftertänksam avslutning. Jag är riktigt glad över att få höra Hindemiths verk låta fyra mer ovanliga instrument och fem musiker framstå som mångsidiga och mångkunniga individer.

Alla själar av Javier Marías

Boken Alla själar utspelar sig i Oxford på 1980-talet, men av berättelsen får jag känslan av att den utspelar sig på sextiotalet - eller är det författarens och/eller huvudpersonens spanska ursprung som slår igenom? Att jag känner så beror främst på de återkommande litet styltiga diskussionerna om otrohet och sex, med en blandning av frigjordhet och moraliserande som känns både unken och daterad. (Nu ber jag om ursäkt för att jag själv låter generaliserande. Jag menar inte att döma ut ett helt land och dess invånare!)

Något lika irriterande i samma härad är de svepande generaliseringarna av människor och deras grupptillhörighet - till exempel de inhemska tiggarna i Oxford eller de "skamligt tjocka" (sic!) flickorna på en krog som vår huvudperson spatserar in på (och ligger med, sedan han lyckats hitta en flicka som inte är så tjock).

Jag försöker att göra skillnad på författaren och hans karaktärer, för visst kan en god författare låta en obehaglig människa vara huvudperson och skapa en bra berättelse. Men en sak jag begär av en riktigt bra författare är att hen ser bortom stereotyper och generaliseringar och visar nyanser och detaljer som känns äkta. Dessutom dyker det upp intressanta människor som beskrivs på några sidor och sedan försvinner för gott ur handlingen, som att de inte var så viktiga ändå. Lika ointresserad av sina bekanta som vår huvudperson tycks vara blir jag också efter några sådana slarvigt behandlade livsöden.

Man kanske kan se detta ointresse som en bieffekt av att vår spanske gästlärare inte kan fästa sig vid någon annan än den kvinna han har ett intensivt men hemligt förhållande med. Men jag läser inte tillräckligt mycket glöd i det av deras förhållande som beskrivs, bara några få huvudpersonens klumpiga försök att ta större plats i kvinnans liv.

Jag har hört andra säga att Javier Marías är en utmärkt människokännare, så jag är förvånad över att det är just där som jag tycker att Alla själar brister så grundligt. Innan jag avskriver honom helt bör jag nog läsa någon mer bok av honom, men jag vill inte rekommendera honom till någon annan i det här läget.

Grodregn över Fruängen på Stadsteatern

Det finns pjäser som är klassiker, som kan spelas och uppskattas i århundraden, uppdaterade till moderna förhållanden eller exakt som de är skrivna. Det finns också pjäser som är exakta samtidsskildringar, som tar upp förhållanden och uttryck som definierar livet för samtida människor. Grodregn över Fruängen är ett utmärkt exempel på den senare sortens teater. Vi är många i publiken som känner igen stämningen från styrelsemötena i bostadsrättsföreningen, för att inte tala om sopsortering, klimatkompensation och andra oroshärdar som ligger och gnager i bakhuvudet.

I bostadsrättsföreningen Struten bor den samvetsgranne Johan (Kristofer Kamiyasu), med plikter till jobbet, bostadsrättsföreningen, hustrun Lina (Sofi Helleday) och deras son Lillen - och till världens framtid. Sopsorteringen är viktig men komplicerad även för grannen Josefin (Marika Lindström), men även hon känner att hon kämpar i motvind.

 I huset bor även Zara (Gloria Tapia), en arbetslös skådespelare med jobbplaner som faktiskt lyfter till nivåer hon inte kunnat tänka sig. Det är oklart om Ari (Emil Almén) också bor i föreningen, men under nästan hela första akten är hans ordlösa brottningsmatch med tingen en skön motvikt till de övrigas ständiga kamp att få ordning bland alla saker som är skräp eller på väg att bli det. I ensemblen är också Jerk Ohlson Westin perfekt i alla sina roller; uteliggare, enerverande teleabonnemangsförsäljare och hängiven mötesdeltagare i bostadsrättsföreningen. Föreningen, som blir mer och mer lik en sekt... medan Johan måste fundera över meningen med att lägga så mycket tid på detaljer som att tillåta kompost eller byta ut stuprännorna.

 Där kommer min enda, minimala invändning; bostaden och föreningen är ju inte en självgenererande amöba som kräver insatser utan utdelning. Man gör underhåll på fastigheten för att slippa krackelerande fönsterramar och läckande rör i sitt eget hem. Att ha en varm och trygg bostad är ju en grundförutsättning för den där ogripbara lyckan som alla karaktärer på scenen drömmer om. Men visst vet jag att mötena, mailsvaren, lapparna i porten och alla pressande beslut känns som en överväldigande börda man kunde önska att få slippa.

Den här pjäsens samtidskritik är ovanligt bra därför att den är så specifik och igenkänningsbar, och för att den inte skapar diffusa syndabockar såsom "vi måste skaffa kökshäll som alla andra". När man på scenen talar om vilka produkter man inte köper i affären är det med ord publiken känner igen - men de blir extra effektiva och drivande när de sjungs fram till en rytm och en läcker koreografi. De inslagen är fantastiskt bra iscensatta och regisserade av Sara Giese.

Det finns ett mått av sorg, men ännu mer av humor och sympati i pjäsen Grodregn över Fruängen. Den är ingen bagatell men heller inte tung att se. Jag önskar att alla som någonsin befattat sig med styrelsearbete eller sopsortering såg pjäsen för att få känna igen sig och skratta!

Länk till Stadsteaterns sida om Grodregn över Fruängen

Foto: Petra Hellberg