Ixander vid Metasoxl av Hansi Linderoth

I en obestämd tid, liknande antiken, och i en omgivning liknande Greklands övärld, möter vi befälhavaren Ixander, sedd genom hans älskade kompanjon Flogistons ögon. Man har nyligen siktat en ö på en plats där det inte funnits någon ö tidigare. Tankarna går genast till den mytiska ön Metasoxl, omtalad av Midea. Denna Midea verkar kunna vara både kvinnlig och manlig, profet och gud.

Ixanders flotta vill angöra och göra anspråk på Metasoxl av flera skäl: för den värdefulla aloen och orikalken som kan utvinnas där, men också bara för att den finns inom Ixanders gränser och bör betvingas. Nyväckt vetenskaplig erövrarlusta och religiösa ceremonier blandas i försöken att landstiga på ön. Men ön undgår alla försök till närmande. Precis som en borg på land kan skyddas av en vallgrav, så omringas ön av en mur av vattendroppar som tycks dölja ett brant
fall i havet. Bortom en viss linje i vattnet bildas en ström som suger ned allt som kommit inom räckhåll.

Via ett episkop kan Flogiston se bilder från ön, men storlek och proportioner på vad han ser är obestämbara. Djuren och växterna man kan se på ön är exotiska och obegripliga. Även på båtarna är stämningen mystisk. Instrument, ritualer och traditioner är främmande fastän de förklaras, och gör berättelsen lika sagolik som ön Metasoxl.

Roslin på Nationalmuseum

Glänsande siden, skimrande sammet, skira spetsar och gnistrande ädelstenar ackompanjerar människorna på Alexander Roslins porträtt. Vilka färger och vilka underbara detaljer! Ändå överskuggar inte kläderna och smyckena sina bärare, utan kompletterar dem. Detta borde vara en av anledningarna till att Roslin var så populär som porträttmålare i såväl Stockholm som Paris och S:t Petersburg på 1700-talet.

Det är bra att få se så många av Roslins porträtt samlade. Hans personer kan verka som kopior av varandra när man ser dem en och en, men här ser man att de alla är olika. I självporträtten och porträtten av konstnärskollegor lyser ännu mer av deras personlighet fram. Det var säkert en utmaning för Roslin att avbilda sina motiv både porträttlikt och smickrande. Alla har de len, jämn hy och rosiga kinder, och att alla ögonpar är stora och själfullt målade gör att ansiktena inte bleknar bredvid de fantastiska färgerna och kvaliteterna på kläderna. Vilket tålamod, vilken skicklighet! Det är en fröjd att se.

Länk till Nationalmuseums sida om Roslin-utställningen

Rock'n'Roll på Stadsteatern

Tom Stoppard har skrivit om människor för vilka rock'n'roll verkligen handlar om liv och död och människans frihet. Hans alter ego i ett parallellt universum, Ján, lämnar Cambridge 1968 och återvänder till sin födelsestad Prag. För honom är Pragvåren ett uttryck för den sanna kommunismen, och han tycker inte att andan har krossats av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien utan ser fortfarande hopp.

Bakom sig lämnar han sin professor Max, hängiven kommunist men av en annan nyans än Jan. Även om Max tycker att Sovjets inblandning är rätt, är han missnöjd med hur den försämrar uppfattningen om kommunismen i västvärlden. Att kommunisterna räddade Europa från Hitlers trupper är för honom anledning nog att aldrig sluta tro på dem. All kritik, ja, till och med försök till reformation inifrån ser han som ett svek.

Jan kommer till Prag med resväskan fylld med rock-skivor, symbolen för ungdomsuppror. Men väl framme förvandlas han till en nöjd medborgare i ett allt trängre samhälle. När vännen Ferdinand vill ha hans underskrift på ett upprop för fängslade dissidenter, skjuter han ifrån sig det med frågan om det inte vore bättre att göra något för deras familjer istället. Jan har sin musik, och de lokala rockband han ser uppträda säger han är "ganska OK". Det är som att han ger upp det verkliga upproret för att leva i ett tillstånd av mini-revolution, en evig tonårsrebell med musiken som protest mot etablissemanget.

Nu får inte Jan leva ostört i sina fickor av musikaliskt motstånd. Hans självcensur i arbetet måste växa, steg för steg, ju mer lydnad staten kräver. Inte ens det är nog, och till slut måste han lämna sitt journalist-jobb för att jobba i köket. Kanske har Jan rätt när han säger att det verkligt provocerande för övermakten inte är de som protesterar, utan de som inte ens bryr sig, så som rockbandet Plastic People of the Universe och deras fans.

Bitvis syftar de snabba replikväxlingarna till att utröna vem som har den rätta kommunistiska läran, som i Sartres Smutsiga händer tidigare i år. Men personskildringarna nyanseras här av att varje person anpassar sina argument till vem de diskuterar med, och man ser att de har måst ompröva sina ståndpunkter genom åren. I Max' fall har det gjort honom själsligt ont, i Jans fall har det smärtat mer bokstavligt. Han har jagats bort från varje enkelt jobb han sökt, och till slut fått sitta tolv år i fängelse för parasitism - alltså för att han varit arbetslös.

Parallellt med Prag-händelserna händer saker även i Cambridges universitetsmiljö; inte lika förkastliga som regimförtryck, men ändå blodiga och livsavgörande för dem som lever dem. De händelserna tar avstamp i Syd Barrett, sångaren som Pink Floyd sparkade för att han var för flummig. Han gnistrar till som guden Pan i pjäsens början. I slutet av pjäsen är han gammal, anonym och snarast hjälplös, utanför scenen men kvar i människors minne. Trots Stoppards fylliga artikel i Vanity Fair om pjäsen, är det svårt att se kopplingen mellan Syd Barrett, och Sappfo, och händelserna i Tjeckoslovakien. Inte desto mindre är Rock'n'Roll mycket, mycket sevärd.

Länk till Stadsteaterns sida om Rock'n'Roll

Allt ligger samlat av Hans Gunnarsson

Baksidestexten talar om en parmiddag som utmynnar i en Norénkväll. Det är falsk marknadsföring. Noréns dialoger fångar på pricken dem som uttalar dem, och det som sägs är alltid intressant, hur desperat det än sluddras fram. Så är inte fallet här.

Mer än hälften av boken utgörs av replikerna under fyra personers förvirrade och tråkiga parmiddagskväll. Ingen har något intressant att säga, ingen lyssnar ordentligt, snarare försöker man undergräva varandras konversationsförsök. Allt medan personerna tar sipp efter sipp av sprit och lådvin. Så tråkigt att ingen kommer ihåg ordet 'smutta' längre, när det passar så mycket bättre.

Det är en lovvärd idé att skriva en bok om vanliga, ointressanta, rentav dumma människor, som inte väcker läsarens sympatier, men då måste det göras mycket, mycket bättre. Berättelsen flyter litet bättre när den lämnar den stolpiga dialogformen, men det hjälper inte. Det blir fortfarande bara staplade klichéer, som om författaren är en cool kille som försöker föreställa sig hur det är att vara tråkig och oviktig. Inte bra.

Beatlesmanifestet av Einar Már Gudmundsson

Det kan kännas som att det redan finns tillräckligt många böcker med barndomsskildringar. Speciellt om tonårspojkar. Speciellt på 60-talet. Men Beatlesmanifestet är riktigt rolig, även om man tror att man fått nog av killar som försöker få hångla. Att boken utspelar sig på Island gör den litet mer ovanlig, men det är inte ovanligheten som gör den läsvärd. Den går snabbt att
läsa, men stannar i minnet ett bra tag efteråt.

Stories of your life and others av Ted Chiang

Som så många andra älskare av science fiction är jag ute efter "sense of wonder": ett möte med en annan civilisation, eller en berättelse i ett universum med andra regler än våra, som får tanken att svindla. Jag har stått ut med många dåliga personskildringar och pubertala sexfantasier i hopp om en riktigt hjärnvrängande story twist. Det mest retliga är förstås när det finns stora luckor i själva grundförutsättningen för storyn, det må vara tekniken för överljudshastighet eller logiken i tidsresor.

Alla de farhågorna kan kastas åt sidan när man öppnar Ted Chiangs novellsamling Stories of Your Life and Others. Nästan varje berättelse utspelar sig i en värld med andra naturlagar än våra. Men där andra sf-författare låter nöja sig med att ha hittat en ovanlig twist, går Chiang några steg längre och undersöker dels hur samhället skulle ordnas med dessa fakta som grund, och hur olika människor förhåller sig till det.

I ett par fall har Chiang tagit upp trådar ur religiösa världsåskådningar, broderat ut dem till kompletta världsbilder, och hittat de intressanta historier som skulle kunna utspela sig under de förutsättningarna. Eftersom Chiang är så intelligent har han också insett att människor skulle ha olika frågor och svar på hur man kan leva sitt liv, precis som vi har i den värld vi tycker är normal.

De tekniska resonemangen och noggrannheten med detaljerna gör att de mest främmande scenarier känns trovärdiga. Detta innebär också att Chiangs språk blir mycket informationstätt, och därför går ganska långsamt att läsa. Men eftersom varje mening är viktig, och eftersom varje berättelse gör en yr av tankesprången, är det bara bra.

Ted Chiang har fått Hugo-priset och flera Nebula-pris för sina noveller, och det känns mycket välförtjänt. Han skriver i långsam takt, blir inte nöjd med sina verk i första taget, och har inte gett ut mycket mer än det som finns samlat här. Så synd! Jag längtar efter att läsa mer av vad han kan tänka ut. Jag kan bara gratulera alla som har den här boken oläst. Den är fantastisk.

Don Juan i Soho (på Stadsteatern)

Historien om Don Juan har berättats flera gånger genom århundradena, och varje gång uppdaterats för att kunna tjäna som varnande exempel i det rådande klimatet. I dagens samhälle då? När individualism, självförverkligande, att ta vad man vill ha och ta minimalt med ansvar verkar vara idealet? Vem skall då kunna ställa Don Juan till svars och döma honom i slutscenen?

Björn Kjellman som grevesonen "DJ" med bakåtslickat hår är självsäker och fräck, och har legat med i snitt tre kvinnor om dagen de senaste tjugo åren. Många av dem är så ivriga att bli förförda att han knappt behöver säga att han skall älska dem eller att de skall bli hans grevinna. Ibland har han verkligen lovat det, ibland har de bara hört det de velat höra. Och när vi alla är ansvariga för vår egen lycka, får inte alla de som trodde på DJ:s löften skylla sig själva?

Men DJ har inte bara förfört de villiga. Till indelningen av "knullbara" och "inte knullbara", som han förklarar för sin assistent Stan, kommer även kategorierna fåbar och ofåbar. Även om DJ bokstavligt talat ligger med allt som rör sig, är det de knullbara OCH ofåbara som är allra mest åtråvärda. För att komma åt dem kan DJ gärna ljuga och fejka äkta kärlek. Den mest åtråvärda av dem alla, den renhjärtade Elvira (Maria Sundbom), har DJ följt på hennes biståndsresor till de fattigaste delarna av världen i två år för att till slut få henne i säng på bröllopsnatten.

Ett äktenskapskontrakt som bryts - där är något konkret som DJ kan ställas till svars för. Efter två veckors smekmånad har han redan kastat sig över en kroatisk supermodell. Elviras bror, Elvira själv och till slut även DJ:s far försöker ställa honom till svars. Men när nu DJ har en helt annan moralisk utgångspunkt än de själva, hur skall de kunna övertyga honom om att han har gjort fel? Alla känsloutbrott är så lätta att skratta bort med en gnutta sarkasm. Till och med den verkligt skrämmande Stenstodens (en staty) dom kan DJ skratta bort när han kommit ut ur synhåll.

--- SPOILERVARNING ---

Precis som i pjäsens förlagor, möter DJ verkligen döden i slutscenen. Har hela publiken suttit och väntat på att han skall få sitt straff? Eller har någon hoppats på att han skall skonas den här gången? Vad jag ändå inte riktigt ser är vad som leder dit. Vi har sett DJ uppföra en magnifik scen av ruelse och omvändelse för sin far - som sedan visar sig vara fullständigt hyckleri. Detta bara för att fadern är den som kan göra honom arvlös, och ta ifrån honom hans bekymmerslösa tillvaro. Men när Elviras bröder kräver att han skall ångra sig och be om förlåtelse för att han har sårat henne, då vägrar han. I det ögonblicket är det nära att tro att han har stegat emot sitt öde av fri vilja. Men i så fall, varför? Tycker han själv att han förtjänar att straffas? Det är svårt att se den omvändningen hos DJ, trots omvärldens anklagelser. Men pjäsen är ändå väldigt intressant och väcker tankar om hur moralen inte bara är en samling regler uppsatta för att hindra folk från att ha kul, utan även för att människor skall kunna ha förtroende för varandra.

Länk till Stadsteaterns sida om Don Juan i Soho

Strindbergs drömspel på Dramaten

Trots de surrealistiska inslagen i Ett Drömspel, såsom ett växande slott, använde Strindberg pjäsen för att visa upp några verkliga och viktiga mänskliga situationer. Guden Indras dotter stiger ned till jorden för att känna hur människorna lever. Agnes lyssnar på människornas sorger, och också på lyckan i Officerens livslånga längtan efter sin älskade. Fastän Advokaten berättar för henne om den olycka han ser i så många hem där paren vill skiljas, vill Agnes ta chansen att finna lyckan tillsammans med honom. Men de goda föresatserna räcker inte, när plikterna tar över vardagslivet.

Varenda scen är vacker och intressant, förutom att Rebecka Hemse inte har tillräckligt med tyngd i sin roll. Det hade varit bättre om inte varje replik varit ett förvånat utrop i falsett, och om vi fått se mer djup och nyanser i hennes tal och rörelser. Men den övriga ensemblen, speciellt Johan Holmberg som Advokaten, är så genomgående lysande, att de väger upp upplevelsen.

Föreställningen innehåller mycket vackra inslag av dans och sång, och till och med stora, imponerande ensemblescener. Jag tycker ofta att Mats Eks koreografi med sina typiska rörelser är tråkig och uttjatad. Men här är den väl integrerad i föreställningen, och rörelserna ser bra ut - om än olika - vare sig de utförs av skolade dansare eller vanliga skådespelare. De koreograferade scenerna uttrycker mycket väl det de skall, om det än är nyfunnen kärlek eller känslan att vara utstött. Det här är en helafton utöver det vanliga, och jag rekommenderar Ett Drömspel helhjärtat.

Länk till Dramatens sida om Ett Drömspel

Blanche och Marie på Dramaten

PO Enquists bok om Blanche Wittman och Marie Curie har blivit teater, under ledning av Hilda Hellwig. På scenen möts personer och scener ur olika delar av huvudpersonernas liv. Jag har inte läst boken, men trots den fria strukturen är det inte så svårt att följa med i vad som händer/har hänt.

Blanche Wittman var i yngre år "hysterikornas drottning", intagen på Salpêtrièresjukhuset bland sextusen andra kvinnor. Experimentlystna doktorer försökte behandla dessa mystiskt hemsökta kvinnor. Blanche var en av dem som förevisades som ett försöksdjur för salar fyllda med fascinerade män från hela Europa. I efterhand kan man vämjas åt klumpigheten och naiviteten i vetenskapsmännens försök att klassificera och manipulera kvinnorna, på ett sätt som tog bort mänskligheten ur kvinnornas existens.

Det var dock inte förrän flera år senare, som forskningsassistent till Marie Curie, som forskningen satte fysiska spår i hennes kropp. Även här kan man skaka åt huvudet åt vetenskapen, fastän den kom fram till så många viktiga resultat. Den dåtida okunskapen om effekten av radioaktiva ämnen gjorde att man handskades oförsiktigt med dem, och Blanche tvingades sedermera att amputera höger fot och nästan hela vänster arm och vänster ben.

Historien om Marie Curies kärlekshistoria med sin gifte medarbetare Paul är visserligen värd att ta på allvar, men här bleknar den tyvärr bredvid de mer intensiva berättelserna om hysterikorna. Den nära vänskapen och kärleken mellan Marie och Blanche är också något som kanske kom fram tydligare i boken än vad den gör på scenen.

Det var nära att jag inte gick och såg den här pjäsen på grund av Elin Klinga, som ofta trasar sönder stämningen med sin enkelspåriga spelstil. Men tack och lov har hon lyckats runda av några av sina värsta manér, såsom skrik-viskningar och onaturliga tonfall. Ibland glömmer hon till och med sin klumpiga artikulation och de irriterande väsande s:en, och då låter hon rätt så bra.

Klarast av alla lyser ändå Julia Dufvenius i sin stora sidoroll som Jane Avril, en annan av dem som klarade sig igenom Salpêtrièresjukhusets hårda kur. Hon skimrar som en pärla i sina scener; rösten, rörelserna och ansiktsuttrycket samverkar till att förmedla Avrils känslor till publiken.

Scenografin är en trovärdig återskapning av insidan på institutet: slitet, fläckigt tegel, där hysterikorna får dansa runt i de roller de inte vet hur de skall kunna lämna. Jag är glad att vi har fått se deras historia berättad med intresse och omtänksamhet.

Länk till Dramatens sida om Blanche och Marie

HilmaSofia på Kungsholmen

I ett hörn bakom det stora polishuset ligger ett fint litet kafé, HilmaSofia, som öppnat i höst. Där kan man få prisvärda och riktigt goda måltider till lunch och kvällsmat:läckra soppor, sallader, pajer och smörgåsar, och även mumsiga hembakta småkakor. Rätterna är tillagad på ekologiska råvaror och ihopsatta till att ha ett lågt GI-värde. Lokalen är ganska kal och vit, men man har inrett den så trevligt som det bara går, med fina kuddar, ett gammalt avlutat skåp, en mjuk soffa och en antik silverservis med gräddsnipa och sockertång. HilmaSofia drivs med omtanke, det känns på det vänliga bemötandet och den goda maten.

Hur man hittar till HilmaSofia

Meta4 String Quartet spelar nordiskt

De unga musikerna i den finska kvartetten Meta4 String Quartet framförde ett helnordiskt program en lördageftermiddag i Konserthuset. De började med Stenhammars Stråkkvartett nr 5 "Serenad". Jag måste säga att den tidvis faktiskt blev litet repetitiv, onyanserad och tråkig. Jag känner inte till stycket tillräckligt väl för att kunna säga om det låg i framförandet. Trots mina invändningar var musiken absolut njutbar, och man kände igen några av Stenhammars tonföljder här och där, samt en viss inspiration från folkmusik.

I Griegs enda stråkkvartett, i g-moll, var det ännu mer tydligt vem kompositören var. Här sparades det inte på nyanserna, och det gjorde det stycket mer känslosamt och intressant. Dock vill jag säga att försteviolinisten missade ett par toner här och där i båda de första kvartetterna. Det var litet irriterande, men inte tillräckligt frekvent för att förta hela musikupplevelsen.

Det är kanske inte så konspiratoriskt av mig att anta att Meta4 String Quartet lagt ned mest tid på att polera kvartetten skriven av deras landsman. I Sibelius fina Stråkkvartett i d-moll "Voces intimae" briljerade de som bäst, och musiken lät underbar. Nyanseringen var balanserad, lätt återhållen och därför litet kylig, men mycket, mycket vacker.

Dan Wolgers på Galleri Lars Bohman

Direkt till vänster när man gått in på galleriet sitter en cirkelformad spegel på väggen. Jag går direkt fram till den för att se vad som syns i den. Inte speciellt mycket av skulpturerna, som ligger på golvet, men jag ser en spegel på motsatt vägg. De båda spegelbilderna reflekterar varandra, och mig, i halva bilden, flera gånger! Jag går bort till spegeln på den bortre väggen för att se vad den visar. Nu kan jag inte se mig själv längre. Mitt huvud blockerar minsta skymt av mig själv. Jag flyttar mig sidledes och bakåt för att byta vinkel, men inget hjälper. Jag hejdar mina baklängessteg precis innan jag snubblar över den lilla glödlampsskulpturen på golvet. Lurigt! Härligt att få börja galleribesöket med ett skämt och en näsknäpp.

Förutom klasen med glödlampor ligger en skulptur av en kvinna, som håller två föremål med brottytor i händerna. Det är ingen Reclining Woman vi talar om, utan en figur som är gjord för att stå upp. Det ser ut som att hon hållit eller skjutit något större framför sig, på hur hon håller händerna med de avbrutna tingen framför sig, och när objektet brutits loss, har figuren tappat balansen och fallit bakåt.

De avbildande prydnadsföremål och leksaker jag hade som barn, tog jag för representationer av vuxenvärlden. De var ombud för en värld jag inte blivit delaktig av än. Om man förstorade upp dem, skulle de ta sin plats bland de vuxna? Om man till och med gjöt dem i brons, skulle de inte bli Larger Than Life och beundransvärda?

I nästa rum ser vi en pojkdocka, också gjuten i människostorlek, men trasig. Ja, just det. Leksaker och billiga prydnadsföremål har en tendens att gå sönder. Om de gör det, är de fortfarande korrekta avbildningar av världen? Kan vi fortfarande förstora upp dem och relatera till dem - återfår de sitt värde då? En utsträckt arm sitter på varje pojkhalva, och när man ser dem i spegeln som hänger i det rummet, verkar de sträcka sig efter varandra för att få hålla handen.

I det största utställningsrummet finns också en spegel på väggen. Den hänger på kortsidan av det långsmala rummet, mittemot ett av fönstren mot gatan. Jag vill se vad spegeln visar av gatan, men återigen finner jag vyn blockerad av mig själv.

Det är inte alla bronsfigurer i utställningen som talar till mig, men jag tycker om de Tärningsmoln som ligger på två ställen på golvet. Där kommer jag att tänka på hur det känns när den viktiga tärningen försvinner från ett brädspel, så att man inte kan spela det längre. I en ideal värld, ur ett barns synvinkel, vore det bra att ha en obegränsad tillgång till tärningar, så att man kan spela vidare. Hur skulle det se ut? Hur skulle de förvaras? Kanske växer de fram (och ihop) ur ett moln? Bra idé. Om jag fick bestämma skulle de göra det.

Länk till Galleri Bohmans sida om utställningen

De ondas kloster av PC Jersild

Det är en hisnande och hemsk historia PC Jersild berättar. Den tar sin början under 1100-talets sista år, och slutar i vår tid, eller snarare i en möjlig tid några år efter vår tid. Först får vi veta historiska detaljer som rör hur det gick till när det som nu är Stockholm växte fram. Därefter riktas ljuset på några människor, främst tre lekmannabröder som skapar den historia som grävs ut i bokens andra del.

Av olika skäl sluter sig tre män samman, för att i praktiskt arbete men helt utan ord söka sig närmare Gud. Deras meditationsstunder för dem otroligt nog till en gemensam uppfattning om människans frälsningsväg, en radikal eskatologi som går på tvärs med Kyrkans ord. Likt tidiga reformatörer förkastar den samtida kyrkans roll, och ser en kallelse som skrämmande nog inte bara inbegriper deras egna liv.

Tanken som slagit rot hos dem är att människans egna försök till botfärdighet inte bara är fåfängliga utan rent utav falska. Där kyrkan predikat hopp om frälsning, vill de medvetet utrota allt hopp om försoning för sig själva. Att ta ett liv, sitt eget såväl som någon annans, är en stor synd för vilken Kyrkan inte hade någon förlåtelse, och det är vad bröderna riktar in sig på, efter att de utvidgat sin krets från tre till fem. Därigenom skulle även de fem barn som påtvingas sitt martyrskap genom brödernas (utifrån sett onda) försorg föras närmare himmelen.

Efter att vi fått följa det hårda livet för de fem unga pojkar som förmodas bli brödernas offer, går handlingen över i nutid. Vi får följa anteckningarna hos mannen som leder utgrävningen av platsen för ovanstående gravplats. Han berättar kort och i mycket konkreta ordalag om såväl turerna kring tillstånd, ansvar och ekonomi för att genomföra undersökningarna, som vad som hittas på platsen. Det korthuggna språket hindrar inte att beskrivningarna av fynden målar upp pojkarnas slut i all sin gräslighet. Det krävs inte mycket fantasi för att tänka sig vad som hänt, och med bakgrundshistorian från första delen ligger man som läsare steget före arkeologteamet. Mot slutet spretar berättelsen ut åt olika håll litet i onödan, tycker jag, men det förtar inte helhetsintrycket av en tät, spännande och sorglig saga med en början för åttahundra år sedan.

Stjärnans ögonblick av Clarice Lispector

Det finns människor som lever obemärkta liv, omedvetna om sitt eget värde och utan en plan för sin framtid. Jag skulle gärna vilja läsa mer om dem, om inte annat så för att även de förtjänar att fästas på papper och uppmärksammas. Men här har den stackars talanglösa maskinskriverskan Macabéa hamnat i händerna på en självgod och okänslig författare, Rodrigo S.M., som manar fram hennes liv, så som han föreställer sig det.

Det är historien om hur hennes liv skall berättas, som vi kan läsa i Clarice Lispectors bok. Men de första tjugo sidorna kretsar kring Raimundos egna resonemang innan han ens börjat fästa flickans liv på papper. Med utgångspunkt i en hemmaknåpad kosmologi, över sin egna kompetenta förträfflighet, landar Raimundo i hur väl han känner flickans hela liv, efter att ha mött hennes blick ett ögonblick på gatan. Ja, han känner henne bättre än hon själv, eftersom hon är så dum och aningslös om både sig själv och omvärlden.

Raimundo radar upp hennes liv i idel motsägelsefulla sentenser. Än berättar han att Macabéa inte har några drömmar, några sidor senare berättar hon för sin arbetskamrat att hon skulle vilja vara Greta Garbo. I förbigående nämns att hon då och då köper en blomma till sig själv, att hon går på bio en gång i veckan, och att hon köper ett rött läppstift istället för de rosa hon brukat använda. Att författaren inte ser, eller lägger in, betydelser i detta mycket tidigare i berättelsen, visar mer på brist på fantasi hos honom än hos Macabéa.

Till saken hör att författaren betraktar sitt subjekt ömsom medlidsamt, ömsom nedlåtande. Ja, oftast nedlåtande, även om han nog inte förstår det själv. Hans metod att framställa fattiga och inte alltför intelligenta människor resulterar i rena nidbilder av hur de sämre lottade kan tänkas bete sig. Är boken Lispectors drift med priviligerade åskådare som tror att de kan se rakt igenom andras motiv och tankar? I så fall tycker jag att den är omständlig, onödig och rent av
respektlös mot lilla Macabéa, fastän hon inte ens finns. Jag tycker inte heller att tankeflödet och meta-berättelsen är särskilt bra utförda. Då har de noveller jag nyligen läst hanterat de berörda aspekterna (alienation, frånvaro av självreflektion, olika medvetandeplan) bättre.

Jag tror inte att läsningen av Stjärnans ögonblick försurades av att jag hade höga förväntningar på den sedan många år. Tvärtom tror jag att det var det som fick mig att ta boken på mer allvar än vad jag skulle gjort annars. I efterordet läser jag att meningarna alltid varit delade angående Lispectors verk. Jag får (för ögonblicket) sälla mig till den halvan som inte hyllar henne. Hennes reflektioner kring ett verks tillblivelseögonblick engagerar mig inte, utan tråkar snarare ut mig.

Berättelser om lyckliga människor av Lars Gustafsson

Det är inga tydliga svar på hur man upplever lyckan som Lars Gustafsson ger, tvärtom. I baksidestexten skriver författaren själv att han vill skildra några alternativa sätt att finna "de hemlighetsfulla fickor av lycka där människor kan gömma sig i en tid som vår". Jag tycker det är litet provokativt att kalla novellerna för berättelser om lycka/lyckliga människor, men det kanske är jag som inte förstår.

Medan jag läser de första novellerna verkar det som att Gustafsson vill peka ut möjligheter till glädje som "vi andra" kanske inte skulle upptäckt utan hans hjälp. Då vill jag först värja mig mot det: är inte vi läsare av kvalitetslitteratur exceptionellt vana vid att sätta oss in i andra människors liv, och försöka förstå deras sorger och deras lycka? Därnäst tar jag litet illa upp av att det verkar vara just ingenjörer och vetenskapsmän som lyfts fram. Som civilingenjör själv kan jag mycket väl se skönheten i naturvetenskapens stringens, eller i att finna lösningen på ett svårt tekniskt problem. "Skall man behöva berätta det för er humanister gång på gång" vill jag fråga. "Är vi lustiga räknenissar inburade på ett zoo som ni vill studera?" Men jag kanske är litet stingslig.

När jag kommit igenom halva boken har jag istället börjat se ett mönster av manliga akademiker på resa i jobbet, gärna med distanserad hustru hemma. De tycks vara duktiga på att se sina liv utifrån, men kan ändå inte se in i sig själva. Deras frånkoppling från omvärlden tycks ofta vara självförvållad, och därför att de betraktar de kvinnor de umgås med som schackpjäser kommer aldrig något möte av själar till stånd.

Lars Gustafsson skriver fram en värld som känns förvånansvärt liten, trots att han berättar om människor som reser mellan Västmanland, Stockholm, Grekland, Texas och Kina. Det känns som att historien blir ett tomt, vitt papper utanför personernas synfält. Men Gustafsson är en mycket god stilist, och formulerar djupa insikter med enkla ord. Till exempel: "Han hade svårt att förstå att de stora konsumtionssamhällenas människor hade så svårt att se att de var bedragna också som konsumenter. Man intalade dem att de levde i en lyx, men i själva verket var det ju omöjligt att alla människor skulle kunna ha tillgång till kvalitetsvaror. Man levde i en förpackningsvärld, omgiven av ting som låtsades vara åtråvärda utan att vara det." I formuleringar som denna, liksom i ämesvalet, påminner han om Saul Bellow, en av mina tidigare favoritförfattare.

Den inre tomheten hos de flesta av huvudpersonerna påminner mig däremot mer om TS Eliots The Waste Land, och den fattighet som uppstår i en modern värld där ting och relationer tappat i betydelse. Det är också den viktigaste erfarenheten jag tar med mig från boken. De av huvudpersonerna som lever de utåt sett bästa liven, verkar minst förmögna att reflektera över det och njuta av stunden. Att leda sitt liv, istället för att sänka sig ned i mitten av det, har sitt pris.

Vad är det som finns i skogen barn? av Beate Grimsrud

I Grimsruds genombrottsbok Jag smyger förbi en yxa fick vi möta sjubarnsfamiljen Larsen första gången. Ett familjeliv som andra skulle beskriva som onormalt fick vi beskrivet inifrån, ur barnens synvinkel. Det fanns mycket kärlek i uppväxten, men också osäkerhet och besvikelser. Det är svårt att veta när man accepteras som normal, när man hela livet känt sig udda.

Något av det svåraste som kan hända en är att en familjemedlem dör, eller kanske ännu värre, försvinner utan spår. 19-årige lillebror Jon, som med sina lässvårigheter inte passade in i skolan, provar på många utmanande äventyrsupplevlser men blir aldrig nöjd. En plats på en folkhögskola inriktad på friluftsliv verkade helt rätt för honom, men nu har han försvunnit därifrån också. Jon sågs senast ta en buss för att vandra på fjället. Efter några dagar organiseras eftersökningar, och de två äldre syskonen Lydia och Anders reser upp för att delta i skallgångskedjan.

Storasyskonen känner oro och ansvar för sin rastlöse lillebror. Deras egna grepp om verkligheten är inte så fast som de hoppats, och medan de letar, bubblar syskonens tvivel om ens egen plats i världen upp.

Det känns då och då som att handlingen går trögt och inte rör sig vidare, och först blir jag lätt irriterad. Sedan slår det mig att det också är så det känns för syskonen som letar: frustrerande långsamt, en process man inte kan snabba på hur mycket man än vill. I sista tredjedelen, när förvirringen tar överhanden, är den balanserad med tillbakablickar till bakgrunden, men ändå tillräckligt tydlig för att vara smärtsam. Det är mycket skickligt och fint av Beate Grimsrud att låta oss läsare dela sorgen och kaoset i en så svår situation som den här.

Full Galopp på Fria Teatern

Enmansföreställningen Full Galopp är fantastiskt bra, och jag är glad att den kommit tillbaka till Fria Teaterns lilla scen på Bergsgatan. Håkan Jonson spelar Diana Vreeland med stor säkerhet och känsla. Vi sitter som inbjudna i Diana Vreelands salong år 1971, och hör hennes elefonsamtal och order till hemhjälpen. Däremellan, i en livfull monolog som inte är tråkig i en sekund, hör vi glimtar ur hennes bakgrund och de planer hon har, så pass sent i livet som det ändå är.

Idag, när var och varannan säger sig vara fashionista, är det skönt att höra någon tala om mode som passion, inte egotripp. Anekdoterna om Helena Rubinstein och Cristobal Balenciaga är riktigt inspirerande. Diana Vreeland bygger sin personliga stil på sin känsla för kvalitet, snitt och färger, inte genom att snurra runt som i en svängdörr med de senaste trenderna. Det är verklig stil, det.

Länk till Fria Teaterns sida om Full Galopp