Kulturella höjdpunkter januari 2009

När 2008 närmade sig sitt slut dök de upp överallt - årsbästalistorna. Jag gillar listor! Jag älskar listor med bra saker! Varför vänta ett helt år på att få göra listor, och varför samla ihop 365 dagars upplevelser och behöva välja bort det allra mesta? Jag tänker börja med att göra en lista över de bästa kulturupplevelser jag har haft varje månad. Och jag vill också gärna höra vad ni som läser posten har haft för kulturella höjdpunkter varje månad! Det behöver inte vara efter samma modell som min lista; vilken form som helst går bra.

Bästa teaterupplevelse:

Waxing West på Dramalabbet. En stark pjäs med fantastiska skådespelare, som jag är glad att jag fick se.

På delad silverplats: Fjärilen i min hjärna på Kulturstudion, samt Kasimir och Karoline på Dramaten, som det ännu inte är för sent att se!

Bästa konsert:

Oddjob på Fasching. Vilken musik, vilket drag!

Annan vacker musik jag fått lyckan att höra i januari är Batseba på Operan och Indrakvartetten.

Bästa bok:

Simultan av Ingeborg Bachmann. Förvånansvärt sval i läsögonblicket, men stark i minnet efteråt.

Bästa film:

Tvivel (Doubt). En teologisk actionthriller där intensiva spörsmål om moral och filosofi skapar spänningen.
Mer lättsam men en liten ljuspunkt: Livet från den andra sidan med Ricky Gervais.

Det var mina höjdpunkter. Vilka var dina? Berätta!

Kasimir och Karoline på Dramaten

Oktoberfest under Weimarrepubliken: litervis med öl, parningsritualer (mer eller mindre vulgära), fyllebråk, nya förhållanden - samma saker som kan hända, nu som då. Även att bli arbetslös, vilket just hänt Kasimir. Skall relationen till Karoline hålla?

Scenen är naken, inga synliga kulisser och bara en rad med glödlampor hänger över scenen. Scenografin är nästan tvådimensionell; skådespelarna står på rad vid scenkanten, med korta avstickare bakåt på den stora, tomma scenen. Regin är härligt stiliserad, med långa pregnanta pauser men framför allt mycket fysisk komedi. Erik Ehn som den jobbige smågangstern Franz Merkl gör mirakel med sin långa, smala kropp, som verkar vara gjord av gummi. Jag som sällan gillar slapstick skrattade konstant under minuterna han slogs med sin stulna portfölj.

Kasimir är trött och cynisk. Han räknar inte med att få något nytt jobb snart, och känner att han ramlat ned till en annan nivå. När hela ensemblen tittar upp mot framtiden, den förbiflygande zeppelinaren, vänder han bort blicken. Magnus Roosman är riktigt stark och bra i sin roll. Rebecka Hemse klarar av att tjoa och spela full, men när det är dags för allvarligare scener önskar jag att rollen som Karoline spelats av någon med mer djup.

Det kommer inte som någon överraskning att Johan Holmberg är en fullfjädrad komiker. Som en mycket begåvad och alltför underskattad skådespelare kan han visa minsta känsla med varenda millimeter av huden. I varje rörelse, danssteg och minspel är han en så söt och rörande människa, i sin egen värld, alltid litet i otakt med de övriga och alltid - tja, nästan alltid - genomsympatisk.

Ödön von Horvaths pjäs är rapp, och temat aktuellt än idag. Handlingen drivs framåt av de intelligenta replikskiftena, och det finns många minnesvärda oneliners. Smarta dialoger och fysisk humor i samma paket - den här pjäsen är riktigt sevärd!

Länk till Dramatens sida om Kasimir och Karoline

Genanse og verdighet av Dag Solstad

Elias Rukla är lektor i gymnasiet sedan ett tjugotal år. Läsår efter läsår har eleverna blivit mer och mer ointresserade av vad han har att berätta om den norska litteraturen, till den grad att likgiltighet är normen. Under en lektion om Ibsens Vildanden vandrar Ruklas tankar över en insikt om Dr. Rellings roll i dramat, därifrån till en analys av precis hur oviktig litterär bildning är för de nutida ungdomarna.

I sitt upprörda tillstånd, förvärrat av en baksmälla och av ett trilskande paraply, skämmer lektor Rukla ut sig inför en skolgård full av elever på rast. Slut. Nu är det slut på hans karriär, på hela hans liv som kugge i samhällets hjul, tänker Rukla. Medan han vandrar genom Oslos gator, funderar han på sitt liv och vad som lett upp till den här dagen: studierna och vänskapen med den karismatiske Johan Corneliussen, som har format hans liv så genomgående.

Den pågående kulturskymningen! Det borde ju engagera mig? Ja, jag engageras av Elias Ruklas tankar om hur dagens ungdomar tappat såväl intresset för och behovet av bildning. Jag blir förstås lika exalterad som han när en krasslig matematiklärare i förbifarten säger "Jag känner mig litet Hans Castorp idag, jag borde väl ha legat under täcket." Och vännen Johan Corneliussens karriär, och det ovanliga sättet Rukla mötte sin vackra fru Eva Linde är intressanta historier.

Men åh så Dag Solstad kan snöa in på vad han berättar om! Långa, vindlande meningar med många bisatser, följd av en mening till om samma sak, några detaljer till och så samma slutsats en gång till! Jag trodde det bara var Dan Browns läsare som behövde en sammanfattning var femte sida. Till en början tänkte jag att Rukla talar extra länge om det som ligger honom närmast hjärtat, men efter några fler omgångar av upprepningar av Ruklas viktiga insikter tycker jag faktiskt bara att det är tjatigt och onödigt.

Nu vet jag ju att boken röstades fram till 1990-talets bästa roman - det står på omslaget. Jag måste säga att jag inte riktigt förstår varför. Den säger något om en värld som kommersialiseras mer och mer, men jag tycker inte att Ruklas och Corneliussens personliga erfarenheter är tillräckligt generella för att kunna överföras på samhället i stort. Och så är det de här omtuggningarna! Nej, på min lista hamnar den inte så högt.

Fjärilen i min hjärna på Kulturstudion

Det smyger fram ett leende när han berättar, till och med om sorgliga saker som hur cancercellerna sprider sig och tar över i hans kropp. Det är kanske livsnjutaren som lyser fram; mannen som inte kan låta bli att leva livet till fullo, även längtan och sorg. Men när smärtan hugger till kan varken kroppen eller tanken flyga fritt längre.

Jag har inte läst boken Fjärilen i min hjärna som Anders Paulrud skrev fyra månader före sin död i lungcancer. Calle Stjernlöf gjorde det, och den grep honom djupt. En bearbetning av boken har skapat en tät monolog, som Stjernlöf framför på Kulturstudion. Vi får följa de två hårda resorna med cancer, först hjärncancer och sedan lungcancer. Däremellan försöken att återvända till de älskade njutningarna - Paris, ostron, whisky - varvat med försöken att säga farväl till livet.

Calle Stjernlöfs utformning och framförande av pjäsen är mycket starkt. Det är otroligt hur drogad han blir när han fått en morfinspruta! Han rör sig naturligt mellan smärta, glädje och stillsam sorg. Summeringen av stycket är inte deprimerande, utan en värdig berättelse om döden.

Den alldeles nystartade scenen Kulturstudion är en fröjd att besöka. Mitt emot Västermalmsgallerian leder ljuslyktor in till en hemtrevlig foajé; sköna soffor och kaffe och kakor direkt från det fina köket. Mig veterligen är ännu inga fler föreställningar inplanerade efter Fjärilen i min hjärna, men jag längtar efter att få komma tillbaka till Kulturstudion många gånger!

Länk till Kulturstudion

Indrakvartetten på Konserthuset

Konserten börjar med toner som påminner mig om det intensiva rasslandet av töande frost utanför mitt fönster imorse. Cellons mjuka ploppande ställt mot violans fallande skalor skapade ett ljud som hämtat ur naturen. Allt eftersom violan upprepade sina skalor gick de snabbare och försköts mot cellons rytm, och det var mycket vackert. Det var min första bekantskap med kompositören Juhani Nuorvala, och hans Stråkkvartett nr 2 växte till ett mycket vackert och melodiskt stycke. Döm om min förvåning när jag sedan i programbladet läste att musiken skapats med inspiration från pjäsen Kryptogram av David Mamet. Hur kan detta hänga ihop? Jag som hatar David Mamet! Kvartetten var i alla fall en vacker upplevelse, och Nuorvala själv hoppade upp på scenen för att ta emot välförtjänta applåder.

Därefter följde Stråkkvartett nr 1 D-dur av Benjamin Britten. De ljusa, lätta tonerna som inledde första satsen blommade ut i en komplex och njutbar kvartett, som Indrakvartetten framförde med både virtuositet och djup känsla.

Efter paus fick vi höra Beethovens Stråkkvartett F-dur på 59:1, "Razumovskij". De skickliga musikerna log lyckligt mot varandra när de började spela. Stycket komponerades av en Beethoven som redan hade börjat bli döv, och har stråk av allvar och tyngd. Men det är ändå rik och ljuvlig musik, som det gör gott i själen att lyssna på.

Vita Glöden på Dramalabbet

Efter att ha sett Waxing West av samma författare, Saviana Stanescu, var jag mycket upplagd för att se Dramalabbets uppsättning av Vita Glöden. 50 minuter lät som litet tid för att få plats med allt som pjäsen sades handla om, men så var det inte alls. Det är ett mycket tätt och sammanhållet stycke Stanescu har skrivit. Osannolikt, men ändå trovärdigt.

Det som brister är istället de svenska skådespelarna. De är inte tillräckligt skickliga för att gestalta de starka situationer de har framför sig. Under gästspelet veckan innan levde de amerikanska skådespelarna sina roller på liv och död. De fyra vi ser framför oss låter mest gnälliga och egoistiska: paret som är på väg till Bechnien för att adoptera ett barn, intränglingen som vill tvinga sin gisslan att njuta av himlen från hustaket med en pistol riktad mot huvudet, kvinnan som ber för sitt liv.

Jag blir mer övertygad om att Saviana Stanescu är en väldigt bra pjäsförfattare, men att hennes verk kräver skådespelare med lika mycket nerv och allvar som handlingen.

Länk till Dramalabbet

Doubt - Tvivel i biosalongen

En katolsk skola för barn, en präst och två systrar - det låter inte som ett spännande upplägg för en film. Att en av prästerna kanske utnyttjar en av pojkarna på skolan är en tragedi, men kan det bli intressant på stora duken? Ja, det blir det verkligen.

I öppningsscenen, under söndagsmässan, presenteras två av huvudpersonerna. Under fader Flynns (Philip Seymour Hoffman) kloka, inkännande predikan för församlingen går syster Aloysius (Meryl Streep) runt och ger uppsträckningar åt de barn som inte sitter rakt i kyrkbänkarna. Den ene står för hjärtat, den andra för ordningen. Visst behövs båda i en församling, och om de stod på samma sida hade det varit till nytta för alla. Men syster Aloysius är skeptisk till fader Flynn, och är på utkik efter tecken på otillbörlig närhet mellan skolpojkarna och prästen.

Filmen låter ingen få veta om fader McFlynn är skyldig eller ej till att ha förgripit sig på pojken Donald Miller (Joseph Foster). Filmen tar heller inte tydligt ställning för någon av aktörerna i dramat, och det är mycket bra. Långsamma scener får bygga upp stämningen i början av filmen. Så börjar de intellektuella och moraliska brottningarna mellan huvudpersonerna. Den unga, oskyldiga syster James är den som bringar möjliga bevis om fader Flynn till syster Aloysius, och blir en del av dramat.

Det är inte fysiska handlingar utan seriösa diskussioner som är centralt i filmen. Under många av meningsutbytena är stämningen så tryckt att jag knappt kan andas. Amy Adams, med sitt docksöta ansikte och enorma blå ögon, klarar gott av att visa hur hon slits mellan aningslöshet och förtvivlan. Mästarna i kammarspelet är ändå Philip Seymour Hoffman, Viola Davis som Donald Millers mor, och mest av alla Meryl Streep, lysande, lysande. Från välavvägda ordväxlingar hela vägen till högljudda gräl är hon ett med sina argument ut i minsta por.

Fader Flynn och syster Aloysius är två personer vars kärlek till människorna, och vars önskan att uppfylla Guds vilja på jorden tagit helt olika vägar. Att filmen inte klart tar ställning för någon av dem, så att vi måste ha alla ståndpunkter i tankarna samtidigt, är en styrka och en utmaning.

Ut og stjæle hester av Per Petterson

Under nästan hela läsningen är jag osäker på vad det är för bok jag läser. Är det en barndomsskildring? Är det en berättelse om en gammal man som drar sig tillbaka från människorna? Handlar det om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget? Vilka händelser här är viktiga, hur kommer de att ha betydelse för fortsättningen?

Saken är den att alla delar i historien är viktiga. Men i stunden något sker har vi ingen aning om vilken betydelse det kommer att ha för resten av vårt liv.

Stora delar av boken utspelar sig på 40-talet, under sommaren som den femtonårige berättaren Trond tillbringar med sin far och sin bäste vän i stugan i skogen. Det är en väldigt fysisk skildring: skogen, arbetet med timret, mer eller mindre tillåtna ridturer på grannens hästar, saker som skapar smärta i kroppen. Genom bokens växlingar mellan olika tider ser man också hur händelser kan göra avtryck för resten av livet; femtio år framåt och ännu längre. Och saker man har upplevt kan vara så tunga att det blir omöjligt att beröra dem i ord.

Det är en sommar när Trond känner att han växer upp och närmar sig vuxenlivet, ibland i plågsamma steg och svåra insikter. När Tronds far säger till honom: "Vi bestämmer själva när det skall göra ont", är det ett steg in i ett liv som man där man inte låter sig nedslås av motgångar, men också in i en känslomässig tystnad som leder till en djup ensamhet.

Oddjob på Fasching

Från första gången jag hörde grabbarna i Oddjob var de på samma våglängd. Genom åren har de och musiken vuxit samman organiskt till ett stort sound. De börjar konserten på Fasching med en låt från sin senaste skiva, Sumo. Sedan landar ett rymdskepp med låtar från deras förra skiva - melodin som Goran Kajfeš spelar på vibrafon skulle kunna vara kusin till de fem tonerna från Närkontakt av tredje graden. Under sin snygga logga växer låt efter låt till orgiastiska klanger. "Vill ni ha paus?" frågar Per "Ruskträsk" Johansson. "Nä!" svarar publiken, så den pausen fick de skjuta upp. Tur det, för Jimi Hendrix' Third Stone from the Sun var en mäktig avslutning på första set.

I andra set flöt bandet tidvis ut i psykedelikan som präglar det senaste albumet. Men det är en psykedelika för rymdålderna, utspejsad och ändå fräsch. Alla fem musikerna är så begåvade och samspelta, och det var underbart att höra deras mycket musikaliska solopartier. Tur att jag tömde plånboken redan innan konserten för att köpa de plattor jag inte hade, så att jag slapp köa mig gråhårig efter att konserten tog slut. Mmmm, vilken konsert. Tack gode Gud för jazzen.

Länk till Oddjobs hemsida

Waxing West på Dramalabbet

Från New York kommer teatergruppen LaMaMA E.T.C. för ett gästspel på Dramalabbet med sin hyllade uppsättning av Saviana Stănescus pjäs Waxing West. Fastän stycket till synes är uppbyggt på en mängd klichéer har Stănescu gjutit dem samman till ett trovärdigt och talande helt. Den oroliga rumänska mamman som vill gifta bort sin dotter till Amerika, den idealistiske brodern som vill ha en ny revolution och filma den, den amerikanske IT-jobbaren som bara vill spela dataspel, den lesbiska systern, kvinnan (här Daniela, spelad av Marnye Young) som kommer från Rumänien till New York och märker att det inte är en dans på rosor - stereotyperna var levande människor en gång, och här blir de det igen.

Bland människorna av kött och blod lever det gamla diktatorsparet Nicolae och Elena Ceauşescu kvar som vålnader. De både suger livet ur sina scener och ger dem liv - ett intensivt, hjärtlöst spökliv. Jag har svårt att ta ögonen från Alexis Mcguinness som den blodtörstiga demonen Elena Ceauşescu. Hennes make Nicolae Ceauşescu blir Chaplinlik i Grant Neales gestalt, men hånskrattet som bubblar ur honom är inget annat än hemskt. Paret hemsöker Danielas mardrömmar och hånar henne i hennes sorg, i hennes förhoppningar, i hennes försök att göra något bra. De förföljer henne så länge att det till slut är hon som börjar hemsöka dem i deras drömmar - så intensivt sammanbundet är minnet av diktaturen hos en rumän i den nya världen.

Alla skådespelarna i pjäsen spelade sina roller starkt och mycket, mycket bra. Det var fantastiskt att få tillfället att se uppsättningen här, speciellt som den även bevistades av den paranta Stănescu själv. Tack för besöket!

Länk till Dramalabbet

Smack the pony

Något av det roligaste som synts på TV: Fiona Allen, Doon Mackichan och Sally Phillips på date, i kontaktannonser, på spabehandling, hos nippriga läkare. Humorn låg inte i sketcher packade med punchlines, utan i att goda skådespelare hamnade i absurda miljöer. Ingen spelad förvåning, inga överdrivna rörelser eller manér, bara galna kvinnor som beter sig försöker bete sig naturligt i surrealistiska situationer. Gärna människor i auktoritetspositioner - läkare, tandläkare, skönhetsexperter.



Många vardagliga situationer är surrealistiska när man tänker närmare på dem. Att gå till ett spa och få heta stenar lagda på kroppen - det kan säkert vara skönt, men tänker man efter finns det hur mycket som helst som kan gå snett. En kontaktskygg läkare (en föregångare till Dr. Alan Statham i Green Wing) vill helst inte ta i sin patient utan petar på henne med en penna och säger att hon är OK.

De återkommande kontaktannonserna är fantastiskt roliga på ett annat sätt. Så många av kvinnorna som berättar om sig själva har galna idéer om männen de vill träffa, ofta parat med komplett vridna självuppfattningar. Och jag skulle himla gärna vilja spela bilspelet Girlie Driver! Medan de andra bilarna surrar förbi en varv efter varv, letar vår förare Jane efter bilnycklarna, sätter på sig solglasögonen, kör åt fel håll och stannar på Marks & Spencer för att köpa en kofta med pärlor på. Ja, det skulle jag nog också göra.



Kvinnlighet, flirtar, sexighet och romantiska träffar är teman som lätt kan skruvas om till oigenkännlighet. En kvinna är ute med en kille som hon pressar på komplimanger. "Har jag fint hår? Tycker du? Berätta HUR fint! Kan du skriva ned det på den här servetten? Skriv under med namn också. Det är några tjejer på kontoret som behöver få läsa det här..."

Det enda jag har av Smack the Pony på DVD är en Best Of-samling. Skandal! Visserligen innehåller den flera av mina favoritscener, men var är den anställda som fyllde alla butikshyllor med WC-ankor? Och när hon fick sparken, höll hon upp en WC-anka och buktalade "Please don't fire me..." Var är busschauffören som tröttnade på att svänga vänster, för att hon kände att hela kroppen blev sned, och svängde till höger ned i vattnet istället? Var är veterinären som blir utmanad att räkna upp djur av killen som tror att hon inte vet hur man skall bota hans sjuka sköldpadda? (Hon förlorar.) Nej, dags att skaffa alla avsnitt av alla säsonger i en snygg DVD-box!

Batseba på Kungliga Operan

Det kan verka konstigt att en opera av en svensk librettist efter en bok av en svensk författare skrevs och sjungs på engelska. Men svenska popgrupper kan ju välja att skriva sin musik på engelska om det känns rätt, så varför inte en svensk opera på engelska? Redan innan jag läste intentionen i programbladet, tänkte jag dessutom att det gör det enklare för verket att komma ut på internationella scener. Och det måste det! Den här vackra operan måste få höras i hela världen!

Jag hörde Sven-David Sandströms opera Staden på Kungliga Operan 1998, och var inte odelat förtjust i musiken. Kanske är det mitt lyssnaröra som vuxit, kanske har Sandströms musik förändrats: klangerna i Batseba är helt underbara. Det är alltid ljuvligt när kören kommer in. Litet mer svårlyssnade är de Fyra små profetissorna (Marie Alexis, Jeanette Bjurling, Johanna E. Martell, Marianne Hellgren Staykov), fyra koloratursopraner som följer profetissan Naomi (Marianne Eklöf) och ropar ut profetior, allmänna sanningar och torgskvaller. Men deras hetsiga staccatotoner är ett nödvändigt brott mot de mer mäktiga klangerna i övrigt.

Librettisten Leif Janzon har valt att ur Torgny Lindgrens bok Bat Seba befolka scenen främst med kvinnor, och låtit männen ta ett steg bak. Musikaliskt sett är det mycket lyckat; de kvinnliga rösterna låter underbart, både kören och de kvinnliga solisterna. Förutom två vackra arior av kung David (Michael Weinius) är de manliga rollerna så mycket tråkigare. Och det de sjunger om och håller på med; våldtäkter, maktkamper och krig, är otroligt mycket mindre intressant än profetissan Naomi, kung Davids första hustru Ahinoam (Ingrid Tobiasson) och Batseba själv i sin utveckling från ung flicka till stark drottning.

Batseba! Vilken människa! I första akten sjungs hon av Elin Rombo, vars nyansrika spel bärs fram ända upp till tredje raden. Traditionerna reglerar kvinnornas roller mycket hårt, och kung David, själsvåldig och litet barnslig, är van att själv kunna bestämma vad som är sanning. Men i Batseba möter han en kvinna som ifrågasätter hans argument och ser chansen att försöka forma sin egen plats i världen.

I andra akten är Batseba en mogen kvinna, medveten om sin makt och redo att manipulera för att styra ödet. Liksom hon själv blev köpt med blod som ung, driver hon Davids två äldre söner Absalom (Karl-Magnus Fredriksson) och Amnon (Klas Hedlund) mot varandra. Deras död banar vägen för Batsebas egen son Salomo. Hillevi Martinpelto sjunger den vuxna Batseba med en fantastiskt rik och fyllig röst.

Men vägen till makten är kantad med offer. En duk som används från början av operan blir mer fläckad av blod för varje scen. I slutet av första akten, när Batseba övertar rollen som drottning och påbörjar sin väg mot makten, tränger taket och väggarna in och skapar ett farligt tryck i scenrummet. Batseba är en stark och vacker opera, som visar allvaret och individens roll i ett drama vi känner till från Biblen. MISSA INTE den här underbara operan!

Länk till Kungliga Operans sida om Batseba

Döda paret och deras "vänner" av Joakim Pirinen

En 18-årig Jenny B med dåligt lokalsinne, nyinflyttad till huvudstaden, irrade sig på 80-talet fram till Galagos kontor för att köpa Joakim Pirinens seriealbum. I Kvarteret Kniven hittade jag en massa små osäkra, ensamma barn och unga vuxna att identifiera mig med. Nu har jag vuxit upp, Sverige har blivit stylat och designat, och det gäller även för invånarna i Pirinens nyaste album, Döda paret och deras "vänner".

Herr och fru Död lever ett så supermodernt och lyxigt liv att det värker att läsa om dem. De har en arkitektritad villa (och när det krisar så kan de beställa en till), välinrett hem, en hushållerska från Colombia och en polsk trädgårdsmästare. De har jobbat sig igenom alla sexuella fetischer som finns och tröttnat på varandra så mycket att livet blir ett enda gräl. Swisch, swisch, krasar de igenom alla klichéer av blasérade nutidsmänniskor, och skapar personliga katastrofer för människorna i närheten på köpet.

Varvat med Döda parets eskapader kommer flera seriestrippar av annan karaktär, en del byggda kring en kort historia, en del snarare en visuell meditation över ett ord eller en form. Joakim Pirinen ritar om sin person efter de olika anagram han kan göra av sitt namn, och i övrigt dyker han upp i flera olika skepnader för att tala till oss läsare. En härligt galen Professor Pirinen håller en tecknarskola som börjar från grunden - från en kvantnivå som man inte anade att den fanns, men som tydligen har stor betydelse och måste följas exakt! Och ännu roligare blir det när de nytecknade huvudfotingarna börjar snacka. Tack, jag får verkligen lust att börja rita!

I en berättelse i flera avsnitt som kallas Livsmönstring får vi möta en ofödd själ, i form av en av de små spolformade björnarna som redan rört mitt hjärta i så många andra versioner. Han går från kontor till kontor för att svara på frågor som kommer att avgöra som vilken sorts människa han skall återfödas. Litet väl förenklat, men ändå tänkvärt och humoristiskt.

I boken har Joakim Pirinen låtit olika berättar- och tecknarstilar blomma ut. Allt blir inte så lyckat i mina ögon. Jag tycker bäst om när han har en genomtänkt historia som han ritar utan att överlasta bilderna för mycket. Men det är ändå bra att han har varierat sig så mycket i det här tjocka, rika albumet.

Simultan av Ingeborg Bachmann

När jag läste Ingeborg Bachmanns tidiga berättelser, Das dreißigste Jahr med flera, slog det mig hur både hon som författare och hennes karaktärer såg och skapade en värld med språket. Även om Bachmanns språk i samlingen Simultan inte längre är så knapphändigt som det ofta var, så är ändå språk det som den första novellen, med samma namn, spinner vidare på. De två kosmopoliterna på semesterresa i Italien känner varandra knappt. Den namnlösa kvinnan som för ordet arbetar som simultantolk i internationella miljöer, och översätter tyst för sig själv orden de växlar till de språk hon kan, för att liksom hitta sanningen i orden eller undvika den. Jag känner mig riktigt europeisk när jag hänger med i konversationerna som glider över tyska, franska, engelska, italienska och ryska.

Därefter följer två noveller om kvinnor som irriterar mig litet. De håller båda en viss distans till Livet, de står vid sidan om och låter sig inte engageras. Jag klandrar dem inte egentligen, för det står dem fritt att leva hur de vill och det kan vara så skönt att inte riskera sig själv i världens intriger och spel. Men det är inte så intressant att läsa om dem.

Den känslan färgar av sig när jag börjar läsa nästa novell, Das Gebell. En nygift kvinna börjar besöka sin svärmor. Sonen är mycket formell mot sin mor, så hans fru håller sina besök närmast hemliga. Det känns som att så många gåtor hänger i luften, och ingen av dem vågar närma sig dem. Irritationen jag känner till en början över att ingen av dem talar klarspråk om sonen viker undan mot slutet av berättelsen. Saker som sägs i förbifarten antyder ett trauma så djupt att smärtan att röra vid det skulle skada mer än att fortsätta tiga. Sonen har varit i koncentrationsläger. Hans mor hade en hund, men sonen fick henne att lämna bort den.

Novellen slutar inte med lösningen på mysteriet. Tvärtom sjunker de båda kvinnornas liv in i glömska, förutom en detalj som dyker upp och låter minnet av dem båda blinka till flera år efter deras död. Den historien har ett sådant djup att jag nästan får svindel.

Den sista och längsta novellen, Drei Wege zum See, handlar om en kvinna i femtioårsåldern, Elisabeth Matrei, på semester hos sin far i lilla österrikiska Klagenfurt. Hon är framgångsrik fotograf och har levat och arbetat i hela världen. (Hon har också umgåtts med några av personerna i de tidigare novellerna.) Utan att vara missnöjd, känner hon ett ökande avstånd från världen och alla ytliga succéer. Yttre händelser understryker Elisabeth Matreis tilltagande avskärmning. Hon brukade alltid finna glädje i att promenera genom skogen till havet, men glädjen infinner sig inte, och några av stigarna är sönderskurna av grävskopor. De relationer hon har till andra människor är inte lika fasta som de relationer andra människor har, och även om hon verkar finna sig i det, så är det ändå en källa till ennui.

Hundra sidor tillsammans med Elisabeth Matrei och hennes växande distans till livet är en god avslutning och fördjupning på samlingen Simultan. Bachmann är mycket bra på att mana fram den ödsliga känslan i den moderna världen. Ingen av människorna vi möter har förlorat fotfästet, men ingen är heller trygg. Det är ganska sorgligt att läsa, men också skönt att någon har sett det och fäst det på papper.

Dead like me

Georgia Lass är 18 år, en butter tonåring. Hennes mamma jagar upp henne ur sängen, plockar fram hennes finaste dräkt och skickar iväg henne till första dagen på nya jobbet. Det är ett tråkigt jobb och Georgia hatar det. På sitt livs första lunchrast går hon ut för att äta en korv - och dödas av en fallande toasits från rymdstationen Mir.

Nu slutar inte hennes liv där. När Georgia fortfarande är osynlig för alla andra kommer en man fram till henne och välkomnar henne till hennes nya karriär som lieman, reaper, en person som hämtar själen av en människa som just skall dö.

Mannen heter Rube, och han leder en mycket blandad grupp av liemän. De samlas varje dag på restaurangen Der Waffle Haus, där Rube delar ut postit-lappar med dagens uppdrag. På varje lapp står ett namn, en plats och den exakta tiden för det kommande dödsfallet. En lieman måste vara där i rätt tid för att röra den snart döde, och finnas kvar för att leda honom eller henne vidare efter att döden har inträtt.

Vilken morbid business! Georgia prövar förstås på olika sätt att slippa sina uppdrag, eller rädda dem hon är ansvarig för från sin stundande död. Men vartenda försök leder bara till ännu värre katastrofer.

Till råga på allt; lön och uppehälle ingår inte i liemannajobbet. Georgia ser ingen annan råd än att gå tillbaka till Happy Time, kontoret hon fick sparken från i sitt första liv, bita ihop och jobba på. Dessutom måste hon hitta en egen lägenhet, hon som nyss bodde hemma med sin mamma, pappa och lilla syster. Kan hon inte bara gå hem till dem och säga att hon fortfarande lever? Nej, som lieman ser man helt annorlunda ut, och ingen från ens gamla liv känner igen en. Georgia försöker ändå: hon knackar på och försöker säga något till sin mamma som bevisar att det är hon, Georgia! Men allt hon tänkt ut försvinner i en dimma, mamman blir arg och upprörd och jagar bort en gråtande Georgia.

Cynthia Stevenson i rollen som Georgias mamma har en speciell talang för att spela kvinnor som skyler över en inre sorg med energisk ilska. Hon städar snabbt ut Georgias efterlämnade kläder och småsaker och säljer dem på loppis. När lillflickan Reggie sörjer sin storasyster genom att göra konstiga saker i skolan, har mamman ingen ork att lyssna på henne och vänder taggarna utåt.

Hennes raka motsats är Georgias chef på Happy Time, Dolores Herbig, "as in Her Big Brown Eyes". Hon är översvällande och litet tillgjord, men det är ändå äkta omtänksamhet som ligger bakom hennes små klichéer och karriärtips. För en nybliven föräldralös är Dolores Herbig (Christine Willes) det närmaste en modersfigur man kan komma.

Det andra föräldrasubstitutet i Georgias nya liv är Rube (Mandy Patinkin). Jag måste erkänna att jag är litet förälskad i Mandy Patinkin, och det var för hans skull jag började titta på den här TV-serien. Rubes utskällningar när liemännen mixtrar med hans förhållningsorder kommer säkerligen efter hundra års egna försök att tänja på reglerna och försöka ta reda på vad som ligger bakom allt. Han låter butter, men säger ändå ett ord till uppmuntran precis när det behövs. Rube i Mandy Patinkins gestalt är litet rörande, trubbig men ändå sympatisk. Jag skulle kunna titta på Rube som jublar över en strike på bowlingbanan, lagar pastasås eller bara sitter och muttrar hela programmet igenom.

Den svaga länken i serien är faktiskt Ellen Muth som spelar Georgia. Visst skall hon vara en surmulen tonåring, men hon pendlar mellan att vara trumpen och fejkat entusiastisk utan att riktigt bli en egen människa. Men det är inte svårt att bli berörd av den stora ensamheten hon måste känna. Ryckt från sin familj måste hon jobba dubbelt, och har inte någon annan trygghet än sina båda chefer, som är jobbiga på var sina egna sätt. Och hennes liemanna-kollegor är inte några tråkmånsar! Trumpna parkeringsvakten Roxy (Jasmine Guy) och den evige partykillen Mason (Callum Blue) är ett nöje att se i varje scen de är med i. Med ett antal själar att hämta i varje avsnitt finns det också gott om utrymme för intressanta gästskådespelare.

Tyvärr lades Dead Like Me ned efter två säsonger. Varken Rube eller vi som tittade fick veta vem som levererade alla namn och datum för dödsfallen till liemännen. Eller...? I februari kommer filmen Dead Like Me: Life After Death (direkt till DVD). Rollistan från TV-serien är i stort sett intakt. Rube saknas! I hans ställe kommer Cameron Kane (Henry Ian Cusick) och skapar oreda. Jag, liksom liemännen, får försöka klara mig utan Rube, för jag vill veta hur det går.

Conversations with dead people

Död'n... Döööd'n!

Helt utan att jag planerade det har den här veckan fått en röd tråd: samtal med döda människor.

Det började i måndags, med Ricky Gervais som gnabbas med spöken i filmen Livet från den andra sidan.

Dagen därpå såg jag Claire Wikholm tala med sin döde fästman i Kristina Lugns nya pjäs Nu mår jag mycket bättre.

Torsdag kväll på teatern igen: Charlotte Löwensköld inleddes med vålnader som talar med varandra och försöker påverka livet för de som ännu är i livet.

Och det kommer mera!

Charlotte Löwensköld på Stadsteatern

Det är flera generationers förbannelse som verkar råda över Charlotte Löwenskölds öde. Och det är flera böcker av Selma Lagerlöf som skall vävas samman för Stadsteaterns iscensättning av trilogin. Tidvis blir det mycket som måste berättas fram ganska snabbt, speciellt i inledningen, och dessutom i avslutningen. Det är litet synd; det skapar litet stress under de första minuterna, och det gör att slutet inte blir så intrycksfullt som det skulle kunnat bli. Men däremellan får historien breda ut sig och ta den plats den behöver.

Romansen mellan Charlotte Löwensköld (Sara Sommerfeld) och Karl-Artur Ekenstedt (Gustaf Hammarsten) börjar i en lekfull och lätt ton. Litet för modernt språkbruk för min del, faktiskt, de låter som nutida tonåringar och börjar bete sig lika truligt, särskilt Karl-Artur, som är så envis och självisk på sitt gudfruktiga sätt. Sommerfeld och Hammarsten är bra skådespelare, men här känns de felstämda, och särskilt i de många dialogerna med varandra.

En annan person stämd i ett helt eget tonläge är Thea Sundler (Gunilla Röör). Åh, vilken småaktig liten skvallerkärring! Hennes högtravande prat är läskigt roligt att höra på till en början, men blir mer irriterande allteftersom historien lider och hennes intriger leder till förtvivlan för andra.

Förlovningen mellan Charlotte och Karl-Artur slås upp, och Charlotte får oförskyllt skulden. Åh, så snabba folk är med att sprida falskt skvaller! Men situationen är inte helt tröstlös. Prosten och prostinnan (Lars Edström och Lena Pia Bernhardsson) är trogna vänner till Charlotte, och äktenskapet med brukspatron Henrik Schagerström (Joakim Gräns), som Charlotte nästan lurades in i, blev ändå kärleksfullt och lyckligt.

Även om pjäsen är lång, har det inte riktigt räckt för att få med tillräckligt mycket av den spännande historian om släkten Löwensköld. När jag ser glimtar av sidohistorier önskar jag att jag fått veta mer om dem, även om Charlotte Löwensköld, Thea Sundler, Karl-Artur och hans kloka, starka hustru Anna Svärd (Lotta Östlin-Stenshäll) är bra personer att fokusera på. Det blir ändå en underhållande kväll att vara nöjd med.

Länk till Stadsteaterns sida om Charlotte Löwensköld

Pingvin försvunnen av Andrej Kurkov

Andrej Kurkovs bok Döden och pingvinen var en till ytan humoristisk historia om Viktor och pingvinen Misja. Misja, som Viktor köpte när Kievs zoo inte längre hade råd att mata smådjuren längre, verkade föra med sig en respekt som gränsade till magi, och var måttlöst eftertraktad som gäst på begravningar. Och många begravningar blev det, och fastän Viktor försökte hålla sig utanför, blev han på bokens sista sidor nödd att fly till Antarktis.

När Pingvin försvunnen börjar, har kriminaliteten nått ända till Viktors polarforskningsstation på Antarktis. Han tar sig tillbaka till Kiev för att leta upp Misja och fosterdottern Sonja, och inte bara tillbaka till Kiev, utan via Moskva ända till Tjetjenien. Kärleken till en pingvin och ett barn är det starkaste och mest hållbara, något att verkligen lita på, i den här berättelsen.

Men nu kommer de många döda Viktor in på bara skinnet, och våldet blir naknare än i den första boken. Hans filosofi att hålla sig utom synhåll för det som händer kommer helt klart inte av feghet och ointresse, utan av självbevarelsedrift. Men trots att Pingvin försvunnen bitvis är rå och blodig, är det ändå inte en sorglig bok. Andrej Kurkov hittar en bra balans mellan lätthet och allvar. Fast det är två saker som verkligen förbryllar mig. 1. Skulle vi inte kunna få veta mer om den respekt Misja verkar förtjäna, framför allt i gangsterkretsar? 2. Är Misja pottränad, eller ligger det pingvinbajs litet här och där i Viktors lägenhet? (Hoppas inte det!)

Nu mår jag mycket bättre på Stadsteatern

Det är så skönt att se alla rollfigurerna i morgonrock och pyjamas, förutom spöket, som har gummistövlar, överrock och en dinglande reflex. Alla stormar de in i Barbros (Clarie Wikholm) lägenhet på tisdagmorgonen med olika ärenden. Den ensamme geologen (Richard Forsgren) är ute efter mänsklig kontakt, och det är nog lilla förvirrade Ankelsockan (Marika Lindström) också.

Karro (Tina Råborg) däremot är en tuff och självsäker karriärkvinna, som vill ha konkreta saker av Barbro: barnpassning av hennes åtta (!) små barn över dagen, samt lägenheten hon bor i. Hon smusslar med Barbros sambo Hans Herrman (Lennart Jähkel), en illojal partner som därtill just har sparkat Barbro från orkestern de spelat i tillsammans i tjugo år.

Den enda som bryr sig om Barbros väl är vålnaden av hennes döde fästman (Tomas Bolme), som vandrar in och ut, osynlig för alla utom Barbro. Jo, den söte ensamme geologen är inte bara geolog utan gerontofil också, och även kapabel till äkta, om än lätt ombytlig, kärlek. Alla skådespelare är väldigt, väldigt bra, och excellerar i sina Lugnska repliker.

Nu mår jag mycket bättre än en omarbetning av pjäsen Titta! Det blöder som spelades på Dramaten 1987. Den har också stora likheter med pjäsen Hoppas jag hinner hem som spelades på Brunnsgatan Fyra för ett år sedan; en ambitiös ung kvinna som å bostadsrättsföreningens vägar vill komma åt lägenheten där det bor en äldre kvinna som slarvat med inbetalningarna av hyran. Det är egentligen väl värt att fundera på, vad en lägenhet är och vad den är värd. Ibland tänker jag på vad jag har betalat för det här åtråvärda utrymmet några meter ovan mark på Kungsholmen. Men det är inte pengavärdet som är det viktiga, det är att ha ett hem, några kubikmetrar att kalla sina egna, ett ställe där man alltid får vara.

Men där Hoppas jag hinner hem var lugnare och ändå mer lekfull, är Nu mår jag mycket bättre en sorgligare historia, och litet väl rörig. Och barnen då! Karros åtta små ungar lyfts raskt in till Barbro direkt på tisdagsmorgonen, och stannar kvar som åskådare genom hela föreställningen. Det är en ganska hemsk historia de får vara med om - och vi också. Ja, det kanske är så det är. Även oskyldiga små människor som bara vill vara lyckliga kan också bli medtvingade i andras intrigerande och förlora på det. Sorgligt men sant.

Länk till Stadsteaterns sida om Nu mår jag mycket bättre

Livet från den andra sidan

Det är litet gulligt att Ricky Gervais, med sina små krokiga tänder och en spetsig hörntand, spelar tandläkare på Manhattan, bland människor med jämna vita tänder mellan leende läppar. En liten rund surpuppa bland alla vackra, ambitiösa människor, i filmen Livet från andra sidan (Ghost Town). Till och med kirurgen (Kristen Wiig) som skall operera hans tarm pressar komplimanger av sina kollegor för sin nypålagda spray tan.

Bertram Pincus (Gervais) uppfyller inte stereotypen sadistisk tandläkare. Han är intensivt ointresserad av andra människor. Som tur är kan han stoppa in bomull och instrument i munnen på sina patienter när de försöker prata och berätta om sina problem.

Så vaknar han upp efter sin tarmoperation, och har varit död i nästan sju minuter. Det gör att han kan se spökena av döda människor, och så glada de blir när de äntligen blir sedda! Alla har ouppklarade affärer och meddelanden de absolut vill lämna till sina efterlevande. Det är en rörande samling av ivriga spöken som springer efter Pincus på New Yorks gator. Och så en sprillans naken kille! Som spöke går man vidare i de kläder man hade på när man dog, och den här grabben hade visst bara ett par glasögon på sig.

För oss som gillar Ricky Gervais' humor blir det många gapskratt och bubblande fniss när Bertram Pincus' misantropi får blomma ut till max. Men trots att Pincus spricker upp i nördiga tandläkarskämt, som blandas med nördiga arkeologskämt, är han fortfarande en ensam, sorgsen och i grunden självisk person. Några sorgliga ögonblick är på sin plats i vad som ändå är en film som får en att skratta och må gott.

Das dreißigste Jahr av Ingeborg Bachmann

Jag har en tjock bok med berättelser av Ingeborg Bachmann, som heter Sämtliche Erzählungen. Halvvägs igenom den vill jag berätta om mina intryck så långt.

Boken innehåller bland annat alla noveller från boken Das dreißigste Jahr, men inleds med några tidigare berättelser, alla mycket korta. De verkar alla blodfattiga, som att det som händer bara är ord på papper. Viktiga händelser sveps över i några meningar, och läser man snabbt är det som att det inte hänt på riktigt. Men det är därför det är viktigt att läsa mellan raderna.

Jag blir riktigt fascinerad av berättelsen Portrait von Anna Maria, som handlar om en kvinna som drar till sig allas uppmärksamhet. Men alla verkar minnas henne på olika sätt, hon beter sig annorlunda varje gång som huvudpersonen möter henne, och efter att hon dött växer tvivlet om vem hon verkligen var. Det är en sällsam beskrivning av ett mysterium på ett stillsamt, vardagligt språk, och det är så jag vill beskriva Bachmanns verkan som bäst.

Novellerna i andra delen, Das dreißigste Jahr, är längre, och har mer komplicerad handling. Det handlar ofta om att analysera handlingarna och röra sig inåt mot en kärna - det är både vad huvudpersonen gör, och vad novellen gör med sin egen berättelse. Men vad vi får läsa blir samtidigt, mest i förbifarten, dokument över genuint otrevliga män.

I berättelsen Das dreißigste Jahr: en man som sårar kvinnorna i sitt liv medan han rastlöst försöker finna sin plats i världen. I Alles: en man som blir besviken på sin son då han visar sig vara helt normal. I Ein Wildermuth: en domare med så högt ställda sanningskrav att han avfärdar sin fru som lögnerska, när hon bara broderar ut sitt vardagshändelser så att de blir intressanta historier. Därtill två noveller berättade av kvinnor, som tillsammans med de övriga tecknar en bild av män som närmast känslolösa och ovärdiga kvinnors kärlek.

Riktigt så enkelt är det ju inte. Även om jag har svårt att känna sympati för de flesta personerna i berättelserna, så är jag glad att de får röst, och att Bachmann har tagit sig tiden och besväret att så i detalj analysera deras handlingar och motivation. I ytligare berättelser skulle de kunnat vara bifigurer utan förklaring; den dålige pojkvännen, krigsförbrytaren, den oförstående domaren. Det vi får läsa är inte en ursäkt, men åtminstone början till en förklaring.

En annan viktig erfarenhet från novellerna är hur mycket språket skapar strukturen i vårt samhälle. Om man döljer något med ord kan man låtsas att det inte har hänt. Kvinnors bedjande, utsmyckande blomsterspråk kan utverka en smula nåd från de logiska, precisa männen, men är till största delen irritationer och småttigheter. Språket bygger upp och döljer, både handlingen och i strukturen av Bachmanns stycken.

Das dreißigste Jahr finns också översatt till svenska, med titeln Det trettionde året.