Ahh, vilka färger det finns i ökenstaden Asteroid City - lysande turkos himmel, vitt och persikofärgat för att mjuka upp, platt sand som sträcker sig ända till de höga bergen långt bort. En perfekt miljö för Wes Anderson att placera en film, som vanligt stiliserad i design, kläder, persongalleri och handling. Men först: svartvitt. I en inledande scen à la The Twilight Zone får vi en introduktion till den berömde pjäsförfattaren Conrad Earp och historien om hur han skrev den kända pjäsen Asteroid City. Även denna framställning, liksom de återkommande blickarna till denna meta-handling, är stiliserad och inramad i en scenografi som den dock inte låter sig begränsas av.
Teaterns magi är att även när vi ser rep och taljor och kanten på scenen, så kan handlingen växa till något verkligt i våra ögon och inom oss. Det händer med pjäsen Asteroid City; den blir mer verklig än historien om dess tillblivande (fast fortfarande med Wes Anderson-mått). Alla osannolika förutsättningar och sammanträffande känns helt naturliga och framför allt underhållande. Fyra barngenier har kommit till Asteroid City för att ställa upp i en tävling ordnad av militären, alla med otroligt avancerade uppfinningar. Det ena snillet, Woodrow, anländer med sin far Augie Steenbeck som är pjäsens huvudperson, tre underbara kravallungar till småsystrar och askan av deras döda mor.
Bifigurerna är charmiga på olika sätt: där finns en grupp skolbarn och deras uppjagade men rådiga skolfröken June, ett cowbpyband som missade bussen och deras maskuline sångare Montana, och många fler, alla besatta med kända skådespelare ur Wes Andersons favoritgäng (Tilda Swinton, Ed Norton, Jason Schwartzman och många fler) samt nya vänner i gänget som inte är mindre kända.
Samhället Asteroid City heter så för att där finns en meteorit, och där finns också ett rymdforskningscentrum. Men oooh! När är församlade för att beskåda meteoriten och ytterligare spännande himlafenomen, så dyker ett äkta UFO upp, och en underlig utomjording klättrar ut! Scenen är underbart komisk utan att skämta bort den verkliga spänningen i sammanhanget. Nu ställs allt på ända i Asteroid City.
Wes Andersons filmer är redan dockskåp. Behöver han egentligen lägga på det här meta-lagret med en verklighet bakom dockskåpet? Egentligen inte, men jag gillar det, och jag gillar att han går åt det hållet. Och jag gillar att verkligheten bakom fiktionen också har formen av ett dockskåp. Kanske kommer han att fortsätta ännu längre och lägga på fler meta-lager? Det hoppas jag på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar