Valeria kommer med dåliga nyheter till Katja och brister ut i hulkande gråt varje gång hon upprepar eller bara hör dem igen - Katjas mor har just dött. Men Katja är inte så berörd av det, och är faktiskt förvånad själv över hur litet hon känner. Det är istället Valeria som lever sig in i Katjas känslor och fiskar fram fler detaljer. Men snart är scenen slut och efter litet tvekan inser publiken att vi skall applådera dem vi just har sett. Och strax därpå upprepas scenen - samma personer, samma väntrum på sjukhuset, i stort sett samma handling, till och med delvis samma repliker, men med modifikationer i historien och personligheterna som förändrar allt.
Båda skådespelerskorna på scen är under av balans i sina känsloväxlingar och hamnar inte i stereotyper. Frida Beckman gör Katjas ibland distanserade, ibland arga repliker utan att bli elak, Sandra Huldts gråtattacker är komiska men inte pajasartade. Emil Hernried som sjuksköterskan och David Rangborg som Andrej har initialt sidoroller men efter hand är det även de som står i fokus. Men från första minut i den tredje scenen intar Ia Langhammer platsen som Katjas mamma med en egen, stark personlighet som får dynamiken att skifta. Och fortfarande är det samma relationer och händelser som upprepas i olika versioner, med samma tema - döden.
Pjäsens eget uttalade tema är att allt är en dans, hela livet. Klokt nog lägger den krokben för sig själv när den ställer frågan om Auschwitz också var en dans. Det gör den också när den låter personerna på scenen börja dansa och vi påminns om att alla är olika bra på att dansa, så om livet är en dans så går det bättre för några och sämre för andra. Skall vi låta det vara så, som en av aktörerna tycker? Eller?
De pjäser som Teater Galeasen tidigare har spelat av Ivan Vyrypaev har haft ett intressant format där skådespelarna inlett med att stå på rad och berätta sin historia för att först efter ett tag börja interagera med varandra, och då urarta i kaos och litet krystade deus-ex-machina-slut. Men hans skicklighet med ord och repliker finns kvar i pjäsen Dansen (även tack vare översättaren Nils Håkanson). Formatet med omtagningar med mutationer, "tänk om...", alternativa liv och möjligheter, är något som syns på flera håll i samtiden - först i populärkulturen och då främst science fiction, men mer och mer i "finkulturen" och det är välkommet, för alla olika sätt att hantera idéerna bidrar med ytterligare några tankeväckande frågor och försök till svar. Dansen är den bästa pjäs av Vyrypaev som jag har sett och jag ser fram emot att se fler från hans penna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar