Brahms och Bartòk i Konserthuset

I konsertserien Filharmoniker i närbild fick vi i söndags höra kammarmusik av Johannes Brahms och Béla Bartók.

Den inledande klarinettrion av Brahms i a-moll (Opus 114) var vacker. Men den var så tillbakahållen att den inte engagerade. Jag vet inte om det berodde på noterna eller uppförandet. Jag tänkte att jag kanske skulle kunnat förstå nyanserna om den inte legat först i programmet, men nu hade jag inte tillräckligt med koncentration för det.

Nästa stycke, Kontraster (Sz 111), skriven bl.a för Benny Goodman, var fantastisk! Jag kanske missförstod Bartóks intentioner att profilera instrumenten mot varandra, för jag tyckte han lät dem harmoniera vackert. Den sista satsen var dansant och härlig!

Den avslutande trion i Ess-dur (Opus 40) var skriven av en mycket yngre Brahms än den förra. Det märktes, och det tyckte jag om! Den var känslosam och mer vågad. Hornet förde tankarna till alpmiljöer med råmande kor, porlande bäckar och glada herdar. Det var en uppiggande avslutning på en vacker konsert.

Cindy Sherman på Louisiana

När jag läste att Louisiana visar en utställning med Cindy Shermans verk, blev jag så glad att jag hoppade upp och ned och tjöt av glädje. Jag har beundrat henne så länge, så mycket att jag känt vördnad när jag sett hennes fotografier på andra utställningar.

Utställningen på Louisiana visar 250 verk ur hennes viktigaste perioder. Informationen till varje serie av fotografier var bra, men jag var glad att jag hade läst på och visste mer om bakgrunden och historien till dem. Cindy Sherman har använt sig själv som modell för fotografier som synliggör betraktaren lika mycket som motivet. Med sitt anonyma ansikte och väl uttänkt makeup och klädsel, kan hon variera sitt utseende så mycket att det aldrig är hennes egen personlighet som står i fokus.

En tidig serie är inspirerad av människor hon sett på bussen. Plugghästar med skolböcker, tuffa flickor, partytjejer i 20-årsåldern, även manspersoner. Det intressanta är att hon inte bara gör en plugghäst, en partytjej, en gammal tant. Varje liten plugghästtjej har olika kläder, kroppsspråk, ansiktsuttryck. De är egna personer liv och historia även utanför fotot.

Den nästa serien Untitled Film Stills utgjorde hennes genombrott. Den kommer först på senare plats i utställningsrummet, vilket jag tycker är synd. Den kronologiska utvecklingen av motiven är viktig, och ger också en väg in i Shermans ytligt sett mer svårlästa, senare verk.

I Untitled Film Stills är det ännu tydligare att en historia pågår före och efter att fotot tas. Bilderna är av kvinnor uppklädda för en roll, i specifika scenarier. De ser ut att vara tagna ur filmer, men det går inte att sätta fingret på om det är en rollfigur i en film man sett, eller om filmen ens existerar. Något i varje bild är litet skevt; fotot är litet för nära beskuret, omgivningen är litet för inscenerad, Kvinnans hållning är litet fel. Det gör det så tydligt att vi tittar på något som är regisserat av någon annan för att skapa ett intryck. Vem är regissören, vad vill han/hon uttrycka, hur tas det emot? Och personerna som används som skådespelare, vad vet de om sin roll och är de villiga deltagare i illusionen? Den stora mängden av Untitled Film Stills i utställningen, inklusive de efterföljande Rear-Screen Projections är överväldigande. Vart och ett innehåller så mycket spänning att de är värda att begrunda ett och ett under en längre tid, och låta fantasin associera fritt.

Den följande serien med horisontella bilder, Centerfolds, tar illusionsskapandet ett steg längre. Formatet på bilden och motivets position gör att rollfiguren ser mer utsatt ut. Lägg till att motiven blivit mer dramatiska, och betraktaren kan inte längre vara en oskyldig åskådare.

Därefter kommer fotoserier (Pink Robes och Color Tests) som visar upp människor, snarare än filmer. Men även de människorna har inscenerat sina liv, genom de kläder de köper, genom de jobb och hobbies som gör att de behöver skaffa de kläder de har. Vad har varit egen drivkraft och vad har varit tvång eller nödvändighet? Hur fritt väljer vi våra liv?

De två serierna med modekläder är två steg närmare det motbjudande som tar större plats i de senare serierna. Den första, gjord i samarbete med klädkedjeägaren Dianne B, visar dyra modekläder på kvinnor som är väldigt olika de vanliga, vackra modellerna i tidningar och på catwalken. Svettiga, rufsiga i håret, glada och galna, istället för svala, likgiltiga och överjordiskt vackra. Den andra serien, med ännu dyrare kläder och högre pretentioner från uppdragsgivarens sida, visar människor som designers nog helst inte skulle vilja se i sina kläder. Slarviga, sjuka, skadade, småfeta, fula och kanske sinnessjuka.

Det känns naturligt, när Sherman blottlagt hur hela världen är en scen och vi alla mer eller mindre klär upp oss för den, att gå vidare och undersöka det som är icke önskvärt, fult och till och med äckligt och skrämmande. Först genom att låta det farliga ur kända sagor ta form, dock inte utan humor, därefter i fotografier som representerar personliga katastrofer eller resultaten av inbördeskrig. Där blir det tydligt hur människor är bräckliga, utlämnade till varandra och ständigt riskerar att utnyttjas och skadas. Det blir inte mindre tydligt av att Sherman nu använder dockor och proteser för sina motiv. En del av fotografierna med sexuellt innehåll visar en tillgänglig (dock-) kropp i en fin grästuva under en buske; människokroppen och naturen, de finns alltid där att utnyttja för den som har tillfälle och saknar skrupler.

Jag måste erkänna att jag inte har kunnat tänka igenom och ta till mig bildserierna om clowner och approprieringen av klassiska konstverk. Speciellt det senare tycker jag är en bra idé och något jag skulle vilja fundera över närmare. Men när jag kommit fram till dem i mitt tittande har jag oftast varit överväldigad av de tidigare verken, som dessutom har känts mer intressanta än de här serierna.

Louisiana visar också Cindy Shermans film Office Killer, som jag bara hann se första halvan av. Den var bitvis rolig, men jag tycker annars att Shermans styrka ligger i att främst bara antyda, och därtill låta betraktarens fantasi fylla ut scenen. Hon lyckas berätta så mycket med så små medel, att en helt genomförd film, med rörliga rollfigurer och en möjligtvis sammanhängade historia bara kan bli ett steg bakåt.

Sammanfattningsvis är jag ännu mer imponerad av Cindy Sherman än jag redan var. Fastän hennes utveckling är spännande, fascinerar fortfarande de tidigare verken, och är värda att tänka igenom många gånger till. Jag längtar efter att se Shermans nästa steg, och hoppas att jag inte behöver vänta länge till.

Strindbergs Dödsdansen på Dramaten

På Dramaten har nu John Caird satt upp August Strindbergs Dödsdansen, och för ovanlighets skull visas även den andra delen, som oftast brukar utelämnas.

Jag vill börja med att säga att uppsättningen på Stadsteatern för tre år sedan var mörkare och allvarligare. Sten Ljunggrens Kapten var något mer seriös och skrämmande, och Claire Wikholms Alices ilska var mer rasande. Men båda uppsättningarna var fantastiska och absolut sevärda.

Att Örjan Ramberg spelar Kapten mer burlesk förtar inte allvarligheten i det ständiga gnabbandet mellan paret. Det är tydligt att grälet har pågått i alla 25 år, och har blivit en vana och deras enda tidsfördriv. Stina Ekblad är en av de bästa skådespelerskorna i landet, och hennes triumfrop varje gång hon tror Kaptenen är död är både lustiga och sorgliga. Björn Granath är också en stor skådespelare, och ett utmärkt bollplank för Alice och Kaptenens intriger.

Pjäsens andra del som utspelar sig några år senare är en intressant pendang. Här blir det tydligare hur en persons vilja, Kaptenens, kan styra flera människors liv. Och det framgår också hur absurt det är.

Jag har inte sett Sofia Pekkari förut, och vet inte hur hon brukar låta. Med sin övertydliga artikulation, väsande s och onaturliga språkmelodi är hon farligt nära att halka ned i Elin Klinga-träsket. Jag hoppas att det är en utveckling som går att hejda. Dramaten har redan alltför många anställda med tvivelaktiga manér som får gå för skådespelarkonst.

Föreställningen innehåller många ordväxlingar som överraskar med hur roliga de är, utan att det verkar opassande. Det är en skön variation mot alla Norénpjäser där publiken desperat sitter och väntar på att få skratta ur sig sin ångest, och fnissar åt repliker som egentligen är sorgliga.

Som alltid har Strindberg ett så klart och tydligt språk, och ett gott öra för alla småaktigheter och självbedrägerier människor diktar ihop under sitt liv. Tre och en halv timme går förbi utan dödtid. Underbart! Gå och se!

Till hemsidan på Dramaten