The Hunters av Claire Messud

Den tunna boken innehåller två längre noveller, A Simple Tale och The Hunters. Den senare lider delvis av det jag tyckte gjorde Claire Messuds The Last Life trögläst: långa, invecklade meningar med många kommatecken och bisatser. Men novellerna berättar, i lågmäld ton och med fin psykologisk insikt, var sin historia som samtidigt känns oväntade och trovärdiga.

A Simple Tale låter oss möta Maria Poniatowski, ett hembiträde nära pensionsåldern i en mindre stad i Kanada. Genom tillbakablickar får vi veta hur hon som ung flicka lämnade Ukraina under andra världskriget, träffade sin man och flyttade till Kanada utan att någonsin vända tillbaka. Jämfört med vad hon fick stå ut med under flykten verkar problemen i vardagslivet så triviala - men ändå så stora. Det är fascinerande att få se hennes liv som har förändrats så mycket, och med henne undra vad som finns kvar att i livet.

Den andra novellen har namn efter kaninerna som Ridley Wandor och hennes mor har som husdjur. Huvudpersonens namn nämns aldrig, men hen tillbringar sommaren i ett sjabbigt område i London i våningen ovanför kvinnorna Wandor för att fördjupa sig i sin forskning. Från det att Ridley Wandor knackar på störs berättarrösten av hennes blotta existens, och tillbringar en hel del tid med att irritera sig på henne och fantisera om hennes liv.

Berättelsen rör sig som en mycket långsamt studsande pingisboll då den speglar de båda kvinnorna mot varandra. Som läsare går det att känna sympati för den klumpiga men välmenande Ridley Wandor som välkomnar sin nya granne med fula blommor i en syltburk. Efter hand går det dock att se att berättaren lider av en depression och att Ridley Wandors fnittrande och frågande stör den jämvikt hen kämpat sig till. I ytterligare en vändning får vi veta att Ridley Wandor för grannarna talat om vår berättare som sin bästa vän - fantiserat fram en vänskap som inte fanns där. Senare, med flera fakta på bordet, börjar berättaren igen fundera över hur Ridley Wandors liv verkligen såg ut.

Novellen tecknar flera bilder av hur innehållslöst ett liv kan vara - eller tyckas vara, eller verka för utomstående. Vem minns en människa och hur, när ingen kanske någonsin kände henne? The Hunters är en novell som inte kräver mycket vare sig av sin berättare eller sin läsare, och just därför visar den livets förgänglighet.

Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Emperor's Children
The Woman Upstairs

The Grand Budapest Hotel

 Någonstans nära en centraleuropeisk bergstopp ligger Grand Budapest Hotel. Franska, tyska, engelska och slaviska ord och namn i sorlet från det internationella klientelet skapar atmosfären i det fiktiva landet Zubrowka. Vid toppen av en funicular, en förtjusande snedställd linbana, ligger hotellet, lika pastellfärgad och lockande som bakelserna från det näraliggande konditoriet Mendl.

 Nostalgiskt, teatraliskt och färgkoordinerat är nyckelord för Wes Andersons filmer, och det passar utmärkt för en historia som är en tillbakablick på storhetstiden för ett högklassiskt hotell - hotell är ju en serie idealiserade miljöer där man för en tid kan leva larger than life. Men vi fokuserar på dem som gör hotellivet njutbart: dess concièrge Monsieur Gustave och hans lobby boy och vapendragare Zero Moustafa.

När M. Gustave blir inkastad i en blodig och dödlig arvstvist rasar berättelsen iväg från hotellet, genom konstmuséet i staden Lutz, in i stadens fängelse från alptopp till alptopp via linbana, genom ett munkkloster och en alpin tävlingsbana. Persongalleriet är skönt stereotypt, situationerna charmigt överdrivna och miljöerna ser ut som ett dockskåp som regissören leker i.

Det har sagts att The Grand Budapest Hotel innehåller Wes Andersons tyngsta argument för humanitet; M. Gustaves motstånd mot fascisterna som vill gripa Zero, flyktingpojken utan korrekta papper. Och visst är hans handling beundransvärd, men det är att dra för stora växlar av det om man låter två korta scener överskugga hela filmen. Andersons filmer presenterar för det mesta svåra situationer (fysiskt eller mentalt svåra) så att de verkar som en lek, så oftast behöver man inte ta dem på allvar utan kan bara låta sig roas. Men då och då i The Grand Budapest Hotel blir man ändå oroad och undrar om något riktigt hemskt kommer att hända.

Något annat som sagts om filmen är att den är inspirerad av den fantastiske författaren Stefan Zweig - Anderson skriver det själv i eftertexterna. Man kan känna igen många teman som lär ha inspirerat: ett hotell med distingerade gäster; polyglotta, pan-europeiska människor; en resa till Sydamerika. Men vad gäller utförande ligger Wes Anderson och Stefan Zweig i varsin ände av skalan: där Zweig fördjupar sig i människans psyke och skuggar fram nyanser i en gråskala med en ständig underton av sorg, målar Anderson i harmoniska färger fram historier som har genomgående ljusa toner även när de är som sorgligast.

Men det gör mig inget att Anderson åkallar Zweig; en fantastisk författare som han förtjänar att upptäckas och läsas av många fler, och Andersons filmer står för sig själva. Med The Grand Budapest Hotel har Wes Anderson hittat helt rätt, och jag hoppas att han fortsätter att berätta om Europa och en guldålder som kanske aldrig funnits utanför människors önskedrömmar.

****** Fotnötter ************

För den som likt mig undrar hur Monsieur Gustaves favoritcologne L'Air de Panache doftar, får vi svaret här.

Och för den som undrar hur man bakar Monsieur Gustaves favoritbakelse Courtesan au Chocolat kan vi också få svar av Wes Anderson.

Elisabet Oscarsson på Galleri Olsson

Elisabet Oscarssons tavlor på Galleri Olssons väggar är rutor av färger genomkorsade av tunna ränder av färgstänk. Luftlinjelandskap kallas de, och ser man på hennes tidigare verk har hon rört sig mot ännu mer avskalade och abstrakta motiv. Jag har ganska god föreställningsförmåga, men kan inte hitta något avbildande vare sig i färgränderna eller i skuggorna från penseldragen.

Ändå har tavlorna namn av platser, några som Oscarsson har besökt i verkligheten och några som kanske inte ens finns. Är det essensen i varje plats som har skalats fram i de tunna strecken? I så fall är det fascinerande att en del platser är övervägande vita medan andra är övervägande blåa.

Hortensiablue-Takwe (2014)

Nu har varje tavla inte bara namn av platser utan av färger, och det är färgnamnet som står först och dominerar. Hortensiablue-Takwe är ett exempel. Lika litet som platsnamnen får jag någon vägledning till tolkning av de precisa färgtitlarna. Men det behövs inte för att jag ändå skall uppskatta Oscarssons sirliga men mångskiftande bilder.

Länk till Galleri Olssons sida om Elisabet Oscarsson

Beyond Black av Hilary Mantel

Beyond Black är en spökhistoria, en av de hemskaste jag har läst. Nu har jag inte läst så många spökhistorier i vuxen ålder, men jag tänker mig att Beyond Black skiljer sig från till exempel rysarhistorier som The Woman In Black, för att den är smutsig, realistisk och hopplös på ett eget sätt.

Alison Hart försörjer sig som medium. Hon reser runt mellan publiktillställningar i Londons förorter och ger visdomsord och meddelanden från de döda till sin publik. Vaga formuleringar och gissningar byggda på erfarenhet gör att Alison kan låta vem som helst känna att den får ett personligt bemötande. Jag har inte mycket till övers för den sortens lurendrejeri, och när jag först läser om hur Alison och hennes kollegor underhåller sin publik med den sortens snack. Men saken är den att Alison och några (men inte alla) av de andra medierna verkligen kan höra och se döda människor. Men de dyker inte upp på beställning, och de talar ofta förvirrat, så deras meddelanden är inte enkla att uppfatta och leverera.

Sanna meddelanden från döda blandas ut med uppmaningar att ta hand om sig själv och liknande fluff när Alison skall fylla ut sin tid på scenen. På samma sätt blandar sig de döda in i de levandes värld: ibland sitter de i bilbaksätet och skrävlar och luktar illa, ibland gömmer de sig i diskmaskinen eller golvlisten, ibland rumsterar de om med Alisons inälvor så att hon mår dåligt.

De andra medierna har andliga guider som håller sig till dem och hjälper dem att urskilja de många dödas surrande röster. Men Alisons guide är Morris, en av de många män som levde och röjde runt med Alison och hennes mor när hon var liten. Så blandar sig även nutid med dåtid och levande med döda, för Morris drar ofta med sina gamla döda suparbröder och beter sig lika illa som när han levde; sluddrar om vem som är skyldig honom pengar, om vilken elak flicka Alison är och hur hon skall vara glad att hon inte har någon ännu värre till andeguide. Ju mer vi får höra om Alisons hemska barndom, desto mer värker mitt hjärta för henne. Och med Morris och de andra i hasorna är det som att plågan aldrig tar slut.

Redan innan Hilary Mantel vann (välförtjänt) ära och uppskattning för Wolf Hall stod Beyond Black på min läslista, men jag är faktiskt glad att jag läste den efter böckerna om Thomas Cromwell, där övernaturliga händelser hålls till ett minimum. Det jag känner igen och gillar hos Mantel är hur historien utvecklar sig till synes planlöst, formad av slump eller av tillfälliga händelser, som vi själva lever våra liv utan att veta vad som skall hända härnäst.

Hilary Mantels böcker drivs av sina karaktärer, och Alison, hennes assistent Colette och de lösdrivande andarna är alla genuina personligheter som engagerar läsaren. Även när jag inte hade någon aning om åt vilket håll historien var på väg längtade jag tillbaka till den. Och även på årets soligaste vårsöndag kändes berättelsen skrämmande (och ändå längtade jag tillbaka till den). Den otäcka spökhistorien i Beyond Black innehåller inte rödögda väsen som lurar i skuggorna, utan illvilliga fullegubbar som bara blivit elakare efter döden, och en dålig uppväxt som man aldrig verkar kunna skaka av sig, varken som vuxen eller ens efter döden.

Ändå är inte Beyond Black någon eländesskildring. Hilary Mantel låter sin Alison och andra gå igenom svåra händelser, men har hela tiden sympati för figurerna hon har skapat. I en intervjudel på bokens sista sidor säger hon att Beyond Black mer än någon annan av hennes böcker visar hur det är att vara författare: röster som tränger sig på och stör och viskar i munnen på varandra. Jag hoppas att både Alison och Hilary Mantel får höra fler röster med intressanta historier att berätta.

Fler böcker av Hilary Mantel:
Wolf Hall
Bring Up The Bodies

The Mirror & the Light

Filharmoniker i närbild med Schönberg och Brahms

Den vackra, soliga våreftermiddagen blev vi inbjudna till en dunkel mässa i Grünewaldsalen: Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire op 21 (1912). Med hjälp av programbladet kunde man lära sig historien kring framförandet och följa med i texterna som framfördes med ypperlig inlevelse och skön musikalitet av recitatören Anne Pajunen. I tre gånger sju korta verk rör sig berättelsen från månen, en måne i en mörk natt som är allt från tvätterska till bleka blommors upphov. Hennes vita strålar målar Pierrots ansikte, och så går historien över till honom och hans företag.

Det vi är med om är en anti-mässa i en anti-religion: den tar plats i den mörka natten, vänder sig till en övernaturlig måne som dock inte har makt att hjälpa någon utan snarare bringar en spännande dysterhet, och vår överstepräst Pierrot utför inga ritualer med djupa innebörder utan "skälmska tokerier" liksom i förbifarten, tankspritt. Men då och då sipprar allvaret fram, till exempel i stycket Madonnan då en pietá-scen verkligen får stå för smärta och världens likgiltighet, eller de två avslutande nedsaktande Hemfärd och O gamla doft. Då stillnar även den sprittande musiken till något mjukare och mer igenkänneligt.

På ett bord vid scenkanten är uppdukat rekvisita som illustrerar texterna: parfymflaskor, svarta fjädrar och en ask med tobak. Anne Pajunen leker med dem framför en tavelram där nya motiv bläddras fram, och en liten lyktstolpe med en rund kupa som liknar månen. En kamera projicerar den lilla världen på en duk ovanför musikerna, och bidrar till att göra Pierrot Lunaire till en fascinerande föreställning.

Efter paus fick vi höra Johannes Brahms Pianotrio nr 1 i H-dur op 8 (1854, rev 1889). Tre av våra Kungliga Filharmoniker steg fram och lät oss höra deras sköna klanger i ett mindre sammanhang; Amus Kerstin Andersson (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano). De spelade fram Brahms utsökta harmonier och melodier mycket väl, ända fram till det hetsiga slutet i den sista satsen.

Dan Wolgers på Galleri Magnus Karlsson

Dan Wolgers har redan tidigare visat konstverk laddade med kristen symbolik. Jag minns en utställning för några år sedan (men inte var eller när...) med verk skapade av trasiga vardagsföremål som bättre än mycket annat kunde illustrera händelser ur Biblen. En urtavla blev ett bekymrat men kärleksfullt ansikte, ett helt och ett avbrutet stolsben blev armar uträckta till en omfamning.

Dan Wolgers: Petrus

I sin nya utställning på Galleri Magnus Karlsson befinner sig Wolgers, enligt titeln, I Olivlunden, alltså tillsammans med Jesus under hans sista skräckfyllda natt innan korsfästelsen. I galleriets andra rum finns fem porträtt skapade av Wolgers ansikte tryckt mot dammiga glasskivor. Resultatet är groteska profiler med stora upptryckta näsor, öron och läppar, och ögon i dunkel. Faktiskt inte helt olikt ansikten i folkmassor på tavlor av tidigare seklers konstnärer som inte var rädda för att måla scener ur Jesu liv med djupaste allvar.

Pieter Brueghel d.y.

 De fem porträtten har namn efter män som var med Jesus denna sista natt: Jakob, Johannes och Petrus, lärjungarna som inte förmådde hålla sig vakna medan Jesus bad i ångest, Judas som förrådde honom, och Malkos, översteprästens tjänare vars öra Petrus högg av i desperat försvar av sin mästare. Alla fem är ofullkomliga människor som ändå är viktiga i påskberättelsen och som vi minns tvåtusen år senare.

I samma rum som de fem finns Jesus - i form av änden av ett blyrör som förts genom väggen och hamrats fast. Det sitter så pass högt upp att man inte kan roa sig med att titta igenom det. Och var slutar det? I första rummet, men där har verket namnet Maria Magdalena, den fallna kvinnan som smorde Jesus med olja innan han dog/kröntes till kung över dödsriket. Att smörja blivande kungar med olja gjordes i Gamla Testamentet endast av profeter.

Att Kristus och ännu en ofullkomlig människa sitter ihop som ett stycke får mig att tänka så här: en samlare kan inte "köpa" bara "Jesus". Hen kommer även att få med sig Maria Magdalena, en människa som vi. En påminnelse om att det inte går att bara tycka om Jesus, vara privatreligiös och samtidigt glömma bort att se och möta sina medmänniskor, hur jobbiga och "fel" man än tycker att de är.

De tankarna har jag med mig när jag ser verket Corpus Christi, en "pratbubbla" på ben. Vid sista nattvarden uttalade Jesus instiftelseorden "Detta är min kropp som blir utgiven för er" - en gåva och en välsignelse för alla som vill ta emot. Helt profant liknar verket dock en modifierad ställning för galgar. Istället för ytterkläder kan man kanske hänga av sig sina bördor och sina synder där, om man är ångerfull. Men se då att andra människor har hängt sina bördor intill dina - du kanske till och med kan se dem mitt emot dig, genom "pratbubblan".


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om I Olivlunden

Dan Wolgers: Corpus Christi

Moster Malvina på Strindbergs Intima Teater

Man kan rysa åt den ständigt söndervittrande moralen i dagens samhälle, men när man jämför med de förhållningsregler som kringgärdar en kvinnas liv i pjäsen Moster Malvina från 1891 kan man glädja sig åt hur många fördömanden man slipper idag, och lova sig själv att arbeta för att det fortsätter så.

Anne-Charlotte Lefflers korta pjäs hinner visa upp många av de problem och fördömanden som kunde hämma kvinnors liv, men den låter aldrig idéerna ta överhanden utan berättar först och främst en helgjuten historia som är både roande och gripande.

Familjen Billgrens moster Malvina (Anita Wall) har motvilligt flyttat in i ett rum på sitt nygrundade hem för mindre bemedlade men bättre äldre kvinnor. Det bär emot att inte ha ett eget hushåll och att behöva samsas med mer eller mindre grälsjuka medboende för den stolta moster Malvina, och hon märker redan hur släkten behandlar henne som mindervärdig. Säkert kan många känna igen sig i den situationen än idag, men pjäsen gör det tydligt hur detta ses som välgörenhet, och vid ett tillfälle fnissar besökarna åt de gamla damerna som om de vore utställningshundar. Släktingarna Fru Billgren (Inga Landgré) och fru Hjort (Sara Turpin) syns nog så glada att vara räddade in i äktenskapets hamn och slippa leva av andras välvilja.

Fru Malvina har inget annat än sin stolthet att hålla sig fast vid. Hon tar ut sin frustration på den medboende fru Svensson (Inga Edwards) som har arbetat för sitt uppehälle, med att sälja fisk på torget till råga på allt. Men fru Svensson kan stickas tillbaka - hon vet att fru Malvinas dotter Klara minsann inte är gift, fastän hon har ett barn!

Mitt i alla allvarliga frågeställningar är pjäsen riktigt rolig, och det mycket tack vare den formidabla skådespelarensemblen som lägger gift i varje bitsk replik och krut i varje stampning med foten. Kvinnorna på scenen har alla egna personligheter, och deras klädsel röjer i vilken tidsperiod och i vilken roll de stod på sin höjdpunkt.

Foto:Petra Hallberg

Till sist visar sig ändå moster Malvinas stolthet vara hennes styrka, när skvallret drivs till sin spets av fullbordat faktum. Den förlorade dottern Klara (Görel Crona) kommer hem till sin mor från Amerika, och de två möter varandra i en känslig scen där de moralismerna sätts ifråga. Historien om Moster Malvina är ett viktigt tidsdokument, men framför allt mycket underhållande och stärkande att se.

Länk till teaterns sida om Moster Malvina

Beethoven och Radu Lupu i Konserthuset

På grund av sjukdomsfall och tack vare ett heroiskt inhopp på dirigentpulten av Jukka-Pekka Saraste blev konsertprogrammet fyllt av verk av Beethoven. Och vem tackar nej till det?

Kvällens konsert inleddes med Leonoraouvertyren Nr 2, ett komplext verk som under sin speltid växlar mellan stort och litet, intensivt och stillsamt, svart och vitt, så att det oftast är de stora kontrasterna som blir mitt största intryck av musiken.

Foto: Jan-Olav Wedin

Litet av den känslan satt kvar när Pianokonsert Nr 3 började - tills kvällens solist Radu Lupu tog över stafettpinnen. Efter varje soloparti kom sedan orkestern tillbaka mjukare och ödmjukare - inte tämjda, utan det lät snarare som förundran över mystiken i världens skönhet. En viktig källa till den skönheten var förstås den fantastiske Radu Lupu, säker och känslig, som lockade fram gyllene toner ur flygeln. Det var en ära att få höra honom spela!

En virvlande avslutning var Symfoni Nr 7, ett verk som fyller mig med sådan glädje att jag nästan får sitta på händerna för att inte dirigera med. Jag vill säga att trots programändringen lät Kungliga Filharmonikerna utmärkt - det var väntat, så begåvade och hängivna som de är. Men just idag, under Jukka-Pekka Sarastes ledning, tyckte jag att den sammanlagda klangen lät annorlunda än vanligt; inte så organisk och sammanhållen, utan lösare (utan att spreta!) och intellektuell. Det passade särskilt bra till de två sista hetsiga satserna, Presto meno assai och Allegro con brio. Speciellt den avslutande, dansande satsen fylldes av energi av det halsbrytande tempot och mynnade ut i en vild eufori.

Det är sådana här kvällar som jag påminner mig om att symfoniorkestrar är viktiga och ljuva frukter av ett civiliserat samhälle.

Det kan du drömma om, Hilda på Stadsteatern

Från alla håll är Hilda pressad; på jobbet får hon tjata med patienter som inte vill få medicin insprutad i skinkan, och när hon kommer hem får hon höra elakheter från sin grälsjuka mamma. Inget att undra på att hon drömmer sig bort från allt slit. Drömsekvenserna med gentlemannen Leonard Cohen och hans vackra musik är vad hon behöver för att få en paus från allt.

Leonard Cohens poetiska texter och känslorika röst är också ett välkommet avbrott från en pjäs som har ett konstigt uppskruvat tonläge och ett högt tempo därtill. Människorna pratar om allvarliga problem men utan att komma under ytan på något av dem, glättigt men inte tillräckligt för att ens bli fars.

 Nästan varenda roll är tunt skriven och så otacksamt enkelspårig: den partysugna bästisen Kathryn (Cecilia Frode), hennes desperata exmake Nigel (Sven Ahlström), den otrevliga mamman (Yvonne Lombard), den porrberoende killen från dejtingsajten (Morten Løvstrøm Olsen). De enda rollerna som har litet mänsklighet är Hildas två patienter, den ensamme Brian (Lars Lind) och den galna Gloria (Susan Taslimi). I mitten står Hilda (Rakel Wärmländer), och förutom ögonblicksbilderna från hennes drömvärld hinner inte hennes roll heller få några nyanser där hon rusar från scen till scen.

Foto: Petra Hellberg

Som sagt, räddningen från en ytlig och oförstående värld är Leonard Cohen, hans kloka ord och hans vackra stämma. Som tröst till alla som är lika pressade som Hilda vill jag sjunga med honom:

O the sisters of mercy they are not
Departed or gone,
They were waiting for me when I thought
That I just can't go on,
And they brought me their comfort
And later they brought me this song.
O I hope you run into them
You who've been traveling so long.

Länk till Stadsteaterns sida om Det kan du drömma om, Hilda

Det gulliga pojkslemmot på Teater Brunnsgatan Fyra

Jag älskade David Wibergs gestaltning av tonårstjejen Linnéa i föreställningen Svart Tulpan. Vi fick skratta åt hennes felsägningar och kast mellan katastrofkänsla och nonchalans, men alltid på en fast grund av ömhet och sympati från sin upphovsman. Nu har Linnéa blivit 21 år gammal och ritar serien med titeln Det gulliga pojkslemmot, där hon ramar in dumma kommentarer från gatan ur en feministisk synvinkel.

David Wiberg å sin sida vill undersöka en priviligerad gubbe och hans ständigt expanderande ego genom att i Linneás liv föra in den lätt åldrade mångkonstnären Manne Törnlund - som å sin sida vill låta exponera och kanske förklara sig genom att Linnéa ritar hans biografi i serieform. Ja, meta-lagren tar inte slut där, utan ökas på under föreställningens gång, då Wiberg genom att byta peruk, glasögon och plagg växlar mellan de olika personerna i berättelsen.

När pjäsen börjar får Manne Törnlund breda ut sig länge, länge. Han talar om sig och sina tankar och upplevelser, långsamt och detaljerat som en som är van vid att andra skall lyssna på honom. Senare, i Linnéas återgivning av deras möten, förstår man hur han är just en sådan självupptagen men ointressant människa som hon försöker peta hål på i sina serier. Men innan hon säger det är det inte lika tydligt, och irritationen han väcker blir missriktad. För jag vill ju höra mer från Linnéa!

Kära lilla tänkande men osäkra Linnéa med goda idéer och en självupptagen pojkvän som hon inte kan göra slut med. Alla ögonblick med henne på scenen är guld värda. Hennes repliker är så roliga men allvarliga, samtidigt som jag verkligen ser världen med hennes ögon. Jag är glad att David Wiberg låtit henne växa upp och höra av sig igen, och jag hoppas att han låter henne framträda ännu fler gånger, litet vilsen men ändå alltid på väg framåt. Kram till dig, Linnéa!

Juliette Bausor i Konserthuset

Som gammal flöjtist är det härligt att få höra flöjten som soloinstrument. Den begåvade flöjtisten Juliette Bausor med Alasadair Beatson vid flygeln stod för ännu en konsert i serien Rising Stars. Den inledde med några delikata munsbitar: Fantaisie i e-moll op. 79 (1898) av Gabriel Fauré och Romans för flöjt och piano op 37 (1871) av Camille Saint-Saëns. Så kom ett kraftprov, Duo (1971) av Aaron Copland, där flöjten och flöjtisten får visa vad de går för. Bausor hanterade genomgående sitt instrument med virtuositet och skön klang. De båda musikerna var också mycket väl sammantrimmade; helt nödvändigt i så här krävande stycken.

Att pianisten inte bara är ackompanjatör framgick tydligt i Alfredo Casellas Sicilienne et burlesque op 23 (1914); från ett mjukt gungande över ett taktfast marscherande och till ett ivrigt springande hjälpte flygeln till att driva musiken framåt, i precis samklang med flöjtens melodi.

Konsertens sista stycke, Sonat för flöjt och piano (1945) av Bohuslav Martinu var ändå det som lät flöjtens egenart komma alldeles till sin rätt: inte bara skickliga fingerlöpningar, utan ett lugnare tempo och välvalda tonlägen lät flöjtstämman klinga extra rikt. Detsamma gäller för det innerliga extranummer, ännu ett kort stycke av Fauré. Konserten var kort med skimrade som en pärla.

Quatour Voce i Konserthuset

Tack vare det internationella samarbetet Rising Stars får vi i Konserthuset höra utvalda unga begåvade artister från Europa. Ett av framträdandena var av den franska stråkkvartetten Quatour Voce, som satte sin prägel på varje stycke de framförde.

Från första tonen klingade Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i e-moll 59:2 (1806) starkt och säkert, och med en extra dos romantik som gjorde framförandet extra känslosamt. Speciellt tredje satsen, Allegretto, lät som att gruppen lätt förskjutit takterna så att musiken lät extra dansant och ännu mer modern.

Helt klart modern är förstås Thomas Adès Arcadiana op 12 (1994). Utan att jämföra de sju korta ingående styckena med sina titlar lät de som en provkarta på känslolägen; försiktigt viskande, högljutt grälande, men även ljuvt harmoniska.

Lika klart och precist som de tidigare verken klingade den avslutande Stråkkvartett nr 2 "Intima brev" (1928) av Leos Janáček, men nu ännu mera ostyrigt. Fraseringen var egensinnig, andrafiolen morrade, och även i denna tredje satsen (nu ett Moderato) hade ensemblen skakat om stämmorna så att den lät ännu mer lekfull och dansant än vanligt. Även om det lät som att musikerna ibland var på gränsen till att snubbla över sina egna noter var det uppfriskande att höra deras energi och originalitet.

Som ett extranummer gavs publiken fjärde satsen från Bela Bartóks fjärde stråkkvartett. "We seem to have forgotten our bows, so we'll see how it goes" skämtade cellisten Lydia Shelley, och så knäppte de loss i en underbar pizzicatolek.

De unga musikerna i Quatour Voce imponerade och gladde mig stort, och jag hoppas att vi kommer att få höra dem många fler gånger i Konserthuset under deras kommande karriärer.

Alltför många stjärnor på Playhouse Teater

Jag tycker om att Playhouse Teater spelar uppskattade pjäser från New York och andra världsscener. Det är bra att få ett inflöde av ny dramatik till Stockholms teaterscen. Då kan man i och för sig också upptäcka att en del pjäser kräver ett tonläge som svenska skådespelare inte är vana vid. Litet grand är fallet så med Alltför många stjärnor, fastän skådespelarna är skickliga, och då och då skaver även översättningen av Meghan Kennedys pjäs. Men den är ändå intressant och sevärd.

 Scenbilden är ett omodernt men välskött kök och en fiktiv vägg till rummet där den äldre kvinnan Sofia (Vanja Blomkvist) har låst in sig. Dottern Emma (Sanna Krepper) hojtar till henne genom dörren, skjuter in mat och muffins under den, och läser som en godnattsaga en lyrisk men kuslig text som verkar ha lugnande inverkan på dem båda.

Inledningsvis hoppar pjäsen snabbt från scen till scen, ibland i en sicksackrörelse tillbaka i tiden, till pappan som nu är bortgången och har lämnat ett hål efter sig. (Donald Högberg dyker upp i tillbakablickar, och sitter däremellan som ett minne på moderns sängkant.) Sorgen verkar ha frusit båda kvinnorna till ett ögonblick de varken verkar njuta av eller vill släppa. När den nye prästen (Anton Häggblom) kommer till lägenheten för att församlingen oroat sig för dem händer äntligen något nytt, även om både Sofia och Emma värjer sig emot att bli manipulerade av hans försök till själavård.

De snabba scenväxlingarna i början gör att det tar ett tag att komma in i handlingen, och det är litet onödigt ogästvänligt av pjäsen. Det är också ofta scener med starka känslor och uppgörelser som kastas fram och sedan snabbt stängs av, som ett hoppande från känslostorm till känslostorm vilket är litet tröttande. Men efter halva tiden lugnar sig berättelsen till längre scener, där skådespelarna har tid att sänka tonläget och visa nyanser, och där mer av historien kommer fram. Det är då, när vi lärt känna personerna och bryr oss om deras liv, som pjäsen börjar beröra på allvar. Jag önskar att vi fått se mer av det redan från början, men det är i alla fall bra att historien engagerar oss ända till slutet.

Länk till Playhouse Teaters sida om Alltför många stjärnor

Unaccustomed Earth av Jhumpa Lahiri

Nästan tio år efter debuten Interpreter of Maladies kom Jhumpa Lahiris nästa novellsamling, Unaccustomed Earth. Likt hennes andra böcker innehåller berättelserna personer av indiskt ursprung, även om de mycket sällan utspelar sig i landet självt. Indien och fragment av dess seder finns kvar i människorna fastän de har spritt sig över världen (eller snarare till akademiska miljöer i USA och England).

Jag tycker bäst om den första novellen, med samma namn som boken, där en man kommer för att hälsa på sin vuxna dotter. Perspektivet skiftar mellan dem, och visar hur de både kommer närmare och skiljs åt av avgrundsdjupa klyftor. Det är en berättelse som säger mycket på endast ett femtiotal sidor.

De tre sista novellerna har överskriften Hema and Kaushik och beskriver olika perioder i deras liv. Två av dem är skrivna i du-form, från den ena till den andra, vilket irriterar litet och gör speciellt den första svårläst. Men ändå innehåller de alla skeenden som berör mig djupt, fastän de är så återhållet skrivna, och att läsa alla tre i en följd gör mig delaktig i Hemas och Kaushiks livsöden från barndomen till vuxen ålder.

I den här samlingen, till skillnad från de två andra böcker jag läst, är det bara glimtvis som Jhumpa Lahiri låter noggranna miljöskildringar förklara inre tillstånd och vad som nyss hänt. Däremot spelar mat en större roll i flera av berättelserna, och fastän uppräkningarna av rätter på bordet är korta hinner de locka aptitligt och ge en aning om traditioner och minnen.

Det jag uppskattar och lockas tillbaka av är att Jhumpa Lahiri är en så god stilist som kan förklara fysiska och psykologiska tillstånd precist men känslomättat på samma gång.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Interpreter of Maladies
The Lowland

Den nya människan av Boel Bermann

Boel Bermanns bok Den nya människan handlar om vad som hände under åren 2014 och framåt, då det under några år plötsligt slutade födas några barn - och sedan började igen, men barnen som föds då beter sig annorlunda. Större skeenden i världen presenteras i korta tidningsnotiser, samt i form av intervjuer med forskare eller aktivister. Större delen av boken fokuserar på Rakel, som hamnar mitt i alla viktiga skeenden.

Jag vill väldigt gärna tycka om science fiction som skrivs i Sverige, men alla ingredienser i den här boken känns otillräckliga. Notiserna som skall vara nedslag i verkligheten är för knapphändiga, och något i formuleringarna gör också att de inte låter korrekta. Rent logiskt verkar också fakta tala emot varandra. Födslotalen går upp och alla blir rika för att barnen visar sig vara så bra arbetare att man får höga barnbidrag - men det är oklart hur barnens arbete organiseras. För barnen har farliga egenskaper och verkar bli farligare i större grupper, men ändå samlar man dem (undan från föräldrarna) och tränar dem, utan att några incidenter rapporteras. Det verkar också osannolikt att alla jordens länder går igenom samma cykler som Sverige. De korta rapporterna från Indien ger inte någon övergripande bild av tillståndet i världen.

Förutom koncentrationen på Sverige tycker jag också att fokuseringen på Rakel blir missriktad. Visst kan jag tänka mig att Bermann vill ge boken en människa med känslor att identifiera sig med och låta handlingen drivas framåt av, men de passager som skall ge Rakel personlighet har ingen större tyngd. De blir mer av tröttsamt medelklassgnäll på hur andra vill fira midsommar enligt tradition, och klumpiga formuleringar som "Elias och jag har tagit ut semester från våra stillasittande kontorsarbeten. Nu åker vi på roadtrip genom Frankrike utan någon särskild riktning eller något mål."

Nej, tyvärr tycker jag att Den nya människan brister på alltför många punkter. Jag hade önskat mig fler detaljer om barnen, fler beskrivningar av större skeenden i världen, mindre av Rakels inre liv, och att handlingen inte verkade ligga så i baktakt mot vad som redan borde ha hänt med de underliga nya barnen som aktörer på jordklotet, och större skicklighet i att knyta samman allt detta.

Inside Llewyn Davis

På 1990-talet var bröderna Coens filmer folkfester: Fargo, The Big Lebowski och O Brother, Where Art Thou sågs av alla och satte avtryck i samtidskulturen. Sedan dess har deras filmer mottagits med blandade känslor av såväl publik som kritiker, med undantag för toppar för som No Country For Old Men och i viss mån True Grit. A Serious Man rullade förbi nästan obemärkt, liksom senaste Inside Llewyn Davis, vilket är högst orättvist.

Likt i A Serious Man får vi se en man som försöker leva sitt liv, uppströms, medan (här) delvis självförvållade problem sköljer över honom. Det är 1961 och Llewyn Davis (den fantastiske Oscar Isaac) är folksångare som uppträder mot publikkollekt på små klubbar och sover på vänners soffor. Det är intressanta att det New York vi får se inte är den brusande, moderna staden med framåtdriv som vi är vana vid, utan stillsamma miljöer som är vända bakåt, mot det som upplevs som genuint i de gamla folksångerna.

I filmens inledande tredjedel i New York är handlingen karaktärsdriven. De figurer Llewyn Davis möter är smått lustiga karaktärer, fortfarande inom gränsen för människor man verkligen kan träffa på. En del har kritiserat Carey Mulligans roll som den ilsket klagande Jean för att vara ett dåligt kvinnoporträtt, men jag ser henne som en av de tillskruvade stötestenar som tvingar Llewyn Davis vidare.

Sedan kommer Llewyn Davis via omvägar ut på en resa med bil till Chicago, och inte bara John Goodmans tunga kropp i bilens baksäte får mig att associera till O Brother, Where Art Thou. De ganska vardagliga händelser Lewyn Davis är med om på resan får övertoner av saga - ja, bitvis en skräckhistoria!

När filmen började påmindes jag om att jag faktiskt inte gillar folkmusik och undrade hur jag skulle orka med det. Men på målet för Chicagoresan får Llewyn Davis chansen att spela och sjunga för den legendariske skivproducenten Bud Grossman. Hela Davis karriär kan hänga på de här ögonblicken, han sjunger innerligt en vacker och vemodig sång, och det är så vackert att det gör ont. Men som man förstår i den stunden kan artistens begåvning och allvar vara hur stort som helst; om publiken inte lyssnar faller allt platt.

Gång på gång får vi se Llewyn Davis vara alldeles i närheten av möjligheter till framgång, men inre eller yttre faktorer får honom att missa chanserna. Det här är motsatsen till en framgångssaga med lyckligt slut, och det var just vad bröderna Coen ville åstadkomma. Ändå är det heller inte en eländessaga; Davis kan nog ordna upp sitt liv och harva på som vi andra utanför showbusiness. Likt många andra liv innehåller filmen sorg, besvikelser men också komiska situationer, framförda så lågmält att man kan gissa att det är därför Inside Llewyn Davis inte faller alla i smaken. Men den stillsamma tonen kräver ännu större uppmärksamhet, och ger man den får man mycket tillbaka.

The Last Life av Claire Messud

The Last Life är Claire Messuds andra roman, skriven år 1999. Den är inte direkt självbiografisk, men innehåller element som man kan förstå att Messud har erfarenhet av: att vara född i en familj med rötter i Algeriet, och att vara till hälften fransk och till hälften nordamerikan (USA/Kanada). Historien utspelar sig främst ur den tonåriga Sagesses perspektiv, men hon berättar också ingående om viktiga händelser ur sin farfars, mors och fars liv, de människor som nu är obegripliga vuxengestalter i Sagesses liv.

Det är nog svårt att inte bli besviken när man läser den här boken efter Messuds mästerliga The Emperor's Children och The Woman Upstairs, och även om man inte har gjort det. Språket är trögt och svårläst, eftersom meningarna är överlastade med adjektiv och sönderhackade med kommatecken. Jag har hittills tyckt om långa meningar med många inskjutna bisatser, omstuvade och inramade av kommatecken. Nu falnar min kärlek av denna text, så långsam att läsa och svår att avkoda på sitt innehåll. Dessutom är miljöbeskrivningarna oftast onödiga - så detaljrika att de bidrar med ännu fler kommatecken och mindre viktig information.

Om man bortser från textens form så går det ändå att ta till sig historien, och främst huvudpersonen Sagesse. Hon beter sig ibland irrationellt, som så många tonåringar, men som vuxen läsare kan jag förstå henne. Claire Messud skildrar en känslig period i uppväxten, när man försöker hitta sig själv och vänner som förstår en, försöker prova på det som verkat farligt och också försöker distansera sig från de föräldrar som förstås oroas och vill knyta en hårdare till sig.

Sagesses familj är hårt sammanknuten av en familjekänsla som vilar mer på plikt än på omtanke. Sagesse försöker forma sitt liv efter de andra tonåringar hon möter, men distansen mellan familjemedlemmarna färgar alla hennes relationer till andra med ett lätt avståndstagande. På bokens allra sista sidor får vi se hur de här viktiga ungdomsåren skapat funderingar som påverkat hela Sagesses liv.

Bokens historia och Sagesse känns viktiga, och finns kvar i mina tankar några dagar efteråt. Ändå kan jag inte rekommendera den utan förbehåll. Jag önskar att en redaktör fått hjälpa till att omarbeta texten och stryka nio tiondelar av alla komman. Det är bra att varken förlag eller läsare gav upp om Claire Messud efter den här svårlästa boken, så att hon kunde utveckla sitt språk och skriva minnesvärda böcker med psykologiskt djup på en prosa klar som vatten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Hunters
The Emperor's Children
The Woman Upstairs

American Hustle

Sjuttiotalet, årtiondet då jag föddes, är tillräckligt långt bort och nära för att kunna framstå som en fantasivärld. Regissören David O. Russell låter sin lurendrejarhistoria skimra i guld, brons och beige, i läckert 70-talsmode och frisyrer som ser ut som sängrufs och invecklade projekt på samma gång.

Ja, männen har nästan lika djupa urringningar som kvinnorna. Eller så har de en fläskig mage och överkammat hår men är flirtiga ändå.

 

Det handlar om miljontals dollar, till mutor, byggprojekt och lyxsviter på Hilton, det handlar om kasinon, kongressledamöter, maffian och arabiska shejker. Då är det klart att det skall glänsa och imponera! Men eftersom det handlar om skojare som måste spela något de inte är, får vi också se det hårda arbetet med att fixa till den tjusiga fasaden.

Irving Rosenfeld (Christian Bale) och Sydney Prosser (Amy Adams) lever på att lura av andra deras pengar. I början av filmen jobbar de i liten skala, och jag tar faktiskt illa vid mig av att se dem stjäla tusentals dollar av förhoppningsfulla vänner och grannar. Men så kickar filmen igång andra och tredje växeln, skojaroffren blir större och fulare fiskar, insatserna mycket högre - och även riskerna.

Steg för steg skruvas pressen på Irving åt, inte bara av oro för vart affärerna kan leda utan även på grund av hans galet oberäkneliga fru Rosalyn (Jennifer Lawrence). Det är underhållande att se honom svettas ända tills ett felsteg får honom att hamna i dödlig fara. Mer gåtfull och ändå trovärdig är kumpanen Sydney, medan deras påtvingade partner Richie DiMaso (Bradley Cooper) berusas av spelet och trissar upp sig själv så han nästan spricker.

Vem skall man lita på? Filmen drar fram som en virvelvind med läcker musik, högtflygande planer och komiska scener, så att man varken vill eller hinner bekymra sig om det. Förutom, förstås, i gliporna i spelet, där de olika inblandade hinner minnas vad som står på spel. Vem är skurk och vem är hjälte? Det är intressant att filmen sår ett par frön till att fundera på hur nitisk man behöver vara när det gäller att sätta dit fuskare. När historien är slut känner jag mig litet tom, inte för att den tappat fart (tvärtom) utan för att både rättvisan och orättvisan fick tag i både rätt och fel människor.


... talkin' 'bout chest hair / talkin' 'bout - crazy cool medallions...