Krig är dåligt och fred är bra, eller hur? Eller? För bara något sekel sedan sågs militär träning och stridsvilja som något beundransvärt. Landsgränser var något som kunde förändras, och styrelseskick var inte fastlagda. Den gryende känslan för en mer rättvis samhällsordning var förstås en ännu starkare anledning att kämpa, även om oskyldiga offer krävdes på båda sidorna.
De som diskuterar och planerar kampen är män, unga män med stora framtidsplaner. Vad det är som kan hindra deras planer på att gå i uppfyllelse är - kvinnorna. Att gifta sig tynger ned en man och binder honom till familjen. Vilken plåga för de unga, starka männen! De unga kvinnorna, vad har de för funktion? Att vara glada, vackra, önskvärda att gifta sig med, och allra helst ha mycket pengar ifall deras fästman är utblottad.
Rollistan är lång, och nästan alla skådespelare har mer än en namngiven roll. I början undrar man som åskådare förstås om man skall kunna hålla isär dem alla. Men efter en timme har man fått en god uppfattning om de olika personerna och deras drömmar. Man får känslan av att av scenerna och dialogerna är ett destillat av längre händelseförlopp, och det är förstås oundgängligt när man skall hinna med en så omfångsrik bok som Tolstojs Krig och fred. De bitar som har valts ut till scenen är ändå tillräckliga för att skapa förståelse och föra handlingen framåt.
Några av de många personerna står fram extra tydligt. Maria Balkonskaja (Sanna Krepper), hårt behandlad av sin dominante far (Lars Lind), får både djupa skuldkänslor och ändå tröst och ett mål i livet av sin stränga tro på Gud. Hennes bror Andrej (Sven Ahlström) är en av de unga männen som känner sig kallade till kampen, och hur sprittande glad hans underbara fru Liza Balkonskaja (Rakel Wärmländer) är, är hon bara ett sänke för honom när kriget kallar.
Men teori och praktik är inte samma sak. När människorna verkligen får uppleva kriget, reagerar de på olika sätt. Några av de unga soldaterna finner sin plats i hierarkin, andra får sina drömmar rejält omkullskakade, och inser att livets värde ligger i att vara med sina närmaste.
Och efter att kriget är över, och alla vet hur fruktansvärt och meningslöst det är när människor försöker döda varandra? Då borde väl alla vara överens om att det aldrig mer skall få hända? Tja, vad är det man säger? Det enda vi lär oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien. All of this has happened before and all of this will happen again.
Länk till Stadsteaterns sida om Krig och fred
torsdag 30 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Onkel Vanja på Dramaten
Har vi inte alla en dröm om hur vårt liv skulle kunna bli? Eller om hur det borde ha varit, om inte omständigheterna lagt hinder ivägen? Och vi ser människor som verkar leva fantastiska liv, sådana liv vi gärna också skulle vilja ha.
Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?
När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.
Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.
Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.
Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.
Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.
Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.
Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja
Ser man efter närmare är de lyckade människornas liv ofta inte så fantastiska som de verkade på avstånd. Och ser man närmare på sig själv - hur nära är man det livet man hade önskat? Vad har man gjort för fel på vägen?
När professor Serebrjakov (Per Myrberg) kommer till gården hans dotter Sonja (Julia Dufvenius) och hennes morbror Vanja (Tomas Pontén) driver, är det många livslögner som blir genomlysta. Så många människor på gården börjar fundera på vad de egentligen vill eller ville göra med sina liv.
Unga Sonja är full av energi och goda planer för sitt liv. Så synd att hon bara är intelligent och självständig, inte vacker... för det är professorns andra fru Jelena (Elin Klinga) som sätter männens blod i vallning. En hemlig affär med en vacker kvinna skulle kunna vara en lindring i det enformiga lantlivet.
Att ha ansvarat för gården under 25 år har varit ett slitigt arbete för Vanja, otacksamt och inte väl avlönat. Det är ändå hans livsverk, men även det som hindrat honom från att flytta till staden och söka ett annat liv. När professorn säger att han vill sälja gården blandas allt samman och brister för Vanja - drömmar och oinfriade förväntningar, tacken för en uppfylld plikt, hans enda inkomstkälla i en ålder av 53 år.
Alla huvudrollerna och de flesta av tjänsteandarna har kläder i rika, skimrande sammetstyger. Men sällan har jag sett smårollerna så missbrukade som här: några av gårdens tjänare får rusa in och ut i rummen, och skratta och hångla obekymrat. Vad skall det betyda? Att det är bättre att slippa tänka och planera, och bara äta, dricka och sova (och pippa)? Mmm, kanske det, men det känns inte rätt att det skall vara så simpelt.
Litet mer nyans ser man dock i den ruinerade godsägaren Ilja Telegins (Rolf Skoglund) öde. När han berättar att hans fru lämnade honom dagen efter bröllopet, och att han slitit hela livet med att betala för barnen hon fått med en annan, är han ändå nöjd över att han har gjort sin plikt hela livet. Det är inte alls sorgligt. Det är en man som har valt den roll i livet som passade hans kynne, och han behöver inte ångra sig, för han har följt sin plan även om inte hans fru gjorde det.
Jag vill inte skriva en massa om hur Elin Klinga förstör varenda scen hon klampar sig igenom, så jag säger bara att när jag blundade och tänkte mig hennes repliker sagda med nyans och naturlighet, höll scenerna ihop mycket, mycket bättre. En stor behållning av pjäsen var Örjan Ramberg som doktor Astrov, Vanjas suparbroder, och begåvade Julia Dufvenius. Methinee Wongtrakoon som en svartklädd ängel med röda vingar är också ett vackert inslag. Uppsättningen är inte direkt dålig, men jag önskar ändå att den hade varit bättre. Jag ser ingen sammanhållande idé för pjäsen, och det saknar jag.
Länk till Dramatens sida om Onkel Vanja
söndag 26 oktober 2008
Den fule på Dramaten
Är du ful? Är jag? Har jag ett fjälligt horn i pannan som gör att jag ser grotesk ut? Men jag kanske har sett mitt ansikte i spegeln så länge (hela livet) att jag tycker att jag ser normal ut, medan alla andra bara låtsas ha vant sig vid mig. Så är fallet för huvudpersonen Lette (Peter Engman) i Marius von Mayenburgs pjäs Den fule.
Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.
Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.
Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.
Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.
Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.
Länk till Dramatens sida om Den fule
Handlingen beskrivs på några rader: Ingenjör Lette har gjort en patenterad uppfinning, men är för ful för att få presentera den på teknikmässan. Efter en skönhetsoperation blir hans nya utseende en succé - ja, en så stor succé att plastikkirurgen börjar kopiera det till fler kunder som vill bli vackra och framgångsrika.
Eftersom handlingen presenterats redan i reklamen för pjäsen, blir jag frustrerad över hur replikerna rör sig i cirklar runt varandra för att inte genast avslöja vad alla vet utom Lette: att han är otroligt ful - att operationen gjort honom otroligt stilig. Jag tycker inte om den sortens rappa replikväxlingar utan innehåll.
Efter Lettes återfödelse som snygging blir fars-inslaget tack och lov mindre dominerande. De snabba replikskiftena används till att byta scen mitt i en dialog. Det är vågat, och det funkar. Men jag önskar ändå att pjäsen kunnat stanna upp ibland. Ögonblicken av psykologisk vånda är så korta att de nästan är över innan de hunnit göra avtryck. När Lettes fru så ivrigt kastar sig över sin nye, stilige man blir han för ett ögonblick svartsjuk på sig själv, och börjar också undra vem han är.
Helt klart är pjäsen inte någon djupdykning i identitetsproblem, utan en drift med driften att bli så vacker och framgångsrik som möjligt. Lettes nya dragningskraft på kvinnor är något han gladeligen utnyttjar; tillgången på kvinnor känns nästan förpliktigande till snedsprång efter snedsprång. Men när Lettes ansikte dyker upp överallt, är det kvinnornas tur att ha ett stort utbud (tillgång), och snart nöjer sig nästan ingen med mindre än Lettes vackra ansikte, på vilken kropp det än må vara.
Vad leder det till, när alla män ser precis lika snygga och faktiskt likadana ut? Tempot och tonläget i pjäsen skruvas högre och högre upp, in i det rasande slutet. Den fule är en bagatell, och det räcker för några goda skratt.
Länk till Dramatens sida om Den fule
lördag 25 oktober 2008
Copenhagen Classic i Konserthuset
Copenhagen Classic är en grupp om sex stråkmusiker, så det var inte bara stråkkvartetter vi fick höra den här eftermiddagen. Det första stycket var dock en kvartett, Schuberts otroligt vackra Kvartettsats i c-moll. Tyvärr spelade försteviolinisten inte rent, och därtill spelade han så svagt att balansen mellan stämmorna rubbades.
Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.
Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.
Därefter spelade man en stråksextett av den tjeckiske kompositören Erwin Schulhoff, som under sitt korta liv, samtida med dadaisterna, skapade väldigt framåtpekande musik. De olika satserna fick mig att tänka på så varierande teman som att höra ett susande blodomlopp inifrån kroppen, och förstås framrullande trafik i en modern storstad. Men nu spelade hela ensemblen så tyst och tillbakahållet att det faktiskt kändes olustigt. Det lät som att de var inlindade i vadd, och jag fick flashbacks till de jobbigaste feberdrömmarna jag hade som barn. Det kanske var menat att låta så, men jag tyckte inte om det.
Den avslutande Schubert-kvintetten i C-dur var en mycket intressant och vacker komposition. Ensemblen visade äntligen upp större nyansrikedom, men drog sig ofta tillbaka till den dämpade klang som jag tyckte så illa om. Tack och lov för extranumret! När hela Copenhagen Classic spelade en sats ur en stråksextett av Brahms, blommade de äntligen ut i energi och tilltalande klanger. Det lät bättre än alla de tidigare styckena, och var en bra avslutning. Men på det stora hela var den här konserten en besvikelse.
tisdag 21 oktober 2008
Max Ernst, Dröm och Revolution på Moderna Muséet
Från början av 1900-talet fram till 1970-talet skapade Max Ernst en stor mängd fascinerande verk. Dadaism och surrealism - rörelser som både inspirerade och inspirerades av Max Ernsts fantasifulla tavlor.
I de tidiga verken ser vi människokropp och mekanik i märklig symbios; kroppsdelar är utbytta mot maskindelar, luckor kan öppnas på oväntade ställen, lemmar med ny form och funktion har vuxit ut och format en ny sorts varelse. I främmande landskap rör sig människor som är halvt djuriska och halvt utomjordiska (och till det utomjordiska verkar tidstypiskt nog det kvinnliga höra). Det ser ibland litet skrämmande ut, men inte brutalt utan hypermodernt.
Under åren provade Max Ernst ut nya tekniker för att få fram de effekter han ville. Men det betyder inte att hans tidigare tavlor på något sätt verkade ofullständiga. Fastän han säger själv att han som konstnär måste pröva sig fram, så ser varje verk mycket väl genomtänkt och genomfört ut. Inte minsta slarv: varje millimeter av duken är täckt av färg eller form i noggrann detalj.
De surrealistiska målningarna Max Ernst målade redan på 1940-talet ser bekanta ut idag, när tiotusentals drömmande tonåringar åstadkommit liknande skapelser. Psykedeliska färger, slingrande monster med hundratals ögon, mystiska städer och djungler. Men här ser vi ju faktiskt de första försöken att gestalta sitt undermedvetna, drömmen, fantasin, inklusive det skräckinjagande.
Det är helt rätt att en konstnär som målat så fysiskt expressiva verk som nästan ser ut att vara tredimensionella, förr eller senare vågar sig på skulpturer. Nu liknar inte Max Ernsts skulpturer de tidiga målningarna, utan har en form som både är helt ny och ändå liknar figurer han målat tidigare. Enkla släta figurer breder ut sina armar eller vingar och tar så mycket plats de bara kan. Ansiktsdragen är naiva grin, men det känns som att det rör sig mer under ytan än vad vi ser.
Max Ernst har arbetat sig igenom så många motiv och tekniker och stakat ut vägen för sina efterföljare, att han är som en Miles Davis i 1900-talets konstvärld. Inte för ett ögonblick har han tappat sin unika känsla. Han har heller inte tappat kontakten med konsthistorien utan använt sig av beprövad kunskap för att ta ett språng in i framtiden.
Moderna Muséets utställning innehåller ett stort antal fulländade verk, som det är värt att sätta av ordentligt med tid för att se. Utställningskatalogen är också en investering: en stor, tjock bok fylld med bilder av de fantasieggande konstverken och ingående texter som sätter Max Ernsts historia i perspektiv. Gå och se!
Länk till Moderna Muséets sida om Max Ernst-utställningen
I de tidiga verken ser vi människokropp och mekanik i märklig symbios; kroppsdelar är utbytta mot maskindelar, luckor kan öppnas på oväntade ställen, lemmar med ny form och funktion har vuxit ut och format en ny sorts varelse. I främmande landskap rör sig människor som är halvt djuriska och halvt utomjordiska (och till det utomjordiska verkar tidstypiskt nog det kvinnliga höra). Det ser ibland litet skrämmande ut, men inte brutalt utan hypermodernt.
Under åren provade Max Ernst ut nya tekniker för att få fram de effekter han ville. Men det betyder inte att hans tidigare tavlor på något sätt verkade ofullständiga. Fastän han säger själv att han som konstnär måste pröva sig fram, så ser varje verk mycket väl genomtänkt och genomfört ut. Inte minsta slarv: varje millimeter av duken är täckt av färg eller form i noggrann detalj.
De surrealistiska målningarna Max Ernst målade redan på 1940-talet ser bekanta ut idag, när tiotusentals drömmande tonåringar åstadkommit liknande skapelser. Psykedeliska färger, slingrande monster med hundratals ögon, mystiska städer och djungler. Men här ser vi ju faktiskt de första försöken att gestalta sitt undermedvetna, drömmen, fantasin, inklusive det skräckinjagande.
Det är helt rätt att en konstnär som målat så fysiskt expressiva verk som nästan ser ut att vara tredimensionella, förr eller senare vågar sig på skulpturer. Nu liknar inte Max Ernsts skulpturer de tidiga målningarna, utan har en form som både är helt ny och ändå liknar figurer han målat tidigare. Enkla släta figurer breder ut sina armar eller vingar och tar så mycket plats de bara kan. Ansiktsdragen är naiva grin, men det känns som att det rör sig mer under ytan än vad vi ser.
Max Ernst har arbetat sig igenom så många motiv och tekniker och stakat ut vägen för sina efterföljare, att han är som en Miles Davis i 1900-talets konstvärld. Inte för ett ögonblick har han tappat sin unika känsla. Han har heller inte tappat kontakten med konsthistorien utan använt sig av beprövad kunskap för att ta ett språng in i framtiden.
Moderna Muséets utställning innehåller ett stort antal fulländade verk, som det är värt att sätta av ordentligt med tid för att se. Utställningskatalogen är också en investering: en stor, tjock bok fylld med bilder av de fantasieggande konstverken och ingående texter som sätter Max Ernsts historia i perspektiv. Gå och se!
Länk till Moderna Muséets sida om Max Ernst-utställningen
måndag 20 oktober 2008
Los Angeles 1957-1968 på Moderna Muséet
Gröna växter i fräscha stenarrangemang inramar Moderna Muséets utställning Los Angeles 1957-1968. Det passar bra att man använt utställningsytan för att försöka återskapa stämningen från den här kreativa perioden, eftersom verken i sig var (och är) så expansiva. Konstnärerna ville helt klart pröva sig fram på nya vägar, bort från konsthistorien, inspirerade av vad de såg omkring sig. I verken ser man avtryck av såväl Kaliforniens färgsprakande natur som människans landvinningar: motorvägar, lastbilar, bensinstationer och fantastisk, vågad arkitektur.
Jag skall inte dra för långtgående slutsatser av de få verk som ställs ut här, men jag får intrycket av att konstnärerna var så lekfulla att de blev historielösa. Det får mig att tycka att de saknar tyngd. Men ändå, samtidigt som jag tycker att många av dem överskattade sin egen relevans, vet jag ju att de faktiskt gjorde ett bestående avtryck i den samtida konsthistorien.
De av konstverken som söker sig utanför en vanlig tavlas två dimensioner gör stort intryck. Med tofflor på fötterna får man kliva in i en avdelning med kritvita väggar. En kvadrat som täcker nästan hela väggen strålar ut starkt vitt ljus från sidorna, och gör att man tappar all rumsuppfattning. Väggarna känns oändligt nära eller långt borta, och inte förrän man står strax intill uppfattar man var de är.
Ett annat rum är mörklagt, förutom en fyrkantig ljusprojektion i ena hörnet. Ser man den rakt framifrån liknar den en uppslagen bok. Går man åt ena eller andra sidan förändras proportionerna, och fyrkanten verkar stiga ut ur väggen och bilda en kub av ljus. Tyvärr minns jag inte konstnärernas namn, men de här verken var riktigt härliga att se.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
Jag skall inte dra för långtgående slutsatser av de få verk som ställs ut här, men jag får intrycket av att konstnärerna var så lekfulla att de blev historielösa. Det får mig att tycka att de saknar tyngd. Men ändå, samtidigt som jag tycker att många av dem överskattade sin egen relevans, vet jag ju att de faktiskt gjorde ett bestående avtryck i den samtida konsthistorien.
De av konstverken som söker sig utanför en vanlig tavlas två dimensioner gör stort intryck. Med tofflor på fötterna får man kliva in i en avdelning med kritvita väggar. En kvadrat som täcker nästan hela väggen strålar ut starkt vitt ljus från sidorna, och gör att man tappar all rumsuppfattning. Väggarna känns oändligt nära eller långt borta, och inte förrän man står strax intill uppfattar man var de är.
Ett annat rum är mörklagt, förutom en fyrkantig ljusprojektion i ena hörnet. Ser man den rakt framifrån liknar den en uppslagen bok. Går man åt ena eller andra sidan förändras proportionerna, och fyrkanten verkar stiga ut ur väggen och bilda en kub av ljus. Tyvärr minns jag inte konstnärernas namn, men de här verken var riktigt härliga att se.
Länk till Moderna Muséets sida om utställningen
söndag 19 oktober 2008
The Juliet Letters i närbild
Juliet, Shakespeares Julia, Romeos Julia, som är död, och som faktiskt aldrig har levat... henne skriver människor brev till än idag! En vänlig professor i Verona har tagit på sig att besvara breven. Elvis Costello har varken läst breven eller professorns svar, men blev så inspirerad att han skrev tjugo sånger om hur breven skulle kunna låta, tillsammans med Brodskykvartetten.
Stråkarrangemanget samspelar med de fantastiska melodierna och texterna, som varierar över sorgliga, högtravande, banala och humoristiska. I Grünewaldsalen framfördes de vackra styckena av musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Trombonisten Geir Anfinsen, entusiastisk initiativtagare, sjöng breven med stor känsla och musikalitet. Han har en behaglig röst, är tonsäker, och sjunger med inlevelse och nyansrikedom. Jag är glad att ha hört den här unika
sångcykeln live med så begåvade musiker!
lördag 18 oktober 2008
Tre systrar på Stadsteatern
Det är bra för att vara sant, tänker jag i början. Systrarna på scenen öppnar sitt hem för oss och sina gäster på den inledande studentskivan. Människorna pratar öppet och naturligt, och deras inbördes förhållanden klarnar snart. Och systrarna, ja även brodern Andreas (Sven-Erik Ahlström), är ju så välklädda, blonda och vackra! Kan det hålla hela vägen? Jag är först rädd att det skall bli för enkelt och onyanserat, men det behöver jag inte vara. Moderniseringen och förflyttningen till svensk landsbygd är ett genidrag.
Syskonen Sohlman har bott i en norrländsk regementsstad i flera år. Systrarna talar alltid om att flytta tillbaka till Stockholm, men både Andreas och mellansystern Maja (Helena af Sandeberg) är bundna till småstaden av sina respektive makar. Maja gifte sig vid 18 års ålder med sin gymnasielärare, träbocken Fredrik Kulin (Jan Mybrand). Andreas är kär i Natalie (Frida Hallgren), som går från att känna sig som en klumpeduns i familjen till att styra och ställa, och ta över hushållet mer och mer.
Även jag har bott i en liten stad och längtat till Stockholm, även jag har varit nedlåtande mot småstadsbor utan andra önskningar i livet än att äta, dricka, sova och föröka sig. Men familjen Sohlman är litet väl stolt över sin förfining i den kulturlösa byn, och lokalbefolkningen (Natalie och Fredrik) får vara vulgära och förstöra stämningen med olämpliga kommentarer. Ändå blir de alla till helgjutna personligheter som det är lätt att leva sig in i. Motgång efter motgång växer till svåra sorger som känns ända in i mitt stackars publikhjärta.
Det handlar mycket om vad livet är; att finna mening och glädje i vad man har för handen. Den trevande kärleksscenen mellan Maja och överste Versenius (Gerhard Hoberstorfer) under maskeraden och ögonkasten de ger varandra efter det är suveränt spelade. Den samlade tystnaden som lägger sig över det öppna rummet efter en förflugen kommentar känns tung som sammet.
Jag börjar kanske låta tjatig, men det är nästan alltid en helt fantastisk upplevelse att gå på Stadsteatern. Skådespelare, regi, scenografi - allt är i toppklass och samverkar för att göra Tre systrar till en underbart vacker och sevärd pjäs.
Länk till Stadsteaterns sida om Tre systrar
Syskonen Sohlman har bott i en norrländsk regementsstad i flera år. Systrarna talar alltid om att flytta tillbaka till Stockholm, men både Andreas och mellansystern Maja (Helena af Sandeberg) är bundna till småstaden av sina respektive makar. Maja gifte sig vid 18 års ålder med sin gymnasielärare, träbocken Fredrik Kulin (Jan Mybrand). Andreas är kär i Natalie (Frida Hallgren), som går från att känna sig som en klumpeduns i familjen till att styra och ställa, och ta över hushållet mer och mer.
Även jag har bott i en liten stad och längtat till Stockholm, även jag har varit nedlåtande mot småstadsbor utan andra önskningar i livet än att äta, dricka, sova och föröka sig. Men familjen Sohlman är litet väl stolt över sin förfining i den kulturlösa byn, och lokalbefolkningen (Natalie och Fredrik) får vara vulgära och förstöra stämningen med olämpliga kommentarer. Ändå blir de alla till helgjutna personligheter som det är lätt att leva sig in i. Motgång efter motgång växer till svåra sorger som känns ända in i mitt stackars publikhjärta.
Det handlar mycket om vad livet är; att finna mening och glädje i vad man har för handen. Den trevande kärleksscenen mellan Maja och överste Versenius (Gerhard Hoberstorfer) under maskeraden och ögonkasten de ger varandra efter det är suveränt spelade. Den samlade tystnaden som lägger sig över det öppna rummet efter en förflugen kommentar känns tung som sammet.
Jag börjar kanske låta tjatig, men det är nästan alltid en helt fantastisk upplevelse att gå på Stadsteatern. Skådespelare, regi, scenografi - allt är i toppklass och samverkar för att göra Tre systrar till en underbart vacker och sevärd pjäs.
Länk till Stadsteaterns sida om Tre systrar
fredag 17 oktober 2008
Wörterbuch av Jenny Erpenbeck
Tyska är ett underligt och spännande språk. Alla substantiv skrivs med stor bokstav, och det gör att de känns ännu mer påtagliga, och som att man kan lära sig språket sak för sak genom att ta fasta på de utmärkande orden. Vad kan vi få lära oss av en bok som heter Wörterbuch, Ordbok?
En namnlös flicka för ordet. Hon verkar söka orden och pröva deras innehåll, samtidigt som hon söker sig fram i livet. Hon verkar bo i en underlig värld, knapphändigt beskriven; het och torr, med gammaldags klasskillnader. En hjälpkvinna tar fortfarande ofta hand om henne, efter att ha ammat henne i många år. Det hörs skottlossning då och då under rasterna i skolan, och flickans skolkamrat har alltid skrämmande förklaringar nästa dag på vad som hände då: hennes mor blev trampad av en vild häst och hästen måste skjutas. Berättelserna blir mer och mer brutala, och verkar lämna rimlighetens gränser... eller inte?
Allteftersom historien framskrider, får vi fler detaljer: om den fysiska omgivningen, om vad som händer flickan, om vad som har hänt tidigare. Legenden om det folkliga helgonet Difunta Correa återkommer flera gånger. Jag är glad att jag inte slog upp fakta om henne förrän idag, för det hade låtit mig gissa handlingen i förväg. Nu kom den till mig i bitar, nästan som ur en dimma, och det var mycket mer effektfullt så.
Jag läste den korta, koncentrerade boken under en period av flera veckor, och det känns som att den vann på att jag långsamt fick pussla ihop fragmenten ur minnet. I början var det bara en ganska bra bok med en litet egen stil, men på de sista sidorna växte den till en kuslig och kraftfull saga med förankring i verkligheten.
(Boken finns översatt till svenska; Ordbok.)
onsdag 15 oktober 2008
Leonard Cohen i Globen 2008
OBS! Recensionen av Leonard Cohens konsert i Globen 2010 finns här.
Nästan på slaget äntrar det eleganta bandet scenen. Mörk kostym, väst och hatt/basker/keps - det är så att jag vill ta upp min svarta basker och förena mig med dem. Så springer Mannen själv in på scenen, Leonard Cohen, med fem decenniers gudomlig musik bakom sig. Han tar av hatten för publiken och blottar sitt silverhår och ett genuint lyckligt leende.
I snabb följd spelar bandet Dance Me To The End Of Love, The Future, Ain't No Cure For Love, Bird On The Wire, Everybody Knows och In My Secret Life. Avsaknaden av mellansnack döljer inte spelglädjen och kärleken som flödar från Leonard Cohen till publiken och tillbaka. Bandet är väl samspelt, och låtarrangemangen är knappt förändrade, bara uppdaterade så att det inte låter så plastigt som på skivorna från 80-talet. Och ljudet i Globen är utmärkt; alla instrument går fram, och störst av allt låter Cohens djupa röst.
Leonard Cohens röst har alltid varit uttrycksfull, men har varierat från forcerad över gnällig till närmast recitation. Det är skönt att höra den i ett naturligt läge för sång av hans underbara melodier. Körens kvinnoröster kompletterar väl, utan att vara lika påträngande som på flera av skivorna. Och en hammondorgel är ju faktiskt aldrig fel!
Den vackra och spöklika Who By Fire, en av mina favoritsånger, följdes av Hey, That's No Way To Say Goodbye. Cohen börjar berätta att han promenerat runt i Stockholm och slagits av att alla är längre och snyggare än han (Det är inte sant, Mr. Cohen!), och han ber om ursäkt för att han kommer här med sina "songs of despair and prophecies of doom". Även om jag kan erkänna att flera av sångerna från 80-talet skrämde en tonårig Jenny B, är det ju en styrka att de behandlar såväl andliga prövningar och sensuell kärlek som tillståndet i samhället. Det är inte Cohen som är cynisk, det är världen, och de sorgsna samhällskommentarerna är aldrig utan hopp. Ett gott exempel som vi gavs var Anthem: There's a crack in everything / That's how the light gets in.
Efter en paus återkom Cohen med ännu fler pärlor: Tower of Song, Suzanne, The Gypsy's Wife, The Partisan. Sedan var det äntligen dags för den överjordiskt vackra Hallelujah. En långsam stegring gjorde att låten slutade i ett fantastiskt, tillbakahållet klimax. Democracy och I'm Your Man i en medryckande version följde som pricken över i:et. Likt ett bevis på att Cohens texter är god poesi och starka i sin egen kraft berättade han sin Thousand Kisses Deep för oss, ensam i ljuset av en strålkastare från andra sidan av Globen.
Efter Take This Waltz tackade Leonard Cohen för sig och dansade ut, men vilken tur att vi applåderade och ropade in honom, så att vi fick det sista halvdussinet guldkorn också! Jag hade inte velat vara utan So long, Marianne, och absolut inte utan den kusligt förebådande First We Take Manhattan. Tack och lov slutade det inte där. Famous Blue Raincoat var stillsam och vacker. Därefter ledde Leonard Cohen körsystrarna Webb och oss alla i aftonbön: If It Be Your Will. Men nej, det slutade inte där heller, utan orkestern spelade upp igen i Closing Time, dansant och livlig! Det skrattades hjärtligt när Cohen sedan sjöng I Tried To Leave You. Till sist samlade han bandet och reciterade Wither Thou Goest, och med stor ödmjukhet och kärlek tackade han publiken och gav oss Guds välsignelse. Sincerely, L. Cohen, I love you.
Nästan på slaget äntrar det eleganta bandet scenen. Mörk kostym, väst och hatt/basker/keps - det är så att jag vill ta upp min svarta basker och förena mig med dem. Så springer Mannen själv in på scenen, Leonard Cohen, med fem decenniers gudomlig musik bakom sig. Han tar av hatten för publiken och blottar sitt silverhår och ett genuint lyckligt leende.
I snabb följd spelar bandet Dance Me To The End Of Love, The Future, Ain't No Cure For Love, Bird On The Wire, Everybody Knows och In My Secret Life. Avsaknaden av mellansnack döljer inte spelglädjen och kärleken som flödar från Leonard Cohen till publiken och tillbaka. Bandet är väl samspelt, och låtarrangemangen är knappt förändrade, bara uppdaterade så att det inte låter så plastigt som på skivorna från 80-talet. Och ljudet i Globen är utmärkt; alla instrument går fram, och störst av allt låter Cohens djupa röst.
Leonard Cohens röst har alltid varit uttrycksfull, men har varierat från forcerad över gnällig till närmast recitation. Det är skönt att höra den i ett naturligt läge för sång av hans underbara melodier. Körens kvinnoröster kompletterar väl, utan att vara lika påträngande som på flera av skivorna. Och en hammondorgel är ju faktiskt aldrig fel!
Den vackra och spöklika Who By Fire, en av mina favoritsånger, följdes av Hey, That's No Way To Say Goodbye. Cohen börjar berätta att han promenerat runt i Stockholm och slagits av att alla är längre och snyggare än han (Det är inte sant, Mr. Cohen!), och han ber om ursäkt för att han kommer här med sina "songs of despair and prophecies of doom". Även om jag kan erkänna att flera av sångerna från 80-talet skrämde en tonårig Jenny B, är det ju en styrka att de behandlar såväl andliga prövningar och sensuell kärlek som tillståndet i samhället. Det är inte Cohen som är cynisk, det är världen, och de sorgsna samhällskommentarerna är aldrig utan hopp. Ett gott exempel som vi gavs var Anthem: There's a crack in everything / That's how the light gets in.
Efter en paus återkom Cohen med ännu fler pärlor: Tower of Song, Suzanne, The Gypsy's Wife, The Partisan. Sedan var det äntligen dags för den överjordiskt vackra Hallelujah. En långsam stegring gjorde att låten slutade i ett fantastiskt, tillbakahållet klimax. Democracy och I'm Your Man i en medryckande version följde som pricken över i:et. Likt ett bevis på att Cohens texter är god poesi och starka i sin egen kraft berättade han sin Thousand Kisses Deep för oss, ensam i ljuset av en strålkastare från andra sidan av Globen.
Efter Take This Waltz tackade Leonard Cohen för sig och dansade ut, men vilken tur att vi applåderade och ropade in honom, så att vi fick det sista halvdussinet guldkorn också! Jag hade inte velat vara utan So long, Marianne, och absolut inte utan den kusligt förebådande First We Take Manhattan. Tack och lov slutade det inte där. Famous Blue Raincoat var stillsam och vacker. Därefter ledde Leonard Cohen körsystrarna Webb och oss alla i aftonbön: If It Be Your Will. Men nej, det slutade inte där heller, utan orkestern spelade upp igen i Closing Time, dansant och livlig! Det skrattades hjärtligt när Cohen sedan sjöng I Tried To Leave You. Till sist samlade han bandet och reciterade Wither Thou Goest, och med stor ödmjukhet och kärlek tackade han publiken och gav oss Guds välsignelse. Sincerely, L. Cohen, I love you.
söndag 12 oktober 2008
Lura ögat på Nationalmuseum
Trompe l'oeil, konstverk som lurar ögat, har målats och älskats i flera hundra år. Det har också blivit sett litet över axeln av finare kritiker. Varför, kan man undra? För att det är så roligt och enkelt att förstå, att kreti och pleti uppskattar det? Kanske också för att det blir litet tjatigt efter ett tag. Nu borde jag inte klaga, för det hör ju inte till vanligheterna att ett hundratal trompe l'oeil-verk är samlade på liten yta, som på Nationalmuseums utställning.
Det är verkligen fascinerande att titta riktigt noggrant på hur konstnärerna har lyckats med att lura ögat. Många, många tavlor visar anteckningstavlor med upphängda brev och dokument, till och med hängande gåspennor, saxar och andra föremål. För sådana tavlor är det ju lättast att välja ganska platta föremål hängda nära (den målade) väggen, för att behålla illusionen så länge som möjligt. En del konstnärer lyckas dock också med att få oss att tro att det hänger en nyss skjuten ripa på väggen.
Ett sätt att skapa ännu mer tredimensionella bilder är att måla ett fönster eller en skåpdörr, halvt öppnat mot det man vill avbilda. Två 1700-talsverk på utställningen av Jacob De Wit är riktigt imponerande: han har målat tavlor som på håll ser ut som marmorreliefer som sticker ut utanför tavlan. Skylten "Rör ej föremålen!" har aldrig varit så nödvändig som nu!
De här målningarna är ju det yttersta beviset på konstnärens skicklighet; så verklighetstroget att det ser verkligt ut. När fotografiet gjorde sitt intåg minskade det omedelbara behovet av att måla av så naturtroget som möjligt, och konstnärer ville söka sig nya utmaningar. Det har förstås också gått att utveckla trompe l'oeil, vilket man kan se i verk av Renée Magritte och även fotografen Nicole Tran Ba Vang, som gjort den suggestiva bilden av en kvinna klädd i sin egen hud som utgör den ena av utställningsplanscherna.
En annan konstnär som skapat trompe l'oeil-verk med helt egen signatur är Lotta Hannerz, och jag är glad att hon finns representerad på utställningen, även om jag hellre velat se några andra av hennes verk där. Jag var också riktigt glad att se det underbara verket Void IV av Anish Kapoor på utställnigen. En halvsfär av mörkblått material blir ett oändligt djupt svart hål när man tittar in mot mitten. Det är så suggestivt att jag får svindel och aldrig vill gå därifrån.
Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Lura ögat
Det är verkligen fascinerande att titta riktigt noggrant på hur konstnärerna har lyckats med att lura ögat. Många, många tavlor visar anteckningstavlor med upphängda brev och dokument, till och med hängande gåspennor, saxar och andra föremål. För sådana tavlor är det ju lättast att välja ganska platta föremål hängda nära (den målade) väggen, för att behålla illusionen så länge som möjligt. En del konstnärer lyckas dock också med att få oss att tro att det hänger en nyss skjuten ripa på väggen.
Ett sätt att skapa ännu mer tredimensionella bilder är att måla ett fönster eller en skåpdörr, halvt öppnat mot det man vill avbilda. Två 1700-talsverk på utställningen av Jacob De Wit är riktigt imponerande: han har målat tavlor som på håll ser ut som marmorreliefer som sticker ut utanför tavlan. Skylten "Rör ej föremålen!" har aldrig varit så nödvändig som nu!
De här målningarna är ju det yttersta beviset på konstnärens skicklighet; så verklighetstroget att det ser verkligt ut. När fotografiet gjorde sitt intåg minskade det omedelbara behovet av att måla av så naturtroget som möjligt, och konstnärer ville söka sig nya utmaningar. Det har förstås också gått att utveckla trompe l'oeil, vilket man kan se i verk av Renée Magritte och även fotografen Nicole Tran Ba Vang, som gjort den suggestiva bilden av en kvinna klädd i sin egen hud som utgör den ena av utställningsplanscherna.
En annan konstnär som skapat trompe l'oeil-verk med helt egen signatur är Lotta Hannerz, och jag är glad att hon finns representerad på utställningen, även om jag hellre velat se några andra av hennes verk där. Jag var också riktigt glad att se det underbara verket Void IV av Anish Kapoor på utställnigen. En halvsfär av mörkblått material blir ett oändligt djupt svart hål när man tittar in mot mitten. Det är så suggestivt att jag får svindel och aldrig vill gå därifrån.
Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Lura ögat
lördag 11 oktober 2008
Bernardas hus på Dramaten
Patriarken är död och begraven, och hans änka låser in sig och sina döttrar i huset för åtta års sorg. Så var det när hon var barn, och så skall det vara nu också. Bernarda Alba håller hårt på traditionerna och vaktar över sina fem döttrars dygd. Några av dem har varit giftasvuxna länge nu, men Bernarda ser inga män som duger åt dem bland traktens söner.
Nu verkar ju inte männen i bygden vara särskilt älskvärda av berättelserna vi får höra. Men det är både männens och kvinnornas värderingar som upprätthåller det hårda hederskulturen i området. Bernardas dom över dem som faller utanför ramarna är hård, och i sin iver att tvinga sina döttrar till lydnad för att undgå samma öde, ser hon inte hur flickornas känslor bubblar upp under ytan.
Trots alla varningar om de hemska männen och hur det går för kvinnor som syndar utanför äktenskapet, längtar flickorna efter att få röra sig fritt som männen - och inte minst att bli rörda av männen. Inom syskonskaran växer både fiendskap och lojalitet mellan dem som håller på hedern och dem som längtar efter att ge sig hän åt kärleken.
Det låter dystert, och visst är historien mycket allvar. Men den spelas med mycket humor och brutal uppriktighet, av en otroligt begåvad ensemble. Varenda roll är viktig och intressant, och alla skådespelerskorna gör fantastiska prestationer. Pjäsen spelas snabbt och intensivt, och det skall den, men när den är över önskar jag att den hade hållit på en timma till, så bra var den.
Länk till Dramatens sida om Bernardas hus
Nu verkar ju inte männen i bygden vara särskilt älskvärda av berättelserna vi får höra. Men det är både männens och kvinnornas värderingar som upprätthåller det hårda hederskulturen i området. Bernardas dom över dem som faller utanför ramarna är hård, och i sin iver att tvinga sina döttrar till lydnad för att undgå samma öde, ser hon inte hur flickornas känslor bubblar upp under ytan.
Trots alla varningar om de hemska männen och hur det går för kvinnor som syndar utanför äktenskapet, längtar flickorna efter att få röra sig fritt som männen - och inte minst att bli rörda av männen. Inom syskonskaran växer både fiendskap och lojalitet mellan dem som håller på hedern och dem som längtar efter att ge sig hän åt kärleken.
Det låter dystert, och visst är historien mycket allvar. Men den spelas med mycket humor och brutal uppriktighet, av en otroligt begåvad ensemble. Varenda roll är viktig och intressant, och alla skådespelerskorna gör fantastiska prestationer. Pjäsen spelas snabbt och intensivt, och det skall den, men när den är över önskar jag att den hade hållit på en timma till, så bra var den.
Länk till Dramatens sida om Bernardas hus
onsdag 8 oktober 2008
Ytterligare några ord av en mästare
...
The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,
The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes,
Licked its tongue into the corners of the evening,
Lingered upon the pools that stand in drains,
Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,
Slipped by the terrace, made a sudden leap,
And seeing that it was a soft October night,
Curled once about the house, and fell asleep.
...
Ur The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot
The yellow fog that rubs its back upon the window-panes,
The yellow smoke that rubs its muzzle on the window-panes,
Licked its tongue into the corners of the evening,
Lingered upon the pools that stand in drains,
Let fall upon its back the soot that falls from chimneys,
Slipped by the terrace, made a sudden leap,
And seeing that it was a soft October night,
Curled once about the house, and fell asleep.
...
Ur The Love Song of J. Alfred Prufrock av T.S. Eliot
tisdag 7 oktober 2008
Marie-Louise Ekman på Angelika Knäpper Gallery
Marie-Louise Ekmans bildspråk är lätt att känna igen. Enkla figurer, skarpa konturer, klara färger. Även kroppsvätskor, genitalier, jättelika varmkorvar som dyker upp i annars normala situationer. Verken som ställs ut på Angelika Knäpper Gallery tycks just handla om att försöka vara eller spela normal.
Några tavlor visar tomma rum, och intill dem ett slags utklippsark med en massa delar som skulle kunna tas loss och användas för att fylla rummen med. Det är möbler och även kroppsdelar i flera uppsättningar: armar, ben, kvinnotorsor, (ansiktslösa) huvuden. Man skulle kunna sätta ihop mer än en av den blonda kvinnan med röd klänning som syns på flera andra av bilderna.
Men här och där på tavlorna ser vi kvinnans huvud med flera misslyckade försök till ansikte: en mun hamnar snett uppe i pannan med en lång utstickande tunga, ett slarvigt påsatt plåster eller ett bandage sitter över halva ansiktet, till och med ett grovt ihopsytt ärr vandrar över det släta ansiktet. Det ser ut som någon som försöker bygga en vanlig människa, ett vanligt liv, men misslyckas. Eller tycker själv att hon misslyckas.
En tavla visar ett kök med grå skuggor som formar en mamma med kastrull vid spisen, en barngunga i dörröppningen och en liten flicka i ett hörn. Det ser ut som ett barns tankar om hur ett normalt liv skall se ut. Ett par andra tavlor visar rader med halvtrasiga dockskåpsmöbler vars ditmålade gråa "skuggor" visar något helt annat än föremålen själva. Minnen, önskningar, hemska minnen? En målad tvättmaskin verkar önska att den vore ett träd. På ett annat ställe är en golvlampa fastknuten i ett träd. En lampa är normal och bra, ett träd är normalt och bra, då måste det väl vara OK att knyta ihop dem.
På en annan tavla är rader av små dockor monterade med ansiktena inåt mot duken. Det kan se ut som att de står i skamvrån, men jag tror snarare att de bara inte är intresserade av oss som tittar. För det är de som är normala, inte vi.
På en del bilder dyker det upp en grå snabel ur lampor och husväggar. Den spyr antingen ut eller suger upp något rött. Det kan vara den blonda damens klänning eller kanske hela den blonda damen. I en serie bilder så kramas damen och en riktig elefant så intensivt att de byter näsa och snabel med varandra. Det ser faktiskt riktigt rofyllt ut.
Den största tavlan visar inte längre hur den blonda kvinnan försöker vara normal, utan hur rörigt livet verkligen är. På konstnärsateljéns hyllor står spöken, i den stökiga lägenheten dyker det upp spöken bakom soffan och ur spisen, och överallt ligger det avlagda ansikten. En del av de förbrukade ansiktena är plågade och fulla av tårar. Längst uppe i vänstra hörnet står den blonda kvinnan, naken, kanske redo att försöka sig på en ny dag trots alla tunga känslor och spöken som väntar.
Länk till Angelika Knäpper Gallery
Några tavlor visar tomma rum, och intill dem ett slags utklippsark med en massa delar som skulle kunna tas loss och användas för att fylla rummen med. Det är möbler och även kroppsdelar i flera uppsättningar: armar, ben, kvinnotorsor, (ansiktslösa) huvuden. Man skulle kunna sätta ihop mer än en av den blonda kvinnan med röd klänning som syns på flera andra av bilderna.
Men här och där på tavlorna ser vi kvinnans huvud med flera misslyckade försök till ansikte: en mun hamnar snett uppe i pannan med en lång utstickande tunga, ett slarvigt påsatt plåster eller ett bandage sitter över halva ansiktet, till och med ett grovt ihopsytt ärr vandrar över det släta ansiktet. Det ser ut som någon som försöker bygga en vanlig människa, ett vanligt liv, men misslyckas. Eller tycker själv att hon misslyckas.
En tavla visar ett kök med grå skuggor som formar en mamma med kastrull vid spisen, en barngunga i dörröppningen och en liten flicka i ett hörn. Det ser ut som ett barns tankar om hur ett normalt liv skall se ut. Ett par andra tavlor visar rader med halvtrasiga dockskåpsmöbler vars ditmålade gråa "skuggor" visar något helt annat än föremålen själva. Minnen, önskningar, hemska minnen? En målad tvättmaskin verkar önska att den vore ett träd. På ett annat ställe är en golvlampa fastknuten i ett träd. En lampa är normal och bra, ett träd är normalt och bra, då måste det väl vara OK att knyta ihop dem.
På en annan tavla är rader av små dockor monterade med ansiktena inåt mot duken. Det kan se ut som att de står i skamvrån, men jag tror snarare att de bara inte är intresserade av oss som tittar. För det är de som är normala, inte vi.
På en del bilder dyker det upp en grå snabel ur lampor och husväggar. Den spyr antingen ut eller suger upp något rött. Det kan vara den blonda damens klänning eller kanske hela den blonda damen. I en serie bilder så kramas damen och en riktig elefant så intensivt att de byter näsa och snabel med varandra. Det ser faktiskt riktigt rofyllt ut.
Den största tavlan visar inte längre hur den blonda kvinnan försöker vara normal, utan hur rörigt livet verkligen är. På konstnärsateljéns hyllor står spöken, i den stökiga lägenheten dyker det upp spöken bakom soffan och ur spisen, och överallt ligger det avlagda ansikten. En del av de förbrukade ansiktena är plågade och fulla av tårar. Längst uppe i vänstra hörnet står den blonda kvinnan, naken, kanske redo att försöka sig på en ny dag trots alla tunga känslor och spöken som väntar.
Länk till Angelika Knäpper Gallery
söndag 5 oktober 2008
Nan Goldin på Kulturhuset
Många tycker nog att Nan Goldins bilder är fula, kanske till och med motbjudande. Drag queens med krackelerande smink, trånga och sjabbiga lägenheter, klänningar på sned, AIDS-sjuka män med avmagrade kroppar, älskande par bland svettiga lakan. Själv säger Goldin "Jag fotograferar aldrig något jag inte tycker är vackert, men jag glamouriserar inte."
Det är inte bara det uttalandet, utan framför allt stämningarna i bilderna, som vittnar om den stora kärlek Goldin känner för sina motiv. Varje fotografi visar intima situationer; nakna människor i sängen, transvestiter som byter om, en man som kysser sin svårt AIDS-sjuka pojkvän, Nan Goldin själv med svåra skador efter att ha blivit misshandlad av sin pojkvän. Det är som mycket, mycket närgångna familjefotografier. En familj av utstötta som dragits till andra udda existenser och skapat en ny familj där de kan känna sig älskade och accepterade. Det är som sagt fyllt av kärlek, men det är inte min familj.
Länk till Kulturhusets sida om Nan Goldin
Det är inte bara det uttalandet, utan framför allt stämningarna i bilderna, som vittnar om den stora kärlek Goldin känner för sina motiv. Varje fotografi visar intima situationer; nakna människor i sängen, transvestiter som byter om, en man som kysser sin svårt AIDS-sjuka pojkvän, Nan Goldin själv med svåra skador efter att ha blivit misshandlad av sin pojkvän. Det är som mycket, mycket närgångna familjefotografier. En familj av utstötta som dragits till andra udda existenser och skapat en ny familj där de kan känna sig älskade och accepterade. Det är som sagt fyllt av kärlek, men det är inte min familj.
Länk till Kulturhusets sida om Nan Goldin
lördag 4 oktober 2008
Open Secret av Stella Rimington
Jag brukar inte läsa biografier, men den här fångade mitt intresse: en före detta Director-General för brittiska MI5, därtill den första kvinnan på posten, berättar om sitt liv inom underrättelsetjänsten. Det lät som att det kunde bli spännande.
Det är hela sitt liv Stella Rimington berättar om, ända från barndomen över det första mötet med underrättelsetjänsten och till att hitta ett nytt jobb efter att ha pensionerats från den högsta posten inom MI5. Rimington verkar ha ett fantastiskt minne för detaljer, vilket säkert varit till nytta för henne i sitt arbete. Hon berättar om sin uppväxt under andra världskriget och sina skolår men utan att väcka större intresse. Känslor förmedlas i understatements, stora som små händelser nämns i några meningar och lämnas sedan därhän; trots att det inte borde röra sig om statshemligeter än får ingen historia breda ut sig litet mer eller gå djupare.
Härnäst följer Stella Rimington sin make John ut på arbete i Indien, vilket bjuder på litet mer spännande läsning, fastän hennes språk är fortsatt knappt. Det är där som Rimington börjar med enkelt kontorsarbete för underrättelsetjänsten, mer för att ha något att göra om dagarna än med tanke på en karriär. Vi får höra kuriosa om hur säkerhetstjänstens kontor utomlands och senare även hemma i London sköts, och litet om de mer eller mindre excentriska personer som huserade där. I korta ordalag nämns några personer och skandaler som orsakade oro då, men som jag tyvärr inte känner till tillräckligt för att en klocka skall ringa. Nu är det förstås viktigt för Rimington att inte ens i efterhand lämna ut avslöjande detaljer, men jag hade gärna velat veta litet mer om det dagliga arbetet att ta emot information från de spioner hon hade kontakt med.
I den sista tredjedelen har Rimington avancerat till chefspositioner med mer ansvar, och det hon kan berätta om sina uppgifter är mer intressant. Hon behöver inte heller dölja namnen på de toppolitiker hon har att göra med. Det blir riktigt spännande efter att järnridån fallit, och de östeuropeiska underrättelsetjänsterna som tidigare varit de främsta fienderna nu blir möjliga samarbetspartners - men vaksamheten finns förstås kvar på båda sidor.
Händelser ur vardagslivet blandas med världspolitik på boksidorna. Rimingtons prosa är mycket saklig och formell, och interfolierad med uttalanden som antingen är prov på mycket torr humor, eller ingen humor alls. Även om jag förstår att Stella Rimington måste hålla igen med detaljer för att inte kompromettera nuvarande anställda vid MI5, hade hennes historia kunnat bli mycket mer intressant i en bättre litterär gestaltning. Rimington nämner John le Carré med en godkännande nick, så jag tror att jag framöver kommer att välja hans böcker framför de skönlitterära verk Rimington producerat under senare år.
fredag 3 oktober 2008
Simson och Delila på Operan
Camilla Saint-Saëns skrev sin opera om Simson och Delila utan politiska eller religiösa motiv. En kraftfull berättelse ur Bibeln och en gnutta exotism var tillräckligt för att inspirera honom till skön musik. I våra dagar har regissören Renaud Doucet och scenografen André Barbe velat dra paralleller till den pågående konflikten mellan israeler och palestinier i samma region. Jag tycker inte att det håller hela vägen.
Operan inleds med otroligt vackra körer där israelerna beklagar sitt slaveri under filistéerna. Deras enda hopp är Simson (Richard Decker), och jo, han leder sitt folk i uppror och befrielse. Det går snabbt, och musiken behåller hela tiden sin ljuvliga karaktär. Strax därefter kommer listiga kvinnor ur filistéerlägret för att snärja israelerna igen och försöka hämnas. Även här avslöjar inte musiken något, utan är mycket vacker och oskuldsfull. Men alla israeler avvisar ändå kvinnornas inviter - förutom Simson, som faller som en fura för Delila (Anna Larsson). Här fungerar det att förankra historien i nutiden, så att inte personerna blir avlägsna folkgrupper för några tusen år sedan.
Delilas och Samsons duett som sträcker sig från passion över tårar till det slutliga sveket är underbar. Än en gång är musiken vacker hela vägen, och inte förrän mot slutet drar det in ett mörkt stråk i klangerna.
Under den instrumentala öppningen till tredje akten går moderniseringen av stycket överbord. Stolta filistéer som kläs till martyrer kunde jag nästan ha haft överseende med, men plötsligt dök det upp en hel självmordsbombarfamilj. Mamma, pappa och litet barn i dynamitbälten. Varför det? Är det för att det inte skall kännas sorgligt när Simson återfår sin styrka och störtar templets pelare över de triumferande filistéerna? Publiken förstår säkert Simsons känslor tillräckligt väl när han, hans folk och deras Gud hånas under filistéernas fest.
Jag tycker att Doucet och Barbe har skapat mer förvirring än klarhet med sina påklistrade referenser till nutid. Det är ändå mestadels ganska lätt att bortse från de visuella politiska kommentarerna. Librettot talar för sig själv, musiken är underbar och sångarna riktigt bra. Speciellt mycket tycker jag om Richard Decker. Fastän han inte alltid träffar tonen direkt, har han en varm klang och mycket känsla i rösten. Sammantaget tycker jag att Simson och Delila på Kungliga Operan är mycket hör- och sevärd.
Länk till Operans sida om Simson och Delila
Operan inleds med otroligt vackra körer där israelerna beklagar sitt slaveri under filistéerna. Deras enda hopp är Simson (Richard Decker), och jo, han leder sitt folk i uppror och befrielse. Det går snabbt, och musiken behåller hela tiden sin ljuvliga karaktär. Strax därefter kommer listiga kvinnor ur filistéerlägret för att snärja israelerna igen och försöka hämnas. Även här avslöjar inte musiken något, utan är mycket vacker och oskuldsfull. Men alla israeler avvisar ändå kvinnornas inviter - förutom Simson, som faller som en fura för Delila (Anna Larsson). Här fungerar det att förankra historien i nutiden, så att inte personerna blir avlägsna folkgrupper för några tusen år sedan.
Delilas och Samsons duett som sträcker sig från passion över tårar till det slutliga sveket är underbar. Än en gång är musiken vacker hela vägen, och inte förrän mot slutet drar det in ett mörkt stråk i klangerna.
Under den instrumentala öppningen till tredje akten går moderniseringen av stycket överbord. Stolta filistéer som kläs till martyrer kunde jag nästan ha haft överseende med, men plötsligt dök det upp en hel självmordsbombarfamilj. Mamma, pappa och litet barn i dynamitbälten. Varför det? Är det för att det inte skall kännas sorgligt när Simson återfår sin styrka och störtar templets pelare över de triumferande filistéerna? Publiken förstår säkert Simsons känslor tillräckligt väl när han, hans folk och deras Gud hånas under filistéernas fest.
Jag tycker att Doucet och Barbe har skapat mer förvirring än klarhet med sina påklistrade referenser till nutid. Det är ändå mestadels ganska lätt att bortse från de visuella politiska kommentarerna. Librettot talar för sig själv, musiken är underbar och sångarna riktigt bra. Speciellt mycket tycker jag om Richard Decker. Fastän han inte alltid träffar tonen direkt, har han en varm klang och mycket känsla i rösten. Sammantaget tycker jag att Simson och Delila på Kungliga Operan är mycket hör- och sevärd.
Länk till Operans sida om Simson och Delila
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)