Boken Tung Metall beskriver utförligt kritiken mot hårdrocken på 70- och 80-talet, och jämför med liknande upprördhet över nya musikstilar från tidigare decennier - de fula, nedsättande orden om jazzen, och till och med om Alice Babs glada Swing It Magistern. Mer än så, Håkansson plockar fram Jean-Jacques Rosseaus varningar från 1700-talet om hur Genève skulle förfalla om man byggde en teater i staden. Det passiva konsumerandet av underhållning skulle skapa ett förflackat samhälle av initiativlösa människor. Men fanns någonsin den där guldåldern när man umgicks var kväll, dryftade höga tankar och sjöng sånger vid lägerelden?
Det är en styrka att boken inte bara lyfter fram de indignerade protesterna som något att skratta åt, utan öppnar för möjligheten att det kanske fanns ett korn av sanning i dem. Först bara som korta inkastade frågor, efter hand med mer reflektion. Det är en fördel att Håkansson kritiserar inifrån: han har god koll på de olika strömningarna inom hårdrocken, både musiken och texterna, och vaskar igenom såväl de dubbeltydiga orden om party och frihet från KISS som de högstämda temaplattorna om världens förfall och avgudars makt över människor. Tendensen att beskriva samhället som på väg utför, alltmer kallt och våldsamt, fanns i musik och film liksom i alla kriminalromaner sedan Sjöwall-Wahlöö och framåt och blev till ett självuppfyllande narrativ även när det inte kunde visa konkreta exempel, bara ett allmänt orostillstånd.
Inte bara hårdrock utan serietidningar, skräckfilmer och rollspel hör till det som vuxenvärlden först fördömde och sedan fick dra tillbaka sitt fördömande från. Ungdomarna fick ha sina nöjen ifred och nu för Håkansson fram idén att detta tillsammans med ovanstående uttalade nedåtrutsch i längden bidrog till att engagemanget i politik minskade. Varför skulle man försöka förbättra världen som ändå var på väg utför, den tråkiga världen som för övrigt inte kunde mäta sig med kungadömet man just räddat genom att nedkämpa ett kraftfullt monster?
Nils Håkanssons berättelse om uppväxten från år 1982 och framåt är skriven i vi-form, och även om jag själv var synthare under den perioden så går det att känna igen sig i mycket. När ungdomarna sedan började plocka upp vuxenvärldens kappa försökte man söka tyngd och inlevelse i svårare musik och djupare litteratur, men var inte hjälpt av att litteraturvärlden vänt sig inåt och gjort sig svårbegripligare och mer desillusionerad det senaste halvseklet.
Det var som om skönlitteraturen ställde ut ett löfte om att den skulle hjälpa oss att nå klarhet, och vi trodde också att det var just klarhet som gömde sig under alla bokstävlar, men i själva verket gav litteraturen nästan ingen praktiskt hjälp med att besvara de frågor som ansatte oss. (Vad ska man göra med sitt liv? Är allt meningslöst? Varför anstränga sig?) Däremot upphöjde litteraturen våra redan befintliga problem och gjorde dem till något mer än sunkiga, genanta vardagsbesvär. Den gav problemen en legitimitet. Och den saken var inte så lätt att hantera. Litteraturen fick oss för all del att ta just dessa problem på allvar, men också på alldeles för stort allvar, så till den grad att vi inom kort skulle uniformera oss i dem och anse att vi gjorde hela mänskligheten en tjänst genom att gå runt och tänka på hur meningslöst allt var.
Bokens kapitel åtföljs av spellistor på Spotify och många namngivna referenser till samtida tidningsartiklar, böcker och andra diskussioner. Man kan invända att Nils Håkanssons reflektioner bara är en aspekt av åttiotalet och dess samhällsklimat, men den är tillräckligt allmängiltig för att betyda något, och åtminstone beskriva en stor del av den slitna och hårt slitande Generation X som nu bär världen på sina svartklädda axlar. Tung Metall är både en generationsroman och en post-generationsroman. Precis vad man kan förvänta sig av Generation X.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar