Labyrinten av Simon Stålenhag

Simon Stålenhags fantastiska bilder är så fulla av uttryck att man inte skulle behöva någon hjälp att spinna en egen historia kring vad man ser. Men det har han ju gjort i sina böcker, och de har till och med blivit en TV-serie. Känslan av att bilderna kom först och handlingen sedan fanns ändå alltid i baktankarna, men med Labyrinten är det annorlunda. Det är en tung bok, i dubbel bemärkelse, med en sammanhållen bakgrundshistoria och handling illustrerad med Stålenhags genomtänkta bilder. 

Nu är vi inte i ett 80-tal med ljusa färgklickar i naturen, tekniken och barnens kläder. Nu är vi i en dyster framtid, lika smutsgrön som bokens omslag. Redan innan berättelsen börjar får vi en kort förklaring av svartgloberna, men det är inte bara de som förmörkar skyarna och allt liv under dem. Bit för bit kan vi lista ut att invasiv växtlighet, tilltagande nedsmutsning och människans egna destruktiva tendenser gjort jordytan obeboelig. 

Underliga varelser och natur är en av Stålenhags specialiteter. En annan är det välplanerade samhället med gemensamma lokaler, noga uttänkt av välmenande myndigheter. Människorna - inte alla - lever under jord på begränsade utrymmen. Vi ser inte så mycket av dem men desto mer av forskningsstationen ovanför jord, dit vår berättare beger sig med sin bror och hans barn. Där finns inga andra än de, så bilderna kan svepa över tomma golv, välpolerade diskbänkar och övergivna kaffetermosar. 

Sigrid och Matte klär sig i gedigna skyddsdräkter och ger sig ut för att ta prover. Pojken Charlie blir kvar på stationen. Han fick följa med för att få ombyte, eftersom han börjat trilskas i skolan och hemma. Men den ödsliga stationen och den giftiga miljön utanför är kanske inte det roligaste att komma till. Charlie börjar bete sig så konstigt att det skrämmer. 

Tillbakablickarna ger en ofullständig men tillräcklig bild av skeendena, i stort och smått, som ledde till att människorna är där de är nu. Allt förklaras inte i detalj, men det behövs inte. Bilderna sätter stämningen, och det är en skräckblandad njutning att följa historien till sitt slut.

Fler böcker av Simon Stålenhag:
Ur varselklotet
Urtidsbilder

*** recensionsexemplar ***

The New Pope

Vi måste ha en ny påve. Den unge Pius XIII har legat i koma i flera månader efter sin annorlunda och omvälvande tid som påve. Än en gång säger kardinal Voiello till de samlade kardinalerna att man behöver en kompromisskandidat, en som är måttfull och till och med medioker. Och än en gång slår planerna snett - Franciscus II är trogen sin ordens fattigdomslöfte och när han får chansen är han på väg att rensa Vatikanen och alla dess prelater helt från världsligt prål. 

Ett plötsligt ingripande - gudomligt, mänskligt eller ännu lägre? - hindrar honom från att fullfölja sin utrensning men vi sitter med skrattet och andan i halsen så länge kampanjen varar. Dags att försöka tröska fram en ny kompromisskandidat... Underligt nog riktar man in sig på en kardinal som inte ens besökt koncilierna på länge, Sir John Brannox som mest sitter på sitt engelska föräldragods och ger klädråd åt Megan Markle. Nu hänger sig The New Pope för ett tag åt de populärkulturella blinkningarna; Sir John Brannox som spelas av John Malkovich får räkna upp sina favoritskådespelare och dessutom avfärda John Malkovich som överskattad. Senare kommer både Marilyn Manson och Sharon Stone att besöka den nyvalde påven, men tack och lov fortsätter sedan serien djupare in i labyrinten av Vatikanens egna konpsirationer på så väl kardinalernas och de kyrkliga tjänstemännens nivå som på mera ljusskygga plan. 

Redan i The Young Pope hade kvinnorna - inom och utom kyrkans ordnar - oftast som uppgift att vara obegripliga och litet av marionetter för dem med makt, och i The New Pope vrids det upp i högvarv. Vi möter åter den dygdiga Esther som födde ett efterlängtat barn - ett mirakel av Pius XIII:s hand? Nu skickas hon runt som en leksak mellan ointresserade människor. Och innanför Vatikanens murar finns en orden vars systrar alla ser ut att vara noviser; unga och yppiga och med världsliga bekymmer och begär under sina kritvita ordensdräkter. Men visst hänförs också jag av deras extatiska dans i den nya vinjetten, som ändrar sig från avsnitt till avsnitt. Jag kan för stunden hålla med kardinal Voiello i hans suckan "Med alla dessa stridigheter, var blir poesin av?" 

Som jag har längtat efter att återse kardinal Voiello med sin skönt irriterande läspning! Och likaså den vänlige kardinal Gutierrez, för att inte tala om den oberäknelige Pius XIII som kanske är ett levande helgon? Problemet för kyrkan är att så många fortfarande längtar efter Pius XIII, till den grad att man sänder hans andetag i radio så att man kan räkna hur ofta han suckar högt och försöka uttyda det. Vi kan se hur de två påvarna utstakar spår åt olika håll - Pius XIII sträng och krävande, den nye påven Johannes Paulus III inkluderande och förlåtande. Men inga gränser är strikta och inga vägar förutsägbara. När terrordåd tar sig allt närmare kyrkans hjärta - Kenya, Lourdes, S:t Peterskyrkan - bränner frågan hur kyrkan skall förhålla sig till en motståndare och dess krigsförklaring. 

Det fascinerande är hur allt detta sker i rum som ingen utomstående kan se in i, vare sig det är Vatikanens salar eller byggnader som förmögenhet och makt har låst för omvärlden. Scenerierna är sköna och imponerande på så många olika sätt, och regissör Paolo Sorrentino förhöjer enskilda scener genom att fokusera på smärre lyten och mimik, eller det sött skrattretande med några dussin klarröda kardinaler som reagerar i flock. The Young Pope och The New Pope är båda originella och trollbindande TV-serier och jag hoppas att få se mer i den här ådran. 

Così è (se vi pare) med Teatro Stabile Torino

 Så är det (om ni tror det) är titeln på Luigi Pirandellos pjäs från 1925, som i Sverige endast givits som radioteater på 1960-talet under namnet Alla ha rätt. I den europeiska teaterfestivalen Lessingtage strömmas den från Teatro Stabile Torino på italienska med engelsk textning.

Scenen är fix: en bakgrund som utgör ett stiligt hem, några soffor och åtta välklädda människor - familjen som bor där och några vänner och släktingar. De talar alla upprört om den nya grannen i huset, Signora Frola. För dels har just mor och dotter varit förbi för att göra visit - och inte blivit insläppta! Och dels vet de att berätta underligheter: varje dag går Signora Frola till sin huset där hennes dotter och svärson bor, byter några få ord och ett kort brev med sin dotter som firar ned en korg från sin våning, och går sedan hem. Aldrig träffas de två, mor och dotter! 

I överdrivet högt tonläge och stora gester diskuteras detta mysterium. Hur kan moder och dotter aldrig träffas? Visst är det hundra trappsteg upp till våningen, men någon gång borde väl någon av dem kunna ta sig till den andra? Så kommer Signora Frola själv på visit till vår familj! Lugnt och vänligt, om än berörd av allvaret, berättar hon om varför hon lever så, och väcker familjens sympati. Så fort hon går bryter de vilda diskussionerna ut igen. Och så kommer svärsonen, Signor Ponza, och berättar en helt annan historia, raka motsatsen till vad hans svärmor nyss sade, återigen framfört så allvarligt och innerligt att familjen nu hellre tror på den nya historien. 

Det är en god idé att låta den "normala" familjen vara överspänd och känslomässigt okontrollerade - åtta personer som reagerar på det de ser och hör. (Men jag ogillar påhittet med betjänten som haltar runt med en snuttefilt och en bebisdocka och viftar med armarna och bölar otydbart. Vilken onödig och otrevlig distraktion!) I kontrast till dem blir de två mystiska grannarnas historier mer trovärdiga, vilket är desto konstigare eftersom de motsäger varandra, men är effektivt då de båda i mild ton anklagar den andra för att vara galen. Pirandellos pjäs är en lek med sanningen, och vi ser hur tron på den ena eller den andre sveper fram som en våg genom den sanningslystna församlingen. Det var, trots några invändningar, riktigt intressant att få se den här underhållande pjäsen framförd av en ensemble från Pirandellos hemland.

Länk till Dramatens sida om Cosi è (se vi pare)

The Ten Thousand Doors of January av Alix E. Harrow

Det är en underbar dröm att kunna öppna en dörr och befinna sig någon helt annanstans än där man står. Inte bara en annan plats på jorden, utan kanske i en helt annan värld! Det är det som flickan January upplever för ett kort ögonblick en dag under det tidiga nittonhundratalet. Men hon stannar kvar i sin värld, vår värld, där hon bor hos sin förmyndare Mr. Locke. Hon är inte föräldralös men hennes far Julian reser runt världen för att hitta dyrbara föremål åt Mr. Locke och är bara sällan hos sin dotter.

Till Januarys födelsedag brukar det dyka upp fina och presenter på udda sätt, och några år senare får hon i present en bok med namnet The Ten Thousand Doors. Dess berättelse liknar Januarys egen; en ung flicka som hittar en dörr till en plats som luktar och känns helt annorlunda, och en proper man som förstör dörren så den inte längre kan öppnas. Efter detta varvas Januarys berättelse med kapitel ur boken, historien om flickan Adelaide som aldrig slutade leta efter nya dörrar.

Tiotusen dörrar till tiotusen andra världar! Men Adelaide letar bara efter dörrar till en särskild värld, den där den unge mannen bor som hon först träffade i sin egen trakt. Fastän beskrivningarna från denna andra värld där människor skriver berättelser på huden är lockande, är det litet frustrerande att bara få läsa brottstycken om alla de andra världarna som skulle kunna vara hur spännande som helst. Adelaides upptäcktsresor över hela världen är också litet osannolika - det är litet för enkelt hur hon så lätt lyssnar sig fram till historier om människor som försvunnit och kommit tillbaka med fantastiska historier, och ändå är hon (nästan) den enda som utforskar dessa magiska platser.

Det är många detaljer i boken som faller på plats litet för enkelt eller litet för svårt, när berättelsen kräver det. Tidigt i historien upptäcker January en magisk förmåga hon har, men fastän den skulle varit praktisk många gånger är det ganska slumpmässigt när och hur hon använder den och när hon avstår. I de sista kapitlen är det väldigt, väldigt många pusselbitar som dyker upp och glider på plats, så snabbt att engagemanget i handlingen störtdyker. Men fram tills dess är The Ten Thousand Doors of January en spännande och underhållande äventyrsroman med några riktigt fantasieggande inslag.

I Am Mother

Det har skett ett "extinction event", mer får vi inte veta, men vi kan redan börja känna oss trygga i den ändamålsenligt byggda bunkern. De grå väggarna och den inbyggda tekonologin gör ändå ett litet varmt, omhändertagande intryck och vi slipper kallt ljusrörssken. Flickan som växer upp där har förstås aldrig sett något annat och verkar trivas bra där vi ser henne i nedslagen i hennes liv, från embryo över glatt småbarn springandes genom korridorerna till duktigt pluggande skolbarn. Hela tiden stöttas hon och sköts om av Mother, som styr tekniken i bunkern och också tagit form i en tvåbent robot med icke-mänsklig men ganska tilltalande huvudform.

Bunkern är designad just för att ta hand om och uppfostra människobarn från spädbarn till vuxen ålder - kanske ännu längre? Det finns många fler nedfrysta embryon på lager men när flickan frågar varför hon är ensam svarar Mother att hon måste börja med en enda människa för att se att hon klarar att göra rätt. Men en dag skall flickan få syskon! Mother lägger stor vikt vid flickans utbildning till en klok, ansvarstagande människa och varje år genomgår hon ett grundligt test, vilket hon hittills har klarat med glans. 

Plötsligt hamrar det på dörren till bunkern. Men - utanför är väl allt förstört och inget kan leva? Flickan vet att hon aldrig får öppna dörren men den desperata kvinnan som ropar genom radion vädjar om att bli insläppt och få hjälp. Nyfikenhet och medkänsla tar överhanden, flickan släpper in kvinnan men måste dölja det för Mother så länge det går. 

Kvinnan behöver hjälp för en skottskada men litar inte på roboten Mother, och Mother i sin tur är djupt misstänksam mot inkräktaren. Har hon skjutit sig själv för att kunna lura sig in i bunkern? Flickan behöver väga de bådas ord mot varandra. Men visst lockar det att se vad som finns utanför, och om nu människor faktiskt överlever där, kan flickan också göra det? 

En historia av det här slaget kan sluta på ett antal förutsebara sätt med mindre variationer, och det ligger i författarens/regissörens hand att göra framställningen intressant och trovärdig. Enligt min mening gör den här historien några antaganden som jag kan acceptera även om jag inte finner dem sannolika, och som inte heller är helt väl presenterade och utförda. Men på det stora hela gillar jag filmen för miljöerna, stämningen och de goda skådespelarinsatserna av de båda kvinnorna i bild, Clara Rugaard och Hilary Swank, och Rose Byrne som rösten till Mother.

Paradise flood/hunger/play med Thalia Theater Hamburg

 En konferencier (Abdoul Kader Traoré) välkomnar oss till ICE-tåget som rusar genom Europa. Två skådespelare som först stod paralyserade framför glaslådan på scenen börjar röra sig, liksom de andra skådespelarna och tidvis musikerna på scenen, och även ett par kameramän. Det är europeisk teater, skriven av Thomas Köck och regisserad av Christopher Rüping, men vi rör oss över fler kontinenter. Ett nedslag i fabriksorten Hunan i Kina, varifrån det går ett transporttåg till Europa på 17 dagar.
Ytterligare ett nedslag nu i Toscana där det skett en fabriksbrand, sådant som annars händer i länder som Bangladesh och kanske Kina, långt bort utan att vi behöver tänka på det länge. Men inte heller vid branden i Italien stannar vi. Vidare till Hotell Palestine i Bagdad där de inkvarterade reportrarna inte har fått gå ut på flera veckor, för sin egen säkerhets skull. Svenskarna ordnar ett party på 53:e våningen vilket får vår berättare att börja krackelera. Väl uppe på festen boxar hon en katalonier i ansiktet, blir själv omkullslagen och flinar nöjt när hela den internationella pressen slåss över hennes huvud. 

Den här (själv)destruktiviteten och självföraktet har börjat skava redan tidigare i pjäsen, och inte på det sätt som jag tror att författare och regissör menat. Nyss hörde vår berättare till dem som ville få komma ut och fota kriget, för krig SÄLJER. Nu vill hon straffa alla reportrar som är på plats för att rapportera om kriget. Pjäsens mål är uttryckligen att kritisera kapitalismen, men viftar brett och spretigt så att allt smutsas ned och inget blir konkret. I en tidigare scen talade konferencieren om hur tåget rusar över hela skitkontinenten, ett värdeladdat ord som inte ger utrymme för annat än ensidig kritik. På vägen genom Europa, guidar oss konferencieren, skall vi se ut genom fönstret och se drunknade flyta förbi, människor som dödats i sprängdåd, hela finanskriser, the values of your free world. 

 

Hopp till en ny scen - vi är på besök i Manaus, Brasilien och skall få en presentation. Vår reseledare (Björn Meyer) visar bilder av hyddor, lianer - sådana man kanske sett i Tarzan, kautschukträd vars gummi används till... tja, gummin, hihi. En annan berättare (en arkitekt) bryter in från 1896 och berättar vad han ser: köpmän, slavhandlare, européer. En läkare som injicerar smittkoppor i en av urinvånarna som en hälsning hem till familjen. Nu skall vi, med Klaus Kinski och Caruso, bygga ett operahus i Manaus! Och efter det bygga ett ny värld! Den ursprunglige berättaren försöker dämpa ambitionerna till att stanna vid ett operahus. Gnabbandet mellan dem båda är ganska banalt, rent av fånigt skrivet, men Björn Meyers skicklighet som skådespelare gör det ändå roligt och givande att se. 

Tillbaka i Tyskland hamnar vi i en scen som skall visa hur hemskt det är att vara egenföretagare och hur lurad du är om du tror att du har det bra, när en dotter som är dansös ställs mot sin döende far som drivit en bilverkstad. Nu är känslostormarna uppskruvade en bit och gör att historien börjar kännas pubertal i sin utformning. Konferencieren talar om att en värld som ingen förstår längre flashar förbi och
ingen vet vart den är på väg. Emellanåt plockar någon upp en bensindunk och bär runt den och till slut kommer den till grym användning. Det är som en bekräftelse på den tolkning jag gjorde redan tidigare, att en del bara vill se världen brinna. Fast vi skall också tycka synd om dem som skadas i processen, så hjälplösa som de framställs i pjäsen. Nej, det här var inte så bra. När manus och regi är rörigt och övertydligt på samma gång hjälper det inte om skådespelarna gör sitt jobb väl.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

 

De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

I Berlin är hinnan mellan verkligheten och Illusionen extra tunn på många ställen. Illusionen är alltså det vi normalt kallar verkligheten, men det är bara ett tunt lager draget över den ruinstad och grymmare värld som breder ut sig åt alla håll. En grupp unga människor drogs in i arbetet att med konst tänja ut gränserna men också skapa mer makt åt den hänsynslöse Clive, och för tre av dem betydde det att plikta med sina liv som en del i Clives kontrakt med helvetets potentater.

Nästan ett år senare vaknar de tre ungdomarna upp i ett rivningshus, nakna och med spår av tortyr över hela kroppen. Minnena av vad som hänt dem den senaste tiden är borta, även om ärren över halsen är ett vittnesbörd om hur de dödades. Dock minns de sina egna liv från tiden innan - de är Kim, Chadi och Ernst. Men ingen annan minns dem! När de dog suddades de ut från allas minnen, så inte ens deras egna föräldrar kommer ihåg att de haft tonårsbarn som ritualmördades under grymma former.

Jo, en människa minns, faktiskt två. Kims bästa väninna Julia och hennes flickvän Tamara gjorde allt de kunde för att inte glömma bort det som hänt. Det är de tre levande dödas fotfäste i världen, men känslan av hur verkligheterna skiftar i deras minnen och framför deras ögon gör livet svårt för alla i gruppen som arbetade för Clive. Flera av dem hör också hans röst i huvudet, skrikande från helvetet där han hålls fången; ömsom hotande och ömsom tiggande om hjälp.

Första boken i serien Mauerfall, Döden är bara början, målade upp en fascinerande bild av Metropolis, den ödsliga staden bakom det vi vanligtvis ser. De levande döda följer upp händelserna och ger oss också fler inblickar i hur människor hanterar kunskapen om den större, hårdare världen. En del - Clive, bland andra - är cyniker och/eller sadister och ser till att ta för sig så mycket som möjligt från båda verkligheterna. Andra kvävs i normaliteten och känner sig friare i Metropolis. Och nu kommer fler tecken på att Illusionen är på väg att spricka överallt och för alltid.

Än en gång har Gunilla Jonsson och Michael Petersén skrivit en bok om en verklighet som är både otäck och lockande. Persongalleriet är litet väl stort för att kunna sätta alla förbiskymtande personer i sitt sammanhang, men huvudpersonerna är tydliga med öden lätta att engagera sig i. I den sista tredjedelen av boken sker några stora språng i handlingen snabbt, oväntat och oförklarat. Det går att tänka sig vad som ligger bakom, och kanske är det en egen historia som kommer att förklaras i nästa bok. För jag är säker på att det kommer minst en bok till, om Illusionen håller så länge, och den vill jag också gärna läsa.

Fler böcker av Gunilla Jonsson och Michael Petersén:
Döden är bara början
De dödas stad

*** recensionsex ***

Mozart, Respighi, Rota i Konserthuset

 Förutom pianokonserten av Wolfgang Amadeus Mozart så var det ett italienskt program som den italienske dirigenten Gianandrea Noseda bjöd på tillsammans med Kungliga Filharmonikerna. Och vilka italienare sedan, och vilken fin Mozart-musik! Pianokonsert nr 16 (1784) i Mozarts digra verksamling är inte så ofta spelad, men har hans kännetecken: charmant och rolig musik med glada melodier och löpningar över tangenterna, med lekfulla dialoger med lika porlande flöjtstämmor och andra träblås. Den franska pianisten Lise de la Salle spelade med glädje och energi och skicklighet i soloinsatserna.

Foto: Nadja Sjöström

 

Ottorino Respighi Gli uccelli "Fåglarna" (1927) är baserad på barockstycken skrivna för att imitera fåglar. Till en början låter musiken ytterst klassiskt traditionell, men efter hand glider den ur det formella och blir mer lyrisk och tidvis nästan filmiskt målande. Styckena i Gli uccelli har namn efter olika fåglar (duva, höna, näktergal, gök) men de låter sig inte stängas utan hörs litet här och var, i synnerhet förstås den distinkta göken. Här är det inte bara träblås som får agera fågelsång utan även stråkarna står för naturupplevelsen och kvitter.

Nina Rota skrev en hel del minnesvärd filmmusik för bland andra Fellini och Gudfadern-filmerna, men också musik av traditionellt snitt. Hans Symfoni nr 3 (1957) låter också rent klassisk till en början, men växlar upp till mer dramatiska toner och efter hand blir musiken så målande att den liknar filmmusik till en historia vi bara kan föreställa oss. Det var mycket roligt och intressant att få höra de här verken så fint framförda, och jag är tacksam att dirigenten Gianandrea Noseda och Kungliga Filharmonikerna presenterade dem för oss så engagerat och välljudande.

Länk till konserten på Konserthuset Play

His Dark Materials

 Det var en utmärkt idé att filmatisera Philip Pullmans trilogi som en TV-serie och låta persongalleri och bakgrundsdetaljer ta den plats som behövs för att skapa en värld som är litet lik och mycket olik vår. Det var också en ypperlig idé att föra in de mest spännande elementen tidigare i handlingen än de dök upp i första boken, framför allt hur man kan passera från Lyras värld till vår. Genom en hemlig passage i ett skönt chanserat orangeri kommer man till en värld som är omisskännligt vår, med asfalt, gatuskyltar, bilar och människor i annorlunda/vanliga kläder. 

Världen vi börjar har en gammaldags känsla då den inte är lika genomsyrad av den teknologi vi känner till, men inslaget av art deco i Miss Coulters eleganta stadsvåning är ett snyggt blänk av modernitet i handlingen. Den vi följer är alltså Lyra Belacqua, som har vuxit upp i salarna och gångarna i Jordan College i Oxford och tjuvlyssnat sig till vad professorerna (inklusive hennes oftast frånvarande farbror Lord Asriel) diskuterar. Religion spelar en stor roll i den här världen, och en del av forskningen och inte minst de som ägnar sig åt den misstänkliggörs av kyrkans representanter. 

Miss Coulter är en inflytelserik spelare i kyrkans hierarki, ovanlig därför att kvinnor annars inte har tillträde till maktens kretsar eller ens högre utbildning. Men med list, charm, hot och löften i exakt rätt doser har hon ett finger med i mycket viktiga beslut. När hon på samma beräknande sätt tar Lyra till sig i staden är diskussionerna mellan henne och den smarta Lyra ett nöje att följa - men likt Lyra och hennes daemon Pantalaimon börjar vi upptäcka de mycket grymma hemligheterna som döljer sig i skuggorna. 

Lyras värld är som sagt fascinerande där den skiljer sig från vår: där finns häxor och talande isbjörnar, och varje människa föds med ett djur, en daemon, som är din vän genom hela livet. Som barn kan din daemon byta form men när du kommer i puberteten fastnar hen i den form hen kommer att behålla resten av livet. Att skiljas från sin daemon leder till smärta och slutligen död för båda i paret.  

Första säsongen var en fröjd för ögat och tanken med genomtänkt världsbygge, spännande handling, intressanta huvudpersoner och gedigna miljöer. Andra säsongen fylls dock på med mer magiska händelser och ett återkommande tal om att Lyra är utvald till något stort, vilket känns litet forcerat. Gång på gång försäkrar människor, häxor och isbjörnar att de vill göra allt för att hjälpa henne, vare sig de känner till profetian eller ej, och det fokuset på en förment frälsarinna gör att den tidigare så stadigt flytande historien börjar hacka. Delvis beror detta på att ett centralt avsnitt inte kunde spelas in alls, så att andra avsnitt lastades tyngre. Låt oss hoppas på en stark tredje säsong som förädlar det ganska svaga materialet i tredje boken av Philip Pullmans trilogi.

Mercury av Anna Kavan

 Luke har svårt att knyta an till andra människor. Den enda han känner ett band till är väninnan Luz, en finlemmad flicka med blek hy, hår och ögon. Hon är så bräcklig att han känner att han borde gifta sig med henne och skydda henne för evigt. Men han når inte fram till henne, och de går olika vägar.

Luke reser mycket, i synnerhet för att forska om lemurerna vars sång han älskar så mycket, men han reser till mycket olika platser och verkar aldrig bli världsvan i sitt resande. Gång på gång ser vi honom anlända till nya platser via båt, överraskas av vad som händer när han kommer fram, och bli så paralyserad av förvirring att han måste fösas bort från skeppet. Och överallt dit han reser finns Luz, än en gång i livsfara från grymma, brutala män.

Anna Kavans bok Mercury innehåller miljöskildringar som är så intensiva att de känns hallucinatoriska. Allt går långsamt: läsningen, handlingen, huvudpersonernas reaktioner. Vi är i en gotisk berättelse i nutid, litet likt Angela Carters stil men mer reflekterande och helt unik. Den bräckliga, svaga Luz hör till den sortens karaktärer som oftast irriterar mig när de dyker upp i en bok: att de är så ynkliga, att de kräver en beundrares intensiva omsorger. Men här är det just Luz utsatthet och Lukes reaktion på det som står i fokus för boken.

Många av oss har i perioder fastnat i dagdrömmar om kärlek eller hjältedåd: just här och nu, i det tråkiga klassrummet, kommer prinsen att förklara mig sin kärlek, eller snart kommer jag att rädda mina kollegor när väggarna börjar rämna. Men i Lukes tankar är Luz alltid på väg att skadas eller dödas, och om han finns i närheten gör han inget för att rädda henne - trots att han lovade sig själv som ung att alltid skydda henne. Efter en inledande irritation började jag njuta av de intensiva scenerna och med sina återkommande om än varierade händelseförlopp. Mercury sägs vara en systerbok till Anna Kavans mer kända Ice, och nu ser jag fram emot att läsa även den och fler av Kavans få utgivna verk.

Ravinen med Örebro Teater / Riksteatern

 Billigt och snabbt lyder kraven på många håll, men det som blir lidande är ofta kvaliteten, säkerheten eller båda och mer därtill. Det skall dras en optisk fiber till staden, och det är ju bra. Men den skall dras genom en ravin och tidsschemat är pressat. Max förmedlar kraven till sin långtida samarbetspartner Mamoun som har tagit in killarna som skall utföra jobbet. En av dem är Mamouns systerson som inte har rätt papper för att få arbeta i Sverige. Tyst, nämn inte det för Max och framför allt inte för hans fru som är på väg att göra sig ett namn i kommunen och kanske på riksplan för sitt parti. 

Vi kan se den formen av urvattnat ansvar i flera led och utnyttjande av arbetskraft runt om på byggarbetsplatser, i städfirmor och andra tjänstebolag, både privata och offentliga. Amir Nizar Zuabis pjäs Ravinen ritar upp det skickligt, med en offentlig beställare som också är pressad av kraven, för vidare dem till näste man i kedjan som i sin tur får på sig att sätta tryck på dem som skall utföra det farliga jobbet - män som har osäkra uppehållstillstånd eller inte tillstånd alls. Dessutom finns det spänningar inom gruppen, för bara för att båda är invandrare behöver inte en kille från Ryssland komma överens med en kille från Afrika. Fördomarna sjuder och bubblar ibland över i konflikter. 

Det är i den här änden som problemen är som mest intressanta och jag hade önskat att pjäsen hade utforskat ännu mer - slitningar mellan männen, oron för om jobbet kan utföras säkert, kontrasterna mellan dem som sliter i skogen och dem som har hyrt in dem för minsta möjliga peng. Alla dialoger mellan Mats och hustrun är ansträngda och mindre givande, och kärlekshistorian mellan henne och en av jobbarna i skogen ytterst långsökt. Mest bränner det till i dialogen mellan papperslöse Salman och hans morbror Mamoun om vem som har rätt att leva och arbeta i Sverige. Det är de scenerna som gör Ravinen sevärd, och jag hoppas på fler pjäser av det här slaget som riktar ljuset mot gråzonerna. Den avskalade och effektiva dekoren är ett bra val för en strömmad pjäs, och alla inblandade spelar sina roller med övertygelse och glöd.

Länk till Örebro Teaters sida om Ravinen varifrån pjäsen kan ses

Foto: Markus Gårder

How To With John Wilson

 Hur lagar man den perfekta risotton? Hur förbättrar man sitt minne? Hur gör man när man småpratar? John Wilson går till botten med några saker som konfunderar honom i vardagslivet, men när undersökningarna leder honom in på stickspår följer han dem gärna och hamnar någon annanstans än vad de informativa avsnittstitlarna utlovar. Och det är det som är den stora behållningen med de halvtimmeslånga dokumentära programmen; att låta sig ledas in på vägar man inte hade tänkt på innan och förundras över hur intressanta och litet udda våra medmänniskor kan vara. 

John Wilson är dokumentärfilmare och har öga för roliga scener, av vilket hans New York-vardag bjuder på många. Aktiva duvor på gatan, en räcka av skyltar över kinamatsrestauranger, en vuxen människa i kattdräkt - allt fungerar som oväntade men roliga och passande illustrationer till vad han pratar om. Likaså blir inslag i vardagen starten av många avsnitt, som till exempel de många byggnadsställningarna i New York vilket också för honom till nya möten på byggnadsställningskonferens i New Orleans. 

John Wilson visar inte sig själv i bild men hans röst guidar oss genom avsnitten - hans litet enträgna röst med en lätt stamning, och en skämtsam självdistans som får honom att låta mer bortkommen än vad han nog är. Hans naiva men genuint inresserade frågor får människor att öppna sig för honom och ge ärliga och ofta oväntade svar, som då Wilson följer upp klokt och konkret. I de sex programmen finns en underton av människans ensamhet men framför allt har de en humor och vänlighet som gör att man kan förundras över mänsklighetens underhållande egenheter.

 

Averno av Louise Glück

 En grotta vid den svaveldoftande kratersjön Lago d'Averno i södra Italien ansågs i forntiden som porten till dödsriket, och bland annat var det genom den som Odysseus tog sig till Hades. Louise Glück tar sig an döden och Persefones vistelse i Hades i boken med namnet Averno. I berättelsen om Persefone är det ju egentligen inte henne vi kommer nära, utan de två som vill ha henne: Hades vars lust blir så stor att han rövar bort henne till sitt underjordiska rike, och modern Demeter vars saknad efter dottern blir så stor att det blir vinter i världen under de årets månader då Persefone är borta från henne.

Boken är uppdelad i flera dikter med egna titlar och olika format: en del är på en sida och några rader till, andra är längre och indelade i numrerade stycken. Till en början är berättarrösten någon som ser världen mörkna och kallna och vet att vintern är på väg och likaså hennes egen död. Igen, för hon känner igen det från förr. En del älskar vinter mer än sommar men här innebär den årstiden mörker, kyla och ett uttorkande av liv och växtlighet. Språket är på samma gång öppet i tydliga landskapsbeskrivningar och dubbeltydigt.

Andra passager i boken beskriver en annan flickas familjeliv och uppväxt, mer lättillgängligt men med ekon av Persefones berättelse i svårdefinierade skeden som att lämna barndomen bakom sig för att inträda i världen som vuxen.

Jag läste Averno på svenska. Boken är finkänsligt och engagerat översatt av Jonas Brun, som också har skrivit ett intressant och förklarande efterord. Den korta men inte snabblästa boken samspelade fint med min omgivning under några mellandagar då vintern inte tagit fart men världen redan var kall och torr och alla gröna växter vissna.

Årets bästa konst 2020

En del av årets bästa utställningar har inte bara visat vacker och intressant konst, utan även förmedlat en känsla och förståelse för tiden den skapades. Den upplevelsen fick vi verkligen i Millesgårdens väl genomförda utställning om Toulouse-Lautrec och hans vänner, med många bilder och affischer som gav en god ögonblicksbild av energin och händelserna under den intressanta tiden för hundra år sedan.  

Mer sådant, även det på Millesgården men nu med svenske Gustaf Tenggren i fokus, kunde vi se motsvarande reklambilder och uttryck för modernitet på andra sidan Atlanten i USA, och även hans ljuvliga illustrationer till Bland Tomtar och Troll liksom hans avtryck på dåtida Disneyfilmer.

 

En liknande tillbakablick fast liksom dubbelt upp fick vi i Nationalmuseums gedigna utställning om Arkadien, vilken alltså gav inblick i hur konstnärer från Frankrike och Italien under 1600-talet föreställde sig det mytiska förflutna som utspelat sig på samma platser där de nu själva levde. 

Nu har ju konst den andra stora fördelen att den snabbt kan skissa upp en helt annan verklighet, inte bara avbilda den som finns. Min långtida favorit Jens Fänge visade nya verk vilka utvecklar hans mycket speciella drömvärld som alltid både lockar och oroar mig. 

Ännu mer egensinnig och med en uttalad vilja att visa en annorlunda framtid var Patricia Piccininis stora utställning på Borås Konstmuseum. De udda figurerna var ofta litet äckliga eller skrämmande men det var en skön ansträngning att se på dem och försöka föreställa mig att de är det nya normala i den värld som komma skall. 

Och så till sist: ytterst konkret men underbart fantasifullt placerar sig Arno Rafael Minkkinen i naturscenerier och gör sin kropp till ett med landskapet. Uppfinningsrikedom, humor och kärlek till naturen i ett.  

Årets bästa konserter 2020

 Det är sorgligt, men vad gäller livemusik så måste jag säga att det jag har kunnat lyssna på strömmat över nätet inte kan mäta sig med att vara på plats för en konsert. Trots att jag är mycket tacksam mot Konserthuset, Berwaldhallen, Fasching och alla andra som delar med sig av konserter, och trots att jag kommer att fortsätta att följa dem så länge det behövs, så är det inga av de konserterna som jag kan räkna till årets bästa. 

En, bara en strömmad föreställning kommer med på min topplista, och det är den spännande uppsättningen 7 Deaths of Maria Callas från Bayerische Staatsoper, där Marina Abramovic inkännande har iscensatt sju dramtiska höjdpunkter ur sju kända operor med sorgligt slut, med benäget bistånd av sju operasångerskor och den skicklige medaktören Willem Dafoe.

Men jag hann ju gå på några guld-konserter i början av året! Jag kan leva länge på den sköna musiken från Jeff Parker som jag hörde på Fasching, och den euforiska känslan från konserten med Orchestral Manoeuvres in the Dark och hur stämningen steg i publiken under de lågintensiva sångerna om Joan of Arc. Och som en fin avslutning innan världen stängde ned kunde vi höra vår inhemske nationalklenod Kjell Höglunds musik och texter, kärleksfullt och smart förflyttad av Wille Crafoord till musikalen Nattropolis, vilken vi kan hoppas att få höra mer av när vi kan börja röra oss friare igen.

Foto: Håkan Wilhelm Hugosson

Årets bästa filmer och TV-serier 2020

 

I sista minuten, nästan dubbelt upp, hann jag se den underliga men fascinerande The Lighthouse i en liten biosalong innan filmen lämnade biograferna och innan pandemin gjorde biobesök till något onödigt riskfyllt. Det var bitvis jobbigt att sitta fast med de två männen i den ensliga fyren - slitigt och tröstlöst arbete, konstiga händelser, bråk sinsemellan och ett tynande hopp om att någonsin komma därifrån. Men det är sådana udda upplevelser som stannar i minnet, och jag är glad att filmen gjordes och att vi hann se den. 

 

Så gjorde läget att man behövde ersättningar för upplevelser man gick miste om, och det kunde vi få i den charmiga och roliga Eurovision: The Story of Fire Saga. Serien The Eddy hade sina brister men förmedlade den underbara känslan av att vara på jazzkonsert och så vandra på soliga eller nattliga gator i Paris. Ett annat sätt att finna fantasi i vardagen visade den fina serien Dispatches From Elsewhere. Och så fanns den gängse verklighetsflykten till highschool-trubbel i soliga miljöer i den jättegulliga och underhållande serien Never Have I Ever. 

Tillbaka i verkligheten gav Mrs. America en god inblick i framväxten av den starka rörelsen för jämställdhet i 1960-talets USA - och kvinnorna som var emot den. En annan verklighet lever Marnie och många med henne i idag, med tvångstankar som krånglar till livet, och fastän det låter jobbigt och är det så är serien Pure om henne och hennes närmaste inkännande och också mycket rolig. 

Några serier som skapade varsina helt egna verkligheter av helt olika slag var den rappa och oförutsägbara dramakomedin The Young Pope, det täta hightech-dramat Devs och Tales From The Loop, sorgliga men fantastiska berättelser från Simon Stålenhags alternativa 1980-tal. Och så den otroligt roliga komediserien Black Monday som berättar vad som egentligen fick börserna att krascha över hela världen den där måndagen år 1987. 

Förvisad till TV-soffan blev det äntligen läge att ta sig an de där lockande TV-serierna som redan gått i flera säsonger, fått många lovord och till och med hunnit avslutas. Det blev tid för den fantasifulla och engagerande serien The Magicians, den kusliga och ytterst välspelade alternativhistorien The Man In The High Castle, och den utmärkta franska spionserien Falsk Identitet. Ett dubbelt race genom Breaking Bad för att komma till dess ännu bättre prequel Better Call Saul gör att förväntningarna och även oron är på topp inför den kommande sista säsongen. En annan tung och raktigenom välgjord serie där vi hoppas på minst en säsong till är familjedramat Succession. Och flera säsonger till, faktiskt ett femtiotal avsnitt enligt kontraktet, väntar för Rick and Morty, där mycket svart humor, cynism och smarta vändningar blandas till en stressande bra mix. Ja, det här var ett mycket gott utfall av årets myckna stugsittande.