In Ascension av Martin MacInnes

Djupt under vattenytan likaväl som i rymden måste människan orientera sig i tre dimensioner, skyddad av en dräkt och med den både sköna och skrämmande känslan av tyngdlöshet och annorlunda rörelsemönster. På farkoster som skall operera under samma förhållanden ställs likartade krav på hållfasthet och flexibilitet under förlorad kontakt med omvärlden. Därför finns det människor med intresse i rymdfart med på fartyget Endeavours forskningsresa till en nyligen upptäckt djuphavsgrav med en botten som tycks djupare än Marianergraven.

Marinbiologen Leigh är med på den unika resan som kökshjälp men får möjlighet att delta i dykningarna då andra i besättningen oroas av de initiala mätningarna. Vi har redan upplevt kraften och lockelsen från djupt vatten tillsammans med Leigh under hennes uppväxt i Rotterdam, och nu läggs ytterligare en dimension på, en antydan till mysterium utöver det att vi överhuvudtaget lever på jorden.

Alla miljöbeskrivningar är långsamt men innerligt lyriska, och Martin MacInnes väver samman filosofisk förundran över fakta som havets närvaro i oss och vice versa, med Leighs upplevelser inom och utom sig själv, och med vad som händer med människorna och miljön omkring henne. Lika målande och levande beskriver MacInnes de nödvändiga vetenskapliga teorierna och tekniska detaljerna, vilket kanske kan kännas som infodump för en del läsare men som för mig är viktiga byggstenar i berättelsen. Som ingenjör uppskattar jag hur MacInnes inte använder vetenskapen som ett svårbegripligt, magiskt element i berättelsen utan håller sig nära nyupptäckt kunskap och presenterar den utan sensation. Och att Leigh benämner panspermi-hypotesen som fantasilös gör henne mer sympatisk i mina ögon.

Redan i bokens första kapitel får vi höra om ett tekniskt genombrott som möjliggör snabbare rymdfärder, i förlängningen ut ur solsystemet, och då till och med bemannade färder. Inte överraskande slussas Leigh efter hand in i förberedelserna för en första sådan resa.

Långsamt och noggrant men inte alls trögt framskrider historien i In Ascension. Det är science fiction i så måtto att vi ger oss ut för att utforska något främmande och spännande i rymden (och faktiskt först även på jorden), men i varje ögonblick är det minst lika viktigt hur Leigh och övriga inblandade människor känner och tänker inför vad som sker, och det är beskrivet med stor psykologisk insikt. Vid några viktiga skeenden i boken kan en kritisk läsare tycka att vetenskapen får ge vika för mystik, men å andra sidan kan vi komma ihåg att tillräckligt avancerad teknik är omöjlig att skilja från magi. Det är en fantastisk resa - nej, flera resor - som Martin MacInnes bjuder med oss på, och jag vill gärna läsa mer av honom.