Gyllene Draken på Fria Teatern

Blixtsnabbt växlar personerna på scenen mellan sina olika roller. Med enkla medel ser man direkt vem som för talan, och vilken del av handlingen som berättas. Det är ingen stor överraskning att de parallella historierna ligger närmare varandra än vad det först verkar som. Men jag är inte så förtjust i vägen att nå dit, och även andra egenheter i berättandet irriterar mig. Upprepandet av meningar och det rikliga inskjutandet av orden "kort paus" istället för en verklig paus är onödigt, men jag kan bortse från det.

Vad som är värre är att så många av rollfigurerna är klichéer, inte människor. Det är som tydligast i första akten, och det är främst kvinnorna som utsätts för det. Servitriserna på kinakrogen Gyllene Draken presenteras snabbt med ålder och ursprung, de gästande flygvärdinnorna med ålder och hårfärg varje gång de dyker upp, och tihi, så gulligt de fnittrar mot varandra! Men allra värst är det för männen. Alla tycks bara vara ett steg från att bli torskar och våldtäktsmän utan samvete.

Jag kan acceptera osannolika sammanträffanden för en berättelses skull, och det är ganska fascinerande hur pusselbitarna faller på plats i andra akt. Några av rollfigurerna fördjupas också under andra akten, fast då till hjälplösa offer (den stackars kocken, liksom alla kvinnorna med sina dåliga pojkvänner). Men det är inte tillräckligt bra för att väga upp den styltiga första akten.

Alla skådespelarna på scenen är mycket bra, och regin väver skickligt samman deras livsöden. Det är själva pjäsen som är för simpel: de lysande ögonblicken är för få och för övertydliga.

Länk till Fria Teaterns sida om Gyllene Draken

Foto: Mikael Silkeberg

Les Misérables

Från otaliga uppsättningar runt om i världen är musikalen Les Misérables efter Victor Hugos roman nu hämtad till film. Framförd på scen kan solisterna sällan förlita sig på ett nyanserat spel, utan måste försöka röra publikens hjärta med sin sång.

På filmduken har man valt att göra det som inte går att göra på scen: ta sig riktigt nära solisterna. De är i fokus i bildens mitt eller på den högra sidan, sjungande rakt mot oss åskådare. Kameran är så nära ansiktena att de oftast inte ser vackra ut, snarare tvärtom: vi ser deras grimaser och rynkor, vi ser huvudena utan en proportionerlig inramning från bakgrunden.

Till en början tycker jag att det stör berättandet. Att behöva uttrycka sig i sång lägger ett filter över skådespelarprestationen, och jag tycker inte att skådespelarna får tillfälle att agera, bara sjunga fram de förbestämda orden. Ofta låter också sången ansträngd och styltig.

Så kommer scenen där Fantine (Anne Hathaway) sjunger den kända sången I Dreamed a Dream. Tärd och oroad, med en kal mörk bakgrund och kameran tätt inpå ansiktet, får hon sjunga ut sin sorg, minnet av den korta sommaren av lycka, och kärleken till dottern Cosette. Hon är inlevelsefull och naken i sina känslor, och det är fullständigt gripande. Efter det har filmen mitt fulla förtroende. Även Jean Valjean (Hugh Jackman) och Javert (Russell Crowe) får fördjupa sina roller i närbild och i sång, och det är vackert och engagerande.

Men det är svårt att hålla uppe engagemanget genom hela den (över två och en halv timme) långa filmen. Under den första timmen händer tillräckligt många omvälvande saker för att fylla en vanlig film. Sedan fortsätter flera parallella historier, om hur Cosette växer upp under Valjeans vård, om de unga revolutionärerna som vill störta de orättvisa makthavarna, och med Cosettes tidigare fosterföräldrar (Sacha Baron Cohen och Helena Bonham Carter) som upplivande inslag. Det gör sig bra i bokform eller på en scen där man kan överväldigas av revolutionärernas sång från barrikaderna. På bio får det tyvärr sista timmen av filmen att kännas lång.

 Man vill ändå följa Jean Valjean, hjälten, ända till slutet. Trots att han har misstrotts och förföljts har han varit ärlig och inte låtit någon annan människa lida för sin egen vinnings skull. Skall han få ro och skall han få se Cosette leva vidare, lycklig och trygg? I den vackra slutscenen låter jag filmen locka fram en tår (nej flera) ur min ögonvrå. Det är de värda, människorna som har kämpat så genom sina hårda liv.

Filharmoniker i närbild, tidigt 1900-tal

Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Sakari Oramo är, förutom begåvad dirigent, en god violinist, och det visar han regelbundet på kammarmusikkonserter med musiker ur orkestern. Programmet för söndagens konsert var dessutom extra mycket i min smak: verk av franska kompositörer från 1900-talets början, i fina konstellationer med stråkar, flöjt och harpa.

Det första stycket var Fantasi A-dur för violin och harpa op. 124 (1907) av Camille Saint-Saëns. Oramo och harpisten Laura Stephenson lät musiken sjunga, lyriskt och lätt men så rikt som om de vore ännu fler på scenen.

Nya personer (Patrik Swedrup fiol, Daniel Holst cello och Stefan Lindgren piano) tog sedan plats på scenen för Gabriel Faurés Pianotrio d-moll op. 120 (1923). Energinivån i verket var hög och instrumenten tycktes samarbeta mot ett gemensamt mål genom alla tre väsensskilda satserna. Pianots pådrivande underarbete och stråkarnas långa, flygande linjer gav en skön känsla av en snabb och jämn rörelse framåt.

Jacques Ibert

Efter paus återkom harpisten liksom Sakari Oramo, nu tillsammans med flöjtisten Andreas Alin. Jacques Iberts Deux Interludes suivi de carillon (1946) är inspirerat av berättelsen om Don Juan, och i den andra och avslutande satsen hördes sensuella spanska tongångar. Men det som rörde mig mest var hur underbart flöjten och fiolen smälte samman, som flytande guld! Omslutna av harpans toner var de det mest sublima under hela konserten.

Till sist fick vi höra Serenad för flöjt, violin, viola, cello och harpa (1925) av Albert Roussel. (Violan trakterades av Mikael Sjögren.) Roussel hade arbetat som sjöman och även sedan han lämnat flottan rest till andra länder. Intrycken från de exotiska kulturerna går att höra i hans serenad, som dessutom låter så modern i sin litet vilda uppbyggnad, där instrumenten tycks turas om att kasta sig in för att ställa till oreda. Det var en intressant och rolig avslutning på en mycket lyssningsvärd konsert!

Foto: Urban Wedin

Martyrer på Stadsteatern

Tonåren är en svår tid. Man har starka känslor och höga ambitioner, men har sällan hunnit bevisa något för världen. Och när man ser på världen, kan den verka obegriplig och rent av falsk. För att hantera det kastar sig en del in i något uppslukande intresse som idrott eller musik, och kan finna sin identitet där. Benjamin fördjupar sig i Bibeln, och ser en syndig värld omkring sig.

I ett samhälle som ofta kallar sig kristet men ändå inte följer Jesu bud tar Benjamin på sig att fördöma och begära ändring. Likt Gamla Testamentets profeter gör han drastiska demonstrationer för att påvisa synden har ser, som att ta av sig kläderna på lektionen i sexualkunskap som lärarinnan Erica försökt genomföra pedagogiskt och lugnt.

Det hedrar pjäsförfattaren Marius von Mayenburg att han har kunnat skriva en så intellektuellt utmanande historia där rollfigurerna inte blir klichéer trots att de står för skilda världsåskådningar. Jag är rädd för att en svensk manusförfattare skulle förlitat sig på stereotypa föreställningar som ointresserade lärare, lättlurade klasskamrater, onda och/eller hycklande präster och en kyrka som står för en allmän må bra-känsla.

Nu är det förvisso det sistnämnda som Benjamin revolterar mot. När den välmenande prästen sträcker ut en hand för att bjuda in honom till kyrkans diskussioner, svarar han med de hårdaste orden Jesus yttrade. Genomgående är det de mest oförsonliga uttalandena ur Nya Testamentet som Benjamin bygger sin trosföreställning på, och tar inte till sig de ord om kärlek och förlåtelse som andra påminner honom om.

Klasskamraten med klumpfoten, Georg, har lättare för att se en dubbeltydig värld, även om han kanske lurar sig själv när han säger att de som rullar runt honom på skolgården i en soptunna egentligen tycker om honom. I vilket fall som helst klarar både han och väninnan Lydia av att höra och förstå vad Benjamin predikar, men ändå locka fram andra och mer mänskliga sidor hos honom. Biologilärarinnan Erica är också ett vältecknat porträtt av en någon som först försöker argumentera med Benjamin på logiska grunder, men sedan försöker sig på att svara honom på hans egen planhalva, vilket drar även henne närmare och närmare avgrunden.

Den största idioten i pjäsen är i mitt tycke skolans rektor. Han visar sina urusla chefsegenskaper genom att inte stötta sin lärare Erica (utan ständigt skjuta in sexuella förolämpningar förklädda till komplimanger) och vackla i sitt uppdrag som fostrare av nästa generation eftersom hans egen världsåskådning är löst sammanrafsad och ogenomtänkt. Så fort han äntrar scenen väser jag genom tänderna. Benjamin må vara galen, men han är i alla fall konsekvent. Och med för många kompromissande korkskallar som rektorn kommer fanatiker som Benjamin alltid att vinna, även om andra människor kring honom (Erica, Georg, Lydia, prästen) som försöker få honom att ta sitt förnuft till fånga.

Foto: Petra Hellberg

Tyvärr faller pjäsen samman i den sista scenen. De konkret förankrade diskussionerna om teoretiska och teologiska spörsmål faller undan när (nästan) alla rollfigurer nappar på de simplaste förklaringarna, vilket jag tycker är ett billigt knep av von Mayenburg. Dessutom börjar rolltolkningarna glappa, efter att ha hållit hög klass genom hela pjäsen. Det är riktigt irriterande. Men då har pjäsen gett så gott intellektuellt utbyte fram tills dess, att jag ändå är mycket nöjd.

Länk till Stadsteaterns sida om Martyrer

Solar av Ian McEwan

Ett Nobelpris i fysik behöver inte betyda att man är en god människa eller ens att man lever ett gott liv. Michael Beard mottog Nobelpriset för en teori han utvecklade som ung. Sedan dess är han relativt eftertraktad som affischnamn för institut och forskningsgrupper, men ändå inte immun mot avundsjuka och intriger i forskarvärlden. Av bekvämlighet tar han ett arbete med hög profil och låg arbetsinsats; att leda en grupp som skall utveckla en eller flera lösningar i energifrågan, minska koldioxidutsläppen och i slutändan rädda jorden.

 Ett återkommande tema i Saul Bellows böcker var akademikern som trots sin höga intelligens var hjälplös eller misslyckad med kvinnor. De första sidorna av Ian McEwans bok är som en sämre variant av Bellows historier, och var nära att avskräcka mig. Michael Beard utmålas som en notoriskt otrogen äkta make, som dock blir förkrossad när hans femte fru visar sig ha en affär. Man kan skratta åt hur ynklig Beard blir och det mildras av att han får det han förtjänar, men det är inte mitt favoritparti i boken.

Som tur är skiftar Solar fokus några gånger till andra mer intressanta episoder ur Beards liv, och blir mer spännande och rolig än jag hade väntat mig. Hans blasérade men inte oärliga distans till arbetet de utför på forskningscentret är baserad på vetenskapliga åsikter som jag känner igen mina egna tankegångar i. Hans iakttagelser av de politiska diskussionerna och de unga idealistiska forskarna är psykologiskt och vetenskapligt klarsynta. En eloge till McEwan som tack vare faktagranskande forskarvänner lyckats med den balansen!

På så sätt får jag förtroende för McEwan och hans huvudperson, och skrattar och förfasar mig med stort engagemang när Beard i fortsättningen råkar ut för dråpliga situationer. När jag läste om Beards äventyr med konstnärsbohemer på en forskningsstation på isen utanför Svalbard växlade jag mellan att kisa mellan fingrarna och skratta högt på kaféet där jag satt.

När jag har läst böcker av Ian McEwan tidigare har jag retat mig på att han använder sig av greppet "föga anade han att..." för att trissa upp stämningen, t.ex "Om jag hade vetat att min fru hade en pistol riktad mot huvudet medan vi talade i telefon..." Sådana markeringar höjer spänningen och gör en benägen att vilja läsa vidare snabbt, men jag tycker inte om att bli manipulerad så tydligt. I Solar bemästrar McEwan det här greppet så väl att jag inte märker hur jag blir styrd, bara att spänningen stiger och jag absolut vill veta hur det skall gå.

Michael Beards liv är ingen hjältehistoria, men tillräckligt varierad och intressant för att bli en väldigt underhållande bok. Efter att ha varit litet trött på Ian McEwan tycker jag åter igen att han är skicklig och läsvärd, och jag kommer att leta upp fler av hans nyare böcker.

Fler böcker av Ian McEwan:
Atonement

Django Unchained

Quentin Tarantino gillar att visa våld på film; blod som sprutar och människor som dör en masse i ultrarapid. Alla tycker inte om att se förbehållningslöst våld på film (till exempel jag), men det går att hitta undantag: om den som dör är ett riktigt kräk som förtjänar det hen får. Tarantino har ridit på den känslan av rättmätig hämnd i många av sina filmer; Kill Bill, Deathproof och Inglourious Basterds. I den sistnämnda lät han en historiskt förföljd grupp slå tillbaka mot en erkänd samling av skurkar: judar mot nazister under andra världskriget. Men trots sina höjdpunkter smakade underhållningsvåldet i Inglorious Basterds ibland illa, så den här gången har han gjort historien ännu mer svartvit. Vad kan vara mer rättfärdigat än att låta en före detta slav hämnas på slavägare och -plågare?

I sin nya positivt historierevisionistiska film målar Tarantino upp en värld som är stiliserad, men trovärdig i sitt eget tonläge. Den starke, tyste cowboyen finns med, mannen med ett mål och med hämnd i sinnet, Django (Jamie Foxx). Här är han mer sammanbiten än någonsin, den frie slaven på jakt efter efterlysta vita män. lägger Det blir många stiliga scener med hans snygga silhuett i motljus, rök och eld, och det är bara att låta sig förföras.

Den ovanlige huvudperson har en annan ovanlig man vid sin sida, eller i vissa fall vice versa. Mannen som befriade Django och tog honom med på sin jakt på brottslingar är tysk, men inte en elak nazist utan en kultiverad man med stark känsla för rättvisa. Dr. King Schultz (Christoph Waltz) kliver gärna in i härligt överdrivna situationer, så starkt förlitar han sig på att ett lagligt dokument är på hans sida mot hundra pekande gevärspipor eller två opålitliga slavhandlare i en skog.

Som sagt, episka scener av den ensamme segraren, och likaså storslagna vidder där de två prisjägarna rider fram på väg mot nästa brottsling på flykt undan rättvisan. Filmen är en hyllning till nittonhundratalets western-filmer, inklusive de italienska spagetti-westerns som återupplivade genren på sextiotalet. Mannen som spelade Django i filmen från 1966 med samma namn är med i en scen, i eftertexterna ser man att med en blinkning till en annan gammal film spelar Russ Tamblyn Son of a Gunfighter, och hans dotter Amber Tamblyn spelar Son of a Gunfighter's Daughter.

Till de magnifika scenerna hör förstås också de enorma, våldsamma och blodiga shootout-scenerna. Django och Schulz är utmärkta prickskyttar, och fäller de efterlysta männen snabbt och effektivt med noga utvalda kulor. I eldstrider med dussintals inavlade motståndare kan det inte leda till annat än fontäner av blod, rödstänkta väggar och (vita) kroppar som slagna bowlingkäglor.

Det är ju här som det går bra att luta sig tillbaka och njuta av det uppskruvade underhållningsvåldet; alla de skjutna gubbarna är taskiga typer som plågat svarta människor till underkastelse i åratal. Mindre lättöverkomligt är det våld och den förnedring mot slavarna som vi får se. De scenerna gör inte bara ont i kroppen att se, utan får en också att bli förbannad över hur människor kan ta sig rätten att behandla andra människor som boskap, eller som liv man kan vara vårdslös med. (För det händer ju än idag.) Det är så ologiskt och motbjudande. Inget att undra på att Schulz från det civiliserade Europa har svårast av alla att acceptera orättvisorna.

Hjältesaga, blodbad, några smart/roliga diskussioner, listiga planer på räddning från en motbjudande skurk (Leonardo DiCaprio) och hans illvillige högra hand (Samuel L Jackson), och så allt det en gång till fyller handlingen till sista minut. Filmen är nästan tre timmar lång, men alla sidohistorier och alla utdragna scener hade sin plats och gjorde historien till en riktigt läcker äventyrsfilm.

Marijke van Warmerdam på Galleri Riis

När man vill fånga ett ögonblick, i ord eller bild, finns alltid risken att det inte lyckas. Den som skall ta emot upplevelsen kanske inte är mottaglig, kanske för att hen inte är i rätt stämning, kanske för att avsändare och mottagare är på olika våglängder.

Av Marijke van Warmerdam visar Galleri Riis två korta filmer projicerade på halvstora dukar i var sitt rum. Den ena filmen heter Light och visar en hand som drar över fördragna persienner. Från andra sidan skymtar ett starkt ljus, mer eller mindre beroende på var handen fäster på lamellerna. Till slut blir hela bilden för ett ögonblick ljus, och filmslingan är slut.

Jag såg slingan några gånger och kunde inte engagera mig i den. Dragandet över persiennerna var både slumpartat och tillgjort. Jag kunde varken ta det som en symbolisk handling eller som ett minne att leva mig in i.

ur Kersentijd

I nästa film, Kersentijd (Körsbärstid), fokuserar kameran på ett fat med mörka körsbär i närbild. En kvinna stoppar ett körsbär i munnen och hängdersedan två sammanhängande körsbär över sitt öra som ett örhänge. Här kunde det vara lättare att intressera sig; föreställa sig hur körsbären smakar, hur det är att sitta intill och välja att äta ett körsbär eller välja att vänta en minut, att leka med körsbären och samtidigt minnas hur man lekt på liknande sätt som barn. Men på något sätt inbjöd filmen inte åskådaren till det. Ögonblicket var så specifikt för just den kvinnan, som inte verkade vilja dela med sig. Resultatet blir att filmen varken är något allmängiltigt som alla kan ta till sig, eller inte så självupptagen att man reagerar över att bli utesluten.

Det är möjligt att det finns människor som är på precis samma våglängd som Marijke van Warmerdam och blir djupt berörda av hennes konst. Själv måste jag säga att de lämnar mig likgiltig.


Länk till Galleri Riis sida om utställningen

Jag är vinden på Stadsteatern

Jon Fosses bildspråk och replikskiften är inte något jag har lätt för att ta till mig. Därför lyssnar jag extra noga på hans pjäser, och därför kan de ibland stanna hos mig extra länge. Ett sådant exempel är En sommardag som jag såg för över två år sedan, som handlar om döden, att förlora någon, att leva vidare, och havet som lockar eller skrämmer.

Den ena - Sten Ljunggren

   ____________________________________

Just därför känner jag igen dessa teman i Jag är vinden, men i denna pjäsen har de andra innebörder, och jag inser att jag min första snabba tolkning snart känns för simpel. Och det understryks av att Den ena under pjäsens gång säger att han inte tycker om bilder, och därefter underkänner en intressant liknelse han själv berättat några minuter tidigare. Dessutom: ljuden av de andra stör honom, likaså tystnaden när han är ensam och ljudet av honom själv, men tystnaden från det lugna havet ger honom ro. Men det är inte till det stilla havet han till slut går.

Den andra - Etienne Glaser

   ____________________________________

Vi i publiken är ett dussin personer runt ett konferensbord med Den ena vid ena änden och Den andra vid andra änden. Den ena är död, men inte borta, och Den andra kan försöka ställa honom till svars. Den andra frågar vad som var dåligt, vad som var bra, försöker få Den ena att berätta. De är på Den enas båt, och det är han som styr, visar på en vik där de kan lägga till, berättar vad Den andra skall göra för att förtöja dem, och i stillsamma ordalag tycks nöjd med vad han upplever. Och ändå kommer han att lämna det.

Foto: Petra Hellberg

    ____________________________________

Det är inte begripligt. Och det kommer det nog aldrig att kunna bli, hur många frågor Den andra än skulle ställa. När jag har hört dem tala och säga så mycket kan jag acceptera att det aldrig kommer att bli begripligt. Resan tar mindre än en timme men så intensiv är den att den känns mycket längre än så.

Länk till Stadsteaterns sida om Jag är vinden

Tommy Hilding på Galleri Magnus Karlsson

Apoteos

 Ofta är det otydligt om färgspillet och slitaget finns på byggnaden eller tavlan som avbildar den, men de är i vilket fall som helst noggrant målade. Det är förortsmiljöer som Tommy Hilding visar i utställningen Longing Not Belonging på Galleri Magnus Karlsson, och vi som har växt upp i liknande områden vet att det alltid fanns väggar med avskavd färg och skräp, som om det skulle vara där, som om det alltid funnits där precis som de fyrkantiga husen och ändamålsenliga gångvägarna.

Jag tycker om målningar av hus och stadsmiljöer lika väl som tavlor av sköna landskap. Jag tycker om att se närmare på platser där människor lever och befinner sig i timmar varje dag, och jag tycker om att de bevaras på bild även om de inte är vackra. Det speciella med Tommy Hildings bilder är att de också framställer de här miljöerna som om de vore en egen värld. Gårdarna och gångvägarna är folktomma, de raka husväggarna och fönsterraderna är spikraka, bakom rutorna skymtar inget liv. Skuggorna faller overkligt och himlarna har underliga färger. Några fasader är dessutom täckta med flera våningar höga vepor med bilder av halvtorra naturområden eller porträtt av män i slips.

Ekbacken

Vad skall det betyda? Från min egen barndom i liknande (låga) höghus minns jag hur ödsligt det kunde vara när gården var tom och vädret blev ogästvänligt. Den känslan är mångdubblad i Hildings bilder. Jag kommer att tänka på Andrzej Tichýs Sex liter luft, trots att jag inte tyckte om den boken. Men jag tycker om de här bilderna, trots obehaget de väcker. Tommy Hilding har målat liknande motiv i flera år, och jag tycker att han gör det väl. Någon gång inom några år kanske han kommer att visa mer av vad som ligger bakom, men tills dess tycker jag om att få fundera och oroas av tavlorna.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Longing Not Belonging

Longing Not Belonging

Beasts of the Southern Wild

Hushpuppy lever med sin far och några andra familjer i lappade, fallfärdiga hus i the Bathtub. De lever nära naturen, tillsammans med många husdjur som blir mat ibland när de inte får tillräckligt med fisk och skaldjur ur floden. De vill inte ha någon kontakt med samhället, så när en storm hotar att dränka deras hemmabyggen vägrar de att låta sig evakueras.

När man är sex år som Hushpuppy försöker man förstå världen utifrån vad man själv känner till; livet med fåglarna och de andra djuren, skolfrökens berättelse om uroxarna på istiden, en pappa som visar kärlek genom att skälla på Hushpuppy tills hon gör rätt. Att se filmen är som att vara som Hushpuppy och försöka skapa en sammanhängande berättelse med magiska inslag av det hon upplever. Hushpuppy lyssnar på fåglarnas och grisens hjärtslag, och ibland får hon även höra sin pappas hjärta slå. Men pappan är sjuk och hans hjärta slår oregelbundet. Allt oftare blir han sjuk och verkar vara på väg att dö. Och kommuniteten där de bor är också på väg att utplånas; efter den skrämmande stormen är trakten översvämmad och förgiftad av saltvatten.

Filmen gör ett fantastiskt jobb med att inte visa något som svart eller vitt, utan som en verklighet att acceptera för ett barn som alltid levt i den. Gruppen av människor har stark sammanhållning och många glada stunder tillsammans, men är det sunt att stanna envisas med att stanna kvar när allt håller på att rasa? Pappan är ingen trygg famn att lita på, men hans hårda uppfostran är menad att lära Hushpuppy att klara sig själv (när han är död?).

Kanske är den skakiga handkameran i filmens början tänkt att skaka ned oss i nivå med det lilla barnet som springer genom skogen, men som så ofta är den mest irriterande. Som tur är stabiliseras fotot efter ett tag. Varje ruta i filmen förmedlar ändå med hjälp av musiken, miljön och färgerna en stark känsla av att vara där, bland träden och husen och dammen i närheten. Alla skådespelare är genuina och ypperliga, men helt fantastisk är förstås lilla Quvenzhané Wallis, som är med i nästan varje bild. Hon är så fin att man vill lyfta upp henne och hålla om henne, men så stark och bestämd som om hon inser hur viktigt det är att hon gör rätt, för sin pappas skull och för the Bathtub. Filmen är en berättelse om en värld som är halvt mytisk, halvt mycket konkret; ett mästerverk som jag fortfarande tänker på flera dagar efteråt.

Här är en intervju med flera av dem som skapade Beasts of the Southern Wild.

Heaven's Reach av David Brin

Sista boken i UPlift-sagan! Av titeln att döma låter det som att vi kommer att få reda på hur universum är uppbyggt, om de mytomspunna Progenitors som skapade vår intelligens finns kvar, och om de eller några andra styr vårt öde. Men redan de tidigare titlarna (Uplift War, Brightness Reef, Infinity's Shore) har lovat mer än de hållit. Eller är det jag som haft för höga förväntningar?

I förra boken, Infinity's Shore, var vi kvar på Jijo bland nybyggare som avsvurit sig högre teknologi. Tråkigt, tyckte jag. Vi fick möta besättningen från rymdfarkosten Streaker igen, och de hade varit med om spännande saker: under sin flykt genom universum hade de kommit till the Fractal World, en enorm konstruktion kring en vit stjärna dit äldre, visa civilisationer hade dragit sig tillbaka för att så småningom uppgå i något okänt större sammanhang. The Old Ones hade dessutom byggt om en av skeppets tekniker till en avancerad cyborg. Fascinerande! Men detta fick vi bara vet i korta tillbakablickar medan den mesta handlingen utspelade sig på Jijos yta.

Så äntligen får vi i Heaven's Reach det jag längtat efter hela tiden: rymdfärder, avancerad teknik, en knutpunkt där raser från (nästan) alla de kända civilisationerna möts och handlar och käbblar, utflykter i E Space som är så teoretiskt att inte alla klarar att navigera där, och en möjlig förklaring till universums utveckling. Äntligen! Och ändå så är det segt att läsa. Det beror bland annat på att berättarperspektivet byts i varje kapitel, och då lägger Brin in några återberättningar av vad som har hänt innan. Många upprepningar blir det. Dessutom är Brins historier mer av informationsförmedling än välskrivna, originella perspektiv. Det märker jag när jag börjar läsa en bok av en annan författare dagen efter att jag avslutat Heanven's Reach.

Vad är universums öde? Är vi styrda och hjälpta av några hyperintelligenta ur-figurer? Vad är människans roll bland alla civilisationer? Har David Brin byggt en spännande, fantasieggande kosmologi? Jag måste tyvärr svara nej på den sista frågan. Brin tappar de stora linjerna, fastnar i (de tråkiga) detaljerna och måste skarva i sitt världsbygge för att få allt att hänga ihop någorlunda till slutet. Det jag nog kommer att minnas bäst från Uplift-serien är hur Brin låter det uppstå liv överallt i universum där det har chansen, hur intelligens och evolution kan skapas och styras, och hur schimpanser och delfiner kan bli människornas medarbetare när vi hjälpt dem på traven.

Fler böcker av David Brin:
Sundiver
Startide Rising
The Uplift War
Brightness Reef
Infinity's Shore 

Frankenweenie

Tim Burton, animerade dockor, en fantasifull historia och musik av Danny Elfman - det låter som ingredienserna till en toppen-film. A Nightmare Before Christmas ser jag varje år och älskar lika mycket än. Men filmen Frankenweenie har allt det där, och är ändå tråkig. Jag försöker verkligen att ta till mig stämningen och persongalleriet, men allt sätter sig på tvären.

Till att börja med har jag svårt att tycka om dockornas utseende: spinkiga kroppar och stora, hjärtformade huvuden med små munnar och näsor men stora, mörkringade ögon. De talar och rör sig trögt; några utbrott av glädje eller illvilja höjer sig en millimeter över genomsnittsletargin som alla uppvisar. Victor, huvudpersonen, har visserligen ett gäng klasskamrater som ser spännande och udda ut, men de beter sig bara halv-dumt och får inget eget liv på duken.

Den enda som är full av liv, det är Sparky, Victors lilla hund! Och - så dör han. Så himla sorgligt för Victor som älskade honom så mycket. Men så får han en idé, och gissa vad hans projekt till vetenskapsutställningen blir? Med hjälp av de konstiga åskmolnen som ofta hänger över staden återupplivar Victor Sparky med ett blixtnedslag på rätta stället, och vips så är Sparky sitt pigga, glada jag igen!

Inte skall man hålla för noga på vetenskapen i underhållningsfilmer, och oftast brukar jag kunna hålla mig ifrån det, men jag sitter ändå och skruvar litet på mig i biofåtöljen. Sparky har blivit ganska illa tilltygad, och bara en kraftig blixt borde inte kunna kicka igång honom så lätt. Dessutom: borde han inte lukta ganska illa och vara på väg att falla sönder? De små-roliga scenerna när Sparky läcker ur sina grovt skarvade sömmar och tappar en svans eller ett öra får min fantasi skena åt ett obehagligt håll. Så enkelt kan det väl inte vara att få tillbaka sin hund från döden?

Tja, så enkelt är det - eller rättare sagt, inte utan komplikationer. Snart är den lilla staden ansatt av ett helt gäng av älskade husdjur som hämtats tillbaka från sina gravar. Och det är då det roliga börjar! Kaos och skräck och en massa blinkningar till andra katastroffilmer som Godzilla, Gremlins, Dracula och Frankensteins brud. Äntligen litet fart och humor!


Men så får man katastrofen under kontroll, och allt blir lika segt och grått igen. Närmare bestämt är det barnen som räddar staden från de härjande monstren, medan de vuxna står och glor, tillbaka i sin apatiska lunk. För att riktigt påminna mig om varför jag tyckte att filmen var tråkig får de vuxna leverera några avslutande plattityder.

Då och då nämner filmen, på olika sätt, hur viktigt det är med vetenskap och att ha experimentlusta. Det är bra! Jag hoppas att alla barn i biosalongen tar till sig det. Och kanske tycker de om att handlingen flyter på långsamt, och att barnen får rädda världen inför de oförstående vuxnas blickar. Men som vuxen älskare av animerad film blev jag besviken på Frankenweenie.

Assassins på Kägelbanan

Ibland diskuteras det att tidningar och officiella källor inte borde nämna namnen på de personer som begått mord, massmord och seriemord. Utifall att det var deras önskan att bli kända för sitt brott, skall de i alla fall inte få den tillfredsställelsen att bli namngivna och ihågkomna. Men så länge nyfikna åskådare finns och vill frossa i detaljer om motiv och utförande, kommer det nog inte att hända. Tidningar och TV-producenter kommer att vilja exploatera händelserna för sin upplagas skull.

Stephen Sondheims musikal Assassins är inte ett plumpt försök att utnyttja mord och mordförsök på amerikanska presidenter för att lätt casha in. Nio verkliga och presumtiva presidentmördare står på scenen, men handlingen reduceras varken till ett frossande i blodiga detaljer, en oförklarlig ondska eller ett ursäktande och utnämnande till frihetshjältar.

Jo, personerna får förklara sitt liv och sina handlingar, en del mer utförligt än andra. Några får väldigt korta ögonblick i strålkastarljuset, och motiv som är så orimliga att de är skrattretande, som Giuseppe Zangara som sökt alla möjliga kurer för sin onda mage och till slut provar att mörda presidenten. Andra roller har större utrymme på scenen, där personerna får mötas och diskutera sina problem oberoende av avstånd i tid och rum.

Skall man väcka sympati för människor som försökt eller lyckats döda en annan människa? Hur svårt livet än var för Leon Czolgosz och hans samtida, kan inte lösningen på problemet vara att mörda presidenten. Det är ytterst, ytterst sällan som ett presidentmord är rättfärdigat. Inte ens att resa tillbaka i tiden och döda en diktator torde kunna göra någon nytta. ("everybody kills Hitler on their first trip")

Men som åskådare engagerar man sig ändå i de personer som syns och hörs mest på scenen. Charles J. Guiteau har hunnit råda flera andra lönnmördare, när det till slut är han som faller för sitt eget storhetsvansinne, tappar koncepterna och skjuter presidenten. Till hälften kvar i sina storslagna fantasier, till hälften skräckslagen inför den väntande snaran, har hans glättiga sista sång den sorgliga tyngd som inte märkts innan i föreställningen.

För det är melodiösa sånger som Sondheim skrivit, några av dem lika bärande som möjliga hitlåtar, och de sjungs starkt och säkert av den begåvade ensemblen. Skall man nynna med i en sång om att krama av avtryckaren? Men det är det närmaste ett förskönande av våld vi kommer bland alla sånger.

Allvaret tätnar igen för en sista, viktig scen, när den muntre berättaren kläs av sin vita cowboyhatt och gitarr och sitter framför oss, hopsjunken och på randen till självmord, Lee Harvey Oswald. Vad finns för honom att göra i sitt liv? De andra karaktärerna lockar och hotar för att leda honom in i sitt gäng. Presidentens kortege närmar sig. Ett vapen finns överraskande till hands.

Varenda en av huvudrollerna är utmärkta sångare och skådespelare. De är säkra och starka, som musikalformen kräver, men har utrymme att visa skiftande känslostämningar. Det är en utmärkt idé att sätta upp och spela de här fantastiska melodierna, och Assassins är en mycket sevärd föreställning. Passa på att se den när den nu spelas i Stockholm! Missa den inte!

Länk till Södra Teaterns sida om Assassins

Infinity's Shore av David Brin

Infinity's Shore, den andra boken i den andra Uplift-trilogin tar vid exakt där den första, Brightness Reef, slutade. Och, som det visade sig, så är den även en direkt efterföljare till Startide Rising i den första Uplift-trilogin. Det är intressant, för jag uppfattade den ursprungliga Uplift-trilogin som tre nedslag på helt olika platser och tider i det vida universum, myllrande av liv som David Brin beskriver för oss.

Det känns å ena sidan bra att få veta fortsättningen på det spännande äventyret som utspelade sig i Startide Rising, inte bara för att det slutade i en vild flykt och med Jorden hotat av flera stridslystna raser, utan för att den innehöll en viktig ledtråd till den kosmologi som Brin tänkt ut.

Å andra sidan innehåller Infinity's Shore inte någon förklaring till mysteriet som upptäcktes i Startide Rising, utan är en fortsättning och utvidgning på det som började hända på planeten Jijo i boken Brightness Reef. Äntligen börjar jag komma ihåg skillnaden på de olika tänkande raserna på Jijo från kapitel till kapitel. Men den begränsade världen och den outvecklade tekniken utgör tyvärr ingen bra miljö för en bärande historia. Ögonblick av insikt blandas med många återkommande strider mellan de olika fraktionerna av den primitiva civilisationen, och det engagerar mg inte.

Å tredje sidan finns det ett intressant tema som är nytt för den här boken: var det så att människan hade "faddrar" på sin väg mot intelligens och vetenskaplig utveckling? Det är ju många andra civilisationer i de fem galaxerna som inte tror (eller ens vill tro) att människan lyckades "uplifta" sig själv utan hade hjälp av faddrar som nu inte ger sig tillkänna. Det skulle kunna vara de faddrarna som har lämnat efter sig storslagna monument som pyramiderna och Stonehenge, och i myter blir omsjungna som högresta, vackra och kloka varelser från himlen.

Självklart är detta inte den enda science fiction-boken som likt filmen Prometheus snuddar vid denna möjlighet, men det likartade temat slår mig speciellt när en av bokens personer nämner titanen Prometheus och en annan säger "We were invited". Fast eftersom David Brin skriver så tjocka böcker med mycket ord så är det hundratals sidor emellan de styckena, och det finns en massa bihandlingar som avleder från ämnet.

Mild spoiler:
Som sagt var jag litet besviken på att handlingen åter igen utspelade sig på planeten Jijo, med sin begränsade tekniska utveckling och sina medvetet återhållsamma samhällen. Men eftersom jag redan har börjat läsa i den sista boken i Uplift-sagan, Heaven's Reach, kan jag avslöja att där får jag äntligen mitt lystmäte av kulturkrockar mellan olika livsformer, möjligheten av ett kosmiskt/gudomligt öde och riktigt mycket spänning.

Fler böcker av David Brin:

Sundiver

Startide Rising

The Uplift War  

Brightness Reef

Heaven's Reach 

Hollywood Exiles i Konserthuset

Alexander Shelley

Vare sig vi lyssnar aktivt till den eller inte, väcker filmmusik känslor i oss. Svällande stråkar eller kusliga noter anger stämningen för scenen framför ögonen. Och även om vi idag förknippar spelandet på våra känsloregister med Hollywood och amerikanska filmer, så var och är flera av de främsta filmmusikkompositörerna européer. Under upptakten till andra världskriget flyttade många kompositörer med klassisk skolning till det soliga Kalifornien och skapade musik som står sig väl även utan filmerna de komponerades till.

Två charmerande engelsmän, kvällens dirigent Alexander Shelley och violinsolisten Daniel Hope, berättar kunnigt och engagerat om de kompositörer och de verk som de har valt ut till konserten med Kungliga Filharmonikerna. Det är en kort konsert med flera korta stycken - förutom violinkonserten är varje verk ungefär tre minuter långt. Men från pop- och rockmusiken vet vi ju att man hinner säga mycket på tre minuter.

Det första stycket var Kärlekstema ur Ben-Hur (1959) av Miklós Rozsa, som Hope spelade sentimentalt och medryckande. Så var det dags för två verk av Erich Korngold, ett av de finaste exemplen på en klassisk kompositör som smidigt gled mellan att skapa konsertverk och filmmusik. Hans opera Die Tote Stadt (1920) är ju redan den lika spännande som en film, lättlyssnad men inte simpel. Det vi fick höra här var dock något annat: först Serenad ur Der Schneeman (1908), balettmusik som komponerades av en liten elvaårig Korngold! Den hade en enkel melodi och ljöd av ett slaviskt vemod. Jag blev imponerad av den rika orkestreringen, men fick höra att den unge pojken fått hjälp med den av sin lärare Zemlinskij.

Daniel Hope

 Därpå kom kvällens längsta verk, även det av Korngold: Violinkonsert i D-dur (1945). Den tilltänkte solisten Jascha Haifetz ville gärna ha ett svårt stycke, och Korngolds konsert blev verkligen krävande. Det inledande Moderato Nobile uppvisar stor variation i ljudbilden, och solisten verkar ofta spela på tvärs mot orkestern. Roman: Andante uppvisar större harmoni mellan musikerna, men de inledande ljuva klangerna förändras till ett slut på satsen som låter spöklikt. Final: Allegro assai vivace låter även den som om den presenterar en dramatisk historia, men mycket dansant och engagerande.

Även i våra dagar skapar européer skön filmmusik. Kärlekstema ur Cinema Paradiso (1988) av legenden Ennio Morricone och Tema ur American Beauty (1999) av Thomas Newman är båda vackra, vackra verk, om än med dova undertoner i den sistnämnda. Ännu mer uttalat sorglig är Tema ur Schindler's List (1993) av John Williams, vilken Hope dedikerade till Ann-Sofie von Otter som han ju tidigare har samarbetat med.

För att ändå låta oss gå hem med ett leende på läpparna valde de goda männen att avsluta med Kurt Weills Speak Low (1943), som lät utmärkt i Paul Batemans arrangemang. Filharmonikerna, dirigenten och solisten hade både den kompetens och den lätthet som krävs för att musiken inte skulle låta tillkämpat glättig, utan naturligt bubblande. Konserten spelades in av Deutsche Grammophon, och jag ser fram emot resultatet på skiva!

Helene Schjerfbeck på Waldemarsudde

Det är 75 år sedan en separatutställning i Stockholm blev Helene Schjerfbecks genombrott i Sverige. Då hade hon redan en lång konstnärsbana bakom sig, men fastän hon var till åren kommen fortsatte hon att renodla sin stil. Utställningen på Waldemarsudde visar många målningar, från Schjerfbecks tidiga verk till de hon gjorde strax innan hon dog. Motiv och metod varierar, men under största delen av hennes bana kan man se hennes säregna uttryck, som bara blev tydligare med åren.

De tidigaste tavlorna är naturalistiska och detaljtrogna, även om de oftast har drag man tycker sig känna igen från hennes senare verk: stora ljusa färgfält som förmedlar en eterisk lätthet, och konturer som löses upp och blir otydliga inte av slarv utan som om de försvinner i ett bländande motljus. Tillsammans med många andra (kvinnliga) konstnärer i slutet av 1800-talet utvecklade hon sin konst i Frankrike. Kritiker sade om deras tavlor att kvinnorna tycktes vilja måla bort all naturens skönhet som om det vore en skavank. Det är svårt att hålla med när man ser hur konstnärerna tvärtom låter de mest vardagliga och icke-perfekta motiv få skönhet och vikt av sin lätta penselföring.

 

Schjerfbeck målade ofta porträtt, väldigt ofta självporträtt - sig själv hade hon ju alltid tillgång till när hon behövde en modell. Den korta och sevärda filmen om hennes liv som visas på Waldemarsudde låter oss se en succession av hennes självporträtt, från de senaste till de tidigaste. När man kommer till de tidigaste, från hennes ungdom, ser man att detaljskärpan är större men personligheten mindre framträdanden. I alla självporträtten från slutet av hennes liv, även de som är så otydliga fält av mörker och ljus att de nästan blir spöklika, känner man ändå igen hennes drag och hennes seriösa blick.

 

De många verken på utställningen gör det tydligt att det inte var lättja, inte beräkning, kanske experimentlusta men framför allt Schjerfbecks inre vision som drev henne i sin utveckling. År för år blir hennes tavlor ljusare (om än med tydliga färgfläckar av mörkt eller rött), mindre skarpa i konturerna, stiliserade, men utan att tappa sin kärna av realism. Som bilder som genomlyses av ett mycket starkt sken. Hon började måla variationer på de tavlor hon redan målat, till exempel den kända och älskade Konvalescenten. För att dämpa glansen i målningarna skrapade hon bort färg från dem tills det bara var kvar så mycket som det skulle vara.

De människor som Helene Schjerfbeck målar av, vare sig det är barn, hon själv, eller en man hon åtrår, genomlyses alltid av en stark integritet. Fastän hennes uttryck är stiliserat blir modellerna aldrig stereotyper. Utställningen på Waldemarsudde är en god samling av verk från ett konstnärsskap värt att beundra.

Länk till Waldemarsuddes sida om Helene Schjerfbeck

Länk till min väninnas intryck av utställningen

Länk till Börje, som tycks ha varit där samtidigt 

Krig - en föreställning om kärlek på Stadsteatern

Hur länge skall vi behöva skriva böcker, pjäser, dikter och sånger om kärlek som blivit till krig? Den där mystiska processen när omtanken och förundran över udda detaljer i den andres personlighet övergår till irritation och hat mot någon som tycks sabba ens varenda dag. Kommer vi aldrig att lära oss av alla sånger och böcker som redan skrivits och berättar om det här?

Personerna på scenen ville ju göra allt annorlunda. Kärleken var stark och förstående, och den skulle inte ta slut. Men inför våra ögon byts de vänliga replikerna ut mot anklagelser, framvästa eller utropade i ilska. Och stolar kastas genom rummen i riktigt otäcka, okontrollerade uppgörelser.

Just de snabba vändningarna från rosendrömmar till bubblande hat (och tillbaka) är den svagaste axeln i pjäsen, men det är också den som pjäsen ofta litar på för effektens skull. Men hur skrumpnade den starka passionen bort så att bara det jobbiga blev kvar? Man förstår att bakom ett vasst svar på en diffus fråga, eller ett gräl som spårar ut till att handla om tre värre saker, ligger många små besvikelser och ouppklarade missförstånd. Men det är mest ytterlägena man får se; lycka eller krig. Där tycker jag att Stadsteaterns uppsättning Blev det inte mer än såhär? för ett år sedan var bättre på att visa hur förtroende och närhet bit för bit smulades sönder.

Men vi kan urskilja några riktigt bra scener i känslosvallet. Ann-Sofie Rases roll får frågan vad hon vill. Hon svarar att hon vill vara en dörr, en vas med en enda vit blomma i, ett bord... en hel räcka av möbler önskar hon sig vara. Varför bara hårda saker, varför inga mjuka? frågar Jörgen Thorssons roll. Men jag förstår henne; mjuka saker tar form av den som sitter på dem eller håller i dem. Nu vill hon vara en rak, smäcker form som ingen kan förändra. En möbel, en inredningsdetalj, för inget är så älskat som våra hem, inget inger så mycket hopp som en ny planlösning eller bara att flytta om sofforna och borden. (Utom när den nya soffan stjäl plats från bokhyllan och utlöser nya gräl.)

En annan underbar scen är när Jörgen Thorsson, alltid med publikkontakt och fysisk inlevelse, berättar om alla drömmar vi skall leva ut tillsammans: ta en månad ledigt, nej ett helt år, resa runt jorden, visa barnen vilda djur, skriva barnböcker på kvällarna, skriva en roman... Nej, så många planer gör en utmattad. Han sänker ambitionerna till en annan nivå och räknar upp helt rimliga, normala saker. Fast redan det är ganska mycket.

Faktum är att alla scener är fascinerande, vare sig de är ömma kärleksminnen eller rasande uppgörelser. Detta speciellt som alla skådespelare är mycket bra; samspelta och närvarande i varje ögonblick. Men utan någon röd tråd blir de bara en kavalkad av hur det kan vara när det är bra och när det är dåligt. Det är först mot slutet som pjäsen börjar visa upp vägen från det bra till det dåliga; små förändringar i attityder, små tveksamheter som växer sig större. Jag förväntar mig inte att teatern skall ge en manual till hur man undviker att glida från kärlek till förakt, men fram till slutet har fallet fått framstå som oundvikligt, och det är synd. Det är när tonläget sänks och nyanserna kommer fram som det blir intressant.

Länk till Stadsteaterns sida om Krig

Min goda vän har också skrivit om föreställningen

Foto: Petra Hellberg

Årets bästa filmer 2012

Jag är ett stort fan av actionfilmer. Speciellt älskar jag att se dem på bio, på stor duk, med ordentlig ljudanläggning och 3D när det finns. 2012 lovade många bra action- och äventyrsfilmer som jag pirrade av förväntan inför. Alla var dock inte sådana sensationer som jag hade hoppats, även om jag tyckte om dem (Hobbit, Skyfall, Prometheus och The Dark Knight Rises).

Men en av mina starkaste önskningar uppfylldes med råge: Joss Whedon gjorde ett suveränt jobb när han regisserade Avengers. Precis som vi vet från Buffy the Vampire Slayer kunde han visa hur en grupp av väldigt olika människor tar sig igenom interna gruff för att kämpa mot en yttre fiende. Och det i så magnifika actionscener, med en bra historia, att jag gick och såg filmen en andra gång. Fler storslagna actionfilmer från Joss Whedon, tack!

Den begåvade Whedon, med känsla för både humor och skräck, låg bakom årets andra bästa film: Cabin in the Woods. I ett dygn efter att jag sett den kunde jag inte tänka på något annat. Sedan trodde jag att jag var normal igen, men så kom jag att tänka på ett speciellt kommando från filmen och var fast igen. Vilken upplevelse!

Årets tredje bästa actionfilm gör mig litet ledsen att nämna: John Carter. Utan någon vettig PR-kampanj försmäktade filmen framför halvtomma biosalonger, och nu blir det förmodligen ingen uppföljare. Men den var så bra! Det fantasifulla varelserna på planeten Mars (Barsoom!) hade en uråldrig historia och ett helt eget utseende på städer och skepp, och många fler borde ha sett det fascinerande äventyret på film.

Också sagolik men stillsammare var Hugo Cabret, en berättelse som visade hur vacker och viktig filmkonsten kan vara.

Flera sevärda filmer behandlade om mänskliga relationer: Martha Marcy May Marlene, The Deep Blue Sea, The Descendants, Shame och Take Shelter. Ovanliga människor eller ovanliga relationer, alla hade de ett djup och en känslighet som gjorde dem mycket minnesvärda. Kanske är jag fördomsfull mot svensk film, men jag blev mycket postivt överraskad av hur välgjord Call Girl var.

Till sist vill jag nämna en fransk film som var förvirrande, roande på samma gång: Holy Motors. Sedan jag skrev om den har jag fått ett par sökningar på den varje vecka, så det är inte bara jag som velat fundera vidare efter att jag sett den. Vad handlar den om? Allt, inget och vad som helst, men när jag försöker mig på att förstå dess essens är det att den goda historien, skådespelarkonsten och en omsorg om detaljerna. Det som alla de bästa filmerna har.