Vivian Maier på Kulturhuset

Ytligt sett skulle en utomstående kunna säga att Vivian Maier levde ett liv i utkanten: hon fick aldrig någon egen familj, inga vänner vad det syntes, inget eget hem, och de sista åren av hennes liv var hennes tillhörigheter lagrade i förvaring hon inte kunde betala hyran för, så något år innan hennes död såldes det hon samlat ut på auktion. Men det som fanns i hennes koffertar och lådor var en skatt, något som visade att hon nog känt att hon levde ett gott liv.

Vivian Maier arbetade som barnsköterska i ett par familjer i New York och Chicago. Medan hon var ute, med barnen och annars, hade hon alltid med sig en kamera och fotograferade det hon såg. En del av fotona är snygga kompositioner av skuggor över husfasader, eller intressanta högar av tomma trälårar. Men de flesta bilder som visas på Kulturhusets utställningar är foton av människor; en blick från håll på människor i rörelse eller sovande uteliggare, eller närbilder av stora och små som tittar in i kameran.

De svartvita fotona är från 1950- och 1960-talet, och från 1970-talet fotar Maier i färg och tar också en del filmer. För varje sparat ögonblick har hon oftast bara tagit en bild, som - berättar barnen hon hade hand om - under stor koncentration blev rätt från början. Det ligger ingen värdering i hennes blick, och hon tycks inte ha någon social agenda, utan Maier verkar har fotograferat det som såg intressant, spännande eller roligt ut; vardagliga händelser som gråtande barn, speciella händelser som två äldre män som sitter mot en bil med varsin blåtira och rinnande blod.

Den neutrala blicken låter människorna hon gjort närporträtt av framstå som självständiga och levande. De är män och kvinnor, svarta och vita, uppklädda och slitna, glada och allvarliga, och blickar mot kvinnan som fångar en sekund av deras liv.

Det är ett märkligt faktum, men förståeligt på sitt sätt, att Maier endast framkallade ett fåtal av de cirka 150000 negativ hon tog under sitt liv. Det är som att hon nöjde sig med att veta att hon hade sparat ögonblicken, och att hon visste att det skulle komma många nya situationer att föreviga. Och i den här världen som Vivian Maier bevarar har hon själv en framträdande roll. Flera av fotografierna är av henne själv, och de är skickligt och fantasifullt komponerade: ett skyltfönster som både speglar utsidan och samtidigt, inuti Maiers skugga på glaset, avslöjar människorna som sitter innanför; en tydlig och vacker skugga på en gräsmatta av fotografen, där vattenytan i en hink placerad mitt i skuggan speglar Maier med kameran.

På 1960-talet, långt innan resande blev enkelt eller vanligt, gjorde Vivian Maier en resa till Asien där hon fotograferade människor i Indonesien och andra länder i sina vardagsmiljöer. Alla nödvändiga papper inklusive passansökningar dokumenterade hon med kameran. Inför resan angav hon båda sina föräldrar som döda, vilket faktiskt inte var sant. Det låter sorgligt, men väcker hoppet att kvinnan som regelbundet gick på bio ensam de sista åren av sitt liv själv hade valt att stå utanför bindande relationer och var nöjd med det. Som nyfiken betraktare av sin omgivning har hon gett fantastiska tidsdokument av många, många andra liv.

Länk till Kulturhusets sida om Vivian Maier

Deadpool

Deadpool är ingen superhjältefilm. Det säger han själv till oss, Wade Wilson, Deadpool, huvudpersonen. Ja, han talar till publiken, kommenterar vad han gör, kommenterar att han bryter den fjärde väggen, frågar till och med medspelare om filmbolaget inte hade råd att ha med fler X-Men och spelar förvirrad över de snurriga tidslinjerna i X-Men-filmerna. Den här sortens meta-grepp kan få biobesökaren att rysa om det smygs in i en "vanlig" film; som att man delar en hemlighet med personerna på duken. Många gånger är det dock tyvärr klumpigt gjort och får en att skaka på huvudet. I Deadpool är meta-kommentarerna inga diskreta viskningar utan breds på i tjocka lager och bygger upp halva filmen - och det är jättebra. Tillsammans med Deadpools fräcka repliker och den råa tonen i berättandet, är det helt rätt för stämningen.

Marvel-universat är uppdelat i två grenar som förvaltas av var sitt filmbolag; Avengers av Disney och X-Men av Fox. Deadpool ingår i X-Men-divisionen, där mutationer i människors gener ger dem superkrafter av skilda slag. Nu visar det sig också att det går att trigga latenta mutationer att bryta ut och förvandla sin bärare, via ett serum och - adrenalinpåslaget av långvarig tortyr. Redan innan han får veta det är Wade Wilson skeptisk till att låta sig muteras, men eftersom det är enda chansen han har att hejda cancern som spridit sig i hela kroppen, tar han denna sista chansen att skjuta upp döden.

Våldet i Deadpool är aningen grövre än i de vanligaste superhjältefilmerna, men slår inte över i torture porn, tack och lov. Man får se, ibland bara skymta, fula grepp och hjärnsubstans som skvätter, men kameran stannar inte på någon som ligger i plågor och dödsångest utan glider snabbt vidare.

Jag godtar oftast glatt de olika pseudovetenskapliga förklaringar som ges till övermänsklig styrka, blixtsnabba reflexer, kroppar som regenererar och andra onaturliga egenskaper, och engagerar mig i logiken i den värld som för tillfället presenteras för mig på boksidor eller vita duken, så även här. Men en kliché (rättare sagt två) som den här smarta filmen inte lyckades undvika har jag svårare att acceptera: hur hjälten handlar mot sin flickvän och själsfrände när han är i knipa. Först tänker Deadpool "Nej, jag kan inte berätta för henne att jag tar en sista chans med mutationer, hon får tro att jag är död." Sedan, när han återkommer men med sönderfrätt ansikte, tänker han "Nej, jag kan inte visa mig för henne, hon vill inte se mig!" Snacka om låg tilltro till den smarta, roliga kvinnan som han vet förstår honom bättre än någon annan! Småfånigt, dock inte tillräckligt för att rasera hela filmen.

Deadpool är en actionfilm med extra allt, otroligt underhållande på många plan. Det enda som gör mig ledsen med den är att vi kommer att få se en ström av filmer som försöker sig på samma meta-grepp men misslyckas och blir pinsamma. Låt oss hoppas på en uppföljare till Deadpool som plåster på såren.

The Meursault Investigation av Kamel Daoud

Jag tycker mycket om Albert Camus böcker - handlingen, berättarrösten, den genomsyrande filosofiska blicken på människan - men avsaknaden av offrets namn i Främlingen har alltid stört mig. Han är inte huvudpersonen men är ju gängan på vilken hela berättelsen hänger, så det känns orättvist att han inte ens får något namn utan omtalas som Araben. Nästan sjuttiofem år senare skrev Kamel Daoud sitt svar på Främlingen, där Arabens bror tar till orda.

Mannen som talar var sju år när storebrodern sköts. Händelsen satte krokben för mor och yngre bror (fadern var borta sedan några år). Sedan dess har han modern och senare också brodern försökt att ta reda på vad som hände den dagen. Sökandet har gjort dem båda till halva människor, till spöken utan rot i världen. Modern började dessutom klä den yngre sonen i storebroderns kläder, och många gånger under hans berättelse blir gränsen mellan de två bröderna suddig.

Vår berättare är namnlös men han berättar att broderns namn, som aldrig nämndes i den berömda boken, var Musa. För övrigt kallar han alla män han inte känner för Musa. Då och då blir broderns namn Zujj, efter namnet på tidpunkten då solen kan blända en man så att han råkar skjuta en annan man, klockan två på eftermiddagen.

Jag brukar inte gilla böcker eller andra verk som alltför tydligt positionerar sig emot ett annat verk. Det är dock så Kamel Daouds bok börjar, med långa, ilskna utläggningar mot Den Där Boken som blivit känd tillsammans med sin huvudperson, mördaren. The Mersault Investigation börjar också med orden "Mama's still alive today.", en direkt parafras på Camus.

Men det är ju just detta som The Meursault Investigation är; ett svar på en bok som, obegripligt för berättaren, blev en succé, utan att nämna Arabens namn, ännu mer obegripligt för berättaren. Boken är hans tal till en gäst på krogen som har Främlingen i sin väska. Mannen som talar lärde sig franska för att kunna läsa och svara på det språket som boken skrevs på, men han är inte en erkänd författare, så det är inte konstigt att hans bok är mer rapsodisk, med upprepningar och hopp i tiden. I det här fallet får vi acceptera det, i det här fallet där det verkligen är läge att låta "den andre" komma till tals.

Det är ändå när berättaren blir mer filosofisk som jag uppskattar texten som mest; hans analyser av det faktum att han själv tjugo år senare sköt en blond fransman, just efter upploppen kring Självständighetsdagen. Borde det nya mordet skett vid en bättre tidpunkt? Vad innebär det för honom som människa att ha dödat en annan människa?

The Meursault Investigation berättar hur livet förändrades för ett par människor som sågs som bifigurer i en viktigare berättelse, men också hur vardagen förändrades för ursprungsbefolkningen i Algeriet, de som tidigare setts som underordnade figurer, efter Självständighetsdagen då koloniserande fransmän började lämna landet. I båda fallen har försvinnandet av några människor lämnat efter sig ett tomrum och en osäkerhet, och de som blev kvar har inte helt lyckats att bli huvudroller i den nya världen.

De 39 stegen på Borås Stadsteater

John Buchans bok De 39 stegen, som sedermera blev film i regi av Alfred Hitchcock, är en thriller. Vad är De 39 stegen? Vilka är skurkarna? Hur skall det gå för huvudpersonen? I teaterversionen, som spelats på scener över hela världen, finns visserligen en del av frågorna och spänningen kvar, men de är inte längre huvudsaken. Det är en bra tanke att ha i bakhuvudet när man slår sig ned i salongen, och det var så jag kunde uppskatta De 39 stegen mer när jag såg den andra gången, i Borås Stadsteaters uppsättning, än första gången i New York, trots att de amerikanska skådespelarna hade tightare spel och mer av den teatraliska spelstil som krävs.

Jo, visst vill man se lösningen på spionmysteriet som Richard Hannay hamnar i, men huvudsaken i pjäsen är allt som händer på vägen dit, och hur teatermaskineriet och personerna på scenen löser snabba rollbyten, scenväxlingar och specialeffekter som klättring på utsidan av tågvagnar och liknande. De två "clownerna" (Dasha Nikiforova och Victor Ståhl Segerhagen) som med en lätt överdrift har 150 roller att spela är skickliga i att sekundsnabbt byta mössor, mustascher, dialekter och minspel. Rebecca Kaneld går med behövligt allvar in i de tre distinkta kvinnorollerna, alla i klinch med Richard Hannay på olika sätt. Gustav Berg är litet för lättviktig i huvudrollen, men gör ändå ett hästjobb genom hela pjäsen och hjälper till med att driva förvecklingarna till sin spets.

Pjäsen De 39 stegen tar alla chanser och några till att krama humor ur spända situationer, och Borås Stadsteaters uppsättning vrider humorkranarna litet till. Det är en rolig uppsättning med många tillfällen att skratta, och om den här sortens humor och lyteskomik inte är ens kopp te, så kan man ändå njuta av de halsbrytande uppvisningarna i teknik och list på scengolvet.

Länk till Borås Stadsteaters sida om De 39 stegen

Detlef Orlopp på Ostdeutsche Galerie Regensburg

Detlef Orlopp (f. 1937) har varit aktiv och uppskattad fotograf sedan nittonhunrasextiotalet. Kunstforum Ostdeutsche Galerie i Regensburg visar en stor sammanställning av några av hans fotosviter, vilket är en fascinerande upplevelse. Han väljer genomgående (nästan) kvadratiskt format för sina bilder, för att undvika att förlita sig på det gyllene snittet och istället presentera varje bild som en tavla. De svartvita fotografierna har behandlats så att svärtan fördjupas och kontrasterna i gråskalan förhöjs.

Tidiga naturbilder från Italien och Frankrike visar landskap som verkar helt renons på människor, även de som visar räta rader av druvplantor. Det är som att mänskligheten aldrig funnits och naturen skapat sig själv - det senare är förstås sant men blir extra understruket i Orlopps verk. Än tydligare blir det i senare foton som avbildar klippformationer, där krafterna som skapat dem under årtusenden ligger under bildens yta.

Tagna från sina ursprungsplatser kan naturformationerna också ses som rena mönster, vilka är vackra och drar till sig blicken även så. Det blir speciellt tydligt i de många fotona av vattenytor med olika vågstrukturer som fyller de sista salarna.

Ett rum har samlat flera av Orlopps närbilder av ansikten från sextiotalet. Jag blir sällan intresserad av det motivet; jag upplever att konstnären vill tvinga in mig i en vänskap eller fiktion som jag inte har valt själv. Men Orlopps porträttserie lockar mig till att gå flera varv och se på det dryga dussinet kvinnoansikten som hänger, alla med ögonen i samma höjd, lättbeskådade av en betraktare. De är så neutralt skildrade att det är just så som deras personligheter kommer fram.

Det är tänkvärt att de två avporträtterade männen, som presenteras i helfigur, med fullständiga namn och därigenom starkare position i samhället, framstår som daterade, historielösa och mindre självständiga än alla kvinnor i rummet, trots att de bara betecknas med sina förnamn. Det verkar som att ju mer neutral Orlopps blick är, desto mer egenvärde ger han sina motiv.

Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburgs sida om utställningen

 Länk till Ostdeutsche Galerie Regensburg

Detlef Orlopp

Moderspassion av Majgull Axelsson

Majgull Axelsson har i intervjuer berättat om hur hon fått brev från kvinnor i alla åldrar som helt utan grund stämplats som horor av sladdertackorna i sina hemstäder. I boken Moderspassion berättar Axelsson om tre generationer av kvinnor i Arvika som fått utstå den sortens småaktiga skitsnack. Titelns moderspassion finns inte alltid där, inte heller någon ansvarstagande fader, men däremot öppnar boken med en kärlek och trygghet som en moster ger en rotlös ung flicka.

Vägkrogen Sallys Café och Restaurang, och bostaden ovanpå, är en varm, fast punkt, liksom Sally som startade och drev det på sextiotalet. I nutid, under systerdottern Minnas ledning, är det bokstavligen en torr plats när en svår storm och översvämningar drar in över Arvika, och där relationer pressas till bristningsgränsen. Det finns en hemsk hemlighet i Minnas liv och den hemligheten kommer det att petas i, som ett ömt, ömt sår.

Jag tycker om historier som växlar berättarröst, och när det greppet dök upp i romanen förväntade jag mig att få se genom de nämnda generationernas ögon. Men det var inte det perspektivet Axelsson valt, utan snarare en belysning av nutiden ur alla närvarandes ögon. Tyvärr upplevde jag att berättelsen förlorade på det; till exempel är det svårt att tro på att den fåordige Tyrone har en så språksam och förklarande inre röst. Där finns också en skildring av lipsillen och skvallerbyttan Anette vars manér alla ser igenom och ogillar, följt av en halvhjärtad amatörpsykologisk ursäkt, men som ändå blir för ensidig.

Jag har blivit djupt gripen av flera av Majgull Axelssons böcker, och njuter av hennes klara och tydliga språk. Moderspassion har dock de nämnda bristerna och ett par parallella historier som knyts ihop och avslutas litet för lättvindigt. Men skildringen av småstaden kändes genuin, och det och den ömma behandlingen av ett viktigt tema gör boken läsvärd och minnesvärd.

Fler böcker av Majgull Axelsson:
Is och vatten, vatten och is

Agnes

I en läsesal på ett universitet träffas två ensamma människor: fysikdoktoranden Agnes och den äldre författaren Walter. Bekantskapen övergår snabbt i en något haltande relation. Agnes frågar Walter varför han inte försöker skriva skönlitteratur längre, och föreslår att han skall skriva om henne. Där skulle filmen kunnat bli en banal saga om en ung kvinna som blåser liv i en äldre man samtidigt som hon vill spegla sig i hans geni, men tvärtom utvecklar sig historien till en fascinerande stafett mellan sanning och fiktion.

När Walters text nått fram till ögonblicket då den läses upp, vad skall hända sedan? Vilket kommer först, handlingen eller det skrivna ordet? När Agnes för några dagar reser bort från staden vandrar berättelsen sin egen väg. Senare händelser leder till en infekterad brytning mellan dem båda, men Walter fortsätter att skriva. När de åter träffas finns flera år av önskat liv att jämka samman, men nu börjar leken med fiktionen att störa Agnes kontakt med verkligheten.

Peter Stamm skrev romanen Agnes om två ensamma människor som träffas på universitetet i Chicago och inleder en relation. Boken är skriven på ett medvetet återhållet och uppstolpat sätt som gör att det är svårt att veta vad som är sanning, vilket samtidigt reflekterar berättelsen som skrivs i romanen. Filmen gör ett gott arbete av att växla mellan möjliga händelser och skapa osäkerhet om verkligheten utan att bli rörig. Fotot är vackert och hjälper till att skapa en hyperrealism. Odine Johnes underligt blinda blick (hon är inte blind men ser ut att vara det) ger hennes gestalt en docklik känsla. Skådespelarna spelar med en återhållen intensitet som får deras bindning till varandra att framstå som det enda verkliga, ja, det enda i världen. Det gör Agnes till en ovanlig och mycket sevärd film.

*** Fotnot ***

Av budgetskäl med mera blev det för krångligt att spela in filmen på plats i Chicago eller ens i Kanada, så istället valde man Düsseldorf för stadsscenerna och Universität Regensburg för universitetsscenerna. Jag såg filmen på en förhandsvisning under den återkommande konferensen för teoretiska fysiker i Regensburg, i en av salarna där den spelades in. Det var en surrealistisk känsla att se samma bänkar som de vi satt i, och att se Stephan Kampwirth (Walter) på två olika platser, på vita duken och några bänkrader längre ned.

Vid frågestunden efteråt frågade undrande studenter/doktorander HUR regissören lyckats med att få så vackra bilder från universitetet med sin brutalt fula arkitektur - "ni måste ha fått slänga nio av tio tagningar!" Regissören svarade att de filmat Agnes och Walters första möte i solnedgången, vilket alltid hjälper, dock hade det åstadkommits med lampor utanför läsesalen.

Andra frågade om det inte var typiskt att göra huvudrollen Agnes till fysiker, då ju fysiker har rykte om sig att vara udda och lätt autistiska. De inblandade i filmen sade att de inte upplevde Agnes som autistisk, och att fysikerrollen snarare hade att göra med hennes forskning på något som är både exakt och fullständigt osäkert (jfr osäkerhetsprincipen och sannolikhet i kvantmekanik). Kampwirth nämnde att Peter Stamm själv är litet udda; som författare sitter han ju oftast utan kontakt med andra människor.

Det var intressant att höra fysikernas frågor och åsikter om filmen och dess handling, inklusive den om historiens slut; ja, exakt vad som händer är lika mycket höljt i dunkel i boken som i filmen.

Universität Regensburg

Stefan Bircheneder "Position R5" im Leeren Beutel Regensburg

Leerer Beutel är ett packhus från medeltiden som numera används som kulturhus i Regensburg. Där finns en bio som visar indie-filmer, en jazzklubb, en övervåning med verk av bayerska konstnärer, och ett plan för tillfälliga utställningar. Under mars och med förlängning till april visas verk av Stefan Bircheneder, en soloutställning efter många utställningar i grupp med andra lokala konstnärer.

Bircheneder har en utbildning som kyrkomålare, men det han visar är oljemålningar från ett urbant landskap av övergivna, trasiga miljöer. Just den sortens motiv är jag otroligt förtjust i, för att den visar upp glömda platser som relevanta, dokumenterar förslitningen på vår civilisation, och visar upp skönheten i förfallet. Bircheneders blanka ytor och omsorg om detaljer gör verken extra aptitliga.

Övergivna kontrollrum och trasiga paneler har Bircheneder sökt upp och avbildat med stor precision. Ställverk och elskåp i drift underhålls ju med städning och ommålning när de blir slitna - en yttre omsorg som skall visa att den underliggande funktionen fortfarande går att lita på. Men den blanka ytan kan inte hålla för evigt. Därför uppskattar jag de färggranna skåpen mer för att de visar upp skrapmärken, rostfläckar och slokande, dittejpade papperslappar.

I Tyskland används en knallgul färg för att markera avgränsningar och liknande på vägar. Sviten "Grenzgelb" närstuderar hur de räta gula linjerna, som inte ens från början var perfekta på grund av det ojämna underlaget, blir omkastade till ett kaos efter vägarbeten under marken. Andra bilder visar hur de gula konturerna löses upp utan mänsklig inverkan, av att underlaget vittrar bort eller grönska växer upp i springorna mellan gatstenen.

Såväl Bircheneders val av motiv som hans noggranna utförande är imponerande, och jag hoppas att få se mer av honom.

Länk till Stefan Bircheneders hemsida och mycket sevärda galleri

The Story of a New Name av Elena Ferrante

Det är fortfarande tidigt 1960-tal i den lilla staden i Neapels utkanter. The Story of a New Name fortsätter precis där den första boken, My Brilliant Friend, slutar, för de fyra böckerna i den napolitanska sviten är egentligen en enda bok, en lång och intensiv berättelse om två kvinnors liv och hur de skuggar varandra. Lila var alltid litet bättre än bokens berättare Lenù; smartare och mer snabbtänkt än faktiskt alla andra i skolan, men faderns vägran stoppade henne från att utbilda sig vidare, och med ursinnig energi tog hon sig an familjeföretagets skotillverkning. Nästa steg in i den traditionella kvinnorollen är giftermålet med Stefano Carracci, men redan på bröllopsfesten står det klart vilka nya fällor av svek och besvikelser som äktenskapet kommer att innebära.

Lila har ett nytt namn, Signora Carracci, och ett nytt liv med en viss makt, om än begränsad. När hon väl vill arbeta i den nya familjens mataffär gör hon ett gott jobb. Hon tar sig gärna rollen som någon som hjälper andra; delar av dagskassan får ibland gå till någon som behöver pengar, och Lenù verkar tappa fokus i skolan låter Lila upp ett av sina rum för henne och insisterar på att hon skall fortsätta studierna. Lila skapar sig en ny, viktig roll i samhället hon inte kommer att lämna.

Jag (och säkert många med mig) är van vid att läsa om och identifiera mig med berättelsens Lenù; någon som kommer från knappa omständigheter, tar sig vidare tack vare sitt läshuvud och gör en klassresa som både är en räddning och en osäkerhet. Då och då i boken längtar jag efter att läsa mer om Lenù (vilket man också får mot slutet av boken), men då slår det mig att det är det motsatta som Elena vill: hon vill berätta om Lila, om den som blev kvar, den vars liv ofta blir en färgstark bakgrund till de intellektuella huvudpersonerna, ibland till och med det varnande exemplet. Hon vill berätta om världen där det inte betyder något hur intelligent du är, utan där du kan hånas som "ingen riktig kvinna" av vem som helst som fött barn, om du likt Lila inte blivit gravid eller likt Lenù inte ens är gift. Och detta är alltså livet för flickor i sextonårsåldern, som i hast rusar in i samma omständigheter som de måste sett sina mödrar i, med inrutade sysslor och makar som slår dem om de inte lyder.

Genom berättelsen om Lila får vi ändå en viktig pusselbit till Lenùs liv: inte bara osäkerheten i att behöva klara sig bland människor som har vuxit upp med klassikerna och middagsdiskussioner om samhällstillståndet, utan också en sjudande skuldkänsla över att lyckas medan den briljanta väninnan, hon som kanske borde haft Elenas plats, blivit kvar i sega familjeband och återkommande slitningar. Det är egentligen onödigt att jämföra med andra författare, men man kan ändå säga att Elena Ferrantes berättelse innehåller samma djup av detaljrikedom och närvaro som Knausgårds barndomsskildringar, men utan hans perspektiv som bakåtblickande vuxen. Vi ser Lila och Lenù som levande i sitt egen nu, utan en aning om vad som skall hända dem i framtiden, något som gör varje händelse ödesmättad av sin egen kraft.

Fler böcker av Elena Ferrante:
My Brilliant Friend
Those Who Leave And Those Who Stay
The Story of the Lost Child 

Der geilste Tag

För nästan tjugo år sedan var Knockin' on Heaven's Door en biosuccé i Tyskland; en roadmovie om två vänner som lever livet till max innan den ene killen (Til Schweiger) dör av sin obotliga hjärntumör. I år har det kommit en film med liknande handling, men nu med två grabbar som båda två vill sätta sprätt på allt de har plus en massa till innan de lämnar jordelivet. Man skall väl inte dra för stora växlar på ett fenomen som återkommer vart tjugonde år, men det känns litet sorgligt att det först är med döden inom synhåll som man kan tillåta sig att släppa lös.

Fast ännu sorgligare är det att det är så ytliga drömmar som Andi och Benno blåser liv i. Skaffa massa pengar och skaffa massa klick på vloggen är vad de planerar. Så listigt att skaffa en massa kapitalvaror på avbetalning när de ändå skall dö, det drabbar ju ingen fattig - eller? De säljer vad de just skaffat till skumma hälare och börjar posta filmer från sin (ganska) vilda resa till Afrika, och wow vad de får följare till sin youtube-kanal!

Det är en väldigt egoistisk form av självförverkligande som filmen visar upp, medan humorn håller sig inom häradet lyteskomik och aldrig blir särskilt sofistikerad. Visst kan man skratta åt Andi som vid de mest opassande tillfällen faller ihop och behöver sin andningsapparat för att inte dö, även om jag tycker det är långtråkigt. Mindre roligt är hur alla andra, särskilt kvinnor och särskilt färgade kvinnor, blir skämtobjekt i grabbarnas vilda liv. I en helt onödig scen vaknar Benno upp med ett skrik, varpå städerskan i hans bungalow blir rädd och rusar ut också med ett skrik.

Via en länk i en kommentar på deras vlogg hittar dock Andi en samling med berättelser av människor som närmar sig döden. En fin sekvens låter en äldre kvinna berätta om kärleken hon känt till sin man sedan första gången de sågs, och Andi blir märkbart berörd. När han försöker fråga om Benno någonsin varit kär fattar kompisen att Andi är oskuld! Nämen! Det fixar Benno genom att hämta två fulla engelskor till bungalowen. Så enkelt var det! Eller snarare, riktigt, riktigt osmakligt.

Ytterligare några minuter efter det fick jag helt och hållet nog av filmen och gick. Jag hade sett ungefär halva, och tänkte inte slänga bort ännu en timme av mitt liv på sådant pubertalt skräp. Eftersom jag gärna vill tänka mig att Tyskland är "ett Sverige för vuxna", som Horace Engdahl sagt, blir jag beklämd av att tänka på att sådan smörja uppskattats av såväl publik som kritiker. Även om filmen gjorde en maximal omvändning till seriositet och intressant handling under sin sista halva, kan det aldrig väga upp den första timmen av blandat skräp. Vad gäller humor och sensibilitet är Tyskland fortfarande ytterst omoget och kommer att fortsätta vara det så länge man dubbar anglosaxiska komedier och istället spelar på skrikiga röster och slapstick.

Historisches Museum i Regensburg

År 79 efter Kristus var Ratisbona namnet på staden vi idag kallar Regensburg. Då var det en romersk befästning längs Limes, gränsen för det romerska riket, och just Ratisbona var lämpligt beläget vid toppen av den nordligaste kröken av Donau. Ett stycke av kastellet från den tiden finns ännu kvar, trots att det revs av anfallande germaner ett knappt sekel senare. Befästningen byggdes åter upp till år 179, då längre norrut, och flera delar av portarna och andra byggnader finns kvar i staden. Det byggdes också ett härbärge och en badanläggning som var öppen även för civila besökare.

Det historiska muséet i Regensburg har en gedigen utställning om stadens intressanta historia. Där finns många artefakter från romartiden som berättar om vardagslivet och ger en inblick i dåtidens seder. I muséet visas förstås också fynd från ännu äldre tider, då kelter och andra folkslag levde i landskapet.

Regensburg fortsatte att vara en viktig plats för handel, hantverk och produktion, och mellan år 1135 och 1146 byggdes den imponerande stenbron över Donau som ännu finns kvar, och som gjorde Regensburg ännu mer attraktivt som handelsplats. Utställningen visar hur staden växte under århundraden, vilket man vet ganska väl tack vare noggrann bokföring. En karta över staden vid en period under medeltiden låter åskådaren välja att se, i tur och ordning, var stadens alla bagare, fiskare, slaktare, advokater med mera bodde. Mycket imponerande är återuppbyggnaden av vävarnas gillessal, med träpaneler bemålade med intressanta och väl utförda motiv av helgon, kungar och scener ur historien.

Museilokalerna fortsätter in i det som varit kyrka för Minoriterna, en gren av Franciskanerorden. I gångarna med vackra fönster av färgade glasskivor visas skulpturer av Jesus, Jungfru Maria och andra helgon, och altartavlor från gamla kyrkor i trakten. Genom historien har Regensburg varit ett centrum inte bara för handel utan även för såväl katolska som lutheranska samlingar och regenter. Den gedigna utställningen på Historisches Museum är sevärd, även för den som inte kan läsa de övervägande tyskspråkiga texterna till montrarna. Det kan sedan kompletteras med ett besök i utställningssalarna i besöksforumet intill stenbron, där ytterligare filmer, översikter och föremål visas upp.


Länk till Regensburgs sida om Historisches Museum

För mer information om Limes har Börje skrivit flera intressanta poster om sin resa till jubileet som hölls häromåret.

Jenny Erpenbeck på Internationell Författarscen Kulturhuset

Kvällen med Jenny Erpenbeck är främst dedikerad boken Aller Tage Abend, hennes senast utkomna på svenska, då under namnet Natt för gott. Författarinnan börjar med att läsa första sidan ur boken på tyska, stillsamt men inlevelsefullt. Därefter vidtog samtalet med Jenny Tunedal, där Erpenbeck berättade om sin bok och hur hon tänkt när hon skrivit den, med många modesta "na, ja..." instuckna framför förklaringarna.

Aller Tage Abend ger fem olika varianter på en människas liv och död; hon dör på olika platser och på olika sätt och under olika omständigheter i livet varje gång (och undkommer också just den döden fem olika gånger och lever vidare). Detta belyser också det faktum att en människas biografi kan bli för ensidig - man kan se på hennes liv från många olika håll, och det illustreras av de olika livsskedena i huvudpersonens liv.

Det räckte inte för Jenny Erpenbeck att skriva om en person som dör; hon behövde se på det från flera håll. Med varje död försvinner ju en hel värld, och i boken syns det att en människa är en korspunkt av många möjliga vägar för hennes närstående.

Boken handlar också om gränser mellan människor; flera gånger händer det att människor ljuger för sina barn, för att skydda dem, vilket inte alltid leder till något bättre. När sedan människan med hemligheten dör betyder den inget längre - Jenny Erpenbeck säger att döden öppnar hemligheterna, något jag inte riktigt kan tolka och får fundera vidare på. I boken illustreras också hur undanhållna fakta låter människor förlora sin historia; huvudpersonens son betraktar Goethes samlade band i en antikvitetsaffär och vet inte att de en gång ägdes av hans mormorsmor.

En annan gräns eller kanske koppling är den mellan att skriva och att leva, draget till sin spets i bokavsnittet i Moskva, där rätt eller fel utsagor i självangivelsen betyder liv eller död för den som skriver. Erpenbeck slogs av dödens närhet när hon läste en bok av Reinhard Müller (bosatt i Sverige) om skådeprocesser under Sovjettiden: uttrycksfulla tal i dåtidens nu av författare som hon visste skulle vara döda tre månader senare. Med boken har hon inkorporerat en erfarenheter från sin egen farmor, som i ungdomen var entusiastisk kommunist, blev desillusionerad av tiden i Sovjet men anmodades att inte sätta det på pränt av politiska Kamrater "för att inte fienderna skulle kunna vända det mot dem". Erpenbeck, som vuxit upp med en kommunism som främst bars av åldrade, trötta människor, fick för boken leva sig in i att vara ung och brinna för idéer som man trodde skulle förbättra världen.

Annan research som Jenny Erpenbeck gjorde var att besöka den judiska kyrkogården i Wien, huset där mormodern växte upp och Lemberg, och söka på internet, förstås. Något hon funnit, som hon inte hade kunnat hitta på själv, var listor över priserna på judiska familjers ägodelar när de såldes till tyska familjer under kriget. (Dessa listor har ju en central och bitande plats i Heimsuchung/Hemsökelse.) Listor och förordningar skapas av människor som inte är stora tänkare. Det kalla språket döljer många känslor. Men under ytan finns det så mycket som inte sägs ut, och det är det som intresserar Erpenbeck. Det är mycket intressant att få höra, eftersom det är så jag uppfattar hennes egna böcker: det strama, analytiska språket antyder mycket mer, och det blir än mer kraftfullt för att så mycket hålls strax utom synhåll.

Böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Aller Tage Abend

Zorn (Fury) på Theater Regensburg

Fury på engelska, Zorn på tyska, raseri på svenska. Pjäsen med den korta, rivande titeln är skriven 2013 av australienska Joanna Murray-Smith och har en anglosaxisk stämning som slog igenom även när den spelades på tyska. Huvudperson är Alice Harper, som just skall få pris för sin framgångsrika forskning inom neurovetenskap och hamna i mediernas fokus. Men nu riskerar blicken att riktas mot sonen Joe, som tillsammans med en klasskamrat klottrat på en moské. Tonårspojkens brott är ett stort nederlag för föräldrarna Alice och Patrick, fria själar som känner att deras uppfostran borde gjort sonen öppen för andra människor och seder.

Flera av Murray-Smiths pjäser har spelats runt om i världen, inte helt utan invändningar. Jag har mina egna vad gäller såväl manus som framförande. Till att börja med är historien upphängd på ett par plot twists som kanske är tänkta att komma som överraskningar, men som inte är så svåra att förutse och därför inte gör så stort intryck. Därutöver är historien spretig, med en följd av scener som får ta sin tid men mest är stickspår. De tillfällen där maken Patrick får breda ut sig i självgott flummande (vilket Gerhard Hermann gör mycket bra) är mest irriterande och ovidkommande. Allvarligast är dock att huvudfrågan, den om att se andra människor som sina motståndare och vad man har "rätt" att göra då, inte får tillräckligt med diskussion och djup de gånger den tas upp.

I pjäsen finns också Joes lärare Warren, en auktoritetsperson med vissa komiska egenheter. En habil brittisk skådespelare hade kunnat ge honom den rätta balansen mellan pondus och fånighet, men Gunnar Blume kan bara ge honom en haltande växling mellan lyteskomik och maktfullkomlighet. Inga av skådespelarna är egentligen dåliga, men inte heller bra, och det beror till största delen på att rollerna är för platt skrivna. Zorn (Fury) har höga ambitioner men når inte ens halvvägs.

Länk till Theater Regensburgs sida om Zorn (Fury)

Foto: Jochen Quast

 

Hail, Caesar!

Bröderna Coen är fantastiska filmskapare; vita duken är det rätta mediet för dem att uttrycka sig. De lär ha sett tusentals filmer från alla genrer och epoker, men har ändå utvecklat en helt egen berättarstil. Därför är det ett dubbelt nöje att se dem ta sig an nittonhundrafemtiotalets Hollywood, en av guldåldrarna då såväl mastodontfilmer som auteur-verk var efterlängtade, och filmstjärnorna var större än livet - fast ändå inte.

Hail, Caesar! berättar om en tid när filmstudior hade jättebudgetar för sina storfilmer, men också noggrant vakade över sina stjärnors image till den grad att spelet bakom kulisserna innebar lika mycket drama som spelet framför kamerorna. För att understryka det är det samma berättarröst som kommenterar film-i-film-handlingen som den inramande handlingen, med den sammanbitne studioagenten Eddie Mannix (Josh Brolin) på nattuppdrag för att hindra studions starlet från att ta skabrösa foton. Strax efter får vi se den perfekt sminkade simhoppsdrottningen DeeAnna Moran (Scarlett Johansson) svära medan hon sliter av sig sin glittriga fisksjärt. Snart kommer hennes gravidmage att börja puta - och hon som för stunden är ogift! Mannix har verkligen ett heltidsjobb med att upprätthålla filmstjärnoras image utåt.

Vissa kritiker menar att Hail, Caesar! är för splittrad, med flera parallella handlingar och aktörer med halvstora roller som dyker upp och sedan försvinner ur fokus. För egen del älskar jag varje del av filmhistorien som glimtar fram; en sjungande cowboy med ett hjärta av guld, en stiliserad scen á la I fjol i Marienbad, en spänningsscen med blinkning till I sista minuten, och en fantastisk masscen med Channing Tatum i spetsen för dansande matroser i den flirtigt homoerotiska No Dames.

 
Hjälpligt ihoptråcklad blir skeendena av den oturliga händelsen att storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) blir kidnappad mitt under en filminspelning, något som bröderna Coen skruvar fram mer humor och ett par snöpliga sidospår ur.

Men trots den hejdlösa driften med överambitiösa regissörer och filmstjärnor på tvärs med sin image är Hail, Caesar! en hyllning till filmmediet och de äkta känslor som det kan mana fram hos sina tittare. Mot slutet av filmen är Baird Whitlock tillbaka i sin roll som romersk officer vid Jesu fötter under korsfästelsen, och med allt fummel och fulspel i färskt minne är det som att allt stannar upp, och tillsammans med kameramännen rörs vi åskådare av hur han omvänds till att tro på Jesu Kristi gudomlighet. På samma sätt ser vi hur Mannix, som finner styrka i sin katolska tro och i kärleken till sin familj, tycker att arbetet med att valla skådespelare och lösa problem i kulisserna är meningsfullt och rätt. Hur artificiellt och ytligt något än är, kan det ändå väcka en känsla av sanning och vikt hos betraktaren. Hail, Caesar! är sprakande underhållning med en kärna av äkthet.

Bayerisches Nationalmuseum i München

Centralt i München ligger Bayerisches Nationalmuseum (BNM), där man samlat konstfärdiga artefakter från flera sekler ifrån området som utgör Bayern. De visar upp olika tiders estetik, vad som utgör status och framför allt hantverkares och konstnärers skicklighet genom århundraden. I salarna finns statyer och monument med den rutiga bayerska flaggan och lejon med det litet lustiga utseendet de får när de formats av människor som aldrig sett ett lejon i verkligheten.

Ett av de äldsta föremålen är en elfenbensplatta från 400-talet, där Jesu uppstigande till himlen visas på ett mycket levande sätt med välsnidade, uttrycksfulla ansikten, naturdetaljer och framför allt Guds hand som med ett fast grepp hjälper Kristus det sista steget upp till himlen.

Utsmyckningar av kyrkor och religiösa symboler var ju under lång tid en av de främsta anledningerna till att konstverk skapades, med stor skicklighet, omsorg om detaljerna och vördnad inför motiven. Från gamla kyrkor och kapell har muséet kunnat spara statyer av Maria med Jesusbarnet och altartavlor som imponerande med såväl storlek som utförande. Nedanstående är från 1485-90 av Hans Klocker und Werkstatt.

Från 1513 är den kusliga skulpturen med ett skelett som rider ett lejon - en symbol för att döden vinner även över den mäktigaste. Gruppen satt i ett klockspel, och för varje slag som klockan slog så klapprade skelettet med käken och slog sin klubba i lejonets nacke. Skrämmande och fascinerande även fem sekler senare!

Föremålen är noggrant skyltade och beskrivna, dock enbart på tyska. Det finns audioguider med inläsning på andra språk, inklusive engelska, för ett fåtal föremål, men det är alltså en stor fördel att förstå tyska. Ett undantag är samlingen av rustningar, där varje föremål är utförligt beskrivet på både tyska och engelska. BNM är känt för sin stora samling av rustningar och lockar därför specialintresserade, säkerligen från hela världen.

De många olika rustningarna i utställningen visar hur utförandet utvecklades och förbättrades under de århundraden som de bars som mest. Beroende på om bäraren skulle sitta till häst eller ej utformades rustningen annorlunda, och för tornérspel gjordes överdelen assymetrisk för att hjälpa ena armen att hålla lansen på plats och låta den andra röra sig friare. En stiligt dekorerad rustning som förevisas lär ha varit mer för uppvisning än använd i strid; av fyrtio delar som kan kombineras ihop på olika sätt finns sjuttion på BNM, medan andra finns på Wallace Collection i London och ytterligare andra i Paris, på de muséer som tillika är kända för sina samlingar av rustningar. Men medan den, och goss-rustningen för ett barn som snart bör ha vuxit ur den, är statussymboler, så syns det märken av vapen som träffat på andra av de förevisade hjälmarna och plåtarna.

Det som visas på Bayerisches Nationalmuseum är snarare de välbemedlades historia än fotfolkets, men ett besök ger ändå en överblick över femton sekler, och respekt för de konstnärer och hantverkare som skapat de artefakter vi kan se än idag och ge oss en inblick i forna tiders estetik.

Länk till Bayerisches Nationalmuseum

Din vän datamaskinen av Pär Thörn

Den vän datamaskinen - För hela familjen står det när man startar maskinen. Så omtänksamt, som något en förutseende stat har utvecklat och distribuerat för medborgarnas nöje. Boken listar maskinens funktioner, och innehållet låter verkligen som något förmyndarsverige kunnat hitta på i hemdatorernas barndom. (Dock finns en del detaljer av senare tidpunkt, men desto fler från ett fiktivt 1980- och till och med 1960-tal.) Ja, bara ordet datamaskin är ju en tidsmarkör!

Jag tycker om känslan Pär Thörn frammanar när han beskriver knapparna, de fyra färgkodade knapparna som i olika kombinationer startar olika funktioner i datamaskinen. Det som startas är också så härligt undervisande, begränsat, halvtaffligt, och slumpmässigt detaljerat. Ett gott exempel är den röda knappen som startar nationalsången och med ett tryck på den blå knappen ger inkorrekta fakta om den. Ytterligare ett tryck på rött byter till en nationalsång från en kortare lista av länder. De epilepsiframkallande ljusblixtarna benämnt Hemmadisco är också en höjdpunkt.

Tyvärr förlorar boken i mitt tycke på att den förlorar sig i absurt detaljerade utvikningar om den tidigare ägaren och hans politiska engagemang, eller vad som hände när någon verkligen tryckte på kombinationen för att alarmera en granne; grannen kom över och följde instruktionerna för hur användaren skulle tilltalas; och det äventyr som de två efter det gav sig ut på. Datamaskinen med sina självtester för psykisk sjukdom eller själslig nöd vore tillräckligt surrealistisk i sig själv, med fokus på funktionerna och mindre på minutiösa redovisningar av vad som hände i en exakt tidpunkt i en människas liv, även om det är en gåta i sig hur allt det kan vetas och återges av datamaskinen.

Ändå är den femtiotalet sidor korta boken en omskakande och tänkvärd upplevelse. Skulle jag vilja ha en sådan datamaskin hemma? Nej, hu, trots den uttömmande systembeskrivningen litar jag inte på att den inte börjar göra annat och värre, och även om den inte gör det är de inprogrammerade funktionerna läskiga nog.

(Se bilden nedan för en fullständig översikt.)

Silicon Valley

Silicon Valley, ett Hollywood för IT-entreprenörer, dit drömmar kommer för att få vingar eller dö! Där finns de stora multinationella företagen, de som gjorde rätt och har slagit över hela världen. Där finns också tusentals hoppfulla hackers som sitter i ett vardagsrum och försöker vara först med nästa killer app. De dras till Silicon Valley för där finns andra skickliga idérika programmerare, en god arbetsmarknad för dem och inte minst riskkapitalister beredda att stötta dem om deras produkt ser ut att ha någon chans.

Hemma hos Erlich Bachman sitter fyra sådana hoppfulla killar: Richard, Nelson, Gilfoyle och Dinesh, med varsin halvbra produkt och ett jobb på IT-jätten hooli för att försörja sig innan framgången når dem. Stereotypen säger att utvecklare är nördar med sociala svårheter, och det är inte helt osant i Silicon Valley, men de är inte alla samma sorts nördar. Snarare är de socialt underbegåvade för att de är i en mycket speciell miljö där tusentals unga killar (väldigt få tjejer) jagar efter att hitta och använda de bästa teknikerna och tillämpningarna för att skapa något som skall slå i hela världen, där det alltså faktiskt är viktigare att kunna allt som rör programmering och datorer än att umgås med andra människor.

Utom, då, när ditt program blir en succé och investerarna börjar flockas. Det är vad som händer med Richards först så hånade program Pied Piper. Den visar sig vara uppbyggd kring en suverän komprimeringsalgoritm som Richard utvecklat. Nu väcks intresset hos investerarna med några miljoner i bakfickan. En av dem är Peter Gregory, om något ännu mer introvert än Richard. Det är komedi utan att bli lyteskomik när de två möts och försöker hålla igång ett samtal och samtidigt genomgående undviker ögonkontakt.

En annan intressent är Gavin Belson, VD för hooli där Richard tidigare jobbat. Nu startar fulspelet - har han utvecklat Pied Piper på arbetstid? De lyckas få tag på en kopia och försöker reverse engineering för att få fram en rivaliserande produkt. Samtidigt gäller det att offentligt sprida tvivel om att det är Richard som sitter på den bästa komprimeringsalgoritmen, ja, till och med om att det är han själv som skapat den, och forne kollegan Nelson blir en bricka i det spelet.

En räddning i den turbulens som uppstår är Jared, en ekonomiassistent som lämnar hooli för att hjälpa Richard och killarna. En annan räddning är Monica, Peter Gregorys assistent, som också vill det bästa för Pied Piper. De båda kan hjälpa Richard att navigera bland investeringserbjudandena och avslöja vad som skulle ha dåliga följdverkningar för dem. I en annan trängd situation är det Erlich Bachman som lyckas hålla skeppet på rätt köl; när Richard är för ängslig för att kunna berätta om produkten behövs det någon som han med en släng av storhetsvansinne för att övertyga.

För mig med snart två decennier i IT-branschen är det extremt roligt att följa Silicon Valley. Stämningen i Kista är inte alls så uppskruvad som i Silicon Valley, men det går att känna igen typerna och de smärre katastroferna som händer varje dag under utvecklingsprocessen. Jared sätter upp en SCRUM-tavla! Gilfoyle och Dinesh fnyser men den väcker deras tävlingsinstinkt och räddar dem ytterligare ett stycke på vägen mot TechCrunch.

När jag först började se serien var jag under villfarelsen att det var ett seriöst drama, och räckan av problem som tornade upp sig, såväl finansiella som sociala, gjorde mig mycket nervös. Så upptäckte jag att Silicon Valley skapats av Mike Judge, mannen bakom Beavis & Butthead och Office Space. Aha, en komedi! Ja, de ymniga bakslagen är där för att skrattas åt, och när jag fattade det var det en lättnad. Det vill säga, inte helt, för humorn är ofta av det pinsamma slaget, som i The Office men snäppet värre. Dock har Silicon Valley alltid en fot kvar i verkligheten, och det gör den till en guldklimp omgiven av nervöst dallrande Jell-O.