Kids In The Hall 2022

Över hundra avsnitt av serien med samma namn gjorde gruppen The Kids in the Hall på 1990-talet, och vi som följde dem fick många rejäla skratt och udda kompisar i Chicken Lady, Idiot Boy och Thirty Helens (Agree). De fem killarna Dave Foley, Kevin McDonald, Bruce McCulloch, Mark McKinney och Scott Thompson gjorde sketcher med en humor som var både smart och fånig, konstig och inte särskilt elak. När de klädde ut sig till kvinnor valde de peruker och klänningar med lika stor omsorg som de lade sin makeup, och blev faktiskt riktigt, riktigt söta.

År 2022 kom de tillbaka med åtta nya avsnitt! Det pirrar i magen när det välkända gitarriffet drar igång vinjetten. Har humorn hållit? Har grabbarna hållit, eller har de fallit för trycket att förnya sig och anpassa sig till samtiden? Nej, visst har det krupit in nutidsfenomen i scenerna men kvar från nittonhundratalet finns tonen i humorn och också känslan av kompisgäng som spiller över från karaktärerna de spelar. Det ökar känslan av nostalgi man kan få när man ser att även de gamla hjältarna blivit äldre, rynkigare och gråhårigare.

Men det är inte nostalgin som dominerar serien utan den sköna humorn i lika hög grad som för trettio år sedan. De enskilda sketcherna är gärna långa och låter ett konstigt utgångsläge utveckla sig och bli ännu mer surrealistiskt, fast hela tiden med en fot i verkligheten. Nytt och jätteroligt är det återkommande inslaget Friends of Kids in the Hall med inhoppande gästskådespelare. 

Får vi se några gamla favoriter då? Kanske Headcrusher?! Kanske det, kanske det! Och också variationer på scener från de första åren - konstiga skor går det att göra mycket av. Och tredje avsnittet är guld nästan från början till slut, med den uppgivne Doomsday DJ "Motormouth in the morning" och hans enda vinylsingel, och en historia om Shakespeare i dagens värld. Killar, ni har det fortfarande! Ge oss ännu fler avsnitt, please (med mitt snällaste försök till kanadensisk accent)!

Nabucco på Arena di Verona

Arenan i Verona byggdes för tvåtusen år sedan, med plats för 30000 sittande kring arenan i centrum. En jordbävning år 1117 förstörde mycket, men arenan återuppbyggdes och sedan en operafestival år 1913 till Verdis 100-årsjubileum används den regelbundet, och de årliga operafestivalerna är ytterst populära.

Nabucco (Nebukadnessar på svenska) är det verk som gav Giuseppe Verdi hans genombrott. Uppsättningen av franske regissören Arnaud Bernard flyttar handlingen i tid och rum till den ungefärliga tiden och platsen för operans tillkomst, Milano 1848 och Cinque giornate, upproret mot Franz Joseph I, dock utan att ändra ett ord i librettot vilket fungerar väl. 

Effekten av scenografin och en nations försök till sammanhållning under ockupationsmakt i en ganska nära nutid gör ett extra starkt intryck i dessa dagar. Vi ser ett hundratal soldater postera sig högst uppe bakom scenen, bärande den gula Habsburgska fanan, för att sedan ta sig ned mot operahuset och jaga samman det italienska folket. Tio hästar med ryttare i blänkande hjälmar rider in på scenen, och ytterligare en hästdragen vagn för in Nabucco som sedan kliver ut på andra våningens balkong varifrån den italienska flaggan blivit halad och sedan bränd.

Från platserna mittemot scenen har man god överblick över allt som händer på sidorna, även om man inte ser enskilda anletsdrag, men uppsättningen är ju tänkt att vara en stor helhet och det är verkligen magnifikt. Ljudet är förstås svagare än i vanliga operahus, men mjukt och välljudande. Alla sångare är goda men allra mest imponerar Amartuvsin Enkhbat som Nabucco och Ewa Plonka som Abigaille - det är ljuvligt att höra deras egna arior och styckena de sjunger tillsammans! I sista akten lyser också Francesca di Sauro upp som Fenena. 

I sista akten har handlingen flyttat in i operahuset och blivit till själva operaföreställningen, med fångarnas kör i "hebreiska" kläder och en uppställd Baalsbild. Den underbara kören "Va pensiero..." sjungs faktiskt två gånger, i enlighet med vad som sägs om de första föreställningarna då musiken gjorde succé från första stund. Det var fint att låta oss i publiken höra dessa ljuvaste av toner hela två gånger.

Operorna inleds klockan nio på kvällen och framförs medan det mörknar. Fyrtiogradiga dagstemperaturer hann sjunka till fortfarande höga trettio grader, och även om det fläktade litet inne i arenan var det mycket varmt. Man undrar hur sångarna i sina gedigna kläder i strålkastarljuset klarar det! Men jo, de var ju felfria och en fröjd att se och höra.

The Black Locomotive av Rian Hughes

Tåg, och ännu mer ordet lokomotiv, väcker för många lockande tankar om stora, kraftfulla och nästan levande väsen som pyser och ryker när de rör sig framåt på rälsarna vi lagt ut åt dem. En av huvudpersonerna i boken The Black Locomotive, Austin Arnold, gick som barn med i The Smokebox Club och fick en skiva med den glada klubbsången, vilken vi tack vare en QR-kod också kan höra. Nu är Austin utgrävningsledare för tunnelbyggen under London. Det aktuella projektet är ytterst hemligt, och man har ignorerat gamla romerska mosaiker, viktorianska gravplatser och annat som den stora borren har tuggat sig igenom, men nu har man stött på något helt annat än vad man någonsin har sett.
Det händer att en projekt åtföljs av en konstnär som dokumenterar miljöer och händelser på ett estetiskt sätt. Trots att projektet är topphemligt har man underligt nog blivit tilldelad en konstnär, den litet aparte och udda klädde Rutherford som observerar litet från sidan.

Texten i Rian Hughes grafiska roman löper sällan längre än några sidor i taget; kapitlen är ett tiotal sidor långa men även inne i dem bladas det in illustrationer i svartvitt; sprängskisser, piktogram, paletter över olika ytor, foton till kapitelöppningarna. Texten själv är rik på skildringar av mer ovanliga miljöer, som garaget och övergivna lokaler i Rutherfords bostadsområde. Former, färger, texturer beskrivs sinnligt trots att de inte hör till det som annars kallas skönt - asfalt, betongväggar, fläckar efter försvunna objekt - men vi är ju många som verkligen gillar just de delarna av staden och dess infrastruktur.

Objektet som utgrävningen har stött på förbryllar inte bara med sitt enorma format utan med den ovanliga designen som delvis är helt olik allt människan har skapat, delvis är speglingar av staden som växt fram ovan jordytan. Men objektet måste funnits där innan London! Fokus flyttas till att undersöka objektets innanmäte. Efterforskningarna leder till att man steg för steg kommer att komma i kontakt med något verkligen alien. Rian Hughes har sannerligen skapat en extraordinär upplevelse med sin spännande historia på ovanligt format.

Reservation Dogs

Tonårslivet i en småstad kan vara outhärdligt tråkigt. Allt omkring en påminner om vad man inte vill fastna i, och människorna som faktiskt är kvar om vad man inte vill bli. Frihetsdrömmen är att lämna allt och sticka till Kalifornien. Det är vad Bear, Elora, Cheese och Willie Jack jobbar mot - eller kanske inte jobbar, för det är små och stora brott som fyller på deras reskassa. Allra störst av dem lär lastbilsstölden i första avsnittet vara.

Men kidsen i gruppen Reservation Dogs är inte lika kalla och våldsamma som männen i Reservoir Dogs. Gruppens ledare Bear får svåra skuldkänslor av vad den stulna lastbilen får för konsekvenser dess chaufför. Och litet senare blir han nedslagen av det nya gänget i staden, NDN Mafia.

Avsnitten i TV-serien Reservation Dogs följer främst de fyra ungdomarna, men också människor i deras omgivning så att man får en god känsla för det lilla samhället på reservatet i Oklahoma. Den lokala polismannen Officer Big är disträ och slarvig men också någon som vet när man inte behöver vara strikt. Och om tonåringarna känner sig fast i sina liv så verkar Mose och Mekko (spelade av bröderna Lil Mike och Funny Bone) alltid komma incyklande från en egen, mycket coolare tillvaro.

Ungefär lika vaga som flyttplanerna verkar ungdomarnas begrepp om sin idenitet som ursprungsbefolkning vara. Kan Eloras onkel Brownie lära dem att fightas på indianskt sätt? Men även om naturmystiken inte genomsyrar deras liv idag, smyger personer ur mytologin in ibland - Deer Woman - och framför allt den namnlöse ande - förfader, onkel, kusin, farfar, vad du vill - som visar sig främst för Bear och är befriande oklar, till och med smått tafflig, och inte alls kommer med någon outgrundlig ursprungsmystik och hemligheter om livet.

Det finns en sorg mitt i ungdomarnas vänskap: Willie Jacks kusin Daniel som dog förra året. Det var han som ville till Kalifornien. Men trots att motgångarna är många och svordomarna ännu fler så är Reservation Dogs en serie med hjärta och ofta humor.

Uffizierna i Florens

Man börjar på övre våningen av Uffizierna och leds av pilar genom många salar med mycket och vacker konst. Det vill säga, först står man i kö tillsammans med andra förväntansfulla konstälskare och går sedan uppför några trappor så att ens lekamen är uttröttad och själen vänd mot de eviga värdena. Där finns så många unika, världskända och älskade verk som Botticellis Venus och även hans Våren, Michelangelos fascinerande Medusahuvud och Artemisia Gentileschis kraftfullt karvande Judith. Det var underbart att få se dem men jag vill passa på att berätta om mindre kända verk som drog till sig min uppmärksamhet av olika anledningar.

Först går man dock bland altartavlor, triptyker och andra avbildningar av Jungfru Maria med Jesusbarnet. Man får se många milda leenden på stiliserade ansikten kransade av gyllene glorior, bland annat i Pietro Lorenzettis Madonna and Child with Eight Angels (1340). Här tycker jag om hur Jesusbarnet lägger sin hand på Maria, officiellt kanske för att välsigna henne, men i en gest som vi känner igen från när bebisar vill klämma och undersöka vad de ser för att lära sig mer om världen.

Ambrogio Lorenzetti målade 1327-32 fyra bilder som visar hur Sankt Nikolaus i hemlighet hjälper tre fattiga flickor med hemgiften, blir vald till biskop av Myra, återuppväcker ett barn och räddar Myra från hungersnöd.

Fra Giovanno de Fiesole kallad Beato Angelico fångade min blick. I det myckna guldet ger han mänsklighet åt Jungfru Maria som håller Jesusbarnet (1435) och även i hennes utkorning av den fullkomnade Jesus tillsammans med änglarna och helgonen i himlen. Han kunde förena den medeltida guldgrunden med renässansperspektivet och gav också liv och stillsam estetik åt ansiktena han målade. Se på de många och olika ansiktena i den mittersta tavlan! Men ännu mer spännande är nog Stories from the Lives of the Holy Fathers in the Desert (Thebeid) (1420), som skildrar hur många eremitmunkar under det första seklet efter Kristus drog sig undan för kontemplation utanför staden Thebes, men ändock behöver bruka jorden och arbeta på andra sätt arbeta för att få sin dagliga föda.

I Andrea Mantegnas triptyk med scener ur Kristi liv lade jag märke till att alla änglarna i den vänstra panelen och några av dem i den mittersta är röda. Senare såg jag några änglar med röda respektive rosa vingar (1451-53) av Francesco di Stefano kallad Pesellino. (De var tre, men den röda längst till vänster i raden fick inte plats på min bild.)

Bland de många kristna motiven fanns också några scener hämtade ur den romerska mytologin, och historien om Leda och svanen återkom ett par gånger. Jag gillade tavlan av Francisco Melzi som visar en stolt och glad Leda som ser ned mot sina två nykläckta par av tvillingar medan hon håller om en kraftfull svan (1505-07).

Det bör förstås noteras att den romerska och grekiska mytologin varit närvarande hela tiden, då korridorerna mellan tavelrummen visar skulpturer från antiken. Det vill säga, ofta har bara ett fragment från för tvåtusen år sedan bevarats, men kompletteras på 1500- eller 1600-talet av dåtida konstnärer som fått chansen att mäta sig med forna mästare och visa sin skicklighet i att skapa livfulla kroppar och tygdraperingar. Ett av de fina verken, som var populärt på sin tid, är Ganymedes och örnen (en förklädd Jupiter) som skall ta honom till Olympen. Ett annat verk visar en kvinna som rider på en sjöhäst, en häst med simfötter och svans användbar för simning.

Kvinnan Niobe skröt om att hon hade fler barn än gudinnan Latona vilket väckte gudinnans raseri. Till hämnd beordrade hon sina barn Apollon och Artemis att döda Niobe med alla sina barn. I ett rum ser vi Niobe och alla barnen skräckslaget blickande mot himlen med utsträckta armar för att värja sig mot sin kommande död. Statyerna återupptäcktes år 1583 i Rom och fördes till Florens 1770 där storhertigen Pietro Leopoldo lät ställa i ordning det grandiosa rum där familjens sista stund bevarats i sten.

Jungfru Maria bar och födde Jesus Kristus, och ammade och skötte om honom - och tillbad honom också som sin herre och frälsare. Det finns flera fina tavlor som visar det senare, såsom Filippino Lippis (1478-80) där Jesusbarnet tittar tillbaka med en litet förundrad blick, och Antonio Allegris kallad Correggio (1524-26) där det lilla barnet lekfullt tar tag i sin mors mantel som han också ligger på.

I den här tavlan från 1492-96 av Luca Signorelli gillar jag de två moderiktiga herrarna som står sist i kön för att visa sin vördnad för Jesusbarnet, och sina tjusiga hosor för världen.

Den lilla ängeln har fått tag i en luta som är för stor för den, men vill verkligen spela... eller är det någon som börjar bli trött i tavlan från 1521 av Giovanni Battista di Jacopo kallad Rosso Fiorentino? I vilket fall som helst är det charmerande.

I den här tavlan föreställande Madonnan och Barnet på tronen flankerade av Franciskus och Antonio av Padua gillar jag hur blickarna skickas åt olika håll i triangulära former. Det är nästan så att man kan se spår av synfälten i tavlan från 1500-02 av Francesco Raibolini kallad Francia.

Giovanni di Medici var Eleonora av Toledos och Cosimo I:s fjärde barn och därför ämnad åt en karriär i kyrkan, vilket hans röda kläder redan visar och vilket sedan blev sant. I handen håller han en steglitsa vilket symboliserar Kristi lidande. Men se så härligt han skrattar, den trinde lille gossen! Agnolo di Cosimo kallad Il Bronzino målade tavlan år 1545.

C:a 1550 målade Giorgio Vasari denna vackra tavla med motiv av herdarnas tillbedjan inför Jesusbarnet - vår Frälsare som lyser av sin helighet. 

Alessandro Allori målade 1595 den litet skrämmande bilden av hur Jesus går på vattnet och Petrus, när han nästan är framme, tappar i tron och ena benet sjunker ned. Fascinerande!

Tizian, Rafael, Michelangelo och många andra viktiga konstnärer har jag utelämnat här fastän jag njöt av deras verk inne i museet. Jag vill inte överdriva och säga att jag mot slutet av dagen kände mig som Adam och Eva som drivs ut från paradiset i Tintorettos tavla (1550) ovan, när det var dags för mig att lämna Ufficierna. Istället var jag mycket mätt och nöjd, och lycklig över den stora samlingen av konsthistoria och kulturskatter som jag och många andra gick runt och hänfördes av.

Länk till Ufficierna

Nikes bok av Agnes Lidbeck

De är tre familjer som bor nära varandra i det lilla samhället på den skånska kusten. När boken börjar är den ena familjen nytillkommen, som sommargäster i Jannes och Rosmaries stuga, och det är de som kommer att skaka om relationerna. De vuxna grannarna på stranden räddar den tvååriga Nike från att drunkna och hittar sedan hennes mamma Sonja utslagen av ångest bland klipporna. När Sonja behöver tas in på sjukhus tar de fastboende familjerna hand om lilla Nike och hennes pappa Olle, allra mest grannfrun Karin som hittar den söta dotter hon aldrig fick själv.

Agnes Lidbecks berättelse går in i tankarna på alla på Näs och fixerar såväl de där stunderna av ögonblickliga beslut på instinkt som längre överläggningar som mognat inuti en människa under flera år. De tre paren bor nära varandra men är alla väldigt olika och läser händelser på olika sätt. Några förflugna ord kan växa till något stort, man kan råka se något och förstå så mycket mer då man känner alla inblandade sedan åratal.

Att en oöverlagd handling kan få stora konsekvenser blir vi påminda om flera gånger i boken, och det är kanske min största invändning: de återkommande varningarna om att det här startade något som kommer att sluta illa. Det gör att hela boken får en en air av undergång och man väntar på nästa katastrof. De där påminnelserna hade inte behövts eller kunde ha varit färre.

I övrigt är boken mycket bra, miljöskildringarna är levande vare sig det gäller naturen eller rummen och deras inredning, och de bidrar till förståelsen av personerna och det de gör. Den tjocka boken gör nedslag med några års mellanrum från 1982 fram till 2019 och ser barnen växa upp och tyvärr börja göra varandra mer illa än väl, inte för att de är elaka utan för att man inte når fram till varandras känslor. De reser ut i världen och kommer ibland hem igen, och är egoistiska på ett annorlunda sätt än deras föräldrar var.

Barnen som blir vuxna och de vuxna som blir gamla är många i Nikes bok men Agnes Lidbeck ger dem alla personlighet och liv, och olika insikter om ensamhet, meningslöshet, drömmar som kört av rälsen. Jag är mycket glad över att få läsa en så lång och välskriven bok som följer sina karaktärer mellan toppar och dalar under nästan fyrtio år.

Julia

För över tio år sedan kom filmen Julie & Julia, en dramatisering av hur hemmakocken Julie Powell lagade sig igenom Julia Childs klassiska kokbok Mastering the Art of French Cooking. Vi såg en Julia som njöt av livet och var mycket mer avslappnad än vår samtida klickjagande bloggare. Men så enkelt var det förstås inte heller för Julia Child på sin tid. 

Serien Julia följer perioden då Julia Child startade sin TV-serie där hon lagade mat inför kameran. Och som vi ser det var det verkligen Julia Child själv som startade det hela genom att plädera hos TV-bolagets direktörer, räta ut skrynklor på vägen och bidra med egna medel när budgeten inte räckte till. Det är fint att se henne steg för steg välja att föra fram sina idéer trots att hon ofta grips av tvivel på vad hon gör. Inte ens den käre maken Paul Child får alltid veta hur mycket hon satsar själv, trots att han stöttar och älskar henne så djupt.

Det är fint att se kärleken mellan dem båda och hur den pensionerade maken väljer att bidra till sin hustrus framgång från kulisserna i en tid då det var ovanligt - även om Paul då och då framstår som ett bortskämt barn som behöver servas. Inte bara Pauls stöttning hjälpte, utan även ingripanden på flera plan från väninnor till hands i köket och redaktörer som stod på sig om kokbokens vikt. 

Men även på 1960-talet var det utseende och stil som gällde i TV-rutan, och den storvuxna Julia Child med sin speciella röst passade inte in i stereotypen. Ändå hade hon en charm och äkthet som gjorde henne uppskattad och ihågkommen även sextio år senare, och det är befriande att få se henne vända rumpan till när hon skall koppla in en kokplatta i direktsändning. Att hon var fräck i munnen - tyglat i rutan! - kommer också fram i flera scener.

De åtta avsnitten av serien är aldrig tråkiga men kanske litet för lika till sitt innehåll för att rättfärdiga antalet. En sentida tittare kan då och då också undra hur det gick till i verkligheten, eftersom persongalleriet skrivits om och konsoliderats så att handlingen skall bli lättare att följa. Men slutligen är TV-serien Julia charmant och sevärd, precis som sin huvudperson, och det kommer att komma en andra säsong med fortsättning på historien.

René Magritte Idéernas laboratorium på Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn

Bland de många verk av Magritte som visas på Nordiska Akvarellmuseet finns gouacher, teckningar och skisser som inte tidigare ställts ut, och bara det gör ju utställningen till en sevärdhet... men framför allt är den det för att det är en fröjd att se och inspireras av René Magrittes lekfulla ompusslanden av hur verkligheten brukar se ut.

De Chirico Kärlekssången

Det gläder mig att få veta att Magritte inspirerades av en annan konstnär jag fascineras av, de Chirico och hans målning Kärlekssången. Och ännu finare är det att Magrittes inspiration drev honom in på en helt egen väg, vilket vi får se i hans första surrealistiska verk Le Jockey Perdu, den förlorade jockeyn, ett motiv som kommer att återkomma flera gånger. Den visar det Magritte senare konkret skrev ut, "Det här är inte en pipa", för jockeyn på den framrusande hästen är ju egentligen bara en avbild, något som står still inför våra ögon och alltså kan placeras var som helst, till exempel i en skog av bowlingkäglor. Från 1925 och framåt skapade Magritte flera collage som blickade mot en drömvärld olika vår.

Utställningen är baserad på en lös kronologi men mer på teman tillsammans med perioder i Magrittes liv, såsom hans tid hos de franska surrealisterna och senare de belgiska surrealisterna som ville distingera sig från de franska dylika och senare också upplevde inre stridigheter. Vid den tiden gjorde Magritte en lång räcka med roliga tankeexperiment med hus som han uttryckte i bild på flera olika sätt, och också berättade om i brev till vänner.

Likaså förtydligade han vad som var skillnader och likheter mellan ett objekt och dess illustration, med ord och med bild och hybrider av bådadera.

Den inverterade sjöjungfrun, kvinnan med fisköverkropp som ligger till synes passivt på en strand i en känd tavla, kan tack och lov också ses i mer aktiv form i några andra av Magrittes skisser.

Magrittes levebröd vid sidan om hans kreativa skapande var en reklamfirma han drev tillsammans med sin bror. De skapade filmaffischer, skivomslag och ren reklam, men deras kunder ville inte kännas vid Magrittes surrealistiska tendenser. De smyger sig dock in i ljuvlig form i de två affischerna för textilarbetarnas förbund, dock är det oklart om de någonsin trycktes.

Några få kunder såg sig gärna lierade med den uppfinningsrike konstnären, såsom månadstidningen Le Centaure och modehuset Norine. Det månadsmagasinet hade jag gärna velat (kunna) läsa, och klä mig i det senaste från Norine!

Humor får några väggar - Magritte ville att humor gärna skulle vara litet oroväckande!

Genom åren och in på 1960-talet fortsatte René Magritte att leka med och utveckla de teman han börjat tänka på flera decennier tidigare. Bilderna är suggestiva, inte bara pusselbitar satta på nya ställen utan en åskådare kan ibland läsa in något som får marken under fötterna att gunga. 

Det var mycket trevligt för undertecknad att stöta på den målning med ett datum svindlande långt in i framtiden som jag först såg i en utställning på Staatsgalerie Stuttgart för tjugofem år sedan! Tiden går...

Bland tavlorna i sista rummet får jag till slut också en förklaring på det runda objektet, halverat på mitten, som dyker upp i så många av Magrittes verk - det är en "grelot", en bjällra, kallas den. Fast de objekt vi har sett i tavlorna genom åren ser inte ut att vara så oskyldiga och funktionella små pinglor, de har oftare en mystisk, undflyende karaktär, nästan utomjordiskt obegriplig. Där finns nog mer att utforska. Det är bra.

Länk till Magritte-utställningen på Nordiska Akvarellmuseet