Robert Mapplethorpe på Fotografiska

Med sin personliga blick för skönhet och sin precisa kompositioner skapade Robert Mapplethorpe en estetik som är så knivskarp att man blir överväldigad. Noggrann ljussättning skapar sylvassa konturer och en perfekt balans mellan släta och skrovliga ytor i de svartvita fotografierna.

 Vad kan förskönas under Mapplethorpes blick? Lätt slokande blommor, med större individualism i de ovanliga kurvorna än daggfriska knoppar på raka stjälkar. En ensam kalla mot svart bakgrund, genomlyst så att den ser skör och osårbar ut på samma gång - och underbart sensuell. En hand som griper om en skönt krossade kronblad, så att både människan och blomman framstår som naturens underverk.

Människokroppen, hur vacker och spännande kan inte den vara?! Utan att låta sina mänskliga modeller förlora sin personlighet och bli objekt, så fokuserar Mapplethorpe på formerna och musklerna som skapas av lemmar och muskler. Den nakna kroppen är som ett jungfruligt landskap som Mapplethorpe upptäcker, dels i bildsviten av den kvinnliga muskelbyggaren Lisa Lyon, men främst i de många fotona på nakna män.

Visst är de manliga genitalierna fascinerande, med sina personliga utseenden och varierande tillstånd! Om man inte smusslar undan dem kan dyka upp på oväntade ställen i nakenstudier. Mapplethorpe smusslar inte undan dem utan lyfter bokstavligt talat fram dem och bygger kompositioner runt dem. Det är inte gjort för att exploatera, utan tvärtom med mycket kärlek och humor. Jag tröttnar annars snabbt på överdriven fallosfixering, men när Mapplethorpe placerar en lika stor revolver intill en erigerad penis, ser det smart och tänkvärt ut. På bild efter bild presenteras manliga könsorgan i olika situationer, så vackra och starka och fulla av integritet!

Kändisporträtten är estetiserade, självporträtten är stiliserade, men överallt lyser själen fram. Jag blir inte lika imponerad av bilderna på barnen, som inte på samma sätt låter dem framstå som individer utan mer som stiliserade roller efter vuxenvärldens förväntningar. Men annars är det just genom att fokusera på den yttre skönheten som Robert Mapplethorpe tar fram sina modellers personlighet. Ytan presenterar innehållet.

Länk till Fotografiska Muséets sida om Robert Mapplethorpe

Conan O'Brien can't stop

Conan O'Brien har ett genialiskt sinne för humor. Han är allmänbildad och snabbtänkt, och på ett ögonblick spinner han fram ett vasst, smart skämt av ett ord eller en händelse. Han har skrivit sketcher för Saturday Night Live och han har skrivit manus för The Simpsons, bland annat det legendariska avsnittet Monorail.

Därefter fick han uppdraget att leda talkshowen Late Night, vilket han gjorde framgångsrikt från 1993 till 2009. Då var det dags för Conan att enligt sitt kontrakt med NBC ta över Tonight Show efter Jay Leno. Leno fick istället en ny talkshow som sändes en timme tidigare. Men, men, ingendera av showerna fick särskilt vackra tittarsiffror, och framför allt Leno var missnöjd. I ett anfall av maktmissbruk, mygel och ren idioti bestämde sig NBC-cheferna för att åter igen låta Leno sända senare på kvällen, korta ned Conans show och flytta den till efter midnatt.

Det var inte något som Conan O'Brien kunde gå med på, och han valde under stor sorg att bryta sitt kontrakt med NBC. Han fick 33 miljoner dollar och ett halvårs påtvingad karantän från att uppträda i TV.

Ett halvårs semester med familjen skulle man nog klara av med 33 miljoner i bakfickan, och Conan O'Brien påstår inte att hans lott kan jämföras med dem som råkat ut för verkliga olyckor. Men att gå overksam ger en mer tid att gå och grubbla än annars, och det är rent skadligt för någon som just fått ge upp sitt drömjobb och bär på en massa ilska på dem som schabblade bort honom. Men om han nu inte fick vara rolig på TV, kunde Conan O'Brien istället ge sig ut på turné i några stora städer. Dokumentärfilmen Conan O'Brien can't stop visar förberedelserna, snacket och slitningarna bakom scenen, och bilder från turnén.  I filmen får man också se hur Conan verkligen lever för att möta sin publik, den publik som i stora skaror stöttade honom officiellt i konflikten, och som blir vinnarna när Conan ger sig ut på turné.

Klockan 07.00 en vardag meddelade Conan på Twitter att han skulle ut på turné. Att se uppdateringarna under minuterna efteråt är en revansch för både mig och teamet kring Conan. I ett kalt rum sitter de under en halvtimme och meddelar lugnt att arena efter arena är utsåld. Yay! Nu var det bara dags att skriva ihop själva showen. Det värmer i hjärtat när gamle återupplivade sidekicken Andy Richter kommer ut på en solig balkong och slår sig ned bland vännerna. Och bandet: Jimmy Vivino! Jimmys brorsa! Pender! Den snygge trummisen som spelar barfota! La Bamba!!!

Det är både underbart och skrämmande att se Conan leda grupparbetet för att komma på tema och handling för showen. Hans humor är av det slaget jag älskar: blixtsnabba analyser av läget följt av en koppling till något helt annat som blir absurt och helt logiskt på samma gång. Men under Conans show-monologer drabbar det bara kändisar i hetluften, och då och då även de gäster som har tillräckligt tjock hud för att klara några pikar. Nu är det istället Conans medarbetare som blir utsatta, när uppdraget att samtidigt vara rolig och hämnas på fiender blir för stressande. En del av dem är inte vana vid det, och man ser hur de till en början blir sårade och oroliga.

Jag vill absolut inte försvara (det manliga) geniets rätt att vara odräglig och hänsynslös för sin konst. Det brukar jag alltid ha väldigt svårt för. Men jag märker att jag sitter och försöker hitta ursäkter för Conan, bara för att jag älskar hans konst så mycket. Jag ursäktar honom också, därför att jag delvis liknar honom. Jag gissar att de här snabba nålsticken är ett sätt för Conan att ventilera sin ilska så att den aldrig blir en surdeg, och hans observationer är så konkreta att han förmodligen tänker på dem som fakta, inte personliga åsikter. (Ett exempel från slutet av turnén: "Jag borde inte behöva träffa min körsångerskas tjugotre släktingar och säga hej" när han är hes och behöver spara rösten till showen.)

Samtidigt är han så intelligent att han i samma ögonblick inser att det han säger kan uppfattas som sårande, och så lägger han på ytterligare en observation/förklaring inlindat i ett nytt skämt. Det tar inte udden av piken, utan gör kommentaren till något som är halvt på allvar, halvt på skoj. Man märker att människorna i hans team, framför allt hans hårt prövade assistent Sona, efter hand lär sig att förstå och hantera den typen av kommentarer. Jag är fascinerad av att så många av de här elakheterna finns med i filmen. Det gör att filmen blir svårare att smälta för dem som förväntade sig ren underhållning, men vi som beundrar Conan O'Brien får se en annan sida av honom som kan vara värd att ha i tankarna.

Det är också värt att påpeka att under de här minuterna som han talar med fans och litet motvilligt signerar deras magar så är han genuint engagerad. Hans entusiasm verkar inte fejkad, och han ger sig nästan tvångsmässigt ut till en väntande folkmassa utanför hotellet och pratar och ger autografer. Det är under tiden före och tiden efter som han känner att han är sliten och borde ta det lugnare, men som sagt, ser han fans så verkar han glömma det ögonblickligen. Det visar på en äkta kärlek till att underhålla som är starkare än möjliga egotrippar. Det var så som Conan 2008, under writers' strike som stoppade alla former av sketcher och skrivet material, kunde återuppta sändningen av sin show. Varje dag fyllde han sin timme med de vanliga intervjuerna, därtill med som att klättra i ställningarna under taket, avbryta de guidade turerna med egna berättelser och andra egna infall.

Filmen innehåller förvånansvärt få tillfällen då man skrattar högt. Det är till och med litet frustrerande att se Conan, Jon Stewart och Stephen Colbert snacka ihop sig nio minuter innan showen i New York, och sedan inte få se vad de improviserade fram. Mycket musik från showen får man se, men alltså inte så många skämt. Men jag är mest av allt glad över att få ha varit med Conan bakom scenen, through the good times and the bad, och få se hur han fungerar.

Amy Cutler på Galleri Magnus Karlsson

Amy Cutler, Elke (2011)

På Galleri Magnus Karlsson hänger en lång rad av porträtt av kvinnor med avvisande uppsyn. Men det avskräcker inte mig! Jag tycker om Amy Cutlers verk sedan tidigare, och tittar gärna på de sura tanterna hon har målat. De ser inte strikt realistiska ut, men ändå verkliga och trovärdiga inom sin tecknade verklighet. Varje kvinna har en egen personlighet och en helt egen variant av sur uppsyn: någon ser högdragen ut, flera ser slitna ut, någon litet ledsen, men de flesta mest avvaktande. De har alla kammat håret och tagit på sig finkläder, och en del av dem har till och med hatt. Jag funderar på vad de har haft för liv som har gjort dem så sura och avvaktande.

Amy Cutler, Sabine (2011)

I en annan bild är det kroppar med tomma halsringningar som håller sina huvuden i famnarna. Ja, gör det! Omfamna de stackars sura huvudena och ge dem litet värme och närhet, så kanske de tinar upp och blir lyckligare!

Amy Cutler, Undesired Circumstances (2010)

Av de bilder jag har sett tidigare minns jag att Amy Cutler sätter sina flickor och gummor i spännande förvrängningar av verkligheten. Där verkar kvinnorna ha super-tant-krafter som låter deras kjolar bli befästa tält, eller låter dem skapa en industri av växande hårsvall. Det är fantasieggande och upplyftande att se Amy Cutlers bilder.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Brood av Amy Cutler

Amy Cutler, Patience and Virtue (2010)

Köpmannens kontrakt på Dramaten

En del av Elfriede Jelineks böcker och pjäser innehåller ett flöde av ord som man inte kan ta till sig ett och ett, bara som en kaskad ur vilken man själv får vaska fram en mening. Det mest lyckade exemplet på det var pjäsen Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen. Det var också ett exempel på bra konst som inte skriver en på näsan vad man borde tycka, eftersom pjäsen i mina ögon (men säkert inte allas) blev en berättelse om vänsterns skamliga terrorkramande under 1970-talet och fram till idag.

Köpmannens kontrakt som spelas med sidokameror, blinkande ljus och jobbig musik i Målarsalen på Dramaten, har en del gemensamt med Ulrike Maria Stuart: Regissören Mellika Melouani Melani. Ordmassor upplästa i raketfart, med inpassen "Det här är viktigt!". Simulerade samlag på gränsen till våldtäkter. Per Grytt. Oprovocerade våldsutbrott, där tre skådespelare misshandlar och skymfar den fjärde. Ett hål i ett kakelgolv (en grav?) där man kan sitta i bikini och ha det ganska lugnt och skönt.

Vad som skiljer sig är temat, som i det här fallet är pengar och kapitalism. Efteråt läser jag i programmet att utgångspunkten var ett konkret fall i Österrike där ett gammalt namnkunnigt förvaltningsbolag förlorat pensionspengar för 18 miljarder i spekulationer. När jag visste det blev några detaljer mer förståeliga, för jag kunde inte ta pjäsen som en allmängiltig kritik mot (eller en lans för) kapitalism.

Foto: Roger Stenberg

Andra saker som är annorlunda med den här pjäsen är: nio asiater i likadana peruker och kostymer alt. underkläder som rör sig i tropp på scenen. Utlottningar till publiken. Jättehuvuden i papier-maché. Skabbiga fågelvingar (som jag gärna skulle sett mer av). Och alldeles för många tillfällen av upprabblade ordmassor. Då och då funderar jag på om detta är med flit, för att pjäsen skall bli så provocerande tråkig att det blir roligt. Men nej, jag försöker förstå men tröttnar rejält. Jag önskar att pjäsen Köpmannens kontrakt varit hälften så lång och mer fokuserad. Då hade den haft chansen att bli nästan lika bra genomförd som Ulrike Maria Stuart.

Länk till Dramatens sida om Köpmannens kontrakt

Yngve Rådberg på Galleri Olsson

De stora partierna av mörker gör att de upplysta detaljerna hamnar i ännu större fokus. Men vad säger mörkret? Det finns detaljer att leta upp även i det som döljs i skuggorna, och att mörkret på bilderna är så stort sätter tonen för stämningen. Motiven är frysta ögonblick utan rörelse, men med ett stort tryck och i flera fall ett svårbestämbart hot.

På en bild är en mamma med en matkasse och ett barn på väg hem på en igensnöad gata. Men barnet tittar på den igenspikade och nedklottrade lokalen på andra sidan gatan. Där har någon skrivit "Fuck off or die". Skall man ta det på allvar? Gällde det förra månaden eller nu också? Hur långt sträcker sig området man inte får beträda? Är vi i fara nu?

Yngve Rådberg, Exposure, 2011

Det ljus som finns i bilderna lyser knappt upp mer än sin egen omkrets, och är sällan välkomnande. I en tavla kommer ljuset från en polisbil som är satt i brand. I en annan kommer det från en eld i en tunna i en glänta. Men de som står kring tunnan verkar inte vara på picknick, och är det för att bjuda in eller skrämma bort som en av dem gått fram till barnet som stannat till på cykelvägen intill dem?

Yngve Rådbergs bilder innehåller ett stort mått av oro trots att de är så stillsamma i sitt utförande. De är skrämmande men fascinerande.

Länk till Galleri Olssons sida om Yngve Rådberg

Revisorn på Stadsteatern

Hur vinner man publikens hjärta? Man skriver om myglande myndighetspersoner, som i sin tur kryper för en högre överhet, en överhet som visar sig vara falsk och bedrar dem alla. Och så skriver man med humor, och låter alla bli lurade till slut, så att kritiken inte blir för uppenbar för dem som egentligen är måltavlan.

Stadsteaterns uppsättning av Gogols Revisorn är framflyttad till att utspela sig under Stalintiden, istället för under tsarväldet. Den tidsförskjutningen fungerar väl, och gör det möjligt att ha kvinnor i rollerna som byns sjukhusföreståndare och postmästare. Ja, det är ett gäng med typer vi får se på scenen; domaren, läraren, borgmästaren och hans hustru, alla med sina givna roller i den lilla byn och med långa historier av att ta mutor och förse sig själva litet extra. Så alla får ju panik när det ryktas att en revisor är sänd från Moskva för att gå igenom deras affärer!

Foto: Carl Thorborg

Hur kan man dölja att man tagit emot mutor? Med mer mutor, förstås. När en okänd man med fina vanor och höga krav syns till på värdshuset, sluter man sig till att det måste vara revisorn, och alla berörda viker sig dubbla för att allra ödmjukast ta emot den höge gästen och göra hans tillvaro i den lilla byn bekväm.

Men den fine gästen är skojaren Chlestakov (Henrik Johansson), med sin vapendragare Osip (Max Blomgren), vana att skrävla och leva på stor fot tills gästfriheten är utnyttjad till max. Snabbt faller de in i rollerna som det förväntas av dem, och byborna låter sig gärna charmas av mannen som kommer med en fläkt från Moskva. Och så gärna som de lånar ut pengar till honom - nu skall de väl klara revisionen? Och borgmästarens dotter Marja (Ida Stéen), som är pigg och glad och mycket ivrig till förälskelse - när revisorn friar till henne så kan förstås föräldrarna börja drömma om en tillvaro bland de mäktiga i Moskva.

Som borgmästarparet är Marika Lindström och främst Ingvar Hirdwall suveräna. I långa partier domderar och förmanar borgmästaren sina virriga underlydande, som stadens centralperson kunnig om allt och insyltad i allt. Bland de sedelprasslande myndighetspersonerna står Åke Lundqvist som läraren ut, som så ofta charmigt nervös och på gränsen till sammanbrott. Godsägarna/boskapsägarna Bobtjinkskij och Dobtjinskij (Michael Jonsson och Kristofer Fransson) står för det rena fars-inslaget, farligt nära buskis då och då men tillräckligt roliga och proffsiga för att platsa på scenen. För pjäsen skulle ju kunna spelas som en ren fars, med övertydliga poänger, snopna uttrycka och ännu fler snubbelscener. Men eftersom man inte drar på alla växlar, och heller inte brer på för mycket allvar, så blir Stadsteaterns version av Revisorn 2011 en riktigt bra komedi; lättsam men inte fånig.

Länk till Stadsteaterns sida om Revisorn

Jane Eyre på bio

De hårda orden och de grymma bestraffningarna knäcker inte det lilla barnet Jane Eyre. Hon vet att hon inte har ljugit, och hon vet att de som anklagar henne, det är de som är orättvisa lögnare. Säkert provoceras hennes plågoandar ännu mer av hennes starka självkänsla, men hur mycket de än slår och skrämmer så tar sig Jane Eyre igenom barndomen och skoltiden okuvad.

Men när filmen börjar ser vi henne fly, springande på småvägar, över vida fält, genom hällregn, förtvivlad och till sist så utmattad att hon faller ihop på tröskeln till ett litet hus på heden. Där tas hon om hand av de vänliga syskonen Rivers. Alla vi som känner till handlingen vet varifrån hon flytt och varför, men vad som har lett fram dit berättar filmen nu i kronologisk ordning.

I tillbakablickar får vi se hur den lilla, lilla Jane Eyre skickas av sin elaka faster till en ännu hemskare flickskola, där hon åtminstone får en användbar utbildning till guvernant. Livet är så hårt, med hökögda vuxna i varje hörn, beredda att slå ned på varje liten viljeyttring. Rummen ser fuktiga och dragiga ut, och även fotot tränger sig tätt inpå människorna, så att de känns instängda i sina liv. När kameran någon gång visar landskap, är det blåsiga vidder med gult gräs man får se. Ingen skönhet bjuder filmen på, men det gör den så mycket mer fängslande.

Det hedrar Jane Eyre att efter att ha blivit slagen och utskälld i hela sitt liv, så är hon själv så vänlig och tålmodig med sin första elev, lilla Adele, på sin första anställning på Thornfield Hall. Det geniala med att scenerna för det mesta hårda och kalla, är att de små ljuspunkterna står ut så mycket mer. Som när Jane första natten på Thornfield Hall visas till sitt rum. Sitt egna rum, med en säng, kudde, bord, stolar och några andra möbler! Och man har tänt en brasa för att det skall stå varmt när hon kommer! Värmen spred sig till min egen maggrop, och jag log lika stilla som Jane över det lilla trånga rummet.

Det är ändå ganska ensamt för Jane på Thornfield Hall. Hon går ofta omkring för sig själv, med armarna så skönt i sidan. Husets ägare, Mr Rochester, är sällan där, och brukar komma och resa igen med kort förvarning. Men till slut kommer han ju ändå, och är krävande och irriterande men ändå fascinerande... Här önskar jag att filmen hade visat mer av hur de två diskuterar, och långsamt börjar beundra varandras intellektuella styrka under meningsutbytena. Det är det enda jag saknar i filmen.

Under händelsernas gång får vi dels se fruktansvärt spännande scener, då och då några riktigt humoristiska ögonblick, och några få moment av romantik och åtrå. I den här filmen som (med flit) snålar på det estetiska får inte ens Michael Fassbenders (Rochesters) stilighet lysa igenom. Mia Wasikowskas tuktade frisyr gör sitt till för att dämpa minsta gnista av charm hos henne. Men det är som sagt inte en drömskt romantisk film, det är en film om en människas liv, Jane Eyres liv, under en tid när kvinnor hade få möjligheter att gifta sig av kärlek eller besöka de där fjärran länderna med spännande namn som Jamaica, Madeira, Indien. Men den starka, starka Jane Eyre vägrar att ta emot de erbjudanden som bara ger henne hälften av den kärlek och det liv hon behöver. Det gör hennes liv svårare, och det som till slut väntar henne är inte den enkla segern och lyckan, men vi som har fått leva med henne i två timmar vet att hon är stark nog att klara alla prövningar som kan komma.

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Boken börjar med brottstycken av en hemsk händelse i kursiv stil. Sedan börjar första kapitlet. De kursiverade stycken återkommer genom boken, och bit för bit kan man pussla ihop vad de handlar om. Men huvudberättelsen rör Taylor Markham, som går på internatskolan vid Jellicoe Road. Ungdomarna i skolan samlas för sitt årliga krig mot sina jämnåriga från staden och kadetterna från en militärskola. Det låter litet orättvist att skolbarn skall kämpa mot pojkar med militärträning, men pojkarna har ju nackdelen av att inte känna till omgivningarna lika bra som de som bor där. Och barnen gaddar sig samman och planerar på blodigt allvar.

Många av barnen åker hem till sina föräldrar på loven, men Taylor Markham har ingen familj att åka till. Hannah, som har ett hus strax intill skolan, är hennes närmaste vuxna vän. Men även om Hannah och hon har en praktisk och nästan ordlös gemenskap, känner sig Taylor ibland avundsjuk på att Hannah verkar vara ännu bättre vän med de andra barnen på skolan. Och så försvinner Hannah, precis när årets skolkrig bryter ut.

Bokens baksidestext är kort och så dramaspäckad att man kan bli avskräckt. Men lika ofullständig som sammanfattningen är, lika ofullständigt lever händelserna kvar i skolbarnens minne och har blivit rykten som man viskar eller spottar fram i ilska. För några år sedan rymde Taylor från skolan med Jonah Griggs, en av kadetterna! Kan man då lita på henne nu? Eller på Griggs - som dödade sin egen far?! Det här låter först som om det vore upplagt bara för att locka läsare, och jag brukar värja mig för sådana lockbeten. Men lika långsamt som den kursiverade historien utvecklar sig, lika långsamt kommer sanningen fram, och de lösa ryktena blir till verkliga händelser som har smärtat och fortfarande smärtar. Och när de två berättelserna börjar flätas in i varandra, blir det riktigt spännande.

Man märker att boken utspelar sig i Australien på att Taylor tar fasta på vad hon ser och hör i sina drömmar, och också på en känsla av samhörighet med naturen. Det finaste i boken är dock när ungdomarna som kunnat vara fiender går ihop för att stötta den som behöver hjälp. Att växa upp med tunga hemligheter är lättare när man har vänner som förstår vad man har gått igenom. På något sätt känns det som att generationen före Taylor, de som skulle varit vuxna nu, blev fast i en evig barndom som inte blev till lycka för någon. Men Taylor och hennes vänner har chansen att växa upp och bli till hela människor.

Säsongsöppning i Konserthuset

Så bra att torsdagens säsongspremiär i Konserthuset fick en repris på lördagen - de många åhörarna håller säkert med mig! Man började med Mahlers vackra Totenfeier, som han komponerade 1888. Fem år senare lät han verket bli första satsen i sin andra symfoni, som jag har lyssnat mycket på hemma det senaste året. Därför kändes det hemtamt och ändå unikt att höra Totenfeier spelas i Konserthusets stora sal. Från cellisternas inledande virvlande, uppfordrande slinga över de bitterljuva tonerna från träblåset kunde jag samtidigt sitta på helspänn och njuta hängivet. Kungliga Filharmonikerna spelade som om musiken var en berättelse och de menade varje ord. Åh, Mahler! Jag minns än hur underbart det var de veckorna som jag nästan varje kväll fick gå till Konserthuset för att höra hans symfonier.

Hur följer man upp ett sådant komplett verk? Franz Liszts Faustsymfoni (1854) är en värdig kandidat, men jag tyckte att den från början inte kom till sin rätt. Första satsen, Faust, lät litet fyrkantig, speciellt det ena av de tre temata. Så följde Gretchens mer lyriska sats, som ju inte kunde vara annat än vacker, speciellt i de ljuva partierna där musiken bubblar fram från träblås och harpa. Sista satsen, Mephistopheles, leker med temat från Faust och gör det mer livfullt - hallå, nej, jag vill ju inte lockas av Mephistopheles! Men den som vinner i slutet är Gretchens oskuldsfulla skönhet, som Stockholms Studentsångare och tenor Mats Carlsson sjunger fram. Orgelklanger och ett korus av ljuva mansröster besjunger det evigt kvinnliga och ger oss hopp om att kunna stå emot Mephisopheles och helvetets eldar.

Orestien på Stadsteatern

Det är fantastiskt att de dramer Aischylos skrev för tvåtusenfemhundra år sedan spelas ännu idag. De berättar något om tiden de skrevs under, de väcker frågor om blodshämnd och klanfejder, och de innehåller stora känslor. Stora känslor och stora roller; gudar och kungligheter är det som träder in på scenen. De är inte bara sig själva utan symboler; exempel som lyfts fram för att vi åskådare skall avskräckas eller lära oss något.

Stora roller kräver stora gester, och jag var litet orolig för hur Stadsteatern skulle klara av att gestalta det, eftersom deras uppsättningar håller en mer naturlig spelstil. Skulle det fungera att placera handlingen i ett 1930-tal? Ja, det gjorde det faktiskt. Utan att förändra handlingen är personerna klädda i trettiotalsmode, och har en hållning som en dynasti av finansmän, mäktiga och vana att styra som de vill. Den förbryllande handikappade kören (det var de som inte drog ut i strid?) bär smoking. Allra mest magnifik är Ann Petrén som drottning Klytaimnestra, som styrt i kung Agamemnons tioåriga frånvaro. Hon har en blandning av iskall makt och formaliserad charm under de inledande scenerna som skrämmer och övertygar.

Om man likt Kassandra vet vad som skall hända blir Klytaimnestras inledande försäkringar extra kusliga; grova lögner bakom ett vackert leende. Här skall ingen mer dö, drottningen har varit trogen sin make och älskar honom lika hett som när han reste. Men när Agamemnon (Lennart Jähkel) stiger in med sitt krigsbyte, sierskan Kassandra (Maria Salomaa), skakas hon av det hon ser och känner i sina föraningar: blod som klibbar och stinker överallt, och Agamemnon och hon själv dödade av Klytaimnestra.

Och varför dessa mord? Jo, för när Agamemnon drog ut i kriget offrade han för att få god vind sin ena dotter, Ifigenia. En iskall eld driver Klytaimnestra att nu hämnas sin dotter genom att döda sin make. På så sätt får även hans kusin Aigisthos sin hämnd på den grenen av familjen som grymt slaktat hans bröder. Richard Forsgren spelar Aigisthos med en pondus som är riktigt bra. Så går ridån ned över den första blodiga dagen i Orestien.

Men kedjan av blodshämnd tar ju inte slut. Dottern Elektra (Kirsti Stubø) kommer till Agamemnons grav, och ropar efter sin landsflyktige bror Orestes att komma och hämnas mordet på deras far. Och fram till graven kommer så brodern, Orestes (Andreas Kundler), som har väntat vid sidan tillsammans med sin fars vålnad som följeslagare. De två männen är klädda i hatt och trenchcoat, likt den nya tidens män, rörliga fixare som Harry Lime. Här passar Stubøs teatraliska spelstil mycket väl, medan den begåvade Kundler är blekare. Men när Orestes återvänder till familjehemmet, växer hans ilska, och han dödar Aigisthos och efter viss vånda också sin mor, trots hennes logiska resonemang och förtvivlade böner.

Scenen är kal, så när som på höga draperier, utströdda blomblad på golvet och en flygel. Flygeln och silverljusstakarna på den är en vältalig indikation på familjen som tyngd av traditioner. Jag gillar verkligen att flygeln inte bara är rekvisita, utan att flera av rollfigurerna sätter sig vid den och spelar och sjunger. Det är extra effektfullt när den musikaliske Andreas Kundler spelar Orestes sång flera gånger i olika sinnesstämning.

Till den tredje akten är flygeln och hela scenrummet täckt med genomskinlig plast, som om en van massmördare ville skydda scenografin från blodstänk. Orestes sitter i det kala, kalla landskapet och blir galen av att höra de viskande rösterna av sin far, sin mor och andra som talar om för honom vad som var rätt eller orätt. Otäckt ödestungt reser sig den döda Klytaimnestra och drar genom Orestes sinne, tätt följd av de kusliga erinnyerna, de ursprungliga hämndgudinnorna som nu kräver Orestes blod för Klytaimnestra. Skall blodtörsten aldrig ta slut? Skall hämnden pågå till ingen människa är kvar?

Sällan har en deus ex machina varit så efterlängtad som här. Till denna den mest ödesdigra akten kommer Pallas Athena och ger den den tyngd och betydelse den förtjänar, och starka Maria Salomaa ger Pallas Athena den tyngd och värdighet som hon förtjänar. Om jag bortser från de helt onödiga lustifikationerna är det den här akten som genomsyras av den rätta stora känslan av evighet och tidlöshet som jag längtat efter hela tiden. Orestes är nu klädd som en anonym kontorsarbetare, och speglar så den nya ordning som skall råda: inte gudarnas omöjliga krav på blodshämnd, utan i varje enskilt fall en rättegång med en jury som lyssnar på åklagare och försvarare. På Klarascenen nedsteg den klokaste av antikens gudar för att ge oss den civilisation som håller det blinda hatet i schack.

Länk till Stadsteaterns sida om Orestien

Foto: Carl Thorborg

Cowboys & Aliens

För trettio-fyrtio år sedan upptäcktes flera fall av mystiskt stympad boskap på amerikanska farmer. Vem eller vad hade gjort det? Utomjordingar var en av de fantastifulla förklaringarna till historierna om kor som kunnigt skurits i bitar och/eller tömts på blod. Ett tag tror jag att det är det som varelserna i Cowboys & Aliens är på jorden för. Men det finns fler anledningar för dem att resa till det gamla Västern, och det blir en spännande kamp mellan människor och rymdvarelser.

Kan de hårda cowboysen försvara mänskligheten mot utomjordingar med rymdraketer och laservapen? Pistoler och mannakraft räcker en bit, men som tur är har en av männen (Daniel Craig) ett kraftfullt vapen av utomjordisk styrka. Även om han inte vet vad han själv heter eller kommer ifrån, lyckas han komma på hur han skall anlossa sitt spännande vapen.

Cowboys & Aliens är en mycket manlig film, med nästan bara män i rollistan, stiliga män i skjorta, väst, kavaj och chaps, smutsiga och ofta blodiga av deras hårda jobb. Mmm, så läckert. Och vilka män, sedan: Keith Carradine, Sam Rochwell, Harrison Ford och Daniel Craig! Jag som aldrig har varit något western-fan får inte nog av att se dem rida in på bygatan och göra upp om oförrätter med glimmande pistoler och hårda ord. Och så kommer det aliens! Och explosioner! Hårda strider mellan män och utomjordingar, och en kamp mot klockan för att hinna rädda mänskligheten.

Jag tycker att historien håller ihop nog väl för att vara intressant, förutom en logisk lucka och en "alien ex machina" som är litet väl osannolik. Personskildringarna är tillräckligt bra för att inte stå ivägen, även om jag önskade att Sam Rockwell hade fått flippa ut ordentligt. Hela tiden hålls spänningen uppe på olika sätt, och det blir som sagt många alien-fighter och läckra explosioner i den torra, dammiga öknen. Jag hade inte velat missa den här filmen!

Gregorius av Bengt Ohlsson

I Hjalmar Söderbergs Doktor Glas är prosten Gregorius den onda punkt som alla andras olycka beror av. Hans unga hustru Helga äcklas av att vara gift med honom, och Doktor Glas plågas över att se Helga låst i olycka. Fastän handlingen kretsar runt honom, syns inte Gregorius själv så mycket på boksidorna. Därför hade Bengt Ohlsson många tomma blad att fylla i när han skrev boken som beskriver samma dagar ur Gregorius perspektiv.

En viktig roll för en god författare är att inte ta saker för givna. Att någon säger att en person är motbjudande betyder inte att den personen verkligen är det. Jag tycker att det är sympatiskt att Bengt Ohlsson låter Gregorius komma till tals. Och vilken äreräddning han får! Han rör sig bland sina församlingsbor, bekymrar sig för dem och hjälper dem med samtal och förbön, precis som en ansvarsfull präst skall. Men prästrollen inger också en respekt som kan variera mellan fruktan och nedlåtenhet, beroende på vem man möter. Jag tycker om de partier där Gregorius rör sig i staden och märker av hur människor tystnar eller flinar när han går förbi. De ger också upphov till en inre monolog där han erkänner att han vet att han är kroppsligt ful och funderar över vad människor gör av det.

Gregorius tankar är mycket ärliga och psykologiskt djupgående, faktiskt på osannolikhetens gräns och en liten bit över. Jag vill inte påstå att människor för hundra år sedan inte kunde tänka lika långt som någon idag, men Gregorius tankegångar låter så moderna att de känns anakronistiska. Jämfört med författare från den tiden eller senare, som Stefan Zweig, Robert Musil och Hjalmar Söderberg, upptar sig Gregorius tankar mer med honom själv och hur andra uppfattar honom. Och om man dessutom jämför med originalberättelsen, så innehåller Doktor Glas tankar mer av självförakt och småaktiga tankar som inte förklaras eller bortförklaras, och därigenom blir hans självporträtt mer naket och ärligt.

Efter den inledande glädjen över att Gregorius får ett eget liv och kloka tankar börjar jag känna att det liv som Bengt Ohlsson ger honom är så rikt att jag inte längre kan tro att det är möjligt. Så många goda känslor och lockande upplevelser rörde Gregorius utanför sidorna i Doktor Glas? Det är som att händelser staplas på varandra för att hans öde som hatad och missförstådd skall bli extra rörande.

Jag tror att Bengt Ohlsson kände på sig att hans läsare kunde börja känna så. Mot slutet av boken lägger han in ett minne från Gregorius studenttid, där han av en lärares berättelse om en hunsad men trofast hund rörs till intensiv gråt. Och just den berättelsen var ett exempel på ett pekoral som endast de sinnessvaga skulle röras av! Men om vi står på Gregorius sida, vår protagonist, så borde vi som han kunna låta oss röras av den sorgligaste sagan utan att låta oss föraktas av dem som är mer kallhamrade? Nja... visst tycker jag att det är ärligare (och mer givande) att låta sig ryckas med av sina känslor än att betrakta allt från distans. Men Bengt Ohlssons bok om Gregorius är litet för angelägen om att vi skall se att Gregorius är mycket bättre än vi trodde, och tappar på att den målar ett alldeles för vackert porträtt när det skulle räckt att visa en vanlig människa.

Rött på Liljevalchs/Stadsteatern

Liljevalchs stora hall är omgjord till scen, som i sin tur är Mark Rothkos ateljé. Härligt, för jag har ofta funderat på hur det skulle vara att bo inne på Liljevalchs. Etienne Glaser går redan omkring och plockar bland penslarna och skivomslagen, och ser så inbodd och koncentrerad ut att han är konstnären, Mark Rothko, från början. När publiken får sätta sig hamnar vi i ögonhöjd med skådespelarna och riktigt nära, och det tycker jag också om. Ett litet aber är att speciellt Glasers röst luddas till i akustiken, så man får koncentrera sig på att höra.

In till ateljén kommer den nyanställde assistenten Ken (Albin Flinkas). Han är osäker och till och med tårögd inför sin berömde och krävande arbetsgivare. Scenen visar mycket väl hur nervöst det är för en nybörjare att förhålla sig till en erkänd mästare, och likaså hur den gamle giganten är irriterad och ändå litet hotad av den yngre generationen. I nästa scen, ett hopp fram i tiden, är de båda öppna och till synes jämbördiga med varandra, men förhållandet mästare/nybörjare ligger kvar nära ytan och pressar sig fram fler gånger.

Foto: Carl Thorborg

Under de två år som Ken arbetar för Rothko diskuterar de andra konstnärers betydelse, färgernas innebörd, inspiration och konstens mening. När de kommer in på Kens personliga historia tycker jag först att det är en onödig utvikning, men ser sedan hur den vävs in i det pågående samtalet om konst och färg. Jag har försökt, men hittills inte uppskattat Mark Rothkos konst, vare sig intellektuellt eller känslomässigt. Men jag har hört från andra hur hans tavlor påverkar dem, och jag förstår att Rothko målade som han gjorde på grund av ett djupt inre behov. Detta är något som understryks i pjäsen: hur livsviktigt uttrycket är för Rothko. Jag tror honom helt och fullt, men jag blir också glad när till slut Ken fräser ifrån och äntligen bjuder motstånd.

Flera gånger står de båda männen och ser så intensivt på en fiktiv tavla att jag och många andra i publiken vill vända oss om och följa deras blickar. Ett par av Rothkos verk projiceras på väggen under pjäsens gång, men har man någon gång sett dem kan man nog lika lätt locka fram dem i tanken av de måleriska beskrivningarna. John Logans kloka och välspelade pjäs har ett allmängiltigt budskap om konsten och konstnärens roll, men också en fast grund i just Mark Rothkos intensiva livsverk.

Länk till Stadsteaterns sida om Rött

Mark Rothko, No 301

Back to Back: Hallberg & Lundgren i Konserthuset

Arm i arm kommer de in, Bengt Hallberg och Jan Lundgren, och tar plats med ryggarna mot varandra vid de två flyglarna. De två har spelat ihop sig till en skiva och en konsert, och Konserthusets stora sal är så gott som fullsatt med ivriga lyssnare.

De två börjar att spela en i taget, några takter var, som en stafett. Flyhänt och nästan omärkligt går melodin från den ene till den andre. Efter ett tag stämmer de in i varandras musik och kompletterar varandra fint, tills de sedan avslutar med att dela upp sig igen. Vad var det för gammal standard de underlät att spela melodin till? Det underlät Bengt Hallberg att berätta, för att vi skulle få något att fundera över! Min inre jazzdiva sjöng All The Things You Are, men jag tar gärna emot motförslag.

sedan spelar de båda tillsammans Hallbergs Autumn Walk, följt av Lundgrens London 5:30. Hallbergs ofta kantiga och Lundgrens mer drömska spelstil närmar sig varandra när de spelar gemensamt, och det låter mycket bra. Därefter, med början i Gershwins vackra But Not For Me, spelar Bengt Hallberg några stycken ensam. Hans klanger är sparsamma och exakta, och ändå så rika och varma! Det är underbart att höra. Jag föredrar dem framför Jan Lundgrens blommiga improvisationer i 'Round Midnight och Yesterdays, som vi får höra strax efteråt. Däremot låter de båda gentlemännen väldigt bra tillsammans i Lundgrens The Longest Night, som har en mycket fin bärande melodi.

Efter paus inleder Bengt Hallberg ensam med ett franskt potpurri: C'est si Bon, Les trois cloches och Sur le Pont d'Avignon, som han stuvar om och portionerar ut med humor och värme. Så förenas musikerna i gamla fina Loverman, följt av Sweet Georgia Brown, där båda männen färgas av Hallbergs egensinniga spelstil med en dragning åt ragtime.

När Jan Lundgren ensam spelar musiken från filmen Il Postillon och sin egen The Poet är han stillsam och återhållen, och då låter han som allra bäst. Den eftertänksamheten finns kvar hos dem båda och gör att Hallbergs Lucky Corner och deras version av Schuberts vackra Ständchen låter överjordiskt ljuvliga.

Inte får publiken nog av det! Efter intensivt applåderande kommer de båda tillbaka för en härlig lek vid flyglarna. Den melodi som den ene spelar plockar den andre upp och spelar upp i en ny form; som blues, struttjazz, eller vilsam vaggvisa. Ett tag verkar de tävla om att skapa den mest pampiga avslutningen... men de vill ju inte sluta utan fortsätter att bolla musiken mellan sig lika länge till! De båda skickliga musikerna är samspelta, inspirerade och på hugget, och gör konserten till en kväll att minnas med glädje och tacksamhet.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami

Jag vill börja med att säga att jag vet att många älskar Murakamis böcker, och speciellt den här, Fågeln som vrider upp världen. Jag vill inte påstå att de har fel, bara att jag inte förstår dem. Eller Murakami. Hans historier skapar ingen resonans i min fantasi, utan blir bara ofärdiga bilder utan sammanhang.

Toru Okada bor med sin fru Kumiko i ett hus i ett lugnt område. Han har förlorat sitt jobb, så han är hemmamake och lagar mat och väntar på sin fru och verkar trivas med sitt stillsamma liv. Då och då går han till den närbelägna parken för att leta efter parets bortsprungna katt. Där träffar han skolflickan Mei Kasahara som drar in honom i eklektiska diskussioner och små arbetsuppgifter som tidsfördriv. Till Toru Okada kommer också ett mystiskt telefonsamtal från en kvinna som vill tala erotiskt med honom, och han blir uppsökt av personer som antingen har haft kort beröring med hans liv, eller som har dimhöljd information om vad som är på gång. För mitt i allt det här försvinner Kumiko; hon lämnar honom och säger att hon inte kommer tillbaka och att det är bäst att han glömmer det här.

Överlag är Toru Okada en väldigt passiv huvudperson. Till honom kommer av obegripliga anledningar ett flertal ovanliga kvinnor och några få män och berättar sina historier på olika sätt. Det finns små beröringspunkter i de olika berättelserna och Toru Okadas eget liv, men för mig verkar de bara som tillfälligheter, inte som delar av någon större, spännande berättelse. Det berättas om en del mystiska händelser som får genomgripande effekt på personernas liv, men de är så allmängiltigt beskrivna att jag inte upplever någon spänning.

Framför allt är det inga av personerna som får liv för mig; de är som figurer i ett dockskåp (med lustiga hattar eller prydliga kläder) som flyttas in och ut ur berättelsen. Jag börjar reta mig på de fåniga namnen - Malta Kano, Kreta Kano, Kanel, Muskot. (Populär)Kulturella referenser som Haydns stråkkvartetter eller Cutty Sark portioneras också ut här och där. Inga av detaljerna ger mig någon verklighetsförankring, utan känns mest som pusselbitar med stora mellanrum emellan.

Tidigare har jag läst Kafka på stranden av Murakami. Den var litet mer spännande och engagerande, men blev ingen favorit för mig. Jag tror inte att Haruki Murakami är en författare för mig.

Jeppe på Berget på Stadsteatern

Ludvig Holbergs nästan tvåhundra år gamla komedi om Jeppe på Berget har en mycket intressant historia. Fyllbulten Jeppe (Leif Andrée), som är hårt hunsad av sin fru, hittas full och utslagen av baronen som äger markerna han lever på. Som ett skämt klär man upp Jeppe till herre på slottet, och när han vaknar till låtsas alla lyda honom. En grym, men intressant lek med identiteter. Och mycket spännande att se hur Jeppe förändras när alla plötsligt lyder honom.

En regissör kan välja att förändra detaljer i en historia för att göra den mer aktuell eller för att understryka några poänger. Men då är det viktigt att tänka igenom vad man vill säga, och se till att förändringarna inte är för många och för spretiga. I Stadsteaterns uppsättning av Jeppe på Berget finns det väldigt många detaljer och referenser som inte lägger något till historien utan bara förvirrar den.

I det stora tomma scenrummets bakre vägg finns en öppning för att projektera ljus/film, som på en biograf. Det hörs vacker musik, och mjuka snöflingor faller ned över det fina snötäcket. Allt det här väcker illusionen av att en vacker saga skall berättas. Den illusionen slås raskt sönder när Jeppes hustru Nille (Frida Hallgren) kommer in, bärande på brännbollsträt hon brukar misshandla Jeppe med.

När spriten lockar iväg Jeppe till skomakaren Jakob (Christer Fant) skålar de båda under tillmälena Kapitalist! och Kommunist! om vartannat, och med början i Working Class Hero spinner Jeppe vidare på Lennon-låtar genom pjäsen. Det skulle kunna vara en kul detalj, om det inte vore för att jag hela tiden undrar om det skall vara en politisk markering, och samtidigt inte tycker att det hänger ihop.

Just det, politiska och samhällskritiska referenser till samtiden. Fideikommissen, att adelns gods inte delas upp utan ärvs i sin helhet, har kommit på tapeten trots att detta inte påverkar mer än ett fåtal svenskar personligen. Att den intraskande baronen och hans barn ställer sig och rabblar upp data om lagen gör absolut inget annat för pjäsen än att stoppa upp den och dra ned intressenivån i några minuter. Att den adliga familjen först framställs som lallande idioter är dock ingen nymodighet utan en återgång till den gamla oifrågasatta sanningen att RIKA ÄR DUMMA.

Mer förvirrat på många plan blir det när Jeppe vaknar upp och finner baronen och hans äldste son utklädda till hans betjänter i 1700-talskostymer och pudrade kinder och peruker. Men yngste sonen och dottern kommer däremot in som danska läkare, direkt plockade ur TV-serien Riket. Den referensen till författarens nationalitet känns helt onödig. Det enda som ursäktar det är att Joakim Gräns utklädd till Stig Helmer/Ernst-Hugo Järegård får dra hans underbara monolog om Barsebäck! En annan monolog, Hamlets allra kändaste, får också plats på scenen av någon anledning.

Jag tycker att Nilles misshandel av Jeppe är obehaglig, och inget alls att skratta åt. Jag börjar däremot att fnittra gott när baronens dotter (Ann-Sofi Rase) i glittrande änglakostym drar en lång monolog full av fula svordomar och könsord. Den är så opassande och samtidigt så enträgen! Men så hejdar hon sig och ursäktar det hela med att hon är så undertryckt för att hon är kvinna, så protesten väller ur henne på det här sättet istället. Äsch! Vilken dålig brasklapp! Så blev det tråkigt igen.

Leif Andrée är ändå en av Sveriges bästa skådespelare. Jag skulle önska att han fått vara mer nyanserad, istället för att styras till att bli en kul typ, när han känner spritens lockelse. Det skulle han säkert ha gjort jättebra. Man får ändå njuta av hans framväxande tyrann när han börjar tro på makten han har, och börjar använda den för att styra om som han vill ha det. Det är otäckt och roligt på samma gång, och det är lysande spelat av Andrée. Christer Fant och Sten Ljunggren är också goda skådespelare som håller huvudet kallt och gör sina insatser grundade och trovärdiga. Men tyvärr blir kontentan av Jeppe på Berget ett konstigt mischmasch på Stadsteaterns stora scen.

Länk till Stadsteaterns sida om Jeppe på Berget

Foto: Carl Thorborg

Att vara elak mot Buffy

Buffy Summers är mänsklighetens försvarare mot ondskans makter. Hennes kamp mot vampyrer och olika slags demoner tar aldrig slut, och trots att hon är övernaturligt stark och tålig blir hon skadad ibland. Attackerna är förstås främst fysiska, av dem som vill döda henne innan hon hinner döda eller hindra dem. Men brutal styrka är inte deras enda vapen. Många av de nyväckta vampyrerna är andra tonåringar från Sunnydale, med spydiga repliker i bakfickan, eller erfarna häxmästare med uråldriga förolämpningar och hotelser på lager. Ha! En giftig replik från Buffy punkterar dem snabbt och underhållande!

Men några attacker gör ondare, precis som i verkliga livet. De kommer från dem som verkligen är ute efter att såra Buffy, och som sårar henne värre ju bättre de känner henne. De kommer från den ynkligaste sortens varelser, de som sårar andra bara för nöjet att förnedra dem - mobbare.

Även om Buffy har sin krets av vänner som hjälper henne, kan de inte förstå det tunga uppdraget hon har lika väl som Angel kan. Samtidigt som Buffy börjar inse och acceptera det ansvar hon har, dras de båda till varandra, mot bättre vetande, fastän han är vampyr och hon vampyrdödare, fastän han är 241 år gammal och hon är tonåring. Och så, på det som skulle bli Buffys fina 17-årsdag, första natten med första pojkvännen, blir Angel till den värsta mardrömmen och den värsta pojkvännen; den som kastar bort henne och skrattar efter deras natt tillsammans. (Avsnitt 2:13, Surprise och 2:14, Innocence.)

Medan det skär i hjärtat måste Buffy inse att Angel inte bara krossat hennes tillit, utan är sitt onda vampyrjag Angelus igen, ute efter att skada och döda. Och Angelus, som tillhört hennes innersta väncirkel, kan såra dem alla djupt och personligt med allt han har lärt sig om dem. Plågorna han utsätter dem för är grymma och illvilliga. Vem kan förlåta honom och lita på honom efter det? Det är en del av den psykologiska trovärdigheten hos Buffy the Vampire Slayer att olika personer kunde förlåta Angel olika snabbt, och att de som fortfarande hatade honom misstrodde dem som förlåtit honom. Men medan smärtan ännu är helt färsk, måste Buffy bita ihop och fortsätta kämpa, utan att förlora sin koncentration och sitt mål.

Att börja på college är chansen att starta ett nytt liv, inte bara för Buffy och Willow utan för alla tonåringar som vill skaka av sig gamla hämningar och definiera sin egen personlighet. Men en del mobbartyper ger sig aldrig, utan letar upp nya offer år efter år. Och en känslomässig utveckling är ju speciellt inget att hoppas på hos en mobbare som blivit vampyr - för evigt tonåring, hånfull mot de svagare och med extra stor makt och lust att skada andra.

Redan under första veckan på Sunnydales University of California stöter Buffy på ett gäng tonårsvampyrer som satt i system att attackera nybörjare, stjäla deras saker, ta vad de vill ha och skratta åt resten. Fula tröjor, Klimt-affischer (där fick även jag hänga med huvudet), alla ägodelar som osäkra ungdomar hade med sig till sina nya liv - allt kan hållas upp, hånas och klippas sönder. Till och med det paraply som Buffy fick av sina skolkamrater på avslutningsdansen, beviset för att de anade att hon kämpade för deras liv varje dag! För Buffy var det en symbol för att det ändå fanns tacksamhet hos dem hon räddat, men för vampyrernas tuffa ledare är det bara en pryl att flina åt och bryta sönder. Nej, där gick gränsen! Genom Buffys försorg löstes mobbargänget upp i tomma intet. (Avsnitt 4:1, The Freshman.)

I säsong sex har Buffy återuppväckts från döden av sina vänner. För att de saknar henne, förstås, och för att det är för tidigt att dö när man är tjugo år gammal. Men också för att fortsätta att kämpa mot avgrundens makter, dag efter dag, precis som vanligt. Efter tiden som död är Sunnydale och helvetesgapet extra kallt, hårt och smutsigt för Buffy. Hon är försvagad och förvirrad, och ingen kan förstå vad hon har varit med om. Just då är det som The Nerd Trio bestämmer sig för att slå sig samman och ta över Sunnydale. Och det största hotet mot det måste undanröjas: Buffy själv.

Trion består av gamla skolkamrater till Buffy; Warren, Andrew och Jonathan, med några halvbra tricks inom områdena teknik och magi. Med en Buffy vid full styrka och med snärtiga repliker till hands skulle de aldrig ha en chans. Men nu är hon svag och trött, har ingen chans att återhämta sig. För att kunna ta hand om Dawn och slippa sälja deras hus, måste Buffy sluta skolan och börja jobba. Ett tråkigt jobb, ekonomiska problem, förnedrande återseenden med expojkvännen Riley, och en pågående upplösning av vännernas gemenskap - så många problem och ingen utväg. Och det är då som The Nerd Trio går på henne med sina elaka knep.

Det är för att testa Buffys styrka som trion utför sina tricks, men de är så utstuderade att de skadar henne mer än en direkt attack med råstyrka och vapen. En manick spolar tiden i fast forward för Buffy, så att timmar försvinner för henne, människor försvinner ur hennes åsyn, och plötsligt stannar allt upp och hon har missat vad som har hänt. En annan manick skapar en tidsloop, så att Buffy gång på gång måste gå ned i källaren på Magic Box och leta upp en motsträvig mumiehand åt en kund. Tack och lov klarar hon av att göra sig fri från attackerna, men sådana plågor är ju det sista hon behöver när hon försöker hitta fotfäste i världen igen.

Ett snäpp värre är när en demon som trion sänder förstör Xanders arbetsplats så att han tror att Buffy är skyldig, och vänskapen mellan de båda får en törn. Ett riktigt otäckt test är när en demon får Buffy att tro att allt hon uträttat som Slayer i Sunnydale är hallucinationer, och att hon kan bli frisk och komma hem igen till sin mamma och pappa och sitt normala liv om hon gör sig kvitt/dödar sina Scooby-vänner. (Avsnitt 6:5, Life Serial, 6:11 Gone, 6:17 Normal Again.)

Allra värst är det när trion med hjälp av magi och förvirring försöker få Buffy att tro att hon har råkat döda en människa. Hur mycket hon än vet att hon inte kan ha gjort det med flit, plågas hon av skuldkänslor och är beredd att överlämna sig till polisen. Men till slut räknar de ut att flickan var död redan när Buffy träffar henne, och att hon var Warrens exflickvän. Och att det var han som dödade henne. (Avsnitt 6:13, Dead Things.)

Under säsongen har Warren utkristalliserat sig som den pådrivande i The Nerd Trio, och den med minst samvete och värst fantasi. Det är ingen ursäkt för Andrew och Jonathan att jamsa med och stötta honom i hans planer, även om han skaffade sig mer och mer makt över dem och skrämde dem till att lyda honom. Jonathan och Andrew fick tillfälle att ångra sig, och en skärseldslik behandling som gjorde att det gick att tolerera dem och nästan förlåta dem. Men Warren, han var en despot som inte gav upp, en dålig förlorare, en ynklig fegis som fortsatte att skada och döda, och för vad? För sina ynka plan att ta över Sunnydale. Efter alla demoner som velat ta över hela världen eller krossa hela vår dimension, ser Warrens ambitioner bara fjuttiga ut. Och ändå är det hans småsinta agerande som nästan driver världen till ett utplånande.

Elak mot Buffy är det många som har varit, och genom åren hade hon fått träna sig i att inte tappa fokus genom att ta det personligt. Gång på gång har hon fått bita ihop och komma ihåg resultatet av en strid alltid måste uppfylla hennes uppdrag att försvara världen. Men när Warren är elak mot Willow, som redan balanserar mellan storhetsvansinne och att känna sig ovärdig att älskas, då startar han en våg av hat som utplånar honom själv och så när hela världen.

Jag vet förstås att det är skillnad på Warren Meers och Adam Busch, som spelade Warren Meers i TV-serien. Men varje gång jag ser Adam Busch spela en roll som får problem i en annan TV-serie, blir jag skadeglad. Det har hänt i House, och det har hänt i Terminator: Sarah Connor Chronicles. Förhoppningsvis har jag inte lika lätt till hat som Willow, men jag är inte lika proffsig och fokuserad som Buffy när någon sårar mig. Och jag förlåter inte så lätt när någon är elak mot Buffy.

Den här posten ingår i en helg dedikerad åt Joss Whedons olika mästerverk. Hela schemat för deltagare och publiceringar hittar du hos Fiktiviteter, här.

Den här helgen blir en Whedon-helg

På utmärkt initiativ av Helena på Fiktiviteter, kommer den första helgen i september att dedikeras till de fantastiska skapelser som flutit från geniet Joss Whedons penna: TV-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly och Dollhouse. Ett flertal intresserade, däribland jag, kommer att skriva inlägg på temat ur sina respektive synvinklar. Mitt bidrag kommer att postas här på lördag eftermiddag, men från klockan tio till tre både lördag och söndag kommer det att dyka upp nya inlägg runt om i cyberspace. Fiktiviteter är sambandscentral, och där finns hela schemat för alla deltagare.Vilken Slayerfest det kommer att bli!

För er som inte kan hålla er till tåls länkar jag till ett av mina gamla inlägg om Dollhouse.

Dollhouse

It's time for your treatment.