Blindheten av José Saramago

Det är så mycket som blir svårare och rent otäckt när man inte ser. Tänk att ha förlitat sig på synen i hela sitt liv, och så försvinner den utan förvarning. José Saramago beskriver en epidemi av blindhet som drabbar ett helt land. Den verkar smitta lätt, man ser ingen orsak till den och det finns ingen bot mot blindheten. Eller snarare, man hittar ingen bot, för den som undersöker en blind blir snart blind själv. Paniken får de ännu seende att tvinga in de blinda i karantän i ett övergivet mentalsjukhus.

I karantänen finns bara knappa möjligheter att sköta sin hygien, och mat distribueras endast sporadiskt och i alltför små mängder. Saramago berättar utförligt hur allt smutsas ned mer och mer, såväl byggnaden som människorna som är ihopfösta där, och förhandlandet och kompromissandet för att få maten att räcka. Soldaterna som vaktar så att de blinda inte skall rymma är så rädda att de ofta skjuter och råkar döda några av de blinda, vilka måste letas upp och begravas av de kvarvarande för att inte ligga och ruttna och orsaka sjukdomar.

Att soldaterna får behandla de blinda så hänsynslöst utan utredningar uppifrån och utan att pressen lägger sig i, känns litet osannolikt för någon som är van vid det svenska samhället. Jämför byråkratin och ordningen i Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist! Men om man tänker sig ett mer auktoritärt, nästan fascistiskt samhälle, drivet till panik av en skrämmande sjukdom, blir det mer trovärdigt.

Något som inte alls är svårt att tro på är hur några av de starkare i karantänen sluter sig samman, lägger beslag på all mat och kräver betalning av de övriga. Människorna som förlorat sin syn sjunker snabbt ned i anarki. Hur vet vi detta? En av kvinnorna i karantänen är fortfarande seende, men spelar blind för att få följa med sin make. Trots att hon lever bland de blinda, blir hon inte smittad av den mystiska blindheten. På så sätt kan hon vara till hjälp för gruppen hon håller sig till, fastän hon till största delen håller sin synförmåga hemlig för att inte riskera att bli utnyttjad som tjänarinna åt alla.

Saramago skriver långa stycken, med mellanslag istället för punkter. Det gör att dialoger inte avbryter berättarflödet, och historien rullar fram både mjukt och obevekligt. Det bästa partiet i boken är de första sidorna, där Saramago beskriver ögonblickena då huvudpersonerna förlorar sin syn. Att vara mitt i vardagen, och så, smärtfritt och utan förvarning, ha förlorat förmågan att se och därigenom blivit avskärmad från vardagen och beroende av andra, berättar han så skarpt och klart att jag får en klump i halsgropen. Allteftersom historien går vidare stör jag mig dock på en del inkonsekventa detaljer och en latent gubbsjuka.

Jag tycker att boken är bra, men den är varken ett så spännande mysterium eller så psykologiskt insiktsfull att den känns oumbärlig. Men jag tror däremot att filmen som gjorts efter boken kommer att vara sevärd.

Der Zauberberg av Thomas Mann

När mina arbetsgivare bjöd in till vinterkonferens i schweiziska Engelberg, jublade mina kolleger "Skidor! Festa! Dricka öl!" Själv tänkte jag "Lungsot! Sanatorium! Bergtagen av Thomas Mann!" Äntligen hade jag anledning att läsa berättelsen som gjort så starkt intryck på mig som barn när svensk TV visade en fantasieggande filmatisering. Rader med vilande, lungsjuka sekelskifteseuropéer; intriger och känslostormar som tidvis övergick en tolvårig flickas förstånd. Den påtvingande sysslolösheten och avskildheten har fascinerat mig sedan dess.

Jag införskaffade nu den nästan tusensidiga boken på tyska, freilich, och såg till att läsa den utomhus eller åtminstone för öppet fönster så ofta som möjligt. Under tiden fann jag mig ofta ta extra djupa andetag, för att riktigt vädra ur lungorna och eventuella fuktiga fläckar, i sympati med de intagna på Sanatorium Berghof. Trots idog läsning tog det mig nära tre månader att komma igenom boken.

Den unge Hans Castorp, nyutexaminerad skeppsingenjör, reser till sanatoriet utanför Davos för att hälsa på sin kusin Joachim Ziemßen, och resa hem till Hamburg med honom tre veckor senare. Men redan vid ankomsten till den lilla tågstationen känns det som att träda in i en annan värld med en egen tideräkning. Vid första anblicken kan man lätt tro att de priviligerade människorna som lever där dragit sig undan världen för en lång, lugn semester, men återkommande detaljer påminner om allvaret i deras situation. Rummet Hans Castorp får flytta in i beboddes fram till kvällen innan av en kvinna som dog av sin sjukdom. Andnöd och blodiga hostningar är något patienterna måste räkna med som en möjlighet. Men för det mesta sker omhändertagandet av de döende och döda diskret, och diskuteras inte högt.

Kuren på Sanatorium Berghof består i att andas in den friska bergsluften, liggande på sin privata balkong eller i gemensamma salar, flera timmar om dagen, med avbrott för måltider. För att få ut det mesta av tiden i bergen, bestäms det att Hans Castorp skall delta i de övrigas Liegekur, eller Liegedienst, som man skämtsamt kallar det. En timmes stillhet före frukost. Ännu en timmes stillhet innan det är dags för dagens andra frukost. Flera timmars stillhet under dagen. Då och då en stärkande promenad på bergsstigarna. Ytterligare en dag av sysslolöshet läggs till den första, och en hel vecka går.

Många av de inneboende faller lätt in i den långsamma rytmen, lämnar världen att snurra vidare utan dem, och nöjer sig med det begränsade livet på sanatoriet. Så inte Herr Settembrini, sociologen och humanisten. Hans starka engagemang i samhällets utveckling är obrutet, trots att han inte kan delta i konferenserna om mänsklighetens framtid som han är med och arrangerar. De skrifter i ämnet som han skickar efter eller författar själv ger dock en känsla av att Herr Settembrini fört med sig en bit av yttervärlden till sin exil i de schweiziska alperna. I den unge Hans Castorp ser han också en mer eller mindre villig diskussionspartner, eller snarare formbar elev.

Kusinerna finner Herr Settembrini tidvis irriterande, tidvis underhållande; detta är ett tidsfördriv gott nog under så speciella förutsättningar. Hans Castorps tankar om Settembrini och de andra medboende på sanatoriet är ibland oförblommerade avfärdanden av deras utseende, intelligens och takt, som om vi vore mitt i en dokusåpa! Men det känns helt rätt och litet typiskt för en 23-åring, som fortfarande försöker hitta sin plats i världen, och generaliserar för att hålla ordning på alla nya fakta han har att ta till sig.

När Hans Castorp får en lätt feber, blir det nödvändigt för honom att få sina lungor undersökta. Jo visst, även Hans har en fuktig fläck i sina lungor, ett tecken på tuberkulosen, och därtill några ärrbildningar efter tidigare och obehandlade skov. Från ena dagen till den andra blir den tre veckor långa vistelsen förlängd till minst ett halvår. Nu är det inte helt överraskande, vare sig för oss eller vår unge hjälte, men det leder ändå till att Hans börjar fundera över sin fysik och sjukdomens gång. Under en speciellt charmerande period börjar kusinerna uppvakta de allra sjukaste patienterna, de som är dömda att dö inom en ganska snar framtid. Nej, inte alla döende, bara de som passar in i ynglingarnas föreställning om hjälpbehov och tacksamhet. Litet egoistiskt, förstås, men ändå ädelt av dem och förståeligt.

De sju år som Hans Castorp stannar på sanatoriet förgår långsamt, drömlikt, men inte innehållslöst. Förälskelsen i den vackra fru Clawdia Chauchat som dinerar am Guten Russentisch, de många diskussionerna mellan Herr Settembrini och hans antagonist Herr Naphta, huvudläkaren Hofrat Behrens' opassande skämtsamhet med de döende, allt som jag skulle vilja berätta om men som bättre läses med Thomas Manns egna ord, skapar en detaljerad historia som är lång men inte långtråkig. Troligen har Hans Castorps tjugoår inte blivit mindre varierande och lärorika än de skulle ha blivit om han stannat i Hamburg och levt sitt liv som skeppsingenjör "im Flachlande".

Dramatens kris

I flera år har jag gått på teater i huvudstaden så gott som varje vecka. Det är en ynnest att bo nära Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms Stadsteater, lastade som de är med erfarenheter, traditioner och begåvade skådespelare och regissörer. Men de senaste åren har jag blivit mer och mer besviken på Dramatens uppsättningar.

Förutom några enstaka pärlor är det många pjäser på Dramaten som känts som antingen trötta upprepningar av vad som fungerat tidigare, eller som chansningar helt utan kontakt med den tänkta publiken. Lägg till saken att flera av skådespelarna verkar anställts mer för sitt kända namn än för talang, och att de tillåts breda ut sig i manér som skall gälla för personlig skådespelarkonst.

Visst har Dramaten ännu några skådespelare med rent gudomlig begåvning - Stina Ekblad, Örjan Ramberg, Lil Terselius och Jonas Karlsson är några av dem som aldrig gör en besviken. Visst har Dramaten fått till några mästerverk de senaste åren. Dödsdansen, Ett Dockhem och Fedra är lysande exempel. Så finns några chanstagningar som inte nått ända fram, men ändå var sevärda, såsom Blanche och Marie och Jungfruleken. Sedan finns det pjäser som hade förutsättningar att bli bra, men som fuskades bort så illa att jag blev förbannad. Jag tänker främst på Fördold, en djup och spännande historia skriven av vårt samtida snille Lars Norén, som närmade sig rena farsen eftersom den framställdes så okänsligt.

En del pjäser med intressanta premisser (Dumb Show, Bernardas hus) har jag ännu inte hunnit se, andra har jag missat (Svenskt landskap med kinesiska detaljer). Varför har jag inte gått och sett dem? Därför att i valet mellan att se en pjäs på Dramaten, Stadsteatern eller någon av de fria teatrarna, kommer Dramaten alltid sist för mig. Varje pjäs man inte redan sett är en chansning, och ju mer jag intresserar sig för handling och skådespelare, eller litar på att uppsättningen är bra, desto mer gärna tar jag chansen att gå och se den. Så ofta som Dramatens föreställningar gjort mig besviken, är jag inte längre särskilt benägen att förlägga min teaterkväll dit.

Gemensamt för alla pjäser jag ser på Stockholms Stadsteater, är att de har ett naturligt och direkt tilltal. Även när handlingen och uppsättningen närmar sig det fantastiska, är skådespeleriet naturligt. Det betyder inte att man alltid måste spela realistiskt, eller att ett stiliserat skådespeleri inte har sin plats. Men det är sorgligt hur det på Dramaten är som ett avstånd mellan publiken och scenen, en osynlig glasvägg som förmedlar att "här spelar vi teaaaater". Tacknämliga undantag från den inställningen är t.ex Lång dags färd mot natt förra våren, samt Torkel Petersson i alla roller han har.

Det verkar som att Dramaten reagerar alltför instinktivt på den kritik som man har fått under åren. "För få kvinnoroller? OK, här får ni Tre knivar från Wei!" - "För få utlandsfödda på scenen? OK, här får ni Sultanens dilemma" - "För litet samtidskritik och risktagande? Här fläskar vi på med Blottare och parasiter!" Men det var aldrig bottnat i en genuin vilja att berätta just de här historierna, eller en kunskap om den längtan hos publiken som man ville bemöta. Därför känns de här risktagandena mer cyniska än ärligt sökande.

Jag vet inte hur stor del av det här problemet som ligger hos teaterchefen. Att Marie-Louise Ekman utvalts till nästa teaterchef har hälsats med glädje av många anställda på Dramaten. Jag, som såg hennes Gäckanden som ett rejält magplask, förhåller mig mer skeptisk, men har ändå inte givit upp hoppet om Dramaten och dess framtid.

Länk till Dagens Nyheters artikelserie om Dramaten i kris

Eklips - Konst i en mörk tid på Moderna Muséet

Utställningen Eklips på Moderna Muséet innehåller så många aspekter som borde intressera mig. Så varför är jag så oberörd? Jag brukar ha lätt för att dras in i andra föreställningsvärldar. Jag drar mig inte för det som är motbjudande, och när ett konstverk är extremt i någon riktning, hittar jag ofta en mening i det och en kommentar till samtiden.

Verken som visas på Moderna Muséet säger mig nästan inget alls. Trots att de är så olika sinsemellan, och trots att man kan ta del av intervjuer med flera av konstnärerna som förklarar hur de resonerat, känns de märkligt innehållslösa och griper inte tag i mig. Dana Schutz, Ellen Gallagher och Michaël Borremans målar människoliv i parallella, udda världar. De intresserar mig inte. Nathalie Djurbergs animerade filmer visar som vanligt absurda och perversa skeenden, och i Paul McCarthys bildserie fläskar han på med äckel för äcklets egen skull. Ååå, så provocerad jag blir. Eller inte. Bara trött.

Länk till Moderna Muséets sida om Eklips

Jag vill ha ett nytt operahus i Stockholm

Jag kan vara reaktionär i vissa frågor. Min första reaktion när man lade fram förslag om att bygga ett nytt operahus i Stockholm var Nej! Bevara det gamla! Mina skäl var många: Kungliga Operan ligger nu mitt i city, lätt att nå och hitta. Det ingår i upplevelsen och sätter stämningen direkt att kliva in i det pampiga huset med sina överlastade dekorationer i patinerat guld, trampa uppför marmortrapporna och sätta sig i de obekväma sammetsklädda små stolarna. Den känslan får inte byggas bort och glömmas!

Under vårens operabesök har jag börjat tänka om. Snålhet eller kanske sunt förnuft har hindrat mig från att köpa biljetter på platserna med bäst utsikt. Istället har jag tittat på salongsplanen och försökt pricka in billigare platser på balkongerna med bäst valuta för pengarna. Det är i det närmaste omöjligt!

Från de flesta platser på balkongernas sidor är stora delar av scenen skymd. Till och med om man sitter på främsta raden kan ännu större delar av scenen skymmas av medbesökarnas huvud och armbågar. För att inte tala om de bakre raderna! Om handlingen på scenen rör sig mot den dolda sidan av scenen, vajar en skog av kroppar och huvuden framåt för att få en skymt av sångarna, och det blir ännu mer omöjligt att glimta skeendet för oss stackare längre bak. Så inte nog med att man förbannar operans utformning; dessutom blir dina medbesökare irritationsmoment under hela föreställningen. Killen på raden framför blir en svart skugga som döljer sopranen. Jag kommer på mig själv med att önska att alla framför mig skall gå hem i pausen (ja, tidvis ännu mer makabra fantasier), istället för att glädja mig över att så många kommit till operan.

Så skall det inte vara! Jag vill gå ut från en operaföreställning med en sång i hjärtat och kärlek till mina medmänniskor! Jag vill ha ett nytt, demokratiskt operahus där folk sitter bekvämt, och ser och hör bra, på alla platser.

En annan sak jag önskar mig av ett nytt operahus är att det har en stor scen, för publikdragare som Carmen och Tosca, och en mindre scen där man kan sätta upp mer udda föreställningar utan att det blir ett stort risktagande. Detta är något man har tänkt på i två av de nya konserthus som jag är både glad över och litet avundsjuk på: Uppsala Konserthus och Oslos nya operahus.

Medan jag ändå håller på och klagar och önskar mig saker av operan, vill jag be om en sak till: mer flexibla speltider för kvällsföreställningarna. Varför börja så sent som 19.30? Många av operorna är långa; tre eller fyra timmar långa till och med. Och det skall de få vara. Men när klockan närmar sig halv elva blir det lätt att man tänker "Jaja, sluta älta det där. Sjung litet snabbare. Jag vill gå hem." Frestelsen är stor att rusa ut genom dörrarna så fort ridån har fallit, utan att stanna kvar och tacka sångarna med applåder och jubel. Det är ingen värdig avslutning på en annars fin kväll!

Till saken hör att det är ett så positivt projekt att bygga en offentlig byggnad med stora ambitioner. Ett nytt operahus,med spännande arkitektur, helst på en central plats, ger arbetstillfällen och skapar förväntningar under byggandet. Det gamla vackra operahuset måste fortsätta användas, men tänk så många möjligheter som skapas med ett nytt, kompletterande hus. Det längtar jag efter!

Black Hole av Charles Burns

Jag hade läst flera positiva recensioner av den här grafiska romanen innan jag fick tillfälle att läsa den själv. Jag blev så glad när jag till slut kunde lägga vantarna på den! Tyvärr blev jag inte så fascinerad av den som jag hade hoppats. Epidemin av missbildningar som drabbar tonåringarna det handlar om, och som smittar via sex, blir varken mystisk eller förklarad.

Att berätta en historia i serierutor istället för text ger både fördelar och nackdelar. Man får använda sig av bilderna för att förmedla känslor och stämningar. Jag tycker inte att Burns' kontrastrika stil är så bra för just det. Speciellt människornas ansiktsuttryck blir stela och uttryckslösa.

Eftersom man oftast får se huvudpersonerna röka på, dricka öl, idka sex och klaga på tonårslivet, är det i början svårt att känna sympati för dem. Först efter halva boken börjar jag lära känna dem tillräckligt för att engagera mig vad som händer. Det är ju faktiskt så att den sexuellt överförda epidemin inte är huvudrollen, utan istället en detalj som förstorar alla problem med att vara tonåring: att finna sig i konstiga, läskiga situationer, att försöka hitta kärleken, att hantera att vara en tönt, utstött av de coola kidsen. Väl värt att berätta om.

Men även här tycker jag att Burns tappar tråden. De allra nördigaste ungdomarna, de som var utstötta både före och efter de blev vanställda, de är fortfarande bara bifigurer och umbärliga. Vi får följa dem som ännu kämpar för att inte hamna längst nere i hackordningen. Även om det är en kamp med bitter bismak som man kan känna igen sig i, känns det ändå oschysst mot de allra, allra fulaste.

Carsten Regild på Galleri Lars Bohman

Galleri Lars Bohman visar en samling av verk av Carsten Regild (1941-1992) i båda sina utställningslokaler, under namnet A bientôt. En del av tavlorna har endast ett motiv, enkel form och förmedlar en stark känsla. De flesta verken är dock komplexa; sammansatta av silhuetter, bilder och bokstäver ur det sammelsurium av intryck som omger oss varje dag. Kända föremål med ifyllda konturer, ovanligare färgval, spegelvända ord, halvtransparenta målningar ovanpå och runt varandra. De är intressanta och ibland vackra, men säger mig inte så mycket nytt.

En serie med mindre tavlor utvecklar serietidningsestetiken, och typiskt nog har de hamnat i fåran med storbröstade pinuppor som kliver runt i pyttesmå underkläder och stilettklackar i småsadistiska positioner. Det känns mer som pubertala, privata fantasier än nyskapande och tankeväckande.

Det riktigt gripande är sviten Åtta dagar: stora tavlor som med kraftfull komposition, applicerade föremål och drömsk text förmedlar en berättelse som vill ta sig utanför sina fasta ramar. Kosmologi, psykologi och konst samverkar till en tung och omskakande upplevelse.

Länk till Galleri Lars Bohmans hemsida

Verkan av Torbjörn Flygt

Flytt till förorten, barnen blir vuxna och behöver inte sina föräldrar längre, ett arbete som aldrig tar slut och som verkar mer och mer meningslöst. Torbjörn Flygt beskriver mycket trovärdigt hur livet börjar kännas som en utförsbacke för Claes Backe. I sitt jobb som åklagare ser han hur svåra brott går ostraffade i brist på bevis eller till och med för att de åtalade hotar vittnena. Till råga på allt verkar kriminaliteten sippra in i hans eget villaområde.

Cynismen glimtar fram i Claes Backes tankar allt oftare. Den är inte lika frätande som hos t.ex. Michel Houllebecq, utan fortfarande förankrad i vedertagna normer för ett vanligt liv. Men han kan inte hejda sina spydigheter ibland när han talar med människor som krånglar till det för honom - människor som handlar med sitt eget bästa i tankarna, inte samhällets. När vittnen försvinner för att de är rädda för sin egen säkerhet, eller när grannarna vill bilda ett medborgargarde för att de inte litar på att polisen kan hjälpa dem, blir det som en personlig förolämpning mot honom och hans yrkesliv.

Jag är mäkta imponerad av hur tydligt och realistiskt Flygt beskriver Claes Backes arbetsdagar som åklagare. Ännu mer tycker jag om hur ledigt talspråket flyter. När jag läser Verkan inser jag hur sällan svenska författare lyckas få till trovärdiga dialoger. Oftast brukar jag tvingas blinka, snabbläsa och bläddra förbi styltiga pratminus i böcker på svenska, men Flygt får sina personer att säga viktiga saker till varandra med en sådan styrka att det känns som att man är där med dem; i hallen halvvägs nedför trappan, utanför en glasskiosk på en parkeringsplats.

Jag tyckte ännu bättre om Verkan än om Underdog. Trots att Torbjörn Flygts nya bok Himmel har fått blandade recensioner, är jag verkligen upplagd för att läsa mer av vad han har att berätta om det svenska samhället och människorna som lever här.

Fler böcker av Torbjörn Flygt:

Underdog

Himmel

Kung Oidipus med Nationalteatern i Belgrad

Nationalteatern i Belgrad gästspelade på Dramaten med Sofokles' tragedi Kung Oidipus, placerad i nutid och lätt moderniserad. Det fanns en tid när jag trodde att historier som denna, eller Il Trovatore, inte skulle kunna hända idag. Men allt eftersom åren gått och olika hemskheter uppdagats, känns det alltför troligt att något liknande skulle kunna hända, och mycket närmare oss än vi tänker.

I den korta, intensiva uppsättningen får vi se hur Kung Oidipus ansätts av sitt folk, som plågas av en grym hetta i landet. Oraklet i Delfi säger att plågan inte upphör förrän mordet på den förre kungen, Laios, hämnas genom att man finner den skyldige. Då och då viftas oraklets trovärdighet bort: hade han inte förutspått att Laios skulle dödas av sin egen son? Men Laios och hans maka Iocasta hade ju inga barn, så den spådomen kan inte ha gått i uppfyllelse. Likså har Oidipus förutspåtts att han skulle komma att döda sin far och gå till sängs med sin mor, och det är lika orimligt. Han har ju lämnat sitt hemland och sina föräldrar, och nu har fadern dött utan Oidipus' förskyllan.

Den som känner historien drar sig nog lika mycket som den blinde siaren Teiresias för att säga lösningen på gåtan högt. Ledtråd för ledtråd ges till att Oidipus är den son som Laios och Iocasta fick men lade ut för att dö. Eftersom han räddades och växte upp i grannlandet Korinth, kunde han återvända som vuxen och ovetande slå ihjäl sin far och äkta hans änka, sin egen mor. Skuld och skam så stor att den inte går att bära, när det grymma ödet uppfylls.

Föreställningen spelades på serbiska, med svensk översättning projicerad ovanför scenen. Även om det var litet jobbigt att behöva flacka med blicken, var det härligt att få se bra skådespelare, okända för mig, och höra det vackra språket talas. Så allt som allt var det en god teaterupplevelse.

Il Trovatore på Kungliga Operan

Vilka historier man kan berätta med musik! Och det gör Verdi. Historien om Il Trovatore, Trubaduren, spänner sig över en generation och har så många fantastiska inslag att inte alla kan visas på scen. Första akten börjar med att vi introduceras till den grymma bakgrunden till vad vi får se hända.

Alla de viktiga rollfigurerna är pressade av såväl yttre omständigheter som inre kval. Greve Luna förlorade sin bror som spädbarn, vilket drev hans far till att dö av sorg. Fadern misstänkte ändå att brodern levde, och fick sonen att lova att söka efter honom. Manrico, Trubaduren, uppfostrad hos zigenarna, anför rebellerna som kämpar mot sidan Greve Luna tillhör. Unga Leonora har fallit för Manricos vackra sång och förälskat sig i honom, vilket gör Greve Luna svartsjuk och närgången. (Nu tycker jag att i och för sig att Manrico också har alltför nära till svartsjuka och ilska för att vara riktigt sympatisk.)

Mest sorgetyngd av alla är Azucena. En magnifik och skrämmande hämnddemon (Mirco Andreani) följer henne överallt i första akten, och sprider sin sorg till alla scener i den andra akten. Azucena såg sin mor brännas på bål, anklagad för att ha förtrollat den äldre greve Lunas son, och lovade henne attt hämnas. Hon rövade bort grevesonen, men med både honom och sin jämngamle son i famnen drabbades hon av förvirring och kastade sin egen son i elden där han dog tillsammans med hennes mor. Under alla år har hon nu uppfostrat grevesonen som sin egen, och denne man är Manrico. Så de båda bröderna är nu på skilda sidor i upproret, rivaler om samma kvinna och fiender på grund av familjen Lunas hat mot zigenarna.

När jag ser föreställningen gör Sara Olsson sin roll för första gången. Hon har en så klar och vacker röst, och det är en njutning att höra henne sjunga Leonora. Stuart Neills Manrico låter litet stel i första akten, men hans starka röst blommar ut med utmaningarna efter paus. Karl-Magnus Fredriksson sjunger Greve Luna så innerligt att det är svårt att bara se honom som en skurk.

Giuseppe Verdi, en så underbar kompositör han är! Hela operan är en kavalkad av gudomliga melodier, och han återanvänder dem inte ens utan radar upp nya hela tiden. Mina grannar kommer säkert att uppskatta att höra mig sjunga på de vackraste styckena de närmaste dagarna. Jag hoppas att de, och alla andra, också skyndar sig till Kungliga Operan för att höra den äkta varan.

Länk till Kungliga Operans sida om Il Trovatore

Nittonhundra av Alessandro Baricco

Den lilla tunna boken Nittonhundra är ett drama utgivet i bokform. Eftersom det är en monolog med sparsamma scenangivelser, är den lätt att läsa. Man gör ändå rätt i att inte läsa för snabbt, utan tänka sig texten med den inlevelse det är menat.

Historien om pojken Nittonhundra, hittad på Atlantångaren Virginian och döpt efter sitt födelseår, är en fin idé. Kanske litet tunn, kanske litet väl patosfylld ibland. Att han aldrig kliver i land, och att han tar emot intryck från hela världen genom vad andra människor berättar för honom, är dock en fascinerande tanke. Inte en oumbärlig bok, men en fin förströelse.

Askungen på Kungliga Operan

Gioacchino Rossinis lättsamma opera Askungen är ett riktigt glädjepiller från början till slut! Uppsättningen på Kungliga Operan i Stockholm (ambulerande genom europeiska operahus) är uppsluppen och lätt moderniserad, och här framförallt fylld med fantastiska sångare.

Malena Ernman! Hennes gudabenådade röst lyser som solen genom hela föreställningen. De svåra bel canto-partierna klarar hon perfekt, inte ett ögonblick utan att tappa skönheten i tonen. Den godhjärtade Askungen/Angelina är verkligen värd det lyckliga slutet!

För att vinna prinsens hjärta har Askungen varken hjälp av snälla möss eller någon fé, däremot av en mystisk tjänare ur prinsens följe, Alidoro. Han vill henne väl sedan hon visat honom vänlighet när han kom till familjens kafé förklädd till tiggare. Lennart Forsén sjunger hans roll rörande innerligt och vackert.

Askungens elaka, själviska styvfar baron Don Magnifico sjungs härligt inlevelsefullt av Jonathan Veira. Han hinner locka publiken till skratt flera gånger redan innan hans galna ståupp-nummer under ett scenbyte. Don Magnificos två favoriserade döttrar Clorinda (Karin Ingebäck) och Tisbe (Katarina Leoson) har också många tillfällen att excellera i roliga duetter.

Den vackra, vackra musiken och den roliga handlingen gör att operans uppsättning är riktigt sevärd. Och på toppen av allt det, den underbara blonda amazonen Malena Ernman som är en njutning varje sekund hon hörs! Måste ses och höras!

Länk till Kungliga Operans sida om Askungen