Zarah på Folkoperan

Det kan verka konstigt att en opera om Zarah Leander inte innehåller autentiska sånger ur hennes karriär, men Anders Nilsson har i sin operamusik lagt ett par sånger i Zarah Leanders (Ulrika Tenstam) mun som väl fångar Zarahs tidstypiska appeal, utan att sticka ut från den övriga musiken i operan.

Låt mig först och främst säga att musiken är underbar. Den är så vacker och engagerande, att det känns som att det här skulle kunna bli ett standardverk att sätta upp om och om igen. Handlingen är intressant, men har för litet av nästan allt, utom av Goebbels. Det är en god idé att växla mellan Zarah Leanders karriär och Joseph Goebbels, men i slutändan har han fått för mycket plats, utan att ge den känsla av makt och hot som just han hade kunnat tillföra. Tvärtom får Goebbels alltför mycket framstå som klumpig clown. De mest intressanta och begåvade i föreställningen (förutom Zarah) är hans två kvinnor, hans vackra lilla monster till hustru Magda (Matilda Paulsson), och ungdomskärleken Judith Rosenbaum (Madelaine Wibom). Judith är här också en representant för judarna i Tyskland och hur raslagarna inskränkte deras liv steg för steg, vilket är en viktig aspekt i operan. Därtill kan jag inte nog lovorda Madelaine Wiboms underbara, underbara röst, känsla och tilltalande uppenbarelse. Vilken talang! Håll ögon och öron fästa på henne!

När det gäller Zarah själv, är tanken att vi skall vara förtrogna med hennes stora karisma och massiva popularitet. Jag skulle ändå velat se mer av det på scenen, om så bara för att det är hennes namn på programbladet. Sedan har vi frågan om hennes skuld. "Jag vill ju bara sjunga!" utbrister hon ett par gånger. Men hur mycket får man spela ovetande, när folk förföljs utanför ens eget fönster, av själva regeringen som man uppbär sin diva-lön från? I operan ser vi Zarahs raka motsats, den romantiske och hjältemodige Florian Richter (Olle Persson), som offrar sin karriär och sitt liv av lojalitet och kärlek till Judith. Hans fall är hypotetiskt, men det går inte att säga att ett sådant steg inte kunnat påverka åtminstone en grupp av människor och opinionen. Jag tycker att Zarah Leander får komma undan för lätt här.

Av en slump hade jag veckan innan sett István Szabós film Taking Sides, med Stellan Skarsgård som dirigenten Wilhelm Furtwängler, och Harvey Keitel som den amerikanske officeren som efter kriget utredde hans relationer till Hitler och nazistpartiet under Tredje Rikets tid. En opera kan förstås inte gå in på samma detaljer och nyanser som en film, men att se de tyska musikernas förklaringar, bortförklaringar, glädje, stolthet, och rädsla för sitt liv och sin karriär, är en nyttig spegel och tankeställare. Men i övrigt vill jag absolut rekommendera alla till att se och höra Folkoperans storverk Zarah.

Länk till Folkoperans hemsida

Pissungen på Teater Barbara

Är vissa brott oförlåtliga? Ger ett brott dig rätten att jaga och fördöma förövaren, åratal efter att hon släppts ur fängelset? Gör du det av moralisk överhöghet, oro, nyfikenhet, för att känna dig duktig eller av för att du inte kan låta bli?

Peter Kihlgård har skrivit en monolog om Signe som tillsammans med sin bästa väninnan dödade en treåring när hon var elva år. Carina Jingrot berättar och spelar hennes historia. Efter tolv år i ungdomsvårdsskolor och fängelse verkar hennes brott ändå aldrig kunna sonas i andras ögon, om ens i hennes egna. Hemmet är inrett i vitt, för renhet och transparens, och vi ser Signe komma in i det och anstränga sig för att röra sig som en vanlig människa, känna sig som en vanlig människa. Hon har fött en dotter och fostrat henne förbi åldern då lille Fredrik dödades, och åldern då hon själv blev en mördare. Nu hoppas Signe att hon skall ha älskat henne så mycket att dottern inte skall kunna tro det när hon får höra sin mammas hemlighet.

En del detaljer i Signes berättelse om sitt brott talar emot varandra; vad hon trodde skulle ända med lille Fredrik och henne själv, varför hon gjorde det. Men vad som står klart är att Signe är vårdslös med det lilla livet därför att hon är van vid att hennes eget liv och känslor inte varit viktiga. Mamman har hånat henne och tvingat henne till hemskheter, och ändå hjärntvättat henne till att vara lojal mot sin familj gentemot myndigheterna. Trots att Signe nu klarat sig igenom en fruktansvärd barndom, kvinnofängelse och personliga misstag och byggt ett lugnt, normalt liv, kan det när som helst hända att någon i staden där hon bor upptäcker hennes historia; strax är protesterna igång utanför hennes hus och hon måste flytta med sin familj igen.

Det känns bra att monologen är så konkret och inte uppehåller sig länge i taget vid de hemskaste detaljerna. Historien är så allvarlig att den förfryser publikens hjärtan utan att behöva spela på känsloregistret. Carina Jingrot spelar mycket bra; trots att Signe är saklig och säger till sig själv att hon inte skall gråta, tvivlar vi inte på att hon känner skulden och ångern varje dag, djupt i sin själ.

Länk till föreställningens hemsida

Filharmoniker i närbild - stora stråkar

En stor fördel med konsertserien Filharmoniker i närbild är de intressanta gruppsammansättningar man kan få möta. Inte en enda fiol, däremot en fagott som äntligen fick glänsa, fyra kontrabasar och ett halvdussin celli gick på söndageftermiddagen samman om ett riktigt intressant och välljudande program. Det vittnar om stor professionalitet att musikerna inte lät sig störas av ett mycket irriterande pipljud som pågick under hela konserten. Publiken fick en övning i tålamod när vi fick koncentrera oss på välljudet från scenen.

Georg Christoph Wagenseils sonat i C-dur för tre celli och kontrabas, Suite des pièces, fick en vacker klang, nära mänsklig sång, av sin sättning. Den följdes av en 22 år gammal konsert av Sofia Gubajdulina, där en fagott backas upp och samspelar med celli och kontrabasar. Jag blev mycket imponerad av hur Gubajdulina använder sig av instrumentens klang och möjligheter utöver det vanliga. Där andra moderna kompositörer kan låta instrumenten fräsa ut missljud för att ge dissonans (och inget fel i det!), låter hon fagotten såväl som stråkinstrumenten spela ljud som ligger strax utanför den vedertagna klangen, men utan att därför förlora ton och melodi. Denna utvidgade ljudbild (studsande stråkar, smattrande fagott med mera) används mycket fint, både på instrumentnivå och ensemblenivå. Jag hade inte hört något av Gubajdulina tidigare, men tänker leta upp fler verk av henne efter det här goda intrycket.

Kvällens clou var Modest Mussorgskijs Tavlor på en utställning i ett arrangemang för sex celli och fyra kontrabasar. Även här utnyttjades instrumentens speciella klang för att skapa en mäktig och samtidigt nyanserad version av det roliga stycket. Hjorden av storstråkar höll samman utan att hamna i otakt, och växte till en massiv avslutning på den härliga konserten.

Smutsiga händer på Stadsteatern

Med Matrix-estetik och en riktigt bra ensemble sätter Stockholms Stadsteater upp Sartres pjäs Smutsiga händer. En essä i det läsvärda programbladet går noggrant igenom problemställningen och Sartres förhållande(n) till den. Vad begär ens ideologi för handlingssätt av en? I vilket mått skall man pröva och ifrågasätta den ideologi man har valt, och hur andra människor utövar den? Skall man få offra en annan människas liv när man anser att hon misstolkar ideologin och driver historien i fel riktning?

Stycket tar också upp rollfigurernas olika vägar in i partiet. Den unge, tvekande protagonisten Hugo (Andreas Kundler) kommer från ett rikt, borgerligt hem, och får försvara äktheten i sin övertygelse. De två burdusa livvakterna George och Slick (Christian Hillborg och Kristofer Fransson) säger att de har anslutit sig för att partiet hjälper hungriga unga män (menar de alla i samma situation eller bara sig själva? Oklart och tänkvärt). Helt klart är att de njuter av sina roller och våldsprivilegier. En annan som attraheras av det hemliga uppdraget är Hugos fru Jessica (Sara Sommerfeld). Som lyxhustru, uppvuxen utan förväntningar på intelligens eller egen vilja, dras hon till uppgiften att mörda den utpekade partiförrädaren Hoederer (Leif Andrée) helt utan någon politisk bevekelsegrund, utan bara för att uppdraget skulle ge spänning i hennes liv. Skrämmande.

Det spända läget i historien vi ser kräver att rollfigurerna regelbundet prövar varandras pålitlighet, och varje ögonblick av tillit är ett vågspel. Det kommer delvis av att partiet kräver hängivelse till saken, men också av att små skiftningar i förkunnelsen kan placera en på fel sida om dem som för ögonblicket har rätten på sin sida. Hoederers misstänksamhet mot Hugo får honom att modigt deklarera att han är beredd att dö på sin post, men vi ser hur nervös han är när han medvetet vänder Hugo ryggen.

Jag tycker om inslagen av explosioner och våld i slow motion, även om det höll på att bli för mycket och för osynkat med handlingen precis innan paus. Men jag skulle blivit besviken om pjäsen vattnat ur och glömt de moraliska och filosofiska diskussionerna helt. Det gjorde man inte, och därför är Smutsiga händer mycket sevärd.

Länk till pjäsen på Stadsteaterns hemsida

Gårdagens ö av Umberto Eco

Grundhistorien i Gårdagens ö utspelar sig i ett 1600-tal sjudande av upptäckarlusta. Sjöfarare ger sig ut för ett upptäcka och erövra okända öar och dess naturtillgångar, och naturfilosofer - nej, snarare vem som än känner sig manad - formulerar teorier om världens beskaffenhet med mer eller mindre (vansinniga) experiment till uppbackning. Den unge adelsmannen Roberto della Griva kastas via svårbegripliga militära manövrar från sin barndoms lugna herresäte till Paris' salonger, och via en obegriplig händelse (slump, illvilja, missförstånd?) ombord på ett skepp med uppgift att kartlägga hemligheterna med meridianerna.

Det är svårt att tänka sig att kunskapen om longituderna en gång skall ha varit så svår att bemästra, idag när man kan se hela vårt jordklot från rymden på satellitbild i sin egen laptop. Men för fyrahundra år sedan var det fortfarande närmast omöjligt att pålitligt mäta och beräkna förflyttningen i longitudled, vilket gjorde alla sjöresor till ännu mer av ett vågspel. Lägg till detta rivaliteten mellan de olika sjöfararnationerna (istället för samarbete) och tvärsäkra 'vetenskapsmän' med helgalna idéer om hur kunskapen skulle vinnas. Roberto sänds ut som spion på skeppet Amaryllis, för att lära sig hur man bär sig åt för att beräkna longituder, och rapportera åter till kardinal Richelieu. Vid ett skeppsbrott lyckas Roberto som ende man klara sig över till ett annat skepp, holländska Daphne, mystiskt övergivet av besättningen men fyllt av mekaniska instrument och exotiska fynd.

I likhet med Ecos roman Foucaults pendel fårett fantasifoster liv av drömmarna som drev fram det. Sedan han var ung buspojke har Roberto tänkt sig att hans värsta hyss utförts av en okänd halvbror, Ferrante. Roberto blir så övertygad av sina egna undanflykter att han börjar tro att Ferrante verkligen finns. Skilda händelser under uppväxten, där en ung man liknande honom själv setts begå förräderier, ger Robertos drömmar om Ferrante ännu mer näring. Ensam och utan handlingsmöjligheter på det övergivna Daphne tror Roberto först att Ferrante finns med honom på skeppet, och drömmer sedan fram en historia om hur han råkat ta sig hela vägen dit.

Boken är fylld av härligt vilda diskussioner om vetenskap, teologi Vi kan skratta åt hur naiva och felaktiga de är i våra ögon, men vi har anledning att hejda oss där. Boken innehåller även en närmast allvetande berättare, som är den som vidarebefordrar Robertos anteckningar även om inte ens han vet hur de hämtats från Daphne. Berättarrösten avfärdar själv skrattande några av teorierna för att ersätta dem med andra, lika absurda, som gäller för sanning i hans egna tid.

Många av hypoteserna framförs så mångordigt, med lösa antagelser staplade på varandra, att jag inte ens med texten framför mig kan eller orkar peka ut de logiska vurporna. Det är lätt att se hur inte den smartaste, utan den mest vältalige eller, tyvärr, högröstade kan vinna vetenskapliga diskussioner i upplysningens gryning. Men den vilda upptäckarlustan är också riktigt rolig och rörande. Vad sägs om kapitlet med rubriken Paradoxala övningar i stenars sätt att tänka? Roberto kommer fram till att allt som existerar har en själ, och i sin iver att sätta sig in i en stens liv gissar han '... den här stenen kanske bara tänker jag sten, jag sten, jag sten. Ja, den kanske inte ens kan säga jag. Den tänker: sten, sten, sten.'

För att fördjupa känslan av äventyr i boken, är Roberto strandad strax utom räckhåll för en ö, som visar sig ligga på andra sidan om den funna meridianen - alltså tekniskt sett i gårdagen. Detta faktum tar sig mytiska proportioner i teorierna och diskussionerna som uppstår. Det får mig också att tänka på TV-serien Lost. Jag börjar fundera på om det är där de är. Minns någon vad det är för skepp som ligger strandat långt inne på ön? Är det möjligen en holländsk fluyt vid namn Daphne? Det skulle inte förvåna mig.

Andra läsare har tyckt att boken är pratig, rörig och rentutsagt dålig. Jag har redan erkänt att jag inte följde och verifierade alla steg i diskussionerna. Det gick inte heller att sträckläsa boken; ibland blev jag övermätt. Men alla beskrivningar och diskussioner hjälpte till att skapa en känsla av något större, vilket är det jag längtar efter i bra böcker.

Fler böcker av Umberto Eco:
Baudolino
Begravningsplatsen i Prag

The Wire

Imorgon fredag börjar fjärde säsongen av The Wire på SVT2. Jag missade första säsongen, men kastade mig in i den andra när den visades på TV. Det var rejält svårt att hänga med de första två-tre avsnitten, eftersom de byggde på bakgrundshistoria och rollfigurer jag inte kände till sedan innan. Jag kunde ändå inte slita mig, för det var så otroligt bra TV. Trovärdiga replikskiften, bra skådespelare, parallella historier som vävs samman till en meningsfull helhet.

En viktig anledning till att The Wire är så bra, är att serien räknar med att dess tittare är intelligenta. Handlingen skrivs en inte på näsan, snarare tvärtom. En menande blick kan vara lika viktig som vad som sägs. En dialog kan verka obegriplig tills den får sin förklaring fyra avsnitt senare. En scen kan vara såväl ödesdiger som mer eller mindre oviktig för handlingen, men bidrar alltid till atmosfären och förståelsen för rollkaraktärerna.

Handlingen utspelar sig i Baltimore, bland de kriminella och bland poliserna som försöker utreda och stoppa deras brott. Vi får se hur droghandeln förhandlas och planeras av ledarna för gatugängen, hur distributionen nere på gatan sköts och hur det kan leda till såväl framgång som personliga katastrofer. Speglat i polisens organisation, ser vi hur fotarbetarna inte bara har de kriminella utan även trög byråkrati och chefer med prestigeproblem att arbeta emot. Poliserna i teamet vi följer närmast använder sig av tjallare, övervakning av kända tillhåll, och tekniken som gett serien sitt namn: avlyssning av telefoner. Det är ett ständigt jobb för dem att leta sig
djupare in i, och hålla sig ett steg före den kriminella organisationen.

Andra säsongen börjar med en McGuffin som startar en av de parallella spåren i den säsongen. Polischefen kommer till sin lokala kyrka för att överlämna en present från polis ett altarfönster. Det är bara det att kyrkan alldeles nyss fått ett lika pampigt altarfönster från hamnarbetarnas fack. Polischefens sårade stolthet får honom att sätta "vårt" polis-team på noggranna efterforskningar om hur facket kan ha så mycket pengar. Som tur är kan våra förtrogna från förra säsongens spaningsgrupp använda sig av sina nya uppgifter för att samtidigt komma annan droghandel på spåren, inte utan friktion med ledningen.

En person i The Wire som jag tycker mycket om är överlevaren Bubbles. Han lever på småstölder, smarta affärsidéer i liten skala och att tjalla. Periodvis är han djupt nere i sina drogproblem, och det märks på hans haltande gång och sluddrande tal. Han är både rörande och rolig. Andra sorgliga scener är när man ser tonårskillar i en kal lägenhet väcka sina småsyskon, ge dem pommes frites och skicka iväg dem till skolan, för att sedan gå ut, sälja droger till sina grannar och döda andra tonårskillar i rivaliserande gäng. Jag känner ingen sympati för langarna, men det är svårt att se dem välja ett bättre liv utanför gänget. Rollfigurernas privatliv bryter då och då in i handlingen, men inte av krystade förevändningar om romantik i serien, utan naturligt, så som problem och framgångar hemma och på jobbet blandas vilket arbete man än har.

Jag vet inte om fjärde säsongen av The Wire blir omöjlig att förstå om man inte sett de tidigare säsongerna, men jag rekommenderar alla att försöka.

Svart Tulpan på Teater Scenario

David Wiberg spelar en 16-årig tjej, Linnéa, i en monolog framför en videokamera. Det behövs inga katastrofer i form av drogmissbruk eller tonårsgraviditet för att puberteten skall kännas jobbig. Inte många händelser kan krossa ens hjärta så mycket som när man märker att ens bästa vän växer ifrån en. Man har så många förhoppningar om framtiden och om vad man själv skall bli, men har inte hunnit med att göra så mycket att vara stolt över och har knappt hittat sig själv. En bra lärare kan vara en förebild som verkar ha det perfekta vuxenlivet. Vi ser hur farligt lätt det är för en vuxen man att utnyttja en ung, naiv flicka som önskar sig in i ens liv.

Det är så fint av David Wiberg att ge tonårstjejen en röst på teaterscenen. Vi får skratta åt hennes outvecklade världsbild och felsägningar, men minns att i tonåren var världen inte större än det man just sett. De gulliga och sorgliga minnen vi rörs av i publiken är stegen på vägen mot en vuxen människa.

OBS: I augusti 2008 spelas Svart Tulpan på Kulturhuset i Stockholm!

Länk till DN-intervju med David Wiberg

Länk till Teater Scenario

Författartips: Philip Pullman

Jag har läst och älskat science fiction- och fantasyböcker sedan jag var en liten flicka. Kicken man söker är förstås känslan av att uppleva något annorlunda från ens egen liv: magi, liv på andra planeter, en framtid med fantastisk teknisk utveckling. När jag läst om en del av mina favoritböcker som vuxen, har det varit plågsamt att se hur dåligt skrivna de flesta av dem är; dåliga personskildringar och rent av rasistiska och kvinnoföraktande. Harry Potter-böckerna är väl så goda sagoböcker för en ny generation, men kommer kanske inte att tåla tidens tand.

Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Den mörka materian) är en klass bättre än de flesta fantasy-böcker för ungdomar, och kan läsas med behållning även av kräsna vuxna. Personskildringarna är trovärdiga, och historian hänger väl samman både genom alla tre böckerna och i enskilda scener. Miljön skildras med sådan detalj att parallellvärlden känns komplett och verklig, inte som en samling av 'annorlunda' naturlagar och vanor avsedda att skapa intresse.

Den första boken, The Golden Compass (Guldkompassen) utspelar sig i England och Skandinavien, men i en värld som skiljer sig från vår. Vissa ortnamn känns igen, men på det hela taget känns samhället och vetenskapen gammaldags och mer traditionstyngd. Den stora skillnaden är att varje människa har en personlig följeslagare, en daemon, i form av ett djur. För
ett barn kan daemonen byta hamn beroende på vad som passar bäst för tillfället, men när barnet närmar sig tonåren tar daemonen en slutgiltig form som han/hon kommer att behålla resten av deras levnad. De två är oftast bästa vänner, och daemonen kan rådgöra med och hjälpa sin människa, så länge de är inom synhåll. Om människa och daemon skiljs åt kommer bandet mellan dem att brista och kan inte återknytas. En människa som förlorat sin daemon tappar en del av sin personlighet och blir foglig - nästan som att ha blivit lobotomerad. Hur ovanligt och skrämmande det är att träffa en människa som inte följs av en daemon förstår vi när det liknas vid att träffa en människa utan ansikte.

Under läsningen av den första delen av The Golden Compass var jag inte så imponerad; det liknade mest en äventyrsbok för barn, och inte särskilt mycket bättre än Fem-böckerna. Det var nära att jag slutade läsa, men när jag stötte på orden 'a wise man in Uppsala' (det var där jag bodde då) fick mig att läsa vidare, och snart efter det blev historien mycket mer intressant. Talande isbjörnar med alkoholproblem! Evigt vackra häxor som kan flyga! Spänningen växer ända in i det dramatiska slutet. Tur att nästa bok, The Subtle Knife (Den skarpa eggen) fanns till hands att fortsätta i direkt. Den börjar i vår egen värld, men jakten spänner sig naturligt över flera universa. Kampen mellan gott och ont utkristalliserar sig tydligare och tydligare. I den sista boken, The Amber Spyglass (Bärnstenskikaren) får vi bland annat se en värld mycket annorlunda från vår egen, och hur historien fint knyts samman genom alla världar.

The Golden Compass har filmatiserats och har premiär i december. Två av huvudrollerna spelas av Nicole Kidman och Daniel Craig, och från vad jag har läst kommer de att ha en kärleksscen vid Nordpolen som spänner sig över två universa. Det fanns inte med i boken, men OK, om det är smakfullt gjort kan jag gå med på det, haha. För säkerhets skull vill jag rekommendera alla att läsa boken innan. Det finns många detaljer och bakgrundshistorier som riskerar försvinna i en film. Värt att notera är att den första boken ibland säljs under namnet på hela serien, His Dark Materials. Men böckerna lär inte vara svåra att få tag i, fastän jag har köpt upp flera stycken och gett i present till vänner under åren.

Ragnarök på Kungliga Operan

Jag hade förmånen att få gå på ett genrep av Wagners Ragnarök (Götterdämmerung). Det var en vacker upplevelse, och jag är så glad att Kungliga Operan investerar tid och energi på att sätta upp de fyra operorna i sviten om Nibelungens Ring.

Orkestern lät något osynkad under ouvertyren, speciellt hornsektionen. Jag vet att det är riktigt svårt att spela horn, men när det blir rätt har de ju så vacker klang. Jag hoppas att orkestern blir mer samstämda till premiären. I första halvan av första akten dränker de dessutom ett par av de manliga sångarnas insatser. Alberichs (Ketil Hugaas) njutbara röst hörs dock som den skall i hans korta sång, och Gabriel Suovanens goda skådespeleri ger personlighet åt den ynklige Gunther.

Alla kvinnoroller hörs vackert och tydligt, och det alldeles med rätta. Lena Nordin som Gutrune, och Helene Ranada som Waltraute och den första nornan, sjunger vackert och känslomättat. Men den lysande stjärnan är framför allt Katarina Dalayman som Brünnhilde. Vilken närvaro! Vilken röst! Stark och bärande, med en underbar klang i varje ögonblick. Jag kan inte prisa henne nog. Enbart för hennes skull är operan värd att gå och se!

En stor filmduk i scengrunden används ofta under föreställningen. Under den första akten distraherar bilderna från handlingen på scenen, även om det är tänkt att understryka den. I sista akten begränsas filmvisningen mestadels till att vara en bakgrund av Rhens vindlingar, och det är bra. Jag tycker ändå bäst om den nakna scenbilden med höga, kala salar och kallt ljus i mörka rum. Den ger en bra bakgrund åt makten hos de högborgerligt propert klädda människorna och gudarna.

Jag kan erkänna att vissa sträckor i Wagners operor känns mindre engagerande. Men så kommer det några vackra partier, som gör det värt några timmars väntan. Den tredje och sista akten är full av återklangen av de vackra melodierna från hela den tidigare historian. De återkommer en sista gång, men kärleken och glädjen i dem förbyts i sorg och undergång för gudarna i Valhall, precis som nornorna förutspått.

Länk till Operans sida om Ragnarök

Emersonkvartetten i Konserthuset

De fyra gentlemännen i Emersonkvartetten hördes av en entusiastisk publik i en fullsatt Grünewaldsal. De började med Beethovens stråkkvartett i c-moll op 18:4, som spelades med precision och glöd. Därefter följde Terra memoria för stråkkvartett av Kaija Saariaho. Jag har varit nyfiken på hennes musik sedan jag hörde om hennes opera L'amour De Loin, men skam till sägandes har jag inte hört något av henne förrän nu. Stycket hade intensitet och en vacker linje i melodin, och jag tyckte om det.

Fem satser för stråkkvartett av Anton Webern uppskattades av många av mina grannar i publiken, men jag tyckte den var mer svårlyssnad än Saariahos verk. Den vackra avslutande stråkkvartetten av Beethoven, op 135 i F-dur, var full av känsla och kraft. Efter dånande applåder kom Emersonkvartetten tillbaka in och bjöd på At the Bier of a Young Artist (Ved en ung Kunstners Baare) av Carl Nielsen. Mycket vackert och uppskattat.

Gäckanden på Dramaten

Marie-Louise Ekmans första pjäs Gäckanden blev så välbesökt, att den får fortsätta den här säsongen också på Dramatens lilla scen. Det kan hända att den äldsta delen av publiken är de som mest uppskattar skämt om ålderdomens krämpor, och det missunnar jag dem inte. Jag brukar kunna gilla historier där jag inte kan identifiera mig med någon av rollfigurerna, men här känner jag mig helt utanför.

En kvinna (Gunilla Nyroos) kommer hem till en äldre kvinna (Marie Göranzon) med ett budskap från hennes sedan 15 år döda man. Alltmedan Göranzon muntligen avvisar Nyroos' instruktioner för att ställa till en seans, flyttar hon runt sina möbler efter gästens önskningar, märkbart nöjd över att ha besök och något att göra. De båda kvinnornas prat är en fin övning i hur två vuxna människor, kanske litet ensamma, kan bli vänner med varandra, och så långt är allting bra. Men sedan blir pratet mer och mer av mållöst pladder, och när den hispiga grannfrun kommer in blir det alldeles för burleskt för mig. Den övriga publiken verkar dock älska vad de ser, och skrattar högt åt replikerna, även de som jag tycker innehåller vemod och borde tas på allvar.

Den avslutande monologen är mycket vacker och trösterik, men den låtsas sammanfatta något jag tyvärr inte tycker att vi har fått se under timmarna innan. Pjäsen känns som ett antal osammanhängande scener som inte leder någonvart. Jag kan njuta av sådant om det är bra gjort, men här talar man inte till mig alls.

Länk till Dramatens sida om pjäsen

Lotta Hannerz 110% på Knäpper + Baumgarten

I utställningsrummet på galleri Knäpper + Baumgarten står (tror jag) konstnären själv i form av en skulptur i naturlig storlek. När man ser henne i ögonvrån, väntar man sig när som helst att hon skall titta upp från sitt papper och se över de sista detaljerna inför vernissagen. Fastän ansiktsdragen drar åt seriefigur-hållet, är det något i hållningen som gör att hon ser ut att kunna börja andas vilket ögonblick som helst.

På samma sätt är det med de övriga föreställande målningarna på utställningen. De har inte tillräckligt med detaljer, och de är litet för ljusa och lätta för att vara realistiska. Men ändå ser de ut att bara vara ett steg bort från att bli verkliga.

Trompe l'oeil-effekterna i tavlorna och skulpturerna förstärks med ståltråd och finmaskigt hönsnät, och via utskurna delar i verket. En liten skulptur visar en blyertspenna hängande i luften. Från spetsen flyter ett trassligt streck ned på papperet. Ur rätt vinkel bildar strecket konturerna till gubben vars skugga skapats av hönsnät på papperet. Ur alla andra vinklar ser det ut som ett flöde av kreativitet.

Redan vid första anblicken är Hannerz' verk sköna för ögat, men det finns även överraskningar i dem om man vill leta. I flera av objekten finns referenser till kända tavlor, såsom Munchs Skriet. Det känns inte alls sökt, snarare lekfullt och kärleksfullt, och det uppskattar jag.

Länk till galleriets hemsida

Lyckliga dagar på Stockholms Stadsteater

En man och en kvinna i en grusöken. Kvinnan, nedgrävd till midjan i en sandhög, kommunicerar ivrigt med sin make, som svarar med grymtningar om han svarar alls. Vad är det vi ser? En metafor för kvinnans finansiella fångenskap i äktenskapet: mannen är fri att gå, men kvinnan sjunker djupare för varje år, och har ingen chans att kliva upp och gå iväg. Eller är det en metafor för åldrandet, som förlamar våra kroppar mer och mer allt eftersom tiden går? Det är lockande att försöka hitta en förklaring i någon av de här banorna, men Beckett gör det svårare för oss. Solen är verkligen en brännande sol man måste skydda sig emot. Ett annat par, Shower eller Cooker (Schauer/Gucker på tyska?) har gått förbi, kommenterat kvinnans belägenhet och fnyst åt den. Åskådaren kan svårligen överföra pjäsen på mer vardagliga förhållanden, så vi får ta varje scen precis som den är.

Winnie, makalöst spelad av Yvonne Lombard, vaknar och somnar enligt sin ringande väckarklocka. Hon gör allt hon kan för att hålla rutinerna vid liv, för att få tiden att gå, och för att inte förlora hoppet. Gång på gång understryker hon sin glädje över de minsta detaljer i sin närhet. En ofta upprepad fras är 'Det är det jag tycker är så underbart!' med en glädje som ofta är tillkämpad och ibland brister. Hon bönfaller sin make om att lyssna på henne och svara henne, och när han ger henne det minsta svar utbrister hon i glädjeropet 'Detta är en lycklig dag! När den här dagen är slut kommer jag att kunna tänka tillbaka på den som en lycklig dag!' Endast flyktigt nämner Winnie saker som smärtar; det faktum att hon inte längre kan använda sina ben, eller sin egen smärta jämfört med sin makes (Willie, spelad av Åke Lundqvist).

I den sista akten är Winnie täckt med grus upp till hakan. Det är svårare att hålla humöret uppe, även om hon försökte förutspå den här situationen medan hon fortfarande hade sina armar och bröst fria. Hon ser sin väska, men kan inte plocka i och ur sina ägodelar längre. Hon rynkar ansiktet och räcker ut tungan för att inventera vad som finns kvar av hennes själv. Barmhärtigt nog verkar dagarna gå fortare nu. Willie har varit borta länge, men när han kommer fram är han uppklädd i frack, och kryper vacklande ut ur hålan där han bor. När han närmar sig Winnie blir hon först överlycklig, men också orolig. Slutet är mångtydigt.

Den liknelse jag ändå kan se är människans längtan till Gud, i Winnies längtan efter ett tecken från Willie. Han är fortfarande rörlig, och skulle kunna svara henne oftare, krypa fram och visa sig, kanske till och med gräva upp henne ur gruset. Men han är skröplig och lätt förvirrad, och inte mycket att hoppas på. Skulle hon kunna gräva upp sig själv? Något att fundera på länge efteråt.

Länk till Stadsteaterns sida om Lyckliga dagar

Filharmonikervikarier i närbild

Konsertserien Filharmoniker i närbild startade hösten med en caprice, när de bjöd in några av sina mest trogna vikarier att spela huvudrollerna i en eftermiddag med kammarmusik. Om jag minns rätt var det denna konsert som var inplanerad redan under förra våren, men fick ställas in då pianisten Bengt Forsberg halkat och brutit handen. Lyckligtvis verkade han vara fullt återställd efter olyckan.

Eftermiddagen började med två härligt romantiska stycken för klarinett, viola och piano (op. 83) av Max Bruch. Därefter följde tre lekfulla, mer moderna stycken för flöjt, cello och piano (op. 48) av den nu olyckligt bortglömde Gabriel Pierné. Innan paus bjöds vi på fyra härliga norska danser för fyrhändigt piano av Edvard Grieg, flyhänt framförda av Forsberg och Anders Kilström. Klokt nog är de komponerade så att melodin och de mer virtuosa partierna är fördelade mellan de båda spelarna, så ingen av dem behöver se det som en prestigeförlust att spela i det lägre tonläget. De två pianisterna var samspelta, och jagade varandra genom sköna tempo- och nyansväxlingar. Omisskänneligt Grieg, i den lätta folkvisetonen byggd på en mer ödesmättad grund.

Aram Chatjaturians trio för klarinett, violin och piano var full av energi och innehöll suggestiva toner ur hans armeniska påbrå. Den följdes av några mer bagatellartade miniatyrer för pianotrio av Frank Bridge. Den vackra avslutningen av Maurice Duruflé; Preludium, recitativ och variationer för flöjt, viola och piano (op. 3) växte sig stark, med gripande inslag av vemod från början till slut.

Som gammal flöjtist var jag glad att få höra tvärflöjten sjunga ut, och inte bara kvittra understödjande i det högsta registret. Och även om Steven Svensson missade en ton här och där, var det vackert att få höra den uttrycksfulla violan ta plats.

Helt lämpligt till Isaac Grünewalds posthuma 100-årsdag har Konserthuset fått deponerat hans skisser till det som nu kallas Grünewaldsalen, av hans familj. Varje gång jag kommer in i salen känner jag mig upplyft och ändå en smula beklämd. De opulenta kapitälen, ymnighetshornen och trompe l'oeuil-effekterna i alkoverna förstärker känslan av att ha stigit in i ett dolt Olympen mitt i stadens brus. Men jag kan inte helt skaka av mig känslan av att vara en del av ett program för folkbildning, borgerlig uppfostran och i sista hand eugenik och tvångssteriliseringar. Inbillar jag mig? Hur mycket jag känner att kulturen berikar mitt liv, vill jag inte se den som skiljelinje mellan värdiga och ovärdiga människor. Men, men, nu kanske fantasin driver iväg för långt med mig.