Ännu en månad har gått, och jag blir så nöjd när jag ser tillbaka på hur mycket jag har varit med om! Här följer min topplista.
Bästa teaterupplevelse
De tre musketörerna på Stadsteatern. Vad kan jag säga annat än hurra, tack, mera, alla måste titta!
På delad silverplats, och mycket nära guldet, hamnar Medealand, Massakerguden och Mörkrets makt, alla tre på Dramaten. Se där, Dramaten verkar ha ryckt upp sig efter en lång sträcka av besvikelser! Det är jag riktigt glad över.
Bästa bok
Svarta lådan av Inger Edelfeldt.
Drown av Junot Díaz och Afrikanen av J.M.G. Le Clézio var också mycket bra.
Bästa utställning
Prerafaeliterna på Nationalmuseum.
Bästa konsert
Filharmoniker i närbild och Minettikvartetten, båda med ett mycket varierat och vacker program.
Dessutom MacBeth på Kungliga Operan, som är den enda och därtill bästa
operan jag har sett den här månaden.
Det för mig in på en kort jämförelse mellan scen- och operaversionen av två verk jag har sett den här månaden: Macbeth, som jag även såg på Dramaten häromåret, samt Muntra fruarna i Windsor, som jag såg på Operan under namnet Falstaff förra året. Säga vad man vill om operalibretton med övertydliga repliker som repeteras in i absurdum, men i båda de här fallen
så klarar operorna av mycket bättre att förklara karaktärerna och ge dramatik åt handlingen.
Kungliga Operan vs Kungliga Dramatiska Teatern: 2-0
Men det är inte bara jag som skall prata. Nu vill jag höra vad alla andra haft för kulturupplevelser den sista tiden!
tisdag 31 mars 2009
måndag 30 mars 2009
Prerafaeliterna på Nationalmuseum
Ibland när jag har besökt en utställning Nationalmuseum har jag har känt mig otacksam: utställningen har varit så omfattande att jag blivit övermätt. Så tråkigt av mig, egentligen! Jag var litet orolig att det skulle bli likadant på den aktuella utställningen av Prerafaeliterna, men jag är riktigt glad att säga att jag hade fel.
I sal efter sal är tavlorna och informationstexterna centrerade kring ett eller ett par teman: bakgrunden till namnet på gruppen av Prerafaeliter, deras inspiration och deras val av motiv. Och gruppens inspirationskällor är ju så spännande, och deras utförande så vackert! I en tid av industrialisering och urbanisering ville de hitta tillbaka till andlighet, skönhet, berättelser större än vardagen, och de äkta upplevelsen av naturen.
Vilken kärlek till detaljerna, kompositionen, färgerna, motiven! Många tavlor visar laddade scener av stor betydelse, såsom Jungfru Marie bebådelse. Figurerna på bilden är skönt men inte onaturligt placerade, och visar att starka känslor är i svallning under den lugna ytan. En av de mest rörande tavlorna är den som avbildar legenden av hur en godhjärtad riddare stannar vid ett altare vid vägkanten för att be, och den korsfäste Jesus böjer sig ned för att omfamna honom.
Det är fascinerande att höra hur en av konstnärerna rapporterar att han tillbringat 100 timmar på att måla en ganska liten tavla. Prerafaeliterna förnyade landskapsmåleriet genom att koncentrera sig på detaljer i bilden. Den framväxande fotografikonsten var både en rival och en inspiration för måleriet.
För någon med så dåligt lokalsinne som jag, är det alltid en risk att missa någon av muséets labyrintiska utställningssalar. Nu gick jag noggrant runt ett extra varv för att inte missa ett enda vackert verk. Prerafaeliterna är väl värda två-tre rundor på Nationalmuseum.
Länk till Nationalmuseums sida om Prerafaeliterna
I sal efter sal är tavlorna och informationstexterna centrerade kring ett eller ett par teman: bakgrunden till namnet på gruppen av Prerafaeliter, deras inspiration och deras val av motiv. Och gruppens inspirationskällor är ju så spännande, och deras utförande så vackert! I en tid av industrialisering och urbanisering ville de hitta tillbaka till andlighet, skönhet, berättelser större än vardagen, och de äkta upplevelsen av naturen.
Vilken kärlek till detaljerna, kompositionen, färgerna, motiven! Många tavlor visar laddade scener av stor betydelse, såsom Jungfru Marie bebådelse. Figurerna på bilden är skönt men inte onaturligt placerade, och visar att starka känslor är i svallning under den lugna ytan. En av de mest rörande tavlorna är den som avbildar legenden av hur en godhjärtad riddare stannar vid ett altare vid vägkanten för att be, och den korsfäste Jesus böjer sig ned för att omfamna honom.
Det är fascinerande att höra hur en av konstnärerna rapporterar att han tillbringat 100 timmar på att måla en ganska liten tavla. Prerafaeliterna förnyade landskapsmåleriet genom att koncentrera sig på detaljer i bilden. Den framväxande fotografikonsten var både en rival och en inspiration för måleriet.
För någon med så dåligt lokalsinne som jag, är det alltid en risk att missa någon av muséets labyrintiska utställningssalar. Nu gick jag noggrant runt ett extra varv för att inte missa ett enda vackert verk. Prerafaeliterna är väl värda två-tre rundor på Nationalmuseum.
Länk till Nationalmuseums sida om Prerafaeliterna
söndag 29 mars 2009
Mörkrets makt på Dramaten
Leo Tolstoj skrev sin pjäs inspirerad av en verklig händelse han läste om i tidningen: en bonde som på sin styvdotters bröllop bekänner att hon fött ett barn som han slagit ihjäl, ett barn han själv var far till. När jag läser detta i programbladet får jag en massa idéer om moraliska frågeställningar jag tror att pjäsen kommer att väcka hos mig: varför bekänna just då? Skulle han kunna bryta den onda cirkeln av beroende och utnyttjande? Skulle han rädda styvdottern från en dålig man, eller dra henne med sig i fallet? Men vad vi får se på scenen är något helt annat: den snåriga historien som leder fram till det svåra slutet.
Jag vet att jag brukar klaga på att Dramaten-publiken skrattar i onödan åt djupt sorgliga repliker, men här är förhållandet det motsatta: då och då säger någon på scenen något så grovhugget och oväntat, att jag fnissar till i ensamhet. Som när Nikita (Simon Norrthon) och Anisja (Tanja Lorentzon) suttit ihopslingrade i en dubbelknut, kysst varandra och gjort upp planer för framtiden som unga älskande, och de sedan som i förbigående nämner att Anisja är gift med Pjotr (Samuel Fröler). Eller när Anisja oroar sig över giftet hon skall ge sin man, och Matrjona (Lil Terselius) fnyser till och säger "Det är medicin!" Hm, det låter inte så kul när jag beskriver det, men på scen var det dråpligt.
Även om jag ibland förfasas över samtidens moraliska förfall, känner jag starkt att skilsmässor, ogifta mödrar och socialbidrag är att föredra framför de hemska intrigerna som pjäsens figurer tar till för att ta sig ut ur, och för den delen även in i, äktenskap som kväver deras livsglädje. Det var mycket modigt av Tolstoj att visa upp till de hårda förhållandena mellan dem som har tillräckligt för att överleva, och dem som är på gränsen till att förlora det. Endast ett fåtal personer försöker hålla fast vid vad som är moraliskt riktigt: Nikitas far Akim (Roberto Gonzalez), Marinka (Sylvia Rauan) och lilla, lilla Anjotka (Methinee Wongtrakoon), men de blir fösta åt sidan av dem med planer och utan betänkligheter.
Tyvärr är jag inte nöjd med hur pjäsen spelas. Många goda skådespelare är malplacerade, till och med en så genomgående säker skådespelerska som Lil Terselius. Samuel Fröler frustar och stammar som en ny Per Oscarsson. Jag får redan efter fem minuter nog av avantgarde-dragspelsmusiken, och därtill känns en del scener som transportsträckor. Men några ljuspunkter finns det. Sylvia Rauan är stark och äkta i varje kort scen hon är med i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är bra som lilla tuffa, hårda Akulina. Alldeles fantastisk är Simon Norrthon som Nikita; som eftertraktad förste älskare, som elak fyllbult, och som ångerfull barnamördare ända in i det hemska slutet.
Uppsättningen är inget mästerverk, men det är ändå synd att så många verkar ha missat den.
Länk till Dramatens sida om Mörkrets makt
Jag vet att jag brukar klaga på att Dramaten-publiken skrattar i onödan åt djupt sorgliga repliker, men här är förhållandet det motsatta: då och då säger någon på scenen något så grovhugget och oväntat, att jag fnissar till i ensamhet. Som när Nikita (Simon Norrthon) och Anisja (Tanja Lorentzon) suttit ihopslingrade i en dubbelknut, kysst varandra och gjort upp planer för framtiden som unga älskande, och de sedan som i förbigående nämner att Anisja är gift med Pjotr (Samuel Fröler). Eller när Anisja oroar sig över giftet hon skall ge sin man, och Matrjona (Lil Terselius) fnyser till och säger "Det är medicin!" Hm, det låter inte så kul när jag beskriver det, men på scen var det dråpligt.
Även om jag ibland förfasas över samtidens moraliska förfall, känner jag starkt att skilsmässor, ogifta mödrar och socialbidrag är att föredra framför de hemska intrigerna som pjäsens figurer tar till för att ta sig ut ur, och för den delen även in i, äktenskap som kväver deras livsglädje. Det var mycket modigt av Tolstoj att visa upp till de hårda förhållandena mellan dem som har tillräckligt för att överleva, och dem som är på gränsen till att förlora det. Endast ett fåtal personer försöker hålla fast vid vad som är moraliskt riktigt: Nikitas far Akim (Roberto Gonzalez), Marinka (Sylvia Rauan) och lilla, lilla Anjotka (Methinee Wongtrakoon), men de blir fösta åt sidan av dem med planer och utan betänkligheter.
Tyvärr är jag inte nöjd med hur pjäsen spelas. Många goda skådespelare är malplacerade, till och med en så genomgående säker skådespelerska som Lil Terselius. Samuel Fröler frustar och stammar som en ny Per Oscarsson. Jag får redan efter fem minuter nog av avantgarde-dragspelsmusiken, och därtill känns en del scener som transportsträckor. Men några ljuspunkter finns det. Sylvia Rauan är stark och äkta i varje kort scen hon är med i. Hulda Lind Jóhannsdóttir är bra som lilla tuffa, hårda Akulina. Alldeles fantastisk är Simon Norrthon som Nikita; som eftertraktad förste älskare, som elak fyllbult, och som ångerfull barnamördare ända in i det hemska slutet.
Uppsättningen är inget mästerverk, men det är ändå synd att så många verkar ha missat den.
Länk till Dramatens sida om Mörkrets makt
lördag 28 mars 2009
Minettikvartetten i Konserthuset
Den unga, begåvade Minetti Quartett är värd alla priser de samlat på sig sedan de bildades år 2003. De är alla goda musiker med känsla och tonsäkerhet, och inte en detalj går förlorad. Tillsammans har de en mjuk men ändå klar klang, och de är mycket väl samspelta.
De fyra ungdomarna började med Haydns Stråkkvartett G-dur op 64:4, ett skönt stycke som de spelar med stor glädje. Därefter följde Sex bagateller av Anton Webern. Och vilka bagateller! Korta, lätta attacker av toner; pizzicato och pianissimo. Udda och uppfriskande.
Alban Bergs Stråkkvartett blev avbruten av ett sjukdomsfall i publiken, så vi fick höra de sista satserna efter paus. Musiken och musikerna imponerade ändå; så mycket energi i ett så dämpat tonläge, och än en gång visade Minettikvartetten att de behärskar klangen även i de allra svagaste nyanserna.
Schuberts Stråkkvartett i d-moll, "Döden och flickan", var en underbar avslutning på konserten. Alla de starka känslorna i musiken blev extra skarpa i kvartettens tillbakahållna spel. Kunde det bli bättre? Ja, faktiskt! Som extranummer fick den tacksamma publiken Schuberts Kvartettsats i c-moll, så romantisk och så vacker. Det var en mycket fin konsert.
De fyra ungdomarna började med Haydns Stråkkvartett G-dur op 64:4, ett skönt stycke som de spelar med stor glädje. Därefter följde Sex bagateller av Anton Webern. Och vilka bagateller! Korta, lätta attacker av toner; pizzicato och pianissimo. Udda och uppfriskande.
Alban Bergs Stråkkvartett blev avbruten av ett sjukdomsfall i publiken, så vi fick höra de sista satserna efter paus. Musiken och musikerna imponerade ändå; så mycket energi i ett så dämpat tonläge, och än en gång visade Minettikvartetten att de behärskar klangen även i de allra svagaste nyanserna.
Schuberts Stråkkvartett i d-moll, "Döden och flickan", var en underbar avslutning på konserten. Alla de starka känslorna i musiken blev extra skarpa i kvartettens tillbakahållna spel. Kunde det bli bättre? Ja, faktiskt! Som extranummer fick den tacksamma publiken Schuberts Kvartettsats i c-moll, så romantisk och så vacker. Det var en mycket fin konsert.
torsdag 26 mars 2009
Svarta lådan av Inger Edelfeldt
När RoseMarie efter över fyrtio år i livet inte trodde att hon någonsin skulle träffa en man att känna sig hel med, aldrig ens känna verklig kärlek, så mötte hon Yannis. Kärleken var stark och äkta, och RoseMarie fick känna sig lycklig och älskad, efter alla år hon försökt reparera skadan av sin kyliga barndom. Efter tre år tillsammans dog Yannis.
Boken Svarta lådan handlar om RoseMaries sorgearbete. Det har gått två-tre år sedan Yannis dog, och även hennes närmare vänner tycker då och då att hon "borde" ha sörjt klart. Det vet ju RoseMarie så väl; hon är själv utbildad gestaltterapeut och har lotsat många andra människor genom kriser. Men i sin egen avgrundsdjupa blir alla välmenande ord och metoder för
självinsikt tomma och meningslösa.
Sorgearbetet följer ingen synlig process mot ett normalt liv. Smärtan, tårarna och minnena kan dyka upp när som helst. Sammalunda i boken, som visserligen har en handling, men till största delen präglas av sorgen och RoseMaries försök till genomgång av sin plåga. Reflektioner och analyser i flera steg, följda av tvekan och ifrågasättande. Jag kan mycket väl tänka mig att om man inte är på samma våglängd som RoseMarie, så passerar allt förbi som prat. För mig resonerar orden både i hjärnan och hjärtat. Jag uppskattar att RoseMarie är "genomteraperad" och nu skeptisk till alla, verkligen alla former av självhjälp och självsuggestion, fastän hon inte har förkastat dem helt. Till stora delar är boken en tankebok, med flera kapitel av tänkvärda ord just för att RoseMarie knådar sig igenom de tomma fraserna och uppmaningarna tills de betyder något (eller inte).
Då och då dyker det upp berättelser ur RoseMaries Svarta låda; smärtsamma händelser ur barndomen, ibland omskrivna på sagoform för att bli lättare att hantera. De här erfarenheterna är så specifika att jag inte kan ta dem till mig som mina, och de är också så personliga att det nästan känns genant att läsa dem. Men det är starkt och rätt av RoseMarie att inte censurera sig själv, utan att lämna ut också det här. Berättelsen skulle inte vara densamma utan de bitarna.
Trots den stora sorgen ser jag ändå hopp i boken. Fastän hon inte alltid känner det själv, så är RoseMarie stark och mycket klokare efter allt grubblande på smärtans botten. Och framför allt: RoseMarie fick ändå några år av sann kärlek, så det är ändå inte omöjligt att träffa människan som får en att känna sig älskad, hel, och mer sig själv än någonsin förut.
Jag läste boken några sidor i taget under ett par veckor, och längtade tillbaka till den varje dag. Jag tycker om att boken mest av allt är en långt utdragen sorge- och läkeprocess, där inte allt helt förutsägbart leder mot läkning. Allt är helt enkelt nya händelser, gamla känslor, gamla händelser och bit för bit några nya insikter. Det är inte lätt, men det är bara så det är.
tisdag 24 mars 2009
Medealand på Dramaten Elverket
Euripides' historia om Jason och Medea är hemsk. Lämnad av Jason för en annan, och påtvingad landsförvisning från landet hon gav upp sin bakgrund för, hämnas Medea fruktansvärt genom att döda deras två gemensamma barn. Vad är det för en människa som kan ta livet av sina egna barn? Är hon självisk, oförståndig, förblindad av raseri eller känslokall psykopat? Genom historien har pjäsen satts upp på olika sätt, och olika aspekter av Medea och hennes situation har lyfts fram.
Sara Stridsberg har skrivit in Medealand i nutiden, men med ekon av den klassiska antiken. En brinnande kärlekshistoria mellan två unga människor, men den tar slut när den ena hittar en annan, och den andra blir galen av smärta. Otrohet, svek, ett sönderslaget hjärta och hatet som växer fram. Det är bra att vi får se så mycket av kärlekshistorien och den vilda sorgen som följer på sveket. Det ger en förklaring till, om än inte förståelse för, det hemska hemska slutet. Ingen uppsättning av Medea borde kunna försvara det hemska dubbelmordet.
Medea är här inte en god och uppoffrande kvinna som gjort allt "rätt" fram tills förnedringen gör henne galen av raseri. Tvärtom gör Noomi Rapace en Medea som varit intensiv och passionerad från början - det var passionen som gjorde kärleken mellan henne och Jason (Shanti Roney) så unik. Sara Stridsberg har gjort ett fantastiskt jobb med att sätta ord på känslostormarna; kärleken som blandas med tvivel och längtan efter någon som inte vill ha en längre. Det är lätt att känna igen sig och dras med. Det är när hon börjar sätta hämndplaner i verket som Medea blir tyst och målmedveten i ett isande känslokyla. Det blir otäckt.
Vid Medeas sida finns minnet av modern (Nina Gunke), och Gudinnan (Lena B Eriksson) som både är läkaren som tar emot Medea på psykakuten och en inre röst som talar till henne. De är båda långa, ljusa, starka, lugna och sammanhållna, precis som Jasons nya käresta (Tove Fylking), alltså allt som inte Medea är. Modern och Gudinnan manar ömson på Medea att vara stark, resa sig och gå vidare, acceptera sitt öde och underkasta sig det, eller kämpa mot det och hämnas på ett sätt som kommer att ge eko genom hela historien. Mjukt och förföriskt lockar Gudinnan in Medea på vad hon har i tankarna. Slutet känns nästan oundvikligt när man hör Lena B Erikssons vackra, stillsamma röst.
Men det är ändå fel.
Länk till Dramatens sida om Medealand
Sara Stridsberg har skrivit in Medealand i nutiden, men med ekon av den klassiska antiken. En brinnande kärlekshistoria mellan två unga människor, men den tar slut när den ena hittar en annan, och den andra blir galen av smärta. Otrohet, svek, ett sönderslaget hjärta och hatet som växer fram. Det är bra att vi får se så mycket av kärlekshistorien och den vilda sorgen som följer på sveket. Det ger en förklaring till, om än inte förståelse för, det hemska hemska slutet. Ingen uppsättning av Medea borde kunna försvara det hemska dubbelmordet.
Medea är här inte en god och uppoffrande kvinna som gjort allt "rätt" fram tills förnedringen gör henne galen av raseri. Tvärtom gör Noomi Rapace en Medea som varit intensiv och passionerad från början - det var passionen som gjorde kärleken mellan henne och Jason (Shanti Roney) så unik. Sara Stridsberg har gjort ett fantastiskt jobb med att sätta ord på känslostormarna; kärleken som blandas med tvivel och längtan efter någon som inte vill ha en längre. Det är lätt att känna igen sig och dras med. Det är när hon börjar sätta hämndplaner i verket som Medea blir tyst och målmedveten i ett isande känslokyla. Det blir otäckt.
Vid Medeas sida finns minnet av modern (Nina Gunke), och Gudinnan (Lena B Eriksson) som både är läkaren som tar emot Medea på psykakuten och en inre röst som talar till henne. De är båda långa, ljusa, starka, lugna och sammanhållna, precis som Jasons nya käresta (Tove Fylking), alltså allt som inte Medea är. Modern och Gudinnan manar ömson på Medea att vara stark, resa sig och gå vidare, acceptera sitt öde och underkasta sig det, eller kämpa mot det och hämnas på ett sätt som kommer att ge eko genom hela historien. Mjukt och förföriskt lockar Gudinnan in Medea på vad hon har i tankarna. Slutet känns nästan oundvikligt när man hör Lena B Erikssons vackra, stillsamma röst.
Men det är ändå fel.
Länk till Dramatens sida om Medealand
söndag 22 mars 2009
Filharmoniker i närbild en söndag i mars
Först intas scenen i Grünewaldsalen av Kungliga Filharmonikernas långvariga pianist Lucia Negro och Magnus Ericsson, förste konsertmästare i Kungliga Filharmoniker. I fin samklang spelar de Griegs Sonat nr 1 i F-dur för violin och piano, ett lyriskt och romantiskt stycke som det är ett nöje att få lyssna på.
Därefter byttes violinisten ut mot en cellist, Elemér Lavotha, ännu en begåvad musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Vi får höra Martinus sonat nr 1 för cello och piano. Det är vackert och spännande, med både tyngd och en energi som driver musiken framåt.
Efter paus återkommer alla tre musikerna för Tjajkovskijs pianotrio i a-moll. Så många variationer det går att göra över ett tema! Temperamentsfyllt, stillsamt, romantiskt, oroat, glädjefyllt... Tjajkovskij och de tre musikerna hinner med ett dussin eller mer (jag räknade inte). Det är inspirerat och mycket välspelat, och härligt att höra. Trion är väl värda de ymniga blombuketterna de fick efter konserten.
Därefter byttes violinisten ut mot en cellist, Elemér Lavotha, ännu en begåvad musiker ur Kungliga Filharmonikerna. Vi får höra Martinus sonat nr 1 för cello och piano. Det är vackert och spännande, med både tyngd och en energi som driver musiken framåt.
Efter paus återkommer alla tre musikerna för Tjajkovskijs pianotrio i a-moll. Så många variationer det går att göra över ett tema! Temperamentsfyllt, stillsamt, romantiskt, oroat, glädjefyllt... Tjajkovskij och de tre musikerna hinner med ett dussin eller mer (jag räknade inte). Det är inspirerat och mycket välspelat, och härligt att höra. Trion är väl värda de ymniga blombuketterna de fick efter konserten.
lördag 21 mars 2009
Muntra fruarna i Windsor på Dramaten
Få saker är roligare än rättfärdig ilska och en väl uttänkt hämnd. På någon som förtjänar det, förstås! Det gör Sir John Falstaff (Börje Ahlstedt). Den gamle rumlaren har slut på pengar, men i Windsor finns det rika damer, förvisso gifta, men med lättlurade makar - tänker Falstaff. Och likaså tänker han förföra damerna med sin charm och inbjudande rondör, ja, han har dem redan som i en litean ask, tänker han! Till både fru Page (Stina Ekblad) och fru Ford (Thérèse Brunnander) sänder han brev där han erbjuder dem ett stycke av hans adliga person.
Sådan tur att damerna är väninnor, och genast berättar för varandra om de skamlösa förslagen! Och som Desperate Housewives utan mycket annat att ta sig för om dagarna, iscensätter de en listig plan för att handgripligen ta hämnd på Falstaff för hans fräckhet. Gång på gång bjuds han hem till fru Ford, skickas ut med skräcken i halsen när maken kommer hemstormande, och låter sig ändå lockas tillbaka nästa dag.
Herr Fords (Pontus Gustafsson) ilskna svartsjuka är inte spelad! När såväl han som herr Page (Björn Granath) får höra om Falstaffs närmanden mot deras respektiva fruar, reagerar de olika: herr Page litar på sin frus trohet, men icke herr Ford. För att pröva henne ännu mer, klär George Page ut sig till ännu en beundrare som ger Falstaff pengar och hetsar honom ytterligare till att förföra fru Ford och dra hennes man (sig själv) vid näsan. Åh, vilka härliga undertryckta raseriutbrott Pontus Gustafsson får till! De är det bästa i hela pjäsen, och fantastiskt roliga.
Parallellt med Falstaffs kjoltygsjagande pågår affärer med unga fröken Page (Sofia Pekkari) och hennes tre friare (Jon Karlsson, Jonas Bergström och Christoffer Svensson), så det blir litet äkta kärlek ändå. Men bihistorierna bleknar och rör faktiskt snarare till berättelsen utan att tillföra så mycket - jo, den äkta kärleken, förstås, och litet mer lurendrejeri. Det är ju bra.
I övrigt är skådespeleriet ibland farligt nära buskis. Dessutom är det svårt att bara skratta åt alla spratt som man utsätter Falstaff för, när han faktiskt är rätt så sympatisk och tidvis ömklig. Det beror dels på att hans dåliga karaktär inte visas upp tillräckligt mycket i pjäsen, och dels på att Börje Ahlstedt spelar honom alltför sympatiskt. Om man inte påminner sig om hans oanständiga planer, så kan man tycka om att han är en obotlig optimist och romantiker som kastar sig tillbaka i fru Fords armar fastän han blivit lurad gång efter annan. I Verdis opera Falstaff blir det mycket tydligare vilken självisk skurk han är, sidohandlingar är nedtonade och det blir lättare att bara skratta åt bedragarens välförtjänta straff. Här får vi istället en småputtrig Falstaff och skojfriska fruar. Tur att alla blir vänner på slutet, i alla fall!
Länk till Dramatens sida om Muntra fruarna i Windsor
Sådan tur att damerna är väninnor, och genast berättar för varandra om de skamlösa förslagen! Och som Desperate Housewives utan mycket annat att ta sig för om dagarna, iscensätter de en listig plan för att handgripligen ta hämnd på Falstaff för hans fräckhet. Gång på gång bjuds han hem till fru Ford, skickas ut med skräcken i halsen när maken kommer hemstormande, och låter sig ändå lockas tillbaka nästa dag.
Herr Fords (Pontus Gustafsson) ilskna svartsjuka är inte spelad! När såväl han som herr Page (Björn Granath) får höra om Falstaffs närmanden mot deras respektiva fruar, reagerar de olika: herr Page litar på sin frus trohet, men icke herr Ford. För att pröva henne ännu mer, klär George Page ut sig till ännu en beundrare som ger Falstaff pengar och hetsar honom ytterligare till att förföra fru Ford och dra hennes man (sig själv) vid näsan. Åh, vilka härliga undertryckta raseriutbrott Pontus Gustafsson får till! De är det bästa i hela pjäsen, och fantastiskt roliga.
Parallellt med Falstaffs kjoltygsjagande pågår affärer med unga fröken Page (Sofia Pekkari) och hennes tre friare (Jon Karlsson, Jonas Bergström och Christoffer Svensson), så det blir litet äkta kärlek ändå. Men bihistorierna bleknar och rör faktiskt snarare till berättelsen utan att tillföra så mycket - jo, den äkta kärleken, förstås, och litet mer lurendrejeri. Det är ju bra.
I övrigt är skådespeleriet ibland farligt nära buskis. Dessutom är det svårt att bara skratta åt alla spratt som man utsätter Falstaff för, när han faktiskt är rätt så sympatisk och tidvis ömklig. Det beror dels på att hans dåliga karaktär inte visas upp tillräckligt mycket i pjäsen, och dels på att Börje Ahlstedt spelar honom alltför sympatiskt. Om man inte påminner sig om hans oanständiga planer, så kan man tycka om att han är en obotlig optimist och romantiker som kastar sig tillbaka i fru Fords armar fastän han blivit lurad gång efter annan. I Verdis opera Falstaff blir det mycket tydligare vilken självisk skurk han är, sidohandlingar är nedtonade och det blir lättare att bara skratta åt bedragarens välförtjänta straff. Här får vi istället en småputtrig Falstaff och skojfriska fruar. Tur att alla blir vänner på slutet, i alla fall!
Länk till Dramatens sida om Muntra fruarna i Windsor
måndag 16 mars 2009
Massakerguden på Dramaten
Två föräldrapar träffas för att tala om sina elvaåriga söner: den ene sonen har slagit ut en framtand på den andre. Det börjar civiliserat - alla vill få processen överstökad så snabbt och smärtfritt som möjligt. Men oundvikligen poppar det upp ordvändningar och skilda förväntningar som öppnar upp för större meningsskiljaktigheter... större... och större.
Till en början var jag mycket oroad. Paren, särskilt fruarna, satt med sammanknipta knän och hopsnörpta munnar och släppte ur sig ytligheter i minimala pratbubblor. Åh nej, den största Dramaten-klichén av dem alla, den repressiva borgerliga strukturen som undertrycker de sanna känslorna hos stelnade, förljugna par!
Ja, det är förvisso det vi får se, men tack och lov blir det bättre. Civilisationernas fördämningar brister, och de båda paren börjar gräla högljutt och fysiskt. Sarkasmerna haglar, och alla slår mot alla. Intressant, för det får mig att tänka på varför den här sortens gräl känns förlösande, inte ond. Det är dels för att alla personerna är lika mycket attackerare, och ingen reduceras till allas strykpojke.
Dels är det också för att tonläget blir så absurt att pjäsen lämnar realismens domäner, och människoödena inte längre känns personliga. Det är bra! Därför att varje gång de stackars bråkande pojkarna råkar nämnas, skapar verkligheten en falsk (eller äkta?) ton i det vilda grälet och jag får en klump i halsen. Men som tur är vrider pjäsen upp tempot, och jag får skratta så mycket att jag nästan tappar andan. Jag tror att den återhållna stämningen under första halvtimmen gjorde att det efterföljande vansinnet kändes ännu mer intensivt. Härligt!
Länk till Dramatens sida om Massakerguden
Till en början var jag mycket oroad. Paren, särskilt fruarna, satt med sammanknipta knän och hopsnörpta munnar och släppte ur sig ytligheter i minimala pratbubblor. Åh nej, den största Dramaten-klichén av dem alla, den repressiva borgerliga strukturen som undertrycker de sanna känslorna hos stelnade, förljugna par!
Ja, det är förvisso det vi får se, men tack och lov blir det bättre. Civilisationernas fördämningar brister, och de båda paren börjar gräla högljutt och fysiskt. Sarkasmerna haglar, och alla slår mot alla. Intressant, för det får mig att tänka på varför den här sortens gräl känns förlösande, inte ond. Det är dels för att alla personerna är lika mycket attackerare, och ingen reduceras till allas strykpojke.
Dels är det också för att tonläget blir så absurt att pjäsen lämnar realismens domäner, och människoödena inte längre känns personliga. Det är bra! Därför att varje gång de stackars bråkande pojkarna råkar nämnas, skapar verkligheten en falsk (eller äkta?) ton i det vilda grälet och jag får en klump i halsen. Men som tur är vrider pjäsen upp tempot, och jag får skratta så mycket att jag nästan tappar andan. Jag tror att den återhållna stämningen under första halvtimmen gjorde att det efterföljande vansinnet kändes ännu mer intensivt. Härligt!
Länk till Dramatens sida om Massakerguden
söndag 15 mars 2009
Michelangelokvartetten i Konserthuset
Michelangelokvartetten samlar fyra gedigna musiker från hela världen, bland annat den svenske cellisten Frans Helmerson. På lördageftermiddagen var kvartetten tillbaka i Stockholms konserthus för ett klassiskt program: Haydns Stråkkvartett i f-moll, "Rakknivskvartetten", Beethovens Stråkkvartett B-dur op 18:6 och Schumann Stråkkvartett a-moll op 41:1. Alla tre styckena är olika till sitt uttryck; Beethoven mer känslosam, Schumann mer romantisk. Musikerna är skickliga och starka i sitt uttryck, men faktiskt saknade jag nyanser och temperament i styckena.
Som extranummer fick vi ett Adagio ur en Stråkkvartett i G-dur (om jag minns rätt) av Haydn, och där hörde jag lekfullheten och glädjen jag saknat i de tidigare styckena! Det var en fin avslutning på konserten.
Som extranummer fick vi ett Adagio ur en Stråkkvartett i G-dur (om jag minns rätt) av Haydn, och där hörde jag lekfullheten och glädjen jag saknat i de tidigare styckena! Det var en fin avslutning på konserten.
fredag 13 mars 2009
Loretta Lux på Kulturhuset
Barn är inte bara söta, de är designade för att vara söta och väcka en vuxens instinkt att vårda dem. Sött och oskyldigt är att ha ett stort huvud, stora ögon, liten näsa, silkeslen hy.
I tecknade filmer och bokillustrationer är det lätt att överdriva alla de dragen, och få fram supersöta barn vars verkan man bara inte kan värja sig mot. I sina manipulerade fotografier har Loretta Lux gjort detsamma med levande små barn. I foto efter foto står ungarna, ibland med namn, ibland utan, extra gulliga inför kameran. Huvud och ögon är förstorade relativt den lilla kroppen, och till en början ser det onaturligt ut.
Men efter att ha sett ett tjog liknande bilder har ögat vant sig, och de ändrade proportionerna är inte vad som verkar underligt längre. Istället är det hur barnen poserar framför kameran som ser overkligt ut. Det är så tydligt att de är satta att spela en roll som de inte har valt själva. De skall ge bilden av oskuld, ändlösa sommardagar, fantasifulla lekar långt från vuxenvärldens krav. Bakgrund, kläder och rekvisita är stiliserade och ger en övernaturlig stämning.
Fast är det så farligt då? Även om Loretta Lux fotografier speglar en naiv syn på barndomen som sorglös och smått mystisk, så är det ganska harmlöst. Om bilderna i barnböcker är överdrivet söta, så träffar det antingen rätt, eller blir så sliskigt att det inte engagerar alls. Jag är ändå glad att några av barnen på fotografierna inte bara ser ut som modeller, utan ser ut att ha egna planer och faktiskt en litet avståndstagande blick i sina stora, stora ögon.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
I tecknade filmer och bokillustrationer är det lätt att överdriva alla de dragen, och få fram supersöta barn vars verkan man bara inte kan värja sig mot. I sina manipulerade fotografier har Loretta Lux gjort detsamma med levande små barn. I foto efter foto står ungarna, ibland med namn, ibland utan, extra gulliga inför kameran. Huvud och ögon är förstorade relativt den lilla kroppen, och till en början ser det onaturligt ut.
Men efter att ha sett ett tjog liknande bilder har ögat vant sig, och de ändrade proportionerna är inte vad som verkar underligt längre. Istället är det hur barnen poserar framför kameran som ser overkligt ut. Det är så tydligt att de är satta att spela en roll som de inte har valt själva. De skall ge bilden av oskuld, ändlösa sommardagar, fantasifulla lekar långt från vuxenvärldens krav. Bakgrund, kläder och rekvisita är stiliserade och ger en övernaturlig stämning.
Fast är det så farligt då? Även om Loretta Lux fotografier speglar en naiv syn på barndomen som sorglös och smått mystisk, så är det ganska harmlöst. Om bilderna i barnböcker är överdrivet söta, så träffar det antingen rätt, eller blir så sliskigt att det inte engagerar alls. Jag är ändå glad att några av barnen på fotografierna inte bara ser ut som modeller, utan ser ut att ha egna planer och faktiskt en litet avståndstagande blick i sina stora, stora ögon.
Länk till Kulturhusets sida om utställningen
torsdag 12 mars 2009
De tre musketörerna på Stadsteatern
Jag älskar 80-talet! Jag var tonåring då, så jag blir nostalgisk över musiken och kläderna, och det skäms jag inte för. Efter att ha sett De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater älskar jag musiken ännu mer! Pjäsen har tagit över berättelsen om musketörerna, skruvat om den litet grand, och skruvat upp energin och volymen till elva. Det är bara att kapitulera!
När den unge D'Artagnan (Johannes Bah Kuhnke) vill lämna bondgården i Norrland, frågar hans pappa "What you gonna do with your life?" Grabben svarar "I WANNA ROCK!", och väggen av högtalare kastar pappan tre meter bakåt. Yeah!
Athos, Porthos och Aramis (Andreas Lycke, Leif Andrée och Andreas Kundler) ser ut som KISS, och när D'Artagnan stolpar in i Paris och ser ut som Axl Rose blir han utmanad på duell av dem alla tre i tur och ordning. Men hårdrock och pudelrock är ändå inte lika såta fiender som listpopen är till dem alla. Mot kardinal Richelieus Duran Duran-sjungande hantlangare enas musketörerna och D'Artagnan i vänskap och fäktning.
Kardinalens högra hand Rochefort (Kristofer Fransson) har lila kostym, svallande spetsar och en lugg som Prince. Mylady (Frida Westerdahl) med röda läppar och korta blonda korkskruvslockar är utmärkt passande som Madonna. Så försiktigt som kardinal Richelieu (Gerhard Hoberstorfer) stapplar in tror jag först att han enbart har en talroll. Men så ser jag hur lockarna faller, och i nästa ögonblick kastar han av sig den långa röda kappan för att dansa och sjunga "I'm bad! I'm bad! Really really bad!"
Aha, så min favoritmusik är på de ondas sida här? Det är OK, eftersom vi får höra nästan alla låtar i sin fulla längd, med bra sångare och dansare och jättesnygg koreografi. Ett av de mest gripande numren är faktiskt när två förrädare, Mylady och Fenton (Albin Flinkas), finner varandra inför döden och sjunger Live To Tell med mer äkthet än jag någonsin hört i den låten. Albin Flinkas är en så oerhört begåvad och känslig sångare och dansare, och varje minut med honom på scenen är en njutning. Honom borde vi få se mer av.
Kärleken, den nyss funna och den nyss förlorade, manifesteras i starka power-ballader. Det är ändå den goda sida som segrar - musketörerna, pudelrocken, de taktfasta handklappningarna, de långa håret i intensiv headbangning. Är det OK att skriva om en pjäs i så våldsamma anakronismer? Ja, det är det! Jag vill se De tre musketörerna om och om igen varje vecka resten av året. Och att döma av publiksiffrorna vill hela Stockholm detsamma. Tack för ännu en succé, Stadsteatern!
Länk till Stadsteaterns sida om De tre musketörerna
När den unge D'Artagnan (Johannes Bah Kuhnke) vill lämna bondgården i Norrland, frågar hans pappa "What you gonna do with your life?" Grabben svarar "I WANNA ROCK!", och väggen av högtalare kastar pappan tre meter bakåt. Yeah!
Foto: Carl Thorborg
Athos, Porthos och Aramis (Andreas Lycke, Leif Andrée och Andreas Kundler) ser ut som KISS, och när D'Artagnan stolpar in i Paris och ser ut som Axl Rose blir han utmanad på duell av dem alla tre i tur och ordning. Men hårdrock och pudelrock är ändå inte lika såta fiender som listpopen är till dem alla. Mot kardinal Richelieus Duran Duran-sjungande hantlangare enas musketörerna och D'Artagnan i vänskap och fäktning.
Foto. Petra Hellberg
Kardinalens högra hand Rochefort (Kristofer Fransson) har lila kostym, svallande spetsar och en lugg som Prince. Mylady (Frida Westerdahl) med röda läppar och korta blonda korkskruvslockar är utmärkt passande som Madonna. Så försiktigt som kardinal Richelieu (Gerhard Hoberstorfer) stapplar in tror jag först att han enbart har en talroll. Men så ser jag hur lockarna faller, och i nästa ögonblick kastar han av sig den långa röda kappan för att dansa och sjunga "I'm bad! I'm bad! Really really bad!"
Foto. Petra Hellberg
Aha, så min favoritmusik är på de ondas sida här? Det är OK, eftersom vi får höra nästan alla låtar i sin fulla längd, med bra sångare och dansare och jättesnygg koreografi. Ett av de mest gripande numren är faktiskt när två förrädare, Mylady och Fenton (Albin Flinkas), finner varandra inför döden och sjunger Live To Tell med mer äkthet än jag någonsin hört i den låten. Albin Flinkas är en så oerhört begåvad och känslig sångare och dansare, och varje minut med honom på scenen är en njutning. Honom borde vi få se mer av.
Kärleken, den nyss funna och den nyss förlorade, manifesteras i starka power-ballader. Det är ändå den goda sida som segrar - musketörerna, pudelrocken, de taktfasta handklappningarna, de långa håret i intensiv headbangning. Är det OK att skriva om en pjäs i så våldsamma anakronismer? Ja, det är det! Jag vill se De tre musketörerna om och om igen varje vecka resten av året. Och att döma av publiksiffrorna vill hela Stockholm detsamma. Tack för ännu en succé, Stadsteatern!
Länk till Stadsteaterns sida om De tre musketörerna
söndag 8 mars 2009
Afrikanen av J.M.G. Le Clézio
Först när jag slår igen boken kommer jag på varför jag egentligen inte borde ha tyckt om den. Det är en biografi, till stora delar en självbiografi, och av olika skäl brukar jag inte intressera mig för historier tagna direkt ur verkligheten.Afrikanen har ett direkt tilltal; Le Clézio berättar minnen från sin barndom i Afrika så levande att det känns som att vara där, bland människorna och i naturen som doftar så annorlunda mot Europa. Det dyker bara upp i korta meningar, hur åren i Afrika även präglades av faderns hårdhet mot sina barn, och vilken sorg det har skapat i den vuxne Le Clézio. Som ett försök att arbeta sig igenom den saknaden, försöker han sätta sig in i faderns bakgrund, och beskriva vilka händelser som måste ha format hans personlighet. Boken är väldigt kort, egentligen för kort för min smak, och jag är inte helt nöjd med den. Men den har ändå hunnit skapa starka bilder och stämningar, och jag tänker läsa fler böcker av J.M.G. Le Clézio för att lära känna hans författarskap.
Fler böcker av J.M.G. Le Clézio
Rapport om Adam
Öken
lördag 7 mars 2009
Milk
De dokumentära inledningsscenerna visar utgångspunkten för filmen: homosexuella män på en klubb filmas, vänder bort blicken, döljer ansiktet för att inte synas eller kännas igen av arbetskamrater, och så knuffas de in i polisbussar som kriminella. Vad gör man om man riskerar hån och hat för att man vill leva ut sin kärlek? Harvey Milk flyttade till San Fransico, där situationen för homosexuella var mer välkomnande. Men det räckte inte. Det fanns fortfarande människor i grannskapen som ville dem illa och ville ha bort dem. Vad göra?
Harvey Milk var smart. Han organiserade sina homosexuella vänner till en köpbojkott för att få stöd från fackförbundet. Money talks! Pink money talks too! Snabba klipp och längre scener skapar en sammanhängande berättelse om Harvey Milk och hans karriär. Han kan förhandla med andra organisationer och skapa allianser, han kan prata med folk på gatan för att väcka deras engagemang, han talar både med unga som inte vågar komma ut och med lärare nära pensionen som riskerar att avskedas för sin sexuella läggnings skull. För deras skull och för sin skull börjar han sin politiska kamp. År efter år nya valkamper, och så många motgångar. Att han orkar! Men rättvis behandling av homosexuella är ju inte en sakfråga för honom, utan det gäller livet.
Filmen ger en bra bild av den otäcka stämningen av smygande och öppen homofobi. Men den ger också en bra bild av gemenskapen mellan människor som inte vill leva i förtryck, och som hittar vägen att kämpa för det. Det är underbart att se Harvey Milk skratta för sig själv när hans planer går i lås. Och det är underbart att se Sean Penn spela sin roll så säkert, så lysande in i minsta skrattrynka. Han är mycket väl värd sin Oscar för Milk.
fredag 6 mars 2009
MacBeth på Kungliga Operan
The Scottish play! Ingen kärlek, ingen glädje, bara häxor, vålnader, bittra förutsägelser och blodiga mord. På Shakespeares pjäs komponerade Giuseppe Verdi en opera som ljuder skönt än idag.
MacBeth är krigare, och första scenen inleds med att han pepprar en massa fiendesoldater. Om man dödat okända för sitt land, var ligger då skillnaden i att döda människor man känner men som står i vägen för ens framgång? Det är det som paret MacBeth får känna in i kropp och själ.
Häxornas förutsägelse om MacBeths utnämning till tan av Cawdor besannas genast, så vad de sagt om att han skall bli kung borde ju också slå in. Men från första stund är han osäker och vacklande på grund av den hårda kamp som ligger framför honom. Lady MacBeth behöver dock inga häxor eller profetior för att vilja styra sin make in på vägen mot makten. Tvärtom är hon handfast och målmedveten, när hon hetsar sin man till att inte vara feg utan döda kungen, som är deras gäst, för egen hand.
Hela tiden plågas MacBeth av skräcksyner och vålnader som får honom att ångra vad han har gjort, ända tills han nått sitt mål, blivit kung och börjar tro att han verkligen är oövervinnlig. Då är det Lady MacBeths moral som hinner ikapp henne och får henne att bli galen av skuld, helt utan övernaturlig hjälp. Det är intressant att se hur MacBeth och hans maka gör komplett motsatta resor mellan handlingskraft och inre kval, men ändå inte undgår sina våldsamma slut.
MacBeth (Marco Vratogna) dödar den gode Banquo (Jaakko Ryhänen) på sin väg mot tronen. Ack! Aldrig mer skall vi få höra hans vackra bas! Trösten kommer i Macduffs (Badri Maisuradze) underbara tenor. Vid kistorna av sin mördade familj trummar han upp publikens applåder, liksom skottarnas vilja att göra sig av med MacBeths terrorvälde. Och Lena Nordin, som jag beundrat i tjugo år, förnöjer oss åhörare med den ena arian ljuvligare än den andra.
Scenografin är fantastisk: kring häxorna står en skog av förvridna träd täckta av spindelväv, byggda av sjuttiotusen piprensare. Nej, jag skojar bara. Jag vet inte vad de är byggda av, och de är jättesnygga. Verdis musik är så vacker - tidvis faktiskt för vacker och lättsam för att kunna förhöja den kusliga stämningen i scenerna. Men från MacBeths aria i sista akten, då han inser att hans eftermäle kommer att vara fruktan, växer musiken i styrka och allvar ända in till det hårda, kalla slutet. Verdis MacBeth på Kungliga Operan är en skön upplevelse.
Länk till Operans sida om MacBeth
MacBeth är krigare, och första scenen inleds med att han pepprar en massa fiendesoldater. Om man dödat okända för sitt land, var ligger då skillnaden i att döda människor man känner men som står i vägen för ens framgång? Det är det som paret MacBeth får känna in i kropp och själ.
Häxornas förutsägelse om MacBeths utnämning till tan av Cawdor besannas genast, så vad de sagt om att han skall bli kung borde ju också slå in. Men från första stund är han osäker och vacklande på grund av den hårda kamp som ligger framför honom. Lady MacBeth behöver dock inga häxor eller profetior för att vilja styra sin make in på vägen mot makten. Tvärtom är hon handfast och målmedveten, när hon hetsar sin man till att inte vara feg utan döda kungen, som är deras gäst, för egen hand.
Hela tiden plågas MacBeth av skräcksyner och vålnader som får honom att ångra vad han har gjort, ända tills han nått sitt mål, blivit kung och börjar tro att han verkligen är oövervinnlig. Då är det Lady MacBeths moral som hinner ikapp henne och får henne att bli galen av skuld, helt utan övernaturlig hjälp. Det är intressant att se hur MacBeth och hans maka gör komplett motsatta resor mellan handlingskraft och inre kval, men ändå inte undgår sina våldsamma slut.
MacBeth (Marco Vratogna) dödar den gode Banquo (Jaakko Ryhänen) på sin väg mot tronen. Ack! Aldrig mer skall vi få höra hans vackra bas! Trösten kommer i Macduffs (Badri Maisuradze) underbara tenor. Vid kistorna av sin mördade familj trummar han upp publikens applåder, liksom skottarnas vilja att göra sig av med MacBeths terrorvälde. Och Lena Nordin, som jag beundrat i tjugo år, förnöjer oss åhörare med den ena arian ljuvligare än den andra.
Scenografin är fantastisk: kring häxorna står en skog av förvridna träd täckta av spindelväv, byggda av sjuttiotusen piprensare. Nej, jag skojar bara. Jag vet inte vad de är byggda av, och de är jättesnygga. Verdis musik är så vacker - tidvis faktiskt för vacker och lättsam för att kunna förhöja den kusliga stämningen i scenerna. Men från MacBeths aria i sista akten, då han inser att hans eftermäle kommer att vara fruktan, växer musiken i styrka och allvar ända in till det hårda, kalla slutet. Verdis MacBeth på Kungliga Operan är en skön upplevelse.
Länk till Operans sida om MacBeth
torsdag 5 mars 2009
Hans Andersson på Angelika Knäpper Gallery
De stora flätmönstren skapade av remsor klippta av bärkassar är vackra och spännande. Små vita och gröna klisterlappar sitter kvar här och där på remsorna, och ökar känslan av modernt hantverk. Det är snyggt, intressant och välgjort av Hans Andersson.
En annan utmärkt idé är att plocka upp svartvita bilder av gamla byster, skära motivet i strimlor och överlagra flera bilder på varandra. Men här blir inte effekten så bra som jag hade hoppats. Den underliggande bilden blir en störning, men hinner inte bidra till något eget i tavlorna. Originalmotiven i sig själva är inte tillräckligt starka för att jag skall bry mig om att något annat försöker bryta sig fram. Så synd! Det är annars en fascinerande teknik, och intentionerna verkar vara goda och genomtänkta. Jag får lust att prova något liknande själv hemma, faktiskt.
Länk till Angelika Knäpper Gallery
En annan utmärkt idé är att plocka upp svartvita bilder av gamla byster, skära motivet i strimlor och överlagra flera bilder på varandra. Men här blir inte effekten så bra som jag hade hoppats. Den underliggande bilden blir en störning, men hinner inte bidra till något eget i tavlorna. Originalmotiven i sig själva är inte tillräckligt starka för att jag skall bry mig om att något annat försöker bryta sig fram. Så synd! Det är annars en fascinerande teknik, och intentionerna verkar vara goda och genomtänkta. Jag får lust att prova något liknande själv hemma, faktiskt.
Länk till Angelika Knäpper Gallery
måndag 2 mars 2009
Drown av Junot Díaz
I episoder som skiftar i tid och rum berättar Junot Díaz om pojken Yunior och hans familj. Vilda lekar med storebrorsan Rafa i den lilla staden i Dominikanska Republiken, fadern i USA som väcker både längtan och fruktan, livet i Nueva York och kringhistorier om människor i hans närhet, som fyller ut bakgrunden ännu mer. Varje avsnitt har en egen stämning, och Junot Díaz är bra på att fånga den med bara några få meningar. Alla kapitel innehåller korta men signifikanta händelser.
Det är inget lätt liv Yunior och hans familj lever, inte som invandrare i USA och inte som son till en sträng far. Men det är ingen eländeshistoria Díaz berättar. Alla familjemedelmmarna är starka och gör vad de behöver för att klara sig, nå sina drömmar och roa sig på vägen. Jag hinner fundera över att jag är tacksam över att jag inte behövt kämpa så och klara mig på så litet, och jag skulle nog inte haft mycket gemensamt med Yunior och hans bror. Men det känns bra att ha besökt deras liv.
Andra böcker av Junot Díaz:
söndag 1 mars 2009
Bitterfittan på Stadsteatern
Hur skall det gå att berätta om den här föreställningen? Jag har inte läst boken och vet inte om överföringen till teater gör den rättvisa, men jag måste utgå ifrån att den gör det. Det är inte så enkelt att pjäsen måste få stå för sig själv (fast det gör den), för den bygger på så mycket bakomliggande diskussion och uppvällande känslor.
Det börjar med att Sara (Anna Lyons) står bakom en kontrollpanel och berättar om vad som hände när hennes första barn föddes; hur jämställdheten i äktenskapet som de lovat varandra rasade ihop som ett korthus. Med röstförvrängare, bandade repliker och en säker röst berättar Sara engagerat om den nästan skrämmande starka kärleken till barnet, den smärtsamma mjölkstockningen och besvikelsen när mannen lämnar henne ensam veckovis för jobb. Och hennes karriär då? Hur skall det gå med den?
Så här långt är föreställningen mycket bra. Av den personliga berättelsen kan man komma på mycket som måste bli bättre för att inte kvinnor skall bli sittande med hela ansvaret och inget av friheten när ett par har blivit föräldrar. Men så börjar historien sparka åt alla håll. Det är klart att kvinnors underordnade ställning är ett problem såväl på samhällsnivå som i parförhållanden, och måste motverkas på alla plan. Men hur länge skall vi lista orättvisorna istället för att börja räkna upp vad man skall göra åt dem? Är jag för mycket ingenjör, när jag tänker "1. Definiera problemet. 2. Hitta lösningen." -?
Publiken skrattar medkännande åt det mesta (även killen till höger om mig men inte killen till vänster), fast jag tycker att det mesta som sägs är ganska förutsägbart och litet uttjatat. Riktigt obehagligt tycker jag det blir när Sara, journalisten, gör en intervju med Suzanne Brøgger, sin tidigare idol. "Varför har det inte blivit bättre på 30 år?" frågar Sara. (Har det verkligen inte det?) Är det Suzanne Brøggers fel? Jag har aldrig trott på budskapet i "fräls oss ifrån kärleken", men om nu Sara gjorde det, hur förklarar hon då barnet, tvåsamheten och den starka, starka moderskärleken i sitt eget liv?
Om jag vore ute efter att hitta syndabockar, skulle jag kanske peka ut alla kvinnor likt Sara som kompromissar och accepterar alla de här männen som inte orkar lyssna på kvinnoröster, som får lämna familjeförpliktelserna och åka på jobbresor eller grabbhelger; istället för att lämna dem ensamma tills de skärper sig. Jag är också trött på sexistiska skämt från slemmiga chefer, och jag är trött på att få tillsägelser från min chef när jag säger ifrån, men jag är också trött på alla som inte säger ifrån, kvinnor såväl som män. Det låter som att det står värre till i den lilla klaustrofobiska kulturvärlden som vi hör om gång på gång på gång, och jag är glad att jag inte är en del av den. Jag håller mig till de smarta, roliga IT-killarna som hämtar, lämnar och vabbar varje vecka och är lyckliga när de är med sina familjer.
Länk till Stadsteaterns sida om Bitterfittan
Det börjar med att Sara (Anna Lyons) står bakom en kontrollpanel och berättar om vad som hände när hennes första barn föddes; hur jämställdheten i äktenskapet som de lovat varandra rasade ihop som ett korthus. Med röstförvrängare, bandade repliker och en säker röst berättar Sara engagerat om den nästan skrämmande starka kärleken till barnet, den smärtsamma mjölkstockningen och besvikelsen när mannen lämnar henne ensam veckovis för jobb. Och hennes karriär då? Hur skall det gå med den?
Så här långt är föreställningen mycket bra. Av den personliga berättelsen kan man komma på mycket som måste bli bättre för att inte kvinnor skall bli sittande med hela ansvaret och inget av friheten när ett par har blivit föräldrar. Men så börjar historien sparka åt alla håll. Det är klart att kvinnors underordnade ställning är ett problem såväl på samhällsnivå som i parförhållanden, och måste motverkas på alla plan. Men hur länge skall vi lista orättvisorna istället för att börja räkna upp vad man skall göra åt dem? Är jag för mycket ingenjör, när jag tänker "1. Definiera problemet. 2. Hitta lösningen." -?
Publiken skrattar medkännande åt det mesta (även killen till höger om mig men inte killen till vänster), fast jag tycker att det mesta som sägs är ganska förutsägbart och litet uttjatat. Riktigt obehagligt tycker jag det blir när Sara, journalisten, gör en intervju med Suzanne Brøgger, sin tidigare idol. "Varför har det inte blivit bättre på 30 år?" frågar Sara. (Har det verkligen inte det?) Är det Suzanne Brøggers fel? Jag har aldrig trott på budskapet i "fräls oss ifrån kärleken", men om nu Sara gjorde det, hur förklarar hon då barnet, tvåsamheten och den starka, starka moderskärleken i sitt eget liv?
Om jag vore ute efter att hitta syndabockar, skulle jag kanske peka ut alla kvinnor likt Sara som kompromissar och accepterar alla de här männen som inte orkar lyssna på kvinnoröster, som får lämna familjeförpliktelserna och åka på jobbresor eller grabbhelger; istället för att lämna dem ensamma tills de skärper sig. Jag är också trött på sexistiska skämt från slemmiga chefer, och jag är trött på att få tillsägelser från min chef när jag säger ifrån, men jag är också trött på alla som inte säger ifrån, kvinnor såväl som män. Det låter som att det står värre till i den lilla klaustrofobiska kulturvärlden som vi hör om gång på gång på gång, och jag är glad att jag inte är en del av den. Jag håller mig till de smarta, roliga IT-killarna som hämtar, lämnar och vabbar varje vecka och är lyckliga när de är med sina familjer.
Länk till Stadsteaterns sida om Bitterfittan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)