Shuggie Bain av Douglas Stuart

 Agnes Bain är mån om sitt utseende - med sin bleka hy och mörka hår liknar hon redan Snövit, löständerna ger henne ett perfekt leende och fina kläder, hårspray, mascara och läppstift fulländar skönheten. Hon längtar till något roligare bortom de slitna kvarteren i Glasgow, och kan inte tänka sig att den snälle och pålitlige maken är det bästa livet kan bjuda. Hon tar sina två barn och lämnar det trygga livet i en taxi körd av den nye mannen Shug Bain. Men de hamnar tillbaka i hennes föräldrars vardagsrum, med en ny liten Shuggie som växer upp under bokens gång.

Ett annat sätt att fly från den tröstlösa verkligheten är alkohol. Gång på gång hör vi knäppet och pyset när Agnes välmanikyrerade naglar öppnar en ny ölburk. Berättelsens fokus rör sig mellan de olika familjemedlemmarna och ofta går det att känna suget efter trösten och försvinnandet tillsammans med Agnes, men ännu mer ser vi hur alkoholberoendet förstör för Agnes och alla i hennes familj. De två äldsta barnen, Catherine och Leek, försöker ta sig så långt som möjligt bort från det svarta hål som är Agnes och hennes drickande. Kvar blir sladdbarnet Shuggie, mindre och svagare och märkt som poofter vart han än går, redan innan han förstår vad mobbarna menar.

Det är kanske inte så konstigt att man vill dricka sig bort från den hårda, glädjelösa världen de flesta lever i; utbredd arbetslöshet, bidrag som bara knappt räcker veckan ut, och mellan såväl vuxna som barn finns sällan någon vänskap utan oftare hårda ord, misstro, mobbing, spottloskor och knytnävsslag. Jo, i drickandet finner Agnes vänner; "vänner" som inte vill vara ensamma i drickandet, kanske lura till sig några av hennes burkar, kanske bjuda Agnes på en fylla mot gentjänster. Barnen lär sig att lyssna av hennes humör och hålla sig undan eller torka upp och försöka hjälpa henne att må bra igen.

I boken finns många klumpiga beskrivningar av kvinnor som inte är kvinnliga nog eller alltför slampiga, det finns andra övertydliga krav hur man skall vara som man, och det är där som Shuggie aldrig passar in. Så de hårda, trevande fingrarna som klämmer på kvinnors och småflickors kroppar som det enda nöje man kan tänka sig når också en uppgiven Shuggie. På så gott som varje sida möter vi grymheter och elände, och tidvis kan det kännas för tungt. Men det råder ingen tvekan om att Shuggie Bain är en trovärdig beskrivning av ett liv kring den onda spiral som drickandet utgör.

The Third Day

 Osea är en ö på Englands östra kust, förbunden med fastlandet via en väg som bara är farbar under de timmar tidvattnet drar sig tillbaka. TV-serien The Third Day utspelar sig där och väver in öns historia och speciella miljöer i berättelsen. Sam är i närheten av ön när han ser något underligt. Flickan han räddat livet på, Epona, bor på Osea och Sam kör henne tillbaka dit. Där pågår förberedelserna för en festival som verkar mycket speciell och litet farlig. Är det verkligen en trygg famn Epona kommer tillbaka till?

Människorna på ön är en förvirrande blandning av vänlighet och fientlighet. Där finns ett litet hotell som sköts av paret Martin. Mrs. Martin är ruskigt ful i munnen, inte minst mot sin make som å sin sida är vänligheten själv. Det är svårt att pricka tiden för när vägen från ön är farbar och Sam blir kvar där längre än han vill. Eller vad vill han? Trots att så mycket på Osea är konstigt och hotfullt kommer olika saker ivägen för hans återfärd.

 

Till festivalen hör personer utklädda i otäcka huvor som skall skrämma synden ur folket. Runt om på ön ligger blodiga djurkadaver. När Sam rör sig över ön blir han flera gånger skadad och hotad med dödligt våld. Men allt slätas över med bortförklaringar som bara nästan håller. Och människorna understrycker ofta att de är goda kristna, trots att de keltiska symbolerna och möjligen än brutalare hedniska riter verkar lura runt hörnet. Litet mer trovärdig är den amerikanska antropologen Jess, som bedyrar att under de år hon studerat Osea har invånarna varit jättesnälla och deras fester är också väldigt roliga. Av många olika skäl vill Sam förtränga omvärlden och snart berusar han sig med de övriga festande - farligt, när man kanske hellre borde hålla alla sinnen skärpta.

Serien The Third Day lades upp som tre avsnitt, ett tolvtimmars event och ytterligare tre avsnitt. Det livesända eventet följde en dag av firande på ön som innebar extra hårda insatser av Sam, och går att se i efterhand på HBO:s Facebooksida. Jag erkänner att jag hoppade i tiden när inte mycket hände, men det var en stark upplevelse att se saker hända på plats, och även de långsamma kameraåkningarna genom naturområdena som man mer och mer lärde känna.

 

Myterna och ritualerna som bit för bit avslöjas ger verkligen en känsla av att ha vuxit fram under århundraden, och är inte bara spännande och löftesrika utan krävande och varnande. Det är lätt att tro på de många människorna som innerligt förklarar för dig hur speciell Osea är. Det märker vi även i den avslutande triptyken, när kvinnan Helen kommer till ön med sina två döttrar och inte heller skyndar därifrån trots ett ovälkomnande mottagande. Det är spännande och grymt att se följderna av den stora festen och vad den har gjort med människorna. Kanske är det många som ser The Third Day som pretentiöst och svårbegripligt, men vi är också en skara som dras till det vi får se på ön, med blandade känslor precis som Sam och så många andra.

 

Arno Rafael Minkkinen på Fotografiska

 Arno Rafael Minkkinen skapar naturfotografier där människan är en del av naturen. För enkelhets skull ofta Arno själv, hans nakna kropp, men hur rogivande resultatet än blir är det inte enkelhet utan mycket fantasi och ofta komplicerade positioner som behövs för att sätta människokroppen i harmoni med de dramatiska naturscener som Minkkinen sökt upp.

 

Med huvudet böjt utom synhåll går det lättare att låta den nakna kroppen smälta in i naturen. Arno Rafael Minkkinen arbetar oftast ensam, utan assistenter som kan hjälpa honom med tekniken eller med att komponera bilderna, men förstår sig själv, sin utrustning och sina naturscenerier så väl att han lyckas med sina foton utan att behöva manipulera motiven eller de färdiga bilderna.

 

Minkkinen ser de roliga uppslag som naturen bjuder på, där en böjd trädstam kan bli som en bukett som sträcks fram i en näve. Så blir naturen rekvisita, men ibland är det tvärtom; Minkkinen formar en kroppsdel till att passa in i spännande formationer i naturen.

Humorn finns i bakgrunden och bubblar ibland fram extra tydligt, till exempel i bilden Arno On The Arno. 

 

En spegelblank vattenyta med tillräckligt stadga att stå på (is? fast mark strax under ytan?) ger upphov till bilder där estetiken står i fokus. Det är skönt för själen med den blandning av natur, människa, skämt och skönhet som Arno Rafael Minkkinens bilder visar.

Länk till Fotografiskas sida om Arno Rafael Minkkinen

The Shadow King av Maaza Mengiste

 Maaza Mengistes bok The Shadow King handlar om när Italien (åter)invaderar Etiopien år 1935, och främst om dem som tog upp vapnen då - både män och kvinnor. Trots att mycket av innehållet i berättelsen i mitt tycke inte motsäger varandra, ger de tagna tillsammans en tänkvärd helhetsbild: att människorna som krigar tillsammans samtidigt kan vara fiender inbördes, och att ett liv av ständiga förödmjukelser ändå är värt att försvara mot en inkräktare utifrån.

Historien följer främst den unga kvinnan Hirut, som lever som tjänare hos sin släkting Kidane sedan hon blev föräldralös. Kidanes hustru Aster är svartsjuk, våldsam och argsint och ett av de första kapitlen i boken skildrar hur Aster plågar Hirut, från de första hotfulla ropen till grov misshandel och stöld av en av Hiruts få ägodelar. Vidare i berättelsen får vi även höra om sorg och smärta som format Aster, och likaså familjehemligheter som förmörkat livet för den italienske fotografen Ettore Navarra, och det är tungt att läsa om så mycket lidande i ett sträck - inte för att det inte finns många liv som levs just så. Därtill är Maaza Mengistes språk poetiskt av ett slag som inte ligger så lätt för mig att uttyda: liknelser om människornas plats i en värld som böjer dem, inte böjer sig efter dem; hat, trots och förståelse som förmedlas ordlöst i symboliska handlingar.

Det är egentligen inte konstigt utan sannolikt att människor i pressade situationer väljer att göra något konstigt eller handla mot sitt eget intresse, men i The Shadow King får de handlingen att hacka ytterligare tillsammans med att personligheterna inte känns sammanhängande - Aster är elak, skadad och rädd, modig, beslutsam, kunnig men alltid bara en egenskap i taget. Det är också svårt att jämka samman Kidanes hastigt sammansatta och inte så stora armé med att de är i motståndslinjens centrum och får personliga ordrar från kejsaren, Haile Selassie.

I Haile Selassies palats följer vi kejsaren, mannen, befälhavaren då han vevar på sin grammofon för att lyssna på Aida, operan där den etiopiska flickan Aida utan att behöva det går till sin död. Hoppfulla tankar om Davids lyckosamma strid mot Goliat kan förklara hans avvaktan inför de invaderande styrkorna.

Ett foto och berättelser om hur även Etipiens kvinnor tog upp vapen och krävde att få strida mot inkräktarna inspirerade Maaza Mengiste till sin bok. De foton som Ettore Navarra tar är i dubbel mening grymma påminnelser om ondskan i krig, när motståndaren reduceras till något icke-mänskligt man snabbt skall göra sig av med och vara stolt över det. Fotona känns inte mindre hemska för att de är fiktiva.

Locke & Key

 Gamla hus med antikt möblemang kittlar fantasin. Vad kan finnas bakom låsta dörrar till rum och skåp? Kanske kan den rätta nyckeln öppna en port till något annat än den vanliga världen? Det stora huset som funnits i familjen Lockes ägor sedan generationer kallas The Key House, och minsann om där inte finns en massa magiska nycklar som kan låsa upp ännu mer lockande saker än dörrar.

Men familjen Locke kommer till huset, i den lilla staden Matheson i Massachusetts, under olyckliga omständigheter. Pappan i familjen, Rendell, mördades av en av sina studenter, och minnena spökar för barnen trots miljöombytet. Att börja en ny skola är sällan roligt det heller, men tonårssyskonen Tyler och Kinsey möter både bråkstakar och hyggliga personer att bli vänner med. Under veckan som lillebror Bode väntar på att hans skola skall ha upprop börjar han höra röster. Några som viskar till honom, och en som berättar för honom vad rösterna viskar om.

Det verkar bara vara barn och ungdomar som kan höra och förstå magin som genomsyrar Locke House och nycklarna som finns gömda där. Eller, inte bara barn utan även magiska (förmodligen ondskefulla) väsen, men inte så lätt mamman i familjen, Nina Locke. Hon hittar ändå konkreta saker att bli misstänksam mot, som vad som hände med Rendells barndomsvänner och vem som verkar bryta sig in i deras hus och till och med mörda människor i Matheson.

Det är spännande att få se vad de magiska nycklarna låser upp, och det leder till imponerande scenerier, inte minst när syskonen måste kämpa mot de onda krafterna som vill stjäla alla nycklarna. Men litet tonårsklantigt så börjar Kinsey att använda nycklarnas makt för sitt eget bästa och berätta om dem för kompisar, och Tyler gör sitt till för att försätta sig och nycklarna i fara. Handlingen börjar tunnas ut och det blir svårare att engagera sig i familjen Lockes öde även om det står mycket på spel. Utan att vara direkt förutsägbar går det att förstå att historien kommer att sluta med att allt löser sig... utom en detalj, som gör att vi måste få en säsong till. Och varför inte, Locke & Key är underhållande och många gånger fantasieggande. Hur skulle det se ut i DIN hjärna, om du kunde kliva in?

 

Rymdteleskopet Hubble på Fotografiska

 I en bana 600 km ovanför jorden rör sig sedan trettio år rymdteleskopet Hubble. Ostört av jordatmosfären har det studerat vårt eget solsystem och vår hemmagalax Vintergatan, men också fenomen längre bort, som supernovor och svarta hål i andra galaxer, och gjort upptäckter som hjälper oss att beräkna universums ålder och expansion.

 

Utställningstexten på Fotografiska berättar utförligt om hur det Hubble fångar upp är bilder av hur universum såg ut för länge sedan - ljuset från något som ligger 100 miljoner ljusår bort har ju färdats i 100 miljoner år för att komma hit. De mest avlägsna galaxer Hubble har observerat ligger 13 miljarder ljusår bort.

 

De fantastiska bilder vi har fått från Hubble har inte från början den färgprakt som vi har börjat vänja oss vid, utan är färglagda av forskarna för att utvalda detaljer skall bli tydligare, som till exempel vilka grundämnen som ingår i gasformationerna. I den svindlande bilden med namnet Pillars of creation har svavel fått en röd ton, väte grön och syre blå, vilket inte motsvarar verkligheten men gör formerna tydligare och ger en visuell modell av något forskare kan arbeta vidare med.
(Se denna länk för ytterligare förklaringar.)

 

 

I ett litet, delvis mörklagt rum visar Fotografiska sju vackra och svindlande fotografier från Hubbles observationer, samt en översiktsfilm med fler fascinerande vyer och bilder. (Ett foto till hänger utanför salen.) Det är inte mycket men intensivt och inspirerande att få se.

Länk till Fotografiskas sida om Rymdteleskopet Hubble

Bipaviljongen av Leena Krohn

Det är sådär småtrevligt och också svindlande att läsa om huset som Leena Krohns berättarröst kallar för Bipaviljongen. Vilka underliga och fantasieggande grupper som samlas där! Visst vet vi att människor med udda intressen hittar varandra på nätet, men här möts de i veckovisa träffar för att diskutera eller arbeta med sina underligt livfulla hartsdockor: inte bara Herpetologiska föreningen och Kommunalvetenskapens främjare, utan också Stormälskarna, Självvalt fattiga och Profeterna. Byggnaden var en gång ett sinnessjukhus med det poetiska namnet Själssjukas stödstation, och berättarens mormor som arbetade där kallade de intagna för De själiska.

Än en gång är kapitlen i Leena Krohns bok korta men mycket innehållsrika; två-tre sidor räcker för att introducera en ny sammanslutning och några av deltagarnas bakgrund och egenheter. Vår berättare har själv sökt sig till cirkeln med namnet Föränderlig verklighet. Där är det meningen att deltagarna skall berätta om ovanliga upplevelser, och från att ha velat höra "stollarna" och få stoff att skriva om övergår vår huvudperson till att fundera på vilken egen berättelse som skall duga för att hon skall få räknas dit.

Men även utanför den cirkeln får vi läsa om underligheter, och ju mer vi får veta om människorna kring Bipaviljongen, desto mer hänger deras historier samman. Och helt verklighetsförankrad men intensivt längtande till (förra) sekelskiftets Wien (vilket jag starkt sympatiserar med) är Lady Lai som driver teatergruppen Hjärta & Lever. Den teaterföreställning hon sätter upp beskriver Emma Ecksteins liv, som förstördes av att hennes näsa opererats sönder på inrådan av Sigmund Freud. Citaten ur Freuds brev är hämtade ur verkligheten men mer vansinniga än det mesta vi får läsa om i boken.

Som jag skulle vilja bo i den staden som Leena Krohns berättare bor, med udda men intressant människor med (smek)namn som Jag skulle inte ens vilja vara hetero och Knycklaren. Internet och globala vänskaper i all ära, men det ligger något tilldragande i att människorna faktiskt går till en plats, möts öga mot öga och i viss mån visar upp sig för andra.

Fler böcker av Leena Krohn:
Tainaron
Umbra: en inblick i Paradoxarkivet
Pereat Mundus

Coastal Elites

 Ibland målas det nya politiska landskapet upp efter begreppen "någonstansare" och "varsomhelstare", där den första gruppen har rotat sig på en plats och inte vill flytta, och den andra känner sig hemtam var som helst i världen bland likasinnade. Men "varsomhelstare" är ofta också rotade någonstans, gärna i stora städer, och i USA kan man klumpa ihop väst- och östkustens liberala storstadsbor med uttrycket coastal elites.

 Monologerna i filmen med samma namn talar väl egentligen till just den gruppen och säger inte alltid så mycket nytt. Det första stycket, framfört av en förvisso förtjusande Bette Midler, börjar med en övertydlig presentation av henne själv, Miriam, och hennes gelikar, kulturella och liberala New York-bor. Ännu mer svårsmält blir det förstås när hon börjar gräla med en man i MAGA-keps och hans åsikter om henne bubblar fram - jobbiga men inte osannolika, för vi märker ju även här hur politiska åsikter alltmer handlar om att trycka till dem man inte gillar istället för att bygga något bra för såväl sig själv som andra.

Nästa monolog är mer engagerande fastän talaren är mindre lik mig än Miriam: Mark (spelad av Dan Levy) är en homosexuell skådespelare med en ganska framgångsrik karriär. Nu står han på randen till ett genombrott för såväl sig själv som sina gayvänner; att spela en homosexuell superhjälte i en actionfilm. Men blir något bättre om superhjälten måste vara litet fjollig, inte en vanlig man som har en pojkvän?

Mitt i filmen kommer det starkaste stycket. Som ett svart alibi (om än framgångsrik och förmögen) bjuds Clarissas far in till Vita Huset, och den medföljande Clarissa snärjs in av forna klasskamraten Ivankas bländande leende för att bli hennes svarta kompis och nyckel till acceptans. Den välskrivna texten framförs inlevelsefullt och fängslande av Issa Rae, som visar större djup än någonsin i sin skådespelarbegåvning.

 Den sista monologen, Kaitlyn Dever som den överarbetade sjuksköterskan Sharynn, känns äkta men trots sin relevans inte helt rätt placerat. Innan dess har vi Sarah Paulson som livscoachen Clarissa förmedlat den klaustrofobiska känslan av att vara fast bland människor som ser ned på dig och retar dig för hur dåligt de får dig att må. Den här filmen talar nog bara till likasinnade och kommer inte att skapa några stora förändringar, men Dan Levys och Issa Raes tal är något att minnas, både för innehållet och för framförandet.

Tom of Finland Darkroom på Fotografiska

 Tom of Finlands stiliserade mansporträtt är numera så älskade och accepterade att ett av dem till och med har hamnat på frimärke i hemlandet. Men när han, Touko Laaksonen,  började sin verksamhet var homosexualitet förbjudet och föraktat. Därför är det extra intressant att få se de foton han tog av män i sin närhet vilka sedan låg till grund för de teckningar där de senare blev förevigade som sexgudar.

 

På fotona som visas i Fotografiskas utställning Darkroom ser vi avklädda män, strikt uniformerade män, och män med några element från polis- eller militäruniform som blottar muskler, hud och kön. De vänder sig oblygt mot kameran, förvissade om att fotona inte kommer att hamna i händerna på dem som vill straffa dem för sin sexualitet. En del skrattar avslappnat, andra är litet mer spända.

 

Det är spännande att se de verkliga manskropparna som under Tom of Finlands penna skulle svälla till idealiserade hulkar, nakna eller klädda, ofta i akten med andra män och ibland i rena labyrinter av lemmar. Där är människan bakom fantasin! Låt oss hoppas att de alla levde goda liv och inte blev utfrysta för sin läggnings skull.

Länk till Fotografiskas sida om Tom of Finland 

Equal Rites av Terry Pratchett

Trollkarlar är män och häxor är kvinnor. Männen med begåvning för magi studerar vid Unseen University där endast de bästa klarar sig till att bli trollkarlar med gedigen teoretisk grund, medan kvinnor sysslar med praktisk vardagsmagi som lärs ut till adepter medan den används. Men så råkar en döende trollkarl peka ut en nyfödd flicka som sin efterföljare, och det är en stark magisk indikator som inte går att bryta, hur mycket varenda bybo, häxa och trollkarl protesterar. Lilla Eskarina får till slut gå i lära hos häxan Granny Weatherwax, men att faktiskt få fullfölja sitt utstakade öde att gå på Unseen University och utbilda sig till äkta trollkarl pockar på.

Så går färden från den avlägsna byn Bad Ass mot Ankh-Morpork och universitetet, och än en gång får vi se många nya roliga delar av Discworld. Dessutom kretsar de flesta händelserna kring den kavata Esk, nu nästan nio år och med oanade möjligheter att ställa till med bus för de människor som försöker lura henne. Men när hon stöter på riktiga trollkarlar, och därtill ett annat underbarn på väg mot Unseen University, kan hon med sin häxträning se hur den imponerande magin ändrar balansen i världen och hotar att släppa in mörka krafter som kan ta över och förstöra Discworld. Förutom de nya spännande insikterna i kosmologin för Discworld och andra världar är det smygande hotet riktigt spännande beskrivet, och desto mer rafflande för att Esks kontroll över sina egna krafter ännu är osäkra och de erfarna trollkarlarna så envist ointresserade av hennes varningar. Urladdningen blir stor och Ankh-Morpork skakas än en gång om rejält, men vi kan vara glada för insatserna från våra huvudpersoner och se fram emot att möta dem i kommande berättelser om Discworld.

Fler böcker av Terry Pratchett:
The Colour of Magic
The Light Fantastic

Mort

Sourcery

Wyrd Sisters

Good Omens

Black Monday

 Pang, vi hamnar mitt i festen - mitt i den vilda yuppieeran på 80-talet och i den hetsigaste miljön av alla: Wall Street. Mo Monroe och hans aktiemäklare i The Jammer Group har slitit där länge, Blair Pfaff är inte helt och hållet oskulden från landet men ganska oskyldig när han smyger sig in på börsen med sin egenutvecklade algoritm på en floppydisk.

1980-talet var både alldeles nyss och jättelänge sedan, med en moral och människosyn som inte skulle duga idag men passar perfekt att göra en rapp, smart komedi av. På Jammer Group studsar de rasistiskt och sexistiskt färgade skämten fram och tillbaka som i en pingpongmatch, men som den ende svarte firmaägaren på Wall Street gottar sig Mo Monroe i lyx och fördomar lika väl som alla andra. Och som den enda kvinnan på Jammer Group passar Dawn Towner tillbaka de insinuanta skämten lika hårt, samtidigt som hon står för firmans största inkomster.

 Musiken är underbar, axelvaddar och frisyrer är stora, klädena är färggranna och när något går bra snortar man i sig hela alpkedjor av kokain för att fira. Blair Pfaff hamnar på Jammer Group och lyckas faktiskt försvara sin plats där. Men man blir inte rik på Wall Street genom att vara ärlig och snäll. Hur skall han klara sig i Mos och Dawns spel om miljonerna?

Avsnitten i första säsongen av Black Monday har inte namn utan en siffra. Den siffran står för hur många dagar det är kvar till Black Monday, den 19 oktober 1987 då aktiemarknaderna rasade och skakade om hela världens ekonomier. Vi kommer närmare och närmare den ödesdigra måndagen samtidigt som Dawn, Mo och Blair pusslar för att deras riskfyllda planer skall gå i lås, medan såväl inre som yttre motståndare försöker lägga krokben för dem.

Jammer Groups ärkefiender är Lehman Brothers, alltså de (fiktiva) tvillingbröderna Larry och Lenny Lehman. Men intrigerna och konspirationerna pågår likafullt inom Jammer Group; var och en är sig själv närmast och om jag ruinerar dig så... är det ditt eget fel. Båda bröderna Lehman spelas tjusigt av Ken Marino, och i Jammer Groups stall ser vi fler goda komiker varav några, som Paul Scheer som Keith och Casey Wilson som Tiff, äntligen får ta så stor plats som de förtjänar.

Helt fantastiska både vad gäller personkemi och komisk tajming är Don Cheadle, Regina Hill och Andrew Rannells som Mo, Dawn repsektive Blair. Varje scen med dem är ett under av rappa repliker, svidande förolämpningar och såväl erkännanden om lurendrejeri som nya lögner. Mos exil i Miami gör att de första avsnitten av säsong två blir litet långsammare, men snart är han tillbaka på kontoret och tempot och humorn går upp i högvarv igen. Det skulle mycket väl kunna bli fler säsonger av Black Monday och det hoppas jag innerligt på.

Arkadien på Nationalmuseum

 Et in Arcadia ego. Vi vet inte exakt vad orden tänks betyda, inristade på en grav i Nicolas Poussins tavla från 1637-38, men de är en viktig byggsten i dåtidens drömmar om det förflutna, från en tid innan den säkerställda historien men i just de landskap man själv bebodde; Italien, Grekland och i viss mån Det Heliga Landet. Inte nödvändigtvis en harmonisk tid, för det är många dramatiska scener som de engagerade konstnärerna visar, men ändå en höljt i ett drömlikt skimmer av gångna sekler och gudomliga ingripanden.

På Nationalmuseum har man samlat flera verk från denna tid till en gedigen utställning med namnet Arkadien - ett förlorat paradis. Förlorat och saknat som det var var Arkadien perfekt inspiration till att måla tavlor som skapade intresse och känslor med sina spännande motiv och sköna landskap. Även om de många hängda tavlornas motiv liknar varandra, med scener såväl ur Bibeln som de grekiska och romerska gudasagorna, har konstnärerna egna stilar i framställningen. 

Claude Lorrain målar vida landskapsscener med trädklungor, skogar och berg vid horisonten, där bildens huvudpersoner och attiraljer är små men ytterligt detaljerat målade. Det är förståeligt att inte varje blad i lövverket är lika tydligt tecknat, och den lätta otydligheten bidrar till känslan av drömlandskap. Tänkvärt är att det också ofta finns med andra grupper av människor i bilden än bara huvudpersonerna; ibland måste vi leta oss förbi herdarna i förgrunden för att hitta Rebecka som tar farväl av sin far och går med Isak.

En annan lustig detalj är att de tempel och byggnader som borde varit nybyggda vid tiden som scenerna avbildas ändå är ruiner - sköna ruiner, litet romantiskt rasade i hörnen. Det är som att det vackra sönderfallet är så förknippat med antiken att det inte går att tänka bort. Hela och stadiga är dock de anakronistiska medeltida borgar som många gånger kan skymta i bakgrunden.

Drömmarna om det annorlunda livet under en avlägsen antik inbegriper spännande fantasier om oklädda nymfer och fauner, blottade kvinnobröst då och då och till och med scener från tänkta Priapus-fester med mycket nakenhet och visst kopulerande. De teckningarna hade säkert sina privata intressenter, även om fallosarna har skrapats bort på några av de bevarade verken.

Den redan stora utställningen kompletteras med några sidoutställningar från senare tider. Hinterland, det mindre synliga inlandet varifrån resurser hämtades till de livfulla hamnstäderna och huvudstäderna, visar bilder från gruvlandskap och skogsbruk vilka nog skulle kommit mer till sin rätt som fristående utställning. Vidare genom seklen lämnar vi 1660-talets föreställning om Arkadien och stannar upp hos Watteaus musicerande festdeltagare. Vid svepet över naturromantik har de svenska verken sin plats: stilla, tysta sjöar och skogar som lockar just med sin frånvaro av historia och civilisation, till skillnad från Arkadien. Där kan vi till sist stanna vid ljuvlig tavla av Carl Stephan Bennet, Stockholms hamninlopp sett från Kvarnholmen från c:a 1860. Den allt förskönande kvällsrodnaden och de två damerna som stillsamt sitter med ryggarna mot den växande staden och handelsskeppen, får vi det bästa av alla världar; kultur, natur, vila, lovande steg mot framtiden.

Länk till Nationalmuseums sida om Arkadien

Institutet för tidsinställning av alla ur av Ahmet Hamdi Tanpinar

Hayri Irdal hör inte till de allra mest utsatta och förtryckta, och är ingen utstuderad skurk eller slarver, men under större delen av sitt liv är det slump och otur som dominerar. Att han började skolka från skolan var närmast ett lyckokast då lärarna inte längre såg hans misstag, så det ledde faktiskt uppåt för betygen. Det Hayri Irdal hellre sysslade med var att hjälpa den gode urmakaren Nuri Efendi och bit för bit lära sig mer om urverk och reparationer. Klockor och tidmätning kommer att prägla stora delar av Hayri Irdals liv och också hela samhället. Man bör veta att boken skrevs år 1962, då Turkiet under några tiotal år förändrats av Kemal Atatürks påbjudna modernisering, inklusive anammandet av västerländsk tidräkning för att landet skulle bli mer rationellt och effektivt.

Men från urmakarens verkstad bygger Hayri Irdal ingen lysande karriär, och hans liv är under en lång tid kaotiskt, med släktingar som grälar och förkastar varandra och bekanta som krånglar till vardagen ännu mer. Riktigt illa håller det på att gå när Hayri Irdal hamnar under "vård" av psykologen Doktor Ramiz som utbildat sig i Wien. Han psykoanalyserar nogsamt vissa konstiga omständigheter i Hayri Irdals liv och vill värdera mannens själsliv på djupet. Men när patienten inte drömmer i enlighet med vad Doktor Ramiz förväntar sig blir han inlåst på sinnessjukhus, för det kan inte vara fel på analysen, snarare på den motsträvige Hayri Irdal. Vår huvudperson är nära att bli fast där på flera år men lyckas komma ut till sin familj igen och nu till en sorts samarbete med den lika ivrige Doktor Ramiz.

Så vänder äntligen turen för vår omtumlande man, när han hamnar i partnerskap med den driftige Halit Ayarci, en som vet att slå mynt av den nya, noggranna tideräkningen. De skall grunda ett Institutet för tidsinställning av alla ur! Och Halit Ayarci vet att det är bättre att slå på stort och presentera allt med självsäkerhet. Stora kontorslokaler med planer för utvidgning, många nyanställningar (och gärna folk man känner, så snart har nästan hela Hayri Irdals släkt och bekantskapskrets sin utkomst från institutet) och ännu större ambitioner med filialer över hela landet att presentera för besökande statstjänstemän. Och projekten ros i land, allt faller på plats och väcker stor beundran, till ännu större förvåning hos Hayri Irdal som står mitt i alltihop.

Boken Institutet för tidsinställning av alla ur innehåller en hel del dråplig satir över både nymodigheter och gammaldags fördomar. Vi ser Doktor Ramiz' psykoanalys och Institutets ambitioner gå överstyr, men likaså hur några skämtsamma ord under en blöt kväll får vingar hos de skvallrande grannarna och växer till något som kunnat sätta Hayri Irdal bakom lås och bom för lång tid. Boken skrevs som en följetong och säkert har det bidragit till dess rapsodiska framställning, där varje kapitel bjuder på humor och en mestadels lättsam stämning, men handlingen ibland pilar iväg åt oväntade håll. Även om man bör ta de mest extrema scenerna med en nypa salt är det intressant att få glimtar av livet i Istanbul vid förra seklets mitt, och inte minst är det underhållande läsning. Nilsson förlag gör en fantastisk insats för kulturen när de översätter böcker från mindre vanliga språkområden.

Frayed

 Ah, yuppie-eran, när man snabbt kunde göra sig en förmögenhet och visa upp den med möbler och kläder i grälla färger och kantiga former! Sammy gifte sig med en finansman och levde ett skönt liv som hemmafru till deras två barn - tills mannen i fråga dog under skumma omständigheter och det visade sig att de var panka. Sammy har inget annat val än att flytta hem till sin mamma med barnen, men det blir krångligare av att mamman bor på andra sidan jorden och att hon och brodern inte blir jätteglada över den förlorade dotterns återkomst.

 "Mormor bor i Sydney" försäkrar Sammy sina sura tonårsbarn, men det står snart klart att bilfärden från flygplatsen tar dem till Newcastle, en stad med framtiden bakom sig och en bra bit från Sydney. 

Att vända tillbaka till hemstaden är ju inte det roligaste för Sammy heller, med sura ex-pojkvänner och forna klasskamrater som gärna ger betalt för gammal ost. Hon behöver pengar snabbt men jobben som står till buds är varken roliga eller välbetalda. Det hon till sist får är någorlunda givande men chefen, Chris, är en halvlyckad lokalpolitiker med hävdelsebehov som han tar ut på sina blasérade sekreterare. Den nya skolan är inte heller någon höjdare för barnen Tess och Lenny, som blir utfrusna och rent av får spö av grannflickan Abby och Chris mobbare till son.

Skämten är inte tätt packade i Frayed, det roliga ligger mer i de segdragna motgångarna och att Sammy knegar sig igenom dem med en sur min och en förolämpning. Jag skrattar högt varje gång hon och brorsan Jim börjar bråka och knuffas som tolvåringar igen. Det är också rart att se Sammy ta upp kontakten med den svikna ungdomskärleken Dan igen, när båda är äldre och tillskrynklade av livet.

 En del av det man skrattar åt under seriens gång har sorgligare undertoner, och efter hand rullas de fram och tas på allvar. Men trots krokbenen, misslyckandena och några verkliga tragedier är Frayed ingen eländesserie utan mycket underhållande. Sarah Kendall har skrivit den och spelar Sammy i sin aggressiva 80-talspage, och jag hoppas på att se mer från henne.