Slutspel på Stadsteatern

Beckett är underbar att se på scenen. De första orden vi hör yttras är "Slut. Det är slut." Det gav mig först känslan av att se hela pjäsen baklänges, men orden "Det är slut" upprepas flera gånger ända fram tills det verkligen är slut.

Hustyrannen Hamm sitter i en rullstol, beroende av den hukande, hasande, hunsade Clov. Vad är förhållandet mellan dem? Clov skulle kunna lämna deras bunkerliknande hem när som helst, men finns det något där utanför att gå till? Det är svårt att få grepp om vilka de två är, och det känns som att det är Becketts mening att inte låta publiken få fotfäste. Repliker studsas mellan rollfigurerna - svårbegripliga men njutbara.

Hamm är både lik och olik Winnie i Becketts Lyckliga Dagar: lika orörlig som hon, men med människor som lyssnar till honom och svarar honom, och som han kan kommendera som han vill. I två soptunnor på scenen lever hans föräldrar, Nagg och Nell, som Hamm kommenderar upp eller ned när han känner för det. När Nagg visar omtanke och kärlek om den borttynande Nell, blir Hamm störd och kommenderar dem ned i tunnan igen.

Efter halva tiden börjar Hamm utkristallisera sig som en pjäsförfattare mitt i pjäsen. Han kommenderar upp sina föräldrar till åskådare, och börjar berätta en historia där han ständigt förändrar förutsättningarna och handlingen. Den kala, halvrunda bunkern är hela världen hopkrympt till en scen, Hamms förhållande till föräldrarna/publiken och fostersonen Clov/verket är komplicerade och svåra att lösa.

Den fantastiska ensemblen och den surrealistiska stämningen ger upphov till många välförtjänta skratt. Jag funderar på att se pjäsen igen, för det är den värd.

Länk till Stadsteaterns sida om Slutspel

TV av Jean-Philippe Toussaint

Toussaints bok Monsieur roade mig när jag läste den för många år sedan. Även den tunna romanen TV är en humoristisk pärla i samma lakoniska stil. Huvudpersonen skall skriva en avhandling om Tizian. Redan i valet av hur han skall stava till Tizian (Titian? Le Titien? Tizian Vecelli? Tizian Vecellio?) börjar han tveka. Men han säger till sig själv att det finns två olika sätt att skriva sin avhandling: antingen att börja skriva direkt, eller att vänta, insupa fakta i lugn och ro och inte börja skriva förrän efter några månader. För honom själv känns den senare metoden som vägen till framgång.

Trots sin avslappnade inställning till skrivandet, känner vår protagonist att han bör ge det så mycket tid som möjligt. För att ytterligare ta vara på tiden bestämmer han sig för att sluta på TV. Men inte utan att fundera över sitt beslut ordentligt. Han hittar också många undantag då han borde få titta på TV, och undanflykter för de gånger han ändå slår på TV:n och tittar i några timmar.

TV är inte den enda distraktionen vår huvudperson har att kämpa mot, men det är TV:n som är svårast att kämpa emot. Dess lockelser gör sig påminda flera gånger varje dag, och att stå emot dem tar mer tid och energi än att ge efter och knäppa på flödet av bilder och prat.

När man skriver på sin avhandling, kan förhållandet till ens handledare variera från vänskap till fientlighet över ren rädsla. Hurdan ens relation än är, finns det nog ingen som vill uppleva mardrömmen att stöta på sin handledare när man är spritt språngande naken. Det är just vad bokens huvudperson råkar ut för, när han råkar promenera in på en nudiststrand och klär av sig för att bada. Hans handledare, i sällskap med författaren Cees Nooteboom, är förstås påklädd, och försöker lätta upp stämningen genom att bjuda med sin adept på lunch. Boken är full av liknande välmenande men obetänkta infall som leder till pinsamma situationer. I vanliga fall blir jag stressad och generad av att läsa eller se sådant, men här är de så avspänt och humoristiskt genomförda, att jag bara kan luta mig tillbaka och skratta förnöjt.

Tatt av kvinnen på kino

Erlend Loes korta roman Tatt av kvinnen har blivit en riktigt lyckad film. Huvudpersonen är en namnlös och lealös man, i vars händelselösa liv det drar in en ung kvinna, Marianne, med många idéer och stark vilja. Motvilligt låter han sig dras med på hennes infall. Då och då försöker han opponera sig, men blir alltid överkörd av Marianne, som med ett strålande leende förklarar varför det är helt självklart att de skall göra som hon tänkt sig.

Det har gått bra att flytta handlingen från bok till film utan att tappa humorn och stämningen. Jag skrattade högt många gånger, och däremellan fnissade jag medkännande. Men de dråpliga situationerna mjölkas inte på sina poänger, utan får bygga upp en skönt absurd stämning. Det är bra, det är precis vad som passar historien.

Jag vet inte om filmen kommer till svenska biografer, så jag är glad att jag kunde se den i Norge medan den ännu gick där.

Länk till min recension av boken Tatt av kvinnen

Noréns Fördold på Dramaten

Hallå Dramaten! Om ni vill spela buskis, så behöver ni väl inte ta Noréns senaste verk till det? Snälla! Behandla pjäsen med den respekt den förtjänar! Jag lovar, jag har sett tillräckligt många Norén-föreställningar för att veta att Medelsvensson kommer att skratta över inbillad humor ändå, utan att förstå att meningsutväxlingarna innehåller stor sorg.

Genom hela föreställningen satt jag och tänkte ut hur det skulle ha kunnat låta om regissören låtit pjäsen ha den tyngd som replikerna faktiskt anger. Istället för att låta skådespelarna teater-prata ur sig det som står i manus, hade de kunnat ha ett annat, allvarligare tonfall, och orden hade kunnat få ha inverkan på dem de sades till. Men nej, allt snackas fram med onaturlig glättighet, och rollfigurerna ger sällan sken av att ta till sig allvaret i vad som sägs. Till saken hör att en del skådespelares jobbigare manér får lysa igenom och förvärra saken ytterligare. Den största räddningen är Rolf Skoglund, vars spel är mycket trovärdigt. Här och där syns också andra ljusglimtar av äkta känslor i några scener.

Varför gör man så här med teater? Jag börjar tro att felet ligger hos Dramaten. Bland dess allt färre guldkorn har jag sett så många uppsättningar som inte alls tilltalar mig. Regissörerna slår an ett teatraliskt tonfall, och, vilket är det stora problemet, många av Dramatens skådespelare är helt enkelt inte särskilt bra. Är det något med husets tyngd som gör att man tror att man måste låta så här?

Varför gör man så här mot Norén? Pjäsen var värd bättre. Den är en räcka av pregnanta scener som visar hur människorna i ett villaområde i förorten vecklar in sig i varandras liv, i liv som redan är trassliga och fulla av skamliga hemligheter och nålstick. Det hedrar Norén att han kan fläta samman så många samtidsfenomen utan att det känns sökt. I programbladet finns också en fin sammanställning av texter som tar upp hur ordet "fördold" används för att beskriva hur Gud, Det Rätta, Det Heliga, Människans Helighet, finns inuti människan trots att hennes yttre inte ens antyder det. Det är en stark utmaning att se det inneboende människovärdet hos de här omogna, egoistiska, rent av äckliga människorna. Jag önskar att jag en dag får se Fördold i en bättre uppsättning, och ha tid till att reflektera över det fördolda i dem.


Länk till Fördold på Dramatens hemsida