Bergamott på Kungsholmen

Restaurangen Bergamott är fantastiskt charmig, och ljudnivån blir snabbt hög av de skrattande sällskapen vid alla bord. På griffeltavlor står menyn skriven med krita: fransk husmanskost, ofta tillagad på lokala råvaror som varierar efter tillgång. Varje rätt är läckert beskriven, och genomläsningen får det att vattnas i munnen. Men när väl rätten kommer in, smakar det aldrig lika gott som det lät. Maten är inte dåligt tillagad, men heller inte bra. Något fattas i kryddningen, och de generöst tilltagna huvudrätterna är kladdiga. Servicen kan ibland bli litet trög, och rätterna kan ta tid på sig. Stället är ändå alltid välbesökt, säkert för den goda stämningens skull. För min del räcker det tyvärr inte.

Länk till restaurang Bergamott

Louise Dorph på Angelika Knäpper Gallery

På Angelika Knäpper Gallery visas just nu Louise Dorphs utställning Debut, ett antal målningar som ser ut att vara från en annan värld. Färgskalan är overklig, och motiven är stiliserade till avgränsade färgfält med klara linjer. Tavlorna föreställer stillsamma landskap utan människor, ofta små båtar i lugna vatten, men de påminner om färgfälten på kartor. Jag kommer också att tänka på femtio år gamla foton där minnet av händelserna har försvunnit, och färgerna har bleknat. Istället för svartvita bilder ser vi grön-blå-beige bilder från en annan tid. Tavlorna är sagolika, rogivande och mycket sevärda.

Länk till Angelika Knäpper Gallery

House of Meetings av Martin Amis

Jag hyste länge en hatkärlek till Martin Amis. På 90-talet läste jag alla hans böcker, inklusive essäsamlingarna. Jag tyckte att han oftast verkade ha utgått från en briljant idé till en bok, och sedan skildrat den alltför klichéartat. Det störde mig också hur hänsynslöst Amis verkade se på sina människor, som om de var engångsartiklar han kunde behandla hur han ville och sedan kasta. Det som drog mig tillbaka till böckerna var hans flödande språk, som var transparent på
ett bra sätt, om det kan låta rimligt. Nu har det gått några år, och jag har missat ett par av Amis' böcker.

Efter Koba the Dread, en faktabok om Stalins terrorvälde, har han i boken House of Meetings gett sig på att berätta om en man som överlevt flera år i ett arbetsläger i Sibirien: hans liv före och efter det, och hur det påverkat den han är.

Parallellt med att vara förbrukningsvaror, har Amis' protagonister själva varit brutala, redo att slå, våldta, stjäla och vara allmänt omoraliska. Det har känts som att Amis vill säga "Titta här, så här hård och vulgär är världen, hoppas ni blir rädda nu, borgarbrackor" vilket är litet larvigt, eftersom han själv kommer från en så priviligerad bakgrund. I den här boken går han ett steg längre: han skapar en tvivelaktig huvudperson och försöker ge en bakgrund till hans ilska och cynism. Ja, han låter till och med mannen (som förblir namnlös genom boken) förklara sina mängder av våldtäkter, misshandel och svikna förtroenden i en efterlämnad skrift till en av dem som brukar bli offer i Amis' värld: mannens unga styvdotter Venus, döpt efter kärleksgudinnan och uppvuxen i överflöd i USA.

Tyvärr blir det inte bra. Alla Amis' dåliga sidor samverkar till misslyckandet: hans vårdslöshet med människoliv, att han verkar småskrocka för sig själv när han skriver om våld och äckel, att han är en så dålig människoskildrare att mannens kärlek till sin halvbror Lev och deras gemensamma kärlek, den fascinerande Zoya, känns trovärdig. Referenserna till samtidshändelser känns sökta. Till det kommer att Amis' språk inte flödar som det gjorde förr. Istället försöker han verka seriös genom att skriva torrt och högtravande. Och även om man självklart skall få skriva även om sådant man inte har upplevt, känns inte Martin Amis vuxen rollen att tala för alla ryssar, eller ens bara den här ryssen.

Jag känner att jag inte kommer att återvända till Martin Amis på länge än. Om någon är intresserad av att läsa hans mer underhållande böcker, vill jag rekommendera Money och The Information.

Tre Kronor på Dramaten

Tre kungapjäser på rad ger fem timmar Strindberg. Är det för mycket? Nej, det är ett briljant sätt att ställa tre kungadramer mot varandra! Att de dessutom är regisserade av olika personer gör att de alla får egen karaktär. Alla regenterna hinner dock fråga "Varför hatar ni mig?"

Pjäserna Gustav Vasa, Kristina och Gustav III skrevs av en Strindberg som utforskat människans inre utveckling i flera pjäser. Därför är de inte bara romantiseringar av nationalhjältar och rena historie-skildringar. Händelser och personer är delvis omkastade för att renodla handlingen och tydliggöra regenternas känslomässiga prövningar.

Gemensamt för styckena är att de omkringstående ifrågasätter hur kungen/drottningen har hanterat sin makt, och hur han/hon behandlat de personer som hjälpt honom/henne till makten. Pjäserna skiljer sig dock i på vilken punkt i sitt regerande de olika huvudrollerna befinner sig. Gustav Vasa är frihetshjälten, försvararen av landet, där kungarollen och definitionen av svenskhet ännu inte är säker. Kristina föds till regent, men att vara född kvinna är problemet som gör att det blir hennes jag som skaver mot kungarollen. Gustav III är här en erfaren och informerad regent som verkar göra allt rätt: han kan sköta både krig och diplomati, han försöker refomera landets styre och ge folket inflytande, men han är ändå inte immun mot myteriet hos hans närmaste.

Den första pjäsen, Gustav Vasa, forsar fram med kraft och energi. Torkel Petersson är ett med sin huvudroll, stark och dominerande, men även plågad av inre tvivel. Han har fått tänja på lagar för såväl stadsfinansens som sin familjs skull, och det orsakar tvekan och ilska hos både honom och det svenska folket. Det fattas inte heller intriger i hans egen familj, sönerna Johan (Emil Johnsen) och den kalvige, oregerlige kronprinsen Erik (Peter Viitanen) som åtföljs av sin stupfulle rådgivare Göran Persson (Per Svensson). Det talas om att Nils Dacke vill göra uppror igen, och Gustav Vasa sveper sig i svenska flaggor när en stor samling dalkarlar närmar sig Stockholm. Men vi vet ju att Gustav Vasa överlevde detta, och gick till historien som Vasaättens grundare. Det är mot honom de efterföljade regenterna jämförs.

Pjäsen om Kristina börjar med en liten flicka i vit klänning som kastar en boll till sin mor, när en kvartett män i svarta sammets-kappor stegar in och bokstavligen ikläder henne drottningrollen. Allt verkar fjäderlätt: den stora mörkgrå bollen, den lilla prinsessan när hon lyfts i sin klänning, peruken och till och med kronan som fästs på hennes huvud. Men så lämnas hon ensam, och de två stora, tunga halvor av ett grått granitblock rullar långsamt in och omsluter henne. Nedanför och högt uppe, ovanpå denna scenkonstruktion utspelar sig Kristinas liv som drottning, teatraliskt spelad av Elin Klinga. Malin Ek som Kristinas mor visar däremot hur man kan spela dramatiskt utan att det låter tillgjort.

Där Gustav Vasa plågades av kval för hur han tvingas hantera landets finanser, och även tillåta den annars förbjudna katolska tron för sin svärmors skull, är det naturligt för Kristina att styra och ställa med lagarna som hon vill; även lagarna för hur en kvinna skall bete sig. I Strindbergs pjäs är det dock i ögonblicket hon tillsammans med sin unge älskare Claes Tott (Erik Ehn) för första gången känner sig kvinnlig, som hon vill lämna sin krona och sitt land för att leva som kvinna. Det är när han förskjuter henne, som hon även lämnar den protestantiska tro hennes far, Gustav II Adolf, stred för, för att tas emot av den katolska kyrkan i Rom. Det känns litet väl förutsägbart av Strindberg att låta just drottningens val styras av hjärtat. Den stora behållningen i den här pjäsen är Magnus Gabriel de la Gardie, drottningens förre älskare, lysande spelad av Johan Holmberg. Hur skicklig politiker och överlevare han än är, ser vi hur hans hjärta krossats av drottningens nycker. Men hur hjärtekrossad han än är, har han ändå sinnesnärvaro att tänka på sitt och drottningens bästa. Gripande och imponerande.

I det sista stycket möter vi alltså en kompetent Gustav III (Michael Nyqvist), om än klädd i glittrande kläder som en partykung. Han är väl medveten om de intriger som pågår kring honom, och kan nästan skratta åt att Anckarströms namn dyker upp i alla konspirationer. Anckarström (Sunil Munshi) har visat upp sig redan innan pjäsens början, iklädd en silkesrock med ett strass-A likt en utmanare i en boxningsmatch, för att riktigt pekas ut som historiens
Judas/Brutus/skurk. En annan huvudintrigant är baron Pechlin, mycket starkt spelad av Pontus Gustafsson. När Pechlin och Gustav III möts för att kungen vill lägga beslag på Pechlins lista över konspiratörer, är både skådespelarna och de roller de spelar så säkra på sig själva och det de har att säga åt varandra, att det blir skådespeleri på högsta nivå. Varje replik uttalas med en styrka och en underton som förmedlar motsatsen till vad orden betyder. Det är en njutning att se.

Pjäsen om Gustav III är ytligt sett mer lättsamt spelad, och när allvarliga repliker levereras nonchalant blir effekten ännu mer komisk. Men vi vet hur historien slutar, och när hotet blir påtagligt och konspiratörerna kommer närmare, tätnar stämningen på scenen. Kungens lilla danska drottning Sofia (Malin Güettler) stannar hos sin kung, som blivit osäker på sin roll, inte längre är stark utan behöver hennes hjälp. Det är en tröstande och värdig avslutning på pjäsen, och på hela kvällen.

Länk till Dramatens sida om Tre Kronor

Några andra Strindbergsdramer på stockholmsscener just nu:
Dödsdansen på Dramaten
Ett drömspel på Dramaten
Stora landsvägen på Stadsteatern

Stora landsvägen på Stockholms Stadsteater

Anders Ahlbom Rosendahl har välförtjänt fått ikläda sig huvudrollen i tre Strindbergsdramer de senaste åren: Till Damaskus (2003), Toten-Insel förra året, och nu Jägarn i Stora landsvägen, Strindbergs sista drama. Stycket lider litet av att bära på alltför många idéer och liknelser, och alltför många och långa monologer där Jägarn förklarar sig. Nu har ändå Stadsteaterns uppsättning lyckats göra pjäsen så njutbar, att man förlåter några trögare partier här och där. Och varje skådespelare i ensemblen utför sin(a) roll(er) med utmärkt precision och kraft, att det är en glädje att se.

Jägarn är på väg uppför ett berg, mot höjden av ambition och moral. Han stöter på Vandrarn (Ulf Brunnberg), och blir först lätt gramse för att Vandrarn valt att vända utför igen efter att ha varit på den högsta toppen. Men de försonas snart och slår följe genom en rad insceneringar av vardagsliv som gått överstyr. Den övermodige Vandrarn hinner även sättas på plats av den fräcka och smarta Flickan (Nadja Mirmiran), som alls inte låter sig definieras av hans snabba generaliseringar.

Vandringen går vidare till farligare små byar. När småaktigheter drivs till sin spets och tillåts dominera, blir livet surrealistiskt till hotfullhetens gräns. Bydespoten Smeden (Tomas Bolme) vaktar ständigt på att ingen i hans by visar sig vara klok. Skolmästarn (Gustaf Hammarsten) måste spela dum och krypa för Smeden, men tillåts heller inte att lämna byn. Här föregriper Strindberg tillståndet i de kommuniststater som ännu inte bildats då pjäsen skrevs 1909. Lika förebådande är Strindberg när Jägarn hamnar i en by där descendens-läran (Darwinism) är påbjuden religion.

Som sagt, många idéer flyger förbi i pjäsen, och Jägarn möter flera olika personligheter. Trots att varje möte är intressant och känsloladdat i sig, är det svårt att ta till sig en sammanhängande tanke, mer än en känsla av att ha sett allt, upplevt allt och vilja ta ett steg tillbaka från det. Detta är också förkroppsligat i Japanen (Lars Lind) som önskar att bli kremerad levande, så att han känner ett ögonblick av renande eld innan döden. När Jägarns egen dotter, det fantastiskt näpna Barnet (här Agnes Rosendahl) talar vänligt till honom men inte känner igen honom som sin egen far, blir han obegripligt nöjd över att hon kommer att växa upp utan hans inflytande.

Det är litet synd att Strindberg förtar stämningen av självrannsakan genom att låta Jägarn (ännu en gång, nu postumt!) ta äran av de gamla rivaler han hittar i urnorna i kolumbariet, och till och med hävda att han är nödd att göra det. Detta upprepas också i scenen med Rösten i mörkret (Lena B Ericsson), där Jägarn börjar berätta insiktsfullt men hänfaller i klagan över sina egna offer och folkmassans hyckleri. Ödmjukheten kan aldrig vara absolut hos den stolte Strindberg! Men visst, jag kan förstå hans känsla av att vara missförstådd, och att han inte ville utelämna den i detta sammanfattande verk.

Till den som vill vandra genom livet med geniet Strindberg en gång, rekommenderar jag Wilhelm Carlssons uppsättning av Stora landsvägen på Stockholms Stadsteater.

Länk till Stadsteaterns sida om Stora landsvägen

Några andra Strindbergsdramer på stockholmsscener just nu:
Dödsdansen på Dramaten
Ett drömspel på Dramaten
Tre Kronor på Dramaten

Övervintrare på Stadsteatern

En övervintrare är någon som lever dag för dag, minut för minut, i väntan på att värmen skall komma tillbaka och livet bli lättare igen. Under första akten av Jez Butterworths pjäs Övervintrare är det oklart vad titeln syftar på. Ja, faktum är att första akten är så tät av återblickar och halvt uttalade planer, att det känns som att den står och stampar på samma ställe. Nu är det ändå en bra början för att skapa rätt stämning.

Butterworths pjäs har liknats vid Harold Pinter, och det är sant att maktspelet och förskjutningarna i historien kan påminna om Pinter. Bödel blir offer, den ödmjuke tjänaren blir förtryckare när han får chansen.

Det är också så att det är de snabbt levererade replikerna som driver pjäsen framåt. Dialoger, monologer och konstellationer om tre. Man talar i munnen på varandra och avslutar varandras meningar, tack och lov utan att det blir lika konstruerat som hos David Mamet. Men även om man kan acceptera en lätt osannolik dialog på en teaterscen, undrar jag hur det skulle låtit om alla varit lika bra som Göran Ragnerstam. Trots att inga av de andra skådespelarna är dåliga, är det Ragnerstam som fyller sina ord med volym, nyanser och känsla. En harkling säger
mer än tusen ord.

West (Jakob Ericksson) lämnade ett stenhårt gangsterliv bakom sig när han blev galen för några år sedan. Den gamle vännen och kollegan Wally (Ragnerstam) och Patsy (Shebly Niavarani) dyker upp i hans slitna hus i Dartmoor för att se med egna ögon precis hur galen han ännu är. En iskall mördare som blivit galen. Man skulle kunna vara hur rädd som helst för honom. Vem vet vad han kan göra.

Länk till Stadsteaterns sida om pjäsen

Hoppas jag hinner hem på Teater Brunnsgatan Fyra

Fastän hon är en mästare med ord, är Kristina Lugns pjäser också väldigt fysiska. Pjäsen börjar med en spänd kurragömmalek bakom lakanen i den översvämmade tvättstugan. Tanterna och farbröderna i publiken fnissar, flämtar och kommenterar medan Anna (Tintin Anderzon) försöker undvika sin granne Annika (Monica Nielsen).

Anna är en karriärkvinna, lyckad enligt nutidens standard för medelklassliv, men bunden av planer och plikter. Annika har varken familj, stuga på Gotland eller ens ett jobb att briljera på, men fastän hon inte varit "någonstans" i sommar har hon lånat Goldbergvariationerna på biblioteket och läst om sina favoritböcker. Hon har röda byxor och en anorak översållad med friska körsbär, medan Anna har en stilig svart dräkt i ömtåliga material, där det enda inslaget av färg är de små prickarna på scarfen. Nu får vi tack och lov se in i Annas själ också. Hon har tillbringat två semestermånader i sommarhuset på Gotland med att förbereda sig för ett andra barn, men ändå inte blivit utvilad, och längtar efter att få falla och bli emottagen. Hur mycket Årets Affärskvinna hon än är, kan hon inse att "min största svaghet är att jag är så stark".

Absurda ordvändningar som formulerar svåra sanningar med en lätt ton har alltid varit Kristina Lugns specialitet. Jag är ändå glad att allvaret djupnar när pjäsen närmar sig den sorgliga finalen: Anna och de övriga i bostadsrättsföreningen har stegvis höjt Annikas hyra tills hon inte kan betala, och nu blir hon vräkt. Anna erbjuder henne en egen hemsida... men Annika måste gå sin väg, ensam. Det fanns inte plats för henne bland grannarna.

Länk till Teater Brunnsgatan Fyra

Gjøre godt av Trude Marstein

Allt som händer har en bakgrundshistoria. Människor som möts är på dåligt humör, ljuger för varandra, tänker på annat. Och någon du talat med kan möta en annan, som påverkar en tredje, som går bakom ryggen på en fjärde, och den fjärde är du själv. I Trude Marsteins bok rör sig handlingen i cirklar för att beskriva den sortens sammanträffanden under ett dygn i en norsk småstad.

Berättelsen vandrar från person till person genom ett ögonkast, en dialog, ibland via ett telefonsamtal; en gång liftar den med en unge på cykel. Det blir inte uttjatat en enda gång; tvärtom längtar jag efter att höra vad nästa person har att säga (och tänka). Många har väl med mig märkt stor skillnad mellan vad någon säger om sig själv, och hur det ser ut i andra ögon. Här får vi höra beskrivningar av varje händelser och person ur flera olika synvinklar, och på
ytan oskyldiga ögonblick har ofta en bakgrund som gör dem mer allvarliga och förståeliga. Andra eller tredje gången vi hör om vissa händelser vet vi mer om vad som framkallade dem, eller vad de kommer att orsaka.

Det är fascinerande hur Trude Marstein på några sidor, ibland bara några få meningar, kan karakterisera personen som för talan. Varje kapitel är ett utsnitt ur ett människoliv med oro, förväntningar och besvikelser som blandar sig med det som pågår för tillfället. Det är också fantastiskt hur hon väver samman så många trådar och för berättelsen vidare.

När jag stänger boken är det en känsla av ödslighet som blir kvar. Nästan alla människor vi har mött är mer eller mindre olyckliga, och många har accepterat att deras liv bara inte blir bättre än det är nu. Det är realistiskt, men kanske litet väl deprimerande. Jag är glad att jag är läste boken på kort tid, så att jag kunde hålla alla - nästan alla - namn och inbördes relationer i huvudet. Jag tror nog att jag skulle vilja läsa om boken också, så mycket har jag fäst mig vid människorna som Trude Marstein förevigar.

Fler böcker av Trude Marstein:
Ingenting å angre på

Ett dockhem på Dramaten

Underbart! Fantastiskt! Dramatens senaste uppsättning av Ibsens Ett dockhem är så välgjord och njutbar. Jag kan inte rekommendera den nog!

Scenen kunde vara ett vardagsrum ur vilken innerstadslägenhet som helst, språket och kläderna är moderniserade till nutid. Det gör att en del av förutsättningarna - kvinnors svårighet att klara sig på egen hand, och att inte få ta lån på egen hand - blir malplacerade. Men grundproblemet, ett förhållande där den ena förställer sig för att inte spräcka fasaden, finns kvar på många håll än idag vid bara litet närmare anblick.

Anna Björk är perfekt i rollen som Nora med sin nätta gestalt och småflicksröst. Noras man Thorvald Helmer (Leonard Terfelt) ser världen i svart och vitt, och för hans skull spelar hon en ansvarslös sånglärka. Han gläds åt hennes upptåg, och får känna sig stor och stark när han tar hand om sin lilla dockhustru. Men hennes styrka och åtta år långa uppoffring kan han inte ens föreställa sig. När Thorvald som nygift arbetat ut sig så att de behövde en årslång vila i Italien, förfalskade Nora sin fars namnteckning för att kunna ta ett lån, ett lån som i praktiken räddade hans liv. Förutom att måsta bevara den hemligheten, och i smyg spara av hushållskassan och arbeta för att betala tillbaka lånet, måste Nora också svälja att kallas slarvig och slösaktig av sin träbock till make.

Noras brott speglas hos mannen hon tagit sitt lån av, Nils Krogstad (Magnus Roosman). Även han har förfalskat för sin egen vinning, och för det har han blivit utstött. Nu vill han inget mer än att få behålla sin plats på Aktiebanken, där Thorvald snart skall bli chef, och arbeta sig upp till en respekterad plats i samhället igen. Men Thorvald vill gärna rensa ut den han ser som opålitlig, och Krogstad skall avskedas vid nyår, fastän han varit hederlig i ett och ett halvt år och fastän han har två pojkar att försörja. I sin självsäkra dom över Krogstad dömer han indirekt ut Nora, som opålitlig och inkapabel att uppfostra deras egna två barn.

Krogstads passionerade och stundtals hotfulla vädjanden till Nora om att övertala sin man, hör till de starkaste scenerna i pjäsen. Då är ändå varje ord vägt på guldvåg, och alla skådespelare är bra. Även den nästan-ärliga diskussionen med Doktor Rank (Peter Engman), en annan som likt Nora måste dölja en allvarlig hemlighet med lättsamma omskrivningar, är minnesvärd. Men Anna Björk och Magnus Roosman är ett med sina roller, och övertygar som inga andra. Sofia Jupithers uppsättning av Ett dockhem är modern, rapp, vacker och brännande. Ett mästerverk.

Länk till Dramatens sida om Ett dockhem

Atonement av Ian McEwan

Alla recensioner jag läste när den här boken kom ut fick mig att tro att det var en tung, deprimerande historia. Jag borde ha lärt mig läxan efter Enduring Love: även om handlingen låter fruktansvärt sorglig, innehåller boken så mycket mer och är dessutom en glädje att läsa, eftersom McEwan skriver så lättflytande.

Från första början tar sig boken an att belysa en författares uppgift. 13-åriga Briony, en av berättelsens huvudpersoner, finner nöje i såväl att skapa en värld med människor hon kan styra, som att stapla en bunt pappersark fullskrivna med sitt senaste verk. Hon lägger märke till världen runt omkring sig, och hon uppmärksammar också hur hon lägger märke till världen runt omkring: allt är för henne lärdomar att ta till sig på vägen till att bli en författare.

Det är med mycket förståelse och god psykologisk kännedom som McEwan beskriver Briony och hennes tankevärld för oss, liksom människorna omkring henne. Varje aktör i boken får ordet i egna kapitel, och man märker att de alla är individer med en bakgrundshistoria, förväntningar och känslor som kan förbytas av en händelse. Likt en författare vill se och förstå sina protagonisters val, ser de alla på sina närmaste och bildar sig uppfattningen om deras handlingar och motiv. Men vi som fått ta del av händelserna ur alla synvinklar, vet att det de tror sig förstå inte alltid är vad som verkligen hänt. Briony, så ivrig att bli vuxen, hjälpa och känna sig viktig, skapar en katastrof med sina löst grundande anklagelser.

Jag börjar förstå varför det är så svårt att skriva rättvisa recensioner av Ian McEwans böcker. Förutom den yttre handlingen, händer så mycket inom personerna till följd av vad de är med om. Det vore för enkelt att reducera det förloppet till några meningar när McEwan ger det den grundliga bakgrund det förtjänar. I alla fall: andra världskriget ger Briony och många andra djupare insikter i hur bräcklig människan är, vilken styrka det krävs att fortsätta genom motgångar, och vilken ärlighet som det är viktigt att nå fram till i sitt liv.

Den invändning jag har mot McEwans språk är att han alldeles för ofta laddar en punkt i berättelsen med syftningar till att lugnet kommer att krossas längre fram. På det sättet gör han bilden mer ödesmättad, och lockar läsaren till att snabbt vilja läsa vidare. Ex: "This decision, as he was to acknowledge many times, transformed his life." Visst skall en författare få ta till sådana knep för att öka spänningen i berättelsen - men det skulle ju inte behövas! McEwan skriver tillräckligt vackert och lockande för att intresset skall vara på topp hela boken igenom. Jag kände mig manipulerad redan första gången jag stötte på det här tricket i Enduring Love, och i första halvan av Atonement upprepas det minst ett halvdussin gånger. Det är alldeles för mycket. Det är konstigt att McEwan är så klumpig i just de här fallen, när han är så känslig i förhållande till sina huvudpersoner och handlingen.

Jag tror och hoppas att Atonement har blivit en bra film, och tänker se för egen del så snart som möjligt. Även om de många inre tankeflödena kommer att vara svåra att föra över till vita duken, är det en fascinerande historia som berättas. Jag hoppas också att många som ser filmen kommer att vilja läsa boken. Det är den värd.

Fler böcker av Ian McEwan:
Solar