Två stråkar och en flöjt i Grünewaldsalen

Fem notställ i bredd gör att Anna Riikonen inte behöver vända blad utan kan låta noterna på notbladen skutta ut som lekfulla toner i Anna Clynes Hopscotch för soloflöjt (2019). Vilket roligt verk, men också krävande! Det vill till att vara rejält kunnig på sitt instrument för att kunna leka så här, och det är Anna Riikonen.

Avlösning på scenen: Seohee Min (violin) och Vicki Powell (viola) tar plats för att spela Bjarne Brustads Capricci för violin och viola (1931), vilken börjar med fina harmonier mellan de två instrumenten och sedan tar sats och ger sig ut i piggare melodier. Roligt att få höra den här kompositören!

Först en, sedan två, sedan tre på scenen när Anna Riikonen ansluter för första satsens avslutningsnummer, Serenad i D-dur för flöjt, violin och viola (1801) av Ludwig van Beethoven. Vilket ljuvligt verk! Musiken flödar i sköna melodier som låter alla de tre instrumenten visa sig från sina bästa sidor. Av de sex satserna gillar jag speciellt den fjärde, Andante con Variazioni, där flöjten i några partier sätter en gyllene knorr på stråkarnas insatser innan de tre börjar samarbeta igen.

Första verket efter paus är Rumi Settings för violin och viola (2001) av Augusta Read Thomas, som jag har svårt att tycka om trots att Vicki Powell läser högt de rader av Rumi som direkt inspirerade till varje av de fyra ingående styckena. Det är svårt att förlika de ibland skärande tonerna i musiken med orden. Tredje stycket är litet finare men lockar ändå inte till vidare lyssning.

Så får vi höra ytterligare en mindre känd men skicklig kompositör, Endre Szervánszky, vars Trio för flöjt, violin och viola (1951) förtjänstfullt lyfter in ungersk folkmusik och låter verket växla mellan dansant och lekfullt, och mer stämningsfullt och till och med vemodigt. Även klangerna växlar mellan klara toner (ofta flöjten) och rikare ackord (ofta stråkarna). Mycket bra energi från såväl kompositionen som musikerna på scenen.

Reboot

Även för tjugo år sedan fanns det komediserier som var rappa och smarta, men också väldigt många som var småroliga på ett familjevänligt sätt och som kanske inte står sig så bra idag. En av dem var (den fiktiva serien) Step Right Up, där en halvt misslyckad exmake bor kvar hos frun, den nya mannen och den lille sonen. Men nostalgi är en stark faktor parad med önskan om att skaka om och skärpa till, så nu har Hannah Korman idén om att göra en reboot av Step Right Up - fast nu litet fräckare och mer vågad.

Film- och TV-branschen är hård även mot dem som har gamla framgångar att förvalta, så det förvånar nog ingen att de tidigare huvudrollsinnehavarna gärna kliver tillbaka in i sitt gamla sitcom-hem. Reed Sterling lämnar med låtsat tvivel sin karriär som seriös Broadway-skådespelare, Bree Marie Jensen får (ännu) en anledning att lämna sin kunglige make i ett kallt nordiskt land, Clay Barber har nog stött på lika många motgångar som sin originalkaraktär, och den uppvuxna barnstjärnan Zack Jackson är jätteglad att få flytta in med sin TV-familj igen. Hannah å sin sida drivs av en outtalad vilja att bearbeta sina egna barndomstrauman genom denna uppdaterade reboot - och det kommer hon att få, på fler sätt  än hon tror.

Men hur mycket vi pretto-tittare kan längta efter en smart twist och ironiska kommentarer på våra gamla minnen, så satsar TV-bolagen helst på det invanda som funkar för den breda massan: enkla skämt som alla fattar, kanske litet lyteskomik och också slapstick. I writers' room sitter nu både ett gäng med rappkäftade gamla rävar och en rad unga woke kids med koll på samtiden. Vi får faktiskt inte se så mycket av serien Step Right Up, men vi kan tänka oss att den gör precis som serien Reboot (den vi faktiskt ser): en avvägning mellan gamla, pålitligt roliga situationer och edgy scener som får en att skratta medan det hugger i hjärtat. I de första avsnitten har Reboot just den perfekta balansen, och det är ett dubbelt nöje att se! Sedan tippar den över litet för mycket åt "gammalt och beprövat"-hållet, men den är fortfarande mycket bra och jag ser gärna någon säsong till eller två.

Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl

En familj kan sluta sig samman, skapa egna regler och vända världen ryggen. Det var vad björnjägaren Heikki Leskinen lärde sina döttrar, de sju vilda döttrarna med långt hår och rivmärken på kroppen från vassa snår, skogens djur och varanda. Inte ha kontakt med samhället, klara sig själva i huset i skogen, leva på jakt, inte ens lära sig läsa - fy för det! 

De sju döttrarna tumlar runt så att det är svårt att skilja dem åt, som betraktare och som läsare, men efter hand står några av personligheterna ut. Äldsta systern Johanna har följt far på jakten och är hans förtrogna, så när fadern till slut tas av björn är det hon som driver systrarna till att hålla samman, med järnhand och hugg och slag när det behövs. Modern lever ett tag till men henne har flickorna (och fadern) föraktat sedan länge så hon håller sig oftast undan.

Berättelsen är lika kaotisk som flickornas liv. Gång på gång får vi läsa hur någon tar det sista brödet och längtar efter chips eller annat medan hungern river i magen. Däremellan röker systrarna cigaretter, och dricker porter och sprit när de har det. Blåbär och en fångad ripa eller ekorre mättar för ett litet tag. 

Johanna delegerar arbete - bygg hus, laga trasiga ting - och jagar själv i skogen men det är svårt att få grepp om huruvida de unga kvinnorna lyckas med sina uppgifter. Det vill säga, tydligen för Johanna regelbundet hem kött och skinn från djuren hon skjutit, och efterhand kan de även sälja det på marknaden för goda pengar. Men berättelsen ger oss nästan bara ögonblicksbilder av muskulösa blåmärksbemängda armar och mindre av hantverksskicklighet och resultat, så intrycket blir att arbetet utförs lika slarvigt som flickorna äter. Snart kastar de av sig kläderna och rusar tjutande ned i en tjärn och bråkar. Fast med jämna mellanrum, särskilt när de besöker staden, känner de ändå sin egen stank jämfört med de tvättade stadsborna.

Bokens språk är pepprat med adjektiv som skall befästa systrarna som vildsinta naturbarn. Inte en chans förspills att berätta hur de välter saker och drämmer till varandra, ofta med egenkonstruerade ord som tyvärr känns lika påhittade som de unga kvinnornas tvångsmässiga vildhet. Det vill säga, några av flickorna är känsligare själar - tror på Gud, vill lära sig läsa, formar vackra lerfigurer - och det är tyvärr inte förvånande att det är just dem vi får komma närmare i längre passager där de får reflektera över sina liv och längta efter något annat. Och ändå så förblir de, likt sina vildare systrar, mest platta karikatyrer nedskrivna av en författarröst som onödigt nog knypplats in i början och slutet av historien.

Mefisto Remixed 2023 på Teater Giljotin

Mefisto(feles) kommer med lockande löften och ett kontrakt att skriva under till den som känner sig förfördelad och vill ha framgång, uttryckligen i Goethes Faust och implicit i Klaus Manns Mefisto. Det kan hända även idag och vem känner den kittlande längtan starkare än en skådespelare i en värld som bryr sig mindre och mindre om teater? På scenen på en av Stockholms fria teatrar står den kunnige skådespelaren Tobias Hjelm och arbetar igenom sina känslor inför det dalande utbudet av roller då teatrar tvingas slå igen på grund av höjda hyror och/eller bristande intresse.

Kia Berglund och Tobias Hjelm som tillsammans skrivit den timslånga monologen Mefisto Remixed 2023 har lång erfarenhet av de fria teatrarnas villkor som regissör respektive skådespelare på Teater Giljotin där vi åter befinner oss. Men argumenten övertygar inte, fastän de framställs i kraftfulla bilder: hur Bröd & Salt och Cajsa Warg tagit över de många teatrar som blänkte i kvarteren vi befinner oss i. För parallellt med detta säljer uppsättningar av Brott & Straff och Noréns sista pjäser ut de stora salongerna på Dramaten och Stadsteatern, och jag minns ju också hur raderna vi sitter i varit fulla av besökare när motsvarande pjäser spelats på Teater Giljotin. Är det verkligen ogörbart att spela några publikdragare per året och varva med smalare uppsättningar? Jag är själv nyfiken på smala och okända uppsättningar och teatergrupper, men känner ofta att det som bjuds på de fria teatrarna inte alls tilltalar mig.

Trots att Tobias Hjelm är en skicklig skådespelare blir det oftast otydligt vem som uttalar vad, ända fram tills monologen blir till en dialog med Mefisto, dock är det oklart hur han till slut frammanades. Mest drabbande är ögonblicket när Hjelm tar på sig en blond peruk och hela hans manér förändras till någon annan - som sedan bländas av fotoblixtar och beundran och blir till ytterligare någon annan.

Just när pjäsen börjar får den in några snabba nålstick - först gäller det att sätta upp något som innefattar HBTQ-syrier, men i nästa ögonblick kommer att mail som påbjuder att pjäser skall innehålla fyra blonda barn i daladräkter och handla om god vandel. Lovande! Men sedan tappas fokus och monologen blir för pratig för att bli minnesvärd.

Länk till Mefisto Remixed 2023 på Teater Giljotin

OJ! Nu upptäckte jag just att jag såg den förra uppsättningen av Mefisto Remixed på Teater Giljotin för tio år sedan och redan då tyckte att den var ofokuserad. Och uppenbarligen inte heller så minnesvärd.

The Old Man

Vi är många som fascineras av spionlivet - att leva under falskt namn, låtsas ha en annan bakgrund än man har, alltid vara diskret och smälta in bland andra, och alltid vara vaksam på figurer som är ute efter ens liv. Man kan aldrig dra sig tillbaka från det livet, hur mycket man än skulle vilja. Det kommer att finnas människor och organisationer som vill leta upp dig, antingen för att få information eller för att hämnas för sådant du gjorde för åratal sedan. Sådana är omständigheterna för den tidigare CIA-agenten Dan Chase. 

Nu är det inte bara gamla fiender han behöver hålla utkik efter; hans egna förra arbetsgivare sänder ut ett team för att hämta tillbaka honom till CIA. Det handlar om smutsiga förhandlingar med tidigare fiender och allierade i Afghanistan, och Dan Chase är ett bondeoffer - nej, inte ett bondeoffer utan en viktig trofé att utväxla mot annat, en mycket åtråvärd aktör för personen på andra sidan förhandlingsbordet.

Men Dan Chase tänker inte ge upp sitt liv som ett passivt paket. De som sänds i hans väg för att paketera och leverera honom möter hårt motstånd. Chase blir hjälpt av att en hög chef på CIA och tillika tidigare vän, Harold Harper, ger honom förvarningar om operationerna. Men Harpers motiv är också grumliga, och därtill väcker han misstankar bland sina kollegor.

Fightscenerna i The Old Man är mycket realistiska - inga korta slag som snabbt slår ut motståndaren, utan utdragna brottningskamper där båda parter är lika motiverade att vinna och båda drar på sig skador som hindrar och oroar. Nu är ju Dan Chase en äldre man så visst kan man undra hur han faktiskt orkar med intensiva fysiska närkamper med yngre förmågor nästan dagligen. Men han har också två äss i rockärmen: sina två lojala kamphundar som svarar på hans kommandon på tyska.

De första avsnitten av The Old Man har en riktigt bra och intressant stämning, där allt får ta sin tid utan hets trots att tempot är högt; detaljerade telefonkonversationer med lönnmördare hack i häl, stridsscener som inte klaras av bam-bam, situationer där man stillsamt behöver övertyga någon om sina ärliga intentioner (goda eller ej). I andra halvan av serien glider serien in i mer bekanta spionhistoriemiljöer; palats, lyxbåtar, internationella vapenhandlare. Dessutom tänjs de många personliga banden mellan aktörerna till litet bortom det trovärdiga. Men The Old Man är fortfarande en mycket välgjord och spännande serie, och jag ser fram emot den andra säsongen.

Pebble in the Sky av Isaac Asimov

Tusentals år in i framtiden har mänskligheten spridit sig till tusentals världen i galaxen, och planeten Trantor är centrum i det galaktiska imperiet. Att jorden är mänsklighetens ursprung är det ingen längre som tror - det finns inga trovärdiga dokument eller bevis för det, och dessutom är jorden sedd över axeln då den till stora delar är radioaktiv och obeboelig. Jo, bland jordborna finns en rörelse som vårdar tanken på att vara den första planeten som människan levde på.

Då jorden ett par gånger tidigare har försökt sig på uppror styrs den numera av en prokurator utsedd av Trantor och militär och administratörer från andra planeter. De ser på jordborna som en klass av lägre stående människor. Då jorden är fattig och oförmögen att föda en större befolkning, har jordborna fått vänja sig vid att livet för de flesta avslutas vid sextio års ålder.

Till denna dystra verklighet transporteras Joseph Schwartz genom en olycka i ett kärnfysiklabb från vår ungefärliga tid, Chicago vid 1900-talets mitt. Vad han hamnar i ser okänt ut och då språket har förändrats kan han inte fråga sig fram, men han tas in av ett medelålders par och får jobba på deras gård. Samtidigt anländer arkeologen Bel Arvardan från Sirius-sektorn för att undersöka om det ligger något i jordens anspråk på att vara människans vagga.

Vilket spännande upplägg! Som jordbo i en ännu icke-koloniserad galax skulle man väldigt gärna vilja följa Arvardan på hans utforskningar, och höra vad Joseph Schwartz har att berätta för honom. Men tyvärr dröjer det halva boken tills Schwartz kan göra sig förstående på det moderna språket, och ännu längre tills han träffar Arvardan, och då under trängda förhållanden. Historien slarvas bort i en tradig kärlekshistoria mellan Arvardan och den unga vackra Pola Shekt, där de båda upprepade gånger tänker igenom alla anledningar till att ett förhållande är omöjligt; och också i politiska intriger som blir desto mer frustrerande då de drivs av illvilliga, hämndlystna figurer med privata aggressioner mot de inblandade. Visst är det litet roligt att se hur Bel Arvardans minsta handling misstolkas som ett tecken på djupa konspirationer av dem som bevakar honom, men som sagt, det riktigt intressanta hinner aldrig hända då en massa styltiga hjältedåd måste genomföras först. Det är ändå litet kittlande att se en framtid där jorden och jordborna har hamnat på efterkälken.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation

Foundation and Empire

Fågelkvinnan med Ö2scenkonst

Den där klätterställningen på gården, den ser ut som ett hus. Skulle man inte kunna bo där, tänkte man som barn medan man lekte. Nu är det någon som har flyttat in där, i ett rede av skrynkliga brev som hon fortfarande skriver på. Av formuleringarna hör vi att hon har bott i lägenhet förut, och haft barn och en utflyttad man som hon är besviken på, och ett jobb med en oförstående och irriterande chef.

Men nu har hon bosatt sig i lekparken, mot en bakgrund av de många fönstren i ett flervåningshus där normala människor (?) lever normala liv (?). Perspektiven växlar fint mellan dem som möter den underliga människan och fågelkvinnan själv. Steg för steg närmar hon sig den gränsen där man inte vill ha henne kvar, inte genom ett tondövt "så här kan vi inte ha det" utan genom en lek som blir alltför hårdhänt och otäckt för barnet Theo, och det som följer därefter.

Foto: Kevin Chang

Hanna Nygårds är ypperlig i alla små reaktioner hon visar när hennes roller stöter på fågelkvinnan - rädsla, vaksam vänlighet, ilska. Främst är det ändå fågelkvinnans förvridna logik vi följer, fint beskriven i hur hennes historia låter sann för henne själv fastän den är helt galen. Joséphine Wistedt har hittat ett läge där hon är på gränsen till otäck, larger than life men inte en karikatyr. De båda skådespelarna är ytterst väl samspelta i alla passager där de dubblerar varandra, som två fågelkvinnor eller två brf-representanter på spaning. Fågelkvinnan är en sorglig historia om hur ett udda liv går över gränsen till något som inte kan accepteras av andra, men det är bra att vi även får se de berättelserna.

Länk till Ö2scenkonsts sida om Fågelkvinnan

Fotnot: Då pjäsen spelas på scenen på Bergsgatan 11 går mina tankar till hemlöse Ted som i många år rörde sig i Polishusparken strax utanför, några kvarter från kvarteren där han vuxit upp och gått i skola. Jag har inte sett honom på ett tag och hoppas att han har någon bra plats att sova på.

Blockbuster

Vilken glittrande skattkista videobutiken var för tiotalet år sedan! Så många spännande eller roliga filmer att se, så många löften om mysiga hemmakvällar med chips och Cola. Men med strömningstjänsternas insteg har de fått lägga ned eller ställa om, för ingen går iväg och hyr videosar, DVD:er eller BluRay längre. En av de största videobutikskedjorna i USA var Blockbuster, och i en ny komediserie får vi följa hur den hygglige butikschefen Timmy gör allt för att den sista Blockbuster-butiken inte skall behöva lägga ned.

Det kanske är tänkt att vara meta och självironiskt att just Netflix sponsrar en TV-serie om en kämpande videobutik - eller så är det en del i utslätningen av Netflix som det talats om, där det är tänkt att en billiga abonnemang skall finansieras av reklam. I så fall passar Blockbuster perfekt som en av de halvroliga serier som bara skall rulla i bakgrunden så att man rycker till och tittar när den högljudda reklamen kommer. För Blockbuster är just så harmlös att man inte behöver titta så noga men heller inte stänger av.

En komediserie bör befolkas av en uppsättning av karaktärer som är roliga i sig och som skapar driv med sina likheter och olikheter. Persongalleriet i Blockbuster är ganska varierat men alla är litet väl trevliga. Skämten är tama och konflikter blir till väggupp istället för biljakter. Det finns en outtalad kärlekslängtan mellan Timmy och barndomsvännen Eliza, men båda är för trevliga för att säga eller göra något. Litet intressant är den lätt snurriga Hannah och Carlos som har ett brinnande filmintresse, men det räcker inte för att hålla intresset uppe. Nej, Netflix, fortsätt med spännande serier som blir snackisar över hela världen, eller komedier fulla av rappa och oväntade skämt - ge oss bara inte sådant här mjäkigt blaj!

The Seven Moons of Maali Almeida av Shehan Karunatilaka

Den vita salen är full av människor med sår, brutna nackar, brännskador över hela kroppen som vittnar om hur de dog. Tjänstemän förklarar hjälpsamt, men inte överdrivet vänligt, hur de skall göra för att ta sig vidare till Ljuset och nästa reinkarnation. Men Maali Almeida vill inte följa den enkla vägen. Han vill veta hur han dog, vilka som mördade honom - för förmodligen var det så han lämnade jordelivet. Och dessutom, om han och alla andra går genom Ljuset och glömmer bort allt de har varit med om så kommer grymheterna på Sri Lanka bara att fortsätta.

Men om man inte går vidare utan blir kvar på jorden fast i Mellan-tillståndet är det också möjligt att man blir slukad av någon av de grymma andar som hetsar på stridigheterna och gör så att fler och fler människor plågas och dödas i det utdragna inbördeskriget. Det får Maali lära sig när han sticker ifrån sin Hjälpare och ger sig ut för att ge sina närmaste vänner ett viktigt budskap. Året är 1989, och Maali har fotograferat krigsskådeplatserna och, minst lika viktigt, personerna kring dem ända sedan massakrerna år 1983. Om de publiceras så kanske opinionen kan vändas och det meningslösa dödandet stoppas. 

Och han försöker fortfarande att ta reda på hur han dödades. Han förs tillbaka till ögonblicken efter sin död och kan följa personerna som fraktar bort hans kropp. Han kan ta sig tillbaka till lägenheten han delade med bästa vännerna DD och Jaki och desperat försöka skrika till dem var de kan hitta fotografierna han gömt. Men varje sätt att kontakta de levande driver Maali närmare till att uppslukas av de illvilliga andarna. 

Maali har sju nätter på sig, Seven Moons, att välja om han skall gå mot ljuset eller bli fast i Mellan-tillståndet. Osynliga för de levande drar det omkring många själar på gatorna; några som inte förstår vad som har hänt dem, några som inte vill gå mot ljuset - och några som inte får. Maalis sökande är äventyrligt och till stor del underhållande, men med en stark underton av allvar och vi glömmer aldrig att det gäller liv eller död för många.

Många av oss hörde på nyheterna om inbördeskriget på Sri Lanka under 1980-talet, dock inte i den omfattning som nyheter når oss idag. The Seven Moons of Maali Almeida lyfter fram många av grymheterna som begicks, inte i djupa eländesskildringar utan nästan i förbifarten, för att för de dödade människorna och de män som befallde om tortyr och anfall är våldet vardag. Men om man stannar upp och tänker till om vad man just har läst är händelserna ohyggliga. Vi kan vara tacksamma för att kriget tog slut och be en bön för alla som ännu plågas av efterverkningarna och minnena. Vi kan också vara tacksamma för att Shehan Karunatilaka berättar för oss om dem innan de sjunker bort i historiens glömska.

Quartetto di Cremona i Konserthuset

Kulturen som skapades under nittonhundratalets första decennier fascinerar mig; musik, konst, litteratur, dans. Konstskapare med gedigna kunskaper från de tidigare seklernas kultur valde att utvidga dess gränser och söka något mer sensibelt och personligt. En av dem var Maurice Ravel, och det är alltid ett nöje att höra hans Stråkkvartett i F-dur från 1903, så melodisk och lekfull.

Foto: Nikolaj Lund

är litet omtumlande att de fyra musikerna i italienska Quartetto di Cremona, och då i synnerhet förstaviolinisten och violasten, låter sin ton vara så oskarp och till och med glida över till något som låter en aning falskt för mina öron. Det gör att harmonierna ofta låter ostämda. Men ärligt talat tycker jag om det också; den kända och älskade Ravelkvartetten låter annorlunda men underhållande på ett nytt sätt, i synnerhet den utforskande tredje satsen.

Under konsertens andra verk, Stråkkvartett nr 1 (1904) av Arnold Schönberg, reflekterar jag över varför den sortens musik, som ju alltså kom till nästan samtidigt och under liknande omständigheter som den nyss hörda Ravel, lämnar mig oberörd eller till och med litet irriterad. Schönbergs musik drar mig till sig och stöter bort mig i en växelverkan som ger mig en lätt åksjuka. Tacksamheten när musiken rör sig tillbaka till klassiska harmonier varar inte länge för snart kommer en klang eller en slinga som lägger krokben för det hela. Jag kan gilla ännu mer modern musik som har tagit fler steg bort från det traditionella, men den här musiken låter i mina öron som står mitt emellan det nya och det gamla. Dock är jag fullständigt medveten om att många andra mer insatta människor uppskattar Schönbergs musik, det märktes inte minst på de entusiastiska applåderna efter framförandet. Även musikerna själva kallade kvartetten ett mästerverk och kunde bara följa upp det med ytterligare ett mästerverk som extranummer; en fuga av Johann Sebastian Bach.

Blonde

Världen såg den blonderade kvinnans framgångar och alla ville vara henne eller ha henne. Eller knuffa ned henne från hennes upphöjda position. Sedan fick världen veta om den blonderade kvinnans sorger och ville älska och trösta henne, när det var för sent. Joyce Carol Oates bok Blonde berättade allra mest om alla de svåra tiderna i Norma Jeanes/Marilyn Monroes liv, innan hon blev känd och eftertraktad och även efter det; sorgen mitt i strålkastarskenet och glittret. Filmen baserad på boken gör detsamma med ännu större fokus på det omtumlande och jobbiga, från barnets förvirrade uppväxt med en psykiskt sjuk mamma till en massa människor som älskade det de såg men för vilka hon fortfarande måste spela en roll - olika roller.

Ana de Armas är inte porträttlik men hon blir en god gestaltning av det bräckligt vackra och åtråvärda med sina noppade ögonbryn, generösa läppar och förstås skyn av blonda lockar kring huvudet. Ja, vi ser henne behandlas illa och bli besviken gång på gång. Recensenter har kallat filmatiseringen trauma porn men det är en slapp klassificering. En engagerad tittare kan fylla framgångarna och känslorna av lycka i tomrummen mellan scenerna i filmen Blonde. En annan tittare kan känna igen sig i hur man, när livet är svårt och man har glömt att det kan vara bra, känner det som att man knuffas från en svår situation till en annan utan paus.

Självklart måste inte alla som ser Blonde tycka att filmen är bra, men jag tror att en del av oss uppskattar att någon försöker förstå och visa sveken och sorgerna den blonderade filmstjärnan gick igenom, och att filmen är en påminnelse om att vi inte skall handskas så vårdslöst med dem som vi satt på en piedestal.

Pines av Blake Crouch

Ethan Burke vaknar upp illa tilltygad. Han är Secret Service-agent, sänd till småstaden Wayward Pines i Idaho för att undersöka försvinnandet av två andra Secret Service-agenter, men det dröjer ett tag innan han själv kommer ihåg det, eller ens sitt eget namn. Medan han letar efter ledtrådar till vad som har hänt och vad han borde göra nu, upptäcker han mer om småstadslivet som är underligt och rent av oroväckande, bortom den vanliga misstänksamheten mot nykomlingar. Visst kan man förstå att ett hotell inte gärna tar ens ord för att man skall leta upp sin plånbok och komma tillbaka och betala imorgon, men såväl de sjukhusanställda som stadens sheriff beter sig ovanligt skumt.

Det är nästan så att Ethan Burke befinner sig på flykt igenom hela boken Pines. Halvvägs genom boken börjar han hitta svar på några av frågorna som han och läsaren har om vad som egentligen står på i Wayward Pines. Ett tag oroar jag mig för att det skall vara en historia som lassar på fler mysterier för att slippa förklara de första mystiska händelserna. Riktigt så illa är det inte, men även när de många avslöjandena kommer ser jag fortfarande några luckor i berättelsen. Dock är det en spännande och snabbläst historia så kanske letar jag även upp nästa bok i serien.

Hannes Bennich på Fasching

When Losing a Dream to Reality är en mångtydigt uttryck som inte behöver betyda något negativt, utan kanske att drömmen om att släppa en skiva blir verklighet. Det är albumtiteln och titeln på första låten på skivsläppsspelningen på Fasching för Hannes Bennich och hans vältrimmade ensemble. Stafettpinnen flyttas sömlöst flera gånger mellan Bennich och pianisten Britta Virves i långa, uttrycksfulla solon i inledningslåten liksom flera gånger under kvällen. Nästa låt, Non-Religious, börjar här med ett långt fint bassolo av Tomas Sjödell, och får sedan växa då alla musikernas insatser stegras i intensitet.

Vi får höra en blandning av nya och gamla låtar inklusive några som inte finns på den nysläppta skivan. Den lugna, mjuka With Her Head In My Hands, om Hannes Bennichs dotter, beskriver hur tiden både går fort och mycket långsamt när man håller sitt barn.

Uppfordrande trioler bygger sedan upp The Traveler, och den skicklige Emil Norman gör en extra viktig insats på trummor. Från altsaxofonen och pianot hör vi långa, långa solon som berättar en historia, och det är en riktigt bra avslutning på första set.

Andra set inleds med en låt så ny att den inte ens har fått en titel än. Den har ett bra driv och intressant melodi, och sax och piano spelar i fin dialog, både gemensamt och på egen hand. Mer melankolisk är nästa låt, A Flower's Last Wish, men den slutar ändå med några hoppfulla drillar - hann den vissnande växten ändå blomma och sprida litet av sig själv innan den dog?

Interlude // In Peace är ett stycke med en sökande sax ovanpå drömmande klanger. Not American är snyggt melodisk. Not American är klar och självsäker om än den tar spjärn mot det faktum att en svensk musiker inte har samma bakgrund och erfarenhet som en amerikan som kanske till och med levt genom jazzens guldålder. Det är ju passande att den stillsamma It Ends Now är sista ordinarie låt, men vi får ett extranummer, For Essie, som kanske inte är direkt sprallig och lekfull men som växer till riktigt hetsiga och vilda toner. De fyra på scenen är alla goda musiker och väl samspelta, och det är en fröjd att få höra dem såväl live som på skiva.

Love Life

Det är inte nödvändigtvis så att ens liv enbart formas av dem man möter men visst spelar de förhållanden man haft en stor roll. TV-serien Love Life stegar sig igenom i tio avsnitt igenom Darby Carters liv med nedslag i de förhållanden hon haft. Besvikelser är en del av livet och kraschade förhållanden är en riklig källa till dylikt.

Love Life sorterar under Komedi mest av den anledningen att den är en halvtimme lång, inte en timme som seriösa dramaserier. Som många andra serier märkta på det sättet ger den inte några haha-ögonblick, däremot ett par tillfällen av obehag. Darbys svårighet för att säga ifrån och outtalade skamkänslor låter henne ibland dras med för långt i förhållanden som inte är bra för henne, och avsnitten med den planlöse jättebebisen Magnus Lund är bitvis plågsamma att se. De följs av en missriktad uppmuntringsaktion från Darbys narcissistiska mamma vilket är ännu mer smärtsamt att se på. Men därefter rullar bollen vidare till Darbys problemsökande väninnan Sara och faktiskt lättar stämningen mot slutet av säsongen.

Andra säsongen knoppas av från ett ögonblick i Darbys liv men kretsar kring hennes bekant Marcus Watkins, som failar ut sig från sitt äktenskap och sedan träffar nya och gamla flickvänner. Den säsongen har ett bättre flöde i berättandet då den inte gör lika stora tidshopp, fyller ut med mer från Marcus arbete som redaktör på ett bokförlag och varvar in humor från kompisarna Kian och Yogi. Ett nedslag i själslivet hos en av hans flickvänner är också ett bra perspektivskifte som gör historien om Marcus liv fylligare. Av de anledningarna är andra säsongen av Love Life mer givande och om det blir en tredje säsong hoppas jag att den går i samma anda.

The Cloud Roads av Martha Wells

Moon måste dölja att han kan skifta hamn. Man skulle kunna hoppas att det fanns mer förståelse för skillnader i livsformer i The Three Worlds, där alla har varierande höjd och utseende och hudfärger som beskrivs i lockande färger. Men i de markbundna grupper som Moon har försökt leva är man fientlig mot någon som kan ändra form och få skyddande fjäll och kraftiga vingar. Särskilt som Moons mörka fjäll får honom att likna de rovlystna Fell som då och då överfaller och slaktar hela byar.

I världen finns ett flertal raser av humanoida varelser; de nämnda groundlings, och bland de hamnskiftande Fell tre olika varianter: kethel, dakti och ruler. Det dröjar innan Moon själv får veta det, men den ras han tillhör, Raksura, består av de vingförsedda Aeriat och de markbundna Arbora, vilka alla kan skifta hamn. Inom dessa båda finns ytterligare specifika egenskaper som avgör vilka roller en person har inom samhällena. Raksura grupperar sig i hov kring en drottning eller flera, och när Moon äntligen möter sina likar har han svårt att finna sin plats bland dem, men som läsare är det oftast tydligt vem som har vilka förmågor och vad det betyder - till stor del för att det måste förklaras för Moon.

Hovet Indigo Cloud, dit Moon kommer, har sedan länge krympt i omfång då för få barn föds och en del dör unga. Då Moon är en consort skulle kan kunna bidra till att drottningen får en kull av barn med friskt blod - drottningen Pearl eller hennes dotter Jade. Att föröka sig och få friska, starka ättlingar är ett av bokens stora teman. Ett annat är hotet från Fell, vilka attackerat ett närliggande hov på grymt sätt och nu håller sig hotfullt nära Indigo Cloud.

The Cloud Roads är en äventyrsberättelse i en väl beskriven och fascinerande miljö. Dock sammanfaller inte innehållet med mitt intresseområde, så efter den här kommer jag nog inte att läsa vidare i böckerna om Raksura.

Fler böcker av Martha Wells:

The Murderbot Diaries

Network Effect

Fugitive Telemetry

System Collapse

The Witch King

Albert Edelfeldt på Göteborgs Konstmuseum

Albert Edelfeldt föddes år 1831 i en finlandssvensk familj och kunde som 19-åring studera måleri i Antwerpen och senare Paris. Utställningen på Göteborgs Konstmuseum låter oss dock börja bland hans personliga och välgjorda målningar av familjen och hemtrakterna. Hans bilder av naturen har en harmoni i sig, ävenså avbildningarna av människor, men människorna är ändå alltid fångade i en ytterst naturtrogen rörelse, som om Edelfeldt fångat dem i ett fruset ögonblick, och deras personlighet lyser fram i närbilderna.

I porträttet av modern Alexandra Edelfeldt kan man riktigt se vilken rådig kvinna hon var - hon höll familjen flytande efter att fadern gått bort och lämnat dem utan förmögenhet. Den äldre lillasystern Annie avbildas som sextonåring, samma år som hon tragiskt gick bort i tuberkulos. Yngsta systern Berta är finklädd men man ser att hon längtar efter att springa iväg och leka. 

Se också hur skickliga systrarna var på att ro trots sina komplicerade och åtsmitande dräkter! Och se hur vacker hans hustru Ellan de Chapelle var. Tyvärr var äktenskapet inte lyckligt.

Albert Edelfeldt målade ofta av livet på landet, med intresse och respekt för människorna. Speciellt roligt är det att se barnen; än en gång har han fångat dem i poser som ser helt naturliga ut men som de i verkligheten kanske knyckte sig ur i nästa ögonblick. Det är mycket skickligt av Edelfeldt att först se och sedan lyckas fånga de här ögonen av fjädrande energi.

Målningarna från kontinenten bär på samma förståelse för människans känslor i ögonblicket han fångar. I den stora målningen I Luxembourgträdgården ser vi åter barn som är fullt upptagna i sina egna lekar, och likaså vuxna som pysslar med dem, inte minst de två kvinnorna till vänster i bild som underhåller en liten bebis insvept i böljande barnkläder.

Det historiska måleriet var mer prestigefyllt och krävde noggranna förberedelser med efterforskningar och rekvisita, men även i en praktfull tavla som Drottning Blanka ser vi kärleken och glädjen hos modern och barnet som leker. Det är fint att Göteborgs Konstmuseum bjuder på den här gedigna utställningen av Albert Edelfeldts minnesvärda konst.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Albert Edelfeldt

The Grave

En jordbävning i norra Israel blottlägger tre människoskelett. De undersöks och man hittar en del underligheter - skador på kraniet, en vigselring som ligger som att personen har svalt den. Men framför allt upptäcker man att skelettens DNA exakt matchar tre människor - som fortfarande lever.

Vi har redan mött några av de människorna. En av dem är Nico, en föreläsare som uppträder på företagsevent. Under en föregiven tankeläsning av Keren, en kvinna ur publiken, ser han henne död i grymma scener som skrämmer honom. De fortsätter att oroa honom när de två inleder ett förhållande. Den andra personen med dubbelgångare är Avigail som sitter i fängelse anklagad för mord.

Den tredje personen är Yoel Russo som arbetar på naturvårdsreservatet i närheten av fyndplatsen. Han är änkling sedan en bilolycka dödade hans höggravida hustru Hila på väg till sjukhuset. Sonen Noah lever, men börjar se syner av sin mor och tala om andra underligheter.

Polisutredningen går metodiskt och noggrant till under ledning av den engagerade Hava Popper. Hennes undersökningar varvas med vad de tre själva försöker ta reda på av vad som händer. De verkar inte känna varandra eller veta vad det hela handlar om, men vi tittare kan pussla samman ledtrådarna av det vi får se. Det långsamma tempot, som också avspeglar sig i huvudpersonernas lugna, vackra röster, är just rätt för att ge en fascinerande stämning och avslöja detaljer i lagom tid. 

Varje avsnitt ger mersmak, fram till de allra sista två då trådarna börjar fransa sig när de borde knytas ihop åtminstone halvt. Det står klart att något övernaturligt har hänt men historien spretar så att det blir svårt att se någon sammanhängade teori om händelserna. Det är tråkigt när mysterier lastas på varandra som om de vore utbytbara. Dock har seriens showrunner sagt att han har planer för en andra säsong och det vore riktigt givande att få se en fortsättning på TV-serien The Grave.

Case Study av Graeme Macrae Burnet

Collins Braithwaite var en kontroversiell kändispsykolog på 60-talet, på den tiden när det var oväntat att vara provokativ och några drogs till dem som var det. Det vill säga, Braithwaite är en påhittad person i Graeme Macrae Burnets bok Case Study, men han rör sig bland personer som R.D. Laing, Dirk Bogarde och andra kända namn från den tiden. I boken Case Study varvas kapitel om Braithwaites liv med dagboksanteckningar av en ung kvinna som går som patient till honom.

Historien har en sorglig förhistoria: Veronica, syster till vår namnlösa berättare, tog sitt liv efter ett antal sessioner med Braithwaite. Då en av Braithwaites böcker och teser har den uppfordrande och tvetydiga titeln Kill Your Self vill vår berättare undersöka om han är skyldig till systerns självmord, och börjar gå till honom under det tagna namnet Rebecca Smyth.

Jag påbörjade läsningen i hoppet om att den unga Veronicas sorgliga död skulle rättfärdigas på något sätt, kanske i att hon skulle visa sig vara en chimär, men väldigt snart verkar alla i boken och även författaren ha glömt hennes död efter att inte ha visat särskilt mycket sorg över den. Så hon var bara en McGuffin. Trist.

Det finns några intressanta teman i boken, som hur den tagna identiteten "Rebecca Smyth" mer och mer tar över vår berättares liv. På samma sätt som hon är en motsats till vår berättare, verkade Veronica ha varit det. Men den här aspekten utvecklas inte till något intressant. Här och där smygs det in någon udda detalj om henne, som att hon har en död mus i handväskan, men det plockas aldrig upp igen. Braithwaites detaljerat skildrade rumlarliv leder inte heller till några aha-upplevelser. Visst finns det några partier där historien blänker till, till exempel i återberättade konflikter med Veronica. Men på det stora hela är Case Study ett mischmasch av scener från 1960-talet som är någorlunda intressanta men i slutändan en besvikelse.

Cabaret på Göteborgsoperan

Willkommen, Bienvenue, Welcome! Kit Kat Klub i Berlin är rätt plats att fira in nyåret 1930, det lovar oss den fascinerande Konferenciern och ger oss tillsammans med klubbens sångare och dansare en första smak av show och lustfylld dekadens. Dit kommer den amerikanske författaren Clifford Bradshaw och blir förtrollad av stämningen, och av den engelska sångerskan Sally Bowles. I Weimarrepublikens hyperinflation lever många ur hand i mun och vips så har Sally flyttat in i Cliffs lilla hyresrum.

Även i de vilda virvlarna av flirt och tillfälliga förbindelser kan det uppstå djup vänskap och kärlek. Vi hör det i den starka första duetten mellan Sally och Cliff, där bådas röster fint öppnar upp deras personligheter, och i den fina sången när Herr Schultz friar till allas hyresvärdinna Fräulein Schneider. Alla sångare på scenen har goda röster och inlevelsen i handlingen lyser ända upp till 3:e balkong.

Men det är ändå shownumren som glittrar mest, precis som det skall vara. Konferenciern, Sally Bowles och ensemblen på Kit Kat Klub ger oss fräcka, roliga och jättesnygga nummer (hehehe). Och när nazisternas hot och förordningar skapar oro och splittrade förbindelser, ser vi hur friheten på Kit Kat Klub minskar en liten bit i taget. Glädjen sprudlar inte längre när en del saker blir förbjudna att sjunga om, och när några vänner försvinner till fängelser och arbetsläger. Det nya samhället som man så uppfordrande sjöng om i Tomorrow Belongs To Me skulle byggas på de begravda kropparna av dem som inte passade in i den stränga visionen. 

Den starka föreställningen Cabaret slutar i moll, lika skickligt spelat av artisterna på scen som alla sprudlande sånger innan dess. Göteborgsoperans uppsättning av Cabaret med snygg scenografi, koreografi och ensemble är en upplevelse av högsta klass.

Länk till Göteborgsoperans sida om Cabaret

Foto: Lennart Sjöberg