Göbeklitepe, Taş Tepeler and life 12,000 years ago på James-Simon-Galerie Berlin

För 12000 år sedan byggde människor i sydöstra Turkiet stora utsmyckade stenstrukturer där många kunde samlas. De var precis i början av att bli bofasta efter att ha levt som nomader, och fynden har förundrat arkeologer som dittills hade sett att större (religiösa) byggnader uppfördes först efter att människor varit bofasta en längre tid.

Det internationella Taş Tepeler Project (Taş Tepeler betyder bokstavligen stenhögar) har i provinsen Şanlıurfa lokaliserat och börjat utforska platserna Karahantepe, Sayburç, Çakmaktepe och den mest kända, Göbeklitepe. Några av de funna artefakterna ställs ut på James-Simon-Galerie Berlin tillsammans foton från av fyndplatserna och en film från utgrävningen i Karahantepe.

Områdena är inte (bara) nedsjunkna i jorden av år och slitage, utan grävdes ned en bit i marken och försågs med T-formade pelare som utsmyckades med bilder av människor och djur. Även runt om i samlingsplatserna placerades skulpterade huvuden, litet  som extra deltagare i vad som försiggick i cirkelns mitt.

De äldsta delarna är från för 12000 år sedan, men många föremål som grävts fram är från 8500-9800 år gamla, så människor har varit samlade på dessa platser under flera tusen år. Statyer och mindre föremål som liknar djur - fåglar, grodor, jaguarer - har hittats, inklusive vad som liknar avbildningar av masker och människor som bär djurmasker.

De äldsta tydligt könade människostatyetter som hittats var av män, vars erigerade penisar utmärkte dem även mitt under jaktscener.

Efter hand började man även göra avbildningar av fertila kvinnor, ofta i mindre format.

Konstnären och fotografen Isabel Muñoz har fotograferat flera av föremålen på plats, och hennes skarpa foton i svartvitt frilägger platserna och artefakterna i tiden så att det känns som att vi är där när de var levande och viktiga för människorna i trakten.

Se på bilden högst upp till vänster, där handen håller runt hörnet om pelaren!

Det är givande att se filmen från utgrävningen av Karahantepe, både det noggranna arbetet och de gemensamma måltiderna bland arkeologerna, på en plats som samlat människor till gemenskap i årtusenden. Det är också en svindlande överlagring av dåtid, nutid och framtid när det digitala kartläggandet av fyndplatserna skapar en tredimensionell karta över exakt var varje föremål och jordlager kommer från, i en bild man kan röra sig inuti. Utställningsboken Building Community (finns på engelska, tyska och turkiska) är ett ymnighetshorn av information och ytterligare fascinerande foton.

Länk till James-Simon-Galeries sida om Building Community

In Bloom på Ashmolean Museum Oxford

Som svensk kan man få hicka när nationalhjälten Carl von Linné bara är ett av tjugofem viktiga namn inom den tidiga forskningen om blommor och andra växter, men å andra sidan är det fint att ibland få ett annat perspektiv. 

I utställningen In Bloom - How Plants Changed Our World på Ashmolean Museum i Oxford möts man först av stora, tunga, imponerande böcker från 1700-talet, en tid då européernas kunskap om världen vidgades via dedikerade naturforskare på upptäcktsresor till andra kontinenter. 

Jacob Bobart the Elder and Jacob Bobart the Younger's Hortus Siccus or a Collection of Plants (1660)

De gjorde sitt bästa för att frakta hem exemplar av spännande nya växter, men också att måla av dem så noggrant som möjligt i full blom i sin naturliga miljö. Böckerna var tänkta för vetenskapliga bibliotek men också för intresserade privatpersoner.

The Scythian Lamb, from Elizabeth Blackwell's A Curious Herbal (1739)

Orchard Oriole and Southern Catalpa from Mark Catesby's The Natural History of Carolina, Florida and the Bahama Islands (1754)

Blossom of Banana with Life Stages of Bullseye Moth from Maria Sibylla Merian's Metamorphosis Insectus Surinamiensium (1726)

Aloe Africana maculata from Johann Jakob Dillenius' Hortus Ethamensis (1732)

The Blue Passion Flower from Robert J. Thornton's The Temple of Flora (1798-1810)

På 1800-talet skapade man även undervisningsmodeller av exotiska blommor i trä, metall och papier-mâché.

St John's Wort, European Grape (1860-1880)

Saxifrage, Great Burnet, Common Nettle (1860-1880), Robert Brendel and Reinhold Brendel

Kärleken till blommor tog sig in i människors hem i form av dekorationer och tavlor. Ett rum visar hur rosor av olika slag smyckat föremål och väggar.

Pen Box (qualamdan, gol-o bolbol), late 19th century, Iran

Study of Wild Rose (1871), John Ruskin

Yueji Rose in Vase and Rock (1877), Ju Lian

Study of Oriental Poppy (1879), May Morris

Även idag älskar vi blommor till utsmyckning, men med århundraden av skönhet i minnet har modern konst också börjat förhålla sig personligt till blomstren genom att vrida och vända på dem, presentera dem i nya material eller blåsa upp dem så att de blir större än betraktaren.

What Is In A Name? (2022), Anahita Nourozi

Pollinator Pathmaker, Early Spring, Midsummer (2025), Alexandra Daisy Ginsberg

New Ecologies (2025), Justine Smith (sedlar: dollar, rubel, yuan, rial, pund, hryvnia, shekel, won)

Molly Goddard, Poppy, East London (2019), Kate Friend

Utställningen på Ashmolean visar upp ett fint urval från alla dessa eror och användningar. Själv blev jag fascinerad av vad jag fick se och läsa om Ferneries, inomhusrum för att odla ormbunkar och andra växter som trivs i mörka, fuktiga rum.

Länk till Ashmoleans sida om In Bloom

Fernery at Woolpits (1942), Kenneth Rowntree

Ödmården av Nils Håkanson

Landhöjningen är icke mer, nu sjunker Sverige från söder till norr, alltfler områden blir till sankmark och insjöar och civilisationen har brakat samman. Ett folk (rättare sagt flera) som kan hantera framkrypande vattenmassor är holländare, eller Nedrigländare som de kallas nu, valloner, flaam, svarta tulpaner. Men de har inte kommit till Sverige som flitiga dräneringsingenjörer utan som en forna tiders överlägsna ockupationsmakt, med förnedring och misshandel som ett sätt att hålla lokalbefolkningen i schack, och handel med sitt finaste krimskrans som bekräftar svenskarnas underlägsenhet.

Dock är befolkningen i Ödmården ganska duktiga på att hålla varandra kvar i armod och elände. Ödfursten Bernt är direkt negativ till försöken att använda den manick som ramlat ned i de lokala träskmarkerna, och när de mer tekniskt skickliga faktiskt fått igång denna raktor och därigenom kan driva rakaprater och annat som jagar bort fokten ur hålorna där folket bor, så kommer han och petar småsint på fläktarna så att de går sönder.

Livet i Ödmården är präglat av ogästvänliga miljöer och bostäder, muterade och självdöda djur till mat; sårskorpor, varbölder, sjukdomar, kroppsvätskor som släpps frivilligt tillsammans med okvädingsord; försök till uppryckelse av omständigheterna eller uppror mot Nedrigländarna vars halva misslyckanden får räknas som framgångar. Nils Håkansons språk är ett fantastiskt sammelsurium av ord som stavas på gammaldags svenska, fonetiska uppfattningar av forntida (nutida) företeelser, inslag av det förhatliga Nedriglänska som man helst inte vill ta i med tång, och originella nyordsbildningar ur Håkansons kreativa sinne. Varpa har tagit platsen av kasta, i en uppräkning av ting från fordom glimtar frensarena till. I en fotnot kan det låta så här:

Tord, exempelvis, som tror att han blifver märkvärdigh bara för han sitter på syrran sins rygg och "förhåller sig kritist" till den fursteliga politiquen

Ödmården är beläget i Uppland och igenkännbara platser som Tobo, Knutby och Gimo dyker upp. Andra landsdelar har stöpts om till Götabanken och Gefle bucht. I den framvällande prosan låter folks ytterst vanliga namn Pia, Lotten och Göte som anakronismer. I de ymnigt kommaterade meningarna blir uppradningen av brutalt beskrivna företeelser till komik:

ja, kanske att man börjar om då med förgrämligheterna: att man aldrig får nåt gjordt, att ingen annan får nåt gjordt, att folk ha all betänketid i verlden utan att det blifver något gjordt, inga storverk, bara hafsverk, slompvis fortlevnad, förvällandet av karaktärn i smågnabb, plockepin, potatistryck, tjat, skrävel, upprepningar, gräl, trätor, tjat, skrävel, endast ibland en oppriktigt stämning, pilsnabbt förbi-ilande i en host, straxt överröstad af glädjefattiga kärleksförslag, af det evinnerliga tragglet om vädret, om finkelrännan, om kattjäveln som sprang vilse på tjärn, så fan den pisskatten sprang vilse, säger man, det var jag som dränktena, hon var ju så helvetes ful! att se på! lägger man till, fastän det är onödigt, fastän alla förstå, fastän man inte har en aning om vart kattstackarn blitt av, fastän man häldst bara sutte tyst och hölle käft - för att få tiden att gå, för att man bliver så olidligt sne av att behöfva bevittna alla medmänskernas oppsyn;

Tid och plats och folkmängd är som ett ständigt rörligt kaos där sjukdom, internbråk och de onda Nedrigländarna gång på gång kan decimera det som finns för handen, men där en kritisk massa av burdusa Ödmårdsbor alltid kommer att finnas kvar och käbbla under skiftande omständigheter. Nils Håkansons bok är ett mästerverk i de genialiska ordbildningarna och i hur han knådar fram en handling ur det oborstade populaset.

Fler böcker av Nils Håkanson:

Tung metall

Parmenides av César Aira

Det är svindlande och uppmuntrande att tänka på att det finns verk som har överlevt i tusentals år, exempelvis religiösa skrifter från olika kulturer, liksom teaterpjäser och traktater från antiken. De måste ha skrivits av någon (eller några). Vi kan forska och spekulera i hur det gick till, och hur det dagliga livet och arbetet upplevdes av människorna i fråga. César Aira har tagit sig an en sådan situation och skrivit en berättelse om det som är kort men rik på tankar och även på komik.

Bokens huvudperson är Perinola, en ganska uppskattad poet i den grekiska kulturvärlden femhundra år före Kristi födelse. Av boktitelns Parmenides blir han kallad till ett uppdrag: Parmenides vill ha hans hjälp för att skriva en bok med alla de tankar han har om världen och livet. 

Skriven år 2006 är det fascinerande hur César Airas bok föregriper dagens genvägar till kreativitet via AI, där man formulerar sina önskningar och en annan entitet producerar själva verket. Perinola själv snuddar vid tanken att han genom detta kommer att bli någon sorts... spök-skrivare... Men det är i den här processen som den lågintensiva humorn infinner sig. Parmenides håller långa utläggningar för Perinola om vad han vill skriva, eller rättare sagt hur han vill att det skall vara formulerat: Lättförståeligt, men med klokhet. Börja med stora idéer och sedan röra sig mot konkreta exempel ur livet, eller kanske gå den rakt motsatta riktningen. Perinola försöker med kloka frågor och förslag få Parmenides att specificera sina tankar, men vid varje möte instämmer Parmenides förnöjt med frågorna och ger samma nebulösa icke-svar som förra gången.

Parmenides är en välbeställd man med inflytande i trakten, ersätter Perinola rundligt för hans insats, är allmänt generös och sätter ingen press på Perinola att faktiskt skriva något under åren de umgås. Efter inre överläggningar låter Perinola de återkommande samtalen fortgå, och kan under tiden dessutom, utan avoghet mot den generellt sympatiske Parmenides, formulera tankar om skillanderna i liv mellan fattiga och rika, och om skrivandets konst i sig.

Till en början kan boken Parmenides kännas trögläst då dess långa bisatsfyllda meningar fyller sidorna i det ovanligt lilla bokformatet. Det behöver dock inte dröja länge förrän man ser förbi det och sveps med i berättandet. Som vi kan minnas från filosofins historia, eller kvickt dubbelkolla via valfritt medium, så existerar boken Om Naturen av Parmenides, eller åtminstone fragment därav och därtill samtida mycket uppskattande omdömen om verket. Vi kan gissa att något faktiskt kommer att komma ut från de bådas långvariga samarbete, men njuta av den intellektuella resa som boken bjuder på innan den kommer fram till slutet.

Förtrollad vardag. Elsa Beskow på Thielska Galleriet

Kring förra sekelskiftet och ett par decennier framåt begåvades världen med illustrerade sagor för barn som var så kloka och välgjorda att de med rätta läses och älskas än idag. Flera av dem kom från Elsa Beskows penna, såväl egna illustrerade sagor som bilder till till exempel Alice Tegnérs barnvisor. Den första av dem var Sagan om den lilla, lilla gumman, efter en redan känd saga, där Elsa Beskow med inspiration från Arts & Crafts-rörelsen gav illustrationerna en rund form och ramade in dem vackert med girlanger.

I utställningen på Thielska Galleriet kommer många att hitta gamla favoriter som lästes gång på gång i barndomen, och med vuxna ögon upptäcka ännu mer omsorg och skönhet i detaljerna och kompositionen av bilderna. Och ävenså i de roliga rimmen i den bitvis läskiga sagan om Hatt-stugan.

Elsa Beskows historier bjuder på många sago-element; talande djur och andra skogsväsen, blommor och grönsaker som är levande, dansande varelser, och barn som kan krympa till liten storlek, som i den klassiska Putte i blåbärsskogen. Modeller för de många barnen i sagorna var Elsa Beskows egna söner, eller hennes systerdöttrar, men stiliserade så att anletsdragen anonymiserades - inte utslätade! - så att fler barn kunde se sig själva i dem. 

Tomtebobarnen får uppleva många spännande stunder.

Några av sagorna läste jag inte själv som barn men är glad att få se här. Som till exempel den fina Sessalätts äventyr där den nyfikna prinsessan har en god lekkamrat och omtänksam hjälpare i sin far kungen.

En annan fantasifull historia är den om den lilla abborren som blir uppdragen på land av en pojke med metspö. Abborrens fisk-vänner skaffar sig ben för att kunna gå hem till pojken och övertala honom om att släppa ut abborren i vattnet igen! Elsa Beskows sagor och illustrationer är verkligen en guldgruva för många generationer framöver.

Länk till Thielska Galleriet