Det blåa ljuset på scenen mångdubblas i de tusentals mobiltelefoner som filmar de skälvande ögonblicken då Depeche Mode äntrar scenen. Vita penselstreck som börjar fylla i konturerna till det stora M:et liknar först halvtrasiga vingar. De tunga låtarna My Cosmos Is Mine och Wagging Tongue från nya skivan Memento Mori gör sig bra som inledning på konserten. En äldre klassiker följer, Walking in My Shoes med scenen lysande i rött. Därpå stiger temperaturen ytterligare när de drivande rytmerna i It's No Good kommer igång. Dave Gahan snurrar och dansar sina fina 80-talsmoves precis som han skall.
Sister of Night och In Your Room är inte riktigt lika starka kort, men entusiasmen och allsången stiger högt med Everything Counts. I Precious låter genuin och ärlig, och likaså Speak To Me där bakgrundsfilmen visar tomma kors och ett övertäckt krucifix, stillsamt roterande en bit bort men inom räckhåll.
Min favoritlåt Shake The Disease är inte med på spellistan men A Question Of Lust har ju också den periodens vackra melodi och ackompanjemang som nästan står för sig själv. Martin Gore sjunger den fint (Dave Gahan kallar honom angelic) och även nästa låt, Soul With Me i akustisk version där tusentals lysande mobiler lyfts upp likt forna tiders cigarettändare.
A Pain That I'm Used To låter rockig, men strax är vi tillbaka i det sköna syntbloppandet i World In My Eyes, där ett ungdomsfoto på Andy Fletcher sakta transformeras till att få glasögon, blunda och lägga en hand för ena ögat. Fint att få se honom åtminstone på bild på scenen bakom bandet. Wrong låter inte så bra som den hade kunnat, men illustreras av ljusfenomen som liknar det svarta hål som fotograferades häromåret men nu kryllande över skärmarna. Sedan kommer det tung, tung energi i Stripped, följt av John the Revelator. Sedan hör vi bara ackorden men vi känner igen dem, trumbeatet läggs på, och när den karakteristiska slingan på Enjoy the Silence bryter in erupterar arenan i glädje.
Det var sista ordinarie låt men bandet kom förstås tillbaka för några bra extranummer. När Dave Gahan och Martin Gore sjunger Waiting for the Night i avskalad duett kan inte publiken sluta sjunga efteråt. De får bara inte nog. Men ännu bättre är ju att få höra Just Can't Get Enough, så stark att hela arenan håller på att koka över. Och sedan sjunger publiken vidare alldeles för länge, bandet försöker få dem att sluta några gånger och till slut får Dave Gahan säga That's it! Tungt och skönt blir det igen i Never Let Me Down Again och så en fantastisk avslutning med Personal Jesus.
2 kommentarer:
Hej Jenny!
Det låter som att det var en fantastiskt bra konsert!
Marika Frykholm
Det var det!
Skicka en kommentar