David Byrne på Rosendal Garden Party

Huvudpersonen själv vandrar in på den tomma scenen, följd av ett par musiker. Starkt och stadigt sjunger han Heaven med minimalt men stadigt komp, medan jordklotet stiger upp bakom personerna på scenens skärmar. "Där är det!" säger David Byrne och pekar, där är vår himmel och vår jord. Sångare, dansare och resten av orkestern dansar in med instrumenten fastspända på magen till de glada rytmerna från Everybody Laughs. Från första början har konserten en positiv ton, som fortsätter när David Byrne berättar att han varit ute och cyklat i skogen idag, och låter bilder av svensk skog fylla skärmarna runt scenen. Sedan fortsätter musikerna med en annan naturupplevelse i And She Was.

David Byrne och Talking Heads har ju skrivit många låtar som beskriver hus, platser, och det som försiggår där - vardag upphöjd till filosofi, ibland mysterium. Från den fascinerande Strange Overtones, över Houses in Motion som låter funkig och mörk, vidare med (Nothing but) Flowers som låter karnevalisk trots att skärmarna bakom visar tomma kontor - vi får tänka oss dem försvunna och överväxta med blommor, som texten säger. Och så vidare till ännu en låt med intrikat melodi och arrangemang, den fantastiska This Must Be the Place.

"Love and kindness are a form of resistance" säger David Byrne i en fortsättning på den generösa, välvilliga stämningen och sjunger What Is the Reason for It? Omtanken om människorna vidgas: "But what about animals?", och så spelar bandet Like Humans Do i karnevaliska rytmer, och dubblerade och klädda i djurmasker på skärmarna bakom sig själva. Ett par gånger under konserten blir applåderna och jublet efter låtarna extra långt - publiken är lycklig att se och höra den genialiske mannen, och David Byrne blir synbart glad av uppskattningen.

When We Are Singing framförs till ett tungt, digitalt beat. Sedan låter Independence Day tyvärr litet skramlig och trött. Slippery People börjar också litet slött, men publiken gillar att höra den och snart tar sig låten och fylls upp av energi. Från nyaste skivan spelas Moisturizing Thing.

Så jagas vår sångare förföljda av en stor skugga och ett uppfordrande trumbeat. Fler instrument fyller på och bygger upp sig till Psycho Killer, till folkets jubel. Sedan är vi uppe i full speed och energi i Life During Wartime. Vilken låt kommer nu? Synten pinglar igenkännbart, basen ansluter, och med inlevelse, som en enträgen föreläsare som vill förmedla något viktigt, pratsjunger David Byrne texten till Once in a Lifetime.

Så drar konserten ned på formatet igen, när några få av musikerna och sångarna sjunger stämsång till Everybody's Coming to My House i ett arrangemang som David Byrne fick höra från ett bröllop i en abyssinsk kyrka. Än en gång, komplext, melodiskt, generöst, inbjudande! Men allt slutar i en ny runda av filosofiska funderingar till en perfekt melodi. På en mintgrön gitarr spelar David Byrne ensam de första tonerna till vad som strax växer till Burning Down the House, bombastisk och fantastisk.

Gustavia på Operan

En människa ges år 1760 i present till Sveriges drottning Lovisa Ulrika - vi såg hans hemland invaderas i de inledande animationerna. Men drottningen vill inte ha en slav i sitt hem, utan låter honom uppfostras tillsammans med sonen Gustav och dottern Sofia Albertina. Pojkarna tränas i fäktning och i dans. De är vänner men också rivaler - när Gustav utklassas av Badin, som fosterbrodern kallas, blir han tjurig.

Vilka underbara scener som baletten Gustavia bjuder på! João Felipe Santana gestaltar Badins utveckling från en orolig pojke på främmande plats, till en självsäker man som hemtamt rör sig i de vackra palatskulisser som ramar in Kungliga Operans stora scen. Mot honom agerar Desislava Stoeva som omtänksam drottningmoder och Gabriel Sinclair Jahnke som pojken som i sin tur växer upp till att bli Sveriges kung Gustav III. Och med en övernaturlig lätthet dansar Zane Smith-Taylor över scenen som Louis Gallodier, pojkarnas instruktör i fäktning och dans.

Dansarnas extraordinärt vackra kostymer är designade av Selam Fessahaye. Djupa, glödande blå färger i de kungliga klänningarna, intressanta lekar med svarta konturer i vita dräkter, en återgivning av prinsessan Sofia Magdalenas magnifika brudklänning, och de makalöst skimrande mångfärgade dräkter som bärs under pjäsen-i-pjäsen. Det är extra värt det att från balkongplats se de skickligt snedskurna prinsesskjolarna, likaså den fina koreografin i andra akten när människorna rör sig i mönster över hela scengolvet.

I första akten är scenerna till största delen finkänsligt musiksatta med stycken av  Joseph Bologne, Chevalier de Saint-Georges. Musiken är en fin ny bekantskap och det  ger extra djup åt föreställningen att veta att kompositören var samtida med Badin och har kallats "den svarte Mozart". 

I andra akten får vi se en inte helt belagd romans mellan Badin och fostersystern Sofia Albertina, och de kända problemen med att skaffa en tronarvinge en humoristisk tvist. Drottning Lovisa Ulrika avlider och det ställer de forna fosterbröderna mot varandra. Händelserna i andra akten överskuggas delvis av att musiken nu består av kända verk av Beethoven, vilket tar litet för mycket av uppmärksamheten. Men när Badin och med honom hela baletten väljer en frihet utanför kungahuset passar de energiska takterna från sjunde symfonins final riktigt bra för att ackompanjera livsglädjen och alla möjligheter som ligger öppna för Badin och alla som vill följa hans väg. Baletten Gustavia på Kungliga Operan är in i minsta detalj en mycket välgjord och sevärd föreställning.

Länk till Operans sida om Gustavia

Foto: Håkan Larsson

Challenger med Kamraterna på Folkoperan

Det skulle bli en folkfest, när rymdfärjan Challenger skulle lyfta från jorden med en civilperson i besättningen, och då specifikt en lärare, som skulle hålla lektioner från rymden och öka barns och ungdomars intresse för vetenskap och teknik. Men på den ovanligt kalla dagen fallerade O-ringarna som skulle isolera bränsletanken, och vid uppskjutningen exploderade Challenger och alla ombord dog. Dramatiken kring den sorgliga händelsen har under kompositör och dirigent Joel Thoor Engström blivit en opera, framförd av de engagerade sångarna knutna till gruppen Kamraterna. 

Aktörerna i dramat har kokats ned till två astronauter, en manager på NASA, och hos leverantören av bränsletankarna (Morton Thokiol) en manager och en ingenjör. Librettot lyfter fram verkliga händelser och repliker från stressen innan uppskjutningen, när ingenjören (Linnea Andreassen) förgäves försöker lyfta problemen med O-ringarna för sin manager (Conny Thimander), vilken i sin tur vill visa företaget Thiokols styrka för managern från NASA (Erik Rosenius). Första gången orden "framsteg, framtid, framfart" sjungs, följs melodin vackert upp i cellon i den eklektiska musikertrion på scen (cello, saxofoner, elpiano, spelade av Mattias Rodrick, Theo Hillborg respektive Karin Haglund). Efter hand fyller musiken på med ljuden från 1980-talet: regelrätta synt-trummor, och klanger à la Jarre och Vangelis.

Första akten är litet tunn, och kunde för min del gärna ha utökats med mer detaljerat tekniskt prat från Ingenjören. Dock vägs den mer än väl upp av den starka akten, där de lyriska dialogerna mellan Astronauten och Läraren (Richard Hamrin och Alexandra Büchel) står för det förunderliga och sublima. Det ställs mot Conny Thimanders inlevelsefulla vridningar under pressen mellan att ta oron för O-ringarna på allvar, och att låta den försenade uppskjutningen gå av stapeln. Inför nedräkningen flätas alla fem röster samman i en stark, välklingande kör full av hopp och förväntan. Men den stora raketen på scenen knycklas ihop och faller till marken. Alla managers slingrar sig när ansvaret skall utkrävas. 

Många operor och dramer genom tiderna har berättat om tragedier, och nu har vi fått en fascinerande blick på ett drama i vår närtid, från för bara fyrtio år sedan som många av oss minns. Kamraterna har av katastrofen gjort en minnesvärd opera.

Länk till Kamraternas sida om Challenger

Foto: Mette Klouman

Rufus Wainwright Want Symphonic på Konserthuset

Want Symphonic, konsertversionen av Rufus Wainwrights två album Want One och Want Two, har fått en mäktigt klingande ouvertyr som spelas av Kungliga Filharmonikerna under dirigenten Lee Mills. Vackert nog, men jublet blir än större när kompositören och sångaren själv äntrar scenen, slår sig ned vid flygeln och börjar sjunga 

I don't know what it is

But you got to do it

I don't know where to go

But you got to be there

Det är stort och vackert men i crescendot dränker orkestern sången. Dock får vi höra Rufus Wainwrights fina röst klart i nästa låt, den stillsamma Vibrate, som följs av de spännande harmonierna i den nya sången Old Song. 

Låtarna är väl utvalda och placerade så att de tempo, nyans och anslag varierar naturligt. Orkestern har större eller mindre roll i låtarna, och Rufus Wainwright växlar mellan piano och gitarr. Från en röst likt enträgna rop i Beautiful Child växer sedan orkesterklangerna i Memphis Skyline till något stort och svävande. Den lugna framåtrörelsen i den vackra Waiting For A Dream går i Crumb by Crumb över i ett promenadtempo som piggar upp lagom till konsertens paus.

Efter pausen kommer den mer enträgna förstalåten från Want Two, som börjar med ett skavande i förstafiolerna men sedan sväller upp till att omfamna hela världen. Än en gång, vare sig sångerna är stora och magnifika eller stilla och innerliga har Rufus Wainwright publikens hela fokus. När ordinarie set är över vill vi självklart ha extranummer, och de vi får är ypperliga: Först Oh What A World, det magnifika öppningsspåret från Want One där orkesterstämmorna oblygt brister ut i Ravels Bolero då och då. Därefter Going To A Town där vår ciceron eftertryckligt säger "yeah" efter versraden I'm so tired of America. Men stämningen i musiken är både energisk och orolig, och vi behöver ett lugnt sistanummer för att kunna gå ut från konserten. Vemodigt men ändå hoppfullt får vi alla sjunga med i Hallelujah tillsammans.

Nietzsche kontra Wagner på Folkoperan

Nej, de första tonerna vi hör är inte Wagner utan Bizets Carmen. Det är vad Friedrich Nietzsche njuter av under sin i övrigt sönderregnade vistelse i Sils Maria. Wagner, han har förpestat människorna och kulturen med sin musik och den underkastelse som den i slutändan leder till, deklamerar Nietzsche för oss. "Mild und Leise" bryter en sångerska innerligt in med, medan Nietzsche trycker kudden över huvudet för att slippa höra. Han berättar om en samtid som dyrkar Wagner och hans operor - nej, hans allkonstverk och deras specialbyggda operahus i Bayreuth. Det grandiosa i Wagners ambitioner får dock då och då svar i Nietzsches minst lika storhetsvansinniga utropande om att hans nästa bok kommer att göra alla andra böcker överflödiga!

Nietzsches avståndstagande från personen och fenomenet Wagner blir, vilket inte är så ovanligt, ännu kraftigare och varaktigare därför att han länge var innesluten i Wagners vänkrets. I handlingen flyttas vi tillbaka i tiden, då Nietzsche från att vara en beundrande student tas upp i Wagnerfamiljens vänskap och bjuds in att bo hos dem under flera perioder. Men ju mer Wagners popularitet växer, och ju mer han fördjupar sig i germansk nationalism, desto mer växer Nietzsches motvilja och det influerar i sin tur hans eget filosofiska världsbygge.

Folkoperans inscenering av Friedrich Nietzsches avståndstagande från den forne vännen Richard Wagner är ypperligt gjord på alla plan. Joakim Stens manus berättar historien utförligt, engagerande och med humor och variation som håller stämningen uppe. Musikaliska insatser varvas in för att illustrera, fint framförda av Folkoperans orkester, av sångarna Vilma Skäryd och Philip Hartman, och vid pianot Dmitry Tyapkin som förvandlas till Franz Liszt i ett av hans stycken som Nietzsche också underkänner som banal underhållning förklädd till virtuositet.

Mest lysande av alla är ändå Friedrich Nietzsche, fantastiskt gestaltad av Jonas Karlsson. När vi tror att mannen på scenen har tappat orden så är det aldrig skådespelaren, utan Nietzsche själv som hejdar sig inför det där värsta sveket som slutligen vände honom mot Wagner. Filosofen vi ser är oemotståndlig, såväl i sin megalomani som i sin småaktighet, och även om vi här och där kan ana luckor i hans slutsatser och personligt agg i formandet av hans filosofi, så har han vår sympati och vår uppmärksamhet från första till sista stund.

Länk till Folkoperans sida om Nietzsche kontra Wagner

Foto: Sören Vilks

Grande Mahogany på Fasching

Med den tunga funken i hitlåten Bop Your Head inleder Grande Mahogany sin session på Fasching. Över lekande gitarrsound och falsettsång á la Prince i Brixton Funk rör sig musiken vidare till det space:iga introt och den fina melodin i Thundercurls. Och det är inget fel i att låta som Stevie Wonder ibland, vi behöver det vänliga groovet fortfarande. 

Bandets sound förstärks då och då med inspelade slingor av röster eller andra ljud. Fågelkvitter inleder låten Love Is The King, följs åt av en harmonisk gitarr och blir till en sugande ballad. Let us dispense the rhythm börjar likaså sakta, men så slår kompet till som en krokodilkäft och den stora funkmaskinen tuggar igång igen, och SUPER ROCKER tar oss tillbaka till ett groovigt sjuttiotal.

Den långsamma Salford Softie har ett mer experimentellt sound i både uppbyggnad och sång, och jag gillar det. Sedan kommer en rockig version av Hey! It's Alright som skramlar tungt i alla instrument ända till slutet av ordinarie set. Men publiken vill ha extranummer! Bandet spelar Bop Your Head en gång till, och musiken bubblar så att det kokar i rummet. Låtarna liksom hela spelningen är korta men lovande. Framförandet har en viss närhet till kaos av det slag som skulle vinna på mer fokus, men på det stora hela har Grande Mahogany talang och inspiration till bra musik, och jag ser fram emot att höra mer från honom.

Sirât

Sceneriet är magnifikt: ovanför platt, sandig mark reser sig branta klippväggar som visar miljoner års sedimentlager. Där ställer de upp sitt batteri av enorma högtalare. Dansen startar: många dansar långsamt för de vet att det kommer att fortsätta hela dagen, natten, nästa dag. Men andra drivs till intensiva rörelser av  rytmerna som får hela jorden att skaka. Det känns nästan fel att fem ur den stora rörliga gruppen får namn - Bigui, Jade, Tonin, Josh, Steff. Vilka är de? Är de pålitliga tack vare sin kärlek till musiken? Eller är de farligt gränslösa? Genom det pågående ravet rör sig Luis och Esteban, far och son som letar efter dottern/storasystern som varit försvunnen i fem månader. Ingen där känner igen henne från bilden de visar. 

Nästa morgon kommer lastbilar med militärer till platsen. Det pågår oroligheter i landet - Marocko - och de dansande utlänningarna skall eskorteras bort. Nu hinner man fundera över det europeiska privilegiet som böljar fram på olika sätt. Man kan skaka på huvudet åt de vita människor som inte vill låta världspolitiken och lokalbefolkningen störa festen, som smiter från deras omsorger och förhandlar med andra behövande om den ransonerade bensinen de behöver för att ta sig till nästa fest, nära gränsen till Mauritius. Men minuterna av dans i filmens inledning har gett oss förståelse för hur rytmen är som en religion för de ganska slitna personerna som jagar genom öknen efter nästa rave. Luis och Esteban följer deras stora slitna husbilar i sin lilla silvergrå buss.

Uppkoppling mot internet och GPS är inte att tänka på, en karta finns fast vem vet vad som är väster eller söder när man dundrar fram över de torra markerna. Men bilfärderna blir en lek för de erfarna rejvarna, och för Esteban känns de spännande händelserna och underbara vyerna nog som ett fantastiskt äventyr.

Filmens dryga första halva är som en övning i att acceptera långsamma, oväntade vändningar och försjunka i dem. Men det var oro som drev Luis och Esteban ut på den här färden, och det onda kommer inte att lämna dem i fred i öknen. När sorgerna kommer så kommer de slag i slag, som grymma överraskningar. Smärtan är förlamande. Ändå är filmen Sirât mycket vacker, sevärd och minnesvärd.

Schmigadoon!

När man går vilse i skogen kan man hamna i något helt oväntat... men den här gången är det inte en häxas stuga eller något annat skräck-scenario, utan raka motsatsen, nämligen en harmonisk, färggrann småstad full av sprudlande glada invånare! TV-serien och namnet Schmigadoon! är en skämtsam variant på Brigadoon, vilket i sin tur är en musikal från the Golden Era av musikaler på 1940- och 50-talen, och minsann om inte lokalbefolkningen brister ut i sång och dans för jämnan! Detta är mycket förvirrande för Melissa och Josh, två läkare från den New York i vår tid, vilka dessutom grälade om sitt förhållande just innan de ramlade in i Schmigadoon. 

Precis som i många andra småstadsskildringar verkar allt löpa felfritt, förutom om någon kliver utanför sin förväntade bana och hela bygden sluter upp för att fördöma hen. Stadshotellet är mycket billigt, men Josh och Melissa är ju inte gifta så de får inte dela rum. Litet på trots efter grälet ger de sig också ut i staden för att träffa nya, trevligare partners. Oj, så illa det kan gå när stadens moraltanter och fäder till giftaslystna döttrar får vittring av vad som händer!

Huvudrollerna Melissa och Josh spelas av de två humorgenierna Cecily Strong respektive Keegan-Michael Key, och rollistan i övrigt är också bräddfylld med stjärnor från komedi- och musikalvärlden som Alan Cumming, Kristin Chenoweth och Jane Krakowski. Schmigadoon har färgerna och de aningen felaktiga proportionerna från nöjesfält och gör att den glättiga tillvaron har en viskning av klaustrofobi. Musikalnumren har melodier som är hommager till kända musikalsånger, lånade och skruvade på ett bra sätt, med slagkraftiga och smarta texter. 

I andra säsongen snubblar Josh och Melissa istället in i staden Schmicago, och nu stiger spänningen och underhållningsvärdet rejält. Den oefterhärmlige Tituss Burgess dansar in som berättare i en noir-historia som lånar friskt och skickligt från musikaler som Chicago (förstås), Cabaret (härligt sexigt), Hair (groovy!) och Sweeney Tood (hjälp!). Det är roligt i sig att se de flesta av invånarna från Schmigadoon i helt nya roller, med ännu läckrare låtar och verklig fara för Melissa och Josh. Det är ytterst sorgligt att den tredje säsongen inte blev av, trots att seriens skapare Cinco Paul redan skrivit tjugofem sånger för den. Dock finns det hopp om att alla tre säsonger kan sättas upp på Broadway redan i år, vilket verkligen vore något att se fram emot.

Sinners

Många älskar skräckfilm för skrämseleffekten, eller vampyrberättelser för romantiken i att leva för evigt och förstöra det man älskar. Men en skicklig regissör, som Ryan Coogler definitivt är, kan använda elementet av skräck och det specifika hotet från vampyrer för att bygga en historia som är större än sina delar. Redan de inledande scenerna i filmen Sinners ger en aning om djupet i berättelsen. Blodig och sårad vacklar unge Sammie Moore in i den kritvita kyrkbyggnaden där hans far håller söndagens gudstjänst. Genast ser fadern skräcken och faran som pojken med nöd och näppe undsluppit, samtidigt som vi i publiken i blixtsnabba tillbakablickar får en aning om vad Sammie har sett och aldrig kommer att glömma. På samma sätt, fast helt tvärtom, kommer vi i slutet av filmen att få se tillbakablickar på scener av glädje och hopp om något bra, innan katastrofen tar nästan alla.

Året är 1932, och tvillingbröderna "Smoke" och "Stack" Moore återvänder till sin hemstad Clarksdale efter sju år i Chicago. De har planer på att köpa och öppna ett hus för musik och fest, och de har pengar för att genomföra sina planer. För musiken frågar de sin kusin Sammie Moore som är en skicklig gitarrist, och den erfarne pianisten Delta Slim. De gamla skrönorna om musiker som säljer sin själ till djävulen vid ett vägskäl är här ett internt skämt, när en allvetande berättarröst berättar om hur begåvade musiker kan öppna dörrar mellan vår verklighet och andra världar och tider. Det är just vad vi ser under den underbara scenen i brödernas juke joint, när musiker och dansare från tidigare och kommande eror svärmar in och delar dansgolvet med människorna på plats.

Men Sammie Moores fantastiska begåvning lockar farligare gäster. Ett onaturligt monster med sina egna anor har tagit två lokalbor i besittning, och försöker lirka sig in på festen. Nu tillkommer dilemmat att de tre oönskade gästerna är vita. Hur kan de svarta människorna på festen avvisa dem utan att riskera att de kommer tillbaka med en lynchmobb? Det är här som filmen Sinners börjar fördjupa vampyr-motivet, efter att redan ha byggt upp stämningarna och persongalleriet med välvalda scener och repliker. Allt eftersom människor från festen blir bitna och smittade, blir deras egna motiveringar än mer trovärdiga när de försöker övertala sina gamla vänner om att bli insläppta på festen. Och varför försöker de hålla emot vampyrerna, när den vita lokalbefolkningen litet längre bort kan komma förbi och göra än värre saker mot dem när som helst?

Även när blodet droppar och striderna mellan de levande och de odöda blir intensiva, är det fortfarande inte actionkänslan som är viktigast, utan hur varje person kämpar för att överleva på sitt eget sätt, av sina personliga anledningar som kanske börjar nötas ut under kampen. Kan det sluta väl? Det enda vi fick veta från början var att Sammie överlevde, med skador som går djupare än huden.

Daniel Karlsson Trio på Fasching 2026

Daniel Karlsson Trio har gett ut ett par skivor som låter mycket bra, och även om jag inte kan dem tillräckligt väl för att komma ihåg låttitlarna kände jag igen det fina soundet från Sorry Boss under konserten på Fasching. Från Daniel Karlsson konstanta, pärlande piano skalar bas och slagverk upp (och ned) till högre tempo, eller bara mer intensitet. Det är förstås inte konstigt, men mycket härligt, att musiken låter extra livfull på en konsert. Vid flygeln skruvar Daniel Karlsson fram ljudeffekter som gör att den samspelta trions ljud låter ännu mer organiskt framvuxet. Vi i publiken vill så gärna applådera men hinner inte, för knappt har en låt slutat så börjar nästa.

Efter ett tjugotal minuter är det äntligen paus för mellansnack så att vi får klappa! Sedan får vi veta att bandet nu skall spela låtar de aldrig spelat live förut, efter att de repade igår. Verken i fråga heter Comfort Zone, som har ett skönt gung, och The Fox, som verkligen låter som att de jagar fram. Även om de inte sitter lika säkert som de äldre låtarna så är de bra. Men i den mer etablerade repertoaren kan ensemblen slappna av och breda ut sig, och det ligger stort värde i det. 

Vi får fler av de kända låtarna både före och efter paus. I en av dem är det Christian Sperings fina basspel som får inleda och driva musiken, medan piano och slagverk smyger in och stöttar då och då från var sitt håll. Sedan följer en låt så mjuk som ett moln, och sedan en mycket stillsam låt, sparsam med toner, där Fredrik Rundkvist bidrar till mystiken med särartade ljud från trumhörnan. 

Ledsen, bossen, nu är det dags att klocka ut. Daniel Karlssons roliga pianointro till Clock Out känns som att rusa i cirklar vid stämpeluret tills man får fly ut i världen. Det är sista ordinarie låten, men vi får ett extranummer som heter Moderato för att den är litet lagom av allt - fyrtakt, ingen reverb, normal. Det låter som en sådan där svensk jazzlåt med stämning av sommarkväll. Det tackar vi för i snöslasket. En fin avslutning på en väldigt bra och välbehövlig konsert.

Jordens hjärta/Eatnama váibmu på Operan

Sjungen på nordsamiska (med svensk text) får vi se och höra den samiska skapelseberättelsen, där skaparen Ipmil kallar fram sina barn Beaivi (Solen) och Mánnu (Månen) för att lysa över världen som hen skapar av en rens kropp. Beaivi är en hel barnkör som sjunger och dansar över scenen, men Mánnu är en svartglittrande gestalt som sjungs helt fantastiskt av countertenoren Jan Jakub Monowid.

Av solens två söner älskar Njáveš den ljusa, frodiga jorden, och brukar den tillsammans med sin hustru Beaivinieida som kan kalla till sig renarna med sin jojk. Brodern Háhčes däremot längtar efter att utforska nya världar, och följer med Mánnu till det mörka riket. Men där trivs inte hans hustru Mánuneida, trots att hon är månens dotter, och de båda ger sig upp till den solbelysta ytan där Njáveš och Beaivvinieida bor.

Trots att Mánuneida är avog, avundsjuk och missunnsam mot Njáveš och Beaivvinieida, kan man tycka synd om henne som inte känner sig hemma någonstans, inte kan locka renar med jojk, och inte ens höra jordens hjärta (och hennes många spännande sångstycken framförs mycket väl av Minna Tägil). Men hennes ilska driver de båda bröderna till fiendskap mot varandra med ett sorgligt slut. Ipmil blir rasande över vad människornas girighet har åstadkommit, när hen hade gett dem allt de behöver! Ipmil vill dränka hela världen i vatten, men Beaivinineida lyckas vädja om förlåtelse och räddar så världen till slut.

Scenografin på Kungliga Operans stora scen är ett under av kreativitet; som en tecknad bok som fått så mycket liv att man vill flytta in i dess sagor. Musiken är fantastiskt vacker och följer känsligt handling och sångare, vilket inte är överraskande när det gäller en så skicklig och inkännande kompositör som Britta Byström. Jordens hjärta/Eatnama váibmu är en modern klassiker, väl värd att sättas upp många gånger igen på Kungliga Operan och andra scener.

Länk till Operans sida om Jordens hjärta

Foto: Sören Vilks

Årets bästa musik 2025

Bra musik gör gott för själen. I år for jag till Berlin för att höra en musiker jag verkligen beundrar, Benjamin Clementine, då det inte verkade som att han skulle komma till Sverige och spela. Vilken upplevelse! Två dagar senare gick jag från den ena ytterligheten till den andra: från en personlig och yvig singer/songerwriter som inte är främmande för att improvisera, till den precist komponerade och framförda operan Akhnaten vars musik var minimalistisk men ensemble och scenografi magnifik. Underbart!

Två månader senare kom Tyskland till mig i form av ytterligare en musikalisk höjdpunkt: Kraftwerk, vars välkalkylerade musik har ett djupt groove och imponerade desto mer för att den lät perfekt även från utomhusscenen.

Redan innan dessa konserter hade jag hört fantastisk musik i mindre format, när Tobias Wiklund spelade på Fasching. Tillika på Fasching hörde jag en långtida favorit, Yazz Ahmed, och senare på sommaren det turkiska funkbandet Ayyuka. 

Funkigt lät det också om Nile Rodgers & Chic, och likaså från bandet som hyllar honom med sitt namn och sin stil, Say She She. Ytterst dansanta i en annan genre är Siberian Hotheads. Jättetung var konserten med Die Krupps. Och i år gjorde Kamraterna en riktigt bra uppsättning av operan Spader Dam. Men den allra bästa operan såg jag under de sista dagarna av året, den nyskrivna Jordens Hjärta. Den borde (också) bli en klassiker och spelas på många olika scener framöver!

Say She She på Debaser

Say She She börjar sin konsert ytterst långsamt med den korta låten Collage, följt av Forget Me Not som är härligt släpig men ändå funkig tack vare den tunga basen. Den funkiga basen är förstås en av de viktigaste ingredienserna i Say She Shes sköna sound, och tillika den som klarar sig bäst i Debasers skramliga lokal. De vackra harmonierna i tjejernas sång går tyvärr inte fram lika bra, men låtarna är ju så bra att stämningen ändå är hög genom hela konserten. 

Musiken på nya skivan Cut & Rewind är precis lika väl skrivna och producerad i den 70- och 80-talsstil vi gärna kan få höra mer av även idag. Med underbara Prism från förra skivan inflikad får vi en rad av nya bra låtar: Disco Life, Take It All och den mjuka, välkomnande Under the Sun (vars somriga sound inte heller kommer fram så väl som man skulle önska). Tempot ökar igen i hitten Reeling, och Cut & Rewind stegrar sig till ett härligt kaos.

När bandet är så väl förankrat i det bästa soundet från 70- och 80-talet, passar det bara bra att varva in covers från eran, som Jackson Sisters I Believe In Miracles, följt av dansvänliga Chapters och Questions, lika funkiga de. Nyaste singeln Shop Boy (som handlar om glädjen i att swipa till höger, får vi höra) har ett litet mer avant garde-sound, som följs väl upp av nästa cover, Slippery People av Talking Heads som nu får den fina Say She She-behandlingen. Ett annat perfekt par är den lätt psykedeliska Astral Plane som följs av en cover på The RAH Bands Messages From the Stars.

   

She Who Dares är ett upprop för starka kvinnor, men jag hade gärna hört den ännu starkare rebellandan i NORMA. Nåväl, som extranummer får vi ännu mer glädje och kärlek i den fantastiska C'est si bon och den uppmuntrande Do All Things With Love. Låt oss hoppas att hela världen inspireras av både text och musik från Say She She, och att de själva fortsätter att spela länge till.

Black Lodge på Folkoperan

Vanlig logik och regler gäller inte i the Black Lodge i David Lynchs värld. Det mesta är skrämmande för en o(fri)villig besökare, men man kan ana att där finns en egen, helt annorlunda logik och att man kan behöva underkasta sig den. David T. Littles opera Black Lodge använder sig av element i den stilen, även fusionerat med William S. Burroughs mytologier och det buddhistiska mellan-tillståndet bardo. I inspelade sekvenser får vi se skeenden från ett sådant ställe bortom normaliteten, men också halvt hemtama platser där människor beter sig underligt.

Filmen visas bakom ensemblen på scenen; en stråkkvartett till höger och till vänster keyboard, bas, gitarr och trummor. Allra längst till höger står mannen i ljus kostym som vi också ser på filmduken, tenoren Timur Bekbosunov. Musiken de spelar är hög och intensiv. Från slitna rum förs den unge mannen till ett operationsbord, där han spänns fast med remmar och en luftig men olustig hjälm kring huvudet. Kvinnan som har dansat i flera upplagor på vägen in täcker honom i lera, efter att först ha plockat små symboliska föremål ur fickorna på hans ljusa kostym. Föremålen bakas in i ett fågelbo av halm i lerkokongen, och dras sedan långsamt ut i en body horror-sekvens.

Den slamriga musiken övergår i harmoniska toner och en ljus berättelse om barndomen, i ett soligt, friskt växande landskap. Men de ödesdigra föremålen finns kvar, och en röst från djupet uppmanar till att se djupare. Nu börjar en ny resa inåt, mot smärtpunkten som allt kretsar kring. Vägen dit går ytterst, ytterst långsamt, i en dans och till en musik som båda är psykedeliska, där spegeleffekter gör dansarna till något o-mänskligt, litet otäckt men svårt att slita blicken från.

Foto: Jason Williams

Om förlåtelse eller förlösning inte går att få, går processen ett varv till, och sedan ett varv till, i nya skrämmande eller fascinerande eller hopp-lösa omlopp. Det är osäkert om det finns någon väg ut. Men det är svindlande att få vara med på resan.

Länk till Folkoperans sida om Black Lodge

Länk till David T. Littles sida om Black Lodge

Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp på Fasching

 Jag kanske har missat några och räknat fel, men det är minst elva musiker på scenen när Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp spelar. Det finns två av de flesta instrumenten, och de står mot varandra på var sin flank utifrån och in - vibrafon, elgitarr, ståbas, percussion - och därtill finns fiol, trombon och horn i bandet. De börjar med en långsam ton, nästan som att de stämmer instrumenten, ett enträget fiolsolo läggs ovanpå, men snart exploderar introt i vild, energisk musik från alla instrument, från alla håll. Energin är som hämtad från punken, men mindre kaotisk och litet mer samspelt. Det är inte kaos utan karnevalsstämning. Soundet är bullrigare och intensivare än på plattorna, och jag känner inte igen fler låtar än Beginning med sina intrikata rytmer, och So Many Things To Feel Guilty About. Men trots att Orchestre Tout Puissant de Marcel Duchamp har ett distinkt sound är låtarna varierade, och mycket medryckande. Vilken fest!

The Cave av Steve Reich och Beryl Korot på Folkoperan

I Abraham möts tre av de stora världsreligionerna. På 1990-talet, med Irakkriget i världsmedvetandet, skapade Steve Reich och Beryl Korot ett allkonstverk som de redan då såg skulle samla lager av betydelse när nya referenspunkter dök upp i samtiden. Här och nu ser vi verkligen det, och det gör det extra givande att se bilder från en tid som nu känns oskuldsfull, och höra ord som inte nödvändigtvis bär på sorg, hat och taggar som de kan göra idag.

Verket inleds med musik som knattrar som en skrivmaskin, medan fem skärmar visar Bibeltexten om Abram, hustrun Sarai och tjänstekvinnan Hagar på engelska, tyska och franska - en variant på den flerspråkighet som hörs i verket. Därefter följer, interfolierat med fler citat ur Bibeln, fem frågor och de svar de har fått:

Who is Abraham?

Who is Sarah?

Who is Hagar?

Who is Ishamel?

Who is Isaac?

I första akten är det judiska forskare som har tillfrågats. Med stor skicklighet och kreativitet har Steve Reich hackat upp deras svar och låter instrumenten följa deras språkmelodi. Det är fascinerande hur deras ord får en högre vikt när de upphöjs till sång - fascinerande och vackert i sin repetitiva stil. De talandes ansikten visas på en av skärmarna, och på liknande sätt som med musiken har Bery Korot klippt ut en detalj i bilden och förstorat den på de övriga skärmarna.

Mot slutet av akten övergår musiken och bilderna i filmer från Hebron; närmandet och sedan instigandet i den byggnad som innesluter grottan Makhpela som har gett verket dess namn. Den grottan köpte Abraham som begravningsplats åt Sarah, han är själv begravd där, och myten säger att han fann att även Adam och Eva var begravda just där.

Andra akten inleds med filmen av en shejk som sjunger Sura 3 ur Koranen, visad på de fem displayerna i original och på de tre europeiska språken. Nu vänds historien ett halvt varv, när arabiska forskare framför hur Abraham var muslim, då han underkastade sig Gud. Men precis som i första akten berättar de också om sina personliga relationer till dessa personer som är viktiga för många - Ismael som är den förstfödde och urfadern till de arabiska stammarna.

Det är litet sorgligt, nästan pinsamt hur tredje aktens amerikanska intervjuobjekt till en början verkar ovetande om Abraham och berättelsen vi fortfarande hör berättas. Det beror ju självklart på vem man väljer att intervjua, men de överraskade kommentarerna speglas även i de diskreta publikdiskussionerna jag kunde höra i pausen. Tack och lov flyttas frågan över till såväl kunniga religionshistoriker som hängivna kyrkobesökare vilka kan ge mer intelligenta och inkännade svar på de fem frågorna. En av dem är glädjande nog den kände vetenskapsmannen Carl Sagan som visar sin goda kunskap om de historiska förhållandena kring Abraham.

Förutom att intervjusvaren skickligt dubbleras och ackompanjeras av orkestern Gränslandet, finns också fyra sångare på scenen som ibland sjunger delar av texten. Den röst som bäst fungerar för det är David Risbergs. Särskilt i andra och tredje akten, då intensiteten i musiken stegras, är det svårt att höra de inspelade svaren, men det går att hänga med väl tack vare det generösa programbladet som man gärna bör läsa innan.

The Cave av Steve Reich och Beryl Korot är verkligen ett mästerverk, och det är inte mindre heroiskt av dirigenten Christian Karlsen att ro det hela i land. För den entusiastiska publiken var detta en upplevelse att minnas.

Länk till Folkoperans sida om The Cave

Yazz Ahmed på Fasching

Med eteriska syntklanger virvlande kring hornet inleder Yazz Ahmed konserten på Fasching med She Stands On The Shore, som handlar om Siduri, en klok gudinna i Gilgamesh-eposet. Därefter följer nästa låt från nya skivan, titelspåret Paradise In The Hold, inledd med stramt trumkomp där trumpeten anslutar, likaså återhållen, men sedan mjukas upp och även mynnar ut i ett vibrafonsolo. Vidare från albumet, vidare i konserten följer Mermaids' Tears, som tyvärr låter litet anonym, med väl mycket eko på trumpeten och en känsla av att alla instrument drar åt olika håll. Det vägs väl upp av sista låten på första set, Her Light, som startar snabbare och bär på en energi som håller i även när ensemblen drar ned på tempot i mitten, och mot slutet släpper in mer kaos i musiken.

Genom hela spelningen berättar Yazz Ahmed kortfattat men generöst om vad som inspirerat hennes musik. Al Naddaha är en - farlig! - egyptisk siren som finns i Nilen, och jo, låten med hennes namn låter gungande och lockande, när trumpet och vibrafon spelar en del unisont, och sedan basisten Dave Manington respektive vibrafonisten Ralph Wyld levererar var sina skitbra solon. Wyld plockar sedan fram två trägalgar omgjorda till stråkar och gnider fram spännande ljud från sidan av vibrafonen. Nu är ekot kring trumpeten väl balanserat och gör soundet bättre. Yazz Ahmed har verkligen skapat en egen och fruktbar jazzfåra med orientaliska harmonier och melodier.

Med syntkomp, arabiska körer och handklapp lotsas vi in i Yazz Ahmeds senaste låt, My Heart Will Not Forget You. Den är en av de låtar som gör sig bättre på aningen bättre på scen än på skiva, då den har mer energi och närvaro än en inspelning. Annars är det tvärtom med en del andra låtar, som tappar i fokus och blir litet lösa i kanterna. Men de två sista låtarna har skärpa och nerv: A Shoal Of Souls som är inspirerad av sufism, av konstnärern som gjort skivomslagen, och av alla som förlorat livet när de försökt korsa Medelhavet eller Engelska kanalen. Låten börjar med ett långt skimrande intro från vibrafon. Trummorna ansluter i en form av marschtakt, och melodierna som ensemblen sedan ger sig ut i är samspelta och sammanhållna. Extranumret The lost Pearl är en skönt gungande, en stafett mellan stämmorna och en lek med rytmer som tydligt och säkert slår om från orientaliska klanger till funk och sedan sätter ett självsäkert stopp på den spännande konserten.

Tosca på Folkoperan

I det föredömligt fylliga programhäftet till Folkoperans uppsättning av Tosca får vi inte bara en personlig förklaring av musiken av folkoperans musikaliska chef Henrik Schaefer, utan också en gedigen genomgång av den politiska situationen i Rom vid tiden för operans handling. Den före detta konsuln Angelotti vars flykt inleder hela förloppet, den maktfullkomlige polischefen Scarpia - deras fiendskap på liv och död motsvarar politiska stridigheter på nationell nivå, och när människor tvingas att välja sida riskerar även de sina liv. 

Blotta misstanken om att en av operans huvudpersoner, målaren Cavaradossi, har hjälpt Angelotti, ger Scarpia anledning att tortera honom för upplysningar, och via ondsinta intriger också lägga an på Cavaradossis älskade Floria Tosca. På Folkoperans ödsliga scen framstår de båda älskandes plåga så mycket tydligare, i deras ikoniska arior. Under Scarpias lystna blick sjunger Floria Tosca om hur hon förut hade konsten, och kärleken till sin Mario Cavaradossi. I fängelsecellen minns Cavaradossi de kära besöken av sin älskade under den stjärnklara himlen. Vackert, men närmast outhärdligt, för nu har de båda förlorat allt detta på grund av andras intriger. Än mer skär det i hjärtat när de båda till slut möts och ivrigt planerar sin flykt, medan vi åskådare vet att det inte kommer att lyckas. Och miljoner människor runt hela jorden genomlever samma smärtor än idag, på grund av människors girighet och maktspel.

Det låter inte helt lyckat under första akten när orkestern befinner sig på var sin sida av scenen, och även efter att de har sammanförts och kommit bättre i takt med varandra hörs en del störande felspelningar. Men det är ändå originellt, spännande och i stort sett vältänkt att stryka alla stråkar och framföra musiken med en stråkorkester, särskilt som det gör musiken litet mindre harmonisk och tidvis mer kaotisk, i samklang med handlingen.

Den mest magnifika rösten i föreställningen tillhör ändock den grymme Scarpia, eller snarare den gode sångaren Marcus Jupither. I de brutala utsagorna utökar han musikens inre motsägelser, men i partierna där han vänder sig till Tosca är rösten så mjuk och smeksam, verkligen vacker. Tänk att den hemskaste rollen kan ge kvällens största behållning!

Länk till Folkoperans sida om Tosca

Foto: Mats Bäcker