Hey Nostradamus! av Douglas Coupland

I efterdyningarna efter 11 september-attacken gick Douglas Coupland till en annan traumatisk händelse längre bak i tiden, Columbine-massakern - och skrev en bok som faktiskt bär på ett upplyftande budskap. Jag, som läser Couplands böcker för att få förståelse och tröst i en krånglig värld, är jätteglad för det.

Boken låter fyra olika personer föra ordet. Den första är Cheryl, ett av offren för massakern. Hon blev en nationell martyr för den kristna ungdomsrörelse hon hörde till, men när hon själv berättar sin historia är den inte så enkel. Hon talar till oss efter döden, från ett limbo där hon också kan höra andra människors rop till Gud. Att höra Cheryls funderingar om dem, har en terapeutisk effekt. Den ligger inte så mycket i det faktum att Cheryls tillstånd lovar ett liv efter döden, utan i de olika bönerna om förlåtelse och hjälp, eller de ilskna fördömanden av skyttarna: i alla de olika reaktionerna som antingen är oförsonliga eller som försöker att förstå det som hänt. Det är tröstande att se hur vi människor är kapabla att hantera hemska händelser.

Men vad Cheryls pojkvän Jason i sin tur berättar är att han förstår hur nära det är att vem som helst av oss blir en mördare. Är det sant? Eller är det läxan han lärde sig när han plötsligt blev en av de misstänkta efter massakern? Händelserna vred läget i hans familj från dåligt till ännu sämre, och elva år senare lever han planlöst och utan närmare relationer.

Och ändå kan Douglas Coupland gjuta hopp i de skadade liven som blev kvar efter massmorden i skolan. När han beskriver hur Jason träffar Heather, och de två från första början svarar på varandras repliker ur en egen värld som de bygger upp medan de pratar, är det så naturligt men ändå så fantastiskt att det blir ett mirakel som man kan tro på.

Medan jag läser den här elfte av alla Douglas Coupland-böcker som jag har läst och älskat börjar jag fundera på hur han skriver. Han har inte en strängt realistisk stil, men placerar ut konkreta fysiska detaljer och precisa beskrivningar av känslor i berättelsen. På så sätt kan man identifiera sig med personerna som människor med besvikelser men strategier för att handskas med livets svårigheter. Visst finns det förenklingar i hur han beskriver depressioner och vägarna ut ur dem, men det finns ändå en känsla av befrielse och möjlighet i hur han paketerar och presenterar dem. Materiella ting och vita lögner är något som kan få en att orka vidare tills tomrummet i själen har fyllts hjälpligt.

Fler böcker av Douglas Coupland:

Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic

JPod

The Gum Thief

Martin Wickström på Angelika Knäpper Gallery

Genom utställningslokalen löper en rad av utställningsskåp, glaslådor på höga ben som visar sitt innehåll på bekväm höjd för oss åskådare. De innehåller minnen och delar av Martin Wickströms utställningar under hans 35 år som konstnär, och de är i sig själva souvenirer från andra tider. Förutom de att de staplade plastföremålen har tappat sin spänst, är det inte använda och slitna minnessaker vi ser; de är färgglada och ser nästan nya ut. Jag blir inte så intresserad av vad de kan säga. De minnen de bär på betyder säkert något för Wickström, men inte för mig.

De tavlor som hänger på väggarna går däremot att läsa som berättelser, var och en. Motiven och glöden i färgerna får dem att se ut som att de bär på var sin berättelse. Några av dem är uppförstorade svartvita foton av semesterbilder från sextiotalet. Många visar fasader av bostadshus på Manhattan. Nyanserna är rika och mättade. Man ser litet av hemmet innanför fönstret och kan försöka föreställa sig livet som levs där innanför. Men man står utanför och är inte inbjuden. Tillsammans med utställningens titel, Not Dark Yet, skapar det en vemodig stämning att förlora sig i. För mig är glaslådorna med prylar onödiga, ja, faktiskt för mycket. Målningarna är den stora behållningen.

Länk till Angelika Knäppers sida om Martin Wickström

Fem kända musiker döda i seriekrock på Dramaten

Fem gånger har han kört över grävlingar, säger berättarrösten under inledningen. Grävlingar är ganska stora och tunga, och vilken som helst av gångerna kunde turnébussen ha vält. Men varje gång var det grävlingen som dog, och Tropicos kunde åka vidare. Nu har de samlats för ett minnesprogram efter 35 år tillsammans. Men grävlingen dyker upp på scenen då och då, som en påminnelse om döden och om att allt kunde ha varit annorlunda.

I sina tjusigt zebrarandiga dansbandskostymer kommer de gamla bandmedlemmarna in och slår sig ned i sofforna i väntan på att programmet skall börja spelas in. En fumlig kamerakille (Omid Khansari) kommer in och försöker få några soundbites att lägga ut på webben i anknytning till programmet. Musikerna är trumpna och frågorna löses upp i nonsens. Åh nej, skall pjäsen gå förlorad i slapstick och billiga skämt? Men så tar samtalet fart mellan musikerna, och vi får se och höra det som är John Ajvide Lindqvists starkaste sida, att beskriva ödesdigra ögonblick mitt i vardagslivet.

Av männens pikar står det klart att de har haft olika drivkrafter och ambitioner under åren de spelat tillsammans. De två låtskrivarna (Pierre Wilkner och Magnus Ehrner) vill egentligen få erkännande för att de spelat folkmusik de senaste åren. Och förresten, hur mycket mer än de andra drar de egentligen in på STIM-pengar? Stilige sångaren Roland (Reuben Sallmander), kvinnornas favorit, har han någonsin trott på kärleksorden han sjunger? Och var det egentligen någon mening med att åka runt, runt i Sverige och spela för människor år ut och år in? De här diskussionerna/grälen är skrivna med träffande tonfall och låter äkta. Det enda som är jobbigt är när rollfigurerna pratar förbi varandra; alla håller sin egen konversation och lyssnar inte på de andra. Det är rörigt och fånigt. Men det blir fler tillfällen när en person i taget får sjunga ut, trovärdigt och tänkvärt.

Och genom alla diskussioner drar om igen en stämning av att allt kommer att ta slut i skräck snart. Det sker i form av den uppdykande grävlingen, eller i form av John (Jan Waldekranz) som gör miner och hasar som en vålnad över scenen. Han beter sig konstigt - skall man ta det på allvar? Hur länge skall man hålla fast vid normaliteten och låtsas som ingenting? Hur mycket kan man såra varandra med gamla minnen innan allt tar slut?

På knappt en och en halvtimme hinner stämningen stiga och allvaret dras åt. Med undantag för de fars-artade scenerna i början är det en tät föreställning, mycket spännande och helt klart sevärd.

Länk till Dramatens sida om Fem kända musiker döda i seriekrock

Foto: Roger Stenberg

Hamish Fulton på Galleri Riis

Utställningen har namnet Pedestrian Crossings Considered as Works of Art. Det är dock mer än bara några kliv över en gata som krävs för att Fulton skall kalla det för konst. Under sina 40 år som konstnär har Fulton genomfört såväl långa och ansträngande marscher på exotiska platser som kortare turer i hemstaden London. När jag snabbläser hans biografi och blickar in i galleriet låter det förmätet, men ju fler av verken jag ser, desto mer övertygar han mig om att det är konst.

Ett verk kan bestå av ett (endast ett) fotografi av vandringens slutmål med några rader förklarande text. Ett annat verk kan vara raka blåmålade pinnar satta så att de bildar fyra stiliserade bergstoppar, som representerar en annan resa. Med blyerts står några berg i Lappland inskrivna i ett rutmönster direkt på väggen.

Varje verk är alltså en sammanfattning av en resa till fots. Dagar, kilometer, svett, skoskav, sol i ögonen, tung packning, och säkert några ögonblick av skönhet och reflektion. Kan man sammanfatta det med en tavla? Inte ens hundratals bilder från alla timmar och alla vinklar kan helt fånga allt vad en resa innebar. Men något i formatet och det enkla tilltalet gör att varje bild får en tyngd som jag stannar upp inför. Den säger tillräckligt mycket för att jag både skall förstå litet om hur resan var, och för att jag skall vilja veta mera. Att ha ett av de här på verken skulle stimulera fantasin åtminstone i några år framöver. Den som gör en resa har något att berätta. Det som fascinerar är att Hamish Fulton inte berättar allt, utan låter oss fylla i mycket själva.

Länk till Galleri Riis' sida om utställningen

Lycka på Stadsteatern

Några saker kan avskräcka från Lycka: att rollfigurerna på potentiellt flummigt manér har namn efter sina skådespelare, och att pjäsen är fyra och en halv timme lång. Men att personerna kallades med samma namn som den som spelade gjorde det nog lättare att hålla reda på vem som var vem, när man pratade om någon som inte var där.

Tjechovs pjäs Platonov är inte bara uppdaterad till modernt språk, utan till den sortens personliga, detaljerad och lätt övermodiga tal man vågar sig på när man är litet berusad. Inte fyllesnack, utan ärliga och välformulerade repliker, om än litet omständiga ibland.

Platonov/Fredrik Lycke som står i centrum är en självupptagen och irriterande typ, men med tillräckligt mycket charm för att dra till sig allas uppmärksamhet och mer än så. Men runt honom pågår också andra intriger och sidohandlingar som är viktiga för de andra rollfigurerna. Den långa första akten utgörs av tre fester i rad, och det är faktiskt underbart att få vara på fest "via ombud"; slippa att själv dricka och dra upp gamla kärleksbekymmer, men se några andra snubbla omkring och retas med varandra. Alla skådespelarna är väl samspelta och säkra även när de sluddrar och faller varandra i talet (eller i famn). Absolut allra bäst är Jörgen Thorsson, fantastiskt rolig i sina fysiska uttryck och i sina snärtiga replikväxlingar. Jätterolig på rakt motsatt sätt är Emelie Jonsson, spänd och tillknäppt och alltid på väg att bli lurad av jobbiga Fredrik.

Efter paus är det fortfarande långt kvar! Då är festen över, och baksmälla, ånger och grusade planer ändrar tonen. Fortfarande är alla scener, dialoger och tystnader av högsta klass, men när nu pjäsen blev så väldigt lång önskar jag att man strukit ned här och där. Men ändå - har man fyra och en halv timme att sätta av till teater, så är Lycka bland det bästa man kan få! Det märktes också när ridån föll vid halv elva: gamla och unga visslade, stampade i golvet och ställde sig upp för att applådera entusiastiskt. Lycka på Stadsteatern är både en bubblande fest och teater av högsta klass.

Länk till Stadsteaterns sida om Lycka

Foto: Carl Thorborg

Der Schwimmer av Zsuzsa Bánk

Det är 1956, och i Ungern skruvar den socialistiska diktaturen åt förtrycket. Utan att säga något till sin familj, kanske på impuls, lämnar Katalin sin familj och flyr till Väst. Kvar och utan mark under fötterna blir maken och de två små barnen. Det är den äldsta dottern Kata som berättar historien om hur de flyttar mellan släktingar som kan ta emot dem.

Det faktum att modern är borta är kanske tänkt att bara märkas som undertryckta känslor och en brist på stabilitet. Men jag tycker inte att boken lyckas visa det. Den blir en någorlunda intressant barndomsskildring, där händelser radas upp utan att ge något avtryck i det som kommer efteråt: de måste flytta från en by för att fadern haft en affär med en gift kvinna; de flyttar till släktingar som har en vingård vid en sjö; kusinen blir förälskad och får hjärtat krossat; de flyttar till farmor för ett tag. Ingenting fäster eller berör, för allt är berättat med en väldigt distanserad ton. Berättaren själv, Kata, är märkligt inaktiv. Hon berättar mycket om vad lillebror Isti gör, men nästan inget om vad hon själv gör eller tänker. Det verkar som att flera år passerar, men inget av barnen går i skolan.

Jag känner igen den distanserade berättarrösten från andra tyskspråkiga böcker som har fått litterära priser: Die Mittagsfrau av Julia Franck och Der Vorleser/Högläsaren av Bernhard Schlink (där jag tyckte att den passade). Nykter saklighet kan vara effektivt och nog så engagerande, men i det här fallet förloras det personliga tilltalet, och det är synd.

Shame

Att få sex så ofta man vill kan vara något att skryta med i vissa umgängen. Det är macho att alltid vara redo, och att kunna flirta sig till en snabbis med en attraktiv person man just träffat i en bar. Men Brandon Sullivan (Michael Fassbender) skryter inte med sina erövringar. När han får napp på kvinnan som hans chef misslyckats med att ragga upp, berättar han det inte dagen efter. Ännu mindre pratar han om de prostituerade han beställer hem på kvällarna, eller internetporren, även om den dyker upp på företagets internkontroll. Varje dag snabbt, kravlöst sex, som Brandon konsumerar utan att ens verka njuta av det. Precis som för Michel Houllebecqs huvudpersoner är sex en klåda som måste klias, en drog som inte längre ger någon kick utan behövs för att inte sjunka ned på minus.

När Brandons syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in till honom kan han inte tillfredsställa sina behov som tidigare. Sissys påträngande behov av närhet och förvirrade kärleksproblem skakar inte bara om Brandons rutiner, utan rör även upp de känslor han själv verkar ha försökt dämpa med stora doser sex. Under ett uppträdande på en bar sjunger Sissy en innerligt sorglig version av New York, New York - en klassisk sång som handlar om att längta till något levande och glittrande. Nu är syskonen verkligen i New York, men vad var det för plats i Irland de kom ifrån? Under Sissys sång börjar Brandon gråta.

Michael Fassbender är en väldigt bra skådespelare. Han spelar inte en snuskhummer, han spelar en man som har kopplat bort sina känslor. Han har inga relationer; ingen vän att tala med, inga föräldrar att vända sig till, ingen annan än den påträngande Sissy. Han är en drogmissbrukare som börjar tröttna på sitt beroende, men inte kan bryta det. Och ibland glöder han till, när suget och spänningen slår in på samma gång. Shame är en sorglig men bra film, en bra historia i gråtoner spelad trovärdigt och gripande.

Susanne Johansson (fd Simonsson) på Galleri Magnus Karlsson

Samlingsnamnet för utställningen är One Wing, och det är också namnet på två av tavlorna. De visar en gestalt med uppsträckta armar, kanske en ängel, kanske en Nike. Det ena motivet är i svartvitt, det andra i nyanser av rött och en del gult. Speciellt det röda verket påminner om Cecilia Edefalks vördnadsbjudande änglar. Men de övriga av Susanne Johanssons verk utvecklar ett helt eget drag av transcendens, som är lika fascinerande.

Tavlorna är målade oskarpt, ibland som foton av något som rört sig eller dubbelexponerats. Det gör att de ser ut att inte helt höra hemma i den här världen. En del motiv är inramade av bakgrunder utan detaljer, som om de vore åtskilda från verkligheten eller kanske är hela verkligheten, den enda som finns. Att de gestalter som finns med oftast är barn och dockor bidrar till den känslan: som barn har man lättare för att tro både att detta rakt framför är det enda som finns i världen, och likaså att det kan dölja sig en hemlighet bakom en sprucken snövall.

I en videofilm berättar Susanne Johansson själv om sin konst och sina ambitioner med den. Det hon berättar låter mycket mer jordnära än vad jag själv tänkte när jag såg tavlorna. Hon byggde en labyrint av lådor vända åt olika håll, och har målat av den ur olika vinklar för att undersöka rumsligheten. Jag ser varje låda som ett fönster till en annan dimension. Kanske var det inte alls det hon menade. Men hennes suggestiva teknik gör att jag känner mig som ett av barnen som ser en hemlighet i en låda, och den känslan vill jag inte vara utan.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Susanne Johansson

Zehetmairkvartetten i Konserthuset

Äntligen, årets första stråkkvartett i Grünewaldsalen! Zehetmahirkvartetten gav oss tre verk av varierande karaktär. Det första var Mozarts Stråkkvartett i G-dur KV 156 (1772), alltså ett tidigt verk, skrivet av en tonåring. Förstås inte vilken tonåring som helst, utan den musikaliske Mozart som redan hade lång erfarenhet av musicerande och komponerande. Det är ett banalt men glatt stycke, och kvartetten spelade det lika lätt och luftigt som det var skrivet.

Nästa verk var Paul Hindemiths Stråkkvartett nr 4 op 22 (1921), som spelades återhållet. Jag tyckte om hur intensiva partierna i pianissimo blev av det, men det betydde också att några av de mer hetsiga satserna förlorade litet av sitt intressanta framåtdriv. Men det saknades absolut inte variation mellan starkt och svagt för det, och på ett sätt blev verket lättare att tycka om.

Beethovens Stråkkvartett F-dur op 135 (1826) följde efter paus. Musiken skrevs sent i Beethovens liv, endast ett år innan han dog, och låter bitvis mycket modernt för sin tid. Liksom Mozart-stycket börjar musiken lekfullt och glatt, men låter instrumenten pröva sig fram och leka med och mot varandra. Mot mitten av verket kommer ett parti där stråkarna får ropa ut i skarpa ackord, som skärande skrin. Men så tar skönheten överhanden igen, med en tyngd som antyder allvar på ett gott sätt.

Som extranummer fick vi ett stycke jag kände igen men inte kunde placera! Avbrutna av takter i raskt pianissimo lät stråkarna som ett kavalleri i galopp. Det var en bra avslutning!

Caprica

I den hyllade TV-serien Battlestar Galactica (BSG) är människorna på flykt från cylonerna, robotarna som människan skapade en gång. Serien Caprica utspelar sig ett femtiotal år innan händelserna som inleder BSG, och var tänkt att ge bakgrund åt dem, men även vara en fristående berättelse om livet i de tolv kolonierna bebodda av människor.

Hur väl lyckas serien svara på de frågor som en engagerad BSG-tittare har? Här är de viktigaste sakerna  som Caprica behöver förklara:

- hur cylonerna utvecklade ett medvetande
- hur cylonerna utvecklade perfekt människoliknande utseende
- varför cylonerna är så hängivna till en enda Gud, när människorna tror på flera
- varför cylonerna vill förgöra mänskligheten
- hur vardagslivet i de tolv kolonierna såg ut: sport, nöjen, arbete, teknik, religion

Caprica City

De tolv kolonierna, tolv olika planeter, har namn vi känner igen från stjärnhimlens zodiak: Tauron, Virgon, Geminon, Caprica och så vidare. Jag älskar idén om att när vi pekar på de stjärnbilder som kräver mycket god vilja för att likna en skytt, tvillingar eller fiskar, så pekar vi egentligen mot de tolv kolonierna. Både Caprica och BSG nämner olikheter och till och med rasism mellan de tolv kolonierna. Bland planeterna är Caprica ekonomiskt och tekniskt framstående, och det är där som huvuddelen av serien med samma namn utspelar sig.

Daniel Graystone (Eric Stolz) leder det framgångsrika företaget som tillhandahåller hans uppfining, the holoband, med vars hjälp man kan skapa en avatar och ge sig hän i en verklighetstrogen virtuell värld med återkoppling för alla sinnen. Serien inleds med några avgörande scener från virtuella New Cap City, där det pågår fester och orgier dygnet runt. Dekadens lär vara det sista steget innan ett imperium faller. Ett par tonåringar tränger sig emellan de halvnakna, slingrande kropparna och ryser av det de ser. En av dem är Zoe Graystone (Alessandra Torresani), dotter till Daniel Graystone och minst lika tekniskt begåvad som han. Hon har laddat sin avatar med sina egna minnen och på så sätt skapat ett självständigt medvetande, om än med stora luckor. När Zoe inte långt efter dör i ett terrorattentat finns hennes avatar kvar, men bara i den virtuella världen. 

New Cap City

Några tittare tappades bort för att Caprica fokuserade så mycket på tonåringar, men jag tycker att det är en genialisk ingångsvinkel. Utan att förstå att hennes "skapare" är död vandrar avatar-Zoe genom New Cap City, och jag ömmar för henne, så osäker och ensam som hon är. Och utanför, i den verkliga världen, finns det sörjande människor som kanske skulle kunna få träffa sina barn igen i en VR-värld - inte på riktigt, bara som halvfärdiga virtuella personer, och kanske skulle det göra ännu mer ont att barnen inte levde på riktigt.

Daniel Graystone hittar sin dotters avatar i koden för spelet och laddar ned den i den styrande enheten för en av stridsrobotarna hans företag har utvecklat. De scenerna är fascinerande (om än ologiska i några detaljer): den halvfärdiga Zoe laddas, halvt misslyckat, ned i en rudimentärt fungerande robothjärna. Säkert tappas några funktioner och minnen bort på vägen, men något avatar-Zoe minns i sitt nya skal är agget mot föräldrarna. Det är spännande och delvis hjärtslitande när avatar-kopian måste börja lära sig att fungera i sitt starka men klumpiga hölje, i sitt gamla hem som ändå känns främmande. I hennes scener växlar bilden skickligt mellan att visa Zoe som blänkande maskin och som en skör flicka. Hur ser ni mig? Hur känner jag mig inuti? 

Nu börjar den fortsatta linjen klarna. Det som kommer att finnas i cylonernas minnen är en delvis fungerande tonårshjärna, impulsiv och full av starka känslor som lätt tar överhanden. Ilskan mot föräldrarna, tron på en enda Gud - frön till det som kommer att driva cylonerna till att vända sig mot människorna.

Den här tråden i handlingen är den som intresserar mig mest. Men det finns också andra parallella intriger som fyller ut detaljer om de tolv kolonierna. Zoe och hennes bästa vän Lacy (Magda Apanowicz) kom i kontakt med den sekt som tror på en enda Gud via sin skolrektor, den karismatiska Clarice Willow (Polly Walker), och sektmedlemmarnas hemliga liv och underjordiska verksamhet utforskas med livet som insats av både Lacy och Zoes mor Amanda (Paula Malcomson). Lika dödligt är allvaret i de sammanslutningar som ägnar sig åt brotttslig verksamhet för att finansiera motståndskampen på sin hemplanet Tauron.

Alla de här sidohandlingarna är väl uttänkta och välspelade och innehåller riktigt spännande scener. Men tyvärr engagerar de mig inte lika mycket som utvecklingen kring Zoes avatar i New Cap City och Zoes kopierade minne som börjar vakna. Under en period var avsnitten ganska tråkiga, och jag trodde inte att handlingen skulle kunna ta fart igen. Men det gjorde den med råge i de två sista avsnitten. Jag tror att man redan misstänkte att serien skulle läggas ned efter en säsong, och smällde av allt man hade på lager av känslosamma scener, action och förklaringar som sträcker sig decennier framåt. Med fler spännande scener i varje avsnitt skulle jag gärna ha följt historien ända fram till cylonernas attack på de tolv kolonierna. Ja, jag kan väl erkänna att något av det mest spännande jag vet är krigande robotar med outgrundliga, förmodligen hotfulla, order. Nu lades alltså serien ned efter sjutton avsnitt, men Caprica gav oss i alla fall några inblickar i cylonernas drivkraft och vad människorna förlorade när de drevs bort från de tolv kolonierna.

Miguel Rio Branco på Kulturhuset

De stora bilderna som hänger på väggarna i Kulturhusets översta galleri är gryniga bilder av en kornig verklighet: trottoarer med sprickor, skeva väggar, färg som börjar flagna. Människorna (och djuren) som lever i brasilianska Pelourinho är lika slitna de: många har grova ärr på den nakna huden, och leendena är trötta (men ändå inte hopplösa). I en videosekvens står en halvnaken man och smeker en halvnaken kvinnas bröst framför några skrattande barn. Hur långt skall de gå. med några fnittrande skolflickor strax intill? Jag inbillar mig inte att sex alltid är mjukt och fint, men det som de två har ser lika förfallet ut som rucklet de står i. Känslan förstärks av de andra fotona i serien: i det heta klimatet går människorna i minimala klädesplagg, och inför kameran är de ofta ostentativt nakna och trött flirtiga mot kameran.

Ett avdelat rum är bara upplyst av lågt hängande glödlampor. De lyser upp ansamlingar av spegelskärvor och bilder rivna ur tidningar, och det spelas vacker (och sorglig) musik. Jag tycker om idén, men har inte ro eller intresse att stanna och fördjupa mig i vad meningen är.

I en annan avdelning spelas annan vacker musik medan tre stora videoprojektioner långsamt växlar bild. Framför projektionsväggen står metallskrot som flyter samman med bilderna. Jag sjunker ned i sofforna och sitter kvar ett tag. Det är skräp, det är trasigt, men det är så som livet går vidare.

Länk till Kulturhusets sida om Miguel Rio Branco

Pym av Mat Johnson

Det var för att jag hade läst om Mat Johnsons bok Pym som jag läste Edgar Allan Poes bok The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket för några månader sedan. Att en nästan tvåhundra år gammal bok får ett svar i modern tid lät intressant, särskilt om originalboken beskriver en upptäktsresa som får den nutida huvudpersonen att ge sig ut på jakt efter de exotiska platser som utlovats.

E.A. Poes bok visade sig vara en underhållande äventyrsberättelse med irriterande inslag av rasism och ologiska brott mot såväl geografins lagar som vänskapsband. Det som lockar och stör Chris Jaynes, berättaren i Johnsons bok, är den inneboende rasismen som visar sig inte bara i nedsättande fraser om färgade, utan även i hur Poe-boken i slutkapitlen beskriver en ö med natur och människor (opålitliga vildar, förstås!) så mörka och svarta att de blir skräckslagna bara inför synen av något vitt.

Att Chris Jaynes är professor i litteratur vid ett litet amerikanskt college borde ge honom goda möjligheter till att fördjupa sig i Edgar Allan Poes bok och omständigheterna kring dess tillblivelse, men se, så är inte fallet. Jaynes är anställd för att lära ut African American literature, och att han divergerar till andra områden går inte att överse med lika lätt som när en Yeats-lärare flyttar fokus till Proust. Av mångfaldsskäl måste colleget ha en lärare i svart amerikansk litteratur. Eftersom Jaynes inte längre är en representant för sin hudfärg, blir han uppsagd från sin tjänst.

Den första halvan av boken, som handlar om subtiliteter i ras-tänkande och hur det krävs av en människa att han skall vara svart på ett visst sätt (eller inte alls) är egentligen den del jag tycker bäst om. Mat Johnson spelar upp händelserna med en torr men precis humor som visar upp hur absurda situationerna är, utan att han förfaller till självömkan. För det är inte bara "utifrån och in" som nedvärderandet av svart hudfärg pågår. Johnson träffar en hel grupp av människor som i hans ögon ser svarta ut, men som hellre fnyser "Niggers!" åt traktens bråkstakar och gör DNA-tester för att fastställa att de själva är indianättlingar. Och de som hänger sig åt konspirationsteorier om att alla vita skulle vara sammansvurna för att hålla nere den svarte mannen får sig också en släng av den nyktre Jaynes.

Men själv har han allt också drömmar som man skulle kunna slå bort som orealistiska. Jaynes letar efter bevis på att The Narrative of Arthur Gordon Pym... skulle kunna vara en sann beskrivning, och minsann verkar det inte vara så! Med den osannolika turen att ha en avlägsen kusin som är kapten för en isbrytare lyckas Jaynes skrapa ihop en helsvart besättning för att följa Pym i spåren mot Antarktis. För den mörksvarta ö av illvilliga vildar som Pym avfärdade som helvetisk framstår i Jaynes' ögon som en paradisö för svarta!

Nu börjar äventyret, och nu börjar polariseringen mellan svart och vitt, himmel och helvete. Det visar sig att den fantasirika historien i Poes bok faktiskt var sann! Den vita varelse som mötte Pym och hans reskamrat Dirk Peters på sista sidan i boken lever i ett antarktiskt rike som Pym håller för ett himmelrike, bebott av högresta vita gudar. Men himmelen för en kan bli en mardröm för en annan. Det här svartvita dödläget bryts humoristiskt mot det paradis som Jaynes medföljande kusin Garth föreställer sig: de evigt skimrande pastellerna i tavlorna av den framgångsrike målaren Thomas Karvel. Karvel är en omgörning av den erbarmligt enfaldige och obegripligt populäre amerikanske "konstnären" Thomas Kinkade. Hans snuskigt dyra tavlor föreställer tillrättalagda scener i artificiella pastellfärger, så sockersöta att man borde må illa redan innan man lägger tvåhundra dollar på något så insmickrande. Men i ett kritvitt ogästvänligt islandskap kan förstås en stuga vid en blomsteräng i solnedgång vara en underbar önskedröm.

Som sagt tyckte jag att den första, teoretiserande halvan var skarpast. Men det halsbrytande äventyret som tar vid vid Sydpolen är spännande och fullt av humor. När allt ser illa ut kan det bli litet värre, men på något sätt ändå med gott humör. Beskrivningarna av många års skräp fastfruset i golvet på en isgrotta eller den diarré man får av att äta energirikt sälfett är lagom äckliga för att understryka allvaret och ändå vara roliga. Vilket var nu paradiset, det vita Tekeli-li eller det svarta Tsalal? Kanske var inte sökandet så fåfängt ändå.

Hedda Gabler på Dramaten

Nygifta Hedda är missnöjd med sitt liv, men det får ingen veta. Med glättig röst och ett brett, stelt leende levererar hon förväntade repliker till sin make och faster Julla, men tillåter sig att sticka ut och vara elak då och då nästan utan att de förstår det. Maria Bonnevier som Hedda kliver omkring på högvarv i hemmet de just köpt där hon nu är fast. Christopher Wagelin som hennes man Jörgen Tesman är överdrivet barnslig i sina kärleksomsorger.

När Peter Andersson gör entré som advokat Brack drar han ned tempot litet. Han är påträngande och glöder av något hotfullt men spännande, och Hedda låter sig gärna brännas litet. Men någon riktig förändring i Heddas humör märks inte förrän Eilert Lövborg kommer in på scenen. Peter Engman är riktigt bra i rollen, självsäker och slängig, uppenbart med en fot över avgrunden, men med en charm som gör att man förstår varför Hedda drogs till hans livslust och varför hon kokar av ilska över att inte ha del av den nu.

Foto: Sören Vilks

Den här uppsättningens hårt åtdragna Hedda Gabler gör det litet lättare att förstå att hennes (galna) livsuppfattning och känslor får henne att vilja driva Eilert Lövborg i fördärvet. Peter Andersson och Peter Engman är som sagt lysande i några intima scener. Men i övrigt är versionen på Dramatens stora scen alltför högljudd och stiliserad, och det tillför inget nytt till tolkningen. Vad var nu tanken med att låta scenen likna en billig boudoir, med rödrosa sammetssoffor, dekadent slokande blommor och Heddas korsett som är till hälften rustning, till hälften dominatrix? Behöver man verkligen understryka hur instängd Hedda känner sig när hon försöker leka med andra människors liv? Jag saknar lättheten i Stadsteaterns uppsättning från 2007, som lät allvaret bära sig självt.

Länk till Dramatens sida om Hedda Gabler

The Curious Incident of the Dog in the Night-Time

Första kapitlet har överskriften 2. Nästa kapitel på nästa sida har överskriften 3. Christopher, som skriver boken, berättar varför: han tycker om primtal, så han numrerar kapitlen efter primtalen, inte som 1, 2, 3 som annars. Christopher tycker om matematik och logik, och han har noga reda på saker och svarar exakt hur gammal han är med månad och dag om någon frågar honom. Han förklarar klart och tydligt i sin bok hur han vill att saker skall fungera, och jag har lätt för att leva mig in i hur han tänker, även om jag själv inte är lika rigid i mina önskemål.

Världen runt Christopher är dock sällan så ordnad som han önskar, och man tänker efter kan man förstå att hans specifika krav kan vara väldigt irriterande för andra människor. Som att han inte vill äta brun eller gul mat, eller livsmedel som har rört vid varandra på tallriken. Eftersom Christopher inte heller förstår sig på charm kan han inte heller förklara sig artigt för någon som inte känner honom.

Det är svårt för Christopher att hantera många intryck på samma gång, och när hans hjärna blir överlastad måste han sätta stopp för det. När han hittar grannens hund dödad med en högaffel i trädgården blir han ledsen. Han skriver inte ut det i klartext, men han skriver att han klappar den döda hunden, håller om i fyra minuten och blir nedfläckas av blodet. När en polis kommer och börjar ställa frågor, många och svåra frågor i snabb takt, lägger sig Christopher på marken och brummar, och när polisen tar tag i honom slår han till polisen.

Christopher lever ensam med sin pappa, som måste ha stort tålamod med sin specielle son. De har rutiner att följa, och Chris brukar inte hitta på tokigheter. Men nu vill han veta vem som har dödat hunden, och med stor ansträngning gör han sig till en detektiv som skall lösa mysteriet med hunden. Han börjar fråga grannarna vad de har sett, fastän han egentligen inte tycker om att prata med främlingar. Han kan egentligen inte ljuga, och han vill följa regler, men när pappan förbjuder hans efterforskningar, kommer han på tekniska kryphål och vita lögner, som gör att han kan fortsätta ändå. Det är listigt och litet roligt, tycker jag!

Christophers detektivarbete får helt oväntade resultat, och han får uppleva saker han aldrig räknat med att försöka sig på. Man får hela tiden se hur saker som är normala för en själv blir till riktigt stora och skrämmande äventyr för någon med Christophers sätt att se världen. Chris har en variant av autism som tar sig uttryck i att han tycker om och har lätt för matematik, tycker om rött men inte gult och brunt, och många andra specifika saker. Att leva med honom även om man känner till alla hans regler och rutiner kommer aldrig att vara lätt, och jag beundrar anhöriga till handikappade barn. Jag tycker om att boken visar situationen ur rakt motsatt synvinkel: hur det autistiska barnet kan tycka att världen runtomkring är kaotisk och inte följer vad som är helt normalt och logiskt för honom själv.

Martha Marcy May Marlene

En man tittar djupt in i dina ögon, leende, välkomnande. Han vänder sig till vännen som tog med dig och säger "Ta hand om henne nu. Hon skall inte behöva bli sviken igen." Du är ung och ensam, dina föräldrar är döda sedan länge, och hans ord får dig att slappna av och känna dig hemma. Din nya familj består av andra ungdomar utan kontakt med sina familjer, och så Patrick, som äger gården där ni brukar jorden tillsammans. Ni lever tätt inpå varandra, fysiskt och känslomässigt nära. När intimiteten börjar kännas konstig är det någon som ler vänligt mot dig igen, säger att du inte skall vara dum, blinkar och nickar som en gemensam överenskommelse.

Kollektivet är varmt och har några små egenheter som gör att man känner sig speciell, annorlunda än omvärlden och med en uppgift i livet. Marthas föräldrar dog när hon var ung, och det här är den bästa familj hon har upplevt. Men livet på gården börjar kännas mer och mer obehagligt. Är situationen tillräckligt fel för att lämna gruppen? Och kommer den kärleksfulla stämningen att vara kvar när Martha tar sig loss ur omfamningen?

Martha har en syster, Lucy, som hon ringer. De har inte setts på två år, och Lucy har hunnit gifta sig med Ted som är arkitekt. De har ett vackert sommarhus där de har tänkt ha en lugn semester i två veckor. När Martha kommer till dem är hon tyst och stilla, men irriterar för att hon beter sig så underligt. Lucy försöker förstå henne och ta reda på vad som har hänt, men när Martha inte vill berätta mer, så verkar hon bara som en konstig, tjurig tonåring.

Alla skådespelarna är äkta och trovärdiga, som de måste vara för att en intim psykologisk thriller skall hålla. Martha är osäker och reserverad, och Elizabeth Olsen visar hennes känslor med små medel. Helt lysande är John Hawkes som Patrick, mannen som samlar trasiga ungdomar till sitt hus, ger dem ett nytt namn och ett nytt liv. Han blandar självsäkerhet, generositet och ett stråk av galenskap för att bli den sortens ledare i vars händer osäkra människor vill lägga sina liv.

Filmen klipper nästan omärkligt fram och tillbaka mellan Marthas liv med sekten och tiden med systern. Man förstår verkligen hur minnena från kollektivet blandar sig in i allt hon upplever nu och påverkar vad som verkar normalt. Utan att höja tonläget skapar filmen en kall, kuslig stämning och berättar en historia som är svår att skaka av sig. Martha Marcy May Marlene är en skrämmande bra film, och verkligen värd att se.

Flickan från Västern på Operan

Innan biografer slagit igenom på bred front, var det teater och opera som stod för underhållningen. Kompositörer letade upp exotiska miljöer för sina libretton. Giacomo Puccini berättade historien om Madame Butterfly, som utspelade sig i Japan, och för Flickan från Västern använde han en teaterpjäs som utspelade sig i Vilda Västern. Det var också bra ett sätt att grundlägga en karriär i Amerika.

Foto: Alexander Kenney

På Kungliga Operan i Stockholm inleds föreställningen med en svartvit film där Minnie, huvudrollsinnehavarinnan, rider runt i ett västern-landskap. Western-stämningen behålls i scenografin, där en grå plankvägg och sångarnas enfärgat mörka kläder gör dem nästan lika svartvita som närbilderna som projiceras på väggen. Men en vacker, förklarande sång gör att de många guldgrävarna på scenen inte blir ett ansiktslöst kollektiv. Den kringvandrande sångaren Jake Wallace (John Erik Eleby) sjunger om hur männen lämnat sina hembyar i Europa för att finna guld och komma hem med pengar... om de någonsin kommer hem. Vemodigt stämmer guldgrävarna in. Den här vackra sången borde kunna få liv även utanför operan!

Nu har de annars litet stökiga männen en fast punkt av ordning och omtänksamhet i Minnie (Nina Stemme), som driver baren Polkan. Inför henne stillar de sig och låter henne lära dem Bibeln och hur man läser och skriver. Sheriffen Jack Rance (John Lundgren) har uppvaktat henne länge, men hon har inte låtit sig älskas av någon. Hmm, är hon en jungfrudrottning, en översteprästinna, den enda som kan få männens respekt? Men nej, Minnie är mer än en ouppnåelig drömbild. Hon längtar efter en kärlek som är starkare och vackrare än den som männen i guldgrävarlägret erbjuder. (Kanske är väl det en vilseledande drömbild, vill jag själv tillfoga.)

Till lägret kommer en mystisk främling! Dick Johnson (Aleksandrs Antonenko) heter han, säger han, men snart kommer sheriffen och hans män på att han i själva verket är Ramerrez, ledare för ett gäng som har rånat guldgrävare på deras guld. Ramerrez/Johnson och Minnie har redan hunnit falla för varandra. De förstår varandra och når in till varandras hjärtan som ingen tidigare gjort, och Minnie är beredd att älska en man för första gången i sitt liv. Hennes reaktion när hon får veta att Dick Johnson är guldtjuven Ramerrez är stark men kluven. Hon har blivit bedragen! Men hon kan inte bortse från sitt bultande hjärta. I sista scenen går hon emot en lynchmobb, sjudande av ilska mot Ramerrez. Är det klokt att lita på honom? Kanske inte, men det är ingen svag, bortkollrad flicka utan en stark, modig Minnie som gör det valet, och jag är säker på att vad som än händer sedan kommer hon att klara det.

Aleksandrs Antonenko har en vacker, mjuk röst, och John Lundgren låter som starkast och mest känslosam under uppgörelsen i den sista scenen. Många älskar Nina Stemmes röst, men idag skar den till otrevligt i några höga toner. Kanske hade hon en sämre dag. I vilket fall som helst är det roligt att se en litet mer ovanlig opera på scenen. Förutom den inledande sången om de hemlängtande guldgrävarna innehåller den några innerliga duetter om kärlekens natur. Det är närmast bedårande att höra cowboyerna sjunga på italienska, med många "Hello!" däremellan, men man vänjer sig snart och får en spännande historia med vacker musik.

Länk till Operans sida om Flickan från Västern

Oskuldens museum av Orhan Pamuk

I sitt oskuldens museum samlar Kemal föremål efter föremål som påminner honom om tiden med Füsun. Medan han berättar visar han upp tingen, som kan vara så signifikanta som örhänget hon bar i det ögonblick då han kände som mest fullkomnad lycka, eller så ovidkommande (?) som kärnorna från oliverna han åt vid ett mindre lyckligt tillfälle.

"Oskulden" i muséets titel, är det den oskyldiga lyckan som unga älskande kan känna när de inte vet vilka sorger framtiden kan komma med? Eller är det inte snarare varje flickas oskuld, varje flicka som rör sig på gatorna i Istanbul omkretsade av män som vill veta om de kan få henne i säng, eller om hon är typen man gifter sig med? Det första hundratalet sidor i boken är otrevligt gubbsjuka i sina detaljerade redogörelser för hur det kan vara OK för moderna unga turkiska kvinnor att ligga med sina pojkvänner, men under förutsättning att han gifter sig med henne till slut. Men om han inte gör det, så riskerar hon att ha förstört sitt rykte och kanske kommer ingen hederlig man att vilja gifta sig med henne.

Kemal skall snart förlova sig med Sibel, och de har redan legat med varandra på soffan i hans kontor. Det är modernt och litet modigt. Sibel är en klok och vacker ung kvinna från en bra familj, och alla säger till Kemal att han har tur som får henne. Men några veckor innan förlovningen träffar Kemal sin yngre kusin Füsun, blir hastigt förälskad i henne, och inleder ett hemligt kärleksförhållande med henne.

Vi känner igen dubbelmoralen från andra samhällen och tider, liksom hur unga kvinnor och män struntar i konventionerna i ett känslorus eller efter eftertanke. Jag har sällan haft förståelse för vare sig det ena eller det andra, och framför allt inte den gråzonen som måste finnas hos människor när man känner till och accepterar en del av de moralistiska reglerna, men delvis handlar som om de inte finns. Men Kemals ingående resonemang och följande handlingar visar konkret delar av de här gråzonerna, och gör det lättare för mig att förstå vilka blandade känslor som de berörda älskande i triangeldramat kan ha.

Som sagt, de första hundra-hundrafemtio sidorna känns litet snaskiga, och jag irriteras av hur egoistisk och ansvarslös Kemal är. Men så förändras förutsättningarna, och Kemal blir nu en olycklig tillbedjare som befinner sig i Füsuns ständiga närhet men inte som hennes älskade. Han är märkligt oföretagsam och tålmodig i sin begränsade nya roll. De två och deras omkrets befinner sig i detta limbo i åtta år! Men man kan se på deras "kontraktslösa" tillstånd, där ingen vill definiera ramarna och ingen vill tala ut om sina behov, som en invertering av deras kontraktslösa veckor av kärlek tidigare.          

Det är inte den åttaåriga oföretagsamheten som gör att boken blir över femhundra sidor lång, utan snarare alla de detaljer som Kemal redovisar för i de olika skeendena. Jag skulle hellre sett att boken var åtminstone en tredjedel kortare. Det ger å andra sidan en ledtråd till vilken pedantisk (och självupptagen) personlighet berättaren Kemal är: en som så gärna vill beskriva alla detaljer i sitt liv att han till slut öppnar ett museum över Füsun (eller snarare hans upplevelser med henne). På de sista femtio sidorna beskriver Kemal sina besök i de andra museum över enskilda personer som finns över hela världen. den passionen kan jag förstå och fascineras av! Det är faktiskt först då, sett med en samlares blick, som Füsuns liv börjar verka värdefullt. Och sade inte Kemal det också i början av boken: det är svårt att uppskatta lyckan när man är mitt i den, då är man vårdslös och tror att den kommer att vara för evigt. Efteråt måste man vända blicken tillbaka och försöka uppleva lyckan som ett ögonblick fixerat i en juvel.

Andra böcker av Orhan Pamuk:
Det tysta huset
Snö
Mitt namn är röd

Real Steel

Jag tycker om action och tuffa fighter, men jag tycker inte om att se människor skadas. Därför ser jag, och tydligen stora delar av världen, fram emot den framtid vi får se i Real Steel, där boxning inte längre är en sport för människor utan för robotar. Åh, vilka fighter! Stora, tunga robotar med läckra färger och målningar, som drämmer till varandra så det bara blir skrot kvar!

Charlie Kenton (Hugh Jackman) var boxare förut, men nu lever han på att boxas via robot. Eller, snarare, han hankar sig fram, för han är dumdristig: lånar och satsar stort, förlorar ofta och ligger på minus hos sina långivare. Hos sin elvaårige son Max (Dakota Goyo) ligger han också på minus, för de två har inte setts på flera år. Men när pojkens mamma dör måste Charlie ta hand om Max. Tur att robotarna är så spännande, så att killen inte hinner vara för ledsen för sin mamma och besviken på sin smitande pappa.

Barn på film kan vara irriterande söta och/eller lillgamla. Här är det bara bra att Max är så förståndig, eftersom hans pappa beter sig så ansvarslöst! Tack vare Max' idéer börjar det gå bättre för dem, och de hamnar i några spännande fighter robot mot robot. Matcherna är riktigt läckra, och allra bäst tycker jag om en av de tidiga matcherna bland tjutande åskådare på det ostrukturerade nöjesfältet Zoo, med en vildsint robotförare och fina fågelvyer av matchen. Litet onödigt är försöket att ge roboten en smula mänsklighet, men det ökar ju förstås känslan av att den är en underdog som man sympatiserar med och hejar på. Riktigt kul är också scenerna när Max och roboten dansar tillsammans!

Visst är historien om hur Max och Charlie hittar varandra förenklad och klichémässig, men de tar inte alltför stor plats mellan de tunga, spännande robotfighterna. Filmen är kul underhållning för oss som älskar att se robotar som slåss så det dundrar i marken.

Erik Olson på Waldemarsudde

Under sin långa bana som konstnär provade sig Erik Olson fram till nya uttryck. Hans tid med de svenska surrealisterna i Halmstadgruppen är den jag uppskattar mest, men det är bra att få se hur hans stil förändrade sig genom åren. Under en konkretistisk period målade han geometriska figurer i verk liknande Mondrians, vilket jag egentligen tycker om. Men Erik Olsons konst är som mest intressant i hans blandning av motsatser: klart avgränsade färgfält mot mjuka skuggningar, starka färger mot mjuka pasteller, naturtrogna avmålningar mot proportioner som spränger sinnevärlden.

Under Erik Olsons konstnärsbana mjuknade motiven och de stora mörka fälten försvann. Verken från en period på 1970-talet har luddiga motiv i pasteller som för mig idag är svåra att tycka om i sin new age-iga flummighet. Under en annan period skapade han ganska intressanta tavlor med motiv som speglade sig i vattenytor - halvt flytande, halvt sjunkande. När Olson började skapa verk för kyrkobyggnader - mosaikfönster och altartavlor - kom hans känsla för harmoni och spänning mellan olika fält till god användning.

Av den gedigna översikten på Waldemarsudde blir jag ännu mer imponerad och förtjust i de surrealistiska verk Erik Olson skapade under i gemenskap med Halmstadgruppen. Motivvalen var drivna av en äkta önskan att undersöka det som är gömt såväl i människans inre som i samhället, och tavlorna målades med suggestiva tekniker och färger i perfekt samklang med motiven. De svenska surrealisterna var otroligt intressanta och kreativa, och Erik Olson skapade minnesvärda tavlor under den tiden han hörde till dem.

Länk till Waldemarsuddes sida om Erik Olson