Ghosts av Paul Auster

Efter att ha låtit en lekman spela detektiv i en existensiell gåta i boken City of Glass, låter Paul Auster en yrkesman ta ett liknande övervakningsuppdrag i boken Ghosts. Det är en person som skall följas och övervakas, och det är en person som anlitar detektiven och därefter drar sig undan vidare kontakt. Huvudpersonerna är namngivna efter färger: Blue, White, Black, och i periferin Brown, Gray, Green och Violet. Verkliga personer får behålla sina namn, men det dyker också upp en Redman och en Jimmy Rose. Vem har anonymiserat persongalleriet för oss läsare, och varför? En mestadels frånvarande berättarröst får sista ordet men bidrar inte med några förklaringar, bara korta fakta.



När Blue får uppdraget av White att övervaka Black, är allt arrangerat för honom; en lämpligt belägen lägenhet, en garderob med passande kläder. Att följa en man som sällan går några överraskande ärenden är praktiskt sett inte svårt, men förstås frustrerande i sin orörlighet. Blues tankar börjar vandra, och han försöker ta sig närmare Black. Samtidigt börjar de två mer och mer att likna spegelbilder av varandra.

Efter att ha läst ut den korta boken funderar jag på vad som är dess mening. Man skulle kunna se på Blues förhållande till Black som människans förhållande till Gud. Blue försöker observera och förstå Black utan särskilt många ledtrådar. Det visar sig att Black känner till Blues observationer, och kanske till och med känner sympati för honom. Jag tycker att det är en intressant tolkning, men det får mig ändå inte att tycka om boken.

Jag begär inte att alla böcker jag läser skall vara verklighetstrogna. Men Ghosts faller mitt emellan realistisk och surrealistisk utan att låta sig färgas tillräckligt av någondera. Historien känns så konstruerad, som om klassens ljus har tänkt ut något riktigt imponerande men inte riktigt kunnat ge det kött på benen. Den överraskande berättarrösten dyker också upp litet för lägligt. Jag hoppas bli mer engagerad av trilogins sista del.

Fler böcker av Paul Auster:
City of Glass
The Locked Room

The Brooklyn Follies
4 3 2 1 

A Canticle for Leibowitz av Walter M. Miller Jr.

När boken börjar är I.E. Leibowitz död sedan sex sekler. Han överlevde kärnvapenkriget som utplånade största delen av mänskligheten, och som han hade en viss del i som ingenjör i USA:s armé. Civilisationen slogs sönder och de människor som överlevde, skadade av strålning och andra plågor, gjorde våldsamt uppror mot den mänskliga forskning som lett till kriget och dess plågsamma efterverkningar. Genom denna Simplification, påtvingad och självvald, stod de katolska klostren kvar, som de redan gjort i nästan två årtusenden. Kyrkan och klostren åtnjöt fortfarande viss respekt från de förvildade människorna, och de som ville bevara de sista fragmenten av kunskap drog sig till klostren. Salige Leibowitz var en av dem, och efter hans död som martyr har hans kommunitet verkat för att han skall helgonförklaras.

De inledande kapitlen utspelar sig i Utahs öken, där den unge novisen Broder Francis tillbringar en fyrtio dagar lång fasta. Miljön ger en utmärkt inramning till hur utsatta de sista utposterna av kunskap och medmänsklighet är: mesta tiden är pojken ensam bland klipporna, under en stekande sol och en cirklande gam. Den gamle vandraren som kommer förbi honom, är han verklig eller en hallucination? Hans abbot Arkos avvisar bryskt alla försök att skapa helgonlegender av det Francis sett. Klokt, skall det visa sig, eftersom kyrkan håller på sina stränga regler för att godkänna mirakler, och ett alltför ivrigt glorifierande av Leibowitz skulle ligga klostret i fatet inför en eventuell kanonisering.

Men det bombskyddsrum, de ritningar och skeletten av döda människor som Francis upptäcker under sitt novisiat kan inte avfärdas som hallucinationer. Ritningarna förs till klostret och läggs till dess Memorabilia, samlingarna av papper från tiden innan bomberna brände sönder samhällsbanden. Liksom i medeltida kloster tillbringar bröderna hela dagar och många år med att kopiera texterna och bilderna när originalen börjar vittra sönder. Det är inte överraskande men rörande att man, liksom förr i tiden, med ornament och guld börjar smycka ut texterna, även den ritning över en elektronisk pryl som Francis hittade i bombskyddet.

De tre texterna i boken publicerades ursprungligen en i taget i tidskriften The Magazine of Fantasy and Science Fiction. Jag tycker om det hisnande perspektivet när scenerna ur den framtida historien är lagda med flera seklers gång emellan. Efter den första berättelsen, Fiat Homo, följer Fiat Lux som utspelar sig år 3174, i samma kloster. Som jag själv har levt mitt liv under katolska kyrkans vingar får jag anledning att tänka på årens gång de söndagar vi sjunger mässan på latin, till melodier som skrevs för över tusen år sedan. Det gör också att jag har lätt att förstå de stycken som talas på latin i boken, men i annat fall finns det översättningar att hitta på nätet.

Efter nästan ett och ett halvt årtusendes studier av de gamla dokumenten har munkar oberoende av varandra börjat försöka tillämpa kunskaperna, återfinna vetenskapen och återskapa elektriskt ljus. Det är fascinerande hur svårt och svårgripbart arbetet beskrivs. Jag tänker ofta på hur bräcklig vår teknologi är, för att kunskapen är så utspridd och tas för given. Jag är civilingenjör, men skulle jag kunna bygga en glödlampa av skrot i en sönderbombad värld? Det krävs både teoretiskt och praktiskt kunnande och människor som samarbetar.

Det är också fascinerande hur det uppstår diskussion om det alls är rätt att sträva efter forna tiders kunskap. När människorna visste för mycket, när de tuggat i sig Kunskapens frukt till sista smulan, då lät de världen gå under i eld. Kommer det att hända igen? Skall man hejda sig på tröskeln till vetenskapens tidsålder? Diskussionen är väl inramad av huvudpersonernas karaktärsdrag; de är drivna av kunskapstörst, eller av teologiska hänsyn, eller tanken på mänsklighetens bästa.

Bokens delar är skrivna på 1950-talet, påverkad av de pågående kärnvapenexperimenten och diskussionen kring dem, och det är också till den tiden som katastrofen förläggs. Men A Canticle for Leibowitz fick snart status som sf-kanon. Dess belysningar av apokalypsen, teologi, medmänsklighet och civilisation skulle säkert skrivas annorlunda idag, men är fortfarande mycket läsvärda och tänkvärda. Dessutom har författaren en säker känsla för miljö- och personbeskrivningar, vilket ännu bättre understryker perspektivet av tidlöshet och historien som upprepar sig.

City of Glass av Paul Auster

För några år sedan hittade jag en snygg upplaga av The New York Trilogy, med fint omslag inspirerat av pulp-romaner. Efter att jag impulsköpt den stod boken orörd i min hylla ett tag. Det behövdes att jag fick ytterligare en Paul Auster-bok av en vänlig kollega för att jag skulle börja läsa trilogin. Vad väntade jag på? Efter alla uppskattande ord om Auster var jag rädd för att han inte skulle leva upp till mina förväntningar.

Tack och lov sugs jag in jag redan på första sidan. Språket håller sig tätt intill historien, inga utsmyckande adjektiv ens när berättelsen tar en utvikning bakåt i huvudpersonens tidigare liv. Och dessutom så tätt skrivet att det anas mycket mer mellan raderna: intelligens och en historia som inte förlitar sig på klichéer och förenklingar.

Kanske för första gången får jag förståelse för varför deckare fascinerar sina läsare. Som författaren säger, de ritar upp en helt egen värld, och vartenda ord kan vara en ledtråd. Det är ju också en signal till oss läsare att dricka in varje rad - listigt! Men det gör jag gärna. Mysteriet som nystas upp är angeläget och dessutom mångbottnat. Mannen som tar sig an fallet tar också på sig identiteten som privatdetektiv, vilket är en ny men inte okänd roll för honom.

Under de dagar jag läser City of Glass, den första boken i trilogin, dyker detaljer från boken upp i min vardag - en jojo på min kollegas skrivbord, en TV-serie där huvudrollen har samma namn som en man i boken - och några teman i boken smälter också samman med teman i boken jag läser parallellt. Referenserna till världslitteraturen får mig att känna mig som en del i en internationell krets av intellektuella. Men så tycker jag att allt faller till marken med den simpla upplösningen av mysteriet. Så synd! Det var inte så att jag önskade mig en konventionell lösning, nej, jag hade önskat mig ett ännu större antiklimax. Men jag är fortfarande fascinerad. Jag läser vidare i trilogin.

Fler böcker av Paul Auster:
Ghosts
The Locked Room

The Brooklyn Follies
4 3 2 1 

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Kan man skilja masken från den som finns bakom den? Kan en människa vara antingen bara det ena eller bara det andra? Avtalet mellan Babba och Lillemor var att Babba skulle skriva böckerna och Lillemor vara författaransiktet utåt, djup och yta, för Babba var tjock och ful medan Lillemor var snygg och kunde föra sig. Under alla år av skrivande kom ändå Lillemors känsla för stil till pass, när hon stuvade om och skrev rent berättelserna som Babba tänkt ut.

I Kerstin Ekmans bok turas Babba och Lillemor om att föra ordet. I var sitt kapitel i taget berättar de historien om hur de möttes och formade sitt framgångsrika författarskap, och även om de personliga framgångarna och sorgerna under tiden. Genom deras ögon får vi också se hur Sverige förändras, från 1953 och framåt. Man kan notera att fastän Babba alltid är den som levt på "landet", i utkanten, så är det Lillemor som påverkas av tidsandan och följer med gröna vågen till ett råttigt kollektiv i skogen. Boken är skriven i tredje person, och kvinnorna berättar om varandra, så ibland blir jag osäker på vem det var som just förde ordet.


Redan innan jag började läsa boken tänkte jag att en författare väl bör ha båda de här rollerna inom sig i högre eller lägre grad, och då i synnerhet Kerstin Ekman själv. Hon är vacker, välklädd och välformulerad; går hem i de fina salongerna, men har ju faktiskt skrivit böcker på invecklat bygdemål om varelser och släkter i Norrlands skogar. Säkert kan hon känna motsatsförhållandena inom sig: att sitta på Akademiens torsdagssammankomst och tänka ut en berättelse om ett troll som ligger med alla i sin väg; att skriva om en fattig släkts oro och sedan ta på den rosa kavajen för en intervju. Visst måste det kännas konstigt men också kittlande skönt att ha båda rollerna inom sig? Den känslan unnar jag henne verkligen.

Handlingen i Grand Final i skojarbranschen växlar mellan att vara oroande, underhållande och underhållande med en underton av oro, men är hela tiden mycket spännande. De korta inblickarna i Svenska Akademiens formalia är lika intressanta som scenerna ur Babbas liv med riksspelmannen hon möter och fångar. Jag kan egentligen inte se att man som människa skall behöva välja det ena eller det andra livet, bara att man skall få välja själv hur mycket av den ena eller den andra man vill vara och visa idag. Jag vill ha en värld där båda finns.

Snow White and the Huntsman

Sagor är en eftertraktad källa till filmidéer, inte bara för att de är berättelser vi hört och vant oss vid sedan vi var barn, utan för att de målar upp dramatiska scenarier där det är lätt att se och identifiera sig med det goda mot det onda. Grundberättelserna i sagorna har använts i modernare tappningar, men varför inte spela upp sagorna rakt av? Det är det flera regissörer som har gjort just i år, och Snow White and the Huntsman är ett av resultaten.

Nu har man skrivit om och fyllt ut berättelsen om Snövit för att få till en fulllängdsfilm. Faktiskt har man fyllt ut sagan litet väl mycket, för filmen är över två timmar lång, och på mitten känns den litet för långdragen. Visst har man tänkt ut intressanta förvecklingar, men några av sidohistorierna kunde ha kortats eller strukits.

Det allra bästa med filmen är den första halvtimmen: vackra scener i sobra toner av svartvitt med kontrasterande färgklickar, precis som Snövits mammas blod mot snön. Varken kameran eller jag får nog av de utsmyckade dräkterna och gobelängerna mot kungaborgens gedigna murar. Och ännu bättre blir det när den nya drottningen Ravenna kommer till hovet och svekfullt stjäl åt sig makten! Likt forna tiders drottning Turandot drivs hon av ett outsinligt hat mot män, män som krossar kvinnors hjärtan och kastar dem åt sidan, och skyddar sig med en besvärjelse som låter henne hålla sig ung och oförstörbar till ett grymt pris.

Redan som vanlig dödlig hör Charlize Theron till de allra vackraste kvinnorna i världen. Nu är hennes skönhet förstärkt av magi, juveler och tillspetsade replikväxlingar. Jag brukar nästan aldrig heja på the bad guy, men det är svårt att inte fascineras av Ravennas iskalla beräkning och sinne för dramatik. Hon går från ljuv till trasig till galen utan att tveka. Till vår stora lycka är Charlize Theron ju också en bra skådespelerska, och ger trovärdighet åt såväl drottningens intensiva viskningar som hennes skrämmande vredesutbrott.

Trots att filmen är fylld av magi är det allra mest svårbegripliga hur "vackrast i landet" kan vara Kristen Stewart som spelar den tonåriga Snövit. Jag hör till dem som retar mig på hennes ständigt sura uppsyn, och i många scener märks det att hon saknar närvaron för att göra replikerna trovärdiga. Visserligen får inte Snövit mycket tid på sig att visa sin personlighet innan filmen låter henne locka alla att älska henne, men en bättre skådespelerska hade kunnat göra henne mer trovärdig OCH vacker på samma gång.

Redan innan premiären berättade några av dvärgarna (eller rättare sagt skådespelarna bakom dvärgarna) att de skrivit kontrakt för tre filmer, och nu vet vi att det kommer att spelas in en uppföljare. Går det att hitta en lika magnifik skurk som Ravenna/Charlize Theron? Kanske får Snövit storhetsvansinne och måste kämpas ned av oroliga dvärgar och älvor? Kanske får vi se mer av den läskiga Svarta Skogen eller älvornas glänta, som var så mjuk och välkomnande att till och med KStew log. Det fanns små glimtar av historie- och mytbildning, men även antydningar till kärlekstrubbel. Jag hoppas mer på fjärils- och svampskogen än Snövit och de sju hjärtesorgerna. Den här filmen var i alla fall vacker och underhållande att se.

Mozarts Gran Partita med Pro Musica

För att spela Mozarts serenad Gran Partita KV 361 (1781) krävs en mer än välutrustad blåsensemble. Därför spelas den inte så ofta som den skulle kunnat, särskilt med tanke på hur vacker och lätt att älska den är. Men nu samlades blåssektionen ur symfoniorkestern Pro Musica i Historiska Muséets barocksal, och framförde Gran Partita under ledning av dirigent Emil Björklund.

Som aptitretare överraskades vi av att hornsektionen (fyra personer) spelade ouvertyren till Trollflöjten. Jag tror säkert att man funderat mycket på akustiken när man placerade dem på salens inomhusbalkong, men hornens rika klanger flöt ändå ihop till ett stort eko där man fick anstränga sig litet för att höra de snabbt löpande tonerna. Nåväl, det var ju en uppiggande inledning!

Så tog hela blåssektionen plats på scenen för det sju satser långa huvudverket. Varenda sats är uppbyggd kring fina melodier - tänk att kunna komponera något så enkelt men fulländat! Instrumenten leker med varandra, svarar och kompletterar, och bygger tillsammans oförglömliga strofer. Mozart känner verkligen varje instruments klang och egenart, och låter dem för ovanlighets skull komma till sin rätt helt utan stråkar (förutom en sympatisk kontrabas). Det blir som tydligast i den långsamma tredje satsen, Adagio, där instrumenten sjunger som änglar i några av de vackraste stämmor som någonsin skrivits. Soloinstrumenten gör en gedigen insats - kanske hade de kommit ännu mer till sin rätt om övriga harmonier hade dämpats litet mer.

I den stora barocksalen är det svårt att undvika ett visst eko. I de mer nyansstarka partierna hände det att harmonier blev otydliga, men det gjorde också att ivriga alltför ivriga skal-löpningar inte heller stack ut. Allt som allt var det en välgärning av Pro Musicas blåssektion att sätta upp Mozarts ljuvliga Gran Partita för sina tacksamma åhörare.

Länk till Pro Musica

Pretty Monsters av Kelly Link

När jag läste Stranger things happen av Kelly Link, vilket jag hade längtat efter i flera år, blev jag överraskad och förälskad i hennes livliga fantasi. Gamla sagor med moderna kommentarer, nya sagor där magi, skräck och psykologi blandas - vilken härlig läsning! Men ingen av hennes senare böcker, Magic for Beginners eller Pretty Monsters, har fascinerat mig lika mycket.

Novellerna i samlingen är oftast omkring femtio sidor långa. Det ger dem gott om tid att måla upp en annorlunda värld, presentera huvudpersonerna och låta dem vara med om udda saker. Och det gör de, men inte så väldigt väl. Det är synd, för jag tycker så mycket alla de här komponenterna och är alltid redo att försöka pussla samman och förstå det som låter ovanligt. Men människorna/varelserna/spökena som presenteras säger och gör mycket, och ändå förblir de anonyma för mig. Att en novell som verkar följa ett spår växlar över åt ett annat håll är egentligen spännande, men när så mycket annat är osäkert blir det bara ännu ett lager av vaghet.

Jag tycker om berättelser när det overkliga börjar sippra in i vardagen, men då hellre när det finns bakom en tunn hinna på väg att brista. I Kelly Links nya noveller är det övernaturliga snarare utspätt i det vardagliga, så att det mister sin spänning.

Samlingen innehåller ett par noveller från de tidigare böckerna, bland annat The Faery Handbag och den fantastiska The Specialist's Hat. Förutom de höjdpunkterna tyckte jag även om The Wizards of Perfil och The Constable of Abal. Men annars önskar jag att Kelly Link antingen skulle brodera ut sina idéer till romaner, eller ännu hellre korta ned dem och skärpa sitt fokus.

Länk till Kelly Links hemsida, där man kan läsa eller höra några av hennes noveller

Fler böcker av Kelly Link:
Magic for Beginners

Lenny Kravitz på Gröna Lund

Så många av Lenny Kravitz sånger har låtit som tidlösa klassiker från första lyssningen. Men en gedigen musikalitet rotad i jazz och soul lät han som en rockgud som plockat med sig det bästa ur 1900-talets musikhistoria. Nu står han på Gröna Lunds stora scen, en halvljummen försommarkväll.

Come On Get It börjar han med, en helt rätt uppmaning till den stora och hängivna publiken, följt av Always On the Run, American Woman och det första mellansnacket som visar att han bryr sig om sin publik. Bandet inklusive blåssektion består av musiker som är kunniga och samspelta, och Lenny Kravitz musik gör sig bra live under bandets fingrar. Mjuka, fina It Ain't Over 'Til It's Over går över i Mr. Cabdriver, som följs av två långa jazzsolon mellan trumpetare och keyboardist. Mmm, de tonerna i sommarnatten kan nästan väga upp att Jazzfestivalen flyttar inomhus till hösten.

Huvudpersonen kommer tillbaka in på scenen, kör titellåten från senaste albumet Black and White America och säger att han skulle vilja flytta hit - om han hade någonstans att bo... Femhundra lägenhetsdörrar stod öppna för dig efter de orden, Lenny! Efter underbara Stand By My Woman kommer det två låtar med starkt postiva budskap; nästan tjugo år gamla Believe och Stand från förra året. Men då börjar tyvärr ljudet bli sämre; visst har det mullrat hela tiden, men nu dränker den ibland Lenny Kravitz fantastiska röst.



 Rock Star City Life är i alla fall så rockig som den låter, och Where Are We Running likadan - råa men nästan anonyma. Det är nästan så att han tappar greppet om publiken, men så får vi sjunga med i I Want To Get Away, och då är vi tillbaka i gemenskapen med Lenny Kravitz igen. Och så signalerar trummorna nästa välkända låt! När Lenny Kravitz har hängt på sig rätt gitarr slår bandet sig lösa i Are You Gonna Go My Way. En så genialisk låt, rock'n'roll med hjärna! Det stämmer ju förresten in på så mycket som Lenny Kravitz har skapat.

Men vad är det här, bandet går av scenen och roddarna börjar rulla ihop sladdar. Det saknas ju en låt, och ett viktigt budskap! Ja, alla kommer tillbaka för slutorden, Let Love Rule, den ljuvliga sävliga men inte slöa rockballaden. Publiken som inte vill gå hem får sjunga medan Lenny Kravitz wailar som en James Brown-soulpastor.

De bästa konserterna spelas av begåvade musiker med ett bra material och mycket kärlek till publiken. Lenny Kravitz har allt det; ett gediget band, tidlöst bra låtar, samspel med publiken, en gudomlig uttrycksfull och därtill charm och ett leende som blixtrar upp till berg- och dalbanans topp. Jag saknade låten Fear, men med så mycket guld i övrigt kan man bara vara tacksam för en bra kväll.

Olav Christopher Jenssen på Galleri Riis

Jag kan inte minnas att jag har sett konst av Olav Christopher Jenssen förut, så jag bläddrar igenom bilderna av tidigare verk på Galleri Riis' hemsida. Där finns tavlor med stor variation i motiv och färgval. Men utställningen Panorama / Second Generation utgörs enbart av likartade verk: stora tavlor med verk (med) mestadels horisontella linjer och block, litet skeva både i sidled och vinklat mot varandra, men nästan symmetriska.

Jag ser på tavlorna och upplever ingenting. Vill de säga något? Är de dekoration? Är de bakgrundsbrus? Några dagar senare kommer jag på vad de liknar. För över tio år sedan arbetade jag på Hewlett-Packard. Vi använde HP-UX som operativsystem, och man kunde välja vilken färgskala man ville ha på sina bakgrunder, fönster och menyer, och färgerna liknade tavlorna på utställningen. Till en början tyckte jag att det var jätteroligt, och bytte färgtema minst en gång om dagen. Efter ett tag tröttnade jag. Att byta färg förändrade ingenting, och mina uppgifter blev varken roligare eller lättare. Känslan kommer tillbaka när jag ser Olav Christopher Jenssens stora tavlor. De är inramningar, de innehåller inget eget. Om jag vill ha mer måste jag själv arbeta för att fylla dem med innehåll.

Länk till Galleri Riis' sida om utställningen

Cello och piano spelar Mendelssohn med mera

I den vackert belägna Allhelgonakyrkan hölls en releasespelning för en skiva som släpptes i vintras, nämligen den kompletta katalogen av verk för cello och piano av Felix Mendelssohn, spelade av Marie Macleod respektive Martin Sturfält. Till konserten hade duon valt ut två av verken och kryddat med musik av svenska kompositörer, vilket resulterade i ett varierat och fint program.

Det första stycket, Variations concertantes op. 17 (1829) skrevs av en ung men ändå erfaren Mendelssohn. Genom alla växlande mellan expressiva uttryck och mildare tongångar var musiken alltid angenäm. Därefter följde Sonat i A-dur op. 58 (1912) av den sällan spelade Emil Sjögren. Det var ett spännande och vackert verk, som började med drillande trioler där instrumenten lekte och kompletterade varandra mycket intressant. Inspirerad av sina samtida kompositörer vågade sig Sjögren på ovanligheter i melodi och växelverkan, och speciellt cellon fick sjunga ut i sköna toner. Gunnar de Frumeries Variationer över "Vårvindar friska" (1931) gav sig sedan in i ännu mer modiga och nyskapande klanger - inte bara sorger och suckar utan krigiska toner lockades fram ur variationerna.

Det sista verket av Mendelssohn gav den största behållningen under kvällen. Sonat i D-dur op. 57 (1843) vittnade om en kompositör som visste att orkestrera så att instrumentens klang och omfång kommer till sin fulla rätt och bygger rika harmonier. Vassare kanter i tonsättningen hade rundats av. De porlande sekvenser och fylliga toner som lockades ut av piano respektive cello kräver en skicklighet som kvällens musiker hade: samspelta och säkra, med stor inlevelse och nyansering. Som extranummer fick vi ett litet Mendelssohn-verk till, Albumblatt, vemodigt och lugnt men inte alls sorgligt. Det blev en kväll fylld av vackra verk, så välspelade i det välkomnande kyrkorummet.

Länk till Kammarmusikens vänner i Allhelgonakyrkan

The City & The City av China Miéville

Och så äntligen, en riktigt bra bok av China Miéville! När han är bra är han väldigt bra. Vid det här laget framgår det att han älskar städer och deras lager av historia och nya möjligheter, och att han vill skriva om dem och förmedla fascinationen till sina läsare. Jag är lättbedd vad gäller kärleken till stadslivet, men hur Miéville skriver har inte alltid fallit mig i smaken.

King Rat ritade en spännande bild av London, med ett perspektiv som rusade längs gatunivå och också skrapade sig ned under ytan. Därefter drömde Miéville fram New Crobuzon, en stad som brusade av ännu mer liv än London, där arkeologi och historia blandas med magi, och där inflyttarna ofta har icke-mänskliga gestalter. Men i Perdido Street Station tyckte jag att han gick till överdrift: historien svängde hit och dit i impulsiva kast, och det strösslades med nya livsformer, hemligheter och konspirationer. Hans iver att överraska och chocka läsaren gjorde att boken tappade fokus.

Med The City & The City har Miéville skruvat ned tonen, och det vinner berättelsen på. Redan från första sidan märks det i språket, i dialogen, i beskrivningen av omgivningarna och händelserna. På så vis framträder de viktigaste delarna tydligare; mordgåtan och den omgivande staden. Det är riktigt bra, eftersom de är invävda i ett större mysterium som undersöks och avslöjas bit för bit.

Angående mysterier och avslöjanden, så började jag läsa boken utan minsta aning om dess handling, och jag blev angenämt överraskad över hur specifika omständigheter förklarades bit för bit. Om någon vill läsa boken med samma oskuldsfulla ögon som jag, kan hen sluta att läsa här. Det som följer är inte spoilers, men talar om de udda förutsättningarna för det som utspelar sig.

För berättelsen har China Miéivlle skapat inte en ny stad utan två, Besźel och Ul Qoma. Människorna vi möter och gatorna de frekventerar har namn som klingar litet av Centraleuropa, litet av Mellanöstern. Landvägar till Bulgarien och Balkan nämns, så vi är inte långt hemifrån. Men Besźel och Ul Qoma ligger både nära och mycket, mycket långt från varandra. Man har deltagit i internationella konferenser om "delade städer" men fnyser åt att likställas med Jerusalem, Berlin och andra städer.

Vad är en gräns mellan ett land och ett annat? På vissa ställen är den påtaglig, med stängsel, tulltjänstemän och regler, men ändå osynlig om den inte är ditmålad på marken. Ute i naturen kan en gräns mellan två länder vara fullständigt omöjlig att se - inte märks det någon skillnad i luften eller i naturen. Gränsen har bara betydelse för att vi väljer att uppmärksamma den.

Ul Qoma och Besźel ligger precis intill varandra, i varandra som en stad, och gränsen går rakt genom staden. Nej, inte rakt, utan längs med gator, tvärs igenom parker, ibland genom hus och till och med träd. Sedan barnsben tränas invånarna i respektive stad att inte notera den andra staden. Där trafiken korsar båda städerna måste man akta sig för att stöta ihop med trafikanter från andra sidan, men ändå noggrant se till att man inte ser dem: unseeing något som är en meter bort. Man kan ansöka om tillstånd att resa in i den andra staden via officiella vägar, men att ta några kliv över gränsen på eget bevåg är förbjudet och helt otänkbart.

Det finns en mystisk styrka, Breach, som övervakar att inte förbudet överträds. De dyker upp omärkligt men blixtsnabbt och för bort överträdaren. Men det är inte främst hotet från Breach som får människor att ignorera hus på fel sida av gatan eller människor i fel färg på kläderna, utan den långa träningen och den egna viljan att upprätthålla ordningen. Vill verkligen alla lyda lagarna? Vill alla ens samexistera? Nationalister i båda städer såväl som unifikationister har olika svar på frågorna.

Genom att dra landsgränsen rakt genom en stad förstorar Miéville det absurda i att en kvadratmeter mark kan ha helt annorlunda lagar och språk än kvadratmetern intill. Och genom att låta gränsen åtlydas av människor ned till minsta hörsel- eller synintryck visar han hur lagar till stor del upprätthålls av vårt eget samtycke. Jag önskar själv inte att landsgränser skall suddas ut från en dag till en annan, men har redan funderat många gånger över vilka konsekvenser som uppstått av något som är konstruerat av människor (till skillnad från naturgivet). China Miéville, den evige revolutionären, har skrivit in relevant samhällskritik i en berättelse utan att kvaliteten blivit lidande! Andra gånger har kritiken varit mindre giltig och prånglats in på klumpigare sätt, men den här gången har han lyckats. Och dessutom har han åstadkommit en driven och sammanhållen berättelse, med en gedigen underbyggnad och ett spännande tempo. Om Besźel och Ul Qoma fanns på riktigt, skulle min nästa semesterresa dit redan vara bokad.

Fler böcker av China Miéville:
King Rat
Perdido Street Station
The Scar
Iron Council
Looking for Jake and other stories
Kraken 

Fröken Julie med Schaubühne Berlin

Globens Annex tarvades för att kunna framföra den multimedia-uppsättning av Fröken Julie som Katie Mitchell arbetat fram och regisserat. Kristin, som förpassas till periferin i vanliga uppsättningar av Strindbergs pjäs, är nu huvudpersonen. Det vi får se är hennes arbete under kvällen, korta ordväxlingar och Julie och Jean sedda utifrån av Kristin.

Hennes (och Jeans, och allt annat tjänstefolks) uppgifter är att passa upp på familjen som anställt dem. Där ingår många förberedelser och arbete i skymundan för att till exempel en klänning skall vara nystruken eller en flaska med ett avkok skall vara färdig när fröken ber om det. Men i denna uppsättning blir det istället ett halvdussin människor som "passar upp" på Kristin.

Det vi ser på den stora duken ovanför scenen är en komplett film som spelas in i realtid. För att åstadkomma det finns minst sju kameror och ett flertal kameramän, varav en (kamerakvinna) är klädd som Kristin och kan agera som hennes body double när det behövs. En kvinna skapar ljudeffekter (fotsteg, skvalande vatten); en annans händer klipps in som närbilder när Kristin själv behöver synas i helfigur i en annan kamera; i ett inspelningsbås står en kvinna och talar in orden som utgör Kristins inre tankeflöde. Väggar rullas fram och tillbaka, kameror flyttas blixtsnabbt över scenen, och till och med Jean och Julie måste ibland huka och springa för att komma ur bild och hamna där de skall vara i nästa scen.

Att se allt kringarbete som måste klaffa är till en början förvirrande, sedan fascinerande. Men när halva pjäsen har gått börjar jag uppleva det som en gimmick, som har blivit överspelad efter att nyfikenheten lagt sig. Filmen visar Kristin, rörande fint spelad av Jule Böwe. Sårad och ledsen men utan annat val än att följa sina rutiner, följa ordrarna från Jean och Julie, följa vägen till kyrkan (och undrar om inte det är det klokaste hon kan göra). Men springet på scenen nedanför filmduken drar uppmärksamheten från de känslor och stämningar Kristin upplever. Det tycker jag är synd. Men jag hörde många i publiken efteråt säga att de tyckt att pjäsen var fantastisk, och jag tycker om både idén att låta Kristin spela huvudrollen och idén att gestalta en pjäs så här. Jag tycker nog att båda idéerna hade fungerat bättre var för sig.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Fröken Julie

Roger Andersson på Galleri Magnus Karlsson

I utställningen på temat Slaves by Choice visar ett flertal tavlor gjorda av rosten från Roger Anderssons verktyg. Tavlorna som föreställer hela plantor inklusive rotdelar mot vit bakgrund är vackra i sin detaljrikedom. De liknar utvalda exemplar i ett herbarium, men många av dem har en uttalad taggig kvalitet som gör dem icke-fysiska, alltså som att de inte skall representera verkligheten utan vara just en tavla/dekoration.

Titeln till utställningen kommer från en text skriven 1548 av Estienne de la Boétie, som bland annat talar om att vi tappat förmågan att lita till naturtillståndet och låtit oss bli slavar under moderna bekvämligheter. Så tyckte alltså någon redan för nästan femhundra år sedan! Om vi lyssnat på honom, skulle vi då haft elektricitet, vaccin, kontaktlinser, internet, ambulanser?

Roger Andersson berättar om hur han använder och tänker på sina verktyg, och hur han låter arbetet med sina processer ta den tid det kräver. Jag funderar på när hans verktyg är tillverkade. Någon gång måste de ju också ha varit nya. Kanske fanns det andra som tyckte att verktygen var nymodiga och onödiga redan då.

Jag håller med om att gamla metoder och långsamma processer är värda att inte glömmas bort. Men jag ser inte kopplingen mellan Anderssons sentens för utställningen och växterna på tavlorna.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Natthärbärget med Vilnius Stadsteater

Gestalter från Maxim Gorkijs Natthärbärget sitter församlade vid ett bord. Det är arrangerat som för konferens: ren vit duk, kex, plastglas och flaskor med dryck (dock inte mineralvatten). Personerna är kammade, rena och välvårdade och sitter oftast på sin plats medan de talar, utom ibland när känslorna tar överhand och de skriker åt varandra.

Genom att ta bort fattigdomen och fyllebråken får det som sägs större fokus. Vad är det de säger? Deras smeknamn och de själva vittnar om forna glansdagar - klok och bildad; framgångsrik i affärer; älskad av en man som inte ville leva utan en. Och så snart någon talar om sig själv blir hen utbuad och utskrattad av de andra, för ingen tror på någon annans prat. Man hör att de ältat samma visor om och om igen. Det förflutna är allt man talar om. Ingen har några planer för framtiden, ingen har något annat att sysselsätta sig med än att dricka och prata.

Efter halva pjäsen slår allt om. Fyllepratet blir sluddrigt, man kramas och slåss, man gapar i munnen på varandra och fokuserar på oväsentligheter. Men innan detta händer har ljuset i salongen tänts och flera i publiken bjudits på skål och snacks. Till en början kändes det som billiga och onödiga tricks, men nu förstår jag, och jag kan inte låtsas att jag inte minns när jag själv har druckit några glas, tappat styrseln och snackat djupt och länge om banala ting med någon som inte lyssnat. Men nu är det viktiga saker och livsavgörande händelser som avhandlas på scenen, och när man som bäst skulle behövt den analyserande stämningen från första halvan har den övergått i buller.

Den enda som kan få handlingen att stanna upp och andas in är Skådespelaren. Han, som skall kunna säga repliker och förevisa känslor som inte är hans egna, är den som tycks ta till sig orden djupast och verkligast. Den här gången är det verkligheten som går förlorad, men ingen illusion finns kvar för att hålla vid liv det som är viktigt: kärlek, omtanke om nästan, planer och hopp om framtiden.

Länk till Bergmanfestivalens sida om Natthärbärget

Prometheus

 I flera månader har jag och många med mig förberett oss med att se om Alien-filmerna, men främst närskådat varenda trailer för Prometheus, ruta för ruta. Fastän Ridley Scott sade att den nya filmen inte skulle vara en direkt föregångare till Alien, fanns det många detaljer att spekulera över. Interiören från det övergivna skeppet i Alien! En space jockey! Och en kanske helt ny livsform - var kommer han ifrån?

Var kommer han ifrån, och var kommer vi ifrån, är frågan som arkeologerna Shaw och Holloway (Noomi Rapace och Logan Marshall-Green) ställer sig efter att ha hittat 35 000 år gamla grottmålningar runt om i världen som alla visar en jättelik varelse pekande mot en stjärnkonstellation. Sponsrade av mäktiga och ständigt expanderande Weyland Industries kommer de nu fram till en måne i den konstellationen med egenskaper som liknar jordens.

Filmen lägger (väl använd) tid på att introducera några av de viktigaste personerna i handlingen. Några verkar ha egna planer med expeditionen, några är uppenbart irriterade över sitt uppdrag. Efter alla filmer med likartade scenarios, Alien-serien inte minst, är det bra att hemliga planer inte byggs upp till stora överraskningar (antiklimax). Vi hade ändå inte förväntat oss något annat. Näst intill bedårande är det att se roboten David, som under den tvååriga resan fortbildar sig i språk och mänskligt beteende, medan besättningen ligger nedsövd. Han kan inte känna besvikelse, men han tycks flera gånger känna något som liknar glädje. Hans upptäckarlusta verkar inte ha några gränser. Jag försöker vara skeptisk, för vem har programmerat honom och hur, men smittas så lätt av hans entusiasm. Nyfiken som ett barn studerar han ingående allt nytt han stöter på och försöker hantera det. Michael Fassbender gör en utmärkt insats i rollen: aningen stel och precis i sina rörelser, mycket lik en människa men ändå annorlunda och medveten om det.



Ett par gånger irriterar jag mig stort på hur irrationellt expeditionen beter sig. År 2093, då filmen utspelar sig, har Weyland Industries redan vana av att terraforma planeter, och borde ha ett protokoll för hur man utforskar en ny planet och hur man skall bete sig om man stöter på en annan livsform eller lämningar av den. Men berättelsen blir förstås mycket mer spännande om man tar av sig hjälmen så fort luften verkar klar, och tar med sig mystiska lämningar tillbaka till skeppet i en plastpåse. Och med ett så ovanligt välutrustat skepp som Prometheus - laboratorier, medicinsk utrustning - förväntar sig säkert besättningen att kunna hantera hot som kan uppstå. Men jag blir ändå irriterad när vetenskapsmän beter sig ovetenskapligt.

Alla trailers har visat dramatiska scener som fans har försökt pussla ihop och extrapolera till en sammanhängande handling. Många gissningar visar sig vara rätt, några saker börjar man kunna gissa under filmens gång, och ändå så händer det mycket, mycket mer än vad som har avslöjats i förväg. Scener av långsam skräck och plötsliga chocker portioneras ut tillsammans med långa sekvenser av skönhet och förundran över det som visas. Under största delen av filmen är handlingens tempo mycket välbalanserat. Men det ger upphov till några logiska problem, och dialog och karaktärer blir också lidande av det. Medan allt händer framför ögonen går det att acceptera, men efter en dags eftertanke och diskussioner med andra börjar de logiska luckorna gapa stort. Nu önskar jag mig en director's cut med ytterligare en halvtimmes handling, som kanske kan plåstra ihop några hål mot slutet.

 Något annat som tyvärr också tappas bort är frågorna om mänsklighet i termer av biologi och teologi. Filmen tar upp dem och låtsas använda dem, men förlitar sig för mycket på symbolvärdet och tillför inget eget. Vad betyder det att leta efter en äldre, framstående civilisation för någon som tror på en Gud och skapare? För Elizabeth Shaw verkar det inte finnas någon konflikt, men för mig är det inte lika givet hur hon kom fram till det. Och vad betyder det att de besökte oss för 35000 år sedan men inte har hört av sig sedan dess? Om det är något som är tankeväckande med Prometheus så är det just den frågan. Det förvånar mig att inga av rollkaraktärerna börjar diskutera det, särskilt med tanke på vad de hittar.

En hel del av det dinglande trådarna har säkert planterats med flit för att skapa underlag för uppföljare. Redan tidigare har Damon Lindelof sagt att fortsättningen på Prometheus inte är Alien, utan en helt egen sequel (eller två). Det låter å ena sidan som att de vill mjölka så mycket de kan ur den här nystarten, och jag är skeptisk till att Lindelof skall kunna knyta ihop alla trådar eller ens komma ihåg dem. Å andra sidan hoppas jag att de ärligen menar att besvara de nya frågor som har uppstått och ser fram fler överväldigande scenografier och inspirerande teknik.