Kulturella höjdpunkter september 2009

Höstterminen på universitetet har börjat, arbetsdagarna har blivit mer intensiva, och teatersäsongen har inte dragit igång på allvar. Oj, så jag ursäktar mig för att det inte har blivit mer kultur i september! Jag önskar verkligen att jag hade hunnit med fler böcker, pjäser och konserter. Jag har ändå haft en del minnesvärda upplevelser.

Bästa bok

Den larmande hopens dal av Erik Andersson

Bästa utställning

Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman

Bäst av allt!

Pärlfiskarna på Folkoperan

Om ni har tillfälle att se och höra Pärlfiskarna, så ta den! Det är en vacker och spännande historia, visuellt och framför allt musikaliskt, förstås.

Jag hoppas att alla som läser kan fylla på med fina kulturupplevelser från september! Glad höst!

Ensamhetens vin av Irène Némirovsky

Hélène är ett intelligent barn, som lever i en familj rik på pengar men fattig på kärlek. Boken om hennes barndom och ungdom utspelar sig i utkanten av första världskriget och ryska revolutionen. Familjen flyttar från en ukrainsk småstad till Finland, därifrån till Paris, Sverige och andra ställen runt om i Europa för att hålla sig undan världshändelserna. På varje plats inköp av nya, dyrbara möbler med en historia som inte är familjens egen, men inga nära vänner. Hèléne har sin kära guvernant fröken Rose, men är till största delen utlämnad åt sin kalla mor och oseende far. Med sitt skarpa intellekt ser hon rakt igenom sin mors otrohet och lögner, och de eviga förebråelser modern öser över henne ökar bara flickans förakt.

Jag lider med den ensamma, hatfyllda Hélène, och kan nästan glädjas åt hur hård hon gör sig och hur hon när sig på sina tankar på hämnd. Boken är en mycket god beskrivning av att växa upp med föräldrar som inte ser sitt barn och låter henne leka och glädjas.

Till skillnad från Némirovskys mästerverk Storm över Frankrike är berättarflödet i Ensamhetens vin mycket enklare och nästan omoget. Handlingen stegar snabbt fram i korta förklarande meningar, väldigt ofta avslutade med ellipser... Jag föredrar det koncisa berättandet i Storm över Frankrike. Men ändå låter jag mig inte störas av stilen i Ensamhetens vin, och vill inte avfärda den som ogenomtänkt. Många gånger utgör meningarna ögonblicksbilder som säger mer än ett längre stycke skulle göra.

Låt mig citera sidan 35, när Hélène är barn i småstaden:

Så snart hon öppnade en bok på söndagen jämrade sig mormodern:
- Min skatt, mitt lilla sockergryn, du förstör dina ögon...
När hon lekte:
- Böj dig inte ner. Du kommer att göra dig illa. Hoppa inte. Du kommer att
falla. Kasta inte bollen mot väggen. Du stör morfar.

Ett annat citat belyser köpruschen och en samtidigt gnagande oro hos dem som fortfarande är välbeställda under den hastiga inflationen:

Man köpte värdepapper på börsen och kursen steg till svindlande höjder. De
vuxna runt Hélène hade slutat att glatt ropa ut siffror; nu viskade de istället.
Det var inte längre "miljoner" hon hörde, utan "miljarder" som yttrades med
tveksam, låg och andfådd röst; i sin omgivning såg hon bara giriga och samtidigt
förskräckta blickar.

Det är stor skillnad på böckerna Ensamhetens vin och Storm över Frankrike, och jag föredrar nog den senare. Jag hinner fundera på om man skulle kunna rekommendera den här boken istället för enklare glamour-böcker om unga kvinnor med pengar och lockande löften om kärlek. Ja, det skulle man nog. Trots att det är en välskriven bok är prosan inte svårläst utan lättflytande. Dock, även för någon som kräver mer av sin litteratur erbjuder Némirovsky psykologiska insikter, skarpa porträtt och stämningar värda att minnas.

Andra böcker av Irène Némirovsky:

Storm över Frankrike

Louise Bourgeois på Galleri Andersson/Sandström

På ett svenskt galleri ställs ut några utvalda verk av den för evigt arbetande Louise Bourgeois. Det är en stark kroppslighet i många av verken. Flera silhuetter av torsor med en liten människa i magen - till och med en manskropp med snopp får vara gravid! Jag blir glad över hennes generositet mot barnaälskande män.

Några av kropparna är ifyllda med små rundlar som både kan föreställa paljetter eller förstorade celler. Det blir speciellt tydligt i en större tavla där två lager av former, den ena utförd på hönsnät, åtskiljs med några centimeter, och mellan dem har konstnären skapat "gångar" som liknar öppningar i cellmembran. Så fint! Alla duktiga, ständigt arbetande celler som fyller upp vår kropp och håller oss vid liv, de visas upp och firas i Louise Bourgeois' verk här.

Jag tycker också om de stolta, glada ansiktena ritade med tunna, säkra pennstreck och de tänkvärda orden noggrant broderade på en stor linneduk. Men allra mest tar jag till mig sinnligheten i de anatomiskt inspirerade målningarna.

Länk till Galleri Andersson/Sandströms sida om Louise Bourgeois

Lena Cronqvist på Galleri Lars Bohman

Jag tycker om de grafiska blad av Lena Cronqvist som Galleri Lars Bohman visar i sin stora retrospektiv. Den litet mer svårhanterliga tekniken gör att Cronqvists flickors ansiktsuttryck inte kan bli så outgrundliga som i hennes målningar. När ansiktsdragen avviker från det neutrala, blir de genast tydligare leenden eller argt nedåtpekande ögonbryn. Även att de är svartvita, med tydliga svarta konturer mitt bland tunnare ljusare streck, ger dem en annorlunda prägel.

Motiven, som vi känner igen från målningarna i färg, förlorar litet av sin mystik, men på det hela förlorar de inte på det. Det blir istället en intressant uppdatering av ett känt tema.

De unga flickorna i bilderna kan fortfarande hantera mamma- och pappadockor, dockor som ibland är instängda i små guldfiskskålar. Då och då finns det en liten bebis i en balja under flickans händer, farligt nära att hamna under vattenytan. I några av tavlorna finns en pappafigur med, en man som håller i flickan och en bebis. Greppet runt flickans bröstkorg kan inte tydas som vare sig ett övergrepp eller en skyddande gest. Kanske kan inte flickan heller tyda omfamningen klart.

En intressant nyhet är att flickorna har (hus)djur med sig. Fågelkadaver i förvridna positioner, med en förruttnelseprocess som nästan kan luktas, betraktas nyfiket av flickorna. Var kommer de ifrån? Kanske är de infångade av de långsmala randiga katter som sitter i flickornas knä. Jag är så glad att flickorna har fått dem till vänner, ja, nästan alter egon! Fisk är ju något som katter också tycker om. Jag skrattar högt åt det dussintalet bilder som sitter tätt upphängda rad på rad inne i ett av sidorummen: i sina knubbiga händer håller flickorna klassiska klotformade guldfiskskålar och glor på dem genom glaset. Möjligtvis är akvariefiskarna en metafor för något sorgligt, men jag såg dem som ett humoristiskt break.

Det finns även några tavlor av grupper av vuxna som försöker förhålla sig till varandra i par. De sitter två och två och håller om varandra. För mig som inte kan sitta med raka ben på golvet så som de gör, blir de en god bild av ett parförhållande där man försöker och försöker att hitta ett sätt att nå varandra och hålla sig kvar nära varandra.

De stora svarta skulpturerna av flickor sittande i baljor talar inte lika starkt till mig, men jag gillar att flickan fått växa sig stor (inte vuxen), ta fysisk form och faktiskt le förnöjt. Lena Cronqvist och flickorna hon skapar är fascinerande.

Länk till Galleri Lars Bohmans sida om utställningen

JPod av Douglas Coupland

En tjock bok av Douglas Coupland med en titel som för tankarna till moderna prylar, prylar som skänker tröst i en värld som ändras från vecka till vecka. Mmm, det är som en stor påse smågodis för en trettioplussare i IT-branschen när jag håller den i min hand. Jag har sagt tidigare att Douglas Couplands böcker är trösterika för mig, och säkert många med mig. Feelgood, lyckliga slut, ensamma människor som finner gemenskap och kärlek i absurt tråkiga men arbeten. Det verkar som att Coupland själv sett igenom sin framgångsformel och känt på sig att han var på väg att gå i stå. Han låter huvudrollsinnehavarna spydigt kommentera att de beter sig som personer i en Douglas Coupland-bok, och när författaren själv dyker upp spottas hans namn fram med avsmak. Fast bara litet ironisk avsmak och inte så himla illa menat, det är ju hyggliga människor det handlar om.

Alla är hyggliga, även människosmugglaren från Hong-Kong. Till och med att bli heroinmissbrukare och kedjas fast i en kinesisk fabrik för tvångsarbete kan vara litet småkul; en meditativ syssla, något som kan ge perspektiv och nya insikter i ens eget liv. Och så många och osannolika händelser som staplas på varandra, ja, man kan verkligen behöva en paus ibland.

Boken är underhållande och jag blev litet glad för stunden av att läsa den, men inte mer. Tyvärr går JPod på tomgång, och det känns inte som att det finns någon djupare tanke bakom den. Jo, det kommer några sidor av tätt skrivna raseriutbrott, ett uppradande av Weltschmerz som inte går att hantera ens för en Coupland-karaktär. Jag önskar att det hade integrerats med handlingen, för nu blir det bara som några svarta knivseggar mellan rosa bomull.

Kanske var det bara det här som behövdes för författarens egen skull, en mellanbok, för att trampa igång sig själv igen. Tack och lov har jag ju redan läst boken som kom året efter, The Gum Thief. Den var bättre skriven, om än efter samma Coupland-formel. Men det gör inget. Jag behöver böcker som Couplands i mitt liv, även om jag får komma ihåg att inte överdosera dem.

Fler böcker av Douglas Coupland:
Generation X
Shampoo Planet
Life After God
Girlfriend in a Coma
Miss Wyoming
All Families are Psychotic 
Hey Nostradamus!
The Gum Thief

Pärlfiskarna på Folkoperan

Kärleken mellan de två älskande i operan Pärlfiskarna gäller liv och död, inte bara för dem själva utan för ett helt folk. Så stor är kärlekens kraft att det kan skapa hopp och kanske välgång om man svär att avstå från den, i det bysantinskt styrda landet där operan utspelar sig.

Folket är svagt och olyckligt för miljön är förgiftad. Deras ensamme härskare Zurga låter dem leva på hoppet om den magiska pärlan som är nyckeln till all världens lycka. Han har också tillkallat en prästinna som skall blidka naturen och trösta folket. Dagen innan prästinnan för evigt skall avsvärja sig jordisk kärlek för att kunna ge folket lyckan, kommer Zurgas barndomsvän Nadir tillbaka till landet. De lovar varandra att glömma sin gamla ovänskap, men det är inte så enkelt. Kvinnan som väckte båda deras ungdomliga kärlek, Leïla, är förstås den ankomna prästinnan. Återuppväckt kärlek, avundsjuka, härsklystnad och krav på hämnd är vad som följer.

Läser man handlingen i programmet låter det mycket komplicerat, ja, mer komplicerat än vanliga libretton, som kan vara nog så förvirrande. Men gestaltningen på scenen förklarar allt. Bland ungdomarna som spelar huvudrollerna som unga tycker jag väldigt mycket om Foad Arbabi, som andlöst och ordlöst visar upp förälskelse, besvikelse, svartsjuka och hat.

Jeremy Carpenter som sjunger Zurga har en stark och varm baryton. Carl Unander-Scharin som sjunger Nadir har en tenor som ligger närmare talspråk, och därigenom kan han vara mer uttrycksfull i sin sång. Ibland ligger han farligt nära musikalens ton, men det behöver ju inte vara helt fel. De båda rösterna klingar skönt både enskilt och tillsammans i den vackra duetten under första akten. Daniel Frank som den manipulerande Nourabad är fascinerande på sitt eget sätt.

Men den klarast lysande stjärnan är Elin Rombo som Leïla. Efter en aria vacklande på gränsen till skräck i första akten, är Leïla/Rombo ett under av styrka och gudomlig sångkonst genom hela andra akten. Det är så underbart att få se och höra en sopranroll i en opera som är stark, klok och även stolt, och Elin Rombo gör en oförglömlig insats som den intelligenta Leïla.

Jag uppmanar alla att skynda till Folkoperan för att få se och höra detta mästerverk!

Länk till Folkoperans sida om Pärlfiskarna

Den larmande hopens dal av Erik Andersson

Lokaltidningar är en genre för sig. Boskapsauktioner, skoluppträdanden i hembygdsgårdarna, årets loppmarknad i varje by. Säkerligen står inte de lokala organen från övriga landsändor de skaraborgska efter, men eftersom jag är uppvuxen i de trakterna har jag lätt för att känna igen den specifika lokalpatriotismen som blommar ut i tidningen Varas Värn. Trettioen korrespondenter, var och en med noggrant specificerade geografiska områden, kreerar tillsammans artiklarna till denna centrala nyhetsförmedlare. Inte bara härad och socken utan även familjeförhållanden, personliga erfarenheter och specialintressen kan avgöra vem som får nästa scoop.

Nyheterna som fyller tidningen är ett mikrokosmos med detaljer av Borgeska mått. Krönikor över födelsedagsfester, djupintervjuer med potatisfabrikörer och referat från möten för olika sällskap är vad som bjuds. Och detaljer, i övermått, kan varje person som får komma till tals bidra med. Egna teorier om historiken bakom ortsnamn slår ofta över i redogörelser för västgötabygdens forna storhetstider utblandat med ett mått konspirationsteori gentemot Stockholmarna. De här samtalsämnena, de officiellt klingande formuleringarna och de smålustiga personnamnen som bärs med uttalad självklarhet - allt känns så välbekant för mig, fastän Erik Andersson har skruvat upp intensiteten bara ett litet snäpp.

Till Varas Värn kommer den nyutexaminerade journalisten Ina Ljung. Till en början förvånas och förvirras hon av trivialiteterna i nyhetsbevakningen. Men snart finner hon spänningen i den intima nivån på rapporteringen - eller kanske är det hon själv som gjuter bensin på den pyrande elden? Kan ett nytt bondeuppror vara i antågande?

Boken balanserar på den mycket otydliga gränsen mellan fullständigt trovärdigt och komplett galet, och är hela tiden spännande och rolig. Jag hoppas och tror att blandningen av allvar och överdrift är lika underhållande för dem som inte har personliga minnen av byoriginal, idiom och lokalpatriotism.

Inte helt ovidkommande fotnot ur verkligheten:

Skaraborgsradions genomgång av de närmast förestående händelserna i trakten rubricerades Ivalemä, ett uttryck som var mig obegripligt under hela uppväxten. Först i vuxen ålder lyckades jag uttyda det till Ni var väl med? Aha.

Der König verneigt sich und tötet av Herta Müller

I flera år har jag varit fascinerad av den här boktiteln: Konungen bugar och dödar. Jag tänkte mig en schackkonung, en grym variant av den vilda drottningen i Alice i Underlandet. Schackbrädet är visserligen ett av de ställen där kungen uppträder, men boken är inte en skruvad allegorisk saga utan en serie av inblickar i livet som har format Herta Müller som författare. Nog för att det blir drömlikt/mardrömslikt ändå.

Boken utgörs av en serie av essäer. De är dock så väl redigerade och sammanställda att jag tar dem för en sammanhängande berättelse tills jag mot slutet av läsningen ser efter i inledningen.

De första sidorna behandlar Herta Müllers barndom i sin tyskspråkiga by i Rumänien, och jämförelser mellan det tyska och det rumänska språket. Det ger inblickar i hur hennes författarskap kommit till, men jag tycker först att det är litet tråkigt. Men så, på sidan 50, kommer en hastig sicksackrörelse mellan det idylliska och det våldsamma. I berättelsen om barndomen kastar Müller in en mening om att det var hennes uppgift att två gånger i veckan nacka en höna. Att äcklas eller bli rädd var det inte tal om. Två sidor senare räknar hon upp olika sätt på vilka människor kan dödas och lämnas döda för andra att hitta. Och för släktingar och vänner var det inte tal om att förskräckas och protestera, för det var Konungen, den oberörbara staten, som valde att döda dem som misshagade honom.

Fyrtio sidor senare sker en vacker och smärtsam spegling av hur en sak kan komma att betyda något annat, om den laddas med minnen. Det är föranlett av hur ett dragspel för mormodern kom att representera sonen som dog i Mostar under andra världskriget. Utan att det sades rent ut, var det många händelser och ting som blev oförklarliga och skrämmande i barnets värld, redan innan vidden av diktaturen kommit fram.

När Müller som student började engagera sig emot diktaturen, kom säkerhetstjänstens undersökningar att bli påträngande och verkligt skrämmande. Inför en resa till Wien blir Müller hotad och fysiskt utsatt av två personer på tågstationen. Det är motbjudande när jag plötsligt inser vilka det är som arbetar med att förfölja sina landsmän i diktaturers underrättelsetjänster. Minns du de äckligaste, fulaste mobbarna i grundskolan? Det är just de, som aldrig behövde sluta mobba dem som var mindre och svagare, utan fick använda sitt yrkesliv till att fortsätta knuffas, ta saker från andra, kalla dem fula ord och få dem att må dåligt. Fy faaan vad äckligt!

Av olika anledningar är jag egentligen inte så intresserad av självbiografier. Vad som gör att Herta Müllers bok ändå fascinerar är hennes distanserade språk i kombination med att hennes historia är så fruktansvärt annorlunda mot min egen. Precis som i hennes bok Heute wär ich mir lieber nicht begegnet får jag läsa om situationer som är så absurda att de verkar som science fiction. Men det är verkligt. Det var verklighet i Rumänien på 1900-talet, inte långt från oss vare sig i tid eller rum. Det är hemskt, och det är viktigt att inte glömma att det har varit så.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Herztier 

Heute wär ich mir lieber nicht begegnet

Man tänker sitt på bio

Den sakralt klingande musiken under första delen av filmen skapar känslan av att vara i en annan värld. Det får mig att fundera på vilka gudar man skall be till, och hur, för att närma sig magin i det livet. Jag har vuxit upp i en småstad och känner igen en längtan efter äventyr i pojken Sebastians (Sebastian Eklund) påhitt i närområdet.

Men har man vuxit upp och fått sin plats i småstadslivet, då finns det inte många mirakel att vänta på. Ofta har man hamnat i en situation man inte helt har valt själv, och som man inte kan ta sig ur. Jimmy (Jörgen Svensson), som bor på Sebastians gata, har en liten ettårig son som han bär med sig överallt. Han bor hos sina föräldrar, men de har inte gett honom en egen nyckel och har kört ut honom gång efter gång. Han vandrar omkring planlöst i bostadsområdet med sonen i famnen.

Anders (Hannes Sandahl) har allt som Jimmy inte har, som Sebastian säger i filmen. Anders har ett annat av husen på Sebbes gata. Han har också jobb, bil, och råd att renovera huset så att det blir jättefint. Men i varje bild ser han trött och ledsen ut.

Jag tycker om den långsamma filmningen, humorn och glimtarna av vardagsliv i filmen. Men även om många scener är rofyllda, och jag tycker om att inte veta vad som skall komma härnäst, börjar filmen ändå kännas litet för lång ungefär den sista kvarten. Småstadslivet är inte bara rofyllt, om än händelselöst. Jimmy är helt klart varken kapabel att ta hand om sig själv eller sitt barn. Men så länge inte socialen har gripit in, snubblar han vidare på egen hand. Jag tycker att det är intressant att se hur människor som stöter på honom försöker hjälpa honom och framför allt se till att det lilla barnet inte far illa.

De återkommande Thoreau-citaten och huvudpersonernas dragning till att gå ut i skogen och ut i vattnet gör mig faktiskt litet förbryllad. Skall det betyda att det är naturen som är lösningen på våra problem? Det är inte min längtan, och filmen har inte heller fört mig närmare den övertygelsen. Civilisation, stora städer, asfalt och ett gränslöst utbud är vad som ger mig ro i själen. Fast kanske inte småstadslivet.

Länk till filmens hemsida

The Long Life med Jaunas Rigas Teatris på Stadsteatern

Fasaden som täcker scenen plockas ned, men hela salongen är fortfarande mörk. På scenen skymtar en rad av tätt möblerade hem, och man förstår att det är natt av snarkningarna och förvirrat talande i sömnen. Pjäsen skall handla om gamla människors liv, gamla människor som spelas av yngre skådespelare. Skall de klara av att gestalta ett helt livs erfarenhet och trötta, krumma kroppar, eller skall deras energi förråda dem?

De fem gamlingarna på scenen börjar röra sig och kravla upp ur sina sängar. Först blir jag irriterad över hur långsamt de rör sig. Men så faller jag in i deras lunk och börjar engagera mig. När man har stela leder, giktbrutna fingrar och rör sig långsamt är det inte lätt att resa på sig, ta på sig kläderna, gå till toaletten. Och allt det man måste göra bara för att man är gammal; svälja piller ur en av tjugo burkar, ge sin man en insulinspruta i rumpan... och samtidigt inte välta någon av alla prydnadssaker i sitt trånga hem!

De två paren och den ensamme mannen i kommunalkan är alla olika personligheter. Mannen som tränar musklerna (ett par boxhandskar hänger ovanför dörren, som minne av en sportig ungdom), och alltid lyckas få en anledning att klättra upp för att måla taket eller hänga en tavla, men inte lika lätt klättrar ned. Hans frusna fru som sover i några rejäla lager kläder men håller på sin skönhetsrutin - ja, jag vet hur härligt det känns att måla läpparna med fint läppstift riktigt, riktigt ordentligt! Konrad, som regelbundet tuppar av och ligger bakåtlutad med öppen mun, så att man inte vet om han har somnat eller dött. Konrads vackra fru, som alla är litet förtjusta i.

Den ensamme mannen är litet udda, men med så många aktiviteter är han nog nöjd med sitt liv. I sina renslickade Kefir-paket odlar han purjolök (?), och med sin Casio-synt och en mikrofon experimenterar han fram roliga ljud som irriterar och intresserar grannarna. Och det är riktigt bedårande att se paret som har som hobby att gjuta ljusstakar - av kondomer som de fyller med gips, formar med ett finger och målar i fina färger och mönster!

Konrad har födelsedagsfest! Alla kommer till hans lägenhet för att fira, och för att leka en fantasifull variant av kurragömma. Fast så är det dags för kvällsnyheterna, och då börjar alla bli trötta. Efter en oväntad vända framför sollampan kryper alla ned i sina sängar och somnar.

Ibland gränsar situationerna till buskis, vilket jag är mycket känslig för, men det är bara i några sekunder. Genuint roliga scener får mig att skratta högt, och det är aldrig ett elakt skratt. Gamlingarna framstår aldrig som dumma eftersom de framställs så kärleksfullt. När skådespelarna kommer in för att ta emot applåder blir jag överraskad över hur unga och spänstiga de ser ut när de sträcker på sig. Vilken prestation att spela gamla så trovärdigt och så sevärt!

Länk till Stadsteaterns sida om The Long Life