Tillsammans 99

Vi hade det ju så bra när vi levde tillsammans för 24 år sedan, så visst skall det bli toppen att ses igen? Eller, allt var ju inte frid och fröjd i kollektivet Tillsammans år 1975, och en del slitningar finns kvar år 1999. Och återträffar lockar nästan alltid fram det som skavde redan första gången. Men visst är det fint att en massa gamla vänner dyker upp som en överraskning till Görans födelsedag! Han och Klasse är ju de enda som är kvar i kollektivet och där på landsbygden kan det kännas litet hopplöst ibland.

Göran var kollektivets hjärta och fortfarande är det han som försöker hålla god stämning när folk är jobbiga och det utbryter rena gräl. Jobbigast av alla är Lena som kommit med sin frivilligt stumma dotter Kompis och envist viftar med sina psykiska problem som ett rött skynke framför alla. Stämningen i filmen består oftast av en pressande blandning av allvar, genans och (ofrivillig) komik som man gärna gråtskrattar åt. Men i en scen är det bara ärlighet som gäller: när Klasse erkänner för Lasse hur han i alla år har längtat efter att det skall bli de två. Det är mycket fint att filmen låter just den scenen vara enbart äkta och sårig, och att två av Sveriges bästa skådespelare får visa alla nyanser av djupa, svåra känslor. Samtidigt, utanför deras rum, pågår gnabb och rivalitet av närmast burlesk karaktär.

 Skit i traditionerna sade man på sjuttiotalet och valde vårdslöst bort bordsskick och matlagning av högre klass. Men nu är det ett av kollektivets barn, Fredrik, som vuxit upp och styr upp planeringen och serveringen till litet högre klass vilket ingen protesterar mot. De flesta av gästerna har steg för steg makat sig tillbaka till det som gör livet lätt och njutbart. Men den pålitliga havregrynsgröten som Göran så kärleksfullt tillredde... visst har den ändå sin plats. Morgonsolen sprider sitt ljus över huset och trädgården efter en natt av uppgörelser, förvirring och delvis lyckat festande, och den gör gott för många av dem som ångerfullt kravlar sig fram ur sina hörn.