1670

Året är 1670 och Jan Pawel äger halva Adamczycha, en lerig liten by i Polen. Bland de hunsade bönderna går Jan runt i pråliga kläder, med ambitionen att bli den viktigaste Jan Pawel i Polens historia. Jans hustru Zofia, ständigt klädd i svart, är ett åskmolm. Äldste sonen Stanislaw är den utsedde arvingen men vill hellre spela med sitt band. Mellansonen Jakub präst med sällsynt surmulen uppsyn och dito åsikter. Yngsta dottern Aniela vill inte bli bortgift med någon storbondes son utan har förvånande åsikter om klimatförändringarna och jämlikhet med bönderna. 

Liknande idéer om medbestämmanderätt och lättare pålagor på bönderna har storbonden Andrzej, som förtretligt nog äger andra halvan av byn vilken dessutom är mer framgångsrik än Jan Pawels halva. Men Jan Pawel fortsätter att satsa på sin egen storhet genom att försöka imponera på förbiresande magnater och förtrycka sina bönder litet till.

I byn finns andra roliga personligheter: bland andra Bogdan, polsk nationalist som ibland är litet för stridslysten för sitt eget bästa, och så sötnosen Maciej som är förtjust i Aniela. Mer eller mindre brutala men tidstypiska seder och åsikter presenteras med moderna reaktioner och språkbruk vilket bidrar till den lättsamma, komiska stämningen i TV-serien, och i mockumentary-anda talar huvudpersonerna ofta in i kameran. Och man hatar svenskarna, tvi!

Humorn i serien 1670 är rapp och smart och litet smådum ibland, och vi kan ju hoppas på fler säsonger i samma stil!

Foundation av Isaac Asimov

Hari Seldon förutspådde att imperiet skulle falla, och att det skulle störta hela galaxen i ett barbari som skulle vara i trettiotusen år innan ordningen skulle återställas. Men han förutsåg också att ett skickligt politiskt spel vid rätt tillfälle skulle kunna förkorta tiden av barbari till bara ett årtusende, och för det ändamålet lät han grunda Stiftelsen/Foundation, som skulle bevara mänsklighetens vetande i en Encyclopedia Galactica.

Eller? Nej, så enkelt var det inte. Hari Seldon hade med Stiftelsen den baktanken att männen (och eventuellt några kvinnor) skulle vara krafter för att styra händelserna i galaxen så att det värsta kaoset på något sätt motades undan. Med jämna mellanrum får de styrande i Stiftelsen se inspelningar av denne framsynte man som har förutspått krisen de befinner sig i och (inte) ger råd om hur de skall klara sig ur den. Boken Foundation gör nedslag i några av dessa avgörande skeenden och låter oss följa dem som tack och lov lyckas driva händelserna till något som kommer att vara gynnsamt för den långsiktiga planen.

Asimovs Stiftelse-serie har hela tiden varit mer av politik och förhandlingar än hård science fiction, och det är inget att undra på att detsamma återkommer i den första boken om Stiftelsen vilken än en gång står under hot att övertas av giriga grannplaneter. Nu väljer Stiftelsens ordförande Selvor Hardin ett listigt spel som kommer att fungera för dem åtminstone ett tag. När han märker att de omkringliggande planetkungadömena har förlorat kunskapen om hur man hanterar atomenergi erbjuder han dem just den kunskapen - men i form av en religion, där prästerskapet som kommer till Stiftelsens planet Terminus inte får studera vetenskapen utan lär sig ritualer och en hängivenhet till Terminus helighet. Smart, för en tid i alla fall, men inte för resten av de tusen åren, och det är upp till nya smarta efterföljare att lista ut när det är dags att inte längre förlita sig på religiös tro för att behålla Terminus självständighet.

Boken Foundation är skriven 1951. Åtta år senare kom Walter Miller Jr:s välskrivna A Canticle for Leibowitz som använder sig av liknande beståndsdelar - religion, atomkraft och en beskriven och bevarad kunskap från förr - men på nästan rakt motsatt vis, och man förstår att dessa tankar var något som låg i luften under åren efter andra världskriget. Asimovs hjältar är alltid vågade och har tur i sina försök att klura ut vad som händer och vad exakt de skall säga för att få resultatet dit de vill, och ävenså här. Liksom i de föregående Stiftelse-böckerna (som skrivits senare) är det litet svårt att tro på att en ensam människa kan förutspå och påverka stora skeenden i en galax med miljoner planeter, men det är ändå en kittlande tanke, och ambitionen att minimera kaos och lidande för galaxens invånare är engagerande.

Fler böcker av Isaac Asimov:

The End of Eternity

I, Robot

The Rest of the Robots

The Caves of Steel

The Naked Sun

The Robots of Dawn

Robots and Empire

The Stars, Like Dust

The Currents of Space

Pebble in the Sky

Prelude to Foundation

Forward the Foundation

Foundation and Empire

OMD på Münchenbryggeriet 2024

En fyrtiofemårig karriär med tretton album och ännu fler hitsinglar ger Orchestral Manoeuvers in the Dark en stadig grund för konserter, och ändå är det den nyutgivna skivan Bauhaus Staircase som med den äran ger namn åt den senaste turnén och populerar spellistan med låtar som står sig väl mot de existerande favoriterna. Till Evolution of Species äntrar bandet scenen och brister ut i Anthropocene - text och sound rotat i teknik och allvar, precis det som varit OMD:s väg från början. Från tidigare år följer Messages och den charmiga Tesla Girls, till publikens jubel. Kleptocracy är den senaste singeln, alldeles ny, fast den är egentligen inte så stark vare sig på platta eller scen. Men så får vi OMD:s underbara specialblandning, domedagstexter till glättig musik i History of Modern (Part I), och vi hetsas att hoppa till verserna om alltings slut.

Dock har ju bandet också alltid skrivit fantastiskt vackra melodier och stundtals känslofyllda texter som Andy McCluskys romantiska röst gjort rättvisa. "Nu får ni pigga upp er med en Hollywoodsång" är introt till den ytterst sorliga If You Leave, följt av Paul Humphreys milda stämma i (Forever) Live And Die. Det är dags för en svit av innerliga låtar från Architecture and Morality: Souvenir, Joan of Arc och Joan of Arc (Maid of Orleans). Den mäktiga känslan i det sistnämnda stycket överträffades bara av kvällens längsta applåd som följde det.

Hur följer man upp något så vackert? Med en ommöblering till en bakgrund av The Rock Drill, varefter de fyra fina gubbarna alla står längst fram på scenen vid varsin liten pulpet som Kraftwerk. Vidare från nya plattan spelar de den ljuvt nostalgiska Veruschka följt av Healing. Det var kanske litet väl stillsamt med två lugna låtar i rad, men nu är vilan över lovar Andy McClusky och så följer den fantastiskt medryckande Don't Go, ännu en perfekt melodi och produktion helt i paritet med alla hits från tidigare decennier. På tal om det så bladas fina So In Love in innan den uppfordrande Bauhaus Staircase. Tillbaka bakåt i tiden - söta Dreaming följs av sextiotalspoppiga Locomotion, den stadigt stompande Sailing On The Seven Seas och som avslutning, ännu en allvarlig och hemsk historia bedrägligt dold under glättig text och musik i Enola Gay.

Vi kan vara litet avundsjuka på Oslo som fick några fler låtar under turnépremiären två dagar tidigare, men även Stockholm fick en fullödig konsert med stort engagemang av bandmedlemmarna. Extranumren var Pandora's Box och - de första skall bli de sista - Electricity.

Echo

Marvel Spotlight skall vara paraplynamnet för serier som fokuserar på sin huvudperson och inte nödvändigtvis är byggstenar i det alltmer komplicerade MCU. Det är litet underligt att den första serien som får den etiketten är Echo, så mycket som den bygger på såväl 2022 års Hawkeye som den ännu tidigare serien Daredevil som till och med hörde till en sidonisch av gatusmarta serier vilka nyss inlemmats i det stora Marvel-biblioteket. Men visst, vår huvudperson Maya Lopez är inte inblandad i strider med intergalaktiska invasionsstyrkor utan med giriga skurkar som hotar hennes familj och förstör sammanhållningen i hennes egna hemtrakter, likt Jessica Jones, Daredevil, Iron Fist och den riktigt lyckade Luke Cage. Dock är det inte helt sant, för Maya har varit borta länge från sina hemtrakter i Oklahoma och istället arbetat i New York för sin döde fars chef, Wilson Fisk, det vill säga den kände Marvelskurken Kingpin.

"Du kommer att behöva lära dig att vandra i två världar" säger Mayas mamma medan hon ännu lever till Maya när hon är barn. Den dubbelheten ser vi mycket av: New York-livet mot Oklahoma-familjen. Mayas dövhet i den talande världen. Och också livet idag gentemot minnena och styrkan från tidigare generationer. Flera av avsnitten inleds med tillbakablickar till anmödrar och deras ögonblick av heroism, förstärkta av kampvilja och list som ärvts genom århundradena.

Dock finns det också en dubbelhet i hur man skall tänka om Maya, för hon har ju faktiskt varit hejduk och mördare åt ett av New Yorks mäktigaste brottssyndikat, och den kopplingen lämnar man inte så lätt. Om man inte helt trodde på att Maya dödade Kingpin i sista avsnittet av Hawkeye så blir man inte överraskad av att han kommer tillbaka i hennes liv. Kanske mer överraskad över att han fortfarande har hopp om henne som sin arvtagerska, eller kanske inte överraskad ändå då den skicklige skådespelaren Vincent D'Onofrio visar den burduse Wilson Fisks känslostormar som gång på gång också slår över i kärlek och omtanke, hur brutalt den än tar sig uttryck.

Trådarna tillbaka till Choctaw-stammens ursprung är fascinerande, men som sagt är det än så länge svårt att se Maya Lopez som en värdig arvtagerska till krafterna och kunskaperna. Och även om familjen och vännerna hemma i Tahama, Oklahoma är fullödiga karaktärer med egna historier hinner vi inte uppleva djupet av Mayas relation till dem, fastän alla utropar att de har saknat henne. Echo har litet för mycket att berätta på sina endast fem avsnitt. Men låt oss foga in denna lysande sten i världsbygget i MCU, fastän vi inte behöver.

Dikter av Ricardo Reis av Fernando Pessoa

Poeten Ricardo Reis är en av Fernando Pessoas heteronymer. Han avvisar världen, uppehåller sig kanske vid vackra detaljer i naturen men påminner hela tiden om att det är småsaker i förhållande till ödet som kommer att svepa bort oss alla en dag. 

Följ ditt öde,

vattna dina växter,

älska dina rosor.

Resten är skuggor 

av främmande träd.

Verkligheten är alltid 

mer eller mindre

än det vi vill.

Endast vi är alltid

lika oss själva.

Det är ljuvt att leva ensam.

Det är stort och ädelt

att alltid leva enkelt.

Lämna din smärta på altarna

som en offergåva till gudarna.

Betrakta livet på avstånd.

Ställ inga frågor.

Du får inga svar.

Svaren finns

bortom gudarna.

Men efterlikna högtidligen

Olympens gudar i ditt hjärta

De är gudar

därför att de inte reflekterar

över sig själva.

[1916-07-01]

Olympens gudar är närvarande i några av dikterna, tillsammans med förståelsen att de inte finns kvar längre, att de har följts av en annan Gud som nu finns i människornas medvetanden. Ricardo Reis vänder sig ofta till kvinnor, tilltalade med namnen Chloe, Lydia och Neera, och uppmanar dem att likt poeten själv vända sig från världen. Reis vänder sig också till filosofen Epikuros, som ju förespråkade måttfullhet i sökandet efter livets välbehag. Dock framstår Ricardo Reis egen livsfilosofi som man läser den i hans dikter snarare som formad av besvikelser; ett avståndstagande från världen därför att han är rädd för avvisanden, eller kanske för att han just har blivit avvisad och döljer sin sorg i en stolt men förment distanserad hållning. Den litet forcerade tonen förtar en del av den möjliga njutningen och lyriken i den upphöjda position som Ricardo Reis vill förmedla, men dikterna (känsligt översatta av Lars Axelsson) är ändå mycket väl värda att läsa, långsamt och fundersamt.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

Orons bok

Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag

Djävulens timma och En stoikers fostran

Bogoluchie på Folkoperan

I en värld präglad av pågående krig kan kaoset följa en i sinnet även i ett rofyllt kloster. Symeon den nye teologen levde i Konstantinopel för tusen år sedan och skulle med dagens standard kunna hållas fram som en rebell, då han talade om att bokbildning inte behövdes för att finna Gud, eller en enkel New Age-skapare då han talade om att finna Guds ljus inom sig själv och allt det skapade. Men så enkelt är det inte i Djuro Zivkovics verk Bogoluchie, vars musik väver mytisk kring Symeon den nye teologens ord.

Scenen är bara delvis belyst och där står strukturer av nutida byggnadsställningar. Orkestern BIT20 samlas ordlöst i en ring innan de intar sina platser och börjar musiken. Sångerskan kryper in över scenen klädd i svart och täckt av en slöja. Programbladet och textningen på scen återger hennes sång om lidandet i livet, om hur hon inte vågar lyfta blicken mot Guds ljus av rädsla att förbrännas, utan istället håller sig till de döda i graven som en levande död. Sången är krävande men Carina Vinkes röst är underbart innerlig, en ledsagare och medvandrare genom det svåra.

 

Men där i gravens mörker ser vår berättare Herrens ljus och genomlyses själv av det gudomliga ljuset och kärleken. Hon har lyft av sig slöjan och ger sig ut i snurrande danssteg. Det är här som det är viktigt och vackert att Djuro Zivkovics musik inte slår över i banal skönhet, utan behåller sin allvarliga underton. Vidare i tredje delen får vi för första gången se vår försångerska le, och nu vecklas långa gyllene tygtampar ut över scenen, som för att synliggöra att Guds ljus finns i allt. Även i den sårade vandraren, Jacob Kellerman på gitarr, som har fått omsorg och en stödjande omfamning av sångerskan så att vi ser att vi inte skall behålla den gudomliga lyckan som en egen vinst utan dela den med våra medmänniskor.

Foto: Nadja Sjöström

Greek Byzantine Choir kommer in på scenen, sju män med djupa röster som sjunger i en tusenårig tradition. Guds ljus är inlemmat i kyrkan och i traditionerna. Men när de sjungit färdigt och lämnar scenen hör vi dissonanser från orkestern. Det är svårt att hålla Guds kärlek och ljus vid liv i den här världen. Dock följer efter hand orkestermedlemmarna vår sångerska och vandrare ut från scenen, med en skål i handen som ger klang men som kanske också bär på livets vatten till en törstande värld.

Länk till Folkoperans sida om Bogoluchie

Saltburn

Att flytta hemifrån och börja på universitet kan vara en utmaning, inte bara för att utbildningen är krävande utan också för att man måste lära sig att umgås med nya människor. Än mer så när man, som Oliver Quick, börjar på Oxford och får kurskamrater som ledigt för sig bland nya vänner med säkerheten av att vara unga, snygga och ha en familjeförmögenhet bakom sig. Olivers bakgrund är fattigare på såväl pengar som relationer och han blir lätt någon att göra sig lustig över när han försöker närma sig någon av det vackra folket.

Men den mest lysande av stjärnorna, Felix Catton, har en svaghet för ynkliga figurer som Oliver och tar in honom i sin krets av vänner och beundrare. Inte helt, Oliver befinner sig alltid i periferin och de övriga societetsbarnen ger honom nålstick då och då. Dessutom nämns flera gånger att Oliver är årets projekt - att Felix tar sig an bortkomna nykomlingar men glömmer bort dem när det passar honom.

Att Felix bjuder hem Oliver över sommaren till familjens gods Saltburn är ändå en vinst av oanad betydelse. I släptåg på den högdragne butlern Duncan, sedan efter den sprudlande Felix, lommar Oliver genom de många rummen inredda med dyrbara historiska föremål. Här får han alltså bo i sommar, i rummet intill Felix. Felix föräldrar Sir James och Lady Elspeth är så ljuvligt sorglösa och generösa som man kan vara med en stadig förankring i världen, men tillsammans med Oliver anar vi att välviljan också har sina gränser. En annan sommargäst är Felix kusin Farleigh som redan har ett horn i sidan till Oliver.

Till en början är Oliver just så klumpig i de stiliga omgivningarna som vi har sett honom vara i studentrummet. Men så, så gott som över en natt, blir han en ränksmidare av rang. Han har sett hur var och en i den lyckliga familjen är funtad och kommer dem inpå skinnet av vad han vet. Några i den lyckliga familjen smickras och snärjs in i hans nät, andra intrigerar han för att förpassa, allt med en underton av hot. Men hans egen plats som nykomling på Saltburn är förstås inte heller så säker.

Miljöerna och personligheterna på Saltburn är enastående i sitt slösaktiga överflöd, tidlösa i sin förvissning om att allt kommer att fortsätta lika storslaget för alltid. Olivers första felsteg följt av tilltagande självsäkerhet är skickligt gestaltat av Barry Keoghan, och Richard E. Grant och Rosamund Pike är självklara som paret Catton på vars nåd Oliver lever en sommar. Filmen Saltburn är snygg och smart, ibland litet för smart, men också fantastisk underhållning.

Djävulens timma och En stoikers fostran av Fernando Pessoa

Två korta men intensiva noveller presenteras i en tunn volym. I den första berättelsen, Djävulens timma, träder Djävulen själv in i en kvinnas liv under en omvälvande timme då hon är på väg hem från en fest. Han håller inte sin identitet hemlig utan presenterar sig och försäkrar henne att hon kan vara lugn.

Shakespeare, som jag har inspirerat många gånger, gjorde mig rättvisa. Han sade att jag var en riktig gentleman. I mitt sällskap är man trygg. Jag är inte i stånd att yttra ett enda ord eller utföra en enda handling som skulle såra en dam. Om jag inte redan vore sådan av naturen skulle Shakespeare ha tvingat mig att bli det. Men det var faktiskt inte nödvändigt.

Under den nattliga timmen berättar Djävulen om sin roll i skapelsen, och hur trött han är på Universum. Han talar initierat om världen och människorna som försöker förstå den, och kvinnan med det pregnanta namnet Maria fascineras av hans ord likaväl som vi läsare gör det.

Nästa berättelse har namnet En stoikers fostran, men även om baron de Teive som för ordet kallar sig själv för stoiker, så läser jag hos honom mer av besvikelse, frustration och en rädsla för att våga försöka något nytt. Själv säger han att han har hejdat sig därför att han är perfektionist, och redan innan han har påbörjat något vet hur dåligt det skulle kunna bli och därigenom meningslöst. Må så vara, men i hans ord finns än mer av att ha dragit sig tillbaka från världen för att slippa sorgen av att bli avvisad. Nu gör han det slutliga tillbakadragandet: efter att ha bränt alla sina manuskript skall han ta sitt liv.

Fernando Pessoa skrev under flera olika heteronymer, alla med olika bakgrundshistorier som han tänkt ut åt dem och också olika temperament. Säkert finns en droppe av Pessoa själv i dem alla, men det kan vara fint att tänka sig att om han flyttade ut denna rädsla för världen till baron de Teive (och Ricardo Reis) så kanske det fanns mer mod och våghalsighet kvar hos Fernando Pessoa själv.

Fler böcker av Fernando Pessoa:

Orons bok

Den anarkistiske bankiren och En mycket originell middag

Dikter av Ricardo Reis

Leave the World Behind

Det kan ju vara skönt med en helg hemifrån, i en stor fin villa litet utanför staden. Helt spontant bokar Amanda ett hus över nätet så att hela familjen Sandford kan åka dit på en mini-semester redan samma dag. Maken och barnen klagar inte, särskilt inte när de kommer fram till det tjusiga huset med pool och generösa ytor. (Fast skåpet med viner är låst, säkert med flit.) Och i närheten finns en strand dit familjen beger sig.

Men det börjar hända konstiga saker. En stor oljetanker styr rakt mot stranden. Är det fara å färde? Måste vi flytta på oss? Sådant här skall väl inte hända? Skall vi fly nu? Det är en god föraning om vad vi kommer att få mer av i berättelsen om familjens helg. Det händer underliga saker, men sådant brukar ju lösa sig utan panik, eller hur, vi lever ju i ett ordnat samhälle? Eller har alla regler slutat att gälla, måste vi göra något extraordinärt just nu, springa, fly? Alla analyser och val försvåras av att internet är nere, och att de få meddelanden som knastrar in talar om hackerattacker. Att familjen befinner sig i okända omgivningar, och att närmsta granne inte syns till, krånglar också till verklighetsuppfattningen. Ännu svårare blir det när två främlingar dyker upp på tröskeln och ringer på. De säger att det är de som äger huset och har hyrt ut det till familjen Sandford, och att de vill komma in och sova i sitt hus.

Människorna vi ser reagerar på olika sätt inför de diffusa hoten. Amanda hamnar i panikläge medan maken Clay är lugnare, men inombords pyr även hans oro. Far och dotter Scott som säger att det är deras hus, kan man lita på dem eller är de den farligaste faktorn i hela situationen? 

Även med knapphändig information växer insikten om att det faktiskt är något omvälvande som skett och håller på att ske. Fler konstiga, dödliga olyckor inträffar, de vilda djuren beter sig underligt, och George Scott avslöjar bit för bit mer om varför de kom till huset. Men när det står klart att världen är i gungning och inget är som det brukar, vad gör man då, med paniken lurande i bröstet?

Regissören Sam Esmail satte en personlig prägel på TV-serien Homecoming häromåret, och den syns även i Leave the World Behind. Någon kanske irriterar sig på kameravridningarna och soundtracket som trummar upp overklighetskänslan till elva, men man kan också ta det som hjälpmedel för att verkligen känna att verkligheten har rämnat. Skådespelarnas insatser är täta och trovärdiga, och tillsammans med dem känner vi hur spänningen stiger genom varje välvald scenväxling. Det finns inget vanligt liv att leva längre. Eller?

Absolut Noll av Anna Fock

Pojkarna är i den där åldern där fylla, redlöshet och okontrollerat kräkande känns vilt och roligt, kanske mest när man kan skratta åt en av kompisarna men även när man håller på själv. Där är de inte ovanliga bland ungdomarna i S:t Petersburg, inte bland de vuxna heller. Mer ovanligt och litet hemligt är att de är "ljusblå" - de är homosexuella. Vi följer huvudpersonen Nikita in på glittriga gayställen, fram till en ung ny pojke som kommit dit, hem till kända och okända människor på efterfester med sex. Texten är full av energi och livsglädje.

Man måste ändå vara försiktig. Runt hörnet pyser hatet mot homosexuella, som kommer att växa sig starkare under berättelsens gång. Festerna kan fortsätta men håller man händerna på gatan får man vara beredd på att springa från aggressiva heteromän eller polisen. Men ungefär som för andra berusade människor i resterna av Sovjet så kan poliserna växla mellan brutala och vänskapliga, särskilt om de får några hundra rubel.

Men nu har grabbgänget en ny källa till oro hos den lokala poliskåren. Arkadij, en före detta klasskamrat till Nikita och Aljosja har blivit polis. Han var konstig redan i skolan, och nu har han polisuniform, batong och makt över dem om han vill använda den. Han vill vara killarnas kompis och tränger sig på i krångliga situationer, och man måste vara försiktig när man slinker undan honom så att han inte drar in en på polisstationen för vilket påhittat eller verkligt brott som helst.

Anna Focks debutbok utspelar sig i miljöer de flesta av oss inte känner till, men gör dem verkliga och engagerande för läsaren. Dock tappar den bara aningen i fokus bitvis i andra halvan, och det gör att den snabbt framrullande prosan ibland känns slarvig. I senare böcker har Anna Fock finslipat sitt berättande. Ändå är Absolut Noll mer välskriven och intressant än mycket annat i svensk bokutgivning, och absolut läsvärd.

Fler böcker av Anna Fock:

Väderfenomen

Kustobservationer

Loop av liv på Kulturhuset

Vad finns i ett frö? Av de vackra frön som Kulturhuset delade med sig av till stadens invånare spirade fantasin. Stora som små gav tillbaka sina drömmar om vad som skulle kunna växa ur fröna, och de skrivna eller målade svaren sitter uppsatta på en vägg i utställningen Loop av liv. Andra drömmar handlade om hur man skulle vilja leva i framtiden. Kulturhuset Stadsteaterns dekorverkstad har realiserat en del av de drömmarna, som tidsmaskinen som inte tar dig någon annanstans utan stannar tiden.

Andra av de många verken är skapade av konstnärer, och är antingen interaktiva eller så stora att man kan känna sig omfamnad av dem ändå. Precis vid ingången står två stora Jordskott av Ingrid Ogenstedt. Litet längre in får man ta av sig skorna och gå in i ett rum med dämpad belysning, ljuvligt mjuk matta och inbjudande små hus i böljande former och färger, tolkade av scenograf Märta Fallenius efter skisser av deltagare. 

Litet längre in i utställningen finns en stor knotig urholkad stam av en ask där man får lägga sig. Det är svårt att hitta en bekväm position men det känns som att det är en god uppgift att försöka att skruva sig runt tills man gör det. Resonant Bodies kallas verket av Julia Adzuki, för utanpå asken sitter pianotrådar stämda i C som ger en fin klang som resonerar i träet och i rummet när man spelar på dem.

Kanske är det svårt för en människa att gå obehindrat genom den Tunnel som står intill och som det är öppet att spinna vidare på. Men tänk om det finns andra varelser som kan göra det, eller om man inte skall gå genom just den här tunneln. Loop av liv är en välkomnande och inspirerande utställning för både vuxna och barn.

Länk till Loop av liv

A Murder at the End of the World

Världens ände ligger visst på Island, och vi kan gå med på det, för det är verkligen en annorlunda, nästan utomvärldslig plats på vilken A Murder at the End of the World utspelar sig. En utvald skara flygs dit av tech-miljonären Andy Ronson och hans fru Lee Andersen. De har alla utmärkt sig inom sina områden; Lu Mei bygger smarta städer, Dr. Sian Cruise var den första kvinnan på månen, Martin Mitchell är filmregissör.

Vi följer Darby Hart, som skrivit en bok om hur en seriemördare avslöjades efter att hennes och vännen Bill Farrahs noggrant undersökningar av detaljer som återkom hos några olösta mordfall. Det är sympatiskt och symptomatiskt för serien att de två amatördetektiverna inte är fascinerad av mördaren utan vill ge upprättelse åt hans offer, och att tillbakablickarna på deras sökande ger minst lika stor plats åt deras trevande väg till vänskap och kärlek.

Tillsammans med Darby är det lätt att känna sig välkomnad men bortkommen och omtumlad i anläggningen mitt ute på de isländska snöfälten. Den sparsamma och funktionella inredningen andas återhållen lyx, inte minst rummen med sin behagliga temperatur där fönstren från golv till tak vetter mot det snöiga landskapet utanför. Säkerheten i byggnaden är hög men de boende kan öppna en dörr och ta sig rakt ut i kylan (och vandra runt barhuvade i minusgraderna).

Det drömlika tillståndet tippar nästan över i mardröm när Darby vid välkomstmiddagen återser Bill för första gången på flera år - bjuden till samma exklusiva tillställning vid världens ände. De var så nära varandra, nu är de främlingar, eller är de det? Det hinner de aldrig tala om. Innan kvällen är över dör Bill under mystiska omständigheter medan Darby hjälplös ser på genom den tjocka glasrutan till hans rum.

Ett mord i hjärtat av hans imperium får inte fläcka Andy Ronsons rykte och någon riktig utredning kommer inte på fråga. Darby vill inte släppa händelsen så lätt och under hennes försök att ta reda på mer blir andra gäster möjliga mördare eller möjliga bundsförvanter. Hotfulla saker kan synas i ögonvrån medan hon själv måste hålla masken eller kämpar med någon egen svårighet.

Ett viktigt inslag i TV-serien är den personliga musiken, från Annie Lennox fina cover No More I Love Yous till gästen Zibas innerliga framförande av den klassiska sången Morgh-e Sahar, över den lätt hallucinatoriska 48 Variations for two pianos som Lee i förbifarten ber AI:t Ray att spela. Den musiken låter som ett planlöst klinkande i diskanten, på ytan lugnande men egentligen oroande, och som en ljudillustration av de framsynta människor som byggt sig en befäst borg i civilisationens utkant - en periferi som kommer att bli ett eget centrum för några få. Det långsamma tempot och den underliga stämningen gör A Murder at the End of the World till en minnesvärd berättelse, mer än bara ett mordmysterium. Dock är den som bäst i de första avsnitten, innan mordgåtan och dess lösning börjar ta mer plats, men den är ändå mycket svår att slita sig från.

Ett piggsvins memoarer av Alain Mabanckou

En del människor har en dubbelgångare och därtill ett djur som följeslagare. Det är ingen belöning utan en hemlig förstärkning för en människa som är destinerad till att begå brott. Det är sorgligt att få läsa om hur tioåringen Kibandi tvingas att dricka en magisk dryck som manar fram hans dubbelgångare och binder honom till sitt djur. Men innan det får vi mycket om djuren i landet, och om människornas seder, av just det djur som varit Kibandis följeslagare, ett piggsvin.

Magin i byn där Kibandi växer upp är konkret och stark. Några vita antropologer som kommer för att studera byborna vill först inte tro på den, men blir överbevisade när de själva dras in i en ritual och inte kan styra sig själva. Ha, där fick de! 

Men till slut är Kibandi vuxen och börjar använda sig av sin dödliga magi. För tyvärr är det inte ens så att han har kraft att göra sig själv rik och mäktig, utan bara att döda dem som förnärmar honom, eller deras käraste för att såra dem djupt. Det är till det han skickar ut piggsvinet, vår berättare. När Kibandi och piggsvinet börjar med dödandet, eller "ätandet" som man säger i byn, går fler och fler människor åt, och efter ett tag blir det en lång uppräkning av alla som får sätta livet till. "Äta" är dock ett passande namn för det är dubbelgångaren som kräver att få mat genom dödandet. 

Men trots sina tricks kommer byborna närmare Kibandis hemlighet och hämnd på honom. När boken börjar är Kibandi död, piggsvinet är förundrat över att han fortfarande lever, och berättar sin historia för Baobab, och så får vi också höra den. Det är en berättelse med många spännande detaljer men i slutändan så sorglig. Vem vann på det myckna dödandet? Inte Kibandi, inte människorna omkring honom, inte piggsvinet.

Kretsen på Stadsteatern

Hilma af Klint blev utkorad av De höga mästarna att måla tavlor som synliggjorde andevärlden. Hur kändes det? Hon var en av fem kvinnor i en grupp som tillsammans mediterade och mottog budskap från andarna, De höga mästarna, som översattes, skrevs ned med mänskliga ord och illustrerades i bilder som inte liknade något annat. Nu var Hilma utpekad som den främsta uttolkaren. Det borde ha varit en svindlande känsla för Hilma av Klimt och kanske lett till slitningar och tvivel i gruppen. Pjäsen Kretsen på Stadsteatern snuddar bara vid det litet snabbt, och låter sedan Hilmas låsningar lösas upp av Gusten Andersson, närmare bestämt kärleken till henne.

Att söka kontakt med andevärlden var inte ovanligt under 1900-talets början, och Hilma af Klint och de övriga kvinnorna (Anna Cassel, Cornelia Cederberg, Sigrid Hedman och Mathilda Nilsson) i gruppen De fem hade varit aktiva i andra mer kända spiritistiska föreningar. Men de hade avskilt sig från dem och sökte sanningen på sin egen väg.

Gruppens extas under meditationen visas som modern dans i vacker koreografi, och det ser oftast spännande och begripligt ut. När pjäsen närmar sig sitt slut växer de numera välkända tavlorna fram under teaterns belysning och även om jag fortfarande inte förstår dem så känns det fascinerande att få sitta mitt ibland dem och föreställa sig Templet de en dag skall pryda.

Länk till Stadsteaterns sida om Kretsen

Foto: Sören Vilks

Bodies

Shahara Hasan är polis i London år 2023 och det är nog inte första gången hon hittar en död kropp på en bakgata. Kanske inte ens första gången hon hittar en naken kropp med en skottskada. Hon följer upp sin ledtråd och får fatt i en pojke hon såg vid platsen, men vad han säger är kryptiskt och undanglidande. Så får vi se den nakna manskroppen hittas på samma bakgata av andra poliskonstaplar - år 1941 och år 1890. Och till sist också år 2053. Utseendet, positionen på marken, ett sår i pannan, skottskadan och en tatuering på handleden övertygar om att det är samma döda person vi ser i fyra upplagor. Men det vet inte de fyra olika poliserna utan påbörjar undersökningar var och en efter sina förutsättningar.

Vi som följer TV-serien Bodies snappar upp ledtrådar från alla de fyra utredningarna, ser likheter och kan börja lägga pusselbitar. "Know You Are Loved" är ett meddelande som när det vävs in i konversationen låter mer hotfullt än kärleksfullt. Samhället vi ser år 2053 är välordnat men snart märker vi att det är skrämmande repressivt, och det tycks utgöra kulmen av vad som har hänt under de tidigare utmärkta åren, men hur gick det till och vad har de inblandade människorna för del i det hela?

Det är ingen hemlighet att Bodies handlar om tidsresor. Det finns olika skolor om hur mycket eller inget alls en resa bakåt i tiden kan påverka framtiden. Vi kan gissa att planer som satts igång redan år 1890 har grundlagt det som kommit att bli samhället år 2053, och det tycks finnas hemliga grupperingar av människor som arbetar för just det under alla år som tickat på sedan dess. Konspirationen verkar så skickligt och listigt planerad och genomförd att det verkar omöjligt att hindra den. Och hur skall de fyra polisinspektörerna kunna dela sin information mellan sig genom tid och rum (främst tid)? 

Logiken i Bodies' historia är inte helgjuten, eller kanske är den det men inte tillräckligt förklarad, och kanske kommer vi att kunna få veta mer i en andra säsong. Men presentationen av handlingen inklusive dess tidsreselogik är tillräckligt övertygande och spännande för att göra Bodies till en serie man bara vill fortsätta och se mer av.

Exit Jorden av Magnus Ivarsson

Ramberättelsen i den här faktaboken är att man - du! - lämnar jorden i en rymdfarkost för att landa på Mars och kolonisera vår grannplanet. I varje kapitel gör så Magnus Ivarsson utvikningar i relevanta teman: rymdfärdernas historia förstås, men också planeter och andra föremål i rymden, och livets uppkomst på jorden. Där har han unika och intressanta kunskaper att förmedla med sin bakgrund som geolog som sedan forskat i bland annat astrobiologi.

Språket är ledigt och lätt att följa, men Ivarsson tummar aldrig på den vetenskapen och har vänligen bifogat en kort men användbar ordlista i slutet av boken. Efter hand som vi fiktiva marsfarare närmar oss vårt nya hem väver författaren in ett kapitel om transhumanism som ett sätt att anpassa oss till ett liv i helt annorlunda och potentiellt dödliga miljöer. 

Optimismen är stark och uppmuntrande när Ivarsson berättar om vad svampar kan göra för oss: bryta ned giftiga ämnen till användbara material, och tillverka bostadshus, rymddräkter och mat på bordet för marskolonisatörerna. Den här entusiasmen är bra för att få en att rikta insatserna mot något som kan bli riktigt användbart och till och med roligt i en avlägsen framtid, även om det finns en hel del jobb kvar för att få allt att fungera. Sammantaget gör det - den vetenskapliga grunden, visionerna och de konkreta exemplen på ett liv på mars - Exit Jorden till en underhållande bok som man också lär sig och får nya tankar av.