After Atlas av Emma Newman

När farkosten Atlas lyfte från Jorden för att ta sina passagerare till den nya planeten och händelserna i boken Planetfall, blev alla andra kvar. Några av de utvalda nybyggarna lämnade efter sig familjer; partners och till och med barn. Det blev ett tungt slag för en del av de kvarlämnade. Carlos Moreno var så liten att han egentligen inte minns mamman som lämnade honom och pappan. Men den djupa depression som fadern hamnade i påverkade honom och förändrade hans liv i olika signifikanta etapper.

Det är ett kriminalmysterium vi har hamnat i, efter den fantastiska sejouren på en annan planet i Emma Newmans första bok. Carlos Moreno är nu en skicklig polis, specialiserad på att lösa extra svåra brott. Men nej, fastän fallet har alla ingredienser som gör det till en rafflande utredning, har det också flera ingredienser som gör det extra utmanande. Mordoffret är Alejandro Casales, en före detta vän och fadersfigur för Carlos, då pojken och hans far togs omhand av Casales grupp the Circle. Och Carlos är inte en ambitiös utredare av fri vilja; han är livegen hos polismyndigheten i Norope, med ett vagt hopp om att kunna arbeta sig till frihet om ett femtiotal år.

Det är genom de vardagliga detaljerna, speglade i det behagliga livet för de absolut rikaste, som tillståndet på Jorden målas upp. Ack, en sådan dystopi! Inte uttryckligt våldsam, utan långsamt kvävande. Efter en serie globala katastrofer och upplopp stramade de nya regeringarna åt tyglarna. Den långt genomförda digitaliseringen gör det lätt att hålla reda på medborgarna. Livegendom är reglerat och inget konstigt, särskilt inte när alternativet varit mycket värre. I de små fickorna av frihet väljer Carlos att så långt som möjligt äta mat han lagat själv av råvaror, istället för det som kommer ur en printer. Det är hans uppväxt i the Circle, där man odlade själv, som har färgat av sig på honom.

Då och då nämns tidskapseln - den som Atlas lämnade efter sig, som skulle få öppnas då fyrtio år vilket det alldeles snart har gjort. Carlos är inte intresserad av innehållet, men det är alla andra i världen och även vi som har läst vad som hände dem som reste i förra boken. Men avslöjandet sker sent i handlingen; After Atlas är en bok med helt annat tema än Planetfall. Till sist kommer den efterlängtade anknytningen till det som Suh-Mi startade, men utan att ge svar på några frågor. Nästa bok i serien, Before Mars, verkar också den välja en helt egen väg. Tur då att det skall komma en fjärde bok, där förhoppningsvis trådarna knyts samman. Emma Newman är en mycket bra författare och jag ser fram emot allt hon kan tänkas skriva framöver.

Fler böcker av Emma Newman:
Planetfall
Before Mars
Atlas Alone 

Return to the Forbidden Planet på GöteborgsOperan

Shakespeares fantastiska pjäs Stormen inspirerade till den mycket sevärda filmen Forbidden Planet från 1956. För trettio år sedan blev filmen till musikal i Londons West End, närmare bestämt en jukeboxmusikal där musiken inte är nyskriven utan består av kända låtar. Return to the Forbidden Planet valde hits från tiden för filmens tillblivsel, musik som är älskad ännu idag och som visar sig passa riktigt bra till handlingen och stämningen.

Publiken blir väl mottagen och instruerad av navigatören (Frida Modén Treichl) på skeppet Albatross. Där finns också macho-kapteten Tempest (Albin Fredy Ljungqvist), den morska forskningsofficeren (Anna-Maria Hallgarn), Båtsman (Kristoffer Hellström), Kocken (Simon Drangnér) och skickliga tekniker (Mathilda Fritzell gitarr, Christopher Ek bas, Thomas Bergstig klaviatur och Per Svenner trummor). Efter en dundrande start får vi bara några sekunders ro till den vackra låten med samma namn som skeppet. Snart har vi hamnat i ett kometregn, där vi verkligen får vara med om Great Balls of Fire!

Rymdskeppet landar på en uppdykande planet och blir emottagna av dess enda invånare: Prospero (Lars Hjertner), hans dotter Miranda (Andrea Jayakrishna) och deras robottjänare Ariel (den fantastiskt akrobatiske Fredrik Wentzel). Tonårsflickan Miranda har sedan åratal inte sett någon annan människa än sin far, och nu träffar hon plötsligt en massa stiliga unga män! Good Vibrations blir en medryckande sammanfattning av känslorna både på scenen och i publiken.

Men att få alla kärlekskänslor på samma våglängd är inte så lätt. Ytterligare komplikationer tillstöter i form av otäcka, attackerande monster och inte minst den upproriska forskningsofficeren, som har egna planer den omvälvande formel för telegenesis som Prospero forskat fram. Örhänge efter örhänge sjungs och dansas fram, i högt tempo eller som smäktande ballader. Alla på scenen är ypperliga artister, och satta i ett sammanhang blir låtarnas innehåll extra lätt att engagera sig i. Return to the Forbidden Planet på GöteborgsOperan är en snygg och underhållande föreställning, med en fot i femtiotalet och en annan i framtiden men med ett tidlöst sväng.

Länk till GöteborgsOperans sida om Return to the Forbidden Planet

Foto: Tilo Stengel

Avengers: Endgame

Avengers assemble! Men det går inte, för ett par av dem är borta. Och de som är kvar sörjer djupt att halva mänskligheten förintats av Thanos - på ett ögonblick vittrat bort till aska som lösts upp i vinden. Tyrannen Thanos som i hela galaxen velat tvinga fram lycka genom att ta bort hälften av befolkningen på varje planet har misslyckats gravt med jorden. Fem år efter hans dåd är människorna fortfarande lamslagna av att nära och kära försvann, och samhället fungerar sämre än innan. Avengers: Infinity War slutade i moll och Avengers: Endgame fortsätter lika tungt, med sorgsna psalmklanger som bakgrundsmusik.

Det är modigt att klyva den stora slutuppgörelsen i två delar, ta ett årslångt uppehåll just i den mörkaste stunden och komma tillbaka med en tre timmar lång film. Det är passande att Avengers: Endgame ägnar en stor del av tiden åt sorg och saknad, för vi anar att det efter den här filmen blir svårt att matcha den framgångssaga som Marvel byggt upp med filmer av olika karaktär, om olika karaktärer, vilka tillsammans bildat en stor historia. Vi som följt historierna kan se hur superhjältarna har åldrats och skadats, och kommer snart att få ta farväl av dem.

Att hälften av jordens befolkning förintades, inklusive några av våra huvudpersoner, är för hemskt för att acceptera. Självklart vill de Avengers som är kvar upphäva det som hände och återbörda alla försvunna. En första plan tar form, följt av en stor fight och ett nederlag. Läget verkar mer hopplöst än innan. Avengers hanterar sina motgångar på olika sätt; Hawkeye reser runt jordklotet som en blodtörstig hämnare, Thor dricker öl och försöker skoja bort sina onda minnen. Bit för bit får vi litet comic relief från de mer lättsamma karaktärerna, som Thors charmiga kompisar Korg och Miek, den självsäkre tvättbjörnen Rocket och Ant-Man, som kanske är just den förundrade optimist de ledsna superhjältarna behöver.

Från flanken stiger en intressant bifigur fram och får en välförtjänt större roll: Gamoras arga blå syster Nebula. Som den adoptivdotter som alltid försökte hårdast men alltid straffades hårdast har hon unika insikter som kan hjälpa Avengers mot Thanos - eller kommer hon att vara den som drar undan mattan för dem i sista stund? Nebula skulle kunnat bli en fräsande boll av ilska, men Karen Gillan ger henne den kalla glöden av någon som ständigt tvivlat på sig själv men ändå behållit litet hopp och litet värdighet. Det är bra att en film som huvudsakligen består av action ändå har några riktigt bra skådespelare för kritiska scener, och karaktärsskådisen och tillika den vi kan tacka för hela Avengers filmuniversum Robert Downey Jr. bär den uppgiften suveränt.

I det avgörande försöket att samla krafterna som kan stoppa Thanos dyker flera personer från tidigare filmer upp - ja, ibland är det våra Avengers som oväntat dyker upp hos dem. Flera av huvudpersonerna får göra upp med viktiga motspelare ur sina liv, för en del av dem till glädje men för andra med vemod eller till och med rejält med stryk. För oss som troget följt filmsviten och TV-serierna är det fint att få bocka av favoriter och anti-hjältar och återuppleva scener från tidigare filmer. Just när Captain America verkar vara på väg att hamna i en ännu tuffare hiss-fight än i Winter Soldier övergår scenen i ett ännu mer spännande möte.

Att återbörda alla försvunna kan låta som ett alltför enkelt sätt att ställa allt till rätta igen, som om inget ont hade hänt. Men vi känner från början att det kommer att krävas verkliga offer för att rädda mänskligheten, offer som inte går att upphäva med en fingerknäpp. Och när lösningen ser ut att falla på plats finns det nya hot. Men också tillfället att få ge igen för alla som höll på att gå under, och åh! så skönt det är att se dem sluta upp och slå tillbaka. När Thanos erövringsarmé myllrar in över jordytan är det Black Panther och Wakandas mäktiga armé man längtar efter att ha på sin sida. Fler och fler superhjältar sluter upp, till den grad att filmen måste vara sparsam med några av de allra starkaste, som Scarlet Witch och Captain Marvel. Men även om många av våra kämpar är övernaturligt starka eller högteknologiskt rustade är det oftast en människa där i mitten, inte fysiskt osårbar och med en kampvilja som baseras på önskan att försvara något viktigt, inte utplåna och sätta sig själv som en ny gud. När filmen går mot sitt slut har vi sett hur starkt ett hjältemod som drivs av viljan till något gott är.

Planetfall av Emma Newman

När Suh-Mi vaknade ur sin koma hade hon koordinaterna till en annan planet. Det var ett tecken från Gud, kände hon, men från de många som ville följa henne till den planeten valde hon bort de djupast religiösa till förmån för dem med användbara kunskaper. Det är nu 22 år sedan Planetfall, när expeditionen landade på planeten, och inte alla lever längre - inte heller Suh-Mi. Bit för bit får vi veta vad som hände när människor för första gången landade på en annan planet, och varför den allra första gruppen håller händelserna hemliga för de övriga.

Människorna bor bekvämt i hus konstruerade och inredda med material de printar. Det är ljuvligt att tänka sig de organiskt byggda husen med golv av mossa och fiskskinnsfönster. Det är litet mer underligt att tänka sig att de bor under God's City utan att numera titta upp eller försöka utforska den. God's City är en stor konstruktion som fanns där när de kom; en enorm växtlighet med animaliska egenskaper.

Jo, minst en av invånarna försöker utforska God's City; Ren, vår berättare. Hon kände och älskade Suh-Me innan hon föll i koma, och hör till dem som bär på hemligheter om Planetfall som måste döljas för att expeditionen inte skall söndras. Hon är en mycket välvald berättare, inte bara för att hennes expeditioner in i God's City fascinerar redan innan hon börjar göra fantastiska upptäckter. Det är också mycket fint skildrat hur Ren trivs bättre med ting än med människor, och hur hon finner skönhet och värde även i det som andra slänger ifrån sig. Men efter hand står det också klart att hennes nostalgiska kärlek till föremål hotar att sluka hennes liv och undergräva expeditionens fundament.

Hemligheterna och ledtrådarna är av det slaget att man kan gissa vad det är som har hänt, men även om man gör det blommar nya mysterier ut när detaljerna som varit dolda avslöjas. Men inte alla detaljer. Några mysterier kvarstår när boken är slut. Emma Newman har skrivit fler delar i sin Planetfall-serie, men de utspelar sig på andra platser och bär kanske inte på svar till de här frågorna. Men även om de inte gör det är jag lycklig över att ha fått tillbringa några viktiga dagar med Ren på den här underliga planeten.

Fler böcker av Emma Newman:
After Atlas
Before Mars 
Atlas Alone

Peter Johansson Barnatro på Wetterling Gallery

Peter Johanssons ytligt sett standarduppväxt på 60- och 70-talet formades av grymhet och övergrepp. Detta har han iscensatt på Wetterling Gallery på flera sätt som visar hur barnet var fast i hemskheter han inte kunde komma undan, och hur våldtäkterna färgade hela vardagslivet. Tunga skåp i Galleri Wetterlings entré, målade vinrött med dekorativa kanter, låter oss genom små titthål se in i rum som på olika vis gestaltar äckel och utsatthet.

Falukorven, den genuint folkhemska Särimner, täcks i blod/ketchupliknande färg och styckas så att den förlorar sin aptitlighet. Ett pojkrum med säng, serietidningar, leksaker och rutiga filtar penetreras av en stötande fallos, falukorvslik men formad av sönderfallande gult plastskum. Vi åskådare får ducka för en sådan fallos som överraskande pumpar ut från ett av tittskåpen. Ett annat rum är täckt inuti av gult och vitt bomullsludd och förmedlar en annan aspekt av den klaustrofobiska känslan.

På några platser i salarna finns uppförstorade foton från tiden. En del människor är suddade, många ansikten är utklippta och lagda i en hög. Förövarna, de som såg på och offret får samma behandling, som en önskan att vilja sudda ut både den som utförde det hemska och den som fick utstå det. Det arga, plågade pojkporträttet gör ont att se.

I ett hörn står en rad med krukväxter täckta med röd färg. Vardagen är aldrig fri från minnena av övergreppen, och de fallosliknande kaktusarna påminner om smärtan. En isbjörnsdocka från pojkrummet återkommer i stort format, men tömd på sin kropp och sina krafter; instängd i en rund bur och oförmögen att använda sin styrka är det vasstandade grinet oskadliggjort med ännu en falukorv. Peter Johanssons utställning visar effektivt och grymt ett våldtaget barns plåga: klaustrofobi, oförmåga att slippa undan, ilskan som inte kommer någonstans, en vardag genomsyrad av förnedring.

Länk till Wetterling Gallerys sida om Peter Johansson Barnatro

Förbjuden ingång på Strindbergs Intima Teater

Det är alltid en tragedi när en människa tar sitt liv. Det är också sorgligt om minnet av någon blir att hen begick självmord, så att allt liv och alla tankar innan det överskuggas. Vad gäller Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren finns det inte bara kloka och underhållande pjäser och böcker att fördjupa sig i, utan också en dagbok där man kan läsa om hennes aptit på livet, sina egna ambitioner och tankar som bildar en konstnärs manifest. Det var detta som grep skådespelaren Mattias Nordkvist när han läste hennes dagboksanteckningar, och nu har han i samarbete med Anna Pettersson dramatiserat valda delar av dagböckerna.

"Ingen får läsa det här!" är det första vi får höra! Men så fortsätter författaren med instruktioner till dem som kommer att läsa, olika för män och för kvinnor. Aha, så man fick läsa ändå - listigt och humoristiskt! Instruktionerna för läsningen säger mycket om författarens tankar, hennes egen tidsanda och det hon hade att ta spjärn mot. Och humorn återkommer flera gånger hos denna skarpsynta tänkare.

Mattias Nordkvist gestaltar Victoria Benedictsson i den klädedräkt vi sett henne bära på foton: en lång svart klänning, hög i halsen, figursydd så att den egentligen ställer ut mer än den döljer. Vid ett tillfälle släpper han medvetet ned rösten i sitt naturliga läge, när han gång på gång citerar Ellen Keys tankar om en fin sommarkväll. Då förstår vi hur han har pressat upp rösten för sitt framträdande, så som kvinnor inknutna i trånga klänningar får pressa fram sin önskade, milda personlighet för omvärlden.

Föreställningen är en knapp timme lång. Den har inslag av film och ljud som inte alltid är så givande. Mest berörande är det alltid när Mattias Nordkvist med kropp och röst spelar fram tankar och frustrationer hos Ernst Ahlgren/Victora Benedictsson. Det är starkt och minnesvärt. Nu längtar jag också efter att se hennes egna pjäser sättas upp på teaterscener, inte för hennes plågsamma döds skull utan för att de verkar riktigt bra.

Länk till Strindbergs Intima Teaters sida om Förbjuden ingång

Foto: Ola Kjelbye

A Skinful of Shadows av Frances Hardinge

När Makepeace var barn hände det regelbundet att hennes mor lämnade henne på kyrkogården över natten, och lät henne försvara sig mot de anfallande, otäcka väsen som fanns där. Makepeaces mor dog innan hon hann förklara varför, så den trettonåriga flickan får reda på det pö om pö: Vissa människor kan härbärgera andar av de döda, inte bara en utan flera stycken. På ett grymt sätt tränade modern henne till att inte släppa in vem som helst. Men där Makepeace har hamnat, på slottet Grizehayes där hennes far bodde när han levde, har man tränat från andra hållet sedan århundraden tillbaka. Barn med förmågan att bära andra inom sig fostras till att ta emot andarna av viktiga överhuvuden inom familjen Fellmotte; nu är det Makepeaces tur och för att inte smita från äran hålls hon inlåst.

Vad ingen vet, inte ens Makepeace till en början, är att hon redan bär på anden av en björn, ett vilt djur som hon måste tygla för att inte avslöja sig. Och så måste hon fly från slottet innan andarna av flera generationer Fellmotte behöver en ny boning och tar över hennes sinnen och kropp.

Frances Hardinges bok A Skinful of Shadows utspelar sig på sextonhundratalet, i London och andra delar av England, med verkliga händelser i bakgrunden av Makepeaces mödor. Under sin flykt hinner Makepeace dras in i intrigerna på både kungens och rebellernas sida i det pågående inbördeskriget, ett krig som känns ytterst meningslöst för henne i jämförelse med hennes eget öde. Historien är spännande och tappar aldrig farten genom den tjocka boken. Frances Hardinge är en bra författare som kombinerar engagerande berättelser med trovärdiga personporträtt till ett gott resultat.

Fler böcker av Frances Hardinge:
Fly By Night
Verdigris Deep
Gullstruck Island
The Lie Tree

Better Things

Sam var barnstjärna i en TV-serie. Sedan dess har hon haft en del jobb med bra indie-kredd, så hon är lagom respekterad i Hollywood och får tillräckligt med jobb för att hålla sig flytande. Så Better Things handlar inte om den desperata jakten på skådespelarjobb bland hycklande producenter, även om det också dyker upp, och inte heller om den galna världen som skådespelare, även om det också dyker upp i serien. Mest av allt handlar Better Things om Sams liv med sina tre barn och modern som bor i grannhuset. Döttrarna är spridda i åldrarna: Duke är i början av skolåldern, Max i slutet av den, och Frankie mitt emellan dem behöver som mellanbarn kämpa litet hårdare för att hitta sin plats.

Ja, det är ett stressigt liv att ta hand om tre barn, och känslorna svallar ofta hos flickorna av olika anledningar. Men ofta hanterar Sam det genom att vara laidback, låta barnen leva ut sina känslor och vänta ut deras ibland orimliga krav på livet. Eller ge dem svar på tal. Eller lyssna på dem och hjälpa dem att förstå något viktigt om livet. Sams mamma Phil är inte riktigt någon hjälp då hon börjar bli glömsk, inte är helt att lita på och dessutom varit stursk och egensinnig sedan innan minnet sviktade. Men ändå, de fem kvinnorna och deras vänner grälar och kommer överens igen, så som man gör i livet.

Är det en TV-serie där inget händer, där nonsens blir till fokus? Nej, tvärtom, för ofta är det ganska allvarliga saker som händer: en turbulent flygresa som blir en nära-döden-upplevelse, en illa skött stuntscen på en filminspelning, en tonårsflicka som kanske är gravid, att ta examen och flytta iväg till college. Men stora händelser kommer ibland i skymundan för andra händelser, eller man kanske är ensam om dem för att ingen annan såg en just då. Så som livet har varit för de flesta av oss andra också.

Många höjer Better Things till skyarna som en svart och ärlig komediserie. För egen del är det sällan jag skrattar rakt ut åt vad som händer, men jag roas på djupet av blandningen av allvar och nonchalans. Ibland kan jag irritera mig på Sams raspiga röst och det-ordnar-sig-attityd, men jag längtar ändå alltid tillbaka till Sam och hennes röriga men välkomnande familj. Säsong två innehöll några svagare avsnitt men också en sådan höjdare som Eulogy, och säsong tre har så många goda ögonblick att jag är tacksam över att få komma hem till Sam Fox varje vecka.

Bella Rune på Galleri Magnus Karlsson

I den långa intervjun till utställningen säger Bella Rune ungefär det jag tänker när jag ser hennes skulpturer; att det krävs ganska litet material (och styrka) för att skapa något som ändå tar upp stor plats. Det går att se som en väg in i skulptur även för den som inte har utrustning och kroppsstyrka för att gjuta eller forma stenblock, även om Bella Runes väg självklart inte är en enklare eller mindre krävande. Men jag gillar hur en del av skulpturerna påminner om de snörlekar man lekte mellan fingrarna som barn, eller armbanden man noggrant knöt ihop av snören i utvalda färger.

Minst lika mycket gillar jag matematiken som Bella Rune har låtit inspirera och genomsyra sina verk, i utställningen med namnet XYZ. I första rummet hos Galleri Magnus Karlsson finns den vackra Intersection, där ramar spända med tråd lagts i varandra i de tre rumsliga planen. Trådarna har olika färg och när man går runt verket och vinklarna förändras mot varandra ser man hur planen skapar nya mönster, nya verk för varje liten förändring i utgångspunkt.

I nästa sal hänger på väggen några tilldragande kompakta verk med namnen Spinning och Tumbling, alla med (Bucky) i titeln, för Bella Rune har också låtit sig inspireras av Buckminster Fuller, vilken ju också har gett namn åt de mest fascinerande kolformationerna, fullerener, med C60 (buckminsterfullerene) och nanorör som vackra och användbara representanter.

I en annat hörn hänger geometri i (nästan) rörelse: trådar fästa mellan tvådimensionella silhuetter på exakt jämnt avstånd formar eteriska skulpturer som ser ut att vara oberörbara fastän de är inom räckhåll. Namnen - Dusk till Dawn Monitor Monolith, Blood Stream Missile, Impossible Floral Fountain, Black River Hologram - är fantasieggande men de flesta av färgerna har åstadkommits med ingredienser från skafferiet: curry, KoolAid, rödvin. Jag tycker verkligen om att Bella Runes verk är så lätta och anspråksfulla på samma gång.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Bella Rune XYZ

Record of a Spaceborn Few av Becky Chambers

Mänskligheten byggde en flotta av rymdskepp när Jorden blev alltför nedsmutsad. Några envisa stannade kvar, några koloniserade Mars, men de flesta gav sig av på de välordnade generationsskeppen. På vägen stötte de på utomjordiskt liv! Och de flesta av dessa civilisationer var mer tekniskt avancerade än mänskligheten. Trots motstånd från en del livsformer togs mänskligheten upp i Galactic Commons, och de flesta människorna bor nu på andra planeter och samarbetar mer eller mindre väl med utomjordingarna. Men Exodus, formationen av skepp finns kvar, nu kring en utvald sol, och där bor fortfarande en stor skara som kallas Exodans.

Detta är förhistorien till Record of a Spaceborn Few, ja, egentligen till alla tre böckerna av Becky Chambers. Efter en prolog startar Record of a Spaceborn Few, liksom tidigare A Closed and Common Orbit, ungefär där The Long Way to a Small, Angry Planet slutar. Om vi tidigare har kunnat njuta av alla spännande livsformer och deras egenheter (för att inte tala om mat) som befolkar Chambers universum, är det nu nästan bara människor som står i fokus, men det är inte mindre intressant för det. Tvärtom har Becky Chambers ett välfunnet psykologiskt djup som fascinerar i skildringarna av människornas olika inställningar till livet de lever, inte minst i förhållande till universums övriga livsformer.

Exodus-flottan kunde vara hämtad direkt från Ursula K. Le Guins långnovell Paradises Lost, och det är inget underbetyg till Chambers. Fastän Le Guin själv skapar olika personligheter som tar spjärn på individuella sätt mot sina omständigheter, är det mycket givande med en annan röst som gör detsamma och följer sina huvudpersoner på ett annat sätt.

Där finns sextonåringen Kip, som känner frustration över skeppslivets långsamma, förutsägbara lunk. Han räknar ned dagarna tills han fyller tjugo och kan lämna skeppet. Där finns också Sawyer, en föräldralös ung man på planeten Mushtullo där människoarbete inte står högt i kurs. För honom verkar livet på Exodus underbart: mat och husrum och kanske en ny familj? På skeppet Asteria, där vi oftast befinner oss, får arkivarien Isabel besök av en forskare från rasen Harmagian som skall kartlägga och rapportera om livet där. Att människor studeras och skrivs uppsatser om - det är en underlig och litet oangenäm känsla, som jag är glad att berättelsen berör. För fortfarande är ju mänskligheten mindre avancerad än de övriga livsformerna, och bidrar inte med så mycket. Är vi universums maskotar? Kommer vi någonsin att hamna jämsides med de andra raserna?

Människorna vi följer i Record of a Spaceborn Few lever olika liv och visar en bred bild av livet ombord på Astoria. (En av dem är för övrigt syster till kapten Ashby från The Long Way to a Small, Angry Planet.) Ibland korsas deras vägar, och många av dem är förtjusta i bönkakorna och Jojo's specialitet med dubbelpicklad lök och mycket starka kryddor. Vi får en god uppfattning om livet i Exodus, och nog känner jag mig litet lockad att flytta dit. Jag hoppas att få läsa ännu fler böcker från Becky Chambers universum.

Fler böcker av Becky Chambers:
The Long Way to a Small, Angry Planet
A Closed and Common Orbit
To be taught, if fortunate

Hurricane Diane, Reading på Playhouse Teater

Dionysos, guden för vin, drickande, extas och rituell galenskap! Och även för fertilitet, och för naturens krafter och för att återställa jorden till sitt ursprungliga, frodiga tillstånd efter att människan hackat och grävt och byggt överallt på den. Det är premisserna för pjäsen Hurricane Diane av Madeline George, som hade lovordad premiär på Broadway för bara några veckor sedan. På Playhouse Teater tas den upp som en Reading, där skådespelare samlas under en dag för att repetera och sedan framför pjäsen på kvällen läsande från manus.

Idag är Dionysos landskapsarkitekten Diane, på väg till en villaförort för att skaffa sig nya backantinnor och genom dem förvandla jorden till natur igen. Hon behöver fyra kvinnor och fyra är flickorna i grannskapet som håller ihop och dricker kaffe tillsammans. Genom deras trädgårdar skall Diane nå dem och sedan täcka jorden med sin grönska. Hon börjar hos Carol. Åh, Carol älskar att planera sin trädgård! Hon har en tjock lunta med urklipp från trädgårdstidningen och en massa idéer. Fast helst går hon inte ut i trädgården. Men det är skönt att drömma. Carol radar upp allt på sin önskelista, alla vackra harmoniserande växter hon skulle vilja ha, med en bänk i smidesjärn som pricken över i:et.

Man skulle kunna bli matt för mindre, men Diane ger inte upp. Hon målar upp sin vision av en urträdgård, med tät undervegetation och pawpaw-träd, det inhemska trädet som fallit ur smaken för att frukterna är så fula. Nej. Carol nappar inte. Nåväl, Diane får vända sig till de andra kvinnorna och omvända Carol sist av alla.

Kvinnokvartettens småprat under det återkommande söndagskaffet låter oss lära känna dem; deras personligheter och vad som frustrerar dem. Diane får dem att falla, en efter en, genom att svara mot vad de längtar efter. Renee är trädgårdstidningsredaktör och känner igen en trend på uppgång när hon hör Dianes planer: permakultur! och ett lesbiskt äventyr, som på college!

Madeline Georges pjäs har mycket humor, och fastän skådespelarna sitter ned hela tiden blåser de energi i pjäsen, understödda av de spännande scenanvisningarna. Alla skådespelarna på scenen var utmärkta: Ingela Lundh, Chloe Bergstrand, Jennifer Lila, Elisabet Klason, och allra mest Kristina Leon vars Carol skulle kunna blivit en träig, sipp nejsägare men istället har en egen glöd och tillkämpad värdighet i sitt motstånd. Detta var en av de mest lyckade Readings jag hört hos Playhouse Teater, och jag skulle gärna se manuset uppsatt som pjäs.

Länk till Teater Playhouses sida om Hurricane Diane

De stackars fula pawpaw-frukterna

Blodträdet

 

En ung man och en ung kvinna svänger in på gården till ett hus på den baskiska landsbygden. Gamla historier fladdrar till och får liv medan de går genom rummen. Så börjar de berätta: snabbt, ivrigt, den enas mening efter den andras. De berättar en historia som skall bli en film, men det är också deras egen familjehistoria. Rebecas mor Macarena var en firad rocksångerska som drog sig undan i mentalsjukdom. Marcs mor Nuria förlorade sin familj som tonåring och jagades bort från hemmet för att den ryska maffian var på väg. De båda förlorade fotfästet och Macarena fann det aldrig igen, men familjerna knöts samman löst via Nurias bokkontrakt och återkommande familjefester på gården i Baskien.

Marc och Rebeca formar från början sin historia som scener i en spännande film; kanske smyckar de ut verkligheten litet grand (eller kanske inte alls), men samtidigt berättar de sig fram till sanningar de inte tidigare känt till. Regissören Julio Medem berättar också sin film egensinnigt, med ett lätt magiskt filter ovanpå verklighetskänslan. Bilder från de två signifikanta bröllopen varvas med varandra, fastän det egentligen låg flera år emellan dem. Och då och då stjäl kossorna scenen: kossor som jordnära naturvarelser, kossor i oväntade situationer, kossor som förebud om något ont. Blodträdet är en originell film som sveper med tittarna i en historia med många vändningar, lätt otroliga men fascinerande.

A Gentleman in Moscow av Amor Towles

Det ligger en tjusning i att leva sitt liv på ett hotell; att kanske ha sitt egna möblemang men slippa bekymra sig om matlagning och städning, och att kunna gå till sömmerskans ateljé på bottenvåningen för att låta laga sina kläder. Det var den idén som intresserade Amor Towles, men hur skulle han kunna skriva en hel bok kring en man som lever på hotell i flera decennier? Tankarna gick till Sovjetunionen, ett land som inte sällan förklarade någon för ickeperson och dömde hen till inre exil. I fallet med den fiktive greve Rostov, huvudperson i A Gentleman in Moscow, bor han redan i högönskelig välmåga på det verkliga Hotel Metropol i Moskva när han döms att stanna där livet ut. Han förvisas från sin svit möblerad med familjeklenoder till ett kyffe under taket.

Hotell Metropol är dock stort och hyser inte bara en restaurang utan även kafé och bar. Restaurangens stolta kock och hovmästare lyckas dessutom skapa mästerliga måltider till och med under krig, ransonering och påbjuden sovjetisk blygsamhet - särskilt som Kremls nya aristokrati gärna samlas på det vackra hotellet för viktiga tillställningar.

Förhoppningsvis gör sig greve Rostov fler vänner än de vi möter på boksidorna, men det är främst kring ett par av dem som handlingen och Alexander Ilyichs liv kretsar. I ett tidigt kapitel bekymras greve Rostov av sina insmalnade omständigheter, men därefter får vi med honom upptäcka hur mycket som finns innanför hotellets väggar. Utanför dem rasar världskrig, hunger, maktkamper och utrensningar av oönskade personer, men inget av detta framstår egentligen som någon fara för den instängde mannen. Det han oftare får uppleva är småaktigheter och illvilja från en bolsjevikisk partigängare som vill sätta käppar i hjulet vid mer ambitiösa företaganden från Rostovs och köksmästarnas sida. Den sortens missunnsamma vardagsmobbare är förstås nästan lika plågsamma och nödvändiga för att upprätthålla ett totalitärt system som uttalade sadister i hemlig säkerhetstjänst.

Året är 1922 när boken börjar. Årtiondena tickar fram till tiden för det kalla kriget; svåra år för många sovjetmedborgare, men som sagt bränner det aldrig riktigt till för vår huvudperson. Det förväntar man sig heller inte i en bok av det här slaget; hövlighet, blommiga formuleringar och lätt krångliga men lyckosamma förvecklingar är de stämningsskapande ingredienser som historien är tillredd på. Visst hade jag kunnat önska mer allvar med tanke på hur tunga de här åren var för många utanför Hotell Metropols väggar, men boken är bra på det den sätter ut för att vara, ett trevligt tidsfördriv med aningen sälta. A Gentleman in Moscow skall filmatiseras av och med Kenneth Branagh, och den filmen kommer säkert att bli precis lika underhållande som boken.

Andante på Dramaten

Lars Norén säger i programbladet att han är färdig med åldrandet efter de tre pjäser han skrivit på det temat: Andante, Vintermusik och Poussière (Stoft). Han säger också att han har tröttnat på pjäser med handling, och föredrar stämningar både när han skriver och regisserar. Bra! Det har jag verkligen uppskattat i hans pjäser från senare år. Med en påklistrad handling skulle pjäsen Andante bli mindre intressant i sin skildring av några människor mot slutet av sina liv.

Förvirringen och replikerna går säkert att känna igen på alla ålderdomshem. Var är jag? Jag vill gå hem. Får jag gå hem nu? Vem är jag? Vem är han? dyker upp då och då från de olika människorna på scenen. Frågor med en existensiell underton, litet sorgliga när de bubblar upp från glömskans flod, men här är stämningen så skönt surrealistisk att det går att skratta åt dem utan att få dåligt samvete. Ingen av de åldrade människorna på scenen visar någon större ångest eller smärta, utan mest bara stillsamhet. Har jag ätit idag? Vad åt jag för mat? skulle ju egentligen också de kunna vara existensiella frågor, men de blir till foder för några replikväxlingar som sysselsätter de inblandade ett litet tag, och kanske är det det nöje man kan räkna med i sitt nuvarande tillstånd.

Två av männen har en pågående kraftmätning: en antagonistisk replik plockas upp och leder till argare svar och till sist hot om stryk - komiskt för att det inte är troligt att hoten verkställs. Litet senare i föreställningen står de två gubbarna på bättre fot och verkar inte komma ihåg sin fientlighet. Minnen från tidigare år dyker upp och förväxlas, besökande barn dyker upp och förväxlas med andra ur minnets fickor.

I pjäsen finns några inslag utanför replikerna som jag försöker förstå mig på, men inte kan passa in i det övriga som framförs. Det gäller de flesta gångerna som det lilla barnet dyker upp på scenen, och det gäller det längre inslaget av dans. För mig blir de abrovinker som inte tillför något.

Två av skådespelarna från Vintermusik har följt med från Stadsteatern: Marika Lindström och Sten Ljunggren. De spelar åldringarna tillsammans med lika ypperliga skådespelare från Dramaten: Per Mattsson, Monica Stenbeck och Carl Magnus Dellow. Det finns en viss glädje i att se att de gamla människornas öde på scenen inte är oundvikligt; när man blinkar till kommer man ju ihåg hur mycket skicklighet och närvaro som fortfarande finns hos de jämnåriga människorna som spelar dem. Än en gång är jag också mycket glad över att Lars Norén går mot pjäser som förlitar sig på stämning snarare än handling.

Länk till Dramatens sida om Andante

Foto: Bobo Ericzén

The Boy Who Harnessed The Wind

Att äga en bit land i Malawi är en tröskel till att klara sig, men det är också ett hårt liv att bruka jorden. Det är inte alla år som skördarna blir stora nog för mer än bara överlevnad, och ibland räcker de inte ens till det. Trywell Kamkwamba vill låta sina barn gå i skolan, både äldre dottern Agnes och kloke lillebror William. William älskar att gå i skolan och lär sig så mycket, men när fadern inte har råd att betala avgiften längre kastas pojken ut.

Med minskande skördar ser ett företag chansen att köpa upp jord billigt för virket som finns där. Trywells bror och många andra säljer, trots varningarna om att avverkningen kommer att leda till jorderosion och skada för många jordbruk. Hårda regn följs av torka, och nu är skörden i fara. Hungern växer och oron tilltar, bland bönderna och ännu mer bland dem som inget äger.

Filmens titel avslöjar dess fantastiska final, The Boy Who Harnessed The Wind, men ännu bättre är allt vi får se av livsvillkoren i Malawi innan det. Där finns den enkla skolan med den stränga rektorn och lärarna, vilket inte dämpar kunskapstörsten hos de kloka unga barnen som vill bygga ett bättre liv. Där finns glädjen i att samlas kring en radioapparat för att lyssna på en fotbollsmatch, och den viktiga cykeln som är nödvändig för längre färder. Engelska blandas med Chichewa; en familj är kristen och grannfamiljen är muslimsk, men det är ändå en heder för alla när utsända från den inhemska religionen gästar begravningar med sina traditionella ritualer.

Chiwetel Ejiofor har gjort ett mycket bra arbete med att dramatisera, regissera och själv spela rollen av Trywell i filmatiseringen av den sanna historien av och om William Kamkwamba. Alla andra skådespelare och miljöer har också en genuin framtoning. Den mörka bakgrunden till handlingen är att Malawi genomled en svältkatastrof på grund av de förstörda skördarna, och då detta utspelade sig år 2001 var övriga världen upptagen med andra kriser. Men det är rätt att fokusera på William och hans ingenjörskonst, inte bara för att hedra den kloke unge mannen utan som inspiration till oss alla att se vad vi kan göra när det är som svårast. En liten förbättring kan hjälpa långt.

Den riktige William!