Ida

I klostret finns tre unga noviser. De skall avlägga sina löften och bli fullvärdiga ordensmedlemmar om en vecka. En av flickorna är Anna, som är föräldralös och vuxit upp i klostret. Men nu har man äntligen hört från Annas moster Wanda, som inte svarat på breven man skickade under många år. Priorinnan uppmuntrar Anna att ge sig ut och resa innan hon avlägger de eviga löftena. Men intrycken från resan kommer att ta mer än en vecka att smälta.

Annas verkliga namn är Ida Lebenstein. Det är 1962, och I Polen ligger andra världskriget bara några år bort. Wanda har foton av Idas föräldrar, och en gissning om var de kan vara begravda. Hon tar med sig Ida till byn där hennes föräldrahem ligger. Wanda är domare, tidigare stadsåklagare, och van att ställa frågor och kräva uppmärksamhet. Men av onämnda anledningar är hennes storhetstid över, och nu eldar hon på sin tillvaro med sprit och fyllehångel.

Det svartvita fotot gör miljöerna både dystrare och skönare, och får dessutom de båda kvinnornas ögon att se ut som djupa, kolsvarta hål i ansiktet. En källa till skönhet är ändå musiken; Mozart och Bach på Wandas skivspelare, samt Coltrane och annan ljuvlig jazz som spelas på hotellet där de övernattar. Historien flyter fram långsamt, ofta ordlöst. Få händelser visas i bild, mycket händer mellan scenerna eller lämnas underförstått.

Filmen placerar ofta människornas huvud längst ned i bildrutan; inga ben, inga fötter, inget golv eller mark. Inget fotfäste, ingen historia, ingen fast punkt i livet. Ovanför ofta tom himmel eller tak; framtiden är oviss och ändå stor och betungande. Resan tycks få båda kvinnorna att ställa sig frågan om detta är vad livet har att erbjuda. Mot slutet är ändå Idas ansikte och överkropp mitt i bilden, ur fokus på grund av hennes raska gång, kanske på väg mot nya omvälvningar men med en kraft att lita på inom sig själv.

Goodbye to Berlin av Christopher Isherwood

1930-talets Berlin, det dekadenta, utlevande, glittrande, gränsöverskridande, och samtidigt fattiga, i vissa kretsar bittra, bubblande av revanschlust efter första världskriget och med våldsförhärligande ideologier i ryggsäcken. Redan på de första raderna, ja, redan i boktiteln, berättar Christopher Isherwood med distans och visst vemod om det Berlin han inte kunde leva kvar i. Med klar blick men också sympati beskriver han de smutsiga gatorna och de chanserade lägenheterna där han och andra vinddrivna existenser lever som inneboende hos damer med sina glansdagar bakom sig.

Boken är indelad i olika långa kapitel som alla har olika fokus, men där personer från den ena berättelsen kan dyka upp i den nästa. Jag tycker om att Isherwood har stuvat om sina minnen på det här sättet, för att vi skall kunna fördjupa oss i en aspekt i taget av hans varierade liv.

Ett långt kapitel ägnas Sally Bowles, nittonåringen från England som ivrigt tar för sig av livet i Berlin. Isherwood skildrar väl den unga, intensiva flickan som är på vippen att vara irriterande påflugen men alltid ursäktas av sin charm. Hon är inte riktigt så slipad som hon själv tror, och de knipor hon hamnar på grund av sin naivitet och impulsivitet är oftast underhållande, speciellt som hon kan skratta bort dem själv.

Några andra kapitel är desto allvarligare, framför allt det sista som berör hur de politiska strömningarna blir starkare och hetsar människor mot varandra. Men flera andra historier har redan gett bakgrunden till skärpningen i läget: den djupa fattigdomen och dag-för-dag-livet som får folk att söka sig till dem som lovar stabilitet och bättre tider; antisemitismen som får människor att hoppas att nazisterna skall ge den vänlige och kreditgivande judiske skräddaren en näsknäpp (men inget mer); och liknande ögonblicksbilder ur vardagslivet.

Christopher Isherwoods prosa flyter lätt, hans historier är rättframma och miljöskildringarna så tydliga att man känner sig vara där. Men inget i hans stil är simpelt; tveksamheter och aningar om vad som skall komma finns insmuget i meningarna och ger berättelserna djup. Eftersom jag är fascinerad av Berlin under den här tiden gjorde bokens innehåll mig till ett lättfångat byte, men Isherwoods intelligenta berättarröst får mig att vilja läsa mycket mer av vad han har skrivit.

I lodjurets timma på Teater Giljotin

Vad som driver någon att mörda kan ibland vara enkelt att sätta fingret på - vrede, avundsjuka, hat - även om det inte gör brottet mer förståeligt. Andra mord kan se ut att vara ännu mer obegripliga, med förövare som inte går att straffa som beräknat därför att de inte ser sina handlingar så som samhället ser dem. Pojken (spelad av Peter Viitanen) i P O Enquists pjäs I lodjurets timma är inspärrad på ett mentalsjukhus efter att ha slagit ihjäl paret som tagit över hans morfars norrländska hus.

Pjäsen börjar med att Chatarina Larsson, lugnt och nyansrikt, berättar om när hon för arton år sedan, då hon var präst, kallades till sjukhuset av en tidigare bekant, en psykolog som arbetade med pojken i fråga. Psykologen Lisbeth (Julia Marko-Nord) är i försvarsställning redan från början. Hon understryker att ledningsgruppen stod bakom henne i varje steg hon tagit i experimentet på avdelningen, säger ifrån när något varit utanför hennes kontroll, verkar grundligt trött på att höra pojkens berättelse och irriterar ofta genom att vilja avbryta de båda andras samtal.

Experimentet gick ut på att några på avdelningen skulle få ett djur att ha hos sig, medan andra som utgjorde kontrollgruppen inte fick det. Syftet med experimentet förklaras inte, och det sägs aldrig om det skulle vara för att undersöka om de intagnas tillstånd förbättrades. Psykologen och sjukhusets ledningsgrupp står för en gammaldags människosyn och en metod som inte så mycket ser till patienternas välbefinnande - pjäsen är ju skriven 1988 men handlingen utspelar sig nästan tjugo år tidigare. Under en talande replikväxling nämns det att man funderat på om det var djurplågeri att ha katten inlåst i ett rum 23 timmar om dygnet.

Huller om buller, med många avbrott och omtagningar, berättar pojken om barndomsåren med morfar i stugan i Norrland, och om katten Valle som fått namn efter morfar. Som åhörare vill man gärna att pojken skall få tala klart och att någon skall ställa rätt frågor för att kunna pussla ihop bitarna, men den ständigt avbrytande Lisbeth gör det svårt, och säger att pojken inte vet vad som hänt och inte vet vad han pratar om. När prästen svarar att det låter som att han vet vad han varit med om, men inte har ord för att förklara det, säger pojken att det är som Lisbeth säger.

En annan aspekt av en icke-modern människosyn är "den helige dåren". I pojkens osammanhängande berättelse lyser framför allt katten Valles betydelse igenom - lättförståeligt, med tanke på hur många som känner starka vänskapsband till sina husdjur. Men katten Valle är viktigare än så i pojkens inlåsta liv. Katten talar till honom, återuppstår från de döda och berättar hemligheter om livet och hur man kan uppnå lycka, symboliserat av morfars hus vid sjön. Utan att glömma att pojken dödade två människor som säkert redan levde och ville leva lyckliga i stugan, blir bilden av sinnesron med en rödvitrandig katt i armvecket en stark och träffande bild av lycka. Jag vill inte lägga för stor betydelse i vad heliga dårar kan berätta, men den välregisserade och tätt spelade pjäsen får även mig att se hur pojkens tro på katten, starkare än Gudstron hos många andra, kan skaka om grundvalarna för ett liv i kyrkans tjänst.

Länk till Teater Giljotins sida om I lodjurets timma

A Grain of Wheat av Ngugi wa Thiong'o

Boken börjar hos Mugo, som nyligen kommit tillbaka efter sex år i olika fångläger. Det är december 1963, och snart skall Kenya få sin självständighet från det brittiska styret. Men Mugo är orolig och rastlös. Berättelsen växlar flera gånger tillbaka till scener några år tidigare, då flera av byborna i Thabai påbörjade sitt uppror mot de regeringen och dess hantlangare, vilka slog tillbaka hårt och ofta blint.

Det som hände och händer i Thabai, långt från huvudstaden, speglar det som händer i revolutionens centrum; man viskar om vad som händer med upprorsledaren Jomo Kenyatta; man gläds åt när Uhuru (frihet på swahili) skall komma till Kenyas folk. I Thabai samlar traktens son Kihika dem som vill göra uppror, men han tillfångatas och dödas i de händelser som kommer att leda till att Mugo och flera andra skickas till fångläger. Kihika förblir en hjälte och en ledstjärna i byn, men även Mugo, tyst och tillbakadragen, väcker deras respekt. Ju mer de uppmanar honom att stiga fram och leda dem, desto mer drar han sig tillbaka, och desto mer beundras han av sina grannar.

Boken är en riktigt bra berättelse om hur motståndet mot det brittiska styret kunde se ut på landsbygden, där Mau Mau-gerillan bara var ett rykte och där ockupationsmakt, deras anställda och motståndsmän levde som grannar. Några kortare kapitel om de brittiska tjänstemännen i början av boken får djupare mening mot slutet, då många trådar knyts ihop och hemligheter pressas fram. En fascinerande bild är den spontana löptävlingen som anordnas på morgonen av självständighetsdagen. Den starka känslan av att rusa mot ett mål understryker tankarna hos männen som rannsakar sina minnen medan de springer. Men även vid sidan om självständighetskampen händer viktiga saker i människornas liv: det är fint att få läsa om hur Gikonyo samtidigt upptäcker och utvecklar sin kärlek till att arbeta i trä, och sin kärlek till Mumbi, syster till Kihika.

De många karaktärerna i Ngũgĩ wa Thiong'os bok har nyanserade personligheter; väldigt sällan är de bara rättrådiga upprorsmän eller usla förrädare, även om andra skulle vilja se dem så. På samma sätt blir självständighetsdagen inte bara en triumf och en snabb väg till lycka; kanske gör festdagens motgångar invånarna i Thabai bättre rustade att fortsätta arbeta för ett rättvist samhälle. Jag önskar att de finge läsa boken om sig själva. För oss utanförstående är den ett bra vittnesbörd om människors val i en svår tid.

Fler böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o:
Petals of Blood
Wizard of the Crow

Mendelssohn-Hensel, Schumann och Bizet i Konserthuset

Kvällens dirigent, Nathalie Stutzmann, är även känd över världen som altsångerska, men ledde hela Kungliga Filharmonikerna kunnigt och säkert. Det inledande verket, Uvertyr (1832) är det enda kända orkesterverket av Fanny Mendelssohn-Hensel, som annars komponerade en mängd kammarmusik. Men detta verk gjorde gott bruk av alla stämmor och alla nyanser som en orkester kan frambringa; sköna klanger och varierade känslouttryck gjorde musiken mycket fin och värd att höra.

Så intog den unge cellisten Andreas Brantelid scenen för Robert Schumanns Cellokonsert (1850). Han berättade också att eftersom gårdagens framförande tillägnades den nyligen bortgångne Mats Rondins minne, fick dagens framförande bli ett firande av honom med förhoppningen att han lyssnar och ler snett och nöjt. Det blev en god hyllning till en viktig person i svenskt musikliv.

Musiken i den inledande satsen (satserna spelas utan pauser) kan bitvis låta fragmenterad, som att det inte finns några sammanbindande fraser och att takten är oklar, och så lät det även ikväll. Men det överväldigande intrycket var ett gott samspel mellan orkestern och solisten; Brantelid spelade verket ur minnet eller snarare ur hjärtat, som det såg ut, med ledig ekvilibrism och en mycket fin ton. Minnesvärda ögonblick var duetten med förstacellisten och soloinsatsen under orkesterns pizzicatoparti. Det ljuvliga extranumret fick vi inte namnet på, men det lät som en komplex Bach med extra mycket känslor ingjutna.

Efter pausen möttes publiken av ett stridsrop i perfekt unison: George Bizets L’Arlésienne-svit nr 1 och nr 2 (1871-1879), spelade i ett svep. Stråkarna vek snart undan för en insats från träblåset, och de konstellationerna återkom flera gånger i olika former; pampiga, massiva stråkar varvat med träblås, inklusive en uppfriskande vacker soloflöjt, som oftare drog mot det naturlyriska. Under varje växling av stämning, genom alla nyanser och variationer i klang, höll Stutzmann Filharmonikerna i perfekt formation; känslosamma men aldrig spretiga. Bizets verk lät mästerligt och var en bra avslutning på en välgjord konsert. Det spelades också in och kommer att kunna avnjutas i KonserthusetPlay.

Två dagar, en natt

Sandra har varit sjukskriven från sitt jobb för depression. Hon är fortfarande skör, men redo att börja jobba igen, och familjen behöver hennes lön. Då ställer företagsledningen hennes kollegor inför ett svårt val; om de tar tillbaka Sandra kan de inte dela ut bonusen på 1000 euro till de övriga sexton anställda.

När filmen börjar har man redan röstat emot Sandra och för sin bonus en gång. Men några av arbetskamraterna är på Sandras sida; omröstningen gick inte rättvist till och de har ordnat en ny omröstning på måndag. Sandra har helgen på sig att övertala kollegorna att välja att avstå från bonusen för hennes skull.

En sådan situation skulle vara svår för de flesta. För Sandra som redan känner sig osäker och oviktig känns den först oöverstiglig. Det är fint att se hur människorna omkring henne stöttar henne; omtanke, ord av uppmuntran, gissningar om vem som skulle ändra sig, förslag på vad hon skall säga. Bit för bit tar Sandra tag i sin jobbiga uppgift.

Det kan verka som en tråkig historia att åka runt och be om samma sak tretton gånger, men filmen är engagerande i varje minut. Framför allt är Marion Cotillard fantastisk i rollen som Sandra; bräcklig, osäker, men med en sista gnista av energi som tar henne en liten bit till. Hon påminner om lärarinnan i Ruben Östlunds De ofrivilliga; inte högljudd och stark, utan långsamt arbetande med en djupt liggande känsla av att ha rätt. Cotillard hittar precis rätt balans mellan svaghet och värdighet. Även Sandras telefonkonversationer, där vi bara får höra hennes repliker, är scener fulla av information och nyans.

När Sandra går runt till sina kollegors hem är det oftast till hyreshus och slitna lägenheter i enkla förorter. De flesta har räknat med sin bonus, inte som något extra att använda till en resa eller annan lyx, utan som något nödvändigt för att överleva. Det gör förstås Sandras uppdrag svårare när hon ber dem att väga hennes behov mot deras.

Filmen är bitvis svår att se men inte jobbig. Bröderna Dardenne som har regisserat har hittat en avvägning där den allvarliga historien inte faller ned i total hopplöshet. Två dagar, en natt är mycket, mycket sevärd och tänkvärd.

Joakim Lager på Galleri Olsson 2014

Utställningen heter Kompost. Jag ser växter och avtryck av växter i Joakim Lagers målningar, dock ingen förmultningsprocess. Utan att känna till några namn är tavlorna ändå talande i sig. De visar skira grässtrån i oordnat växande gräsmattor, antingen silhuetter eller nästan osynliga, mot en bakgrund som ser ut att vara tryck eller kalkering av en pressad matta av ännu enklare grässtrån eller hö. Den bakgrunden är också färgsatt i olika nyanser som speciellt från ett litet avstånd utgör egna former.

Jag tycker om effekten av flera skikt ovanför och i varandra; konstnärens arbete varvat med naturens verk; lager som växelvis kan vara bakgrund och motiv. Metoden liknar den han använde för tavlorna jag såg förra året, men då var motiven mer distinkta strukturer och färgerna aningen bjärtare. De motiven intresserade mig mer rent tekniskt, men årets tavlor är mer direkt tilltalande och "lätt-tittade"; både färgerna och motiven är milda och harmoniska.

Kanske finns det en baktanke om inställsamhet bakom det nya valet av motiv - naturbilder är ju alltid lättälskade av många. Joakim Lager säger själv "Närheten till det banala är som att gå på svag is, det bevarar vitaliteten i måleriet". Men jag vill hellre tro på ett genuint intresse för de vildvuxna gräsmattorna och vart de leder, och en vag längtan efter transcendens. Det är vad jag ser och uppskattar i utställningen.

Länk till Galleri Olsson

The Lives of Others av Neel Mukherjee

På de olika våningarna i huset i Calcutta lever familjen Ghosh. Överst Prafullanath, mannen som skapade familjens rikedom med sina pappersfabriker, och hans hustru Charubala; deras dotter och fyra söner med familjer på våningarna under dem, och tjänarna i sina rum. Överordning och underordning blir tydlig i placeringen av personerna och hur de behandlas; traditioner ger utrymme för att se vissa människor som mindre värda, och nästan ingen är intresserad av att låta mänsklig omtanke lysa igenom och bryta strukturerna.

De många olika familjemedlemmarna står i fokus under var sina kapitel, några mer än andra. Från första början antyder Mukherjee missnöje och konflikter mellan dem, vilket egentligen inte så konstigt när ett dussintal olika viljor skall samsas under ett tak. Men för varje scen ur någons bakgrund får vi veta osmickrande detaljer som får dem att framstå som osympatiska. Det är litet synd att varje karaktärsfördjupning skall vara negativ; den djupa gemenskapen mellan två av syskonen förpestas till exempel av elakhet och perversion.

Visst borde det gå bra att läsa och gilla en bok utan att sympatisera med dess huvudpersoner, men i det här fallet är huvudpersonerna så många och så kort beskrivna att bara deras otrevligheter stannar i minnet. Det blir också mindre intressant att börja läsa om en ny person med baktanken att vi snart skall få veta deras fula hemligheter. Framför allt är det ganska stereotypt att de enda som inte skildras negativt är personerna längst ned i hierarkin, den undanskuffade änkan Purba och hennes barn samt familjens godhjärtade kökshjälp Madan.

Med den här bakgrunden av småaktighet och ren grymhet blir det förstås lättare att förstå att en av husets söner, Supratik, ansluter sig till rebellrörelsen dess gerillakrig i en annan del av landet; hur annars än med våld skulle han kunna krossa orättvisan som är inbyggd i traditionerna och i allas ryggmärg? Korsvis med kapitlen från Calcutta kommer hans brev från det hårda fysiska arbetet tillsammans med de plågade bönderna. Det är nästan symptomatiskt att han, som mördar de förtryckande jordägarna framstår som mer sympatisk än resten av familjen.

Boken väjer inte för smärta och smuts: med jämna mellanrum ger den detaljerade beskrivningar av kroppsfunktioner och fysiska plågor. Redan i prologen får vi en grym berättelse om den svältande bonden Nitai Das umbäranden. De här partierna gör boken angelägen och trovärdig. Däremellan kommer tyvärr många partier av torr, oengagerande prosa. Det är som att Neel Mukherjees språk blir intensivt först när människor är i fara.

Själva historian som The Lives of Others berättar är mycket intressant, med välavvägda förvecklingar i relationer i ett varierat persongalleri och med viktiga historiska fakta i botten. För min del önskar jag att hans berättarröst varit mer tillgänglig, så att boken blivit mer engagerande.

Gone Girl på film

Kameran rör sig över slitna tegelhus och stängda fabriker. Den lilla staden i Missouri är på nedgång, från ett småstadsliv som ändå aldrig kunde mäta sig med rushen i New York.  Det var från New York de flyttade, Amy och Nick (Rosamund Pike och Ben Affleck), när de båda förlorat sina jobb i tidningsbranschen. Nu driver Nick en bar tillsammans med sin syster, och Amy - vad gör Amy om dagarna? På parets femte bröllopsdag försvinner hon från deras McMansion. Inte helt spårlöst, för som vanligt har hon ordnat en skattjakt för Nick, men hennes plötsliga försvinnande ser ut att ha orsakats av ett brott.

Precis som i boken korsklipper filmen mellan sökandet efter Amy i nutid och hennes dagboksanteckningar från deras lyckliga tid som nyförälskade. Vid det här laget borde ingen längre tro att det finns perfekta par med total samstämmighet, men bit för bit visar det sig hur mycket de två har ljugit och dolt för varandra.

Det blir också klart att det viktigaste ändå är vad det ser ut att vara för andra. Sympatin för Nick övergår snart i misstankar och anklagelser från grannarna och media, på grund av misstag, beräkning och även sensationsiver från dem som är snabba på att nosa sig fram till skandaler. Polisutredaren Rhonda Boney (Kim Dickens) försöker hålla huvudet kallt när andra vill döma Nick på förhand, men snart visar det sig att det blir livsviktigt för honom att berätta en bättre historia om sig själv än den svartmålning som media håller på med.

Många som ser filmen har säkert läst boken. En film måste korta och koncentrera för att hinna med historian på (cirka) två timmar, och så även här. Enligt min mening är boken mer spännande därför att stämningen hinner skruvas åt under en längre period och med fler detaljer som gör den överhängande faran större. Men filmen blir också spännande. Framför allt är det ju ett nöje att se att för varje gång man tror att man förstått hur det hänger ihop, kommer en ny twist som kastar omkull allt. Och det är inte den sortens slarviga ad hoc-twister man kan se i illa planerade TV-serier, utan noga uträknade och iscensatta.

Gone Girl är kanske inte en så bra första daten-film, men underhållande och sevärd. Jag undrar om vi kommer att få se en våg av flickor och kvinnor som inspireras av Amy? Hoppas inte det, för Amazing Amy går inte att hålla liv i för evigt.

Nobelpriset i litteratur 2014 - funderingar

Något jag tycker väldigt mycket om med Nobelpriset i litteratur är att det fäster världens uppmärksamhet på en bra författare. Om den författaren dessutom skriver från/om en världsdel från vilken det mest rapporteras om krig och konflikter, men mindre om människors vardagsliv och tankar, desto bättre.

Därför blev jag mycket ledsen när Chinua Achebe dog innan att ha hunnit få litteraturpriset. Låt hans böcker få den uppmärksamhet de förtjänar även utan priset - läs dem!

Afrika är fortfarande en kontinent som förtjänar en mer nyanserad bild än vad nyhetsklipp ger, även om de bilderna också visar krig, konflikter och korruption. När jag läste Ngugi wa Thiong'os Wizard of the Crow förra året tyckte jag att jag hittat en annan värdig röst från Afrika - någon som med humor kan förklara allvarliga förhållanden. När jag fortsatt att läsa hans tidigare böcker, Petals of Blood och A Grain of Wheat, har jag tyckt att de varit tungrodda. Jag tänker läsa fler av hans nyare böcker och hoppas att de skall vara mer underhållande och personliga, för jag tycker att en Nobelpristagare också skall ha ett skönt språk.

En författare jag definitivt tycker förtjänar Nobelpriset är Ursula K. LeGuin, för berättelser som visar aspekter av vårt samhälle och vår mänsklighet trots att de utspelar sig i andra världar. Tyvärr tror jag inte att Svenska Akademien är tillräckligt öppna för science fiction och fantasy, men förhoppningsvis är de det om ett tiotal år.


Så till sist: den författare jag helst skulle vilja se prisas är albanske Ismail Kadare. Den senaste månaden har jag läst tre böcker av honom och det var en sådan glädje! Skälen är flera: språket är originellt men lättflytande, historierna har spännande inslag av dröm, men berättar ändå något som känns sant från andra tider och världsdelar.

Vem vinnaren än blir ser jag fram emot att få ett av världens bästa boktips av Svenska Akademien!

Facit blev Patrick Modiano, en författare jag inte har läst något av. Alltså ett boktips att följa upp! Jag gläder mig över att ha smittat mina kära kollegor med min entusiasm; två av dem beställde genast Modianos Lilla Smycket och vi hoppas att ha en bokcirkel om den när vi läst ut den.

... och sen dör man på Playhouse Teater

När man skrattar åt eländiga typer som råkar ännu värre ut hjälper det att inte se dem som människor med känslor, utan typer. Det funkar i komediserier där en kan förlora huset första kvarten och skratta menande åt det andra kvarten. Mark Roberts har skrivit för den sortens TV-serier, och ordvändningarna känns igen. Men i hans whitetrash-komedi ... och sen dör man för scenen finns Rallis (Thomas Hedengran), en bräcklig man som blir förkrossad när hans fru vill skiljas. Polaren Kennie (Donald Högberg) försöker banka vett i honom efter att ha hittat honom med uppskurna handleder. Men Rallis hjärta har brustit och lagas varken av sprit eller någon ny kvinna.

Det är intressant att se den här känsligare människan stötas mot två mer hårdhudade typer, Kennie och (ex)frun Sussie (Pia Oscarsson). Vi har väl alla fått höra och kanske själva gett skämtsamma och burdusa råd om hur män/kvinnor är och hur man kommer över ett krossat hjärta. För en del räcker det att inte se sig tillbaka utan kasta sig vidare, men för andra går känslorna djupare och kan inte glömmas eller bytas ut så lätt.

Foto: Viktor Kjellberg

En fjärde person i dramat är Maggie (Kristina Rådström), en till synes försynt hemmadotter med fjorton katter. Men trots att hon inte är lika rå som Kennie och Sussie är hon inte heller någon förskrämd stackare att köra med. Bland de vulgära grannarna har hon en helt egen nisch.

De trashiga karaktärerna på scenen är burdusa men vältaliga, och deras käftande och intrigerande ger en hel del skratt. Skådespelarna och regin har hittat rätt ton. Pjäsen ... och sen dör man är avskräckande och underhållande på samma gång.

Länk till Playhouse teaters sida om ... och sen dör man

20 000 days on earth

De första 19999 dagarna tickar förbi i bilder i halsbrytande tempo. På den tjugotusende dagen saktar bildflödet in, och vi får vackra, långsamma scener och Nick Caves röst som välformulerat talar till oss. Jag tycker om när händelser ur verkligheten presenteras litterärt/efter manus; det ger mig oftare en sannare känsla än att filma det som händer rakt av. Men den här sortens formulerade minnen återkommer bara någon gång till i början av filmen.

De dokumentära scenerna från en inspelning av nya låtar ger först ett oroväckande intryck: skall något gå snett i samarbetet, skall det bli för mycket mummel och prövande fram och tillbaka för att vara intressant för några andra än de mest hängivna Cave-fansen? Men de följande scenerna med Nick Cave och vännen/gitarristen Warren Ellis blir efterhand både intima och underhållande.

Något jag inte heller tycker om inledningsvis är de arrangerade sessionerna med en föregiven psykolog. Diskussionerna som borde vara privata cirkulerar först kring några personer i Caves barndom, vilket inte känns rättvist. Mer intressant blir det när samtalet rör sig tillbaka till Cave själv.

Som antytt är jag inte sedan tidigare något fan av Nick Caves musik, även om jag inte tycker att han är dålig. Jag får till exempel inte fotfäste i hans texter, vare sig i drömbilderna eller i någon konkret igenkänning. Filmen är ändå intressant som en berättelse om en artist och en människa med en spännande historia. Jag har dessutom en med-tittare och Cave-man som kan kommentera det Cave säger utifrån sin egen uppfattning om musiken.

Jag tycker om scenerna där Cave utan förklaring kör runt tidigare samarbetspartners i sin bil - Ray Winstone, Blixa Bargeld, Kylie Minogue. Situationen öppnar för ärliga samtal, men omständigheterna gör att replikerna ändå känns genomtänkta. Men min Cave-gillande vän påpekar att han inte håller med om det Cave sade till Blixa Bargeld; de många verser Nick Cave säger borde ha trimmats ned för att bara behålla det intressanta, de håller min vän för något av det bästa han har gjort. Och i nästa klipp tycks Cave gå rakt emot vad han nyss sagt, när han saxar in två onödiga verser om Hanna Montana/Miley Cyrus vid inspelningen av Higgs Boson Blues.


Att lyssna koncentrerat på den inspelningen är annars vad som gör den litet tradiga Higgs Boson Blues intressant för mig. Det jag får energi av är inte de svettiga livespelningarna som filmen bjuder på, utan de fokuserade inspelningarna av nyskrivna låtar; när de tar konkret form i vår värld efter att endast ha funnits i en människas fantasi.

Fotnot:
Caves uppsyn och roll som berättare, hans körningar i bilen och framför allt Kylie Minogues uppdykande i baksätet kommer mig att tänka på den fascinerande filmen Holy Motors. 

Dahlkvistkvartetten i Konserthuset 2014

Min önskan från förra året blev uppfylld; vi fick höra de begåvade musikerna i Dahlkvistkvartetten ännu en gång. De inledde konserten med Valborg Aulins Stråkkvartett nr 1 i F-dur (1884), där speciellt andra satsen är sällsynt melodisk och minnesvärd. Nästa verk var Anders Eliassons Quartetto d'archi (1991), mer krävande och kanske inte så givande som jag hade önskat, eftersom stycket var så genomgående intensivt att få pauser till eftertanke gavs. Stråkkvartetten spelade väl, men det intressanta känsloutbrottet i mitten följdes av en sista sats som mest lät deprimerande.

Foto: Jan-Olav Wedin

 Mer harmonisk musik, åtminstone i klangerna, följde efter paus: litet sköra men njutbara I crisantemi (1890) av den store operatonsättaren Giacomo Puccini. Konsertens avslutning utgjordes av det imponerande verket Quartetto Dorico (1924) av Ottorini Respighi. Utan att vara uppbruten i satser varierar musiken i tempo, nyans och stämning; från de svagaste nyanserna över em känsla av att vara på resa till en nästan fyrkantig stabilitet i klangbilden. Det var fint att konserten avslutades så stort.

Låt tistlarna brinna av Yasar Kemal

Nästan varje kapitel i boken Låt tistlarna brinna inleds med en poetisk beskrivning av landskapet. Kemal låter blicken svepa över landskapet och målar upp färgerna och ljuset för oss. Det är vackert och förhoppningsvis trösterikt för människorna som lever där, men det är hårda liv de lever. Abdi Aga äger fem byar i det turkiska landskapet - han äger jorden, och människorna som bor där är hans livegna. De sliter med sådd och skörd medan de såras av tistlarna på fältet, tvingas ge av skörden i skatt till Abdi och pryglas svårt om de protesterar.

Vår huvudperson Memed flyr från det grymma styret redan som liten pojke och får en tid känna lyckan av att leva utan en grym tyrann. Men straffet när han förs hem blir grymt för honom och hans mor, som är änka. Byborna sympatiserar med honom men vågar inte sätta sig upp mot Abdi Aga. Nästa rymning blir ett tiotal år senare, när Abdi vill gifta bort Memeds älskade Hatché med sin brorson. Konflikten blir värre då Memed nu har en pistol, och han måste rymma och ansluta sig till ett av banden av stråtrövare som härjar i bergen. Det som följer är en äventyrshistoria med många vändningar.

Vad som skaver när jag läser boken är att vi sällan får höra vad de inblandade tänker, eller ens att de tänker. Historien rör sig ryckvis framåt medelst replikskiften och känsloutbrott. Det gör att personerna känns som känslostyrda, ickereflekterande stereotyper. Det här exemplet är från ett av de få tillfällen då historien går tillbaka till Hatché som hamnat i fängelse (orättvist behandlad såväl av Abdi Aga som berättelsen) och äntligen får besök av sin mor:

Hennes ansikte hade varit lugnt och leende medan hon talade, men plötsligt bleknade hon som om hon höll på att kvävas.
Iraz och Hatché var glada över att Memed hade blivit rövare. De utbytte vältaliga blickar men när de såg Hatchés mor blekna blev de rädda.
- Mor, mor, vad är det? viskade Hatché.
- Fråga inte flicka lilla, men jag har en tråkig nyhet åt dig. Låt oss hoppas att den inte är sann. Jag hörde det på vägen hit. [...] han sa att Memed hade blivit sårad.
Först satt Hatché orörlig. Sedan kastade hon sig i Iraz armar.
- Måste det här också hända mig? snyftade hon. Plötsligt blev hon lugn.
- Jag måste gå, sa hennes mor.
[...]
- Jag skulle inte ha berättat det där för henne, det skulle jag inte, sade hon för sig själv på vägen.
Hatché började gråta igen.

Jag förstår att jag är ovan vid den här formen av berättelse, och kanske är det ett glapp i översättningen som gör att berättarrösten känns ogenomtänkt. Men även strukturen lämnar en del att önska. Vissa relativt oviktiga scener beskrivs i detalj, dialog och handling, medan jämförelsevis större händelser klaras av med några korta meningar.

De detaljerade scenerna ger visserligen djupt intressanta inblickar i vardagslivet för människorna i historien, och sammantaget är boken en viktig skildring av deras svåra levnadsförhållanden. Jag vet att boken och dess författare rönt mycket uppskattning och lovord, men jag upplever att Yasar Kemal offrar sina rollers personlighet för att berätta en spännande historia.

Rickard III på Dramaten

Innan ridån går upp kommer Rickard ut och pratar med publiken, och anger tonen för hela föreställningen. Han spelar smått försynt, talar till oss som kumpaner och får oss att skratta, och varje gång han är på väg att lämna scenen lockas han tillbaka av rampljuset, mer och mer förslagen och uppmuntrad av sina framgångar som publikdomptör.

Det behövs ingen puckel eller ens en släpande fot för att få Rickard att sticka ut bland de bredaxlade, bredbenta kungarna och lorderna, och det är bra, för sådana knep kan dra onödigt mycket uppmärksamhet till sig. Trots att de övriga står i bara skjortärmarna är det Rickards trånga bruna kavaj som ser underdressed ut intill de bländvit-svarta herrarna. Med övertydlig diktion, gester och mimik låter Jonas Karlsson oss se att Rickard är en udda fågel bland de konungsliga falkarna.

I Stefan Larssons regi är språket och framför allt tonfallet moderniserat, och i samklang med scenografin har skådespelet blivit mer stiliserat än realistiskt. Mycket av handlingen (de hemskaste scenerna) sker utanför scenen och förmedlas i dialoger och kommentarer, och att låta dem dränkas i känslor kan vara överväldigande. Bättre då att låta de långa, intrikata replikerna framföras ganska neutralt, med bara en droppe vrede, hat eller sorg, eller mycket ironi när Rickard än en gång ljuger eller planerar nästa mord. Lugnet i kvinnornas klagande uppräkning av alla deras kära som dödats visar vilken grym tid de har att leva i.

Över den långsamt snurrande scenmitten är rörelserna snyggt och smidigt koreograferade. Trots den postmoderna tolkningen tappar inte pjäsen eller skådespelet i trovärdighet, tvärtom, och framförallt finns värdighet kvar i varje roll. Skådespelarna gör alla goda insatser, alldeles särskilt Jonas Karlsson som är fullständigt fantastisk - opålitlig, omoralisk, otäck men helt omöjlig att släppa med blicken. Dramatens uppsättning av Rickard III är en höjdpunkt i teatersäsongen som inte bör missas.

Länk till Dramatens sida om Rickard III

Foto: Roger Stenberg

Mannen som räddade Paris

På foton av de vackra och välkända monumenten - Pont Neuf, Eiffeltornet, Sacre Coeur - sitter lysande rödkantade pilar. Där, där och där är sprängladdningar apterade. När broarna och järnvägsstationerna sprängs kommer Seine att svämma över och miljoner människor kommer att dö. Det är augusti 1944 och den nazistiska ockupationen av Paris vacklar: motståndsrörelsen är aktiv, de allierade närmar sig och förstärkningen av de tyska arméerna har fastnat på vägen. Men Führern vill inte dra sig tillbaka från Paris utan att hämnas och förstöra: Paris skall raseras.

De nazistofficerare som är på plats i Paris växlar ledigt mellan tyska och franska; de är inte enbart främlingar i staden, de har vuxit upp med grannlandet Frankrike, dess kultur och dess världsberömda huvudstad i blickfånget. Att krossa Paris är inte bara en simpel gest av hämnd av en besegrad ockupationsmakt, det är att förstöra en viktig del av Europas kultur och historia. Hur skall man kunna stoppa skeendet?

Diplomatie är originaltiteln på Volker Schlöndorffs film Mannen som räddade Paris, efter en pjäs skriven och fint adapterad av Cyril Gely. Huvudrollerna i detta kammarspel innehas av general von Choltitz (Niels Arestrup), med det slutgiltiga ansvaret för sprängningarna, och Raoul Nordling (André Dussollier), en svensk diplomat som vill stoppa förstörelsen av staden han älskar och lever i.

Det är två olika mål och två olika principer som ställs mot varandra. Generalen har sin armé och sitt land i ryggen, är van att utföra order och sätter sin karriär och sitt liv på spel om han skulle tveka. Monsieur Nordling måste använda sin diplomatiska skicklighet och erfarenhet för att så tvivel om handlingens riktighet, för att inte tappa modet och ge upp när generalen blankt vägrar, för att veta vilken taktik som fungerar vid vilken sinnesstämning, och för att välja rätt ord i varje ögonblick.

Handlingen utspelar sig till största delen i ett och samma rum, ett hotellrum omgjort till von Choltitz kontor, med utsikt över staden vars öde står på spel. Scenerna från andra delar av staden är knappt nödvändiga; handlingen i det slutna rummet är så tät och engagerande, och varje replik vägd på guldvåg. De båda skådespelarna är genuina i minsta blinkning. Mannen som räddade Paris är en otroligt spännande och sevärd film.

Börje har också skrivit en gedigen recension av filmen.

Verklighetens Raoul Nordling framför en plakett till hans ära