Cuarteto Casals i Konserthuset 2013

Den spanienbaserade stråkkvartetten Cuarteto Casals begränsar sig inte till kompositörer från sitt närområde. Konserten i Konserthuset började med Haydn, faktiskt med samma stycke som vid förra gästspelet för fyra år sedan: stråkkvartetten i C-dur med smeknamnet "Fågelkvartetten". Det är ett vackert verk, mer mångfacetterat än bara förströelse för stunden.

Därnäst följde Stråkkvartett nr 1 "Métamorphoses nocturnes" av György Ligeti. Verket började i något som liknade folkmusik men bröts snabbt upp i ett gemensamt skri som klättrade högre och högre. Sedan fortsatte instrumenten i en ny, egen klangbild där melodin också ofta lockades fram i kvickt samarbete mellan stämmorna.

Efter paus spelades György Kurtágs Hommage à Mihály András "12 mikroludier", tolv korta stycken som kräver stor inlevelse, men är inbjudande trots att de inte är lättlyssnade.

Det var som att de modernistiska ungrarna färgat av sig på det sista verket i programmet, Stråkkvartett G-dur KV 387 av Mozart. Denna kvartett lät sig mycket väl lånas till ett modernt, expressivt uttryckt, speciellt den djupsinniga tredje satsen. Jag måste dock säga att ofta när Cuarteto Casals spelar svagt klingar de i mina öron som om de vore på gränsen till att spela falskt. Det är när de tar i som instrumenten smälter samman och ljuder som bäst.

Extranumret var också detsamma som vid konserten 2009, men inte mig emot! Sjostakovitjs Polka lätt glatt och energiskt från första pizzicatotonen till sista ackordet. Det var enligt min eftermiddagens starkaste och bästa verk, så det blev en riktigt bra avslutning.

A Tale for the Time Being av Ruth Ozeki

Ruth Ozekis bok börjar med två trick som kan avskräcka en sofistikerad läsare. Det första är en berättarröst som vänder sig direkt till sin läsare. Rösten tillhör tonårsflickan Nao i Tokyo och talar från sidorna i dagboken hon skriver. Med ett sprittande språk som gränsar till irriterande funderar hon över vem det är som tar emot hennes ord, och berättar vad hon ser just nu på kaféet där hon sitter.

Det andra tricket är att låta en annan berättare vara den som hittar en berättelse, i det här fallet Naos dagbok, som flyter i land på en ö i British Columbia noggrant insvept i en fryspåse. Ett tredje trick är att denna berättare delar yrke, namnet Ruth, en make vid namn Oliver och livet på en isolerad ö med författaren till boken som Jenny B har i handen, nämligen Ruth Ozeki. Denna sammanblandning med verkligheten har jag dock inget emot, utan ger istället handlingen en dimension som jag uppskattar mer.

Det är viktigt att inte låta sig hejdas av de här knepen, i synnerhet inte Naos kvittrande inledning, eftersom boken som följer är så väldigt intressant och välskriven. Växlingarna mellan historien som Nao berättar, hur Ruth läser den och vad som i övrigt sker i Ruths liv, sker naturligt och är alltid välkommet.

Det som Nao har att berätta är en otroligt svår historia om mobbningen hon utsätts för då hon återvänder till högstadiet i Tokyo efter flera år i Kalifornien. Den är illvillig och utstuderad och gör mig mycket illa till mods. Samtidigt går hennes far genom en djup kris orsakad av flytten från USA till Japan, och familjen blir som en sönderfallande grupp av personer som har så ont att de bara gör varandra mer illa. Tack vare Naos neutrala röst blir det ändå ingen eländesskildring.

Som en stråle av ljus (månljus) dyker Naos farmorsmor upp, en hundrafyra år gammal nunna med ett lugn och en visdom som hjälper Nao själv att få roför en tid. Berättelsen om deras tid tillsammans i shintotemplet känns fridfull även för min själ.

Så fascinerande som Naos historia än är, så ser jag boken främst som en berättelse om skrivande. Ruth blir gripen av vad hon läser, och använder alla ledtrådar hon hittar i dagboken för att hitta Nao eller hennes familj, och på något sätt rädda dem från den depression som riskerar att ta Naos liv, eller faderns, eller bådas. Jag läser Ruths efterforskningar och funderingar kring personerna och händelserna som research inför en bok med samma handling, det vill säga som att när Ruth läser boken så är det egentligen att hon skriver den.

På det sättet kan man ännu bättre förstå hur störd hon blir när hennes nyfikna grannar verkar känna till allt hon håller på med och ställa närgångna frågor för att få veta ännu mer. "Hur går det med boken?", hur vänligt det än är menat, kan orsaka skrivkramp (läskramp) i ännu någon dag. Ännu mer irriterande är förstås när ens läsare, i det här fallet maken Oliver som Ruth läser dagboken högt för, inte verkar förstå vad som är viktigt. Efter ett kapitel med fruktansvärd mobbning kommenterar han något för Ruth helt irrelevant. Så måste det kännas för en författare som släppt ut sin bok i världen; kommer de innersta tankarna att förstås eller blir de missförstådda?

Det som fläckar boken litet är det hastigt och ordentligt sammanknutna slutet, och resonemangen om kvantfysik och parallella världar. Det senare är något jag är mycket intresserad av, men i den här boken kändes det påklistrat och onödigt - enligt min mening. Jag föredrar som sagt att läsa handlingen allegoriskt och på så sätt faktiskt grunda den djupare i verkligheten. Men det är ju, som Ruths historia visar, upp till varje läsare att avgöra. I vilket fall som helst är boken välskriven, med skilda röster och skilda stämningar för de två berättarna, och trots de hemska scenerna tycker jag om upplevelsen den gav mig.

Monica Z

Alla har väl sett affischerna från filmen om Monica Zetterlund, den porträttlika skådespelerskan och sångerskan Edda Magnasson, varvat med ungdomsfoton av det lika undersköna originalet. Gemene man lär också ha hört Zetterlunds gudomliga röst förgylla såväl jazzstandards som underhållande visor av Povel Ramel och Hasseåtage. Filmen Monica Z låter oss leva med under ett komprimerat år, och känna såväl framgången som turbulensen som ligger bakom de pärlor vi numera kanske bara hör i radion då och då.

Låt mig först säga att jag är både glad och besviken över att höra att fadersporträttet i filmen är överdrivet negativt. Glad, därför att det vore sorgligt om Monica hade haft även en avog far att kämpa mot under karriären, och besviken därför att det sår misstankar om resten av handlingen om nu en så stor del är skarvad. Om man nu ville skapa en symbol för missunnsamhet och skadeglädje var det ett grovt grepp att placera det hos en så viktig person som pappan och låta mamman vara så passiv. För visst behövs det, i våra dagar av Idol-tävlingar och oändliga intervjuer och upphaussningar av snubblande stjärnor, en påminnelse om hur tillbakahållande och småaktig stämningen kunde vara för några decennier sedan.

Det som är bra i filmen är naturligtvis musiken! För mig som älskar jazz och har sjungit i storband är det som en uppfylld fantasi att få se uppleva epoken då jazzen ännu inte riktigt blivit ett specialintresse utan väckte intresse och uppskattning i större kretsar. De ljuvliga låtarna, de begåvade musikerna och sångerskans röst får den stora plats de förtjänar i filmen.

 

 Hur går det då att låta en annan sångerska dubblera en av de bästa sångerskor som Sverige haft turen att uppleva, med en röst som alla känner igen? Jo, det går faktiskt riktigt bra! Edda Magnasson låter sin diktion och klang ligga så nära Monica Zetterlunds att man "vet" att det är hon som talar och sjunger. Ändå låter det inte som att Magnasson förställer sig, och på samma gång behåller hon ett mått av sitt personliga uttryck och sin integritet.

Jag vet att en biografisk framställning behöver stuva om och dramatisera för att kunna presentera ett liv i form av en spelfilm. Jag hade dock velat att filmen om Monica Z legat närmare verkligheten. Ändå rekommenderar jag den varmt, för stämningen, musiken, de fantastiska skådespelarna och musikerna, och för hyllningen till Monica Zetterlunds begåvning. Jag önskar att filmen kan inspirera till en revival för det stiliga modet och allra mest för jazzen!

 

Andsnes och Beethoven i Konserthuset

Kvällens konsert inleddes med Svit nr 2 (1915) av den inte så kände rumänske tonsättaren George Enescu. I sex uppfinningsrika satser rör sig musiken framåt på olika sätt: i långa figurer eller i enkla melodier som hakar i varandra, alltid med en underliggande känsla av framåtdrivande rytm. Tidvis låter den lika energisk och modern som Gershwins Rhapsody in Blue (1924), med ekon av pinglande cyklar och knattrande skrivmaskiner. Sista satsen, Bourrée, klingade som ett lyckat festspel i händerna på de kunniga och entusiastiska filharmonikerna.

Foto: Jan-Olav Wedin

Så kom solisten Leif-Ove Andsnes in på scenen för kvällens höjdpunkt, Beethovens Fjärde pianokonsert (1805-06). Andsnes är en mycket skicklig pianist, ekvilibristisk och med en fin klang, och hans spel lämpade sig väl i Beethovens fantastiskt välskrivna konsert. I första satsen, Allegro moderato, kunde det ensamma pianot låta mäktigt som en hel orkester. Andra satsen, Andante con moto, behöll något av det majestätiska från första men lät samtidigt ljuvt som en lisa för själen. Den tredje satsen, Rondo (Vivace) var en triumf för såväl kompositör, orkester, dirigent som solist - ja, allra mest för solisten. Den annars så timida konsethusetpubliken ropade Bravo! Bravo! och även orkestermedlemmarna applåderade med glädje åt den suveräne Andsnes. Som extranummer tog han ut känslorna ytterligare ett snäpp i ett Allegretto ur Beethovens Sonat op. 54. Det känns bra att veta att Andsnes kommer tillbaka till Konserthuset två gånger till redan i år!

I Carl Nielsens Symfoni nr 2 "De fire temperamenter" (1901-02) briljerade Kungliga Filharmonikerna i något de kan så väl: att låta stora känslor blomma ut i starka nyanser utan att förlora detaljskärpa och gemensamt fokus. Den avslutande satsen, Allegro sanguineo, är lika seriös som de föregående men ändå litet överraskande i sin skämtsamhet. Orkestern planerar att spela in alla Nielsens sex symfonier till hans 150-årsjubileum år 2015, och jag ser fram emot att höra dem alla.

Ulf Lundin på Galleri Magnus Karlsson 2013

Jag älskar stadslivet, höghus och att arbeta på kontor. I utställningen 5-9 på Galleri Magnus Karlsson tar sig Ulf Lundin an ett spännande ämne: vad som händer rummen i den stora kontorsskrapan utanför arbetstimmarna. Som TV-bilder ur parallella liv strålar de upplysta rummen genom de stora fasadfönstren i natten.

Ett av Lundins verk är en sammanklippt film där kameran panorerar över kontorshuset. Efter den vanliga arbetstiden finns det människor som stannar kvar. De flesta på bilderna tycks jobba övertid, ensamma eller i grupp. En ensam man i ett rum verkar öva inför en presentation. Några kvinnor samlade kring en dator kramar varandra och bryter upp. En städerska plockar i ett i övrigt tomt rum. Stolar står prydligt eller slarvigt vid skrivbord.

Problemet är att de här parallella liven inte är så spännande. Många som ser dem kan säkert känna igen sig från något tillfälle man har jobbat sent. Antingen var det odramatiskt, eller så var det stress i sista minuten för att mycket stod på spel. Och sedan gick livet vidare. Människorna i Lundins film gör inget som ser ut att vara livsavgörande, och avståndet mellan kameran och händelserna gör dem ännu mer anonyma.

Litet mer intressanta är fotona gjorda med sådan teknik att man ser olika bilder beroende på vinkeln mot tavlan. Flyttar man huvudet i sidled dyker en människa upp i den tomma kontorsstolen.

Jag tycker om konstnärer som utforskar kontorsmiljöer och andra mindre uppmärksammade delar av det som är vardag för många, exempelvis Lars Tunbjörk. Jag begär inte att man skall försköna eller överdramatisera, bara skildra det som en del av verkligheten, men med litet mer skärpa än i denna utställning. Verken fläckas dessutom av den otroligt mjältsjuka utställningstexten av Roland Paulsen, som vacklar mellan pubertal civilisationskritik och missriktad medömkan för de stackars kontorsarbetarna.

Det är synd att Ulf Lundins nya utställning inte säger så mycket, eftersom hans utställning från år 2010 var så väldigt spännande att jag fortfarande tänker på den och berättar om den för vänner.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om 5-9

Five Star Billionaire av Tash Aw

När Europas ekonomier tillfälligt verkar stagnera, låter rapporterna från Asien intressantare: snabbrörliga företag, ambitiös befolkning, monumentala satsningar, framtidstro. Det är ingen slump, bara tacksamt, att det skrivs böcker om känslan av att leva i nutidens stridaste strömmar av framåtanda. Mohsin Hamids nyaste bok How to Get Filthy Rich in Rising Asia är en av dem, en annan är Five Star Billionaire av Tash Aw.

Insprängt i romanen finns kapitel ur en självhjälpsbok, med kapitelrubriker och löften lika glänsande som det rödguldiga omslaget på boken. En bok med namnet How to be a Five Star Billionaire är också vad Phoebe ser och som ger henne höga mål för sitt liv. Fler självhjälpsböcker plockar hon upp på vägen, och med beundransvärd energi genomför hon det de förespråkar och omvandlar sig själv till en lyckad ung kvinna i Shanghai.

Det är i Shanghai boken utspelar sig, brusande av liv och med ett påtagligt tvång att prestera. Kapitlen växlar mellan de olika personerna Phoebe, Gary, Justin och Yinghui. När boken börjar är de är alla på olika sätt pressade att bli framgångsrika; Phoebe av sin fattigdom och vilja att lyckas, sångaren Gary av sina managers, företagsledaren Justin av sin familj, affärskvinnan Yinghui av sin önskan att inte ses som svag.

Med ett klart och tydligt språk målar Tash Aw upp omvärldens förväntningar, hur de ofta strider mot personernas inre tankar, men hur trycket är för stort för att stå emot. De är som glaspärlor som trycks framåt i en flod av andra pärlor. Vid ett tillfälle tänker Justin: "This was what life was like in China; stand still for a moment and the river rushes past you."

Det är skickligt genomfört hur de fyra huvudpersonerna skymtar i de andras liv; först syns de i periferin, men steg för steg får de större fokus. Dessutom stiger mannen som skrivit självhjälpskapitlen in i handlingen. Det skulle kunna bli konstlat i händerna på en sämre författare, men är som sagt mycket väl skrivet och sker naturligt.

Bit för bit tar personernas osäkerheter också större plats. I vissa passager är det hjärtslitande att läsa om nästan samma händelser ur två olika berättares synvinkel. Glaspärlorna krockar mot varandra och studsar iväg i riktningar de inte räknat med. Det är inte bara den för tillfället starkare, utan även de svaga och osäkra som med ett flyktigt ord i fel ögonblick kan uppfattas så fel.

Flera av bokens personer kommer från Malaysia, från en fattigare landsbygd. Det kan vara en källa till skam, eller barndomsminnen att längta tillbaka till, eller båda sakerna samtidigt. Trots att Tash Aws prosa är snabb och inte dröjer sig kvar i detaljer, blir motstridiga känslor blixtbelysta och karaktärerna får personlighet och historia.

Five Star Billionaire var på den långa listan för Bookerpriset 2013, men gick inte vidare till kortlistan. Det är väldigt synd, tycker jag, för det är en av de bästa böckerna jag har läst i år.

Säsongsöppning i Konserthuset 2013

Det spännande stycket med titeln En natt på Blåkulla betydde att publikens väntan var slut och att Konserthuset äntligen öppnat för säsongen på riktigt. Men Modest Mussorgskijs musik är rik och nyanserad; de rivande stormvindarna som illustrerar häxornas vilda danser återkommer men varieras skickligt, så att lyssnaren inte tröttas ut av de stora känslorna. Och så dör stormarna ut till en svag, kylig vind som bara antyder vilken fest som nyss härjade på det kalla berget.

Foto: Jan-Olav Wedin

Igor Stravinskij är en annan kompositör som kan måla upp starka naturkrafter, som i sitt kända verk Våroffer. Här var det hans Violinkonsert som framfördes av den unge litauiske solisten Julian Rachlin. Han hade en aningen sträv och intressant ton, som likväl lät fin i ronderna med orkestern, även mot träblåset i den drivande första satsen. I sista satsen gick en sträng på hans fiol av! Ena halvan dalade faktiskt ned i mitt knä efter sin luftfärd. Publiken och orkestern småskrattade i samförstånd över den överraskande händelsen. Efter en snabb omsträngning var Rachlin tillbaka med ännu större intensitet och slutförde konserten mycket väl.

Jag är en stor älskare av Jean Sibelius symfonier, och på min skivspelare snurrar de ofta, ofta i Sakari Oramos tappning med City of Birminghamn Symphony Orchestra. Ikväll valde vår begåvade chefdirigent en något annorlunda tolkning av den första symfonin. Den första satsen fick bli större och mäktigare. Men det gjorde att till och med de fantastiska Kungliga Filharmonikerna tappade fokus, vilket är förvånande, eftersom de alltid annars brukar klara det svåra uppdraget att behålla skärpan även när musiken växer i volym. Andra satsen (liksom bitar av fjärde) lät också aningen mer sentimental än vad just jag tyckte om. Men till den läckra tredje satsen var driv och fokus tillbaka igen, och i sista satsen fick känslorna komma fram utan att det gick överstyr. Vackert! Jag ser fram emot den nya säsongen i Konserthuset.

Other Desert Cities på Dramaten

Inredningen på scenen - öppna ytor och ett möblemang i diskreta, ljusa färger - indikerar ett välbeställt hem i ett varmt klimat. Men även välbeställda familjer kan ha sina problem. Till föräldrarna Polly och Lyman Wyeth (Marie Göranzon och Hans Klinga) kommer sonen Trip (Reuben Sallamander) och Brooke (Ingela Olsson) för ett nedtonat julfirande.

Från första stegen in i barndomshemmet är Brooke avog och upprorisk. Hon är kritisk mot sina föräldrars bekväma livsstil och deras politiska åsikter, men hennes anklagelser låter hela tiden mer som ett tonårsuppror, ett automatiskt avståndstagande, än som något sprunget ur genuin övertygelse. Visst är matriarken Polly irriterande i sina tillbakalutade avsnoppningar (och Marie Göranzon ger henne ett underbart bett i replikerna), men det skulle också kunna vara ett stelnat försvar mot egna sorger. Fadern Lyman med sina stora gester efter ett liv som skådespelare och politiker visar också upp en skörhet när han är ensam med sin dotter.

Vid sidan av rör sig Trip, mannen med några cyniska TV-serier och en glassig livsstil under bältet. Men i hans ständiga plockande och ordnande med saker familjemedlemmarna lämnat efter sig anar man en vilja att släta över och undvika stora känsloutbrott.

Brooke är den som till synes har gett sitt blod för litteraturen. Hennes första roman var bra, men sedan föll hon ned i en djup depression. Nu vänder hon sig mot sin familj, inte bara för gräl och anklagelser, utan som material till en självbiografisk roman. Familjen har en tung hemlighet som hon vill dra fram i ljuset.

En av de första tankarna som slog mig när pjäsen började var: "Varför skall jag intressera mig för de här människorna?" Den återkommer tiodubbelt när Brooke förklarar varför hon vill vända ut och in på sin familjs historia: hon vill inte skriva om oväsentligheter utan om något viktigt. Men det hela tycks främst vara viktigt för henne. Hur viktigt är det för oss, läsarna, att få ytterligare en halvsmutsig byk presenterad för oss? Jag, som skyr självbiografier som pesten, skulle inte tacka henne.

Foto: Roger Stenberg

Det bästa med pjäsen är att den faktiskt ger nyanser åt de till synes stereotypa rollfigurerna, och vänder Brookes upplevelser några varv till. Men även om jag inte kan peka ut några scener som onödiga, så kändes pjäsen ändå litet för långdragen och ointressant. Författaren har även skrivit de inledande avsnitten av TV-serien Brothers and Sisters, som fick mig att känna likadant trots en ypperlig skådespelarensemble. Visserligen önskar jag inte alltid blod och tårar på scenen, och det är bra att det finns pjäser som rör sig med mindre medel, men jag önskar att Other Desert Cities hade bränt till litet mer.

Länk till Dramatens sida om Other Desert Cities

Christine Ödlund på Galleri Riis

Utställningslokalen ser inbjudande ut från långt håll: de stora fönstren är fyllda med gröna växter, och väl inne i galleriet möts man av ännu fler och den friska doften av vad som visar sig vara brännässlor.

Provrör, små kablar och tavlor i form av diagram ger utställningen en atmosfär av vetenskaplighet. Men titeln, Musik för eukaryoter, är mer poetisk, och läser man konstnärens intentioner drar allt mer åt det drömlika. Att plantor skulle försättas i hypnos av en insekts knackningar är fantasifullt; en framtida tillflykt under havsytan är en spännande dröm som dock inte tar så stor plats som den borde göra.

Det som överväldigar sinnena är närvaron av de många frodiga växterna mitt i vita, kala salar runt hörnet från en högtrafikerad gata. Konstnärens idéer drunknar i glädjen över grönskan. Det är ju tänkvärt i sig.

Börje har också sett utställningen

Länk till Galleri Riis sida om Musik för eukaryoter

3.31.93 på Stadsteatern

Det kan låta stressigt att Lars Noréns senaste pjäs innehåller nittiotre scener (fördelade på tre akter). Även om pjäsen är närmare fyra timmar lång, kommer varje bit att vara givande eller blir det ett hastigt uppradande av scener?

Nej, det är ingen överraskning att de korta scenerna får tillräckligt med tyngd, med tanke på författarens kunnande och de begåvade skådespelarna. I enstaka fall kan det vara svårt att få grepp om vad som har hänt och vad de inblandade talar om, men man tar aldrig miste på deras djupa känslor och sorg. För det är sorg och oförmögenhet att nå varandra som är temat i pjäsen. Människa efter människa som fumligt försöker hantera sin inre tomhet men blir avvisad av sin närmaste, någon som har ett annat uttryck för sin sorg och som inte heller kan formulera eller förstå den.

Vi möter två olika par som båda har förlorat en dotter innan hon hunnit födas, en cellist som blivit förlamad och hans hustru och far, en kvinna som är på väg att dö av alkoholism och hennes son som inte vågar besöka henne, och många fler. Deras öden blir som en nästan komplett provkarta av vad som kan hända en till synes trygg och säker människa i Sverige idag. På så sätt kan varenda åskådare hitta en koppling till sitt eget livs trauman, eller vad hen själv fruktar mest, och vissa scener gör mer ont än andra. Men steg för steg blir man invävd i medlidande med varje person på scenen. Varje delscen är avskild från de andra, men när smärtan får utlopp hos någon går en skälvning genom alla andra på scenen.

Ett tag ser det ut som att de enda som orkar lyssna och trösta är de som har det som sitt jobb: sköterskan (Ing-Marie Carlsson), den personliga assistenten (Thérèse Svensson), diakonen (Gerhard Hoberstorfer), för att alla anhöriga lever i ångest eller förnekelse. Men så enkelt var det inte, och det är bra. Några av aktörerna får verkligen kontakt med varandra - men vid det laget känns världen så ödslig att till och med de tafatta tecknen på kärlek gör ont att se.

 Det är ju det att pjäsen bara visar människor med smärta. Den förmedlar en hopplös bild av att alla har ont och att det ständigt blir värre. Tre akter och fyra timmar av det är tungt att ta till sig. Under och efter pjäsen försökte jag påminna mig själv om att det faktiskt finns kärlek och omtänksamhet i världen, men det var svårt. Det är ett kraftprov av ensemblen och regissören Sofia Jupiter att framföra all den här smärtan så att den inte går överstyr.

Så varför skall man då se den här långa uppvisningen i mänsklig sorg, om den kan göra sin åskådare så ledsen? Som en tribut till dem som lever under de plågorna och inte kan gå hem efter föreställningen, som en påminnelse om att ha förståelse för varandra och försöka bidra med vänlighet även till de jobbiga eller konstiga i vår periferi. Men 3.31.93 är en väldigt tung pjäs, och jag rekommenderar den bara till dem som vet med sig att de orkar.

Länk till Stadsteaterns sida om 3.31.93

Foto: Petra Hellberg

Tyresögruppen och Eva Bonnier på Waldemarsudde

Den genuint konstintresserade prins Eugen tillbringade många somrar mellan 1894 och 1914 på Tyresö tillsammans med estetiskt lagda vänner. De inspirerades av naturen och slottet, och påverkade av impressionismen och andra strömningar från Europa avbildade de sina sköna omgivningar. Det passar ju bra att visa ett urval av deras verk på prins Eugens Waldemarsudde.

Till vännerna på Tyresö hörde skulptören Teodor Lundberg, författaren Ellen Lundberg Nyblom, målarna Oscar Björck, Richard Bergh, Lennart Nyblom och Viggo Johansen samt formgivaren Gunnar G:son Wennerberg. Deras brev och andra anteckningar från tiden utgör extra illustration till deras trevliga umgänge, tillsammans med de verk som visas.

Prins Eugen: Glimmande fönster

Dock måste jag säga att jag inte blir så imponerad av de flesta tavlorna på utställningen. Man ser att gruppen försökte sig på ett impressionistiskt formspråk, med tydligare penseldrag för att bygga upp motiven. Men det gör att många av tavlorna bara tar sig bra ut på håll; står man för nära löses detaljerna upp i fläckar. Därtill upplever man sällan något strålande solsken eller blänk i den avbildade miljön, så tavlorna uppväcker varken varma sommardagar eller en välkomnande grönska för mina sinnen. Den sköna stämningen och naturkärleken som lyser fram i de vänskapliga breven är liksom avmattad när jag står framför tavlorna.

En serie av goda undantag är de tavlor av sommarnätter som prins Eugen har målat. De har en dovare färgskala och en intressant, vacker motsättning mellan den halvljusa himlen och den mörka skogen. Där har han verkligen fångat stämningen under ljusa sommarnätter.

Prins Eugen: Nattmolnet

Länk till Waldemarsuddes sida om Konstnärskolonin på Tyresö

En annan pågående utställning visar verk av Eva Bonnier, som var verksam som konstnär under 1880- och 1890-talen och senare blev en betydande mecenat. Hennes stil är naturligtvis mer realistisk jämfört med Tyresögruppen, vilket egentligen gör jämförelser orättvisa, men jag vill ändå säga att jag föredrar hennes teknik som lockar fram detaljer med lätta penseldrag.

Eva Bonnier: Magdalena

De utvalda verken visar hur skicklig hon var på att ta fram sina modellers personlighet. De porträtt hon gjorde av vänner; sjuka och åldrade eller i sin blomma, visar ansikten så levande att de skulle kunna tillhöra personen intill. Uttrycksfulla ögon, karaktärsdrag och skavanker får sin plats utan att tippa över till karikatyr. Eva Bonniers tavlor visar ett vackert och spännande utsnitt ur ett konstnärsliv för över hundratjugo år sedan.

Länk till Waldemarsuddes sida om Eva Bonnier

Eva Bonnier: Vid ateljédörren

An Occupation of Angels av Lavie Tidhar

Utan att veta något om bokens innehåll fantiserade jag om att den skulle handla om vad änglar sysselsätter sig med, vad som tråkar ut dem och vad som motiverar dem. Så harmonisk som jag föreställde mig den var handlingen INTE! Änglarna har helt enkelt ockuperat jorden; tagit plats i var sin katedral eller signifikant byggnad och tagit över ett par länder och kontinenter. Människor känner av deras kraft i deras närhet, och de är mäktiga både mentalt och fysiskt - och uppenbarligen inte så välvilliga. De flesta människor har ändå valt att böja sig för dem, motvilligt eller hängivet.

Detta är vad som framkommer bit för bit när historien startar i boken An Occupation of Angels. Och den börjar med en rivstart och fortsätter i samma höga tempo. Pusselbitar till änglarnas härkomst och deras verk på jorden är bara delar i en intensiv spionhistoria, där huvudpersonen Killarney reser över jordklotet för att hinna ikapp något som verkar kunna göra ont värre. Hon beskrivs genom sina handlingar, inte sin personlighet (som hon ju måste växla med varje alias) men blir ändå en konkret aktör att heja på.

Boken är en långnovell på c:a 80 sidor (och tyvärr ganska illa korrekturläst). Den ser tunn ut i handen, och man läser den snabbt för att få veta hur det går, men efteråt känns det ändå som en fullödig historia. Precis som i Osama är Lavie Tidhar mycket bra på att beskriva en värld som till största delen känns som vår - men där något är litet fel, som en skugga bakom glas. Tidhar är en mycket bra författare och jag vill läsa allt han har skrivit.

Lavie Tidhar kommer till science fiction- och fantasymässan Fantastika i Nacka i höst.

Fler böcker av Lavie Tidhar:
HebrewPunk

Osama