The Vivian Girls på Göteborgs Stadsteater

Det står sju flickor framför oss på scenen. De är vuxna skådespelare, män och kvinnor om vartannat, men de är ändå flickor tack vare sina knäkorta, raka klänningar och stora kragar, och rosetter, hårspännen eller flätor i håret. Skådespelarna har hittat rätt tonläge - de har lätt barnsliga röster och rörelser (nyper i kjolen då och då) men det är inte tillgjort som det kan bli när vuxna vill spela barn, utan det vi ser är sju systrar, The Vivian Girls.

Vi är ju inte i vår vanliga verklighet utan i en värld där flickor öppet förföljs, torteras och dödas av männen i grannlandet - eller jo, egentligen är det ju just det som händer i vår egen värld. Men så skall det inte vara, och det vet the Vivian Girls. Och nu är vi i den märkliga sagan “The Story of the Vivian Girls, in What Is Known as the Realms of the Unreal, of the Glandeco-Angelinian War Storm, Caused by the Child-Slave Rebellion” skriven och illustrerad av särlingen Henry Darger. Tavlorna av flickornas äventyr har flugit runt världen i konkret och virtuell form - breda bildrullar som visar ohyggliga grymheter men också flickornas listiga flykter och segrar över soldaterna, och också den underliga naturen i flickornas värld. Därför är det fint att uppsättningen av The Vivian Girls gjord av Felicia Ohly och Linda Forsell på Göteborgs Stadsteater även den framskrider i form av tablåer. På så sätt kan de hemskaste tortyrscenerna berättas i ord istället för att visas på scenen.

Vad vi ser är flickornas gemenskap, rörig men ändå stark, liksom deras vilja att strida mot grannlandets armé och befria de miljontals barn de håller fångna. De färdigheter som de har och som de tränar på - hoppa tyst, skrika högt, smyga fram - det är klart att det är just det som behövs för att kämpa mot soldaterna i den här verkligheten! Det är magiskt att se dem ställa upp på led och höra någon av dem viska marschorder "Marsch - pannkaka!"

Vi är inga ungar längre.

Vi har precis börjat upptäcka världen

och för att försvara den måste vi slå den i spillror.

Klippformationen på scenen är mer än tillräcklig för att skapa känslan av flickornas värld, och utgöra språngbräda för såväl lekar som strider och listiga flyktplaner. Ljuset växlar från dovt till starkt och ofta till en lila som blandar sig med flickornas violetta klänningar. "Har ni någonsin sett en så här stor blomma?" väser en Blengigomenean, en av landets underliga varelser med fjärilsvingar, medan den placerar en enorm blomma bland stenarna.

The Vivian Girls är från början egna personligheter och deras olika sidor kommer till pass på olika sätt under deras svåra kampanjer. Skådespelarna är fullkomligt förankrade i sina roller och vi kan vara tacksamma för att vi under halvannan timme får besöka Abbieannia och Glandelinia under de kloka och modiga systrarnas omsorg.

Länk till Göteborgs Stadsteaters sida om The Vivian Girls

Foto: Ola Kjelbye