Under de senaste tjugo åren har det övernaturliga långsamt lämnat vår själ. [...] Det är som om Skapelsen antagit en ny skepnad, en ny form, en annan betydelse än tidigare. Det kommer säkerligen att leda till den litterära fantastiskens död.
Denna tanke utvecklas ännu finare i novellen Rädslan. Men å andra sidan är vi många som gärna vill se en motreaktion på detta, en uppvärdering av den fantastiska litteraturen som något som kan säga lika mycket om det mänskliga kynnet och människans villkor som den absolut realistiska litteraturen - och dessutom underbart underhållande. En ypperlig förkämpe för det är de Maupassant själv med de här novellerna, likaså hans skickliga översättare Hillevi Norburg som också lagt till hjälpsamma noter och skrivit en gedigen introduktion.
I de allra flesta av historierna är huvudpersonen en välmående man som inte saknar något materiellt och befinner sig på en god plats i livet. En del av dessa män uttrycker direkt eller indirekt nedlåtande omdömen om kvinnor, tjänstefolk och andra folkslag med den självsäkerhet som man kan ha då man tror sig vara skapelsens krona. Och ändå sker det något som skakar om hans tillvaro - antingen en oförklarlig händelse, eller ett smygande obehag som tar sig nära in på hans annars så tillfredsställande liv. Det kan vara en känsla av att någon annan befinner sig i hans hem, eller en bekant som visar sig ha något underligt eller farligt i sin livshistoria. Våra förnöjda män genomlever många starka sinnesrörelser och deras tankar är tryfferade med många utrop: Åh! Åh! Inte att undra på att några av dem drivs till vansinne eller till och med faller döda ned efter prövningarna de utsätts för.
Men även kärleken kan skapa starka känslor som håller berättaren i ett hårt grepp, särskilt då den älskade dör bort från honom vilket ju var en realitet att räkna med på 1800-talet då novellerna skrevs. Till de psykologiskt skarpa personskildringarna kan vi lägga tankarna på att den avlidna älskades spegel borde ha behållit något av hennes bild, eller ett slags liv som bevaras inuti tingen.
Eftersom jag var rik intresserade jag mig för antikvariska möbler och kuriositeter: ofta föreställde jag mig de okända händer som hade rört vid dessa ting, de ögon som beundrat dem, de hjärtan som älskat dem; för visst kan man älska ting! Jag kunde stanna i timmar - timme efter timme - och studera en liten klocka från förra seklet. Så fin den var, så vacker med sin emalj och sitt ciselerade guld. Och den fungerade fortfarande lika gott som den dag då en kvinna hade köpt den, förtjust över att få äga ett så vackert smycke. Den hade inte slutat gå, inte upphört att leva sitt mekaniska lilla liv; den tickade fortfarande regelbundet efter ett helt sekel. Vem hade burit den för första gången mot sitt bröst, bland svala tyger där urets hjärta slagit mot kvinnans? Vilken hand hade hållit den mellan sina litet varma fingertoppar, vridit och vänt på den och sedan torkat av dess porslinsherdar som hudens fukt mattat för en sekund? Vilka ögon hade betraktat den blomsterprydda urtavlan i väntan på ett efterlängtat klockslag, ett omhuldat klockslag, ett gudomligt klockslag?
Hillevi Norburg har gjort ett ypperligt arbete med att översätta Guy de Maupassants lyriska språk till ett ledigt och ändå rikt flöde som förmedlar både miljöer och stämningar; skönheten och också spänningen och det lockande i det obehagliga, rysliga som människorna i novellerna upplever. Fastän flera teman kommer igen på olika sätt i historierna är Mardrömmar en på alla sätt fantastisk samling som det är svårt att inte glupskt läsa från första till sista sidan så fort man bara kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar