Obi-Wan Kenobi

För länge sedan i en galax långt långt borta fanns det bara en handfull Star Wars-filmer och man kunde inte se dem närhelst man ville. Många längtade efter att få veta mer om de figurer i filmerna som inte var huvudpersoner men verkade ha spännande bakgrundshistorier, och fick antingen fantisera fram det själva eller läsa om det i seriealbum som var auktoriserade men ändå inte kanon.

Nu i framtiden flödar etern av filmer och TV-serier som ger oss nördar i överflöd av vad vi har velat ha; närstudier av några av hjältarna och bakgrundshistorier till viktiga skeenden. Den man kanske mest av allt velat veta mer om är Obi-Wan Kenobi. Hur blev han Prinsessan Leias förtrogne, samtidigt som han bara var en butter gubbe i öknen för Luke Skywalker?

Det har gått tio år sedan den stora massakern på Jediriddarna, men jakten på dem som fortfarande finns kvar pågår fortfarande. Obi-Wan Kenobi har dolt sin identitet och skaffat ett dåligt avlönat jobb på Tatooine, där Luke adopterats av Beru och Owen Lars. Men även dit kommer Imperiet för att röka ut Jediriddare, närmare bestämt den kalle Storinkvisitorn liksom Tredje Systern som vill bevisa sin duglighet genom att vara hårdast av alla. Den största triumfen för henne vore att hitta den ryktbare Obi-Wan Kenobi, även om hennes kollegor tycker att hon är galen för att hon fortfarande tror att han lever.

Obi-Wan Kenobi å sin sida vet att mycket står på spel om han skulle hittas, och måste bevara sin hemlighet även när andras liv är i fara. När Imperiets jägare spelar ut Tatooines invånare mot varandra för att hitta alla med jedikrafter leder det till svåra ställningstaganden för honom.

Samtidigt uppfostras Leia på Alderaan som dotter till kungaparet, med en massa officiella tillställningar och formaliteter som måste följas. Det tilltalar inte ett sådant litet energiknippe som Leia och hon rymmer alltsomoftast ut i skogen. En av de gångerna blir hon kidnappad. När hennes far vädjar till Obi-Wan Kenobi om att söka efter henne vet han att det kan vara en fälla, men låter sig ändå övertalas.

Så får vi alltså se litet mer av Tatooine, Alderaan, gangsterplaneten Daiyu, Imperiets inre maskineri och Darth Vader, och det är roligt men litet väl enkelt serverat. I nästan alla situationer skulle det behövts mer av "show, don't tell", inte minst i Obi-Wan Kenobis dåliga samvete över att ha inte ha lyckats hindra Anakin Skywalker från att falla till den mörka sidan. Inte ens en skicklig skådespelare som Ewan McGregor hinner ge honom större djup i sin personlighet, än mindre alla andra biroller som förblir sorgligt endimensionella även när den övergripande handlingen kräver att de gör något oväntat. Att sedan mycket av historien drivs på av att barnet Leia rymmer och springer omkring i farliga områden är maximalt irriterande. Men nu har vi fått några bakgrundshistorier, och när de direkta minnena av serien om Obi-Wan Kenobi försvagats lagom mycket kan vi fylla på dem med egna fantasier, precis som vi gjorde i det andra milleniet, när jediriddarna var få och fjärran.

Swedish Grace på Nationalmuseum

När världskriget (det första) tagit slut och även Spanska sjukan ebbat ut år 1918 började världens (Europas) medborgare fyllas av nytt hopp om att kunna skapa ett bättre liv för flera. Konstnärer och hantverkare ville skapa och dokumentera skönhet både i vardagen och i den mer svåråtkomliga lyxen. 

Draperi Perugia av Märta Måås-Fjellström

Svenska konstnärer som åter kunde resa till Europa målade ibland de grymma efterverkningarna av kriget men oftare det sköna i vardagslivet på landet, och tog med sig den blicken när de kom hem och började måla i sina hembygder. Tack vare arbetet med designföremål för Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 och den efterföljande succén för Sverige på världsutställningen i Paris 1925, blev 1920-talet ett mycket fruktbart decennium vad gäller konst och design, och det är fint att få se en del av föremålen från den tiden på Nationalmuseums utställning Swedish Grace.

Sverige blommade aldrig ut i den sirligaste Art Noveau som man kunde se på kontinenten, dels för att de två strömningarna modernism och traditionalism hade dragkamp om designdominansen. Så kan man till och med läsa hur Carl Malmstens vackra skåp (mitten) kritiserades för sin detaljrikedom, och hur Uno Åhrén som skapat ett annat vackert skåp (längst ned) själv tvekade inför ett övermått av prydnad efter att ha sett ett stramt skåp av Le Corbusier.

Schackspel av Marie-Louise Idestam-Blomberg

En nutida betraktare kan dock tycka att de designers och konsthantverkare vi får se kan vara stolta över skönheten de skapade i redan kända material som glas och tenn. Inte minst lämpade det sig att framställa glas och attiraljer till att skaka fram cocktails för att ännu mer njuta av det ljuva livet.

Teater och film hörde och hör också till det goda livet, och förutom Einar Nermans (med flera) strama och stiliga biofilmsplanscher får vi se stillbilder och filmsekvenser ur stilbildande filmer som Körkarlen och Norrtullsligan, och en hel vägg med Greta Garbo och andra förtjusande backfischer. Och en film om de nya damfrisyrerna, samt underbara kläder, hattar och skor från tiden!

Allkonstverk som Konserthuset uppfördes och inreddes med omsorg om alla detaljer. Ett annat praktexempel var amerikabåten M/S Kungsholm, där något av den kvarvarande inredningen visas upp tillsammans med snygga bilder från reklambroschyren.

Utställningen på Nationalmuseum visar många fina exempel på Swedish Grace på flera relevanta samhällsområden, vilka gärna får inspirera möbeltillverkare och kläddesigners idag, tack! Jag kan bara önska mig mer - fler exempel på muséet, och mer av stilen i affärerna idag!

Länk till Nationalmuseums sida om Swedish Grace

Hur mår fröken Furukura? av Sayaka Murata

Det finns tillfällen då en kiosk eller närbutik är en oas i öknen, med just det till salu som man längtar efter eller kanske något oväntat som man inte visste att man behövde. Att föreställa sig en japansk närbutik, oklanderligt skött och med ett spännande utbud helt annorlunda än ett svenskt, är inte svårt när Sayaka Murata berättar om den. Eller rättare sagt, det är hennes huvudperson fröken Furukura som berättar om närbutiken där hon har arbetat i arton år.

Fröken Furukura var ett underligt barn som inte verkade förstå hur man skulle uppföra sig mot andra. Det blev svårare av att det inte fanns några konkreta regler för hur man skall bete sig som människa. Det finns det däremot i närbutiken, till exempel instruktionsfilmer för hur man skall bemöta kunderna, och det gör fröken Furukura med stor entusiasm. Dessutom ser hon på sina kollegor och plockar upp hur de talar och klär sig, och det vinner hon på - människor har lättare att tycka om någon som liknar en själv. Men framför allt har fröken Furukura en stark känsla för hur närbutiken skall skötas. Hon vet vad som säljer bäst på morgnarna, vilka smaker på risbollar som är populärast och går åt först, och städar och ordnar i butiken så att kunderna lätt kan nå det de behöver.

För en människa som har känt sig annorlunda och fel kan det vara otroligt skönt att ha ett jobb med tydliga regler där hen känner att hen gör ett bra arbete. Det är just det som fröken Furukura upplever: att hon är en kugge i samhällsmaskineriet. Och förmodligen ännu viktigare än hennes omgivning skulle tänka sig. Men att vara 36 år, ogift och timanställd i en närbutik är konstigt för hennes familj och barndomsvänner, och snart räcker de gamla förklaringarna inte längre till. Det blir tydligt att om hon har ett förhållande med en man, vilken slashas till man som helst, blir hon mer acceptabel för omgivningen oberoende av om hennes liv egentligen blev sämre. Till och med kollegerna blir mer intresserade av att skvallra om hennes privatliv än att sköta butiken.

I Sayaka Muratas bok dyker det upp en figur som sätter fingret på just det här: den slarvige Shiraha som går på om hur samhället kräver att man skall paras ihop och föröka sig, och att de som inte gör det stöts ut, och att han själv inte får en chans hos de kvinnor han i det närmaste antastar. Han är motsatsen till fröken Furukura i det att han är självisk, ilsken och planlöst följer sin vilja att ha ett inordnat liv i samhället. Fröken Furukura å sin sida har hittills funnit sin plats genom att noga lyssna och lära, och har också lyckats hålla nere de oroväckande våldsamma tendenser hon hade som barn.

Jämfört med att försöka anpassa sig till omgivningens flåsande krav på man och barn verkar livet i den genomlysta och ändamålsenliga närbutiken mycket mer givande och lugnt. Låt oss hoppas att många andra likt fröken Furukura hittar sin egen väg till lycka.

Osynlig stad

Den fina utomhusfesten övergår i kaos och sorg när en stor brand drar igenom den och förstör. Tack och lov klarade sig Erics lilla dotter Luna, men hans fru Gabriela dog i branden. Tillbaka på sitt jobb som utredare av brott mot miljölagar börjar Eric stöta på mystiska varelser och händelser. Det verkar som att de som det talas om i brasilianska folksagor verkligen finns och lever bland människorna i Rio de Janeiro.

Eric väcker dessa individers uppmärksamhet dels i sitt arbete, där en död floddelfin som spolats upp på stranden förvandlas till kroppen av en ung man, och dels för att han försöker nysta i vad som hände när festplatsen började brinna. Naturen och det som får livskraft av den är hotat inte bara av exploatering och bebyggelse utan av en ond kraft, fientlig till de mytologiska varelserna.

Visserligen arbetar Eric mot skövling av naturen men hans undersökningar kan avslöja för mycket. Är han en fara som måste undanröjas eller någon som kan hjälpa Cuca, Iara och Saci att förhindra sin egen undergång?

Det är fascinerande att se hur sjöjungfrur och flera sorters hamnskiftare med unika krafter vandrar sida vid sida med vanliga människor i staden. En del av dem gömmer sig även bland fattiga och uteliggare, där man kan vara udda utan att det väcker så mycket uppmärksamhet. TV-serien Osynlig stad låter oss se lockande och farliga varelser och människor som måste börja tro på sagorna de hörde som barn. Historien är spännande och ofta drömskt framställd. Det är bra att det skall komma en andra säsong.

Barbro Östlihn på Göteborgs Konstmuseum

Det var på tiden med en stor exposé över Barbro Östlihns trollbindande konst! Tavlan jag skymtade på utställningen om hennes make Öyvind Fahlström gav mersmak. Barbro Östlihn New York Imprint på Göteborgs Konstmuseum visar tack och lov inte bara verk från tiden i New York utan även från perioderna före och efter.

Tavlan Köksvägg i Antibes från 1960 är en närstudie i förslitning och andra märken, sådant som kan vara intressant och estetiskt i sig. Den här tidiga blicken på ojämnheter kommer att ge ytterligare utdelning i de mer stiliserade målningarna några år senare. Innan dess hinner Barbro Östlihn måla av ett av sonens LEGO-hus så att det får en tidlös och imponerande kvalitet.

65 Pine Street från 1965 är en pärla till stilstudie där de räta linjerna och partierna på husväggen blir ännu rakare och fyller den perfekta rektangeln som duken utgör. Men när man tittar riktigt nära så är ytorna bemålade med många små oregelbundenheter som konstigt nog får dem att se ännu mer släta och jämna ut.

Den likaså stiliserade Maria Magdalena från 1968 och andra verk från samma tid har liknande fina små detaljer som ger tavlan en taktil känsla, och också partier där färgen tycks ha gått igenom ett prisma som skapat ett exakt rutmönster.

Detta återkommer och får större plats i fler tavlor. Inspirationen från verkliga byggnader och bilder i vardagen silas genom Barbro Östlihns eget prisma och blir till nästan metafysiska representationer av vår värld. Efter hand var det just dessa mönster som blev huvudfokus. Tillbaka i Frankrike (Paris) skapades Picardie I-III (1987) samt Blå pilar och Gula Pilar, där pilarnas form togs från pilen som markerade att ett program började på den andra TV-kanalen.

Arbetet med att rita upp de många rutorna och sedan fylla i dem korrekt, sittande nära duken, var förhoppningsvis meditativt för Barbro Östlihn. Resultatet är imponerande precist men ändå inte så exakt och därför livlöst som det skulle blivit om ett datorprogram skapat bilderna. Barbro Östlihns tavlor har ett intensivt tvådimensionellt utseende men känns ändå som fönster till en annan värld.

Länk till Göteborgs Konstmuseums sida om Barbro Östlihn

Admiring Silence av Abdulrazak Gurnah

Att läsa Admiring Silence direkt efter The Last Gift av samme författare ger en en omtumlande bonus. I kapitel två berättas en historia som verkar vara den andra sidan av handlingen i The Last Gift. Några små men distinkta detaljer är exakt samma, några större detaljer är inte det men när vi vet att vår berättare ofta skarvar i sina historier och att dem han hört dem av kanske gjort detsamma av andra skäl, kan man undra om de två böckerna talar om samma personer. I senare kapitel kommer den här historian att motsägas men ändå kvarstår den första tanken att det är samma människor sedda från två olika håll.

I vilket fall som helst var det bra att läsa den allvarliga The Last Gift (2011) före den mer uppsluppna Admiring Silence (1996). I första kapitlet skrockade jag gott åt huvudpersonens småprat med sin slentrianrasistiske svärfar. Svärfadern suckar över det fallna Imperiet och över hur dåligt infödingarna klarar sig när England har dragit tillbaka sitt styre över dem.

"The darkie at school. We used to call him Sambo. I knew it would come back to me. Splendid runner. Black as the ace of spades. I expect he's President-for-Life in his country now. What will your chaps out there say about all this? Complete mess." But he did not seem interested in my reply and I mumbled audibly, smiled brightly and said nothing.

Andra gånger svarar vår berättare dock, antingen med eländeshistorier om hur han sprang sex mil till skolan utan mat i magen efter att ha tagit hand om djuren, eller om när en gästande europé adopterade honom och gav honom mat varje dag efter det. Svärfadern lapar förnöjt i sig dessa bevis på Imperiets forna storhet, och vår berättare verkar också road av utbytena.

Denna komiska blick på vad som händer kommer väl till pass när vår huvudperson återvänder till Zanzibar efter tjugo år. Män som hunsades för tjugo år sedan är nu lokala potentater då de var lierade med rätt sida i de politiska omvälvningarna. Han registrerar hur tidigare välordnade kvarter förslummats och vandaliserats. I husen är toaletterna igenproppade för avloppssystemet fungerar inte, inte någonstans. Men ändå bjuds han in av förväntansfulla vänner som nu har poster i staten. Så bra att han har kommit tillbaka, de behöver män som honom! Till vad då? Till projektet att översätta världslitteraturen till kiswahili, finansierat av en skandinavisk fond. Vår huvudperson, och vi, ser det tragikomiska i att översätta litterära storverk medan toaletterna är igenslammade.

Under tjugo år har vår berättare inte kommit sig för med att låta familjen i Zanzibar veta att han bor med en engelsk kvinna och till och med har barn med henne, och följdaktligen vill de nu gifta bort den fyrtiotvåårige sonen med en ung kvinna innan det är för sent. Vi läsare kan oroas tillsammans med huvudpersonen för att han inte skall ha kraften att erkänna sanningen utan slussas in i det oönskade äktenskapet. Liksom i The Last Gift kommer en sorts coda efter den huvudsakliga berättelsen, som vänder upp och ned på och kommenterar vad boken just har fört fram. Jag gillar det bättre än ett alltför prydligt ihopknutet slut och ser fram emot att kanske möta fler sådana sluttamper i Gurnahs övriga verk.

Fler böcker av Abdulrazak Gurnah:

The Last Gift

Paradise

The Outlaws

Vilka är det som varje dag körs ut med buss för att röja upp kring ett förfallet hus? Alla är dömda till samhällstjänst för något brott de har begått, men alla vet ju att deras eget handlande var OK samtidigt som några instinktivt känner agg mot andra där. Bit för bit får vi veta deras bakgrund samtidigt som nya händelser utvecklar sig under tiden de försöker balansera det pålagda jobbet med allt de behöver sköta i sina vanliga liv. 

Personerna i gruppen kunde knappt vara mer olika varandra: där är bland andra influencern Lady Gabriella Penrose-Howe, gräsrotsaktivisten Myrna, affärsmannen John och överlevnadskonstnären Frank. Ingen av dem är någon genomond typ, däremot är en av dem, Christian, insyltad med några riktigt dåliga killar, och när Rani försöker hjälpa honom dras hon in i något värre än hon kunde ana. Några övriga i gruppen tror de har funnit lyckan i form av en väska full med pengar men det är förstås vägen till värre otur för såväl dem själva som Christian och hans syster Esme. En efter en vänder de sig till Greg i gruppen, som dittills varit en ganska misslyckad jurist men nu får fullt upp med såväl legala som illegala klienter.

The Outlaws kallas för svart komedi men det går inte att förvänta sig några skratt, inte ens cringe, utan snarare mycket mer av oro för vad som kommer att hända. Litet comic relief har seriens skapare Stephen Merchant lagt på sig själv som juristen som hunsas och stressas från alla håll, men det är också del i allt som bara går värre och värre. Dock är de olika personernas historier väl uttänkta och berättade, och det motvilliga samarbetet mellan dem alla trovärdigt och intressant, och är man beredd på att allt oftast ser mörkt ut så är The Outlaws en sevärd serie.

Pet Shop Boys Dreamworld The Greatest Hits Live 2022 i Avicii Arena

Visste vi hur lyckligt lottade vi var när den goda musiken strömmade ut ur radion i våra tonårsrum på 1980-talet? Artister levererade en fantastisk låt efter den andra, vi vande oss vid att det var så det skulle vara, och musiken håller med beröm godkänt än idag - Depeche Mode, George Michael, och kvällens attraktion Pet Shop Boys. Spellistan till turnén Dreamworld The Greatest Hits Live är fullmatad med hitlåtar och det är upplagt för många rysningar av glädje och nostalgi.

Två anonyma gatlyktor står uppställda på scenen och många av oss vet att de är ypperlig scendekor till första låten, Suburbia. Till stort jubel vandrar de in, Neil Tennant och Chris Lowe, i vita rockar och futuristiska visir, och den vackra låten från första albumet klickar igång. Bakom Petshop-pojkarna rullar streckade byggnader fram i takt med det framåtpekande beatet. Lika vackra och intrikat konstruerade är låtarna som följer, Can You Forgive Her? och Opportunities (Let's Make Lots of Money). Det bidrar till nostalgin att våldet i den förstnämnda ("break a window") och brottsplanerna i den sistnämnda låten ändå känns oskyldigt och rent jämfört med samtidshändelserna.

Syntpopen var stor på 80-talet och Pet Shop Boys hade (och har!) den perfekta balansen mellan synt och pop. De fina melodierna, väluttänkta arrangemangen och den stadiga rytmen har exaktheten av att vara elektroniskt skapade men därför syns deras genialiska struktur mycket bättre. Det är det som gör att Pet Shop Boys kunde ta en hit av ett samtida band, U2:s Where the Streets Have No Name, och gör den till sin egen, och senare också Elvis-rykaren You Were Always On My Mind.

Jag är mycket förtjust i artister som uppträder framför storbildsskärmar, särskilt om de visar neutrala bildslingor som kompletterar men inte överröstar musiken. De geometriska figurerna, stadssilhuetterna, höghusfönstren och videoklipp av unga Pet Shop Boys är fina följeslagare till musiken. Scenrummet vidgas och fler musiker ansluter för ett mer massivt ljud. Ett block av semester-låtar åtföljs av anekdoter om deras tillblivelse - Single-Bilingual / Se a vida é, Domino Dancing och Monkey Business.

Neil Tennant förstår hur förvånade vi blir av att se honom med en gitarr men hans akustiska version av You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk. Mer relationsproblem (men så snyggt) i Jealousy, men sedan får vi alla tröst i Love Comes Quickly. Fler underbara hits tickar förbi och jag hade gärna fått litet mer tröst från It's Alright, men allt låter ändå bara så bra och engagerande. För andra gången hoppade publiken upp för att dansa i stolsraderna, nu till Go West som ju blev en paradlåt under AIDS-eran, så att vi kan väcka till liv minnena av de sorgligare sidorna av 1900-talet med den och med It's a Sin, som är sista ordinarie låt.

Men vi får komma tillbaka till början, till låten som gav Petshoppojkarna deras stora genomslag och pekade ut banan för deras succé: West End Girls. Och så allra sist, som alltid bitterljuv men också hoppfull: Being Boring, ännu en av alla gudomligt inspirerade låtar av genierna i Pet Shop Boys.

All The Light We Cannot See av Anthony Doerr

Det finns en hel del skönhet i världen även när livet är hårt. Marie-Laure har blivit blind i unga år men hennes far och hans kollegor på Naturhistoriska Muséet i Paris låter henne upptäcka de unika föremålen med fingrarna. Werner och hans lillasyster Jutta lever på ett barnhem med knapra tillgångar, men tack vare Werners skicklighet med elektronik kan han reparera radioapparater och så höra ljuva toner och röster från andra delar av världen.

Kapitlen om Marie-Laure och Werner varvas i boken All The Light We Cannot See, och då och då står också andra personer i fokus under några sidor. Vi kan tänka oss att alla historier kommer att vävas samman innan boken är slut. Handlingen är heller inte helt kronologisk; några ögonblick ur extra farliga skeden i Marie-Laures respektive Werners unga liv bladas in redan tidigt för att höja spänningen. Det är enligt min mening inte helt motiverat men det duger så.

Som sagt visar boken skönheter i detaljer som är dyrbara antingen i världens ögon - diamanter och juveler - eller för att de är skapade med omsorg - modellerna av grannkvarteren som Marie-Laures far snidar för att hon skall kunna träna sig på att hitta. Även språket är omsorgsfullt vackert. Och även om boken berättar om grymma tider - andra världskriget, svält, mord, våldtäkt - så låter den det värsta hända "utanför bild" och nämner det efteråt i förbigående. Det står klart redan från början att smärta inte kommer att bränna hårt i den här historien, som är polerad för att inte vara för frånstötande, och det är tyvärr frustrerande för undertecknad. Boken är fin men känns inte riktigt så äkta som jag hade önskat.

Jurassic World Dominion

Dinosaurierna rymde från sin park och från de samvetslösa människor som genmodifierade dem för att göra dem ännu farligare och sedan sålde och köpte dem till beskydd eller attack. Nu får vi se dem dyka upp överallt på jordklotet, även i snöklädda landskap vilket är en uppfriskande fast litet omskakande syn. Hittills har vi ju mest sett och tänkt på dem i tropiska miljöer, men nu kan vi inte känna oss säkra här uppe i norr.

Liksom uppfödning och handel med dinosaurier sker i skuggorna måste även de som bekämpar det röra sig i gråzoner, inklusive Claire Dearing och Owen Grady från de första Jurassic World-filmerna. De har ytterligare ett skäl att hålla sig gömda: Maisie Lockwood, den unga flickan med en spännande genuppsättning som de mest opålitliga forskarna är ute efter, och som de försöker hålla gömd för världen.

Vi hinner få litet sympathy for the dino när vi får se förvirrade brontosaurier, söta mini-dinosar och ödleföräldrars omsorg om ödlebarnen. Den nästan-vänskapliga raptorn Blue lever i närheten av Owen och hans familj, och Owen har fortfarande nästan förmågan att lugna ilskna dinosaurier. Men mest av allt kommer vi att få se aggressiva dinosaurier jaga människor som springer, kör motorcykel genom pittoreska gränder på Malta eller desperat gömmer sig bakom någon metallkonstruktion som kanske, kanske håller tillräckligt länge. De actionscenerna är många och gillar man det är det bara att luta sig tillbaka och njuta. Andra tillfällen när spänningen är hög är förstås sekunderna innan, när en jättestor eller jätteelak ödla står och tittar på en och man undrar om man skall hinna undan. Ibland står man mittemellan flera sådana ödlor på samma gång!

Nu möter vi inte bara bekantskaperna från Jurassic World utan även de ursprungliga hjältarna från Jurassic Park och det är ju inte konstigt just i år när multiversa tvinnas samman även i andra filmfranchiser. Dr Sattler, Dr Grant och Dr Malcolm är alla erfarna och respekterade inom sina områden och kommer in i handlingen från ett annat håll än våra yngre underdogs, men till slut sammanstrålar alla i det futuristiska forskningskomplexet där modfikiationer med ont uppsåt på såväl stora som små (?) varelser skulle kunna bli slutet för mänskligheten.

Med många blinkningar tillbaka till första filmen och en snygg scen där en Tyrannosaurus Rex syns genom en cirkel som på originalpostern blir upplösningen på filmen ändå spännande och förlösande. Visst går det litet för enkelt att lösa problemen ibland men det må vara hänt när vi får två och en halv timmes underhållning av skrämmande dinosaurier och små mjuka humanoider som måste klara sig undan med teknik och list.

Little Shop of Horrors med Teater USCH

Kan det gå att driva en blomsteraffär på Skid Row, bland alla hemlösa och gangsters? Fru Mushnik har slutat att tro på det och tänker lägga ned sin butik. Men vänta! Assistenten Seymour Krelborn har ju drivit upp en mycket speciell planta - kanske kan den locka kunder till affären?

Ja, minsann kan den det! Affärerna blomstrar och medierna börjar intressera sig för den spännande plantan och Seymour som odlat fram den. Men det Seymour önskar sig mest av allt är kärlek, från den väna arbetskamraten Audrey, som förresten har inspirerat till namnet på plantan - Audrey II. Men människo-Audrey har ju redan en pojkvän, den grymme Orin som tyvärr inte får utlopp för alla sina sadistiska tendenser på sin tandläkarklinik.

Många av oss känner till storyn i Little Shop of Horrors och ser med en rysning hur Audrey II matas och växer till sig. Och blir magnifik! Tänk att man kan dominera hela scenen fastän man står i en kruka längst bak!

Little Shop of Horrors är en underhållande musikal och det är roligt att få se den framföras. Alla toner träffar inte i prick men oftast vägs det upp av inlevelse och energi. Alla på scenen är entusiastiska och bäst av allt är att de båda huvudrollerna Seymour och Audrey II spelas av säkra sångare och skådespelare (Magnus Åberg respektive Margar Jidhamre). Teater USCH har en utmaning i att spela utomhus men när vädret är vackert är det extra trevligt. 

Länk till Teater USCHs sida om Little Shop of Horrors

Foto: Milon Högberg Ekbom