Iokaste på Deutsches SchauSpielHaus i Hamburg

Iokaste var gift med Thebes kung Laios. Efter att han dödats av en främling gifte hon om sig med mannen som räddade Thebe från en sfinx, och de blev stadens nya kungapar och fick fyra barn tillsammans: sönerna Eteokles och Polyneikes, och döttrarna Antigone och Ismene. Sedan uppdagades det att det var den nye kungen, Oidipus, som en gång dödat Laios, och att han dessutom var Laios och Iokastes son. I förtvivlan blev Oidipus galen och stack ut sina ögon.

Euripides och Aiskylos versioner av berättelsen om kungafamiljen i Thebe är uppdaterad av Roland Schimmelpfennig till ett modernt men tidlöst stycke om starka viljor som strider om makten. När vi möter kungafamiljen i pjäsen Iokaste är Eteokles och Polyneikes och dödsfiender. Det fanns en överenskommelse om att makten skulle växlas mellan dem varje år. Men Eteokles lämnade inte över makten till Polyneikes när hans år var till ända, utan förvisade istället sin bror från staden. Polyneikes sökte skydd i staden Argos, gifte sig med kungens dotter och är nu tillbaka med Argos här för att ta tillbaka makten över Thebe med våld.

De båda bröderna äntrar scenen i tur och ordning, med identiska kläder som visar deras maskulinitet, styrka och att de inte är beredda att backa från sina anspråk - svart linne och svarta skinnbyxor. Iokaste är klädd i en vit, blank kostym med breda axlar som visar hennes formella, politiskt grundade makt som medlare mellan sönerna, dödsfienderna. Gång på gång sätter de sig ned vid förhandlingsbordet och upprepar exakt samma meningar, samma uttalande om läget, om överenskommelsen som sedan bröts. Och bordet och avståndet mellan parterna blir för varje gång längre. Det är ett effektivt sätt att visa hur omöjligt det är att skapa kompromisser när båda parter är säkra på sin rätt.

De inledande scenerna har placerat pjäsen i vår samtid, medelst en plastpåse och ett automatgevär i händerna på en vakt som kvinnan i kön av människor känner igen från tidigare, men nu vet hon inte vilken sida han tillhör. Fler skildringar från nöden och skräcken i staden får vi från Ismene och den galne men fascinerande Ödipus (Oidipus) som även hallucinerar på svenska (skådespelaren Daniel Hoevels har svensk bakgrund).

Efter hand får vi höra båda bröderna berätta varför de inte vill förhandla om fred utan hellre låta kriget rasa. Polyneikes säger att staden med sina människor blivit försvagad och måste renas och byggas upp från början. Men detta säger även Eteokles, han önskar också att staden skall rivas och börja på nytt. Och detta öde kan de alltså välja åt de tusentals människorna i staden som vill leva sina liv i fred, utan att behöva vara misstänksamma, ta till vapen och döda eller dödas.

Pjäsförfattaren Roland Schimmelpfennig och regissören Karin Beier har skapat ett fantastiskt Antropolis-Maraton med pjäserna Prolog/Dionysos, Laios, Ödipus, Iokaste och Antigone, och det är glädjande att se att de helger där alla pjäser spelas i ett svep är utsålda. Det är också helt rätt, då iscensättningen är så skarp, budskapet så angeläget och väl framfört, och skådespelare och regi så utmärkt. Recensioner säger att Iokaste är den svagaste länken i kedjan men på egen hand höll den utmärkt.

Länk till Iokaste på Deutsches SchauSpielHaus

Spaceman

Jakub Procházka är Tjeckiens förste astronaut, ute alldeles ensam på ett viktigt uppdrag i Jupiters närhet. En tittare bevandrad i fysik lär redan tidigt i filmen reagera på att hans kommunikation med jorden är ögonblicklig - minst en halvtimme borde det ta för ett meddelande att komma fram! Och sedan får man vänta lika länge på svaret! Förklaringen ligger förstås i att de använder sig av CzechConnect Quantum Speed of Light Phone, det nämns tydligt i början av den offentliga konferensen med Jakub Procházka. 

Vi kan gissa att resan är övervägande sponsrad av företag, för i varje vändning är det någon produkt som vår astronaut måste nämna: AntiQuease, hans officiella medicin mot illamående, och så rengöringsmedlet som används för att sanera hela skeppet. Ändå är inredningen på skeppet plottrig och sliten, och en del kameror, toaletten och andra viktiga detaljer har redan börjat gå sönder.

Behovet av komplett sanering av skeppet kommer plötsligt: en dag upptäcker Jakub en enorm spindel i ett av skeppens utrymmen. Alltså inte "enorm" som den största spindeln man sett på jorden, utan större än så, större än Jakub själv. I panik tar han skydd bakom sin lucka och startar saneringsomgången, men spindeln överlever och fortsätter att prata med honom. För det här är ingen aggressiv rovspindel utan en skyddssökande utomjordisk varelser som dessutom känner av Jakubs oro och vill hjälpa honom.

Spindlars form hör till det mest icke-mänskliga man kan tänka sig - åtta långa håriga ben, klump till kropp med ett kluster av ögon. Men den här spindeln, som faktiskt ser ut som en förstorad jordspindel, har en massa snälla ögon och en mjuk, trevlig röst. Jakubs skräck för den lägger sig, han ger den namnet Hanuš, men måste värja sig mot dess påträngande försök till kontakt. "Skinny human... I need to ask about your mate" hummar Hanuš mjukt medan den börjar klättra in i hans sovhytt.

Filmen Spaceman bygger på boken Spaceman of Bohemia av Jaroslav Kalfař. Jag gillar att filmatiseringen har behållit de tjeckiska namnen och kopplingarna till landet, fastän alla talar engelska och de kända skådespelarna är anglosaxiska eller svenska (Lena Olin och Isabella Rosselini!). En film som bygger på en bok kan ofta få ett större djup då författaren har tänkt på detaljer och bakgrundshistorier som ger tyngd till historien. Men i det här fallet blir handlingen splittrad av de många idéer som måste samsas under den knappa timmen. Varken den höggravida hustrun Lenka eller distansen till henne blir något mer än klichéer, och mot slutet börjar de många minnesscenerna spinna ut i alltför psykedeliska känslostormar som ger historiren ett otillfredsställande slut. Ändå är jag glad att man har gjort den här filmen - hellre för höga ambitioner som kraschar än att hålla sig inom gamla, tråkiga hjulspår.

Hur vi ser på varandra av Henrik Bromander

Det är en fin påminnelse i förordet till Henrik Bromanders debutbok att han inte tecknar självupptagna serier direkt ur sitt eget liv, något jag beklagade redan när fult ritade vardagsångestserier började tränga undan de fantasi-fyllda vältecknade serierna från 1980- och '90-talen. Jo, i en av berättelserna är huvudpersonen tecknaren Henrik Bromander, men den befinner sig uppfriskande nära gränsen för det otroliga.

I övrigt handlar de olika berättelserna i seriealbumet Hur vi ser på varandra om människor som förmodligen är anonyma för de flesta i sin vardag, sådana som man inte tror har något speciellt eller ens litet intressant i sin bakgrund. Men Henrik Bromander låter oss se scener ur deras liv som varit viktiga, ofta otäcka i stunden, och bäst av allt: hur de sorteras in i just den personens liv och blir en del av dem att hantera eller stuva undan längst bak i hjärnan tills minnet väcks. Två kvinnor i medelåldern och ett par yngre killar är det vi får möta, och alla framställs med sympati och förståelse för just deras plats i livet.

Teckningarna är enkla, språket likaså, och vid en snabb titt kan man tänka att de inte borde ge historierna så mycket djup och nyans som de faktiskt gör. Men kombinationen av raka meningar och bilder som understryker känslorna är mycket lyckad.

Förmågan att leva sig in i andra människors liv och känslor och berätta det väsentliga för en annan har Henrik Bromander utvecklat även efter att han gick över till enbart text i böckerna han har givit ut, men även den här debutboken är mycket, mycket välgjord och läsvärd.

Fler böcker av Henrik Bromander:

Det händer här

Riv alla tempel

En grav för två på Teater Galeasen

Oidipus (Johan Rabaeus) har blivit utkörd från Thebe. Han vandrar med dottern Antigone (Lina Englund) för att hitta någon plats att slå sig ned på, ja faktiskt en grav att lägga sig i. Vill inte Antigone också lägga sig i graven med honom? Nej, riktigt så självuppoffrande är hon inte, även om vi som vet hur det kommer att gå ser början av hennes lojalitet mot familjen och dess rätt att begravas. Deras vandring går mycket långsamt genom det litet postapokalyptiska landskapet, som en variant av Vladimir och Estragon, med underliga och underhållande figurer som dyker upp i deras väg, alla spelade av den ypperliga Maja Rung.

Det finns olika versioner på historien om kung Oidipus och hans familj, och i den här har makan Iokaste tagit sitt liv. Den här pjäsen är också anakronistisk och humoristisk, med Antigone långsynt tittande på sin mobiltelefon och med referenser till samtida filosofer och kändisar varav Oidipus inte känner till alla. Men det skaver tyvärr att se mannen som stack ut sina egna ögon i skam över vad han gjort, nu ändå gå och skämta och spänna sig över att vara kung. Vi får några scener med större skärpa och sorg, men för det mesta fuskar lättsinnigheten och det flamsiga smågnabbandet bort historien.

Bättre då att vrida upp absurditeten och humorn till 110%, som i varje inpass av Maja Rung vars rollfigurer nästan spränger den fjärde väggen i sin respektlöshet. Hon får rätt balans i sin roll som orakel (psykolog) till Antigone och är fullständigt magisk som ett vandrande äldreboende, klädd i ett heltäckande förkläde där alla fickor är proppfulla med tomtegubbar som mumlar och pratar med olika dialekter! Hon är värd hela biljettpriset.

Länk till Teater Galeasens sida om En grav för två

3 Body Problem

Vad är det för avancerat VR-spel som några utvalda forskare fått utrustning till att spela? Varför begår några framstående fysiker spektakulära självmord? Varför ser några andra forskare en klockan som räknar ned tiden till deras död? Alla tre scenarierna är anstiftade av en utomjordisk civilisation och alla syftar till att på olika sätt förbereda deras ankomst och kolonisation av jorden. Vad som i boken The Three-Body Problem verkar splittrat och ineffektivt är lättare att acceptera i den mer polerade TV-serien 3 Body Problem, precis som rörliga bilder ofta är mer övertygande och ger mindre tid till att tänka ut invändningar än vid plöjandet av en trögläst bok.

Filmatiseringen av Cixin Lius populära trilogi flyttar största delen av handlingen till Storbritannien och gör på så sätt karaktärer och miljöer mer relaterbara till den vidare publik den vänder sig till. Början av historien blir förståeligt nog kvar i Kina: den grymma dödsmisshandeln av vetenskapsmannen Ye Zhetai vilken får hans dotter Ye Wenjie att i ett avgörande ögonblick välja att bjuda in utomjordingarna från tresolarssystemet att ta över jorden då människorna inte kan styra den rättvist. (Motsägelsefullt är sedan att metoderna och slutmålet för deras dominans över mänskligheten är lika blodigt utan att hon reagerar på det, men vi kan påminna oss om att fanatiker är blinda för den skada som just deras egen övertygelse åstadkommer.)

Ye Wenjie lyckades lämna Kina och dottern Jin Cheng har vuxit upp till en briljant fysiker i Storbritannien. Flera av hennes vänner är framstående inom såväl fysik som andra områden, och bland dem kommer vi att se hur nyheten om de annalkande utomjordingarna (kallade San-Ti efter beteckningen tre solar på mandarin) uppdagas, bemöts och skapar olika reaktioner.

En del jordbor får panik när San-Tis plan blir känd över hela världen, andra bryr sig inte då ankomsten är först om 400 år, ytterligare andra vill kämpa emot dem. En internationell organisation skapas där det komplicerade motståndsarbetet leds av den hårdkokte Thomas Wade. Den burduse cigarettrökande polisen Da Shi, den ende minnesvärde karaktären eller kanske den ende med personlighet i hela bokserien, spelas av Benedict Wong vilket är en självklar lyckträff då han är en bra skådespelare som kan vara gruff och sympatisk på samma gång. Tyvärr urartar även hans rollfigur till klichéartade repliker mot slutet av serien, dock i mindre grad än alla andra karaktärer hur skickliga skådespelare som än gestaltar dem. Gång på gång får vi se scener där någon i av de unga forskarna och entreprenörerna protesterar mot Wades kallhamrade planer i banala dialoger för att strax efter åta sig uppdraget som vi tittare redan visste att de skulle föra - ett simpelt sätt att försöka gjuta medmänsklighet i de stundtals grymma arbetsmetoderna.

Men visst är 3 Body Problem spännande, dels för att handlingen rör sig snabbare än i böckerna, dels för att de logiska luckorna inte hinner gapa så stora, och dels för att serien är visuellt tilltalande, inte minst VR-spelet och den osannolikt vackra Sophonen som med honungslen röst talar för trisolanerna till några utvalda jordbor. Det får gärna bli fler säsonger som för trilogins (ungefärliga) handling till slut.

Trilogin av Jon Fosse

Man hör på namnen att pojken och flickan hör ihop: Asle och Alida. Asles föräldrar hörde också ihop, Sigvald och Silja, men de är båda borta nu. Alida hör inte alls ihop med modern Herdis och systern Oline, mera då med fadern Aslak men han är också borta. Pojken och flickan är båda bara sjutton år gamla och det är väl därför de har handlat oövertänkt på många sätt, men man kan också känna med dem i hur de vill bygga en ny familj tillsammans när den enas är försvunnen och den andras stöter ut henne.

De båda ungdomarna står i samhället Bjørgvin och söker husrum, likt nutida Josef och Maria, för Alida är höggravid och skall snart föda. Men ingen vill ta emot dem. Att stå på okända gator med stänga hus medan det blir mörkare och kallare ger en tydlig känsla av utsatthet. Trötta och uppgivna måste de fortsätta att be om husrum, men också skydda sig när ett välkomnande verkar vara förbundet med otrevliga villkor.

På underliga vägar får de ett eget hem och barnet föds, en ny liten Sigvald. I trilogins andra berättelse är Asle på väg att skaffa ringar till dem så att de åtminstone skall se ut att vara gifta, det gör stor skillnad i omgivningens ögon. För att ha råd att köpa ringar har han sålt fiolen, den som han ärvde av fadern, den som han spelade så vackert på när Alida och han fann varandra. Men uppdraget att vara spelman är inte bara nöjsamt utan krävande på flera sätt, och en spelman måste ge sig av för att finna arbete och det kan ibland betyda att man aldrig kommer tillbaka.

Nu har de båda nya namn som Asle har valt åt dem, Olav och Åsta och de kommer från Vik, inte Dylgja som de egentligen är från. Det är lätt att tänka sig att pengarna i Olavs ficka kommer att gå till något annat än ringarna, när han lämnar Åsta mot hennes vilja och går tillbaka till Bjørgvin. En konversation med en påträngande gubbe, en sejdel på ett ställe med en massa andra män, en trevlig sjöman som visar det vackra armbandet han just köpt till sin trolovade. Ett likadant vackert armband vill Olav köpa till Åsta. Vi kan från början oroa oss för hur längtan efter de blåa pärlorna mot det gula guldet kommer att leda till någon sorts elände för Olav, men när han står med en sejdel i stimmet bland en massa andra män med sejdlar märks det ännu tydligare hur det vackra armbandet står för en djup kärleksförklaring till den finaste människan i hans liv, något så vackert att det nästan inte har plats i det vardagliga och osäkra livet de båda har.

I Jon Fosses berättelser flyter nutid och dåtid in i vartannat, mer än bara som minnen, faktiskt som att verkligheten och människorna byter tid och plats med varandra. Meningar och ord upprepas, språket är knappt men meningstungt och vinner på att läsas sakta. Man skulle kunna se Asle och Alida som symboler för många andra människor som har levat under liknande omständigheter, men det vore orättvist mot dem båda, för i trilogin är de verkligen levande, unika människor med öden att leva sig in i.

Parsifal på Kungliga Operan

Det är i ordensbrodern Gurnemanz harmoniska rum som operan Parsifal tar sin början: där tar han emot kung Amfortas för att lindra hans smärtor med bad och läkande örter. Scenografin är, liksom i flera scener av de fyra operorna i Ringen-uppsättningarna för tiotalet år sedan, som en vacker ask som lyser inifrån av de värdefulla människorna som där sjunger fram sin historia. Förhistorien till operan Parsifal är lika rik och spännande som det vi kommer att få se på scenen; kampen för att vinna tillbaka Spjutet som slog upp såret i vår Herres sida då han hängde på korset, Spjutet gav Amfortas ett sår som inte läkt på alla år sedan han stred mot den girige och själviske Klingsor.

Orden som vaktar den heliga Gralen och, innan den stals, Spjutet, lever under ett strängt kyskhetslöfte, och kvinnan Kundry som då och då besöker Gurnemanz behandlas misstänksamt, rent av föraktfullt, av flera av ordensbröderna. Men fastän hon ständigt verkar motvillig till sitt verk kommer hon ofta långtifrån med örter som ger kung Amfortas lindring, och bär på hemligheter som männen inte kunnat lista ut.

Parsifal, ynglingen som irrat in i skogen kring det gömda ordenssällskapet, är det han som skall vinna tillbaka Spjutet till Orden? Han verkar mer förvirrad än beslutsam, men liksom han drogs till Orden dras han nu till Klingsors förtrollade slott. Vi får av Klingsor höra hur Parsifal nedgör hans krigare men inte se det - däremot får vi se när Parsifal möts av Klingsors andra våg av motstånd, de vackra kvinnor som skall förföra honom och beröva honom hans oskuld och därigenom hans möjlighet att vinna Spjutet. När Parsifal motstår de ljuvligt färggranna flickorna och deras vackra sång, då möter han Kundry som nu är speciellt utsänd av Klingsor, till en början lika motvillig som innan. Och kanske är det inte ett bra förförelseknep att berätta hur hon såg Parsifals mor natta honom som nyfödd, för även henne kan den unge mannen stå emot.

Ja, handlingen och förhistorien är komplicerade, liksom människornas egna historier och bevekelsegrunder. Och då är det ändå inte personerna och handlingen som har huvudrollen i operan Parsifal, utan Heligheten i de båda artefakterna, i riterna, i tron på Gud och vår Frälsare och i musiken. Scenerna tar inte slut när någon av huvudrollerna har upplevt eller åstadkommit något stort, utan fortsätter i mild lovsång och fastställande av det heligas betydelse. I första akten sker ett crescendo när kung Amfortas under svåra yttre och inre plågor utför sitt betungande uppdrag att avtäcka den heliga Gralen. Amfortas sång är vacker och sjungs innerligt och mäktigt av den gode sångaren Peter Mattei, och det är några ljuvliga minuter. Den sköna sången kan bara mötas och matchas av den skira, omtänksamma kören som svarar honom.

Då och då under den långa operan kliver det in en kvinna i syrénlila dräkt och inspekterar några detaljer i Gurnemanz rum. Visst är personerna på scenen aningen blandat anakronistiskt klädda, men hon sticker ut. När operans tunga, gripande handling avslutas, dras de bakre väggarna bort och vi ser ett helt bibliotek med ett dussintal arkivarier i moderna kläder som förstrött läser och noterar. Den syrénlila kvinnan kommer fram till huvudscenen och plockar upp den tunga bok som Gurnemanz och även Kundry läst och skrivit i under alla fem timmar vi har sett dem. Boken lämnas över till två unga kvinnor i det moderna biblioteket som placerar den högt upp på en hylla bland alla andra böcker. Så blev Parsifals stordåd och de heliga relikerna till bara en berättelse bland tusentals andra! Men - i de mäktiga sista harmonierna stannar åtminstone några av arkivarierna upp och vänder sig mot bokens plats. Visst kan Parsifal hänföra än idag.

Länk till Kungliga Operans sida om Parsifal

Foto: Sören Vilks

Hanteringen av odöda

Den första halvtimmen får vi bara se sorg i olika former: Den resignerade sorgen efter en älskad partner som begravs efter ett långt liv tillsammans. Sorgen efter ett litet barn som dött, som kryper upp och lamslår en när man försöker leva vidare. Sorgen efter en kvinna, som vi just sett som en glad människa full av liv tillsammans med sin man och sina barn.

Nu väcks de från döden tillbaka till livet, och de tre utgör en god palett av återvändare, tack vare spännvidden i ålder och i hur de anhöriga reagerar. Den lilla pojken har redan lagts i graven, hans hud och ögon har svartnat och hans rörelser är ryckiga. Men har man ansvar för ett barn hejdas inte omsorgen av att det ser skadat ut, tvärtom gör modern och morfadern allt de kan för att hjälpa det underliga lilla livet. Till vilket liv då? De tankarna hinner de inte ens tänka när omsorgen om den älskade pojken kräver deras fulla uppmärksamhet.

Eva som dog i en bilolycka är sönderslagen och ihoplappad. I sjukhussängen kommer hennes livsgnista tillbaka, men det är bara en gnista och hon är sig inte lik varken i ansiktet eller beteende.

Mest gedigen och gripande är sidohistorien om Elisabet som kommer tillbaka till sin Tora, båda till åren komna. Med oseende blick och brustna ögon går hon fram och tillbaka i deras villa, betraktad av Tora som försöker återuppliva vardagsrutinerna med henne. I den vackraste scenen dansar de båda långsamt till Ne me quitte pas. När Elisabets missfärgade hud ligger mot Toras ser man hur Toras hud, åldrad och rynkig, ändå lyser av liv mot Elisabets gråa skinn. Om vi trott att en gammal människa är nära döden, så ser vi hur tydlig skiljelinjen faktiskt är.

Filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists Hanteringen av odöda kan förstås inte ta upp alla detaljer från boken, som myndigheternas besvär med administrationen, och de mer skrämmande scenerna. Det blir otäckt i några scener men filmen fokuserar på sorgen. Det är ett bra val, men genomförandet blir otillräckligt då man förlitar sig så mycket på att låta allt ske ordlöst och långsamt, och låter de anhöriga reaktioner vara så avmätta - varken häpnad, skräck eller nyfikenhet. Filmen är fin men otillfredsställande.

The Narrow Corridor av Daron Acemoglu & James A. Robinson

För över tio år sedan utkom boken Why Nations Fail vilken fick mycket uppmärksamhet. De båda författarna till den, Daron Acemoglu och James A. Robinson, kom år 2019 ut med The Narrow Corridor en vidare djupdykning i vilka förhållanden och processer det är som får några länder att skapa möjligheter till kreativitet, välstånd och ett gott liv åt sina medborgare, medan andra befinner sig i tillstånd av fattigdom, stagnation, korruption, missnöje och förtryck av medborgarna. 

Författarna analyserar vad vi känner till om statsbildningar i olika delar av världen under olika tidsperioder för att se vad som gjort dem sämre för sina invånare och vad som varit till gagn för både staten och människorna som lever i den. Det de för fram är en teori om en smal korridor av lyckade statsbildningar, där statens dominans i form av pålitliga institutioner och förmågan att skapa efterföljsamhet av lagarna balanseras mot invånarnas delaktighet, engagemang och agens i styrningen av landet och i vardagslivet. Det idealiska tillståndet kallas Shackled Leviathan där Leviathan är staten som bör finnas och vara stark, men dock hållas i schack för att inte överskrida sina gränser.

På de olika sidorna av den smala korridoren har de namngett tillstånden som en frånvarande eller alltför kraftfull stat utgör - Absent Leviathan respektive Despotic Leviathan. Där Despotic Leviathan får härja fritt frodas korruption, medborgarna hämmas och plågas av institutioners godtycke och i värsta fall kan de fängslas och avrättas utan rättvisa processer. Är en central stat med objektiv rättsskipning och våldsmonopol å andra sidan frånvarande kan krigsherrar eller rivaliserande klaner att skapa lokala samhällsskick där nepotism är en nödvändighet och traditioner ritualiseras till normer och informella förbud, Cage of Norms som hindrar utveckling och i många fall förtrycker en del av medborgarna. 

Ett lands plats i författarnas graf är inte huggen i sten - många länder har rört sig från det ena eller det andra hållet in till den gynnsamma korridoren, medan andra har gjort påbörjat en rörelse i form av en delvis stärkt statsmakt vilket dock inte tagit den hela vägen ut ur Absent Leviathan-triangeln, och åter andra har en så stark och despotisk Leviathan att folket i landet har liten chans att någonsin matcha den.

Acemoglu och Robinson ger talrika exempel på länder som illustrerar situationerna de tar upp, från historiska källor till pågående konflikter. Trots att exemplen är detaljrika ger de ändå inte hela bilden, och även om man inte tror att de är tillrättalagda för att passa in i författarnas tes, så är de tolkade på ett fördelaktigt sätt för teorin om den smala korridoren. När Siennas formaliserade styrning på 1400-talet lyfts fram som en väg till en Shackled Leviathan vill jag komplettera bilden med vad jag läst om dess grannstad Florens vid samma tid, där motsvarande komplexa stadsstyrning kantades av återkommande blodiga kupper och minst sagt despotiska styren. Att Sverige lyfts fram som ett gott exempel i det sista kapitlet är förstås en källa till stolthet, men med kunskap om landets nittonhundratalshistoria ser man att författarna drar litet väl långtgående slutsatser av ett antal faktorer bland hundratals andra.

Samhällsvetenskaper är inte exakta vetenskaper och det är inte nödvändigt att anse att The Narrow Corridor är den enda och allomfattande förklaringen till problemen som listas. Andra teorier kommer att kunna komplettera idéerna och ibland ge alternativa förklaringar. Till största del är The Narrow Corridor ändå en bra och tänkvärd överblick över vilka ingredienser i länders styrelseskick som skapar bättre förutsättningar för frihet och välstånd för såväl invånarna som hela landet, och vilka som hämmar och förstör kreativitet, livslust och förmågan att skapa en god framtid för sig själv å andra sidan.

Espen Berg Trio på Fasching

De är vad de heter, förstås, en trio som spelar alltifrån finstämd till glödande jazz: Espen Berg på piano, Bárður Reinert Poulsen på bas och Simon Albertsen på trummor. De börjar med två låtar från förra skivan Free To Play, Skrivarneset och Kestrel, vilka sömlöst flyter in i varandra. Det är bara fint att det som låter repetitivt och precist på platta får mer liv live - det är ju bara vad man kan vänta sig, och båda sätten är bra! 

En nyare låt är döpt till Nikolai efter bandledarens son, och från en prövande början bryter den ut i snabb, lättfotad lek. Det som ytligt hört låter som en huvudsaklig pianomelodi har en avancerad basmelodi i botten vilken får blomma ut i ett långt, spännande bassolo. Låten Skoddefall har en koppling till speciella moln. Den stiger ganska tidigt till ett crescendo och följs upp med en pianoinsats som liksom spelas på ett eftertryckligt sätt, en spelstil som sedan både bas och trummor plockar upp.

Närmast mystiskt börjar stycket Maetrix, och utan att hamna i otakt låter de yviga rytmerna först snubblande, sedan snabbt springande, över ett stort utbrott till mer rasslande och till och med stampande i musiken.

Efter paus inledde trion med den mjukt skvalpande låten Vintermörke. Att gruppen gillar att experimentera med taktarter märktes i XIII som skakar om med tretton slag i takten - men killarna är väl samspelta och låter takterna dansa fram mjukt och säkert, med en pianostämma som liksom pinglar vackert.

Nästa låt är så ny att den inte har något namn så den kallas bara valsen, och är stillsam och fin. Tyvärr missade jag namnet på sista ordinarie verk vilket var en storfavorit för mig: trummor och piano lågmält drivande, piano och bas i unison, och skönt repetitiva rytmer som skapade en meditativ stämning även när volymen steg. Som extranummer fick vi Sting-covern Hounds of Winter - en annan man som också leker med olika taktarter. Men musikerna på scenen gjorde låten till sin egen med både improvisationer och personligt anslag, något som också stämmer för hela konserten med den här skickliga ensemblen.

Resident Alien

En stackars utomjording har kraschat på jorden. Han letar efter en maskindel som försvann vid landningen, och måste samtidigt försöka smälta in bland människorna i den lilla byn i Colorado där han hamnat. Han har antagit en människas form, men ett av barnen i byn kan fortfarande se hans alien-utseende! Med minnet av E.T. och andra högt stående utomjordiska civilisationer vars besökare missförståtts och jagats av människor, vill man ju känna sympati för den här snubben.

Fast kanske ändå inte... för när han landade och behövde en ny identitet så mördade han en människa och flyttade in i hans hus. En annan som han vill ta livet av är den lille killen som ser hans rätta alien-form, och den där maskindelen han letar efter är till en apparat som skall utplåna hela mänskligheten. Oj oj! Men utomjordingen i sin mänskliga form spelas av den i grunden sympatiske Alan Tudyk, och stämningen i TV-serien Resident Alien är övervägande uppsluppen, så det går ändå bra att luta sig tillbaka och låta sig roas.

Vinjetterna till avsnitten innehåller stiliserade instruktioner i bildformat om hur en alien bör bete sig för att framstå som människo-lik. Vår huvudperson, nu med namnet Harry Vanderspeigle, är någorlunda bra på att uppföra sig, men det uppstår fortfarande förvirrade situationer från hans icke-jordiska reaktioner på mänskligt beteende, och hans mimik, tal och rörelsemönster är stelt.

Egentligen ville "Harry" hålla sig undan från människorna, men den Harry vars kropp han tog över är läkare, och när byns vanlige läkare hittades mördad vände man sig till den skygge semestergästen. Åh nej, ett mord i byn, det innebär detektivarbete som kan uppdaga fler hemligheter, särskilt sådant som "Harry" vill hålla dolt!

Småstaden Patience verkar glest befolkad, men alla invånare är antingen trevliga äldre människor eller unga snygga trettioåringar som alla gick i high school tillsammans. Alla ogifta kvinnor blir förstås intresserade av stadens nye tillfällige läkare, hur udda han än beter sig. Extra roligt är det att höra det återkommande gnabbet mellan bästisarna D'Arcy och Asta - man märker att de har en relation som varat i åratal med gräl och djup vänskap om vartannat.

Den lille killen som "Harry" försöker ha ihjäl är tuff nog att fightas tillbaka, särskilt med hjälp av vännen Sahar. Och visst börjar "Harry" verka bli mer mänsklig och få förståelse för sina grannar? Riktigt roligt blir det när han och Asta går på ett UFO-konvent. Fast han letar ju fortfarande efter den där sista grunkan så att han skall kunna starta maskinen som utplånar mänskligheten... Men även när jordens framtid ligger i vågskålen är Resident Alien underhållande att titta på.

Vildsvinet av Adam Svanell

Gustav har inte legat med många tjejer och har inte hittat någon att vara tillsammans med. I hans vänskapskrets är det annorlunda, de är i förhållanden och hittar snart någon ny om en försvinner, särskilt Ari som verkar träffa en ny tjej varje vecka. Det är sorgligt för Gustav både för att han längtar efter att vara med någon och för att han känner sig annorlunda och fel. 

När Julia ramlar in i hans liv börjar det kännas som att han kanske blivit en normal människa, en sådan som har förhållanden. Efter åratal av ensamhet är det nog svårare för Gustav att se hur väldigt olika Julia och han är, och hur mycket eller litet de båda kan förändra varandra för att fungera ihop. Det är sympatiskt och litet sorgligt att höra Gustavs dagdrömmar om hur de båda kommer att åldras tillsammans och se tillbaka på den första, kaotiska tiden som något de kom över. Men till en början vet han inte ens om de är ihop och vågar inte fråga. Han försöker spela med i spelet att inte svara för snabbt på SMS för att inte verka för intresserad, men han kan aldrig vinna det mot någon som är så impulsstyrd och intrasslad i annat som Julia.

Till historien hör att Gustav just har förlorat en nära vän, Samuel, genom självmord. I de osäkra planerna kring förhållandet med Julia blandas tankar om vad Gustav borde ha sagt och minnet av saker Samuel sagt som sårat Gustav, och lägger ibland på en hinna av självförebråelse på Gustavs redan stressade sinne.

Miljö- och tidsmarkörer som är mycket precisa kan tynga en berättelse eller, som här, göra den till en väldigt bra samtidsskildring att delvis känna igen sig i. Adam Svanells prosa flyter lätt - tankar, dialoger, till och med Julias irriterande SMS-språk. Sexskildringarna är inte överdrivna utan lagom halvtydligt berättade och relevanta för stämningen och handlingen. Berättartonen får tydligt fram Gustavs osäkerhet och oro utan att sjunka ned i självömkan. Det kan låta avskräckande, men gör Vildsvinet under läsningen till en bok att längta tillbaka till för att få veta hur det går.

Cindy Sherman Tapestries på Fotografiska

Det är lätt att fnysa åt det ymniga tagandet och postandet av selfies idag, och låt mig erkänna att jag också har gjort det, fram tills jag för något år sedan upplevde en skiftning i mitt tänkande och kännande. Att vilja bli sedd och accepterad är något djupt mänskligt. "Här är jag", "Se mig" "Nu är jag på det här stället, spännande eller hur?!"

Och genom århundradena har människor producerat "selfies" fast med större möda: konstnärer har lagt veckor av dyrbar tid, målarduk och färger på att måla av sig själva. Nu går det snabbt och lätt; en knapptryckning på mobiltelefonen är allt som behövs, eller kanske ett dussin så att man hittar den snyggaste vinkeln.

Med appar kan man också förändra sin bild så att man får kattöron, mustasch eller ett moln av hjärtan kring sitt förskönade ansikte. För en konstnär som Cindy Sherman som i decennier förändrat sitt utseende först med kläder, accessoarer och smink, senare med bildmanipulation, torde det vara en utmaning att ta över stafettpinnen ett tag.

I utställningen Tapestries ser vi ännu en vändning i labyrinten som är billigt-dyrt-enkelt-svårt. Att skaffa och hänga upp gobelänger har varit förbehållet en mindre grupp då de är dyra och tidskrävande att framställa, och bruket har fallit undan för andra inredningsdetaljer. Men nu fanns möjligheten för Cindy Sherman att låta väva upp några av sina instagram-selfies - slit-och-slängbilder förevigas till något värdefullt.

Pixeleringen i bilderna gavs av bildkvaliteten men bidrar till det tidlösa intrycket. Längtan efter att få röra de mjuka bilderna är svår att stå emot. Eller borde vi inte vänligt röra vid personerna på bilderna som så gärna vill visa världen sin kärlekslängtan, sårbarhet, styrkeuppvisning eller clownlek?

Länk till Fotografiskas sida om Cindy Sherman Tapestries

Poor Things

Filmen Poor Things, en filmatisering av en bok med samma namn, har fått mycket lovord trots att handlingen låter helt galen. En babys hjärna i kroppen av en vuxen kvinna? Som finner sig själv genom frivilliga och ofrivilliga sexuella eskapader i Europas huvudstäder? Men efter alla positiva recensioner, och några negativa, vill man ju skaffa sig en egen uppfattning om filmen.

Mannen som "skapat" och uppfostrar Bella, huvudpersonen, är vetenskapsmannen Godwin Baxter som kallas God av en förskräckt omvärld. Med neutral, nästan road röst redovisar han (med viss komisk effekt) om hur grymt hans egen far plågade och lemlästade honom som pojke, så det är inget att undra på att han tar sig för att utföra ett så underligt experiment som det som skapade Bella.

Det är lätt att bli snurrig av alla intryck som filmen ger, vilket säkert är delvis med flit - viktoriansk miljö full av spännande detaljer; avancerade men hiskliga operationer; en huvudperson som håller på att lära sig att prata, gå och bete sig socialt; omotiverat udda kameravinklar. Det är svårt att försöka skapa stringens av intrycken även om man försöker, så kanske borde man låta bli. Men även om man accepterar att vi bara får se glimtar av hur Bella snabbt avancerar genom småbarnsstadierna så är de glimtarna inte valda för att skapa en röd tråd utan för att vara så disparata som möjligt. Det är bra att vi inte behövde höra Bella prata babyspråk, men hennes ordförråd och grammatik är både imponerande och bristfälliga på flera olika sätt samtidigt.

Detsamma gäller för Bellas uppfattning om världen runt henne och hur man beter sig mot andra människor. Man kan tänka sig att Bellas beter sig just så, följande sina egna impulser, som man skulle göra om man som hon vore ett impulsivt barn utan inlärda sociala regler. Men hennes lustiga och överraskande tilltag kan inte riktigt ses som kritik mot andra människors förljugenhet, när världen hon agerar i, filmens värld, är så väldigt tillgjord. Men visst är det roligt att se de sagovärldsliknande framställningarna av Lissabon, Paris och andra platser hon besöker. 

Bit för bit utvecklas Bella som människa, till att få högre intelligens, ett samvete som ömmar för andras lidande och extraordinärt ordförråd och uttrycksförmåga. Det blir särskilt tydligt då hennes följeslagare på Europaresan, Duncan Wedderburn, talar alltmer enstavigt och banalt allteftersom han försjunker i självömkan.

Det är inte konstigt att Bella upptäcker att det är jätteroligt med sex och att hon vill idka samlag ("furious jumping") så mycket som möjligt. Dock är sexscenerna oftast fantastiskt konstiga och osensuella, vilket i och för sig passar filmens stämning. Men hennes i och för sig rationella val att arbeta på bordell, där hon tjänar pengar för att göra något hon ändå tycker är roligt, får sig bara en mindre törn av att hon inte har så kul och ibland rent obehag av de flesta som bestiger henne. Delvis kan man dock se det som att bordellmadamen och besökarna manipulerar henne på ett sätt som liknar hur andra människor skapade henne som en försökskanin (människa), och också hur hon senare kommer att få valet att helt bli kvitt den upptäckarlusta som drivit henne runt världen - "in some ways it would be a relief to be rid of my questing self".

Poor Things är konstig och rolig på samma gång, och trots att den för många kommer att vara mer konstig än rolig, så är det överraskande många som tycker att den är underhållande och upplyftande. Själv hade jag velat se mer sammanhållning i berättelsen och dess framförande för att gilla dess excentricitet.