Utsikten helt nära av Maja Tinnervall

Många känner att de inte lever det liv de borde. I ens ögon verkar alla andra säkra i sina liv, men det är det nästan ingen som är när man ser efter. Maja Tinnervall följer några människor under några månader när deras spår kanske korsar varandra. Alla bär på en osäkerhet som är litet olika från person till person. I Elisabeths dagdrömmar har hon och den vuxna dottern ett nära och omtänksamt förhållande. I verkligheten vet de inte vad de skall säga till varandra. Elin och Otis är nygifta men känner kanske inte varandra på riktigt. Elin försöker skaffa alla attribut som signalerar ett bra liv, eller åtminstone ett normalt liv; giftermål, äktenskap, barn, radhus, möbler.

Hon ville ha ett köksgolv med solskensgula rutor. Behövde möbler som fyllde ut. De skulle kunna inreda huset vitt och lantligt, köpa ett stort, vitt, ovalt köksbord och lägga på bordsfilt och duk, skaffa antika kristallglas, hänga en krans på dörren inför jul, göra gräsmattan till en fruktträdgård med gamla och tåliga äppelsorter. En ny dyr möbel skulle kunna lösa allt.

För att köpa möbler behöver Elin ibland sälja möbler, för att få plats och pengar till nytt. Lara behöver inte nya möbler, däremot pengar till mat och hyra. En del får hon in genom att sälja det som lämnades kvar när grannen Siv dog och hennes efterlevande tagit vad de ville ha. Vad kan Lara sälja när de pengarna är slut? Folk lämnar saker i grovsoprummet som hon kan reparera och putsa upp. I källarförråden står fler saker, inrymda bakom låsta dörrar som går att lirka upp.

Boken rör sig mellan de olika personerna i jämnt tempo. Flyktigheten i människoliven blir påtaglig. De korta glimtarna av andras liv som Olle och Paul får via sina nattjobb på hotell blir desto mer gripande för att tomheten koncentreras i en mening. En del av människoödena gör djupare intryck än andra i berättelsen, och tidvis blir ödsligheten jämnstark och hade behövt fler nyanser. Ändå: Utsikten helt nära är en stillsam litania över ensamhet.

Asuna - 100 Keyboards på Konträr

Fler än hundra leksakskeyboards ligger utlagda som ekrar i ett hjul, nio i de längsta raderna, fem i de kortaste och i övriga varierar antalet. Ungefär hälften av instrumenten är Casiosyntar, svarta och kompakta med ett proffsigt utseende. Andra hälften är hjärtformade, har glada färger och dekor av Hello Kitty, Disneyfigurer och till och med Anpanmans glada uppsyn.

Den japanske ljudkonstnären Asuna börjar spela, ett keyboard i taget, en ton i taget. Från en låda full av platta trästickor, liknande glasspinnar, tar han en och sticker den så att en tangent trycks ned och naglar fast ljudet. Till en början går han stegvis från en eker till en annan, men snart sprider han ljudet över hela cirkeln, i en ordning vi åskådare/lyssnare inte ens kan gissa oss till. Då och då spelar han två toner innan han väljer den ena och går vidare, ibland sätter han dit två eller fler stickor direkt på samma keyboard.

Varje enskild ton i sig är svag och till en början är ljudet mycket diskret. Men ju fler tangenter som trycks ned, desto starkare blir klangen, men otroligt långsamt. Under tiden skapas det mönster i ljudet; Moire Resonance by Interference Frequency som Asuna själv benämner det och förklarar på ett pappersark han generöst delar ut till publiken.

Under den nästan halvannan timme som verket pågår får man röra sig runt hjulet och lyssna från olika håll. Men det är också skönt att vara stilla och bara låta sig översköljas av ljudet med ögonen slutna. Sittande på en stol en bit ifrån kan jag höra hur ljudet förändras bara av att jag rör huvudet åt olika håll. Men när klangen är som starkast känner jag också ett starkt sug att gå fram till cirkeln och stanna kvar där som ljudet är ännu högre.

Det är nästan mer fascinerande att betrakta Asuna när det blir dags för honom att börja stänga av tonerna. En del "glasspinnar" dras ut och läggs på golvet bredvid, som en fallen liten hjälte, och de blir fler och fler. Under de sista minuterna släcks även lampan som hela tiden lyst i mitten, säkert som en hjälp för artisten att se vilka instrument som fortfarande är påslagna. Under det långsamma diminuendot kan man då och då känna tacksamhet över hur något surrande ljud försvinner. Trots den sköna känslan av minuterna med det kraftfullaste ljudet, tilltar lugnet allteftersom jag känner hur tystnaden nalkas. Med 100 Keyboards skapar Asuna en fantastisk och minnesvärd upplevelse.

Agatha All Along

Det var Agatha hela tiden, den roliga grannen i Wandas och Visions idylliska hemliv som genom flera decenniers sitcoms gick mot ett sorgligt slut. Fast nej, allt kan inte skyllas på henne, för det var Wanda själv som höll en hel stad fången i serien WandaVision, men samtidigt styrde den opålitliga häxan Agatha händelserna så att hon i slutändan skulle kunna stjäla Wandas krafter. Så bra gick det dock inte, och nu är det Agatha som är fången i en fiktion i Westview. I inledningen till serien Agatha All Along ser vi henne som tuff utredare i en polisserie i scandi-noir-stil. När någon bryter sig in i hennes eget hus tar hon det först med sin hårda jargong, men snart sätts hela hennes liv i gungning.

Vi har redan i inledningen hört de lockande tonerna till Witches' Road, sången om vägen som belönar den häxa som lyckas följa den till slutet och stå emot prövningarna under tiden. Det är porten till den vägen som den unge inbrottstjuven vill öppna, men det kan man inte göra ensam, utan det behövs en sammanslutning av häxor. Nu har Agatha ett väldigt dåligt rykte så just det kan bli svårt att åstadkomma. Men när en annan ondska dyker upp i småstaden ansluter de hittills motvilliga lokala häxorna, och gruppen lyckas fly till Witches' Road.

Häxornas väg ser underbart icke-verklig och artificiell ut, vilket förstärker känslan av att ha hamnat på ett ställe bortom vår vanliga verklighet. WandaVisions vinnande koncept med avsnitt i skilda eror återkommer nu i häxornas prövningar, vilka utspelar sig i spännande miljöer från olika decennier. Tonåringen som startade hela äventyret, är han bara en inkvoterad pojke bland de kraftfulla kvinnorna, eller en förvirrad ungdom som tycker magi är spännande? Nej, han har också en komplicerad bakgrund, och efter hand får vi veta mer om den.

Det är effektfullt att klä häxan Agatha i moderna tiders power suits - hennes kraft är inte dold utan synlig för blotta ögat. Hon gestaltas av den magnifika Kathryn Hahn som till och med ser imponerande ut i spetsig hatt, det gamla häx-attributet som många av våra vandrande häxor inte längre vill förknippas med. Persongalleriet av häxor är tillräckligt litet för att allas bakgrund och personlighet skall bli engagerande, men mest av allt gnistrar det i hat-kärleken mellan Agatha och den farliga, svårfångade Rio.

Precis som i WandaVision är äventyren på vägen underhållande, men allvaret tilltar hela tiden och på något sätt så är det just den lättsamma tonen som gör att det smärtar desto mer när sorgen tar över i de sista delarna av serien. Frågor får sina förklaringar, men förklaringar räcker inte när sanningen gör ont, och inget slut kan egentligen ställa allt till rätta igen. 

Picknick vid vägkanten av Arkadij och Boris Strugatskij

Det enda vi nu vet med säkerhet är att vi inte är den enda livsformen i universum. (Eller kan vi ens vara säkra på det?) Beräkningar visar att de sex Zoner som plötsligt uppstod på jorden ligger som i en skottlinje från stjärnan Deneb i Svanens stjärnbild. Inuti zonerna är allt förändrat, och man beträder dem med risk för livet. Men självklart ger sig människor ändå in i Zonen i Harmont, där boken Picknick vid vägkanten utspelar sig. Ett institut har inrättats för undersökning av Zonen och föremålen som förs ut ur den, och FN-styrkor försöker säkra området från oauktoriserade besökare, men vid sidan av det finns det många som försöker plocka ut de underliga sakerna i hemlighet - de kallas stalkers.

Redrick Schuhart har numera turen att vara anställd vid Institutet, men stalker-suget är starkt hos honom. Prylar man plockat upp under officiella expeditioner in i Zonen kan smusslas undan och säljas dyrt, och de sanktionerade besöken dagtid gör det bara lättare för "Red" att lära sig de säkraste vägarna för att kunna smyga sig tillbaka nattetid. Han och de andra stalkers har lärt sig var de farligaste punkterna finns, ibland utmärkta av de manglade resterna av dem som upptäckte dem, men hoten i Zonen förändras och rör sig och ingen kan vara säker på att komma tillbaka efter ett besök där. Och ändå lockar de märkliga prylarna, och pengarna de kan inbringa. 

Bokens handling rör sig framåt några år, och från att vara spännande kuriosa finner man användningsområden för några av sakerna. Men var det ens så de var tänkta att fungera? Mänskliga benämningar kan bara delvis förklara hur de ser ut - "tomglas", "armband", "svartstänk", "gnisslare". En del vågar till och med bära svartstänk som smycken. Kvar i Zonen lämnas föremål och företeelser som dödar eller missbildar människor som råkar snudda vid dem. De som kommer ut från Zonen igen får barn som blir mindre och mindre mänskliga.

Skildringarna av Zonen ger de vardagliga miljöerna - övergivna lastbilarna och byggnaderna, och sträckorna däremellan - en ödslig och skrämmande känsla. Den utomjordiska påverkan - skimrande sörja eller spänningar i luften som vrider livet ur en människa - beskrivs tydligt men förblir likväl obegripliga. I kontrast är livet utanför Zonen bullrigt och fullt av alkohol, gräl och krassa uppgörelser om pengar. 

Vad hände egentligen när Zonerna skapades? Blev jorden besökt av utomjordingar, eller var det bara en bieffekt, något som de som orsakade allt inte ens brydde sig om? Så obetydliga är människorna i en annan varelses blick. Och en trälande människa på jorden - hur viktig är hans liv för en annan, kommer han att kommas ihåg, kommer han ens att kunna forma sitt eget liv till något bra? Så liten som jorden är för världsrymden är människan för mänskligheten.

Romantiken - ett sätt att se, på Nationalmuseum

I Nationalmuseums stora utställning om Romantiken presenteras flera ingångar till denna vittomfattande rörelse, och alla kan nog hitta sin egen favoritaspekt. Själv uppskattade jag blicken på naturen som innefattade människan - turister, små figurer inför ett imponerande naturfenomen, vare sig det är en urgammal klippformation eller ett rasande utbrott av Vesuvius.

Joseph Wright of Derby, Vesuvius utbrott (1770-tal)

Johan Christian Dahl, Vesuvius utbrott i december 1820 (1826)

Thomas Fearnley, Arco Naturale, Capri (1833)

Likaså intresseras jag av de tavlor som också visar byggnader, verk av människohand i en miljö som står uråldrig och oberörd kring dem. Vi kan karva ut en plats åt oss i naturen men i slutändan är vi utlämnade åt det som fanns före oss och kommer finnas kvar efter oss, en känsla som kunde finnas då men som vi vet nu inte stämmer helt.

Ernst Ferdinand Oehme, Borgen Naudersberg i Tyrolen (1847)

Peder Balke, Stockholm i månsken (1840)

Karl Julius von Leypold, Landskap med megalitgrav (1850)

Caspar David Friedrich, Korset vid Östersjön (1815)

Skönheten finns också i fokus på det som människan har skapat helt själv: stadssilhuetter, utsikt från ett fönster, hur ljuset faller i ett rum där människan kan arbeta i ro.

Carl Gustav Carus, En gammal tysk stad i det första gryningsljuset (c:a 1840)

Carl Gustav Carus, Himlen sedd från ett fängelsefönster (1823)

Georg Friedrich Kersting, Ung kvinna syr i skenet av en lampa (1823)

På Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken - ett sätt att se finns ett antal sevärda inspelningar av korta föredrag om olika aspekter av tidsperioden och utställningen.

Länk till Nationalmuseums sida om utställningen Romantiken

Wilhelm Bendz, Konstnären Georg Heinrich Crola i sin ateljé (1832)

Nobody Wants This

Hur är det att dejta och kanske hitta äkta kärlek samtidigt som man har en cynisk podcast om just singellivet och dejtande tillsammans med sin syster? Vad tycker den tilltänkte pojkvännen om veckans inslag om den mest fantastiska dildon, och alla tidigare avfärdanden av tråkiga män som inte dög i sängen eller ens vid första träffen? Å ena sidan har Joanne tur där, för mannen hon träffar har inte hört hennes podcast. Å andra sidan är det för att han har ett liv som är så annorlunda hennes att det kanske inte går att lirka ihop de två, av många skäl. 

Noah är nämligen rabbi i en församling i Los Angeles, och att han just slagit upp förlovningen med Rebecca har upprört hela hans familj, inte minst svägerskan Esther som gaddar ihop sig med Rebecca mot Noah och hans nya kärlek. Mindre avog är Noahs bror Sasha, men Joannes syster Morgan är inte helt förtjust i hur Joannes kärlekslycka punkterar den tuffa tonen i systrarnas podd.

I tio avsnitt av Nobody Wants This, som kommer att följas av en andra säsong, stöter Joannes och Noahs förhållande på olika hinder både från omvärlden och i form av sina egna tvivel. Tonen i avsnitten är lättsam medan de båda studsar mellan de olika familje- eller kompisgrupperna där situationerna ibland kan bli litet väl klichéartade och fjompiga. Mest lyckat är avsnittet där Joanne följer med Noah till ett ungdomsläger och blir häcklad av dryga tonårstjejer. Och i ögonblicken när det stämmer mellan dem båda tindrar de av lycka och äkta kärlek, och det är fint att se. Störst humor står den hunsade brodern Sasha för, spelad av Timothy Simons från Veep ("You're not even your mother's favorite Jonah"). Förhoppningsvis blir inte den andra säsongen en omtuggning av de många varianterna på motgångar utan vågar gå djupare med Noahs och Joannes känslor och möjliga hinder.

Creation Lake av Rachel Kushner

I sina mail talar Bruno om Neanderthalarna som om han kände dem personligen. Inlevelsefullt och nästan lyriskt talar han om hur komplexa och kapabla de var, eller borde ha varit enligt vissa arkeologiska fynd, trots att nutida forskare hellre ser dem som primitiva. Bruno spekulerar om hur "Thal" som han kallar dem levde och varför de dog ut när Homo Sapiens levde vidare.

Sadie kan tjuvläsa hans skickade mail därför att hon har listat ut hans lösenord. Bruno är en länk i en lång kedja av information och infiltrering som hon åtagit sig under falsk identitet. Bruno är mentor, om än tillbakadragen, åt en grupp aktivister på den franska landsbygden. I deras närhet skall det byggas jättebassänger för jordbruksbevattning i stor skala, vilket aktivisterna motsätter sig. För att komma nära aktivistgruppen har Sadie först blivit flickvän till den aspirerande filmaren Lucien, som har kontakter och en förfallen släktgård nära aktivisterna. Långsamt men metodiskt har Sadie samlat information och trovärdighet hos personerna medan hon har närmat sig dem. Från Lucien och hans konstnärliga vänner, mer priviligerade än de vill erkänna, över sammanstrålningar av verklig makt i diskret lyx, till de förment jordnära aktivisterna i kollektivet följer vi Sadie.

Tillbakablickar ger oss Sadies minnen av hur hon vid ett tidigare uppdrag drev en ung kille till att förbereda ett terrorbrott på Amerikas landsbygd. Hon sänds ut för att få saker att hända, så att uppdragsgivarna (?) kan slå tillbaka hårt. Sadie Smith, som hon ju inte egentligen heter, spelar sina roller väl men är cynisk och distanserad gentemot alla hon träffar och allt de gör som de tror är så originellt.

It's the same, whether you're in a relationship with a man or pretending to be in one. They want you to listen when they tell you of their precious youth. [] and whether in Europe or in the US, it's the similar music and more or less the same movies they want to trot out and reminisce over, from an era I personally consider culturally stagnant.

Sadies blick på sin omgivning behöver ta in detaljer om miljöer och människor som kan bli värdefulla senare. Vissa ledtrådar behöver följas upp, men i skymundan så att hon inte drar misstankar över sig. Hon behöver också vara vaksam på människor som börjar misstänka henne, och på detaljer som kan gå snett. Med alla noggrant framletade pusselbitar till förfogande, den skarpsinnet och det kyliga värderandet blir Sadies specialiserade uppdrag i en perifer miljö till en genomlysande bild av världen och drivkrafterna som krossar några medan andra styr från skuggorna. Breven från Bruno som hon tjuvläser, och Brunos udda livsval och ideologi, blir efter hand det mest stabila och genuina i hennes liv.

Om än huvudpersonen agerar under falskt namn och handlingen är uppsåt till terrorbrott, är det inte en spänningsroman som Rachel Kushner skrivit, utan en psykologiskt djup skildring av Sadie, Bruno och Thal.

Fler böcker av Rachel Kushner:

The Mars Room

Citron citron citron citron citron på Stadsteatern

Vad skulle man säga om man bara fick yttra 140 ord per dag? Publiken på föreställningen Citron citron citron citron citron känner förmodligen redan till den extrema premissen för pjäsen när de två skådespelarna kastar korta ord och siffror mellan sig. Vi kan gissa oss till att paret förstår vad den andra menar, även om vi som ser på inte alltid gör det. I ett förhållande kan man utveckla en jargong som inga andra förstår lika snabbt och lätt, men här är det påtvingat av en ny lag.

Handlingen hoppar från nutid till parets tidiga förälskelse, och det blir uppenbart att med en ordbegränsning skulle de (eller nästan vilket som helst annat par) aldrig hittat fram till varandra - så många omstarter och förklaringar som behövs när man inte vet vad man vågar säga! Med fortsatta korsklippningar får de nykära tu förhålla sig till den konstiga lagen som föreslagits, medan den steg för steg närmar sig ett införande. Oliver har aktivismen i blodet och går i demonstrationer mot lagen, Bernadette som är jurist håller sig mer avvaktande.

Pjäsen Citron citron citron citron citron av Sam Steiner spricker i sömmarna här och där när man skärskådar den. Låt oss först acceptera det faktum att det är oklart hur begränsningen implementeras - vem räknar orden? hur vet man själv när man nått dagens kvot? vad är straffet om man överskrider den? Man kan godta krångliga premisser för att se hur en författare drar ut och hanterar deras konsekvenser, och det väljer jag att göra här. Men även om man accepterar dessa otydligheter finns det brister i hur pjäsen är skriven. Bernadette blir till en halmgubbe när hennes åsikter skall brytas mot Olivers. Dialogerna är ofta klumpiga, och skådespelarna ror dem inte i hamn. Den inre handlingen, det vill säga parets rådbråkande av lagens existens och hur den skall efterlevas, hade behövt en bättre story arc och blir dessutom upphackad av hoppen i kronologi vilka distraherar oftare än de tillför något. Enligt min mening misslyckas Sam Steiner med att säga något viktigt, vare sig om en stats maktmissbruk eller om människorna som smulas ned under förtrycket.

Länk till Stadsteaterns sida om Citron citron citron citron citron

Paranormal

Dr Refaat Ismail är hematolog vid Kairos universitet. Det är mot slutet av 1960-talet, och en fläkt av tidens modernitet syns på kläder och bilar, men många gammaldags traditioner och idéer lever kvar, som till exempel föräldrarnas önskan att gifta bort den 40-årige Refaat med den unga kusinen Huwaida. Men en fläkt av modernitet sveper in i form av Refaats tidigare studiekamrat Maggie från Skottland, och virvlar upp en hel del känslor hos Refaat trots att han inte vill erkänna det för sig själv.

Murphys lag verkar gälla för mycket i Dr Refaats liv, och litet buttert kommenterar han nya misslyckanden med "Refaats lag nummer ett" och vidare. Trots att han vigt sitt liv åt vetenskap och forskning dras han motvilligt, tillsammans med sina närstående, in i flera äventyr med övernaturliga inslag, med olika uppdrag i de sex nästan fristående avsnitten. Som utomstående tittare är det osäkert om de olika andarna och andra väsen är kända inslag i egyptisk folklore, eller frammanade av Ahmed Khaled Tawfik, som skrev den populära bokserien som TV-serien Paranormal bygger på. I vilket fall som helst är det underhållande att se de kreativa och spännande historierna med vinkling från en annan kultur.

Skräck-inslaget i berättelserna är som störst i den första och de två sista avsnitten, där handlingen rör sig kring ett mystiskt hus där Refaat och hans vänner lekte som barn. Flickan Shiraz som bodde där var hans vän, eller var hon kanske varken hans vän eller en vanlig flicka? Det som rör sig i skuggorna gör den här delen av historien riktigt kuslig. Då är det tur att man har den smarte och litet cyniske Dr Refaat Ismail på sin sida.

The World Wasn't Ready For You av Justin C. Key

Idén att ladda ned sin personlighet från en hjärna till en dator eller vice versa används ibland i böcker och filmer, oftast litet väl lättvindigt som att det bara är att flytta ett mönster från en plats till en annan. Med sin bakgrund som utbildad psykiater och goda insikt i hur hjärnan fungerar har Justin C. Key skrivit en ovanligt realistisk novell på det temat, med trovärdiga förklaringar och begränsningar av processen. Hans val av detaljnivå tilltalar mig, men kan kanske vara svårtuggad för andra läsare av The Perfection of Theresa Watkins, den första berättelsen i novellsamlingen The World Wasn't Ready For You. Fokus ligger ändå, såväl i den som i flera följande noveller, på huvudpersonernas upplevelse av hur den nya tekniken ändrar betydelsen av att vara människa. I Wellness Check har samhället förändrats fysiskt, legalt och socialt av att alltid vara på sin vakt mot ett luftburet och farligt virus. Vad gör det med vardagslivet - arbete, vänskap, förälskelse?

Historierna i boken är placerade i olika tider och olika fantastikgenrer med inslag av science fiction, magi och ofta ett stråk av skräck, Justin C. Keys första kärlek. Att en slav på 1800-talet kan hela sina skador med en sång från hemlandet, är det egentligen så bra, när de som piskat henne faktiskt vill se henne lida? Än en gång plockar Key inte bara upp ett intressant tema för att snurra det ett varv, utan funderar över konsekvenserna och för handlingen vidare därifrån. Skräck-inslaget blir riktigt otäckt och påtagligt på olika sätt i de tre mest täta och gedigna novellerna; Now You See Me, One Hand in the Coffin, och Spider King. Den sistnämnda utvecklas från ruskig body horror till nästan sagolik spänning, men nöjer sig inte med det utan går vidare till ytterligare en annan form av grymhet.

Till Justin C. Keys skarpa blick för människans roll under underliga omständigheter kommer erfarenheten av att vara svart. I titelnovellen The World Wasn't Ready For You låter han den utomjordiska rasen Keplan ha egenskaper som blir ett intressant förstoringsglas för händelser och aspekter på hur svarta människor bemöts i vår samtid. Justin C. Keys tekniska och medicinska kunskap och hans personliga berättarstil gör hans noveller täta på information och psykologisk insikt, medan de utvecklar sig åt spännande och oväntade håll.

Kung Lear på Dramaten 2024

På fanorna och hjältestatyn, samtliga i svart mot vita väggar, kan vi sluta oss till att den Kung Lear vi har framför oss är en despot i en samtida diktatur. Han lär vara van vid välformulerat smicker, och döttrarna Goneril och Regan ger honom precis vad han begär när de bedyrar sin kärlek till honom. Kanske är det just därför som yngsta dottern Cordelia vägrar att falla in fjäsket, kanske är hon till och med nöjd med att bli förvisad till ett annat land? Den ingången till Shakespeares klassiska drama är effektfull och intressant.

Men tyvärr hackas pjäsen upp av regissören Falk Richter, som lägger in scener med en uppdiktad regissör, Karin, vars såriga relation till den döende fadern påverkar hennes regival. Det hade i och för sig kunnat bli bra men det blir det inte här, i synnerhet inte i scenen där samtidskomiker samspelar för rollen som narr.

Att Kung Lear till stor del är mycket njutbar är framför allt för att skådespelarna är så skickliga och inlevelsefulla i pjäsens ursprungliga scener. När Lear (Peter Andersson) grälar med Goneril (Electra Hallman) är det irrelevant vem av dem man hejar på, för båda är genuina i sin övertygelse. Till och med när narren hänger upplyft i rep och spottar förolämpningar är det ypperligt gjort av Erik Ehn. Och visst kan man till en början hålla med Goneril och Regan (Karin Franz Körlof) i deras omstöpande av faderns regim till något nytt och rättvisare, men snart övergår deras planer i den kusliga sortens klimatdiktatur som förordas av några i vår samtid, och inte oväntat slår den diktaturen över i att de båda diktatorerna nu gör allt för att klamra sig fast vid makten. Där var ett intressant spår som uppsättningen tyvärr slarvar bort.

Under en av de mest kritiska och minnesvärda scenerna i den klassiska pjäsen, när den utstötte Kung Lear irrar genom stormen, hoppas jag att det kraftfulla ögonblicket inte skall brytas, men visst är det just det som händer när regissören Karin kliver in och mikromanagerar. Mycket passande får pjäsens Peter Andersson-skådespelare ryta ut de protester som nog fler än jag känner i ögonblicket. Må ingen skugga falla över Ana Gil de Melo Nascimento som spelar Karin, för i hennes sorg över sin döende far kan vi uppleva de motstridiga känslorna i närbild, istället för i det ymniga döendet som Shakespeare lade in i slutscenen. Men utan de kommenterande inslagen, med fullt fokus på originalmanuset, hade den här uppsättningen varit mycket bättre.

Länk till Dramatens sida om Kung Lear

Sunny

Saknaden efter maken Masa och den lille sonen Zen, som dog i en flygplansolycka, blir ännu större av att Suzie inte kan japanska. Efter flera år i Japan har hon fortfarande inte heller några nära vänner, och svärmor är avvisande och tar kontroll över begravningen av den älskade sonen. Masa jobbade med kylskåp, eller hur? Nej, han jobbade på något mer avancerat än så: avdelningen för homebots, och nu får Suzie med sig en hem - Sunny, Masas sista gåva till henne.

Av flera anledningar tycker Suzie illa om Sunny, och man kan fråga sig varför Masa inte kunde gissa att Suzie och nästan vem som helst annars skulle ogilla en överdrivet positiv och påträngande personlighet hos en hemhjälpsrobot. Till saken kommer också mörkade rapporter om homebots som mördat sina ägare - ännu en anledning att inte vilja ha en i sitt hem. Men när Suzie ser en skymt av Masas personlighet i Sunny vänds hennes känslor till en stark dragning till den runda lilla roboten.

Oväntat och osannolikt får Suzie en ny vän, den sprudlande och idérika Mixxy. Inte oväntat är nu också yakuzan intresserad av Sunny. De tre beter sig dumdristigt och hamnar i livsfarliga situationer med människor som torterar andra människor på de grymmaste sätt strax utanför bild.

I olika avsnitt flyttas fokus till Masas bakgrundshistoria, och till Sunnys tillkomst och historia vilket är den svagaste biten i en litet rörig serie. Robotar med personlighet, och människor som värderar dem lika högt som andra människor, och hemliga kodsnuttar som aktiverar oanade funktioner, är troper som jag har svårt att sänka min garde inför efter decennier i IT-industrin. Men kan man göra det och kanske till och med tycker om Sunny och den udda blandningen av hemtrevliga miljöer och hårdkokta yakuza-brott, så kan man gilla serien Sunny.

Vi är inte här för att ha roligt av Nina Lykke

Kan Knut skylla på att inspirationen har lämnat honom, eller är han bara lat och hittar på undanflykter? När man har ett kreativt yrke som författare så är det svårt att veta vilket, och hos Knut gnager misstanken att han förlorat greppet, att han bara misslyckats under de tjugo åren som gått sedan han gav ut Den Berömda Boken som för ett tag placerade honom i Norges litteraturvärlds centrum.

Visst har Knut den missnöjda synen på tillståndet i världen som man ofta lägger sig till med efter femtio (eller tidigare), men av det vi får veta om Norges litteraturkretsar där man antingen är inne och upphöjd eller någon vars personlighet och böcker ingen längre bryr sig om, är det som en förlängd högstadietid där den utstötte både önskar hen fick vara med och spottar på dem som stänger ute en. Jag följer inte med i norskt bokskvaller och de norska böcker jag läst har nästan undantagslöst haft hög kvalitet, men det boken berättar om stundens inne-författare och deras "verklighetsbaserade" böcker ger igenkänning från den svenska ankdammen och de alltför många självbiografiska eländesverken, överskattade och diskuterade till leda. Knuts (ej högt uttalade) omdömen om författarna, deras relationer och deras hycklande är kolsvart cyniska och befriande att läsa.

I sista minuten har Knut blivit inbjuden till litteraturfestivalen i Lillehammer, med en ansamling av författare och förläggare som tar sig själva på skitstort allvar och gör begivelsen till en nödvändig plåga för honom. I mötessalarna, i stadens parker, vid frukostbuffén står författare han kanske har legat med eller som kanske ändå fnissar åt honom bakom hans rygg, och festivalens crescendo kommer att vara en paneldebatt om Otrohet i liv och litteratur med ex-fruns nye man och kvinnan som indirekt anklagat honom för övergrepp. Innan dess hinner Knut skruva på sig av obehag under forcerade utrop om att litteraturen måste våga provocera, och visa något annat än vita medelålders medelklassmän.

Boken Vi är inte här för att ha roligt har en svartsynt ton, ärlig i den vassa kritiken som hela tiden förnyar sig i Knuts formuleringar, men i ett parti gör den en nödvändig sväng in i verkligt allvar. Halmgubben Knut målade upp för sitt inre, den homosexuelle norskpakistaniern alla borde skriva om, han finns ju faktiskt i grannens lägenhet, och med inlevelse och noggrannhet tar sig Knut an hans historia och visar upp för sin förläggare. Men nej. Så fick man inte skriva. Hundra nya pekpinnar riktas mot Knut när han visar det verkliga förtrycket, och inte väljer den mer ofarliga variant av "provocera" som det offentliga Norge kan acceptera.

Trots sin surmulna titel och huvudpersonens perspektiv är Vi är inte här för att ha roligt skriven med mycket humor i situationerna, och det är ett nöje att läsa den. Det som gör Knuts litanior tilltalande är att han hela tiden är medveten om sina egna tillkortakommanden, på ett sätt som låter oss skratta litet åt hans sorgliga tillvaro och ändå ha sympati för honom. Nina Lykkes språk är exakt men rikt, och det skall bli ett nöje att läsa mer av henne.

Ed Harcourt på Brygghuset 2024

Ed Harcourt är en av våra bästa samtida singer/songwriters. Meningsfulla texter, goda melodier, fina arrangemang och innerlig sång har han gett oss på albumen han har släppt sedan över tjugo år tillbaka. Det är en inte en överraskning men ändå en lycka att låtarna på den senaste skivan, El Magnifico från i år, står sig lika bra som de första mästerverken och lika snabbt letat sig in i våra sinnen, när de nu fyller spellistan för hans senaste konserter.

Inledningslåten 1987 och dess fina refräng är som en nationalsång för Ed Harcourt och hans jämnåriga publik, om att ha hittat en plats av ro efter ett liv av tumult - "and it feels good to be with you being alive". Den följs av den dundrande, uppfordrande Furnaces, sedan av den i mitt tycke litet svagare Strange Beauty.

Till Deathless kliver Ed Harcourt upp från elpianot och hänger på sig en gitarr som bidrar till låtens stora, skramliga ljud. Jämfört med inspelningarna är klangen på livespelningen förstås inte lika klar, och istället fylld med mer energi. Arrangemangen är fortfarande välavvägda och välfungerande, och ofta ändå med de klara fina harmonierna som i Shadowboxing, och ännu mer i Into the Loving Arms of Your Enemy där trumpettoner och ringande gitarr klingar vackert.

Till de två pärlorna At the dead end of the world och Lustre kommer Hannah Rose Platt in för duett med sin distinkta stämma. Så berättar Ed Harcourt att han på sin tid skrev Black Dress till sin fru, här i Stockholm, men behöver starta om låten i fråga eftersom något gick fel. Sedan måste bandet bryta mitt i låten då en i den lilla men hängivna publiken svimmat och behöver hjälpas ut. Så synd att missa sista halvan av den fina konserten - hoppas att det gick bra. 

Med ståbas och trumpet blir Beneath the Heart of Darkness riktigt mäktig från början, redan innan Ed Harcourts gitarr och hela bandet brister ut i det skrammel som låten mynnar ut i. Litet gladare, nästan med handklappkänsla, är istället My Heart Can't Keep Up With My Mind. Hannah Rose Platt kommer tillbaka för den fina Seraphina. Sedan blir det igen glättigt, nästan karnevalsstämning i This One's for You tack vare trumpeten och det taktfast dunkande kompet.

Ännu en nationalsång för de församlade blir Born in the 70s, som låter kraftfull, gör publiken glad och river ned långa applåder. I Apple of My Eye låter trummorna nästan som åska. Nu är det dags att leka med ljudet. Until Tomorrow Then får ett drömskt sound och Ed Harcourt kliver ut i publiken. Mer spännande ljud tillkommer när vännen Michael Blair kliver in på scenen och spelar på, bland annat, leksaksgrisar som nöffar när man klämmer på dem, i sista ordinarie låten He's Building a Swamp.

Men inte får det sluta där! Nej! Bandet går uppför trappan på ena sidan till övre våningen, men ned igen kommer Ed Harcourt ensam med en gitarr och sjunger El Magnifico. Bandet ansluter och spelar tillsammans, akustiskt, mitt bland den tacksamma publiken. Så absolut passande att sjunga den personliga låten med närkontakt. Men den lugna stunden kan inte vara för alltid. Den genialiske mannen och hans band går upp på scenen igen, och Jari Haapalainen ansluter för ett röjigt avslut med Crosby/Stills/Nash-covern Almost Cut My Hair och Watching the Sun Come Up. Det rockiga soundet blev litet väl bullrigt, och för egen del kommer jag att minnas den stillsamma stunden strax innan, längre och hellre. Trots att några av mina personliga favoriter inte spelades, var Ed Harcourts konsert full av guldkorn.

Kaos

De grekiska gudarna var inga upphöjda, allvisa väsen utan småaktiga, maktsugna, kåta, manipulerande och snarstuckna, precis som människor kan vara. Fångade i marmor ser de vita statyerna med imponerande togor och torsor så fridfulla och kloka ut. Men hur skulle de se ut och bete sig om de verkade i tiden vi lever nu? Serien Kaos ger oss ett gäng maktspelare på flera olika plan: Dionysos en jetsettare i dyra, smaklösa kläder; Hera med sin egen kult och trogna utförare; och så Zeus, som upprättade ordningen alla har att foga sig efter, människor såväl som gudar.

Gudarna rör sig bland människor och står i nära kontakt med president Minos av Kreta. När det årliga offentliga ärandet av gudarna vanhelgas blir trycket på presidenten stort och livsfarligt. Inte bara han utan Zeus själv ser händelserna som den första sprickan som kan rasera hela systemet som gudarna och människorna upprätthåller. Samtidigt får vi den hjärtslitande berättelsen om Orpheus och Eurydice/Riddy. Att Dionysos gör förbjudna saker för att hjälpa Orpheus få tillbaka Riddy från dödsriket är kanske inte det som kommer att ge honom den uppskattning av fader Zeus som han trodde.

Myterna om de grekiska gudarna är inte enstämmiga, men persongalleriet och viktiga händelser i serien Kaos är smart ommixat för att både ge igenkänning och passa i en modern värld. Replikskiftena är snabba och fräcka, miljöerna är omtumlande, tempot är högt och förutom rocklåtarna som kommenterar handlingen är det specialskrivna soundtracket av Isabella Summers hypnotiskt.

Den mäktigaste guden Zeus spelas av Jeff Goldblum med den fantastiska nonchalans som kommer av kraften att ha krossat och återupprättat världen och kunna göra det igen. Han balanseras av Hera, listig och med tightare förgreningar bland människorna. Hades härskar i dödsriket med styrka men också tveksamhet. Scenerna därifrån är återgivna i svartvitt som låter en ana ledan i tillvaron för dem som blivit fast där. Seriens berättare är Prometheus, som tid efter annan rycks bort från klippan där han är upphängd för att, med uthackad lever, ge råd till Zeus. Kan det vara sant att gudarnas välde är på väg att vackla? Det vore mycket bra om vi fick en säsong till eller flera, för att se hur det går.

Hyper av Agri Ismaïl

Vad gör man med livet. Var kommer man ifrån, vad har man för mål, eller hamnar man bara någonstans när man gör motsatsen till det man inte vill. Rafiq Hardi Kermanji är engagerad kommunist i en kurdisk by i Irak och kämpar för ett rättvist samhälle. Men på 1970-talet är det farligt, och med några års stopp i Iran flyr han med familjen till London. De tre barnen hamnar i helt olika liv, i tre olika internationella finanshubbar, djupt omvärvda av pengar på olika sätt.

Den första långa delen av boken Hyper fokuserar på äldste sonen Mohammed som har jobb på ett finansbolag i London. År 2009 är det bättre att kallas Mo, och ändå är det de litet mindre hoppfulla projekten som blir fösta över till honom, som nu med det islamska kreditkortsprojektet. Och dessutom, han och de övriga analytikerna tjänar enorma summor pengar åt sina kunder, men det är ännu inte så mycket som sipprar ned till Mo själv. Men nu skall han visa dem alla att han kan ro sitt projekt i hamn, göra det lönsamt och tjäna multum för företaget.

Till Dubai har Mos syster Siver tagit sin tillflykt. Det är nog inte den mest välkomnande platsen när pengarna inte längre flyter in stadigt och jämnt, men Siver vill låta dottern Zara känna att flytten från maken/pappan Karim inte är något dåligt utan lika roligt och lyxigt som semesterresorna de brukade åka på. Än en gång möter vi en människa omgiven av pengar, en enorm lyx strax utom räckhåll, nu under ett ständigt hot att förlora allt. Kapitlen om Mohammed hade fart och stil, men mindre av reflektion och djup. Det får vi däremot mer av i kapitlen om Siver, som måste dölja hur sparsam hon måste vara i en omgivning där överkonsumtion är ett bevis på att man betyder något.

Det märks att Agri Ismaïl har god kunskap om miljöerna han beskriver, samt inlevelseförmåga och psykologisk förståelse för dem som lever under omständigheterna och kraven utifrån och inifrån dem själva. Handlingen rör sig framåt medan fokus flyttas från syskon till syskon, sist till yngste brodern Laika som tagit sig till New York, till en lägenhet tvärs över gatan från NYSE där han vill gräva guld genom sina algoritmer för höghastighetshandel. Även Laikas liv och drivkafter är insiktsfullt beskrivna, och när trådarna från syskonens delar i historien börjar dras samman stiger spänningen till max. Däremellan gör boken nedslag i viktiga scener från tidigare år, där syskonens föräldrar drivits till avgörande beslut. Agri Ismaïl har skapat en berättelse med stor spännvid, vilket bara det är välkommet, men ännu mer med vilken stor skicklighet han ror historien i hamn.

Diktatorn på Malmö Stadsteater Hipp

Sätt en tjock, svart liten mustasch under näsan och alla vet vem som menas. Eller... för åttio år sedan kunde tankarna också gå till Charlie Chaplin, världsstjärnan vars filmer blandade fysisk komedi med stark sympati för den lille mannen. Även denne lille man, som så ofta hamnade under överhetens tumme men lirkade sig ut med list och humor, hade en tjock, svart liten mustasch. År 1940, när andra världskriget mullrat igång men de värsta grymheterna ännu inte avslöjats, tog sig Chaplin för att använda sin bildlikhet till att driva med diktatorn på andra sidan Atlanten.

Slapstick passar lika bra på teaterscenen som i det tidiga 1900-talets filmer - skådespelare som tippar åt ena eller andra hållet, maktmänniskor som ger varandra tjottablängare när de försöker fånga en snabb rackare, en stekpanna i huvudet som slår ut SA-männen som kommit till stadens judiska ghetto för att trakassera dess invånare, och då i synnerhet den judiske barberaren som kommit tillbaka efter åratal av konvalescens efter det första stora kriget.

Parallellt får vi se hans dubbelgångare, landets diktator Adenoid Hynkel. På en tyskklingande rotvälska håller han ett tal som är kusligt i hur det engagerar lyssnarna, till och med när man inte förstår orden. Först identifiera sig med folkets män, kvinnor och barn så att de känner sig sedda, sedan låta upprördheten växa över problem och olyckor, och så i fullt raseri peka ut dem som är skyldiga till alltihopa: judarna, eller JIDARNA som det låter på Hippodromens stora scen i Malmö. Och som propagandaministern Garbitsch fyller i, det kommer alltid att finnas problem, men om man skyllar allt på jidarna så blir de hela problemet istället.

Samma handling kan vara tragedi om den är så realistisk att man tar smärtan på allvar, och komedi om den är så överdriven att man inte gör det. Jag önskar ett par gånger att uppsättningen av Diktatorn skulle skruva upp komiken litet högre i fars-scenerna, och fördjupa allvaret i de seriösa mellansticken, men komedin rullar ändå på bra med flera roliga inslag. Inte bara den militäriske Hynkel parodieras, utan också den pompöse diktatorn i grannlandet, Napaloni med sin egen uppsättning av medaljer, maktanspråk och storhetsvansinne. De båda diktatorerna ställs mot varandra i en skarp blandning av broderskap och rivalitet, och det är skönt att se dem båda förlöjligas när båda tippar över gränsen i rasande kamp om vem som är tuffast.

Foto: Emmalisa Pauly

Kanske kan det stundande kriget ändå avblåsas? Vi har ju den lyckosamma situationen att diktatorn Hynkel slarvades bort och den stillsamme, fredsälskande barberaren snubblade in i hans ställe. Kan han gjuta olja på vågorna, kommer världen att lyssna till hans önskan om vänlig samexistens? I den svartvita världen på Hipps scen är det tyvärr svårt att tro det. Litet mer hopp kan man lägga till ett starkt tal tidigare i pjäsen, där den ärlige Kapten Schultz påminner om att diktaturer alltid går under till slut. Men i bakgrunden har hela tiden lismande och lömske Garbitsch dragit i trådarna, mycket skickligt spelad av Johan Marenius Nordahl, och mycket listigare och därför farligare än alla andra spelare i affären. Det gäller att försöka se vem som står bakom kulisserna och manipulerar allt till att gå efter sin egna plan. Om diktatorn faller kan det finnas många som Garbitsch kvar.

Länk till Malmö Stadsteaters sida om Diktatorn